Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Handelshus & företagande

Staten betalar

Vid allmänna sparbankskraschen 1929, en följd av spekulation i tomter, krävde man på borgerligt håll den strängaste räfst. Dåvarande finansminister Wohlin var särskilt upprörd. Jag kunde inte underlåta att i sambandet ställa ett par frågor:

– Har finansministern, som 1922-1923 var medlem av första kammaren och sedan två gånger haft möjlighet att följa Kreditkassan, glömt händelserna omkring exempelvis Sydsvenska kreditaktiebolaget, Smålandsbanken, Wermlands enskilda bank o. s. v.? Han kan inte ha glömt hurusom exempelvis Sydsvenska kreditaktiebolagets styrelse till sig själv i egenskap av styrelse i ett bolag för spekulation i aktier ”lånade” femtiosju miljoner kr. av allmänhetens insatta medel. Man förklarar nu att räfsten måste genomföras grundligt. Riktigt! Men ”var stod herrarna 1922-1923, när staten på den socialdemokratiska regeringens förslag gav i två omgångar femtio miljoner kronor till de svindlande storbankerna”?

Under hela min tid som politiker försökte jag följa här angivna linje. Kanske misstog jag mig i något fall eller överdrev min kritik, men principen att ordentlig räfst skulle genomföras mot svindlerier syntes mig vara krav som icke kunde rubbas. Att strängare åtgärder krävdes mot en rad av affärsbankers ledningar och kretsarna omkring dessa, industriföretagare och andra, än mot t. ex. Allmänna sparbanken, motiverades av vederbörandes i vissa fall fullkomligt oansvariga uppträdande i fråga om utdelningar, upphaussande av vinster samt av deras expansions- och ”gründer-”politik. Framförallt motiverades emellertid kontrollen med att vederbörande handhade så enorma samhälleliga värden och av att tusentals människor för sin utkomst var beroende av deras uppträdande.

De ledande socialdemokraterna började snart nog propagera att staten skall ingripa först när privatintressena visat sig oförmögna att handha näringslivet. Omedelbart efter första världskriget förelåg enligt min mening flera skäl för längre gående statligt ingripande än blott skärpt kontroll. Men alldeles särskilt motiverade händelserna detta i början av 30-talet. Naturrikedomar, vissa kreditinstitut och industrier borde då ha överförts i samhällets ägo.

Nyligen har man på borgerligt håll, med viss rätt måhända, kritiserat skötseln av vissa statliga företag, exempelvis Norrbottens järnverk. Vederbörande har glömt, att staten en gång skänkte ett privat järnverk, Hällefors, 19 miljoner – utan någon undersökning av verket! – och att andra industrier och flera banker liksom andra privatföretag skulle ha varit obefintliga, för den händelse statsmakterna icke trätt emellan med hjälp, hjälp med hundratal miljoner. Då var staten bra! Olikheten i ståndpunktstagande till dessa frågor har upprört mig. Kanske skall därför mina läsare förstå, att jag lämnar en kort redogörelse för de under tjugo- resp. trettiotalen mest omstridda transaktionerna med statshjälp.

Vad angår riksdagens beslut 1922 att anslå 50 miljoner för hjälp till vissa banker och industrier kan jag fatta mig kort. Jag har berört frågan i föregående del av mina minnen. Konsekvenserna av de hejdlösa spekulationerna under och efter första världskriget och inflationen efter kriget började visa sig. Den under finansminister Thorsson godkända Kreditkassan skulle direkt eller indirekt svara för konsekvenserna. Genom överenskommelse mellan staten och 17 banker tecknades 5 000 aktier, inalles 50 milj. kronor i Kreditkassan. Men staten fick svara för det väsentliga. Förut hade riksgäldskontoret ”hjälpt” bl. a. Wermlandsbanken, Sydsvenska kreditaktiebolaget (Sydbanken som den kallades), varjämte Vargö-bolaget och Rederiaktiebolaget Transatlantic erhållit många miljoner. Inalles hade riksgäldskontoret att fordra 49 937 076 kronor.

Minister Einar Modig synes i sin bok ”Diplomattjänst med mellanspel” ha glömt bort riksgäldskontorets insats. På sid. 126 påstår han, att ”Storbankerna fick träda emellan” vid Sydbankens rekonstruktion. Banken skulle sannolikt långt tidigare ha stått på huvudet utan statens hjälp.

De banker, som ”trädde emellan” var: Stockholms och Sundsvalls enskilda banker, Stockholms Intecknings garantiaktiebolag, provinsbankerna Uplands, Östergötlands, Smålands, Wermlands, Skaraborgs och Norrköpings enskilda, Göteborgs bank, Jordbrukarbanken, Enskilda banken i Vänersborg och Nordiska handelsbanken. I fråga om Transatlantic och dess direktör Gunnar Carlsson kommer jag från denna tid f. ö. ihåg en episod från riksdagen. Bolaget hade varit ett minst sagt lukrativt företag. Perioden 1915-1920 intjänades netto 46 miljoner kronor. Utdelningen höjdes 1915-1918 från 30 till 50 kr. pr aktie, varjämte 1916 en gratisaktie utdelades på varje gammal. År 1926 var emellertid förlusten 24 miljoner och bolaget fick efter de för aktieägarna lukrativa och lättsinniga åren ett lån av Kreditkassan på 9 miljoner. Men det gällde att rädda vad räddas kunde också i fortsättningen. Transatlantics fartyg fördes över till ett nytt bolag, varefter man var färdig att låta det gamla företaget ”basa” som högermannen Åkerlund uttryckte det.

