Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Handelshus & företagande

Gamla varvet

Del 1 av 18 i serien Varv

Gamla Varvet var en gammal örlogsbas och ett skeppsvarv vid Stigberget i Majorna, Göteborg.  Det låg på området mellan nuvarande Djurgårdsgatan, Karl Johansgatan och Bläsgatan.

Holländaren Albrecht van Velden uppförde vid Stigberget ett varv som under åren 1631–1639 kom att bygga flera skepp: Västgöta Lejon, Jupiter, Götheborg, Götha Ark, och Draken. Efter van Veldens död 1638 övertogs varvet av hans måg Gerrit Persson, som arrenderade marken fram till 1664.

Men redan 1641 begärde Amiralitetskollegium att magistraten i Göteborg ”skulle upplåta ett lämpligt område i Masthagen (Masthugget) för skeppsbyggeri åt kronan”, och Amiralitetsvarvet (Gamla varvet) kan räkna sin tillkomst från den 1 december 1660. Det första fartyget som byggdes på Amiralitetsvarvet var en galär som kölsträcktes i oktober 1664 och löpte av stapeln i april 1665. Befälhavare på Gamla varvet under denna tid var i tur och ordning amiral Sjöhjelm, Daniel Strutzflycht, Otto Sjöstierna, E. Sjöblad, Axel Lewenhaupt, Carl Gustaf Mörner och Jonas Örnfelt befälhavare på Gamla varvet.

Den 24 maj 1716 gav Karl XII staden privilegier att sköta det med krav om att staden skulle utrusta tre skepp till sitt försvar, vilket magistraten ej ansåg sig kunna uppfylla. Den 24 maj 1717 överlät Karl XII därför varvet på Lars Gathenhielm. Efter Gathenhielms död innehade hans änka, Ingela Gathenhielm, varvet till 1720, då kronan återtog detsamma.

På västra sidan av örlogsvarvet anlades 1749 ett annat varv, varvet Viken. Detta leddes av flera generationer ur köpmansfamiljen Bagge och kallades också “Baggens varv.“

Efter Carl Bagges död år 1818 övertog det gamla ansedda göteborgska handelshuset A. P. Frödings Enka varvet Viken, för vilket en medlem av göteborgsfamiljen Weinberg, Carl Weinberg, då var disponent.

År 1752 fick handelsmannen Peter Bagge ett entreprenadkontrakt på Gamla varvet, och slog ihop de båda varvet Viken med Gamla varvet, ett förhållande som gällde fram till 1767.

År 1799 beslutades det att rusta upp Nya varvet, och 1803 överflyttades de militära fartygen dit, 1806 chefsämbetet, kontoren 1811, själavården 1817 och sjukvården 1825. Gamla varvet hade därmed spelat ut sin militära roll.

Gamla Varvet

Gamla Varvet

På en offentlig auktion 1825 köptes varvsområdet av dykerikommissarien Ambrosius Landgren för 7 305 riksdaler banco. Efter en sammanslagning av de båda varven 1825, benämndes hela området Gamla varvet.

När Ambrosius Landgren dog 1845 var hans son Adolf Fredrik Landgren endast 16 år, varför ansvaret tills vidare anförtroddes grosshandlare O. P. Dahlin. År 1856 övertog A. F. Landgren varvet och ledde det till sin död 1871, endast 42 år gammal. Landgren hade inga barn, så efter hans död övertog hans systerson George Douglas Kennedy ledningen i firman som hette A. Landgrens Enka. Firman som senare drevs i G.D. Kennedys namn var också ett av de stora segelfartygsrederierna i slutet av 1800-talet och de fem sista fartygen som byggdes beställdes alltså av varvsägaren själv.

Det sista segelfartyg som byggdes på Gamla varvet, var Sigyn som sjösattes den 15 juli 1887, och 1907 upphörde varvet eftersom staden behövde marken för att utöka hamnen. År 1912 tog staden över området, för 1,5 miljoner kronor, som då omfattade fastigheterna nummer 1, 2, och 3 i Majornas fjärde rotel, samt masthamnen öster om Bläsan med tillhörande vattenområden.

