Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Series: Handelshus och handelsmän på 1700-talet «

Wohlfahrt – kopparslagare och grosshandlare

Caspar Wohlfahrt (1640-1702) flyttade in till Göteborg kring år 1670 där han blev kopparslagare. Han var gift med Karin Sigfridsdotter och de fick sonen Bernhard Wohlfahrt (1673-1743). Sonen var också kopparslagarmästare. En annan son var Hans Caspersson Wohlfahrt, gift med Margareta Halbmeijer som ibland nämns som far till nedanstående Caspar Wohlfahrt men som sannolikt inte är det.

Bernhard Wohlfahrts dotter Catharina Wohlfahrt (1701-65) var gift med segelmakarmästaren Gregorius Beckman och dottern Sofia Wohlfahrt (1712-36) med rådmannen Andreas Damm (1704-64) i dennes första äktenskap. Av sönerna blev Caspar Wohlfahrt (1702-58) och Paul Wohlfahrt affärsmän medan sonen Johan Wohlfahrt (1707-1767) fortsatte med kopparslageri. En Sara (eller Anna) Wohlfahrt (-1814), eventuellt dotter till Johan Wohlfahrt, var gift med kopparslagarmästaren Bengt Landin (-1800), ägare till Krokslätt Nordgården. Stadsdelen Landala liksom Mäster Bengtsgatan har fått sitt namn efter honom.

Caspar Wohlfahrt var gift med Anna Elisbeth Örtegren, dotter till kaparen och tobaksfabrikören Berndt Örtegren och de fick minst 5 barn. Dottern Margareta Wohlfahrt (1741-68) var gift med grosshandlaren Olof Westerling (1728-88) i dennes första gifte. Denne var en stor innehavare av sillsalterier och trankokerier däribland annat på Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund, vid Havden i Stenungsund, ett i Bovik på Björkö och ett vid Stora Varholmen. Dessutom sillexportör, grosshandlare och delägare i Varvet Kusten. I sitt andra äktenskap var Olof Westerling gift med Catarina Oterdahl (1741-98). Anna Elisabeth Westerling (1763-1813), Olof Westerlings dotter i första äktenskapet, var gift med stadsmäklaren Josef Hall (1754-1820), brorson till den rike John Hall d.ä., i dennes andra gifte.

Sonen Bernhard Wohlfahrt (1742-1808) var gift med Agneta Cornelia Åhman (1747-1824), dotter till Olof Åhman (1709-58) och Elsa Rauwert. Elsa Rauwert var i sin tur sannolikt dotter till den framgångsrike kaparen Frans Rauvert som ägde kaparhuckerten Enigheten och själv var kapten på denna mellan 1715 och 1718. Han ägde också Flygande Fisken från 1716. Detta kaparfartyg ägdes dessförinnan av schoutbynachten Siöblad. Vidare var Frans Rauvert bland annat delägare i  Le Choc Hardi tillsammans med Johan von Minden. Agneta Cornelia Åhmans syster Kristina Eleonora Åhman var gift med Hans Jacob Beckman (1736-1815), son till Gregorius Beckman och Catharina Beckman (se ovan). En tredje syster Åhman var Elsa Maria Åhman, gift med Johan Rosenschütz (1763-1828).

Vid den delägda firman Andersson & Wohlfahrt var Bernhard Wohlfahrt stor ägare av sillsalterier och trankokerier däribland ett stort som övertogs från svågern Westerling vid Bovik på Björkö och ett skärgårdsverk vid Kyrkesund, Kålhuvudet. Från fadern Caspar Wohlfahrt övertog han förmodligen också ett skärgårdsverk på Kalvsund.

Bernhard Wohlfahrt köpte år 1785 Kristinelunds landeri som låg där hörnet av Kristinelundsgatan och Avenyn idag ligger. Kristinelund kallades därför ofta Wohlfahrts plantage. Han var också delägare i den framgångsrika handelsfirman Andersson & Wohlfahrt och skeppsredare liksom importör av vin och kaffe. Den andre delägaren i firman var kommerserådet Andreas Andersson (1745-1809), också direktör i Ostindiska Kompaniet från 1777 under den tredje oktrojen. Andreas Andersson var också delägare i Varvet Kusten liksom i sillsalteriet på Rammen innanför Rörö tillsammans med Laurens Tarras.

Bernhard Wohlfahrts bröder var grosshandlaren Johan Wohlfahrt (1751-1831), grosshandlaren Lars Wohlfahrt (1746-1819), Cornelius Wohlfahrt och Jacob Wohlfahrt.

Av Bernhard Wohlfahrts söner så var Adolf Christian Wohlfahrt (1775-1858), Fredrik Wilhelm Wohlfahrt (1778-1859) och Casper Bernhard Wohlfahrt (1783-1820) grosshandlare medan Gustaf Wohlfahrt (1790-1857) var brukspatron på Henriksholm i Dalsland. En position han fick genom ingifte i släkten Sahlin, närmare bestämt med Carolina Augusta Sahlin (1791-1854). Han var därmed också svåger med den mycket äldre Petter Waern (1769-1813). De två äldsta bröderna övertog faderns firma som då fick namnet Bernh. Wohlfahrts söner.

Adolf Christian Wohlfahrt fick två söner, Daniel Wohlfahrt och Simon Jakob Wohlfahrt. Brodern Fredrik Wilhelm Wohlfahrt var gift med Sara Petronella Bratt. Släkten Wohlfahrt var en stor släkt och det fanns en rad andra personer än de nämnda med detta efternamn som också var kopparslagare i Göteborg.

Advertisements

Damm – tobaksfabrikörer

Andreas Damm (1704-64) anhöll 1730 om tillstånd att få inrätta tobaksspinneri i Göteborg. Såväl magistraten som borgerskapet protesterade mot detta. Kommerskollegium tog en annan ställning, ”att ingen må betagas att inrätta allehanda för riket nyttiga manufakturer” och gav därför Andreas Damm, att sedan han erhållit burskap i staden, även skulle erhålla privilegium. Privilegiet beviljades den 22 februari 1731. Den 11 maj utfärdades burskapet. I sitt första äktenskap var Andreas Damm gift med Sofia Wohlfahrt (1712-36)

Under det första arbetsåret, 1731-1732 redovisades en produktion på 30 000 skålpund spunnen tobak. 1739 hade Damms tobaksfabrik blivit den näst största i Göteborg och den positionen kom fabriken att behålla länge. År 1757 bestod manufakturen av tre spinnbord, en karvstol och fem pressar. Därmed var den Göteborgs näst största tobaksindustri vid den tiden.

Andreas Damm avled i febersjukdom år 1764. Privilegiet för en tobaksfabrik övertogs då av hans änka, Victoria Maria Kaldiner (1701-1769). Hon drev företaget vidare tillsammans med deras son Johan Hinrich Damm.

År 1746 insände tobaksfabrikör Andreas Damm en begäran om upplåtelse av mark utanför Kungsporten, han ville ha 100 famnar längs landsvägen för tobaksodling. Området var 6 1/2 tunnland o han fick också utrymme för torkhus o vaktstuga. Tio år senare skaffade ha sig ytterligare sju tunnland. Men efter ett svårt missväxtår 1783 upphörde den svenska tobaksodlingen och man övergick återigen till importerad tobak.