I den situationen hade emellertid inte åklagarmyndigheterna större vett än de åtalade direktör Gunnar Carlsson. Han hade, sades det, gjort sig skyldig till fula och klara lagbrott, och satt t.o. m. anhållen några dagar. Detta var ju upprörande. Eric Röing, andra kammarledamoten från Göteborg, fann det t. o. m. ansvarslöst av åklagaren. Underligt nog tycktes dock inte de andra Göteborgsriksdagsmännen dela hans mening. I varje fall har jag inget minne av att t. ex. Lithander deltog i aktionen för att få Gunnar Carlsson fri. Men Röing utvecklade en storartad energi. Aldrig förut hade hans långa ben rört sig med sådan fart i andra kammaren, dess korridorer och i sammanbindningsbanan – ehuru han nästan ständigt var i farten. En petition förbereddes till justitieministern med krav på rederidirektörens frisläppande. Röing bad t. o. m. om mitt understöd. Bland andra argument anförde han, att Gunnar Carlsson var ”en sådan utmärkt demokrat”. Naturligtvis hade han inte begått någon förbrytelse, det där med Transatlantics fartyg skedde ju blott för att ”rädda dem åt fosterlandet”. Hur det var med den saken, glömde han att i detalj tala om. Jag vill minnas, att jag förfrågade mig i saken hos en god vän som något år tidigare varit anställd i Transatlantic. Och denne avrådde på det bestämdaste stöd åt Gunnar Carlsson under förklaring att denne förtjänar nog det han fått …

Hur det nu gick till, efter några dagar meddelades i pressen att Gunnar Carlsson verkligen var fri, vilket inte väckte så litet förvåning. I riksdagskretsar var saken allmänt bekant. Röing hade som vanligt i sina aktioner vädjat till alla sina vänner. Det förklarades emellertid att ”rättvisan” hade segrat, ty i vårt land ”förekommer ju aldrig, att överordnad myndighet ingriper i ett mål, så länge detta är föremål för undersökning av åklagare eller handläggning av lägre domstol”. På den tiden låg inte häktningsrätten ytterst i domstolens hand.

Genom Gunnar Carlssons eget förvållande blev han emellertid mycket impopulär bland riksdagsmännen också i fortsättningen. Men det berodde på följande lilla episod.

Under Göteborgsutställningen blev riksdagen inbjuden till ett besök. Resan var mycket populär, varför de flesta riksdagsmän deltog. Och vi blev hjärtligt mottagna. Några riksdagsmän hade uttryckt önskemål att få se något av Svenska Amerika Liniens fartyg. Redareföreningen, där Gunnar Carlsson då var ordförande, ordnade middag ombord på Drottningholm, som av oss motsågs med stora förväntningar. Till en början sveks de heller inte. Annat blev det då Gunnar Carlsson hälsade oss välkomna. Talet uppfattades av många som en ljungande straffpredikan över riksdagens beslut i vissa sjöfartsfrågor, framförallt angående sjöfolkets förhållanden. Några riksdagsmän tyckte detta var ett underligt sätt att hälsa middagsgäster, till på köpet ledamöter av Sveriges riksdag, varför de demonstrativt tågade ut från matsalen. Då en skeppsredare Bratt gav uttryck åt sin förvåning, meddelades han, att riksdagens ledamöter är ansvariga enligt grundlagen, ingalunda för redareföreningens direktör, allraminst då denne var samme person som direktören i Transatlantic och hette Gunnar Carlsson …

Karl Kilbom

Utdrag ur Karl Kilbom, Cirkeln slutes – Ur mitt livs äventyr III, 1955

Advertisements

Bryggerier i Majorna

Förr i tiden fanns det många fler bryggerier än idag, nästan varenda by hade ett och i städerna fanns det ofta flera. Även i Majorna har det funnits flera olika bryggerier. Kronan, Sannalidens och Silverkällans bryggeri är exempel på några av dem.

Det har funnits ett stort antal bryggerier i Majorna, de flesta mindre men även ett par riktigt stora. De som listas nedan är långt ifrån alla utan kanske de mest kända, eller snarare de vi vet mest om idag.

Carnegie / Lorentska bryggeriet

Carnegie är utan tvekan det mest kända och det största av Majornas bryggerier. Bryggeriet grundades 1813 och hette från början Lorentska bryggeriet efter grundaren Abraham Robert Lorent som var en tysk köpman.

Bryggeriets porter blev en succé och verksamheten expanderade kraftigt. 1833 avled Lorent och bryggeriet såldes till den blott 23-årige David Carnegie. 1842 ändrades namnet på företaget till det mer välbekanta David Carnegie & Co i samband med att fyra andra delägare köpte in sig i verksamheten. Men man hade redan börjat använda Carnegie som ett varumärke för sin porteröl 1836 vilket faktiskt gör Carnegie till det äldsta varumärket i Sverige som fortfarande används.

