Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Series: Slaveriprofitörer «

Slaveriet – något som även svenskar profiterade på

Del 1 av 2 i serien Slaveriprofitörer

Sverige har i princip inte haft några kolonier om inte Finland, Norge, Estland, Lettland och Pommern räknas. En liten koloni på Guldkusten i Västafrika en kort period på 1600-talet, Nya Sverige en kort period under samma århundrade, den pyttelilla ön S:t Barthelemy i Västindien lite längre tid och likaledes västindiska Guadeloupe ett par år, men bara rent formellt. Sveriges direkta inblandning i slavhandel och slaveri efter medeltiden var mycket liten:

Svensk slavhandel  förbjöds 1335 men återupptogs när Sverige skaffade sig handelsstationer i Ghana (Cabo Corso) år 1650 samt kolonin Saint-Barthélemy i Karibien år 1784, och tecknade avtal om slavhandel med England och Nederländerna. Kung Gustav III gav Västindiska kompaniet rättighet att köpa slavar i Västafrika och använda ön Saint-Barthélemy som tullfri hamn för vidare export. Dessa slavar fraktades med skepp med hissad svensk örlogsflagg till sina mål som del i triangelhandeln, och tusentals slavar förvarades periodvis i särskilda slavbodar på Saint-Barthélemy i väntan på export. Slaveriet reglerades på Saint-Barthélemy av en lagstiftning som ursprungligen skrevs på franska sedan på engelska. Den svenska andelen av de transatlantiska slavtransporterna var obetydligt liten, med mellan 10 och 50 transporter identifierade som genomförda av svenskregistrerade skepp, beroende på källa och definition, det vill säga mellan 0,02% och 0,1% av de translatlantiska slavtransporterna. Sverige spelade dock en viktig indirekt roll som en av huvudexportörerna av de bojor och kedjor som användes för att fjättra slavarna under transporterna. Svensk slavhandel började förbjudas 1813, de sista svenska slavarna friköptes 1847, och Saint-Barthélemy såldes 1878 till Frankrike.

Men det betyder inte att Sverige, svenska finansmän och profitörer inte var med och delade på vinsterna från slaveriet. Det var man på många sätt. Främst under 1700-talet och 1800-talet. Det fanns många svenskar som blev rejält rika på grund av slaveriet i Västindien, Sydamerika och USA. På flera sätt tjänade man pengar på slaveriet som ju inte avskaffades förrän i slutet av 1800-talet (1833 Brittiska imperiet, 1847 S.t Barths, 1848 Frankrike, 1866 USA, 1886 Kuba och 1888 Brasilien). Både direkt och indirekt.

Direkta förtjänster på slavhandel gjordes bland annat av de som var aktieägare i Västindiska kompaniet. Bland dessa märks kungen själv, Johan Wennerquist & Co, David SchinkelCarl Olbers, Joachim Wahrendorff, Tottie&Arfwedson, Nicklis Pauli, Lars Kåhre & Co, Lars P:son Reijmers , Bohman, Hassel & Görges, Jacob de Ron & Co, Johan von Aken, Christian Hebbe, Eric Ruuth, Samuel af Ugglas, Johan Wegelin, Hans af Botin, Carl Gustaf Apiarie, Johan Indebetou, Johan Kantzow, Johan Averhoff, Johan Schön & Co, Gabriel Koschell & Co, Carl Indebetou, Jean Le Febure, Bengt Björkman, Henrik Peill, Johan Grill, Simon Hebbe, Carl Gustaf Nordin, Adolf Westerberg. Som synes en mängd representanter för skeppsbroadeln och dessutom flera med intressen i Ostindiska kompaniet samt en sillmånglarfirma (Lars Kåhre & Co). Salt sill från Sverige exporterades i mängd till Irland för vidareexport till Västindien och direkt till Västindien som föda till slavar.

En stor sillexportör till Västindien var Christian Arfvidsson, i själva verket den störste. Firma Christian Arfvidson & Co var överhuvudtaget Sveriges största sillexportfirma och stod för 14% av all svensk sillexport från Göteborg år 1770 (all sill exporterades från västkusten, det allra mesta från Göteborg). Huvuddelen av Arfvidsons export gick till Västindien och slavplantagerna. Christian Arfvidson och affärspartnern Niclas von Jacobson investerade också direkt i Västindien och försöket bygga upp ett handelshus lokalt på S:t Barths. Äventyret avlöpte dock inte så bra då firman fått problem på hemmaplan.