Mellan 1760 och 1764 var Andreas Damm rådman i Göteborg. Hans son i andra äktenskapet Fredrik Damm (1742-96) var handlande och riksdagsman för Göteborg under någon riksdag.  Fredrik Damm var gift med Lisette Lund (1759-1815) vars ena syster, Christiania Lund (1761-1823) var gift med Jacob Maule (1743-1805). Den andra systern, Johanna Fredrika Lund (1766-1813) var gift med Jacob Sahlgren (1753-1814). Johanna Sofia Damm (1746-1826), dotter till Andreas Damm, var gift med Lorentz Petersen (1729-1800). Fredrik Damm drev tillsammans med sin bror Johan Henrik Damm ett linné- och buldanväveri vid Vall- och Ekelundsgatorna. Förutom detta så ägde Fredrik Damm också del i två större trankokerier, Skäret (eller Siriskäret) i Långelanda socken  på Orust och halva Lilla Ängön norr om Orust.

Johan Henrik Damm (1740-98), även han son till Andreas Damm, drev åren 1757-67 en egen tobaksfabrik som han övertagit från Olof Holmgren. 1767 sammanslogs de båda fabrikerna med Johan Henrik Damm och hans bror Fredrik Damm som troliga ägare och de stod då tillsammans för 40% av Göteborgs tobaksproduktion. 1780 sålde familjen Damm fabriken till Magnus Burman. Johan Henrik Damm var gift med Anna Dorotea von Schoting (1757-1802), vars mor var Gertrud Tham (1727-61) och far var Paul Roland von Schoting (1722-60). Den sistnämnde var kapten i Ostindiska kompaniet.

Johan Henrik Damm d.y. (1786-1835), son till Johan Henrik Damm d.ä. var gift med Karin Hall (1797-1881), kusinbarn till den kände John Hall d.ä. Hennes syster  Anna Margareta Hall (1792-1828) var gift med Christian Fredrik Damm (1788-1847), bror till Johan Henrik Damm d.y. och son till Johan Herik Damm d.ä.

Christian Wilhelm Damm (1782-1848), kusin till Johan Henrik Damm d.y. och som till Fredrik Damm var gift medChristina Eleonora Beckman (1797-1849). Christian Wilhelm Damms syster Maria Cornelia Damm (1779-1816) var gift med grosshandlaren Niclas Malm (1775-1829).

En dotter till Christian Wilhelm Damm, Harriet Johanna Damm (1820-92) var gift med Victor von Gegerfelt (1817-1915), stadsarkitekt i Göteborg (1872-1896) och lärare i byggnadskonst under 1860- och början av 1870-talen vid Chalmerska slöjdskolan och Slöjdföreningens skola i Göteborg. Som stadsarkitekt i Göteborg ritade han en lång rad känd göteborgsbyggnader som gamla Sahlgrenska, känt i min generation som Sociala huset och numera en del av lärarhögskolan (Pedagogen), Feskekörka, Wilhelmsberg och Gegerfeltska villan för att nämna några.

Hall – från Ostindiska till konkurs

Benjamin Hall (-1748) flyttade på 1730-talet till Göteborg och gifte sig med Cornelia Åkesson (1716-78). De fick barnen John Hall d.ä. (1735-1802) och Cornelia Hall (1739-91). 1735 fick Benjamin Hall burskap som handlande. Även Benjamin Halls bror Robert Hall (1731-63) flyttade senare till Göteborg, omkring 1750.  Efter Benjamin Halls död gifte änkan om sig med superkargören i Ostindiska kompanietJohan Fredrik Ström (1731-81). Genom detta fick John Hall d.ä via sin styvfar många viktiga kontakter inom Ostindiska såväl som inom andra delar av det göteborgska näringslivet.

Cornelia Hall var gift med rådmannen Christian Lund (1737-95). De fick tre döttrar som gifte sig med betydande göteborgare. Lisette Lund (1766-1815) med Fredrik Damm (1742-96), Christiania Lund (1761-1823) med Jacob Maule (1743-1805) och Johanna Fredrika (1766-1813) med Jacob Sahlgren (1753-1814). Den Cornelia Hall (1727-1791) som var gift med Carl Fredrik Brehmer (-1784) kan inte vara samma person som Benjamin Halls dotter utan bör möjligtvis kunna ha varit faster till denna.

Framgångarna för John Hall d.ä. byggde bl.a. på att hans affärer i handelsfirman John Hall & Co (med Thomas Erskine som kompanjon) hade en stark koncentration på export av järn och bräder, framförallt till den brittiska marknaden. Här kom han att helt dominera exporten från Göteborg. För att trygga varuleveranserna, förvärvade Hall även flera sågar och järnbruk, exempelvis järnbruken Borgvik (50%), Annefors, Ransäter (50%), Gunnerud, Löfstaholm, Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby i Värmland, järnbruken Loviseholm, Kollerö, Öxnäs och Rådanefors (50%) i Dalsland samt Gårdsjö i Västergötland. Vidare åtta sågar i Lilla Edet och en såg i Åstabyholm i Värmland.

Mellan 1780 och 1805 var den Hallska firman den i särklass största järnexportören i Göteborg med mellan 76% och 30% av järnexporten under enskilda år. Även när det gäller brädexporten var firman lika dominerande under perioden.

Enda egentliga konkurrenten var Christian Arfvidsson & Co, men den firman gick i praktiken i konkurs år 1787 och ombildades därefter. Delar av den Arfvidssonska firmans verksamhet övertogs av John Hall & Co liksom en del av dess skulder. Christian Arfvidsson själv var gift med en kusin till John Hall d.ä.:s styvfar Johan Fredrik Ström.

Halls handelshus sysslade också med export av sill och anlade ett par sillsalterier, Stensholmen (50%), och Porsholmen samt trankokeriet Djupviken (50%). Handelsfirman importerade dels salt, som var nödvändigt för sillhanteringen, dels typiska brittiska returvaror som kol, bly, glas och kolonialvaror.

 

John Hall d.ä.

John Hall d.ä.

John Hall d.ä. blev en mycket förmögen man. 1784-96 lät han uppföra Gunnebo slott utanför Göteborg för att ha som sommarbostad.

John Hall d.ä. var gift med Christina Gothéen (1749-1825), dotter till superkargören Anders Gothéen (1719-94) och Maria Elisabeth Gadd.  Paret Hall fick två barn, John Hall d.y. (1771-1830) och Christina Hall (1773-1839). Christina Hall var gift med Claes Adam Wachtmeister (1755-1828), ägare till Lerjeholm och John Hall d.y med AGC Koskull (1788-1840). De senares dotter Christina Charlotta Mariana Hall (1807-?) var gift med Eduard Beckman (1805-?).

Av allt att döma så var också Christina (Gothéen) Hall älskarinna åt den latinamerikanske frihetskämpen Francisco de Miranda (1750-1816) under hans besök i Sverige år 1787. Några citat från den senares dagbok tyder onekligen på detta (citerat ur Den svenska historien, del 10, 1979):

Därefter gick jag ensam med Madame [Hall, min anm.] till ett eremitage på krönet av en liten skogshöjd för att efter hennes önskan förnöja mig med henne, men den unge medresenären störde oss, och vi begåvo oss då till den plats där M.H. [herr Hall] var med arkitekten Carlberg, som bjöd på en kopp thé i sitt rum, och med honom hade jag en lång konversation om arkitektur.