Carnegie porter blev snabbt ett mycket känt öl och mycket av tillverkningen gick på export världen över. 1916 nåddes toppen av produktionen med över 5,5 miljoner liter. 1921 tog Vin & Spritcentralen över men redan 1928 såldes Carnegie vidare till Pripp & Lyckholms som fortsatte produktionen vid bryggeriet fram till 1976. Idag produceras Carnegie porter alltjämt men numera i Falkenberg dit Carlsberg förlade tillverkningen efter att man köpt Pripps år 2000.

Eftersom Carnegie både funnits länge, sålts i stora mängder och dessutom världen över så finns det ganska mycket kul kuriosa. En del finns att beskåda på Hotel Novotel i Klippan som har en liten samling för att påminna om vad lokalerna en gång användes till. Novotel säljer även porter I sin restauran Carnegie Kaj för de som vill prova drycken. Är man ett riktigt fan av porter så kan man försöka bli medlem av Porter Drinkers Assocciation eller Portersällskapet som det också kallas. Dom har ofta har sina möten här nere med provsmakning och allehanda aktiviteter.

Handelsakademin som huserar i husen bredvid (bl.a. Carnegies gamla kontor) har också samlat på sig en del. Novotel är det ju enkelt att besöka om man har vägarna förbi eftersom deras grejer sitter uppsatta i de offentliga lokalerna medan man kanske får fråga snällt om man skall få se det som Handelsakademin har i sina lokaler.

Bryggeriet Kronan

Det näst största av de bryggerier Majorna varit begåvat med är Kronan. Bryggeriet huserade på Karl Johansgatan 23 – 29 i det stora tegelhus som idag tagits i besittning av Göteborgs Miljöförvaltning.

Kronans Bryggeri

Bryggeriaktiebolaget Kronans lokaler finns till stor del kvar utmed Karl Johansgatan. Landshövdingehuset till höger är däremot borta och ersatt med ICA’s lokaler. Foto: Aron Jonason, Göteborgs stadsmuseum.

Bryggeriet grundades 1891 av bröderna August Röhss och Wilhelm Röhss d.y. samt G. D. Kennedy och Henrik Pripp. Henrik Pripp vars farfar var den legendariska J. A. Pripp, grundaren av Pripp bryggerierna, lämnade Prippsföretagen i och med starten av Kronan och blev alltså en konkurrent till sina släktingar.

1892 kom bryggningen igång och försäljningen gick mycket bra. Man bryggde både öl och svagdricka och exporterade även öl till utlandet. 1900 hade man 150 anställda och var en stor konkurrent till Pripp som således köpte upp bryggeriet 1902.

Henrik Pripp lämnade därmed företaget men i övrigt fortsatte dock produktionen på samma plats och under samma namn fram till 1917 då bryggeriet lades ner. Huvudbyggnaden står som sagt kvar idag även om inte mycket berättar om vad det en gång varit. En ordentlig informationsskylt kan man tycka vore på sin plats.

Enegrens bryggeri / Majornas bryggeri / Åström & Persson

Enegrens bryggeri grundades 1859 av Emanuel Bernhard Enegren och tillverkade mest svagdricka. Platsen för bryggeriet var korsningen Karl Johansgatan 98 och Höglundsgatan, den senare finns dock inte längre utan försvann 1971 under den stora rivningsvågen runt Gröna gatan.

Majornas bryggeri

Enegrens bryggeri grundades redan 1859 av Emanuel Bernhard Enegren, det lilla bryggeriet som senare bytte namn till Majornas bryggeri var beläget vid en försvunnen korsning vid Karl Johansgatan 98. Bryggeriet var beläget inne på gården i den vita tegelfastigheten medan huset i förgrunden fungerade som bostad. Foto: Gamla Majgrabbars arkiv.

Under åren bytte bryggeriet namn några gånger. Ursprungligen hette det Enegrens bryggeri för att sedan byta till Majornas bryggeri, som väl är det mest kända av namnen, för att 1909 ändra till Åström & Persson i samband med att Enegren sålde sitt bryggeri. Under detta namn drevs bryggeriet fram till 1916, vad som inräffade då är oklart, dock fortsatte viss verksamhet ända fram till 1949 då Pripps köpte upp det och lade ner allting för gott.

Som mest hade bryggeriet fyra anställda och det var således ingen stor verksamhet. Idag finns ingenting kvar av det gamla bryggeriet förutom en del kuriosa.

Sannalidens bryggeri

Ett annat litet bryggeri som mest bryggde svagdricka var Sannalidens bryggeri. Bryggeriet grundades 1886 vid Sannaliden på adressen Nya Varvsvägen 10 som är ytterligare en gata som inte längre finns. Den utgör numera en del av Karl Johansgatan och Banehagsgatan.