Gamla Varvet

Gamla Varvet från älven

På en del av området anlades Gamla varvsparken. Den tidigare Gamla varvsgatan från 1852 är numera till stor del borta, den kvarvarande delen heter från 1937 Delawaregatan.

Skepp byggda på Gamla varvet 1830-1887, namn, byggår, typ, lästetal, redare (ort)

Experiment, 1830, skon., ??, ??
Götha Elf, 1833, ångbåt, ??, Kgl. Götha Elfstyrelse
Superb, 1839, brigg, 158, C.G. Lindberg (Göteborg)
Balder, 1845, brigg, 179, J.G. Grönvall & Co (Göteborg)
Wikingen, 1846, 69, brigg, ??
Gerda, 1847, skepp, 300, Olof Wijk (Göteborg)
Diadem, 1849, brigg, 130, Gustaf Melin (Göteborg)
Cleopatra, 1852, brigg, 156, Gustaf Melin (Göteborg)
Eos, 1852, ångfartyg, ??, G.J. Brusewitz (Göteborg)

Konstruerade av N.C. Kierkegaard

Aurora-Borealis, 1853, skonert, 43, Niclas Beckman (Göteborg)
Eleonore, 1854, skepp, 130, Niclas Beckman (Göteborg)
Galathea, 1856, brigg, 83, Björck & Engström (Göteborg)
Dellen, 1861, ångbåt (bogserare), ??, Pettersson (Hudiksvall)
Heidi, 1864, skepp, 265, Gustaf Melin (Göteborg)
Louis De Geer, 1866, skepp, 352, Gustaf Melin (Göteborg)
Iris, 1867, skepp, 295, A.F. Landgren (Göteborg)
Godeffroy, 1867, bark, 240, J. C. Godeffroy & Son (Hamburg)
Erato, 1869, skepp, 329, A.F. Landgren (Göteborg)

Andra konstruktörer

Hildur, 1858, skonert, 77, A. Landgrens Enka
Pursuit, 1860, skepp, 286, A.F. Landgren (Göteborg)
Iduna, 1862, skepp, 325, Gustaf Melin (Göteborg)
Neptun, 1865, ångfartyg, ??. D.W. Flobeck (Göteborg)

Konstruerade av Johan Hübe

Ingeborg, 1870, ångfartyg, 200 ton, Aug. Leffler för Ångfartygs AB Thule (Göteborg)
Eigen, 1870, ångfartyg, 223 ton, V. Furst & Co (Kristiania)
August Leffler, 1871, ångfartyg, 122 ton, C. L. Berggren (Göteborg)
Advance, 1873, ångfartyg, 199 ton, Th. Ahrenberg (Göteborg)
Adolf Landgren, 1876, bark, 603 ton, G.D. Kennedy för A. Landgrens Enka (Göteborg)
Ingeborg, 1877, ångfartyg, 374 ton, Aug. Leffler för Ångfartygs AB Thule (Göteborg)
Galatea, 1878, brigg, 331 ton, H. Svensson (Göteborg)
Gurli, 1879, bark, 721 ton, G.D. Kennedy (Göteborg)
Zaima, 1883, brigg, 335 ton, G.D. Kennedy (Göteborg)
Sigyn, 1887, skepp, 336 ton, G.D. Kennedy (Göteborg)

Felaktiga uppgifter i tabellen som hämtats från Wikipedia har rättats med hjälp av Sveriges skeppslista åren 1837-1885. Det gäller exempelvis lästetalet för kappseglingsfartyget Aurora Borealis en även fler andra tonnageuppgifter och ägaruppgifter. Från 1863 använde nyläster. De är omräknade till gamla läster i tabellen.

Ett skepp som finns i Wikipedia-tabellen, Wikingen, har inte gått att hitta i Sveriges skeppslistor så jag utgår ifrån att uppgiften om ägare är fel och att det måste ha byggts för utländsk beställare. Alternativt har skeppet aldrig existerat.

