Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Series: Kapare och pirater «

Piratverksamhet – ett av ursprungen för den svenska kapitalismen

Del 1 av 11 i serien Kapare och pirater

Kapitalackumulationen som gjorde det möjligt för Sverige att utvecklas till ett kapitalistiskt land började på 1700-talet (i dessa sammanhang kan 1700-talet sägas ha fortsatt till omkring 1810). Det var fler sker som inträffade samtidigt under detta århundrade och som gjorde det möjligt med en omfattande kapitalackumulation i händerna på några få. Dels var det profiterna från slaveriet, från socker och tobak odlat med hjälp av slavar i Latinamerika, Västindien och USA. Detta bidrog till att familjer som Carnegie, EkmanRettig, Prytz, Sahlgren, Magnus, Melin, AlströmerSwartz och Ljunglöf kunde bli rika familjer.

En annan sak som bidrog till kapitalackumulationen under 1700-talet var de stora profiterna, vinsterna i Ostindiska kompaniet som hörde hemma i Göteborg. Dessa vinster kom till stor del från smuggling, smuggling av opium till Kina och smuggling av te till Storbritannien. Familjer som SahlgrenTranchellThamvon StockenströmGrillHahr, Chalmersaf Petersensaf SandebergOlbers och Bedoire, för att nämna några som blev rika delvis på grund av inblandning i Ostindiska kompaniet. Andra faktorer var en tilltagande export av trävaror och järn. Familjer som delvis blev rika på grund av sådan handel innefattar bland annat Ekman, Hall, Carnegie, Barclay, Röhss, Arfvidsson, Grill, Tottie, Arfwedson, Kjellberg, WijkWaern och Dickson.

Sen inträffade ytterligare en sak under 1700-talet som var ursprung till en stor kapitalackumulation. Den stora sillperioden ledde till en omfattande export av sill och sillolja (tran). Många familjer skaffade sig stora förmögenheter utifrån sill- och tranhandel. Några som kan nämnas är Ekman, Kjellberg, Oterdahl, Arfvidson, Bagge, Matzen, Beckman, Santesson och Schutz.

Vidare så innebar den så kallade kontinentalblockaden stora förtjänster för blockadbrytare och smugglare i Göteborg som ju användes som omlastningshamn för smugglingen till Storbritannien. Familjer som Björnberg gjorde stora förtjänster under denna tid liksom alla som exporterade trävaror och järn.

Den sista saken som bidrog till kapitalackumulationen under 1700-talet var piratverksamhet. Under två perioder tilläts kungligt sanktionerad piratverksamhet, så kallad kaparverksamhet. Den första perioden var i början av 1700-talet med start 1710 och slut 1719. Under denna period så skaffade sig familjer som Hedenberg, Gathenhielm, Aveman, Knape (ej att förväxla med Strömstierna som också hette Knape innan adlandet) och Utfall rikedomar genom kaperiverksamhet. Även etablerade borgare och adelsmän som Jonas Alström (senare Alströmer)Johan Andreas OlbersSebastian Tham, Hans Pettersson Wennerstierna (svåger till Sebastian Tham), Hans Calmes (1645-1710), Claes HabichtCarl Leffler, Rutger von Seth (troligen brorson till Hans Calmes fru) och Hans von Gerdes var ägare och delägare i kaparfartyg och deltog i kaperiverksamhet.

Många kapare under denna period tycks ha rekryterats från Storbritannien (ex. John Norcross, M. Wood) och Frankrike (ex. Petter de Bordieu, Simon S.t Leger, Jacob Pettersson Degenear) och inte så få av dem hade erfarenhet från sjöröveriverksamhet i Indiska Oceanen. Det fanns även många tyskar och holländare i kaparfartygens besättningar. En orsak till att det var många utländska män bland kaparna och i kaparfartygens besättningar var att det rådde förbud om att anställa svenska sjömän ombord på kaparfartyg.

Den svenske kungen Karl XII som utfärdade kaparbreven stod också i direkt kontakt med sjörövare i Indiska Oceanen med bas på Madagaskar. Bland annat när man undersökte möjligheterna för att starta ett Ostindiskt kompani.