Sannalidens bryggeri

Sannalidens bryggeri grundades 1886 och framställde framförallt svagdricka, fabriken på bilden låg på Karl Johansgatan 76A

Redan 1888 flyttade man till Karl Johansgatan 76A där man övertog avlidne bagaren F.L. Ljungqvists lokaler och stannade tills verksamheten upphörde på 1940-talet. Grundare var Johannes Andersson, Anders Johansson, N. A. Johansson och J. P. Carlsson, men efter diverse turer stod 1890 Johannes Andersson som ensam ägare. Han och senare hans släktingar drev sedan bryggeriet fram till 1947 då det gick i graven.

Även om Sannaliden var litet hade man ungefär dubbelt så stor produktion som Enegrenska och man hade runt sex anställda som mest.

Silverkällans bryggeri

Silverkällan bryggeri låg även det på Nya Varvsvägen 10 och var en fortsättning på Sannalidens verksamhet när den flyttade till Karl Johansgatan 1888. Ägare till Silverkällan var A. G. A. Gillberg och J. A. Lysell och produktionen var främst svagdricka men även svensköl.

Silverkällan verkade ha lyckats bättre än Sannaliden då man år 1890 hade tre gånger så stort tillverkningsvärde. Men bryggeriet brann ned redan 1891 och efter det upphörde bryggeriets blott treåriga verksamhet.

Eftersom bryggeriet brann ner och gatan försvunnit så är det svårt att hitta något att titta på idag. Man får nöja sig med de eventuella kuriosa man kan uppbringa.

Stigbergets bryggeri

Stigbergets bryggeri anlades på Oscarsgatan i anslutning till Stigbergets värdshus år 1722, inte långt från nuvarande Henriksberg. Bryggeriets anor är dock äldre än så, ända sedan 1638 hade de fina släkterna Krakau (Krakow) och Poppelman bedrivit bryggeriverksamhet inne i själva staden.

Den som valde att flytta ut bryggeriet var Emerentia Poppelman-Stillman, troligtvis med anledning av sitt giftermål med Cornelius Schael, ”Herren på Stigberget”. Särskilt länge hann hon dock aldrig driva bryggeriet på sin nya plats innan hon avled. Lyckligtvis godkände bryggargillets medlemmar maken Schael som bryggare,vilket var ett krav för att få driva bryggeri vid denna tiden.

Det Schaelska bryggeriet växte och skaffade sig snart en stor kundkrets, delvis tack vare sin strategiska placering i närheten till Ostindiska kompaniets förtöjningsplatser vid Klippan. Snart var bryggeriet så stort att det t.o.m. ansågs som ett problem av det mäktiga bryggargillet. Trots försök att begränsa dess dominans så växte bryggeriet för att nå sin glansperiod under mitten av 1700-talet då den kraftfulla Barbara Schael drev det.

Från 1770 då Barbara inte längre var i livet hette innehavaren L. O Lindberg och 1799 överläts det till bryggaren William Gavin som drev det i tjugofem år framåt. Vid William Gavins bortgång 1824 tog hans änka Helena f. Hallström över bryggeriet, men efter en tioårsperiod läggs det ner för gott.

Den som är petig kanske påpekar att detta bryggeri egentligen låg i Masthugget. Och visst är det så, men det låg trots allt i direkt anslutning till Majorna där man hade en betydande del av sin försäljning. Dessutom lär området i äldre tider faktiskt tillhört Majorna.

Text : Tobbe Johansson | 2011-09-13
Bildtexter samt stycket om Stigbergets bryggeri: Johan Lundin
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Texten är språkligt redigerad och enstaka sakfel samt vissa inledningpartier som inte längre är aktuella är borttagna. Dessutom förkortad då avsnittet med generell bryggerihistoria är borttaget. Anders_S/Gamla Göteborg

Vieille Montagne

Société anonyme des mines et fonderies de zinc de la Vieille-Montagne är det fullständiga namnet på detta bolag som under större delen av sin existens var ett av världens största gruvbolag. Bolaget grundades 1837 och tog över zinkgruvorna la Vieille-Montagne i Moresnet i dåvarande belgiska provinsen Limburg. År 1837 producerade bolaget 2 540 ton zink, 1891 producerade det över 60 000 ton olika zinkprodukter, mest metallisk zink i olika former. Europas hela zinkproduktion var då omkring  270 000 ton.

La Vieille-Montagne ägde zinkgruvor i Belgien, Tyskland, Sverige, på Sardinien, i Frankrike, Algeriet och Spanien, smälthyttor i Belgien, Tyskland och Frankrike, valsverk i Belgien, Tyskland och Frankrike samt zinkvittsfabriker i Belgien och Frankrike. Bolaget hade 1891 450 anställda tjänstemän, 7 301 fast anställda arbetare och en mängd tillfälliga arbetare. På denna tid ägt av familjen de Sincay. Senare köptes bolaget upp av företaget Union Minière som främst är känt för att det ägde kopparguvorna i belgiska Kongo och förvandlades till ett dotterbolag i den stora gruvkoncernen. 1989 fusionerades de två bolagen med varandar och med stålbolaget Hoboken-Overpelt. Företaget heter idag Umicore och har omkring 14 000 anställda, men verksamheten i Sverige äger de inte längre.