Nåt fartyg med namnet Thule återfinns inte heller i skeppslistorna. Eftersom så få uppgifter finns om fartyget har jag utgått från att det inte existerat.

Briggen konstruerad och byggd 1878 med namnet Galatea hade från början av H. Svensson som huvudredare och inte G.D. Kennedy vilket anges på de flesta håll. G.D. Kennedy var dock sannolikt delägare, troligen också huvudägare. Några år senare är han också huvudredare.

Andra källor: Sveriges skeppslista åren 1837-1885, CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23, Wikipedia, Göran Sundström,  ”Gamla Varvet i Göteborg” i Göteborg förr och nu, 1988

Advertisements

J.G. Malmsjö

J. G. Malmsjös Pianofabrik var en pianotillverkare i Göteborg, som startade i december 1843, då fabrikören Johan Gustaf Malmsjö flyttade dit och lyckades sälja två stycken taffelpianon, som han själv i minsta detalj tillverkat.

Malmsjö hade först gått i snickarlära och fick därefter plats hos en instrumentmakare Olof Berndt Ekström i Malmö, där han stannade fram till att han lyckades få anställning hos den tidens förnämste skandinaviske pianotillverkare, Andreas Marschall i Köpenhamn och senare hos dennes änka. Här utbildade han sig 1838-42 till mästare och återvände därefter till Malmö. där han först in sig hos Ekström.

1843 flyttade Johan Gustaf Malmsjö till Göteborg och hyrde först en verkstad i Hypoteksföreningens hus vid Gustaf Adolfs torg, och 1 april 1844 en större verkstad i ett hus vid Lilla Bommen, i hörnet av Torggatan 2 och S:t Eriks torg. Där arbetade han det första året med två medhjälpare och året därpå med ytterligare två, till dess att han 1847 flyttade fabriken till hörnhuset av Gamla Allén 13 (nu Södra Vägen) och Vasagatan 58-60. Huset uppfördes 1844 och revs 1922 för att Vasagatan skulle kunna dras ända fram till Södra vägen och Heden. I början tillverkade enbart så kallade tafflar.

Fabriken vid Gamla Allén

År 1850 tillverkades ett och 1860 två instrument i veckan, men redan 1870 fler än tre instrument i veckan, 1877 var siffran uppe i 225 om året och 1890 levererades det 5 000:e instrumentet; en konsertflygel. Redan 1846 hade fabriken börjat tillverka pianon och från början av 1849 även flyglar.

I slutet av 1870-talet började tafflarna att bli omoderna och produktionen gick därför över i huvudsak till pianon. Medelårsproduktionen i kronor var för 1850-talet 29 000, för 1860-talet 80 000, för 1870-talet 124 000, för 1880-talet 84 000, för 1890-talet 153 000 och för perioden 1900-1909, 249 000 kronor årligen.

Vid J. G. Malmsjös död 1891 blev verkmästaren Alfred Ågren utsedd till fabriksföreståndare, han hade bland annat arbetat nio år vid den stora Steinwayska pianofabriken i New York och hos Malmsjös sedan 1879. Malmsjös måg – konsul Vilhelm Seydel – övertog ledningen av fabriken som disponent. Antalet anställda var 65 stycken 1898 och omsättningen 200 000 kronor.

Firman ombildades 1906 till aktiebolag (från 1906 AB J. G. Malmsjö) och uppgick 1918 i koncernen AB Förenade piano- & orgelfabriker. Disponent för AB J. G. Malmsjö blev efter Ågrens död 1914 Knut Hultén. 1962 flyttades tillverkningen från Göteborg till Arvika. Tillverkningen upphörde 1978, men namnet Malmsjö finns kvar som varumärke.

C.L. Malmsjö & Co

Urmakerifirma i Göteborg grundad av Carl Ludvig Malmsjö år 1843 eller 1841. Född 1818 i Röstånga i Skåne. Flyttade år 1841 till Göteborg i likhet med tre bröder där han grundade en urmakerifirma. Brodern Johan Gustaf Malmsjö grundade J.G. Malmsjös pianofabrik och en annan bror, C.A. Malmsjö, blev bokbindare.