[…]

Togo vi plats i vår vagn för att återvända hem klockan 6. Halvvägs välte vagnen på nytt och värre än på morgonen. Värst var att jag blev nästan naken, ty jag var så full av eld att det var en fröjd åt det. Kunde skyla mig med kappan. Lämnade vagnen. Alla avlägsnade sig. M. Hall gav sig av till fots. Mad:e stannade kvar och tillät mig kyssa sig. Roade oss sålunda en stund, och hon lovade själv att vara tillmötesgående i morgon mellan klockan 3 och 4 på eftermiddagen, om det inte kom något folk.

Christina Hall tog honom dessutom på besök till Clas Alströmer på Gåsevadholm där hon ofta vistades långa tider.

John Hall d.y. övertog vid faderns död 1802 ansvaret för firman, trots att han saknade både utbildning och egentligt intresse för uppgiften. Fem år senare, 1807, gjorde han konkurs och 1830 slutade han sina dagar utfattig i en koja i Stockholms utkanter. Konkursen avslutades i praktiken inte förrän så sent som 1820 på grund av en lång och besvärlig rättslig konflikt mellan John Hall d.y (inklusive hans ombud Pehr Backman) och sysslomännen (konkursförvaltarna)David Carnegie d.ä., FM Åkerman, Niklas Björnberg och David Low (den sistn. till 1818). David Carnegie d.ä var anställd i den Hallska firman fram till 1806. Fram till 1802 på heltid och därefter på deltid.

I samband med konkursen övertogs stora delar av den Hallska firmans verksamhet från år 1810 av Niklas Björnberg. Exempelvis flera av järnbruken och stora delar av järnexporten.

Brodern till Benjamin Hall, Robert Hall, var gift med Anna Österberg (-1803) som i sitt andra gifte var gift med Johan Reinhold Bauer (1729-1805). Robert Hall och Anna Österberg fick sonen Josef Hall (1754-1820) samt dottern Maria Hall. Den sistnämnda var gift med Johan Adolf Burtz, sjökapten i Ostindiska kompaniet med två resor som detta. Josef Hall ägde ett antal sillsalterier och trankokerier i Bohuslän, exempelvis Stenviken på Klädesholmen eller Koholmen och Djupviken på Tjörn.

Josef Hall hade en son, Olof Hall (1789-1863). En av dennes döttrar, Mary Hall (1840-1929) var gift med den framgångsrike affärsmannen Carl Emil Billqvist (1817-95) i dennes andra gifte. Josef Halls ena dotter Anna Margareta Hall (1792-1828) var gift med Christian Wilhelm Damm (1782-1848) i dennes första gifte. Deras dotter gifte sig med blivande stadsarkitekten Victor Gegerfelt. Den andra av Josef Halls döttrar, Karin Hall (1797-1881), var gift med Johan Henrik Damm, kusin till Christian Wilhelm Damm.

Coopman – tidiga företagare i Göteborg

Hans Coopman (1663-1748) var son till Peter Coopman och Maria Jürgensson. Han var gift med Anna Magdalena Lauterbach (-1739), dotter till Jacob Lauterbach och Anna von Berck. Han var länge en av huvuddelägarna i en 1690 startad ylleklädesfabrik i Göteborg, den första i staden. Periodvis var det svårt att hitta lämpliga fabrikslokaler. Ursprungligen hade Hans von Gerdes privilegiet för fabriken men det övertogs snart av David Amija d.y., Henrik Braunjohan, Maccabeus Thornton och Johan Manorgen. Efter flera dödsfall i kompanjongruppen blev Hans Coopman år 1704 delägare tillsammans med David Amija d.y.

1740 tycks Hans Coopmans klädesfabrik ha varit den enda med produktion i Göteborg, 1743 fanns det 243 arbetare i fabriken, 1750 131 stycken. År 1751 delades firman upp i två företag, ett ägt av sonen Peter (Petter) Coopman (1701-1786) och ett annat ägt av sönerna Jacob Coopman och Carl Coopman.

Hans Coopman var från 1713 ägare av Gunnebo egendom som sedan ärvdes av hans söner för att sen bli sålt till af Dittmer och därefter till John Hall d.ä. 1715 var Hans Coopman en av de 20 rikaste i Göteborg. Från 1725 var Hans Coopman rådman i Göteborg.

Peter Coopmans företag drevs till stor del med barnarbetskraft som rekryterades från barnhuset på Stampen. Peter Coopman övergick dock allteftersom till finare kläder och leveranserna till armén som dominerat produktionen i faderns fabrik minskade. 1754 hade firman 274 arbetare inklusive barnhusbarnen. Efter detta år tycks tillverkningen i fabriken ha minskat alltmer och 1779 är det sista året då tillverkning registrerats. 1762 övertog Peter Coopman också en tobaksfabrik från Daniel Schiller som ärvt den av sin far Esbiörn Schiller. Tobaksfabriken blev med tiden allt mindre och 1777 var sista året den var igång.

Peter Coopman var i sitt första äktenskap gift med Catharina Kock (-1729) och i sitt andra med Anna Maria Petersen (1712-82), dotter till Abraham Petersen ochJohanna Christina Tham. Han var rådman i Göteborg 1743-64 och riksdagsman.

Maria Coopman, dotter till Hans Coopman, var gift med Anders Hansson Busck, bror till Johan Hansson Busck (1690-1756) och Anna Thalena Gathe (1694-1777).

Den firma som ägdes av Jacob Coopman tillsammans med brodern Carl Coopman hade år 1753 139 arbetare men verskamheten minskade efterhand och 1761 hade firman bara 63 sysselsatta arbetare. Året därpå gick systersönerna Hans Busck och Jacob Busck in som ägare och 1763 satsade en lång rad rika affärsmän kapital i företaget. Sålunda köpte bröderna Gustaf Tham, Volrath Tham och Christian Tham samt Fredrik HabichtMichael Grubb och D. Vignaux varsin åttondel. Alla dessa personer var engagerade i Ostindiska kompaniet. 1763-75 var fabriken den största klädesfabriken i Göteborg. 1773 övertogs hela ägandet i företaget av Hans Busck och Jacob Busck men redan 1779 stod firman på konkursens brant. Man fick då ett kapitaltillskott genom lån från Niclas Sahlgren, hans svärson August Alströmer och dennes bror Patrik Alströmer. Fabriken blev därefter återigen en största i Göteborg. 1793 sålde bröderna Busck fabriken till Olof Kihlbaum.

Peter Coopmans son Jacob Coopman (-1749) var gift med Kajsa Belfrage (-1810). Deras son Hans Coopman (-1799) var för sin del anställd i Ostindiska kompaniet med två resor som superkargör.

Busck – handelsmän och rådmän

Hans Hansson Busck(-1720) var rådman i Kungälv och gift med Barbara Holst. Han flyttade till Göteborg år 1701 och blev där handlande. Han är lite känd för den kontrovers han hade kring inkvartering av några turkar som följt med Karl XII till Sverige:

Ett mera pikant inslag är den kontrovers, som Hans Hansson Busck hade med magistraten rörande inkvarteringen av några turkar, tillhörande de fordringsägare, som följt Karl II hem från Turkiet. ”Stadskvartermästare Klint krävde logi för dem hos Busck men denne som redan hade en kapten med familj inkvarterad i huset, vägrade att ta emot de objudna gästerna, och hans son stödde med handbegripligheter faderns argument. Saken drogs inför magistraten, som ålade Busck att skaffa turkarna logi.”