År 1857 förvärvade det belgiska bolaget egendomen Åmmeberg på totalt 1 843 ha vid en vik i norra Vättern med dess sedan medeltiden välkända gruvor. Där byggdes en för den tiden mycket stor anläggning med gruvor i samhället Zinkgruvan och anrikningsverk, administration, lokstall, hamn, direktörsbostad mm i Åmmeberg. Mellan Zinkgruvan och Åmmeberg byggdes en 11 km lång järnväg för malmtransport. Från Åmmeberg transporterades sedan malmen till Göteborg på bolagets egna ångfartyg som alla bar namnet Vieille Montagne följt av en siffra. Företaget ägde fyra fartyg.

I Göteborg hade företaget en anläggning på Hisingen där Frihamnen idag ligger Där lagrades och lastades malmen om till oceangående fartyg som i allmänhet var från Sternhagens rederiverksamhet. På området fanns kajer, kontor, lagerbyggnader, bostäder med mera.

Bolagets anläggningar i Göteborg exproprierades 1916 av Göteborgs stad då den Frihamnen skulle byggas. Företaget flyttade då till Marieholm och där byggdes nytt kontor, kaj, bostäder m.m. På denna plats blev företagets verksamhet kvar i ca 50 år, dvs till sjöfarten flyttades till Otterbäcken på 1960-talet med trafik direkt till Belgien. Kajen är det enda som finns kvar av denna anläggning i Marieholm.

1993 blev gruvbolaget registrerat som ett svenskt aktiebolag. Efter några namnbyten blev firmanamnet hösten 1997 Zinkgruvan Mining AB. Företaget hade då bytt ägare då det australienska gruvbolaget North Australia Limited köpt verksamheten 1995. 2004 köptes verksamheten vi Zinkgruvan av Lundin Mining som driver den än idag.

 

Johan Fenger-Krog

Johan Fenger KrogJohan Christian Fenger-Krog föddes den 29 maj 1865 i Mandal, Norge och dog 27 okt. 1942 i Göteborg. Han var son till ingenjören Albert Fenger-Krog och Minna Walhjerta Christiansen. Gifte sig den 12 maj 1891 i Kristiania (nuvarande Oslo) med Eline Henriette Jonassen, född 16 maj 1873 i Kristiania, dotter till sjökaptenen Eilert Jonassen och Eline Jacobsen.

Utexaminerad från Kristiania handelsgymnasium 1884 och därefter handelsstudier i Tyskland och Frankrike. Därefter kom han att bosätt sig i Göteborg. Chef för firma Chr. Christophersens filialkontor i Göteborg 1891—99, delägare i kommanditbolaget J. Fenger-Krog & Co, Göteborg, 1899—1907. Såväl firma Chr. Christophersen som hans egen firma, J. Fenger-Krog & Co, bedrev exportverksamheten med massa och papper.

Firman och han själv investerade kraftigt i olika bruk som framförallt tillverkade olika typer av kraftpapper. 17 nov. 1900 köpte han så Lisefors bruk i Fröskogs sn i Dalsland och tillträdde 1 april 1901 varvid orten och bruket döptes om till Fengersfors. Fengersfors Bruks AB inregistrerades 12 aug. 1901 och övertogs bruksverksamheten. Han var VD för bolaget 1900—42, Efter hand förvärvade han också dominerande intressen i Bäckhammar, Forssa finpappersbruk, Frövifors, Nora sågbladsfabrik och Göteborgs pergamentfabrik. För att förse bruken med maskiner och maskinförnödenheter grundade han AB Göteborgs maskinaffär 1906 och blev dess verkställande direktör vilket han förblev till 1908.

1907 avvecklade han J. Fenger-Krog & Co samt de alla intressen i företag vid sidan av Fengersfors Bruks AB. Därefter var han endast involverad i det företagets verksamhet.

Utöver engagemanget i handels- och bruksverksamheten var han delägare i och VD för Göteborgs Bult- och Nagelfabrik AB.

Två hans söner kom också att arbeta i Fengersfors Bruks AB, där sonen John Fenger-Krog (1900-1977) var disponent och VD från 1942, medan hans bror Eilert Fenger-Krog (1894-1983) var ingenjör och vice verkställande direktör.

AB O. Mustad & Son

Del 8 av 8 i serien Verkstadsföretag

1832 grundade Hans Skikkelstad (1789-1843) en bultfabrik i Vardal, Norge. I produktsortimentet fanns också ståltråd med mera. Vid dennes död 1843 drev svärsonen Ole Mustad (1810-84) företaget vidare i eget namn och senare tillsammans med sonen Hans Mustad varvid bolaget fick namnet O. Mustad & Son. 1884 blev Hans Mustad (1837-1918) ensam ägare. 1905 blev hans söner  Hans Clarin Hovind Mustad (1871–1948), Halfdan Magnus Mustad (1874–1967), Wilhelm Martin Christie Mustad (1877–1961) och Nicolai Christian Mustad (1878–1970) delägare.

1886 startade företaget tillverkning i Finland, i Frankrike 1891 och i Catrineholm (från 1899 Mustadfors) i Dalsland år 1899. Från och med 1904 drevs denna verksamhet i bolaget AB O. Mustad & Son. 1912 övertog AB O. Mustad & Son företaget The United Horse Shoe and Nail Co och dess fabrik på Carlslund i Örgryte (Jakobsdal). Denna hade anlagts 1875 för att tillverka hästskosöm. på 1880-talet hade fabriken mellan 100 och 150 anställda. Hästskosömfabriken lades dock ner på 1920-talet.