1870 upptogs Henrik Hallgren som kompanjon och firman kallades därefter C. L Malmsjö & Co. Firman var den största urtillverkaren i Göteborg från 1840-talet till 1870-talet. 1879 övertog Henrik Hallgren firman. 1907 blev sonen Gunnar Hallgren delägare och 1916 ensamägare av firman.

Fastighets AB Göta Lejon

Fastighetsaktiebolaget Göta Lejon var ett kommunägt fastighetsbolag i Göteborg, som ursprungligen svarade för kommunens saneringsprogram från omkring 1962. Bolaget finns inte längre, däremot finns ett 1990 bildat försäkringsbolag som heter Försäkrings AB Göta Lejon.

1947 års byggnadslagstiftning innebar att kommunerna gavs bestämmanderätt över hur stadsplanerad mark fick bebyggas, och därmed i praktiken även saneras. De gamla föreskrifterna som gällde lokalt i städerna, gjordes nu enhetliga för att göra bebyggandet mer effektivt och industrialiserat. Det storskaliga byggandet i landet under slutet av 1950-talet och första halvan av 60-talet, var främst inriktad på nyproduktion. Eftersom insatserna inte kunde rationaliseras, betraktades de äldre husen närmast som ett nödvändigt ont. Samtidigt fanns det beräkningar som pekade på de samhällsekonomiska vinsterna med ombyggnad. Därpå följde det nationella så kallade Miljonprogrammet 1965-75, då målet var att cirka 100 000 lägenheter per år skulle uppföras i Sverige.

År 1965 var antalet lägenheter i Göteborg cirka 170 000, varav cirka 20 000 i fastigheter som uppförts före år 1900 som ansågs ”saneringsmogna”. Merparten fanns i stadsdelar som ansågs ”saneringsmogna”: Nordstaden, Haga, Annedal, Landala, Masthugget (officiellt Stigberget), Olivedal, Majorna, Gårda, Olskroken och Krokslätt (Getebergsäng, Almedal, Elisedal, Burås). Ambitionen var att förnya hela stadsdelar, med vardera 1 500-3 000 lägenheter. Trångboddheten var stor, där exempelvis Landala hade 84% med 1 rum och kök av det totala beståndet. För Annedal var siffran 69%, Haga 60% och Olskroken 80%.

Många av husen ansågs hårt nedslitna, där underhållet var starkt eftersatt. Oftast fanns bara torrklosett samt kallvatten och avlopp. Stadens myndigheter bedömde att ett särskilt organ, ett halvkommunalt fastighetsbolag, skulle bildas. Det skulle i samråd med byggnadsindustrin agera på fastighetsmarknaden.

Genom en motion i Göteborgs stadsfullmäktige den 23 februari 1958, initierades frågan om ett saneringsbolag av Erik Johannesson och Arne Berggren. Stadsfullmäktige beslöt den 18 december samma år att ett sådant bolag skulle bildas, där uppdraget gick till stadskollegiet.

En konstituerande bolagsstämma hölls den 26 februari 1960. Bolagets första vd blev Louis Campanello, som tillträdde 1960. Verksamheten var därefter i drift i januari 1961, men i praktiken först 1963. Aktiekapitalet uppgick till 5 miljoner kronor år 1964. Hälften av aktiekapitalets och rösterna i bolaget ägdes och kontrollerades av Göteborgs stad och hälften av ett femtiotal företag i Göteborg, däribland banker, försäkringsbolag, byggnadsföretag, industri- och handelsföretag samt rederier. De ägde i allmänhet mellan 2 och 4% var. Under bolaget sorterade på 1970-talet bland andra de helägda Bostads AB Nutiden, som bildades 1917 men övertogs av Göta Lejon 1968, och Fastighets AB Rosenlund, bildat 1964.