Gustavia

Gustavia på S:t Barths idag

Direkt engagerad i slavhandeln var firman Röhl & Hansen som samarbetade med Västindiska kompaniet och med dess direktör Lars P:son Reijmers som också hade egna slavfartyg. Fredric Hansen, delägare i Röhl & Hansen var också Västindiska kompaniets representant på St. Barths. Under blomstringstiden kring sekelskiftet 1800 så var Gustavia på St. Barthélemy Sveriges femte största stad med sina 6 000 invånare. Större var Stockholm, Göteborg, Karlskrona och Norrköping. Gävle och Uppsala hade omkring 5 000 invånare vardera vid samma tid.

Kolonin i Västindien gick med förlust fram till 1795 och därefter med vinster, högre vinster vid krig och andra oroligheter. Västindiska kompaniet gjorde dock vinster tidigare och började med aktieutdelningar år 1800, ofta över 200%. Speciellt bra gick verksamheten under det brittiska kriget mot USA åren 1812-15. År 182 gick exempelvis 20% av USA:s export via Gustavia. En stor del av USA:s export gick under samma period via Göteborg. Efter 1815 så gick det bara sämre, det sista slavskeppet angjorde ön detta år och 1821 kastas spanjorerna ut ur Colombia och Venezuela vilket gjorde att handeln via St. Barths minskade ytterligare. Britternas förbud mot slavhandel från 1807 gjorde inte saken bättre. Från 1823 gick kolonin åter med förlust.

Indirekta förtjänster gäller främst tobaksfabrikanter och sockerbruksägare i Sverige men även textilindustirer som använde bomull. De blev ofta mycket rika på att köpa in produkter från slavplantager till mycket låga priser och sen ta ut höga priser för dessa lyxvaror efter vidareförädling vid fabriker i Sverige. Industrierna låg till en början huvudsakligen i Göteborg med omnejd. Det var den närmaste och bästa hamnen för skeppen att angöra.

Familjer som blev rika på sådant är bland annat Ekman (socker, tobak), Carnegie (socker), Tranchell (socker), Magnus (socker), von Jacobsson (socker), Sahlgren (socker), Alströmer (socker), Santesson (socker), Lorent (socker), Francke (socker, bomull), Lamberg (socker), Prytz (tobak), Gradman (tobak), Minten (tobak), Röhss (bomull), Barclay (socker, bomull), Lampe (tobak), Mellgren (tobak), Willerding (socker), Busck (bomull), Dymling (bomull) och Fürstenberg (bomull). Alla dessa är göteborgsfamiljer. I Stockholm fanns familjer som Hellgren (tobak), Bäckström (tobak), Ljunglöf (tobak), Apiarie (bomull), i Gävle Rettig(tobak)  i Norrköping Swartz (tobak) och i Malmö Suell (tobak), Kockum (tobak).

Familjen Ekman hade i stort sett ett finger med i det mesta av ekonomisk verksamhet i Göteborg och kom att bli 1800-talets motsvarighet till Wallenberg. Deras huvudsakliga företag var D. Carnegie & Co med sockerbruk och bryggeri, ett företag som togs över från familjen Carnegie och som från början hade Lamberg, Magnus och Barclay som delägare. Sahlgren och Alströmer hade en stor handelsfirma och var inblandade i Ostindiska kompaniet.  Gradman hade också koppling till Ostindiska.

Efter slaveriets avskaffande i hela världen minskade vinsterna inom sockertillverkningen och det blev lönsamt att odla sockerbetor i Skåne. Sockertillverkningen kom snart att flyttas över dit men familjen Tranchell fortsatte att spela en stor roll i branschen. Importen av råsocker från Västindien avslutade på 1890-talet. När det gäller tobakstillverkningen så blev den också olönsam och tobaksfabrikerna slogs samman för att slutligen övertas av staten. Textilindustrin kom att inriktas på förädling av råvarorna och bomullsindustrin hade sitt centrum i Göteborg och Borås i Västsverige.

Utöver import och förädling av varor från slavplantager tjänade svenska redare pengar på transporterna av dessa varor. Förutom Ostindiska kompaniet så fann det en lång redare i Göteborg, Stockholm och Gävle framförallt. Göteborgsredare var bland annat Kjellberg, Oterdahl, Christie, Ekman, Erskine & Mitchell, Carnegie, Hall, Gibson, Barclay, Röhss, Melin, Grönvall, Dickson, Santesson, Wijk och Ström. Stockholmsredare var bland annat Tottie & Arfwedson, Grill, Lefebure, Küsel, Hebbe och Clason. I Gävle fanns Elfstrand, Brändström, EnnesElfbrink och Rettig. I slutet av 1700-talet blev dock göteborgarna allt mer dominerande som redare.

Svenska Ostindiska kompaniet, dess direktörer, superkargörer och kaptener använde silver från spanska gruvor (i Sydamerika) som drevs med slavarbetskraft för att investera i te och opium.