1898 startade AB Göteborgs Bult & Nagelfabriks AB med tillverkning i Lundby. Från 1902 var J. Chr. Fenger Krogh delägare. Kring år 1900 arbetade cirka 50 personer i företager och 1913 omkring 100. Fabriken tillverkade spik, nitar, bultar och muttrar men spiktillverkningen lades ner på 1920-talet. Företaget togs över av AB O. Mustad & Son omkring 1920.

O. Mustad & Sons startade år 1898 också margarintillverkning i Mölndal. Fabriken hade i början av 1900-talet mellan 40 och 60 anställda och omsatte 1 miljon kronor 1901 vilket steg till 2 miljoner kronor 1914. Margarintillvekningen lades ner i slutet av 1950-talet.

1915 köptes också Bäckefors bruk, också det en tillverkare av hästskosöm, i Dalsland av AB O Mustad & Son, som dock lade ned verksamheten 1918 efter en brand. Det låg sedan öde längre tider fram till 1950, då Göteborgs Bult och Nagelfabrik flyttade över en del av sin verksamhet till Bäckefors. En fortsatt expansion ledde till en ny fabrik uppfördes 1965-67, och i början av 1970-talet fanns här ett 70-tal anställda. Fabriken i Bäckefors är numera nedlagd.

1961 blev det göteborgska företaget fristående och tog 1963 namnet Joh. Mustad AB. Företaget ägde då fortfarande Göteborgs Bult & Nagelfabriks AB men det företaget existerar inte längre sen det 1983 sålts till Bulten AB. 1989 flyttade Backa Teater in i delar av de gamla fabrikslokalerna som ligger mittemot Carl Larssons gamla verkstadslokaler vid Hjalmar Brantingsplatsen. 2007 flyttade teatern till en tidigare plåtverkstad på Lindholmens tidigare varvsområde. Lokalen där diskotekbranden inträffade 1998 (Makedonska föreningen) var också en del av Göteborgs Bult & Nagelfabrik.

Göteborgs Bult & Nagelfabriks lokaler

Göteborgs Bult & Nagelfabriks lokaler

Idag heter det svenska företaget återigen AB O. Mustad & Son och ägs av Halfdan Mustad via Halfdan AS i Norge.

AB O. Mustad & Son har idag ingen tillverkningsverksamhet utan är ett handels- och fastighetsföretag som totalt har 35 anställda inklusive dotterbolag. Företaget har ingen direkt koppling till det norska företaget O. Mustad & Søn AS som tillverkar fiskeutrustning och idag ägs av investmentbolaget ARD Group AS som inte har något med familjen Mustad att göra. Familjen ägde dock företaget fram till 2011.

Fabriken i Mustadfors ingick inte i det göteborgska företaget och finns fortfarande såsom Mustadfors Bruks AB och har 60 anställd. 1972 och 1976 ägdes företaget av AS Mustads Fabriker i Norge. Företaget är idag världens största tillverkare av hästskosöm, ägs av Mustad Netherlands BV och ingår i Mustad International SA. Dessa företag är en del av företagsgruppen O. Mustad & Søn AS.

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962

Nordiska Värme- & Ventilations AB

Del 7 av 8 i serien Verkstadsföretag

Nordiska Värme & Ventilations AB grundades 1903 som en rörläggningsfirma. Delägare var bland annat Gunnar Laurenius och Conrad Mark. Firman var 1917 en ledande firma när det gällde centralvärmeanläggningar och hade över 100 anställda. Gunnar Laurenius var VD. Strax efter 1917 köpte bolaget upp konkurrenten A.J.G. Bissmarck & Co AB efter att Conrad Mark och Gunnar Laurenius blivit delägare i Bissmarck & Co när det gjordes om till aktiebolag år 1917.

Vid mitten av 1920-talet hade koncernen en omsättning på 2,75 miljoner kronor och 175 anställda. Under 1930-talet steg antalet anställda till över 300 och omsättningen till 6 miljoner kronor. Företaget hade verksamhet på en lång rad orter i Sverige och fick allt mer karaktären av ett entreprenadföretag som installerade värme, vatten och sanitetsanläggningar i större byggen. I slutet av 1950-talet hade företaget mellan 400 och 500 anställda och en omsättning på 30 miljoner per år.

Bytte 1960 namn till Nordiska Värme AB. Huvudägare var familjerna Laurenius, Gabrielsson och Kjellberg. Företaget fusionerades 1964 med Malmöföretaget AB Sana med familjen Wehtje som huvudägare till Nordiska Värme Sana AB (NVS). 1973 var B.G. Laurenius störste ägare med 23,% av aktiekapital och röster medan Erik Gabrielsson hade 12,6%, familjen Kjellberg 16,8% och familjen Wehtje med 42,1%. 1976 kontrollerades företaget av Investment AB Asken.