Den primära uppgiften för Göta Lejon blev att:

  • ”inom vissa stadsdelar systematiskt förvärva det saneringsmogna fastighetsbeståndet”
  • ”på det administrativa planet tillsammans med stadens fastighetskontor delta i förberedelserna till de av byggnadsnadsnämnden utarbetade stadsplanerna efter vilka omvandlingen skall ske”
  • ”direkt eller indirekt medverka i arbetet med evakueringen av hushåll och rörelseidkare ur bolagets fastighetsbestånd”
  • ”till andra företag upplåta stadsdelarna i och för det fysiska genomförandet av förnyelsen”

Under våren 1961 fick bolaget i uppdrag av stadskollegiet att i samråd med berörda myndigheter göra upp ett program för sanering.  Förslaget ”Översiktligt handlingsprogram för fastighetsförnyelse i Göteborg under tiden 1963-72 med redovisande av tidplan för utrymning av befintliga bostadslägenheter” presenterades och stadsfullmäktige godkände programmet den 30 augusti samma år.

Stadskollegiet i Göteborg godkände den 10 april 1963 en evakueringsplan, där som mest 1 575 lägenheter årligen skulle tillåtas bli evakuerade. Därefter påbörjades saneringsprogrammet genom uppköp av de utdömda fastigheterna, samt förslag till expropriering, förvaltning och slutligen rivning.

Försäljning av fastigheterna skedde till de som, enligt uppgörelse med kommunen, var beredda att förnya. För att undvika prisspekulation, delades områdena in i ”intressezoner”, där även Göta Lejon ingick.

Bolaget hade fram till den 15 januari 1964 förvärvat 311 saneringsfastigheter med 4 985 bostadslägenheter och 529 ”övriga lokaler”. Kostnaderna för förvärven uppgick till drygt 52 miljoner kronor. Fram till år 1969 hade 648 fastigheter med 10 745 lägenheter och lokaler förvärvats, till en kostnad av drygt 146 miljoner.

Göta Lejon förvaltade 7 222 lägenheter år 1970, varav 1 588 i Majorna, 1 439 i Olskroken, 1 315 i Gårda, 1 182 i Haga, 591 i Landala, 566 i Annedal och 541 i övriga stadsdelar. Man förvaltade 557 fastigheter den 1 januari 1973, med 7 416 hyresobjekt varav bostäder utgjorde 6 329 stycken. Totalt 371 fastigheter förvaltades vid utgången av 1977, omfattande 3 150 bostäder och 675 andra objekt.

Handlingsprogrammet för 1968-77 från 1968 gällande fastighetsförnyelse i Göteborg, ersattes 1975 av ett ”av den kommunala saneringsberedningen framlagt förslag till riktlinjer och program för saneringen i Göteborg.”

För att kunna hjälpa företagare som tvingats lämna sina lokaler, bildade staden 1966 i samråd med Göta Lejon och näringslivet Higab (Hantverks- och Industrihus i Göteborg Aktiebolag).

Den 1 januari 1983 bildade Göteborgs kommun en bostadskoncern — Förvaltnings AB Framtiden — som moderbolag för Göta Lejon, samt fyra andra bostadsbolag. Samtliga aktier i Göta Lejon överfördes därmed till moderbolaget. Skälet var att vissa bolag gick med vinst och beskattas, medan andra bostadsbolag fick kommunalt stöd. Under ett koncernparaply kunde vinsterna fördelas mellan bolagen, utan föregående beskattning.

Göta lejon som fastighetsbolag har därefter successivt avvecklats. 2014 var det vilande och nu, 2017, finns det inte kvar.

Texten i huvudsak från Wikipedia, men uppdaterad, förkortad och korrigerad

F.W. Hasselblad & Co

F.W. Hasselblad & C:o grundades 1841 av Fritz Wiktor Hasselblad (1816-93) för partiförsäljning av korta varor, sybehör, järnmanufaktur m.m. 1842 blev C. Th. Landberg delägare men han utträdde ur firman redan året efter. 1857 upptogs istället kusinen Herman Hasselblad och Salomon (Sally) Heyman som delägare. Herman Hasselblad utträdde 1857 och äldste sonen till grundläggaren, F. O Hasselblad, blev delägare i firman 1866.