Andra källor:

  • Marja Taussi Sjöberg, Släkten, pengarna och Caroline Gother, 2009
  • Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
  • Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, Handelshuset Ekman i Göteborg, 2011
  • Per Hallén, Jonas Kjellberg – en 1700-talsköpman, i Unda Maris, Årsbok 2004-2008, 2008
  • Christina Dalhede, Viner, kvinnor, kapital, 2006
  • Christina Dalhede, Handelsfamiljer på Stormaktstidens Europamarknad, 2001
  • Karin Ågren, Etniska nätverk bland 1700-talets grosshandlare, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Christina Dalhede, Handelsböcker, kontaktnät, varor och krediter.., i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Magnus Andersson, Kreditförbindelser med utgångspunkt från Göteborg, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
Advertisements

Arfvidsson – bräd- och sillexportör från Marstrand och Göteborg

Del 2 av 2 i serien Slaveriprofitörer

Köpmannafamilj från Marstrand som blev en av Göteborgs framgångsrikaste köpmannafamiljer under 1700-talet. Christian Arfvidsson (1717-1799) var grosshandlare och kommerseråd i Göteborg, i sitt första äktenskap gift med Christina Levina Ström (1720-1759). Hon var syster till Nils  Ström (1714-83), direktör i Ostindiska kompaniet och Olof Ström, (1716-74), superkargör i Ostindiska kompaniet. Själv drev Christian Arfvidsson Göteborgs största trävaruexportfirma under större delen av 1700-talet. Det var också en av de större järnexportfirmorna och var under 1770-talet den allra största för att sen bli överflyglad av firma John Hall & Co. Christian Arfvidsson inköpte också flera bruk som vid hans död övertogs av sonen i första äktenskapet, Niclas Arfvidsson. I sitt andra äktenskap var Christian Arfvidsson gift med Anna Margareta Nettelbladt, (1731- 1763), dotter till grosshandlaren i Stockholm Baltzar Nettelbladt och Margareta Küsel. Anna Elisabeth Arfvidsson (1753-1831), dotter till Christian Arfvidsson i första äktenskapet  var gift med Isaac Hahr (1732-1813), son till Hinrich Hahr.

Förutom järn- och trävaruexport så bedrev firman även sillexport, sillfiske och ägde sillsalterier såväl som trankokerier i Bohuslän. Christian Arfvidsson & Co stod år 1770 för 14% av all sillexport från Göteborg. Huvuddelen av Arfvidssons sillexport gick till Väsindien och Irland. Exporten till Irland vidareexporterades sen till Västindien. Sillen användes där som föda till slavarna på sockerplantagerna. Dessutom bedrev den arfvidssonska firman rederiverksamhet.

Niclas Arfvidsson (1747-1813) var gift med Anna Margareta von Jacobsson (1760-1816), dotter till Niclas von Jacobsson (1714-1785) och Catharina Maria Ekerman (1737-92) dotter till borgmästaren i Göteborg, Paul Ekerman (1708-49). Niclas Arfvidsson köpte år 1795 Härlanda egendom av svärfadern Niclas von Jacobson.

Niclas von Jacobsson var handelsman och kommerseråd i Göteborg. Han byggde bland annat ett sockerbruk i centrala Göteborg, där Palace-byggnaden numera ligger. 1751 stod sockerbruket färdigt och von Jacobsson kunde börja tjäna pengar på slaveriet i Västindien som garanterade billig råvara och på den efterfrågan som fanns på lyxprodukter i Sverige.  Det var det näst största sockerbruket i Göteborg efter familjen Sahlgrens bruk. Åren 1770 och 1771 var det Jacobsonska sockerbruket det största med 51 resp. 56% av sockerproduktionen i Göteborg. 1792 brann sockerbruket ner och Niclas von Jacobssons arvingar vill inte bygga upp det igen och sålde tomten till staten (Kronan). 1763 köpte Niclas von Jacobsson säteriet Aspenäs. Sonen Jacob von Jacobsson sålde det till Samuel Bagge på 1780-talet, förmodligen 1782. Aspenäs är idag en konferensanläggning.