Besättningsmän och kapare från kaparverksamhet i början av 1700-talet tycks ofta ha blivit anställda i svenska flottan eller Ostindiska kompaniet efter att de slutat som kapare. Många tidigare kapare blev höga officerare i den svenska flottan och många av flottans befäl var också kapare och/eller delägare i kaparfartyg. Däribland Johan (Jean) Gustaf Ankarstierna (1684-1714), Erik Siöblad (1647-1725), Johan Woldemar Stålhandske, Klas Ankarcreutz (1677-1730), Erik Andersson, Olof Anckarström (-1714), Karl Boström, Thomas Chapman (far till Fredrik Henrik af Chapman), Lars Collin, Lars Een, A. Falkengrén, Hans Hammar, Berend Hedenstierna, Henrik Hjortberg, KJ von Hoenstierna, Tage Lewerentz (1677-1731), J. Lind d.y., Nils Nilsson, Frans Rauvert, Gunnar Rijsberg, Anders  Schale (1678-1762), Erik Sparman, Anders Strömberg och Anders Thorsson (död 1711, svåger till Lars Gathenhielm).

Kaperiverksamheten var under vissa år mycket omfattande och orsakade problem med livsmedelsförsörjningen till Norge.  År 1771 tog exempelvis en dansk ostindiefarare med full last och vid en tdipunkt fanns det så många som 180 kapade fartyg i Göteborg.

Nästa period då kaparbrev utfärdats var i början av 1800-talet, närmare bestämt 1808-09 i samband kontinentalblockaden. Då skaffade sig bland annat familjerna Wijk och Gavin rikedomar genom att delta i kaperiverksamhet.

Kapitalackumulationen under 1700-talet och 1800-talet ägde till stor del rum i Göteborg.  Ostindiska hörde hemma där, handeln med produkter från slavplantager fördes oftast in i Sverige via Göteborg som var den närmaste hamnen till allting. Göteborg var en av de tre stora exporthamnarna för trävaror och järn (Gävle och Stockholm var de andra). Staden var också av naturliga skäl centrum för sillhandeln, för smugglingen under kontinentalblockaden och för kaperiverksamheten riktad mot främst danskarna.

Andra källor:
Olof Traung, Lars Gathenhielm, 1952
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Christina Dalhede, Viner, kvinnor, kapital, 2006
Christina Dalhede, Handelsfamiljer på Stormaktstidens Europamarknad, 2001

Advertisements

Utfall – pirater och direktörer

Del 2 av 11 i serien Kapare och pirater

Familjen Utfall stammar från Christian Jacobsson (-1673), rektor för Kungälvs skola och kyrkoherde i Hjärtums pastorat från 1661. Hans son Jacob Utfall (1649-1709) blev handelsman och bankkomissarie i Göteborg. Jacob Utfall var delägare i en rad fartyg och fartygslaster. Från början var han hattmakare men 1693 blev han rådman och bankkomissarie.

Jacob Utfall var gift med Maria Kuyhl, syster till Johan Kuyhl, adlad Kuylenstierna år 1693. Deras dotter Helena Catharina Utfall (1689-1730) var i sitt första äktenskap gift med kaparen och sjöbefälet i flottan, Christian Gathenhielm (1682-1722), bror till den mer kände kaparen Lars Gathenhielm (1689-1718). I sitt andra gifte var hon gift med Ernst Fredrik von Döbeln (1701-1766) och hon var farmor till den kände Georg Carl von Döbeln (1758-1820). Deras söner Wilhelm Utfall (1677-1753), Johan Utfall (1681-1749), Jacob Utfall (1684-1769), Peter Utfall (1686-1754) och Carl Utfall (1692-1769) adlades alla år 1716 med namnet von Utfall.

Johan (Jean) von Utfall var tillsammans med sina bröder Wilhelm Utfall  och Peter (Petter) Utfall delägare i kaparfartyg i början av 1700-talet tillsammans med bland annat Christian Gathenhielm. Kapare var pirater med kungligt uppdrag att vara sjörövare.