Företaget låg ursprungligen på Kyrkogatan, men flyttade 1874 till kvarteret Lilla Bommen. Mellan åren 1874 och 1971 kom de att uppföra alla kvarterets byggnader.

1871 utträdde grundläggaren ur firman som då efterträddes av sönerna Arvid Viktor Hasselblad (1846-1907) och Oscar Hasselblad (1844-1928) som delägare. 1883 lämnade Sally Heyman  firman och efterträddes av sonen Moritz Heyman.

Vid faderns död var det främst Arvid Viktor Hasselblad som drev firman vidare. Moritz Heyman avled 1903 och s. å. blev hans bror Fredrik Heyman samt Arvid Viktor Hasselblads söner Ivar Hasselblad och Karl Erik Hasselblad (1874-1942)  delägare. Arvid Viktor Hasselblad avled 1907 och Fredrik Heyman 1915.

Firman ombildades 1919 till F.W. Hasselblad & Co AB med Ivar och Karl Erik Hasselblad såsom verkställande  direktörer, den senare ensam från 1922. Han var även ordf. i styrelsen som dessutom vid grundandet bestod av G. Schönmeyer, E. Jansson och B. Prytz. Aktiekapitalet var 6,5 milj. kr.

På 1880-talet började F. Hasselblad importera fotografiska artiklar för försäljning, och denna gren utvecklades snart till en självständig verksamhet vilken 1909 ombildades till Hasselblads Fotografiska AB. I början av 1900-talet tog Ivar Hasselblad initiativ till försäljning av modevaror, och i samband därmed anlades en fabrik för tillverkning av strå- och filthattar för damer.

I början av 1900-talet började F.W. Hasselblad & Co med tillverkning av hattar och kravatter, år 1921 anlade företaget en kartongfabrik vid Gamlestadsvägen, Robert Skarstedt AB, och lite senare köptes Bäckhammars bruk med tillverkning av pappersmassa och kraftpapper.

Försäljningen av fotografisk utrustning sköttes i en separat avdelning som 1908 omvandlades till ett särskilt dotterbolag, Hasselblads Fotografiska AB som startade sin verksamhet 1909. Det nya dotterbolaget importerade bl.a. produkter från Eastman Kodak. På 1940-talet började företaget också tillverka kameror i enlighet med uppfinningar gjorda av Victor Hasselblad (1906-78), son till Karl Erik Hasselblad.

I början av 1900-talet började Hasselblads Fotografiska AB att distribuera spelfilm i Sverige. Så småningom började företaget även producera egna biograffilmer. Sommaren 1915 bildades det en Cinematograf-avdelning inom Hasselblads Fotografiska AB och 1916 byggdes en stor ateljéOtterhällan i centrala Göteborg. I denna atelje kom regissören Georg af Klercker (1877-1951) att spela in många framgångsrika spelfilmer. Under tre somrar ska de ha spelat in cirka 30 filmer. Skådespelare som Dagmar Ebbesen, Karl Gerhard, Ludde Gentzel, Artur Rolén och John Botvid filmdebuterade i Hasselblads filmer. 1918 slogs Hasselblads Cinematografiska avdelning samman med Pathé Frères svenska filial, Victorias Filmbyrå, Biograf AB Victoria, Svea films och Biograf AB Sverige. Det nya bolaget beslutade att förlägga all sin verksamhet till Stockholm.

1925 anställdes Karl Erik Hasselblads son Victor Hasselblad (1906-1978) i Hasselblads Fotografiska AB. Han lämnade dock familjeföretaget redan 1937 för att ägna sig år sitt eget företag, Victor Foto, som drev fotobutik, sitt laboratorium och längre fram kameraverkstad. Efter faderns bortgång 1942 lyckades han låna nödvändigt kapital och förvärvade aktiemajoriteten i F.W. Hasselblad & Co AB. 1941 bildades Victor Hasselblad AB som dotterbolag till F.W. Hasselblad & Co AB för att tillverka kameror. Från 1957 var Victor Hasselblad VD i moderbolaget.