Anna Thalena Busck (f. Gathe)

Anna Thalena Busck (f. Gathe)

Johan Hansson Busck (1690-1756), son till Hans Hansson Busck, var gift med Anna Thalena Gathe (1694-1777), syster till den kände kaparen Lars Gathenhielm, i hennes andra gifte. I hennes första gifte var hon gift med Anders Thorsson och fick en dotter, Anna Christina Thorsson som var gift med Peter Samuelsson Bagge. Det var troligen paret Busck som uppförde det så kallade Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. De hade också en mängd barn. Johan Hansson Busck var konvojkommissarie, redare och handlande och var ägare till en repslagarebana (Banehagen) på berget söder om Klippan och Älvsborgs slott liksom ett hus inne i Göteborg.

Den äldsta dottern Barbara Busck (1715-81) var gift med förre kaptenen och senare handlanden och skeppsredaren i Strömstad Wilhelm Albrecht d’Orchimont. Lona Busck (1718-96) var först gift med sjökaptenen James Maule (1705-?) och i sitt andra äktenskap gift med Axel Didrik Stålhandske (1713-1785).

Johan Hansson Busck och Anna Thalena Gathes två söner, Hans Johansson Busck (1720-80) och Anders Johansson Busck (1726-1804) blev handlande i Uddevalla, den sistnämnde även rådman. Hans Johansson Busck fick en son med samma nann, Hans Busck (1751-?) som enligt CRA Fredberg skulle ha varit superkargör i Ostindiska kompaniet. Han går dock inte att finna i kompaniets uppteckningar av superkargörer så han var nog en anställd av annat slag. Den yngre Hans Buscks dotter Sara Christina (Sally) Busck (1789-1840) var gift med stadsmäklaren Carl Leffler (1781-1828).

Anders Johansson Busck var gift med Catharina Juhl (1727-1806). De fick dottern Anna Thalena Busck (1759-1809) som var gift med Christopher Zachau (1758-1811), rådman i Uddevalla.

Flera av de yngre döttrarna till Johan Hansson Busck och Anna Thalena Gathe gifte sig också förmånligt, Maria Helena Busck, med amiralitetspastoren Georg Bånge, Christina Beata Busck (1728-93) med handlanden och bryggaren Alexander Williamsson (1726-61), Johanna Thalena Busck (1732-73) med handlanden Fredrik Toutin (1727-87), Petronella Christina Cornelia Busck (1735-65) med hovrättsrådet Rudman Bergenstråhle (1724-1813) och Ulrika Busck (1737-1827) med Ludvig Cronsioe (1726-97).

Rådmannen, borgmästaren och hovrättsrådet Anders Hansson Busck (1694-1782), bror till Johan Hansson Busck, var gift med Maria Coopman (1702-92), dotter till klädesfabrikören Hans Coopman. Deras två söner var  Hans Busck(1733-1822) och Jacob Busck. Hans Busck var borgmästare i Göteborg och kommerseråd. han var gift med Hedvig Megander (1734-94).

I början av 1760-talet anlade Hans Busck, Jacob Busck och Fredrik Megander ett såpsjuderi. 10 år senar var detta emellertid redan nerlagt och bröderna Busck hade istället blivit textilföretagare genom att överta den textilfirma som ägdes av Jacob Coopman tillsammans med brodern Carl Coopman år 17541763 satsade en lång rad rika affärsmän kapital i företaget. Sålunda köpte bröderna Gustaf Tham, Volrath Tham och Christian Tham samt Fredrik HabichtMichael Grubb och D. Vignaux varsin åttondel. Alla dessa personer var engagerade i Ostindiska kompaniet. 1763-75 var fabriken den största klädesfabriken i Göteborg. 1773 övertogs hela ägandet i företaget av Hans Busck och Jacob Busck men redan 1779 stod firman på konkursens brant. Man fick då ett kapitaltillskott genom lån från  Niclas Sahlgren, hans svärson August Alströmer och dennes bror Patrik Alströmer. Fabriken blev därefter återigen en största i Göteborg. 1793 sålde bröderna Busck fabriken till Olof Kihlbaum.

En Andreas Hansson Busck (1763-1805) var gift med Carolina Bagge (1772-98), sondotter till ovanståender Peter Samuelsson Bagge. Troligtvis var han väl son till Hans Busck och sonson till Anders Hansson Busck.

Senare generationer av familjen Busck var verksamma som industrigrundare i Göteborg. GF Henning anlade 1826 Mariedals spinneri i Mölndal tillsammans med J.W. Busck. 1858 deltog Johan Georg Busck som disponent och delägare i uppbygget av det nedbrunna linspinneriet Almedal. Han var chef ända fram till år 1900 då han ersattes av sin son John Busck. 1919 såldes Almedal tilll ägarna av Dalsjöfors Väveri AB och John Busck avgick som chef.

Williamsson – bryggare och handelsmän

Alexander Williamsson I (-1729) blev 1701 handlare i Göteborg. Ett par år senare köpte han en tomt vid hörnet Kronhusgatan och Östra Hamnen (dagens Östra Hamgatan). Där startade han ett bryggeri som med tiden kom att bli rätt omfattande. Han var också redare och spannmålshandlare samt ägde en period Gullmarsbergs säteri i Bohuslän. Detta genom att Christian Ludvig von Ascheberg (1662-1722) drabbades hårt av reduktionen av gods på 1690-talet och fick låna pengar av Alexander Williamsson som sedan då von Ascheberg inte kunde betala övertog säteriet. Alexander Williamsson var gift med en kvinna vid nann Catharina Sothelia och de fick minst 5 söner. Vid Alexander Williamssons död såldes säteriet. Brodern Jacob Williamsson var köpman på Marstrand.

Äldste sonen till Alexander Williamsson I var Martin eller Mårten Williamsson (-1756), som var skeppare och fick burskap i Göteborg 1741 och sedan blev handlare och bryggare liksom fadern. Han var gift med Beata Knape (-1784) och efter att  hon hade vunnit inträde i bryggargillet växte bryggeriföretaget med fart. Martin Williamsson fortsatte med faderns spannmålshandel och rederiverksamhet vid sidan av bryggeriet. Vid hans död drevs verksamheten vidare av änkan.

En annan son var Alexander Williamsson II (1726-61), gift med Christina Beata Busck (1728-93), dotter till Johan Hansson Busck och Anna Thalena Gathe. Paret Alexander Williamsson II och Cristina Beata Busck hade minst fyra söner, Martin Williamsson (1746-80), Johan Williamsson (1751-?), Alexander Williamsson och Jacob Williamsson. Denne Jacob Williamsson tycks ha varit gift med Anna Thalena Bagge, dotter till Samuel Bagge (1738-1814), kusin till Jacob Williamssons. Anna Thalena Bagges syster Johanna Bagge (-1800) var gift med Jacob Olbers (1769-1830). Bröderna Johan Williamsson och Jacob Williamsson drev ett sillföretag.

Övriga söner till Alexander Williamsson I var Gilbert Williamsson, Petter Williamsson och Johan Williamsson. Den sistnämnde var krigskommissarie och vid sin död 1754 krigsråd. Han var gift med  Beata Knapes syster Anna Maria Knape.

Systrarna Knape var sannolikt också systrar till Anders Hansson Knape (1720-86), köpman i Uddevalla, som 1772 köpte Gullmarsbergs säteri. Denne var också ägare till Gustafsberg.