Den äldste brodern Wilhelm Utfall var kommersiepresident och som redan nämnts delägare i flera kaparfartyg, ofta tillsammans med svågern Christian Gathenhielm och drev rederirörelse ihop med dennes far Anders Börjesson. Yngste brodern Carl Utfall var militär i likhet med resten av bröderna inklusive den ende som inte blev adlad, Christian Utfall (1680-1752). Wilhelm Utfall ägde också egendomen Vädersågen i Majorna och var ägare av en framstående handelsfirma.

Johan Utfall är kanske den mest kände av bröderna då han kom att bli amiral. Han var delägare i kaparfartyg och han deltog i ryska kriget samt i striderna mot Peter Tordenskjold och blev kommendör. 1716 blev han dock tillfångatagen och inte frisläppt förrän 1719. Strax efter frilsäppandet organiserade Johan Utfall ett överfall på en del av den danska flotta som då belägrade Göteborg och lyckade erövra och föra bort 8 danska fartyg  som legat förankarde vid Grötö i Göteborgs norra skärgård. Via Nordre älv förde han dem till Göteborg där de genast blev en del av den svenska flottan. 1736 blev han viceamiral och eskaderchef vid Nya Varvet. 1742 blev han amiral. Han var gift med Maria Helena Göthenstierna, arvtagare till Nääs säteri.

Sonen till Johan Utfall, Jacob Jeansson von Utfall (1715-1791) gifte sig med Anna Elisabeth Pike (1725-1804). Hon var dotter till John Pike, superkargör i Ostindiska kompaniet och en av dem som följde med Colin Campbell från Oostendekompaniet. John Pike var son eller bror till Charles Pike (-1741), direktör i Ostindiska kompaniet 1737-41. Även Charles Pike hade tidigare varit aktiv i Oostendekompaniet och bägge hade sannolikt piraterfarenhet från Indiska oceanen, närmare bestämt Madagaskar. Jacob Jeansson von Utfall blev genom arv ägare till Nääs säteri (idag Nääs slott) och var direktör i Ostindiska kompaniet 1753-66. Nääs såldes 1824 av Jacob Jeansson von Utfalls son Jean Utfall. Det verkar som om Jacob Jeansson von Utfall i en del böcker och internetsajter förväxlats med sin farbror Jacob von Utfall.

Brodern Jacob Utfall, kapten vid amiralitetet, var gift med Catharina Charlotta von Gerdes (1680-1720), dotter till burggreven (borgmästaren) Hans von Gerdes (1636-1723). Denne anlade 1705 en klädstamp i vinkeln mellan Mölndalsån och Fattighuskanalen. Denna är ursprunget till stadsdelens namn, Stampen. Paret Jacob von Utfall och Catharina Charlota von Gerdes har aldrig varit ägare till Nääs som det uppges i en del böcker.

Peter von Utfall nämns som kaparkapten på Andromeda år 1712. 1716 blev han kapten i svenska flottan. 1734-35 var han kapten på Ostindiska kompaniets Ulrika Eleonora på en resa till Indien ochs senare kapten på flera olika fartyg under en rad resor till Kanton. Under den andra resan år 1736-37 med Tre Cronor var John Pike, Charles Irvine (1693-1771), Gerrard Barry och en Hofwardt superkargörer. Alla hade de förmodligen ett förflutet som pirater i Indiska oceanen. Pirat (kapare) hade ju också Peter von Utfall varit så de var säkerligen samma skrot och korn. Peter von Utfall var gift med Maria Rambeau (1705-1737), arvtagare till Borgviks bruk i Värmland.

Lite kuriosa. Familjen Rambeau heter i USA Rambo. Ett namn känt från filmens värld.

Knape från Onsala

Del 3 av 11 i serien Kapare och pirater

Olof Knape var en skeppare och redare från Onsala som ofta var i kompanjonskap med Anders Börjesson Gathe (1647-1710), far till den ryktbare Lars Gathe (adlad Gathenhielm) (1689-1718). Denne Olof Knape ska inte förväxlas med den Olof Knape som adlades Strömstierna (1664-1730). Olof Strömstiernas son Nils Knape (1690-1711) var anställd vid flottan i Göteborg (Göteborgseskadern). Inte heller han ska förväxlas med Olof Knapes bror, Nils Knape, som var gift med Christina Andersdotter, syster till Lars Gathe.