1957 avvecklades grossistverksamheten i F.W. Hasselblad & Co, 1958 såldes Robert Skarstedt AB till Svenska Tändsticks AB (STAB). Totalt fanns det 1 000 anställda i företaget år 1960, därav 350 i Bäckhammar. Bäckhammars Bruk såldes till Vänerskog år 1969. Idag ägs Bäckhammar av Nordic Paper.

1966 såldes Hasselblads Fotografiska AB till Eastman Kodak och 1976 köptes företaget Victor Hasselblad AB (som då också blev moderbolag till sitt tidigare moderbolag F.W. Hasselblad AB), i vilket kameratillverkningen fanns, av Säfveåns AB. Efter att därefter haft en rad olika ägare fusionerades bolaget med danska Imacon A/S år 2004. Idag har det nya bolaget namnet Victor Hasselblad AB. Numera tillverkar företaget enbart digitala kameror.

2003 flyttade företaget från Lilla Bommen till ett nybygge i Lundbystrand som emellertid snart övergavs och såldes. Idag har de lokaler i Lindholmen.

Zacharias Fröse

Del 4 av 4 i serien Textilföretag
Endast för medlemmar

Jonas Floberg

Jonas Floberg bedrev en klädesfabrik i Vänersborg som hand 1751 flyttade till Göteborg. Tillstånd (privilegium) för tillverkningen i Göteborg fick han dock först året efter.

Arbetarantalet på fabriken var under 1750-talet mellan 20 och 30 och prdouktionsvärdet omkring 3 000 dlr smt per år. 1760 fusionerade fabriken med den Sandbergska klädesfabriken. Från 1763 var Floberg ensam ägare av den. Floberg avled 1794 och fabriken tycks då ha varit nedlagd.

Andra källor: G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923

Sandbergs klädesfabrik

Del 3 av 4 i serien Textilföretag

År 1740 fick Niclas och Martin Sandberg tillstånd att driva en klädesfabrik.  Det var dock inte ensamma intressenter i fabriken utan också Johan Mellenberg, Erik Herndahl och Johan Anders Lamberg var delägare. År 1742 hade fabriken 444 arbetare med Zacharias Fröse som verkmästare. Från 1749 var det den största klädesfabriken i Göteborg. Arbetskraften utgjorde i viss utsträckning av de barn vars mödrar satt på spinnhuset, dvs tvångarbetsanstalten för kvinnor där både fattiga och kvinnor som begått brott hamnade. Även soldater och deras familjer utgjorde delar av arbetskraften. Först låg fabriken sannolikt på en tomt ägd av Erik Herndahl i kvarteret Snusmalaren invid Drottninggatan. Fabriken låg därefter, sannolikt från 1753, på Kungsgatan mellan Västra Hamngatan och Korsgatan mittemot Domkyrkan i kvarteret Varuhuset. Vid mitten av 1740-talet hade antalet vävstolar i fabriken minskat till 6.

Från 1750 var Martin Sandberg dock ensam ägare. Fabriken hade detta år 192 arbetare. År 1751 hade fabriken 9 vävstolar vilket var lika många som fanns i Hans Coopmans klädesfabrik. År 1755 hade fabriken 13 vävstolar och under åren 1755-56 producerade fabriken mer än den näst största och tredje största tillsammans (Petter Coopman respektive Carl och Jacob Coopmans fabriker). Fram till 1757 ökade antalet vävstolar till 14 men 1758 skar antalet ner till 9 igen.

Vid Sandbergs död 1759 sålde änkan fabriken till Sven E. Kullman och året därefter gick företaget ihop med Jonas Flobergs klädesfabrik varvid denna blev delägare. Även Christian Bittner var delägare åren 1760 och 1761. SIstnämdna år hade fabriken 5 vävstolar

Sven E. Kullman avled 1762 så från 1763 var Jonas Floberg ensam ägare av klädesfabriken vars betydelse stadigt minskade. 1767 fanns det bara 2 vävstolar på fabriken, men under 1780-talet ökade fabrikens betydelse igen så att den under detta årtionde var en av de två största klädesfabrikerna i Göteborg. 1794 avled Jonas Floberg varvid fabriken tycks ha upphört.