Lorentz Ekman (1693-1775), gift med Lona Knape (förmodligen ytterligare en syster), startade år 1758 ett bryggeri på Stampen. Efter Ekmans död sålde hans änka Lona Knape år 1783 bryggeriet till Göran Bremberg (1745-1797). Det var då värderat till 2 333 riksdaler. Bremberg dog barnlös 1797, och hans änka, född Christina Norling, fortsatte rörelsen fram till sin död 1827. Samma år ansågs bryggeriet värt över 5 000 riksdaler. Därefter tog den Prippska eran sin början med att det Brembergska bryggeriet år 1828 arrenderades av Johan Albrecht Pripp (1795-1865). År 1844 köpte J.A. Pripp byggnaderna och hela verksamheten.

Malm – grosshandlarfamiljen

Jonas Malm (1745-1808) var grosshandlare och skeppsredare i Göteborg och son till Jonas Malm (1706-83) och Britta Liungwall. Hans bror Alexander Malm(1748-1801) var riksdagsman 1796.

Från 1794 var Jonas Malm en av Trollhätte kanals revisorer och 1799-1805 ledamot av borgerskapets äldste i Gbg. Han var en av de fem göteborgsköpmän som 1797 tog initiativ till inrättandet av en ny diskont i Gbg för diskontering av riksgäldssedlar. 1799 köpte Jonas Malm besittningsrätten till landeriet Kvibergsnäs. Han ägde också salterier och trankokerier vid Älvsborgs fästning och i Marstrands skärgård, och att han hade handelsförbindelser med Köpenhamn, Helsingör, Hamburg, Amsterdam, Dunkerque, London, Plymouth, Cork, Guernsey, Le Havre, Petersburg, Barcelona, Livorno, Neapel och Brasilien. Cork och Brasilien tyder på att han exporterade salt sill till slavplantager. Jonas Malms firma hette Malm & Söner.

Med sin första hustru Maria Kullman (1757-81), dotter till Sven Eriksson Kullman och Maria Hülphers fick Jonas Malm 2 söner och 3 döttrar. Av de döttrar som överlevde tills de blev vuxna var Birgitta Maria Malm (1777-1835) gift med Carl Adam Iggeström (1771-1845) och Christina Elisabeth Malm (1778-1854) gift med Christian Heinrich Ewert (1759-1831).

Jonas Malms son Niclas Malm (1775-1829) var riksdagsman 1809-10 tog tillsammans med sin göteborgskollega Berndt Harder Santesson fram en motion som tog initiativet till beslutet om näringsfrihet för kvinnor. Tillsammans med Berndt Harder Santesson var han också drivande för bygget av Göta kanal. Niclas Malm var ledamot av borgerskapets äldste 1809-15 och rådman 1824-29 samt fick vid obekant tidpunkt kommerseråds titel. 1810-18 var han en av Gbgs direktörer i Göta kanalbolags diskont.  Han ägde även Lerjeholms egendom. Han var gift med Maria Cornelia Damm (1779-1816) och de fick en lång rad barn.

Dottern Maria Malm (1806-70) var gift med Johan Lundgren och dottern Hilda Malm (1807-34) med Carl Henrik Ewert (1802-82) i dennes första gifte. C.H. Ewert gifte först om sig med Hedvig Maria Ekman (1808-42) och sedan med Charlotta Törngren (1813-67). Carl Henrik Ewert var son till ovanstående Christian Heinrich Ewert och alltså kusin till sin första fru.

Grosshandlaren Fredric Malm (1811- 56), son till Niclas Malm, ledde från 1842 D Carnegie & Co:s  järn- och trävaruexport. Då denna del av firmans verksamhet från 1845 avvecklades, fortsatte han att för egen del driva järn- och träexportaffärer i firman Fr. Malm & Co och blev en av de 10 främsta järnexportörerna i Göteborg. Fredric Malm var gift med Hedvid Wilhelmina Ewert (1812-47), syster till Carl Henrik Ewert.

Fredrik Malms son Hugo Theodor Malm (1842-1902) var kanslisekreterare i finansdepartementet och känd som ungdomsvän till Pontus Wikner. Hugo Malms son med Hilda Maria Boye, Fredrik Malm (1879- 1962) var byråchef i Vattenfallsstyrelsen 1920- 1944.

Niclas Malms bror grosshandlaren Sven Peter Malm (1779-1825) i Gbg var riksdagsman 1812 och ledamot av borgerskapets äldste från 1816 samt medlem i Handelsocieteten och ägde Fräntorps gård. Han var gift med Catharina Darin (1779-1048), dotter av rådmannen Johan Göran Darin och hans maka Ulrica.

Halvbror till Niclas Malm och Sven Peter Malm var grosshandlaren Wilhelm Malm (1794-1839), som föddes i Jonas Malms andra äktenskap med Catharina Charlotta Grabien (1766-1845). Han var ledamot av borgerskapets äldste 1825-29. I Wilhelm Malms giftermål med Sofia Charlotta Bauck  (eller Banck) (1800-84) föddes sonen Wilhelm Malm II (1825- 65) som 1856 blev kompanjon till sin halvkusin Fredric Malm, vars firma han övertog 1857 efter dennes död. Denne Wilhelm Malm var från 1863 till 1865 ledamot av Gbgs stadsfullmäktige. Wilhelm Malm II var gift med sin kusindotter Ottonie Magdalena Elisabeth Lundgren (1835-1918).

Johan Maximilian (Max) Fredrik Malm (1838-86), bror till Wilhelm Malm, ledde länge den malmska firman i vilken han inträdde som delägare 1865 efter att ha varit anställd sen 1856. Från början av 1870-talet utvecklades firman till ett ganska betydande företag med intressen i Svartå bruk i Närke och Älvsbacka bruk i Värmland. Max Malm var från 1883 till 1886 ledamot av Gbgs stadsfullmäktige. Styrelsemedlem i Göteborgs och Bohus Läns Sparbank 1884-86). Han var gift med Julie Möller (1853-1935).

Efter Max Malms död drevs firman av hans och broderns änkor med broderns son direktör Fredric Hjalmar Wilhelm M (1857-1934) som den ene av prokuristerna. 1893 måste firman inställa betalningarna och bruket i Älvsbacka lades ner för gott medan Svartå övertogs av andra ägare.

Max Malm, vars änka gifte om sig med upptäcktsresanden major Sten Edvard Gleerup, var far till kommerserådet Nils Peter Malm (1880-1962) och Dagmar Malm (1873-1959), gift med kompositören Knut Bäck (1868-1953).

Sambandet med en annan familj Malm där flera personer var anställda i Ostindiska kompaniet är oklar om det överhuvudtaget finns, men flera av de här nämnda personerna med namnet Jonas Malm blandas ofta samman med Jonas Ericsson Malm i den släkten.

johan_niclas_malm

Björnberg – brännvin, spannmålshandel och kontinentalblockad

Niklas Björnberg (1758-1829) drev en omfattande spannmålshandel i Göteborg i förening med arrendering av kronobränneri. Han övertog en liten spannmålsrörelse från sin far Anders Björnberg (1716-83) och utvidgade denna kraftigt. Innan han startade egen verksamhet så arbetade Anders Björnberg åren 1742-48 åt superkargören Anders Gothéen och 1748-51 åt superkargören Anders Gadd.

1756 fick Anders Björnberg burskap och blev handlande med egen firma. Kronobränneriet som under 1770-talet arrenderats av någon ur familjen Coopman arrenderades av Niklas Björnberg på 1790-talet. En stor del av brännvinet såldes i Bohusläns skärgård till alla de människor som lockats dit av sillfisket. Såväl Anders Björnberg (Otterholmen) som senare sonen Niclas Björnberg ägde dessutom sillsalterier och trankokerier, exempelvis Skepphals (Stora Kråkerön) som var ett stort trankokeri med 16 kittlar, ett salteri och ett trankokeri  på Otterholmen i Lycke socken samt ett trankokeri som Niclas Björnberg köpt av Donald Edie på Stavsundsholmen vid Kyrkesund. I en skadeståndansökan som har med kronobränneriet att göra uppger Niklas Björnberg att det konsumerades 200.000 kannor brännvin (dvs betydligt över en halv miljon liter) per år.