ABV köpte bolaget 1980 och NVS följde sedan med i fusionen mellan ABV och JCC som 1988 blev dagens NCC. NCC sålde NVS till riskkapitalföretaget Segulah 2002 som i sin tur sålde till Triton 2006. År 2008 förvärvades NVS av holländska teknikkoncernen Imtech som utöver detta köpte en lång rad installations- och entreprenadföretag i Sverige. Hela Imtech Nordic köptes år 2015 av riskkapitalbolaget Triton som fortfarande är ägare men heter Assemblin.

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962

A.J.G. Bissmarck & Co – rörläggeri

Del 6 av 8 i serien Verkstadsföretag

Rörläggningsfirman A.J.G. Bissmarck startades 1870 av A.J.G Bissmarck, Som kompanjon i firman upptogs O.R.W. Malmborg år 1872 varvid firman fick namnet A.J.G. Bissmarck & Co. Vid Malmborgs död 1893 blev Fredrik Bissmarck istället delägare. Företaget blev snabbt det ledande rörläggeriet i Göteborg och hade i slutet av 1890-talet över 100 arbetare och med verkstad på Tredje Långgatan.

A.J.G. Bissmarcks verkstad

Från 1910 var Fredrik Bissmarck ensam ägare av firman fram till 1917 då firman ombildades till aktiebolag. I bolaget inträdde då också nya ägare såsom Conrad Mark och Gunnar Laurenius. Både Conrad Mark och Gunnar Laurenius var också delägare i det 1903 bildade Nordiska Värme- och Ventilations AB som också hade verkstad i Masthugget. Snart blev A.J.G Bissmarck & Co dotterbolag till Nordiska Värme- och Ventilations AB där Gunnar Laurenius var direktör.

Läs också: A.J.G. Bissmarck & Co

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962

Carl Larssons Mekaniska Verkstad

Del 5 av 8 i serien Verkstadsföretag

Verkstadsföretaget AB Carl Larsson Mekaniska Verkstad (CLMV) startades 1919 av Carl Larsson i liten skala med reparation av maskiner och motorer. 1933 fick företaget lokaler i tändsticksfabrikens byggnad i Elisedal varvid verksamheten expanderade så att företaget snart hade 30 anställda.

I början av 1940-talet flyttad företaget till ny byggnad på Backaplan, precis vid Hjalmar Brantingsplatsen. Företaget utvidgade nu verksamheten ännu mer och antalet arbetare blev över 100.  De specialiserade sig på motorreparationer och tillverkning av motordelar och maskiner för motorarbeten. Under 1950-talet omsattes omkring 4 miljoner kronor per år och antalet anställda var nästan 200.

Därefter utvecklades företaget alltmer till en legotillverkare och underleverantör till bilindustrin. På 1970-talet flyttade företaget från sina lokaler vi Backaplan till modernare lokaler på Åskvädersgatan i Biskopsgårdens industriområde. I byggnaden vid Backaplan flyttade Mats Sport, Åkes Sportservice och McDonalds in. Mats Sport har sedan köpts upp av Stadium.

Antalet anställda i CLMV hade vid denna tid minskat men företaget drevs vidare och fungerade främst som legotillverkare åt och underleverantör till Volvo och Saab.

2008 hamnade företaget i problem på grund av den ekonomiska krisen. Då var ägaren Per Larsson som senare tycks ha sålt verksamheten som idag drivs av företaget Göteborgs Mekaniska Werkstad AB som ägs av familjen Hans-Olof Andersson. Familjen Larsson äger för sin del fastighetsföretaget CLMV Förvaltning AB medan andra ägare innehar CLMV Fastighet AB.

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962

Bohus Mekaniska Verkstads AB

Del 4 av 8 i serien Verkstadsföretag

I Jakobsdal anlades år 1876 Carlslunds Gjuteri och Maskinverkstad, år 1882 ombildat till Bohus Mekaniska Verkstads AB. År 1900 hade företaget omkring 100 anställda och en försäljning på 400 000 kronor. Vid denna tid var intressenterna i företaget Svante Svensson, A. Chr. Svensson och H.W.P. Wetterström. Under första världskriget inträdde även Sven E. Svensson och H.P. Theodor Alpen som delägare i företaget.

Området längs med Mölndalsån från Carlslund (senare Balders Hage) och Bohus Mekaniska Verkstad i norr till Wilhelmsdal (Lyckholms) till Almedahls Fabriker i söder år 1908.

Företaget som även hade ett järngjuteri tillverkade maskingods av alla slag och blev med tiden främst en tillverkare av tvättmaskiner. Företaget byggde också stålkonstruktionerna i Rosenlundsbron från 1921. Den bron konstruerades öppningsbar. En del av det fackverk som skapades av Bohus Mekaniska 1921 finns som icke-bärande utanverk på den nya bro som byggdes 1998.

1918 sysselsattes ca 250 personer vid Bohus Mekaniska Verkstads AB men under 1920-talet sjönk antalet anställda ner till omkring 130. På 1930-talet var antalet anställda cirka 200.

Verkstaden som blivit allt mer specialiserad på industritvättmaskiner förvärvades av Electrolux år 1944. Tillverkningen lades ner i början av 1950-talet och flyttades till Västervik.