Andra källor: G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923

Sockerbruket Idogheten

Murarmästare Otto Gammelin ägde 1807 såväl nummer tomt nr 4 som nummer 5 i rote 1 i det nuvarande kvarteret Idogheten. Han lät uppbjuda båda tomterna till försäljning 14.4.1806. Dessa uppbud var i själva verket början till skapandet av sockerbruket Idogheten, Vallgatan 33, 35 och 37, som drevs från 1809 till 1849.

1807 erhöll Martin Stiaehl privilegium för ett sockerbruk på tomterna 4 och 5 vars tillverkning redovisades första gången 1809. Rådman Arvid Wallerius övertog fabriken 1813 och redovisade t.o.m. 1816. Därefter var privilegiet tillhörande Otto Gammelin. Redan den 3.7.1816 överflyttades dock Gammelins privilegium på ett konsortium bestående av Charles Blaurock, som dock snart gick ur, firman John N. Milow och Fr. Willerding. 1817 redovisades detta sockerbruks produktion för första gången inför hallrätten.

Sockerbruket ägdes 1817–20 av Charles Blaurock & Associés, 1821–1826 av Milow & Associés och 1826–49 av Willerding & Co. Willerding köpte hälften av sockerbruket av grossh. J.N. Milow den 21.11.1826 och blev därigenom ensam ägare av bruket. Grosshandlaren Edwin Willerding uppbjöd tomterna till försäljning den 12.8.1850.  Huset köptes av Fastighets AB J-F. Petterssons Arfvingar som bygge om huset åren 1899-1900 till den så kallade Torghallen som dock inte drevs särskilt länge.

Buscks såpfabrik

1762 köpte Fredrik Megander tomterna 1.33 som 1.34 i kvarteret Biskopen i Göteborg. Han var född i Stockholm 1727, reste helt ung till Ostindien, blev superkargör för det Holländska-Ostindiska kompaniet och sedan för det svenska. 1760 bosatte han sig i Bryssel, där han anlade ett saltraffinaderi och ett såpbruk. År 1784 hade han på Gustaf III:s begäran återvänt till Sverige för att anlägga ett saltraffinaderi i Stockholm. Han avled dock innan detta blev färdigt, men änkan fullbordade och drev det av mannen planlagda verket i Stockholm.

Syftet med köpet av tomterna i Göteborg var att anlägga ett såpsjuderi. Megander saknade dock rättigheter att driva ett sådant. Bröderna Hans och Jacob Busck hade dock privilegium för det. 1764 gifte sig Hans Busck i Göteborg med Hedvig Megander, född omkr. 1734 i Stockholm, död i Göteborg 1797, 63 år gammal, dotter till källaremästaren i Stockholm Christopher Emanuel Megander och Anna Elisabet Lohman. Hon kan ha varit syster till Fredrik Megander eller på annat sätt mycket nära släkt.

Hans och Jacob Busck köpte tomterna av Megander och byggde snabbt ett såpsjuderi på platsen. Redan 1766 hade de nått ett produktionsvärde av inte mindre än 68 742 d smt motsvarande hela 3 618 fjärdingar såpa. Samma år var tillverkningsvärdena för stadens två största sockerfabriker Sahlgrenska och Jacobsonska 65 706 respektive  63 575 d smt. Carl och Jacob Coopmans yllefabrik producerade för 55 241 d smt. Vid början av 1770-talet var man nere i en tillverkning av 12 000 dalers årligt värde. 1777 motsvarade produktionen endast 1 800 d smt. 1778 tillverkade fabriken ingen såpa alls.

Bröderna Buscks såpfabrik blev aldrig nån lönsam affär och de blev tvungna att låna pengar från Sahlgren & Alströmer.  Efter 1786 upphörde produktionen slutgiltigt vid fabriken. Samma år var tomterna i Patrik Alströmers ägo och såpbruket nedlagt.