Men de tycks ha alla varit släkt på något sätt då Olof Strömstiernas far Nils Olsson Knape (1635-1674) tycks ha varit född på Onsalahalvön. En skeppare Anders Knape som var verksam samtidigt som Olof Knape från Onsala fanns också. Troligen ytterligare en bror.

Nils Knape var kaparkapten på bland annat Svenska Vapnet som fick sitt kaparbrev i september 1710 och var ägt av Olof Knape och Christian Gathe. I juni 1712 uppbringades Svenska Vapnet av Peter Wessel (Tordenskiold) norr om Skagen. Nils Knape satt fängslad i Norge några år innan han lyckades ta sig tillbaka till Sverige. Olof Knape var dessutom från 1710 delägare i kaparfregatten Le Triumphant tillsammans med  Lars Gathe, Christian Gathe, Vilhelm Utfall, Berndt Örtegren, Anders Thorsson och Nils Nilsson. Även skeppet Förgyllda Eschaloupen ägdes av Olof Knape och Lars Gathe med flera.

Efter kaparverksamhetens upphörande år 1719 blev Nils Knape och hans bror Olof Knape vanliga redare.

En Ingrid Månsdotter Knape på Onsala var gift med Nils Månsson, bror till Måns Månsson (-1721), Onsalas näst störste redare på sin tid. Störst var Anders Börjesson Gathe.

Olof Strömstierna

Amiral Olof Strömstierna (1664–1730). Målning av Johann Heinrich Wedekind 1715, Statens porträttsamling på Gripsholms slott

Olof Strömstierna som vid den tiden hette Olof Knape gick till sjöss 1672 och var länge anställd i det holländska ostindiska kompaniet (VOC) där han till slut blev löjtnant. 1697 återvänd ham hem för gott, men redan 1689 hade han gift sig med Christina Thorvedsdotter Ström från Marstrand, dotter till rådman Torved Nilsson Ström och hans hustru Margareta Mattsdotter samt bror till Nils Thorvedsson Ström, år 1727 adlad Strömcrona.

1698 anställdes Olof Knape (Strömstierna) i den svenska flottan, 1700 blev han kapten och under krigen i början av 1700-talet tjänstgjorde han på olika fartyg längs med Bohusläns kust. 1712 köpte han Vese gods, 1714 blev han schoutbynacht vid Göteborgseskadern. I samband med det förde han bland annat befäl över två fregatter, Varberg och Kalmar, som användes för kaperiverksamhet. 1715 köpte han fiskelägena Lysekil och Malmön och samma år blev han adlad som Olof Strömstierna. Året efter blev han viceamiral och förlorade ett sjöslag mot danskarna vid Dynekilen utanför Strömstad. De danska flottstyrkorna leddes av Peter Wessel (Tordenskiold). Olof Strömstierna blev till slut amiral och slutade i flottan år 1719.

Gathenhielm – kaparfamiljen framför andra

Del 4 av 11 i serien Kapare och pirater

Anders Börjesson Gathe (1647-1710) var gift med Kerstin Larsdotter Hjelm (1654-1735) från Hjelms gård i Fjärås. Det inköpte gården Gatan i Onsala och namnet Gathe tog de sig efter gårdens namn. Anders Börjesson Gathe blev inspektor för fyrarna på Nidingen, skeppsbyggare och skeppsredare. Med tiden blev han den störst redaren i Onsala med ett antal helägda skepp och flera delägda. Bland kompanjonerna märktes Michael Mårtensson, Olof Hammar och Olof Knape. Med tiden flyttade Anders Börjesson Gathe över allt mer av sin rederiverksamhet till Göteborg där han fick nya kompanjoner i sin rederiverksamhet, exempelvis David Amija, Jacob Utfall och Peter Tillroth (adlad Göthenstierna). Peter Göthenstiernas dotter Helena Maria Göthenstierna (1689-1765) var gift med Johan von Utfall (1681-1749), son till Jacob Utfall. Även i Göteborg var Anders Gathe en av de allra största redarna.