Verkstadsbyggnaderna inköptes 1954 av Saab för tillverkning av växellådor till deras i Trollhättan tillverkade växellådor. Verkstaden expanderade i takt med att Saab:s biltillverkning ökade och nya byggnader uppfördes och inköptes. Bland annat inköptes Mattfabriken Atlas gamla fabrikslokaler år 1970. De användes till en början delvis för Saab:s rymdverksamhet. Som mest hade Saab-fabriken i Göteborg 1 100 anställda under andra halvan av 1980-talet. Därefter minskade antalet anställda och fabriken lades slutligen ner helt år 2011. Byggnaderna köptes då av fastighetsbolaget Platzer.

Idag har Liseberg AB sitt kontor i Saab:s gamla kontorsbyggnad och förråd i de gamla verkstäder som sitter ihop med den. Dessa lokaler var en gång i tiden byggda för  Bohus Mekanisk Verkstads AB och de övertogs av Liseberg redan innan hela Saab-fabriken var nedlagd. De allra äldsta byggnaderna revs dock när Liseberg tog över. Liseberg äger idag också de fastigheter som uppfördes på 1960-talet och 1980-talet. Vid bygget av en av de senare revs byggnaderna som tillhörde mattfabriken Atlas.

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962

Calvert & Co

Del 3 av 8 i serien Verkstadsföretag

Skotten James G. Calvert kom till Göteborg från Manchester på 1870-talet. 1878 grundade han en handelsfirma, Calvert & Co, som introducerade en del nyheter inom ångtekniken. Från början var friman en grossist i kemikalier och maskinförnödenheter till i huvudsak textilindustrin. Efter några år började firman också sälja ångmaskiner och ångpannor såväl som tillbehör till andra typer av maskiner och verktyg av olika slag.

Hösten 1888 bildade företaget dotterbolaget AB Elektron som drev ett elkraftverk på Kyrkogatan 19. 1906 stod bolaget för en tredjedel av elproduktionen i Göteborg, Denna verksamhet bedrevs till 1909 då Göteborgs stad övertog verksamheten.

1897 inträdde den likaledes från Manchester inflyttade schweizaren August Weilenmann i firman. Verksamheten utökades med försäljning av diverse utrustning för ångcentraler samt fler typer av ångmaskiner och ånturbiner.

1898 respektive 1899 anlade firman egna verkstäder vid Bangatan i Majorna, Banängens Mekaniska Verkstads AB och på Gårda, Gårda Mekaniska Verkstads AB. Det förstnämnda företaget var i första hand ett gjuteri för detaljer till ångpannor och ångmaskiner och det andra företaget tillverkade fläktar och mindre ångmaskiner. Banängens Mekaniska Verkstads AB  omvandlade till Backängens AB år 1899. Tillverkningen fungerade som ett komplement för tillverkningsverksamheten. Firman fungerade också som byggnadsföretag och uppförde en mängd ångcentraler vid olika pappersmassafabriker i många olika delar av Sverige.

1902 köpte företaget ett större markområde i Tingstadsvass, Backa socken, på Hisingen och 1905 överfördes en ny stor gjuteribyggnad dit verksamheten vid Backängens gjuteri flyttade. År 1910 flyttade också Gårda Mekaniska Verkstad till området i Tingstad. Samma år omvandlade moderbolaget till aktiebolag, AB Calvert & Co. Gårda Mekaniska Verkstads AB fusionerades in i det nya aktiebolaget.

Byggnaderna i förgrunden på fotografiet ovan hör till Rosengrens kassaskåpsfabrik vid Tingstadsvass (nuvarande Backaplan) på Hisingen. Husen till vänster är Calvert & Co AB: s industrilokaler och vägen som löper mellan dem är dåvarande landsvägen till Kungälv.

1911 dog James G. Calvert och 1929 dog August Weilenmann, Istället blev Axel Calvert (1882-1951), son till  James G. Calvert, och Axel Weilienmann (1896-?). son till August Weilenmann ledare för företaget där också Roger Wadham, svärson till James G. Calvert arbetade fram till 1923.

Med tiden förvandlades företaget till en handelsfirma för rör, en rörgrossist snarare än ett verkstadsföretag. 1942 köptes ett företag i Floby, ett företag som tillverkade radiatorer. Calvert & Co började tillverka tryckkärl i lokalerna och 1946 bildades dotterbolaget AB Flobyverken.

1972 var Backängens AB ett separat företag som ägdes av familjerna Weilenmann och Calvert. Bolaget var också delägare i AB Calvert & Co som i överig ägdes av medlemmar i familjerna Calvert & Weilenmann. 1976 var Backängens AB upplöst. Familjerna Calvert och Weilenmann ägde fortfarande AB Calvert & Co.

AB Flobyverken tycks ha upplösts 1974 varvid tillverkningen av tryckkärl i Floby övertogs av AB Calvert & Co som dock gick i konkurs 1983. Lokalerna i Floby övertogs av AB Floby Flak.

Idag finns det ett bolag som heter Calvert & Co HB i Göteborg. Det har inget med det gamla Calvert & Co att göra mer än att det tycks vara ägt av ättlingar till James G. Calvert.

Källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963, Svenskt Näringsliv i ord och bild, AB Calvert & Co, 1936, Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972, Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976