År 1799 hade han stora spannmålslager trots att det i staden var spannmåls och brödbrist. Genom att manipulera med öppettider, priser och hur mycket han sålt lyckades det honom att hålla priserna höga och att ha tillräckligt med spannmål för bränneriverksamheten. Detta och en del annat ådrog sig folks ilska. Folkmassor stormade bränneriet, hällde ut brännvin och slog sönder inredning och byggnader. De gav sig även på hans hus på Norra Hamngatan, kastade sten och slog sönder. Upploppet skingrades och slogs ner av militär personal, dock utan att de använde skjutvapen. Flera personer greps och dömdes till spöstraff (piskning) samt till fästning på en viss tid med vatten och bröd som kost. Detta upplopp har gått till historien som det ”Björnbergska upploppet”.

Under högkonjunkturen i samband med kontinentalsystemet 1806-15 utvidgade han rörelsen till att även omfatta järn- och träexport. Under kraschen för järnbruken 1806 förvärvade han Munkfors med flera bruk i Värmland, Vid konkursen i Hall & Co, i vilken han var en av sysslomännen tillsammans med David Carnegie d.ä., David Low och F.M. Åkerman, förvärvade han flera av de bruk som tidigare ägts av John Hall & Co, exempelvis Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby. En del av handelsverksamheten i John Hall & Co övertogs också.

Kontinentalblockaden innebar också att de handelshus som ägande sig åt handel med kolonialvaror som socker, kaffe, te och tobak kunde tjäna stora pengar. Dessa varor köptes i USA, Västindien och på andra ställen, fördes till Göteborg från Ostasien och andra områden på US-amerikanska fartyg och togs från Göteborg till England på mindre fartyg efter omlastning på Fotö och andra öar i skärgården.  Efter kontinentalblockadens slut försvagades hans ställning, men han var under många år den högst beskattade i Göteborg. Han var också ägare till Partille herrgård.

Niklas Björnbergvar medlem av Handelssocieteten i Gbg från 1781, blev kommerseråd 1801, medlem av direktionen för Göteborgs diskont till år 1817 och direktör i Ostindiska kompaniet under dess 5:e oktroj 1806-13. En oktroj där inga egna skepp sändes till Ostindien och där man till stor del sålde av gamla lager med hemförda varor. Nya varor togs hem på US-amerikanska och brittiska fartyg. Under kontinentalblockaden var det en omfattande smuggling av varor till England vilket gjorde att Göteborg där varorna lastades om anlöptes av en stor mängd fartyg från USA. 1807 köpte Niklas Björnberg också halva Ostindiska huset (men i artikeln om det på Wikipedia har man blandat ihop konkursen i den 4:e oktrojen med verksamheten i den 5:e oktrojen). Det handlade om två helt olika bolag som inte hade med varandra att göra. 5:e oktrojens verksamhet var i motsats till den 4:e oktrojens lönsam.

Inte helt obetydligt var heller närvaron av en brittisk flotteskader utanför Göteborg åren 1808-1812 under befäl av amrial James Saumarez. Hans flaggskepp HMS Victory var samma skepp som Lord Nelson hade som flaggskepp i slaget vid Trafalgar. HMS Victory hade en besättning på 800 man. Saumarez var chef över tre eskadrar:

I huvudsak ledde han tre eskadrar, en vid Göteborg, en kring de danska öarna vid inloppet till Stora Bält och en vid Hanö. I en loggboksanteckning ombord på HMS Erberus noteras att Victory, St George, Formidable, Mars, Standard, Gorgon och en kuttter ligger samtidigt vid Hanö. Dessa fartyg hade 400 – 800 mans besättning och var utrustade med vardera 60 – 100 kanoner. Victory var det största, följt av St George och Formidable. Det sammanlagda antalet besättningsmän bör ha överstigit 3 000 man.

Många fler britter borde ha varit förlagda utanför Göteborg, vid Vinga, Fotö, Hönö, Kalvsund och andra öar. James Saumarez var befäl över totalt 62 krigsfartyg, något som betyder omkring 20 000 man i besättning. Tar man bort de som sedan förlades till Stora Bält och till Hanöbukten blir det ändå nästan 10 000 man som periodvis fanns utanför Göteborg. Förutom krigsfartygen fanns ytterligare ett stort antal fartyg, en transportflotta på 180 fartyg, uppankrade på Rivöfjorden i Göteborgs inlopp. Ombord på transportflottan fanns 10 000 man med hästar och kanoner.

Så många män bör ha betytt en enorm extra efterfrågan på bröd, brännvin samt annan mat och dryck. Allt naturligtvis till spannmålshandlares och livsmedelproducenters fromma. Befolkningen i Göteborg (inklusive Haga, Masthugget och Majorna) steg från år 1800 till 1820 från 17 190 till 23 667 invånare. Huvuddelen av ökningen skedde från 1805 (då fanns 17 667 invånare) och uppgick till 38%. Andra städer i Sverige växte endast med 10% under samma period.

Den brittiska flottstyrkans totala antal besättningsmän var alltså större än hela Göteborgs befolkning. En inte helt obetydlig grupp alltså. Kanske är det en del av dessa män som syns i uppgången för tillfälliga besökare i Göteborg från 3 000 år 1807 till 9 000 årligen 1812-14. Även sjömännen på de hundratals brittiska och US-amerikanska fartyg som kom bör ha utgjort en stor grupp tillfälliga besökare. 1810 kom 368 lastade fartyg från Storbritannien till Göteborg och 195 från Nordamerika (främst USA) och Västindien. Till detta kom 204 barlastade fartyg från Storbritannien, 207 lastade och 172 barlastade från Tyska Nordsjökusten, 185 lastade och 42 barlastade från Norge. Det totala antalet lastade fartyg som angjorde Göteborg år 1810 var 1378 och antalet barlastade var 574. Att jämföra med 513 stycken lastade år 1805 och 106 barlastade samma år. När kontinentalblockaden var över minskade antalet fartyg snabbt igen.

Vid sin död var Niklas Björnberg inte längre jätterik och för hans barn gick det illa. Carl Björnberg (1786-1838)  vare en spelare och rumlare som redan under faderns levnad slösade och spelade bort stor pengar och det fortsatte han med efter dennes död. han dog utfattig. En av Niklas Björnbergs döttrar, Fredrika Björnberg (1793-1859) var gift med Johan Didrik af Wingård (1778-1854) och en annan, Anna Margareta Björnberg (1783-1843) var först gift med Christian Beckman (1779-1837) och sen med N.J. Cronacker (1786-1847). Fredrika Björnberg lämnade sin man år 1821 för att lve med en dansk skådespelare, men levde senare länge på en liten pension från den före detta mannen. Den sista dottern Carolina Maria Björnberg (1789-1815) var gift med brukspatron Henrik J Geijer (1777-1838).