Äldste sonen Christian Gathe (1682-1722) blev tidigt sjöman och 1701 blev han kapten ombord på ett fartyg från Göteborg. Med detta skepp och ett av Sebastian Tham ägt skepp, Carolus XII, seglade han i flera år på Medelhavet och andra fjärran destinationer. 1704 blev han underlöjtnant i svenska flottan, men fortsatte sin verksamhet som kapten i handelsflottan ändå. 1710 återvände han till Göteborg med skeppet Carolus XII och blev anställd i flottan. Han fick dock snart tjänstledigt och erhöll ett kaparbrev för fartyget La Revange och ett för Svenska Vapnet. Det senare ägdes ihop med Olof Knape. På hösten samma år, efter en framgångsrik sommar med flera kapade fartyg, byggde han ytterligare tre nya kaparskepp samt ledde ombyggnationen av Carolus XII till kaparfartyg.

1711 arbetade Christian Gathe på den av Sebastian Tham ägda postgallioten Jägaren under en resa till Amsterdam. Trots att detta skepp var avsett för posttransporter använd Christian Gathe det för att kapa ett fartyg på vägen. Hemkommen till Göteborg arbetade han sedan i svenska flottan intill 1713 då han fick permission igen. Nu för att vara kapten på kaparfregatten Göta Lejon. Året efter var han tillbaks i flottan på örlogsfregatten Fredrik och ytterligare två år senare var han med vid Dynekilen där en svensk flottstyrka togs av danska örlogsstyrkor under Peter Wessel (Tordenskiold). Christian Gathe adlades år 1717, tillsammans med sin bror Lars Gathe, med namnet Gathenhielm. Han blev kommendör i svenska flottan 1718 och slutade som anställd i flottan 1720. Genom kaperierna blev Christian Gathe en rik man, men mycket förlorades under åren efter genom dåliga affärer.

Christian Gathe var gift med Helena Catharina Utfall (1689-1750), dotter till Jacob Utfall. Hon gifte senare om sig med Ernst Fredrik von Döbeln. Christian Gathe och Helena Catharina Utfall fick flera barn, däribland Anders Gathenhielm (1714-35) och Wilhelm Gathenhielm (1721-1758). Den senare var lärstyrman ombord på Ostindiska kompaniets Cronprinsessan Lovisa Ulrica åren 1748-50. Bägge bröderna var anställda vid amiralitetet (i örlogsflottan). Christian Gathenhielms dotter Jakobina Maria Gathenhielm (-1773) var gift med Johan Rystedt (-1783).

Lars Gathenhielm

Porträtt som troligen föreställer Lars Gathenhielm

Den yngre brodern Lars Gathe (1689-1718) tycks ha gått till sjöss år 1707 och det är känt att han uppehöll sig i London 1710 när fadern dog. Däremot är väldigt lite känt om var han varit. med tanke på vilka han senare omgav sig och hur framgångsrika han var som kapare är det kanske inte helt otänkbart att han faktiskt varit sjörövare i Indiska Oceanen, där sjörövare ju hade en bas på Madagaskar, främst mellan åren 1690 och 1725. Ett annat alternativ är ju att han varit anställd i holländska ostindiska kompaniet VOC som ju hade många svenskar anställda. Han ska enligt en del källor ha blivit löjtnant i holländsk tjänst, något som väl tyder på tjänstgöring i VOC.  Men det kan eventuellt också handla om Oostendekompaniet som ju hade många britter anställda och förmodligen goda kontaker med sjörövare på Madagaskar. Enligt kaparkollegan John Norcross pratade Lars Gathenhielm utmärkt engelska. I likhet med brodern Christian Gathe kom Lars Gathe hem till Sverige vid eller efter faderns död 1710. Också i likhet brodern blev han kapare samma år, med andelar i kapargallioten Lilla Jägaren.  De andra delägarna var Stefan Liedberg, Hans Sprinchorn, Paul Halbmeijer,  Håkan Sahlberg, Volrath von Langercken och Thore Otterbäck. Kaparkapten på båten var Tore Moberg.