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson i profil

Det Arfvidssonska handelshuset, delvis på grund av Niclas von Jacobssons intressen, då han ju bedrev sockertillverkning i Göteborg, var också aktivt när det gällde att etablera svensk handelsverksamhet i Västindien. Utöver Jacobsons verksamhet hade Arfvidsson & Co egna intressen i Västindien i form av en stor sillexport dit. Firman var delaktig i bildandet av firma Teuchler & Schürer & Co på St. Barths år 1785. Detta år anlände också flera släktingar och familjemedlemmar till S:t Barths med ett av Christian Arfvidssons skepp:

Teuchler var äldste son till göteborgssystrarnas kusin i Stockholm, Eva Ch. Eckerman gift med hovrättsrådet Frans Paul Teuchler. Bröderna Johan Niclass (Jan) och Gustaf Eckerman var söner till tullinspektören i Göteborg Johan Magnus Eckerman (1719-1790). Vidare var Christina Arfwidsson dotter till skeppets ägare Christian Arfwidsson enligt ovan gift med en Margaretha Christina Eckerman. Paul Gustaf Teuchler hade av Christian Arfwidsson fått uppdraget att etablera ett Arfwidssonskt handelshus på S:t Barthélemy.

[…]

Den 6 maj 1785 bildades också tillsammans med den 25-årige Joseph Schürer ”Teuchler & Schürer & Co”. ”Co” avsågs bädda för, som det senare framkom, ”Arfwidsson & Söner´s framtida entré i företaget. Skeppets varor lossades i Gustavias hamn, returfrakt ordnades och ”Fred och Ymnoghet” kunde anträda återresan i juli med styrman Andersson som kapten. Handelshuset inköpte slupen ”Speedwell”. Affärerna hade inte utvecklats väl, medhavda varor var inte alltför lättsålda, returlasten hade kostat slantar och man hade fått draga en och annan växel för finansieringen! Teuchler och förmodligen de unga bröderna Eckerman låg ute i karibiska sjön mest hela tiden med Speedwell i försök att sälja varor och skapa affärskontakter.

Bolaget på St. Barths fick snart också andra problem, beroende på att den svenska firman Arfvidsson & Söner fått problem. Växlar utställda av firman på St. Barths godkändes inte i London och företaget förklarades i kvarstad:

Handelshusets tillhörigheter belades omedelbart med kvarstad och huvudägaren Teuchler efterlystes för att förklara sig! Teuchler är helt tagen på sängen, förstår ingenting, han har ju Arfwidssons löften om öppen kredit ringande i öronen! Vid årsskiftet är han fortfarande oanträffbar ute i övärlden, bl.a. säger ryktet att han tillsammans med den beryktade äventyraren Backman en tid suttit fängslad i Cape Francois i Saint Domingue! Teuchler begär i ett brev till guvernör Rayalin ett års fri lejd för att få tid att reda ut sina och företagets ekonomiska problem. Den 16 juni 1787 efter 10 månaders frånvaro återkom så Teuchler tillsammans med den yngre Gustaf Ekerman till Gustavia. Han hade fått två månader på sig att lösa problemen. Redan den 8 juli reste Teuchler till Sverige med briggen Exprés, men problemen kvarstod, vilket framgår av domstolsprotokoll under en följd av år.

[…]

År 1786 yppades ett förhållande, som satte huset Arfwidsson & söners affärsmetoder i egendomlig belysning. Detta samt en affärsvän, Karl Söderström i Göteborg hade hos riksens ständers bank upptagit betydande lån mot pant av järn, som insatts i Vänersborgs stadsvåg. Vid företagen inventering visade sig, att Arfwidsson och Söderström av belånta järnpartier om 17 700 och 8 300 skeppspund hade från vågen uttagit resp 10 000 och 8 100 skeppspund, utan att de motsvarande lånebeloppen gäldats. Det svikliga tillvägagångssättet var egentligen Söderströms, men Arfwidsson hade i syfte att hjälpa honom i varje fall gjort sig medskyldig. Söderström avvek nu ur riket, Arfwidssons förhållande till banken ordnades efter ganska långvariga förhandlingar därigenom, att huset John Hall & Co medelst en s.k. aversionshandel (ett acord) med bankstyrelsen som övertog ansvaret för skulden.

Efter äventyret i Västindien och fiffelaffärerna hemma i Sverige ombildades firman Christian Arfvidsson & Söner av sonen Niclas Arfvidsson som flyttade till Värmland och de bruk man ägde där. Han blev bergsråd och brukspatron.

Den yngre Gustaf Ekerman var den ende som blev kvar på St.Barths där han blev köpman och auktionsmästare och fick en radda med avkomlingar.

I  Christian Arfvidssons tredje äktenskap med Margareta Christina Ekerman(1740-97), syster till Catharina Maria Ekerman hade han en rad med döttrar varav endast två uppnådde vuxen ålder. Margaretha Christina Arfvidsson (1766-54) var gift med Wilhelm Tham (1758-1825) och Carolina Levina Arfvidsson (1769-1840) med Arvid Virgin (1757-1840). De två sistnämndas son var kaptenen och diplomaten Christian Adolf Virgin (1797-1870)

Christian Arfvidssons bror Magnus Arfvidsson (1719-62) var superkargör i Ostindiska Kompaniet.