Läs mer: GP1, 2,

För källförteckning vid sidan av länkade artiklar, se första inlägget i serien

Amija, von Saveland och Stierncrona

Den förste mannen med namnet David Amija, son till Johan Amija (-1641) som flyttade från Lübeck till Göteborg år 1626, i Göteborg levde mellan 1616-74. Den förste David Amija skaffade sig ett landeri som låg ungefär där Långgatorna ligger idag. Egendomen omfattade stora fruktträdgårdar och dessutom ett antal masthamnar. Landeriet förblev i familjens ägo i fem generationer, dvs intill den femte David Amija dog på 1790-talet. David Amija (I) var gift med Antoinette Herzen. Vidare var han representant för borgerskapet i Göteborg vid 1668 års riksdag och en av stadens större spannmålshandlare och redare. En syster till Antoinette Herzen, Sophia Herzen, var gift med Johan Amija d.y., bror till David Amija (I). Johan Amija d.y flyttade till Lindesberg och drev där en handelsrörelse med koppar.

Sonen till den förste David Amija hade samma namn, David Amija (1652-1706). Han var gift med Elisabeth von Saveland (1667-99), dotter till Johan von Saveland. Därmed var denne, David Amija (II), svåger till Sebastian Tham i dennes första äktenskap med Maria von Saveland (1669-96). Johan von Saveland var agent i Göteborg för den store bruksägaren Louis De Geer.

David Amija (II eller d.y.) var köpman, skeppsredare och korrespondent-kommissarie i kommerskollegium. Blev rådman i Göteborg år 1691. Han tycks ha övertagit såväl faderns som svärfaderns handelsverksamhet och handlade med handlade bl.a. med beck och tjära. Han var Göteborgs i särklass störste järnexportör på sin tid. Han anlade 1704 även, tillsammans med Hans Coopman, ett klädesmanufakturverk i Göteborg. Var som redare delägare i flera fartyg som också hade Anders Börjesson Gathe som delägare. Svenskt Biografiskt Lexikon skriver så här om David Amija d.y.s verksamhet:

Köpman, korrespondent-kommissarie i kommerskollegium 25 febr.1674; bisittare i köp- och handelsgillet vid dettas reorganisation genom magistraten 1681; vald till riksdagsman 1682 men undanbad sig detta uppdrag; rådman i Göeborg 19 okt. 1691.

Gift 13 juni 1682 med Elisabeth von Saweland, född 1667, död 1699 (begravd 24 dec), en mycket rik arvstagerska, dotter till handlanden Johan von Saweland, Louis De Geers agent i Göteborg.

Redan tidigt synas Göteborgs stora handelshus ha utbildat den kombination av kreditrörelse (”förlag”) med exporthandel och skeppsrederi, som varit utmärkande för deras – liksom för övriga stora exportfirmors – verksamhet ända fram till uppkomsten av de moderna affärsbankerna. Deras marknad var de stora bergslagsdistrikt, som hade sin naturliga utfartsväg över Vänern, förbi Göta älvs fall på den foruppfyllda ”Edsvägen” och så utför älven ned till Göteborg med strömbåtegillets båtar.

Från 1600-talet omtalas det, hur brukspatronerna städse erhöllo förskott på sin tillverkning för inköp av tackjärn och kol till stångjärnshamrarna, varefter avräkning skedde, då stångjärnet levererades. En mycket betydande affär av detta slag var det, som Amia bedrev. Bevarade processakter ge en klar inblick i hans rörelses art, och han nämnes obetingat främst bland stadens exportörer. Hans utskeppning lär ha överstigit 10.000 skeppund årligen, medan den, som kom honom närmast i omfattning (Volrath Tham 1692: se 4.24n) ej uppnådde 4000 skeppund.

Att han tillika var en stor skeppsredare faller nästan av sig själv och var säkerligen en nödvändig förutsättning för en framgångsrik exportverksamhet. A. inskränkte sig emellertid icke endast till sin huvudaffär. Han var intresserad i beck- och tjärhandeln, och 12 juli 1704 erhöllo han och köpmannen Hans Coopman samt deras medintressenter kammar- och kommerskollegiets privilegier för ett redan upprättat klädesmanufakturverk i Göteborg, som de ärnade utvidga och uppdriva.

Tack vare ett kraftigt stadsunderstöd hade trots rätt tryckta avsättningsförhållanden en ej föraktlig textilindustri uppammats i landet, och de fördelar, som erbjödos, kunde onekligen locka till att placera kapital i dylika företag. Omm A. och hans intressenter tillverkade gott och försvarligt kläde, som kunde vara allmänheten och armén till gagn, tillförsäkrades dem och deras folk, för  såvitt manufakturiet anginge, frihet från skatt och alla pålagor, tullar och acciser undantagna, tull- och tolagsfrihet för alla råvaror, frånsett 1/8 % rekognition, samt frihet från inkvarteringar och värvningar. A. kom ju på grund av sin snart timade död ej att spela någon roll för manufakturiets vidare utveckling men företaget, som redan 1705 kunnat övertaga och fullgöra en leverans av 1.000 färdiga uniformer samt kläde och foder till ytterligare 1.000 dylika, visade sig kraftig nog att överleva Karl XII:s krig.

Systern till David Amija (II), Maria Sofia Amija, var gift med Henrik Jakob Hildebrand (1636-1719). Den senare var borgare och handelsman i Stockholm, men också verksam i Göteborg och stor exportör av järn från bruken i Värmland. Han agerade i allmänhet som ombud eller agent för svärfadern David Amija (I). Hildebrand och hans son med samma namn, Henrik Jakob Hildebrand (1707-75), var stora godsägare och bruksägare tillika några av Sveriges rikaste män.  En annan son till David Amija (I) hade namnet Johan Amija.

Sonen till David Amija (II) hade också samma namn, David Amija (1664-1712, III) och var gift med Anna Dorotea Biehusen (1691-1729) som gifte om sig med Volrath Tham (1687-1737). Volrath Tham var son till Sebastian Tham. Antoinetta Maria Amija (1687-1721, syster till David Amija (III) var gift med Gabriel Welt (1669-1723), adlad Stierncrona år 1699 och en annan syster, Elisabeth Amija, var gift med Gabriel Welts bror Peter Welt (-1726), som adlades Stierncrona af Söderby. Ytterligare en bror, Lars Welt (1663-1707) adlades också, med samma namn som Gabriel Welt. Bröderna Welt/Stierncronas kusin Nils Welt (1661-1737) adlades Lilliecreutz år 1698. Nils Welts fru Christina Maria Schiller (1663-1737) var syster till Magnus Schiller, adlad Palmstierna (som ju fortfarande är en ledande överklassfamilj i Sverige).

Gabriel Stierncrona var en svensk ämbetsman, häradshövding, lagman och från 1719 den förste svenske justitiekanslern (JK). Kort före sin död 1723 blev han president i Svea hovrätt. Grundade tillsammans med Christopher Polhem Stjärnsunds manufakturverkÅr 1715 var Gabriel Stierncrona Göteborgs rikaste person följd av Sebastian Tham, dennes syster Catharina Gripenstedt, Volrath Tham och Elisabeth Amija (ännu ej gift). Först därefter kom det folk som inte ingick i den närmaste släkten med familjerna Stierncrona, Amija och Tham. På åttonde plats kom Gerhard von Öltken, gift med en syster till Sebastian Tham.

Valck, von Minden och Thornton

Johan Sibrantsson Valck (Jan Sybrant, -1648) och hans hustru  Anna Clausen (Anneken Claes, 1608-84) flyttade till Göteborg 1637. Vid mannens död gifte Anna Clausen om sig med skepparen Truls Torstensson (-1667). På något sätt var familjen Valck också släkt med familjen von Saveland, närmare bestämt med Lennart von Saveland, bruksförvaltare vid Kroppa bruk år en 1633-55 och därefter bosatt i Göteborg. Hans bror var Johan (Jan) von Saveland. Av Johan Sibrantssons Valcks barn var Sibrant Valck (1632-81) och Margareta Valck (1634-1700) bosatta i Göteborg som vuxna. I övrigt fanns en lång rad barn som var bosatta i Amsterdam. Ett av dessa barn var Johan Valck vars dotter Anna Valck (-1711) senare var gift med Peter Mellenberg i Göteborg.

Sibrant Valck var gift med Maria Daelders (1629-1706), född i Amsterdam och Margareta Valck var gift med Johan von Minden d.ä. (1638-98). Sibrant Valck och Johan von Minden var kompanjoner och sysslade med handel. De sysslade i huvudsak med järnexport (även silver och koppar) och brädexport liksom import av spannmål samt alkoholhaltiga drycker som vin och öl. Vinet importeradess från Frankrike, Portugal och Spanien. En stor del av handelskontakterna fanns i Hamburg, Amsterdam, London, Hull, Newcastle och Zaandam. Johan von Minden och förmodligen också Sibrant Valck var delägare i Ransäters bruk i Värmland liksom i Sångs och Tutemo masugnar. De hade affärer ihop med borgmästaren Börgesson i Karlstad och dennes svärson Johan Karlström, grundare av Uddeholms bruk. I Göteborg ägde Johan von Minden d.ä. bland annat Stora Katrinelunds landeri.

Johan von Minden d.ä. och Margareta Valck hade fyra barn som blev vuxna och gifta. Johan Minden d.y. (1669-1719), gift med Anna Maria Thornton (se nedan).  Dessutom Anna von Minden (1672-?), gift med Erik Paulin (-1708), Dorotea von Minden (1674-1737), gift med Cornelius Bijhl (1666-97) i första giftet och medJohan Jacob von Döbeln (Döbelius, 1674-1743) i det andra och Margareta von Minden (1676-1734), gift med den mycket rike Christoffer Liedberg (-1724). Erik Paulins och Anna von Mindens dotter Margareta Eleonora Paulin var i sin tur gift med Claes Ankarcreutz och deras dotter Dorotea Margareta Ankarcreutz (1725-68) som var gift med Magnus Gabriel Thornton (se nedan).

Maria Valck, dotter till Sibrant Valck var gift med Fredrik Linde i Stettin, dottern Anna Valck (-1725) gift med Johann Herman Rosenbusch (1647-1714). Paret Rosenbusch hade 8 barn. Sonen Sibrand Rosenbusch (1687-42) var gift med Elisabeth Cortemeijer (1698-1722) från en känd handlarfamilj i Kristianstad i sitt första äktenskap och i sitt andra gifte med Anna Barbra (Brita) Liedberg från Lidköping. Dottern  Maria Elisabeth Rosenbusch (1682-1736) var först gift med Johan Henrik Kaldiniger (1663-1716) och sen med Johan Lorens Rönnow (1679-1741), dottern Anna Catharina Rosenbusch (1683-1761) var gift med Johan Mellenberg (1702-67) i sitt andra gifte, dottern Margareta Rosenbusch (1685-1760) först med med Christian Schuldt och sen med vinhandlaren Johan Gerken (-1744) och dottern Sofia Rosenbusch (1700-79) med Johan Christian Buchou (1695-1727) först och sen med Asmund Swahn (1668-1742).

Dottern Adelheid Valck (1666-1735) med Maccabeus Thornton (ibland Torrington). Maccabeus Thornton (-1698) fick burskap som handlande i Göteborg 1685 men långt innan dess finns han nämnd som exportör. Bland annat var han för sin svärfar Sibrant Valck, och Johan von Mindens räkning uppköpare i Värmland för att efter svärfaderns död bli ansvarig för delar av firmans verksamhet. 1680 var Maccabeus Thornton den tredje störste uppköparen av järn i Värmland och 1684 den allra störste. Han var tillsammans med Henrik Braunjohan, David Amija d.y. och Johan Manorgen också initiativtagare till Göteborgs första klädesmanufaktur som anlades år 1690 och dessutom ledde han verksamheten vid ett vantmakeri.  Maccabeus Thornton och senare hans änka var ägare till flera gårdar och frälsehemman.

Av paret Thorntons barn var Sigbrand Thornton (-1741) gift med Johanna Crokat (1690-?), Elisabeth Thornton (1690-1751) med handelsmannen Johan Zander (1674-1734) i sitt första äktenskap. I det andra var hon gift med Carl Germund von Gröningen (1689-1769). Dottern Anna Maria Thornton (1684-1718) var gift med Johan von Minden d.y och sonen Johan Thornton (1696-1758) med Maria Elisabeth Bruhn, dotter till Abraham Bruhn. Johan Thorntons son Magnus Gabriel Thornton (1732-1797) var i sin tur gift med Dorotea Margareta Ankarcreutz (se ovan), kusin till Johan Jacob Paulin (1724-97), superkargör i Ostindiska Kompaniet och gift med Anna Elisabeth Thornton (1726-1800), syster till Magnus Gabriel Thornton.

Johan von Minden d.y var delägare i Ransäters bruk och ägare till Bada och Ohleby stångjärnshamrar.  De senare övertogs år 1715 från brukspatronen Anders Björnberg som ersättningen för en skuld. Johan von Minden d.y. och Anna Maria Thorntons dotter Anna Maria von Minden (1710-40) var gift med Carl Örnewinge (1691-49), dottern Elisabeth von Minden (1711-55) med Abraham Wirgman 1674-1761) och dottern Johanna von Minden (1718-52) med Peter Ekman (II, 1704-83).  Verksamheten i handelshuset Valck-von Minden(-Thornton) kan sägas ha fortsatt hos Johan Zander och och i familjen Ekman.

Sibrant Valcks fjärde dotter Sophia Valck (1669-91) var gift med handelsmannnen Johan Lange från Landskrona. Deras dotter Maria Catharina Lange (1691-1730) var gift med Josias Hegardt (1682-1762), politieborgmästare i Malmö.

Johan Valck (1668-1707), son till Sibrant Valck och Maria Daelders var gift medGertrud Tham (1679-1709), dotter till Volrath Tham. I sitt andra äktenskap var hon gift med Gerhard von Öltken och i sitt tredje med Nicolas Eldh. Johan Valcks och Gertrud Thams dotter Johanna Maria von Valck (1706-53) var gift med brukspatronen och assessorn på Storfors bruk, Hans Gustaf Linroth (1695-1729)  i sitt första gifte och med Johan Mauritz Klinckowström (1692-1768).

På den första auktionen av Ostindiska varor år 1733 fanns Margareta Liedberg (född von Minden) och Sibrand Rosenbusch bland de 115 personer som köpte varor.

Christoffer Liedberg och hans fru Margareta von Minden fick fyra döttrar. En av dessa var Barbo Sophia Liedberg (1706-72), gift med handlande Zacharias Zachrisson (-1750). Deras dotter Christina Zachrisson (1734-70) var i sin tur gift med Johan Henrik Nissen (1718-83) från en av de rikaste familjerna i Göteborg vid mitten av 1700-talet, även om Johan Henrik Nissen tillhörde de mer misslyckade köpmännen i familjen och hade stora skulder.

Andra källor: Christina Dalhede, Viner, Kvinnor, Kapital, 2006