Lars Gathe var dessutom från 1710 delägare i kaparfregatten Le Triumphant tillsammans med  Olof Knape, Christian Gathe, Vilhelm Utfall, Berndt Örtegren, Anders Thorsson och Nils Nilsson. Le Triumphant köptes från Dunkerque, hemmahamn för flera franska kaparfartyg och kapare. Samma skaffade hans sig också andelar i kaparfartygen Göteborg och Onsala Galej liksom i broderns La Revange. 1711 blev han delägare i eller ensamägare till kaparfartygen Förgyllda Eschaloupen (tills. m. Olof Knape m. fl.), Hoppet, Mercurius, Packan och Vinthunden. På Vinthunden var Lars Gathe själv kapten. Brodern Erik Gathe (1694-1712) var för sin del kapten på La Revange från 1712. Erik Gathe dog dock samma år och Lars Gathe figurerar därefter regelbundet som kapten på La Revange under åren 1712-14.

Året 1713 var de svenska kaparna verksamma inte bara i Nordsjön, Kattegatt och Skagerak utan också i Elbes mynning, väster om Norge och ända ute vi Shetland. Han tycks också ha ägnat sig åt smuggling av allehanda varor och greps med  olovlig last i början av 1713. Han rymde dock från fängsligt förvar och uppehöll sig därför utomlands under stora delar av året, i huvudsak i norra Frankrike. Han kom så småningom att åtals för sjöröveri för sin kaparverksamhet utanför tyska och brittiska kuster, men han frikändes då man inte kunde bevisa att han varit delaktig eller var delägare i fartygen som det handlade om. Under 1714 och 1715 växte kaperiverksamheten. Från denna tid och fram till sin död kom Lars Gathenhielm att samla på sig en avsevärd förmögenhet.

1715 adlades Lars Gathe i likhet med sin bror Christian Gathe med namnet Gathenhielm. 1716 fick Lars Gathenhielm bruka örlogsfregatten Älvsborg för kaperiverksamhet, men den förliste redan hösten samma år under Nils Nilssons och Jacob Jürgensen-Molsunds befäl. Dessa två fick genast nya befäl, Nilsson på Greve Mörner och Jürgensen-Molsund på Svenska Islandsfararen. Det sistnämnda skeppet ägdes först av den ryktbare Jonas Alströmer som köpte fartyget i  år 1714 i England. Det hette då de Olbing Galley. Fartyget bytte snart namn till Prinsessan Ulrica Eleonora. 1716 övergick fartyget i Lars Gathenhielms ägo efter att hans kapare tagit det med kontraband, smuggelvaror, ombord. han lät döpa om skeppet till Svenska Islandsfararen. Senare samma år rekvirerade staten en rad kaparfartyg i Göteborg, totalt 14 stycken  vara 8 var Lars Gathenhielms, för användning i krigståget mot Norge. Totalt fanns detta år 19 kaparfartyg i Göteborg, 9 tillhöriga Lars Gathenhielm. Eftersom han blev av med större delen av sina kaparfartyg behövde han skaffa nya och köpte därför fartyg i Holland. Danskarna agerade för att förhindra leverans och endast ett fartyg av fyra kom till Sverige, under befäl av Samuel St. Leger. Detta fartygs namn va La Grande Famille under Lars Gathenhielms tid som ägare.

Den svenske kungen Karl XII utsåg år 1717 Lars Gathenhielm till chef över alla kapare och kaperiverksamheten tog nu ännu mer fart. Raden i januari 1717 fick han låna örlogsfregatterna Fredrik och Halmstad för kaparverksamhet och 1717 kapade man bland annat en dansk ostindiefarare med dyrbar last. Många av Gathenhielms anställda kaptener var också kaptener i amiralitetet. Exempelvis Tage Lewerentz, Nils Nilsson, Anders Schale, KJ von Hoenstierna, Erik Sparman, Thomas Chapman och Hans Hammar. Under Tordenskiolds angrepp på staden Göteborg år 1717 spelade Lars Gathenhielms fartyg och besättningar en viktig roll för försvaret. Speciellt gällde detta fregatterna Fredrik och Halmstad som stod under Nils Nilssons befäl.

Samma år, 1717, fick Lars Gathenhielm Gamla varvet i Göteborg i förläning plus en hel del mark söder om varvet, dvs områdena där idag Stigbergstorget, Bangatan och Gathenhielmska reservatet ligger. Ett år senare blev Lars Gathenhielm återigen misstänkt för smuggleri. Han anmäldes av en konkurrerande kapare, Frans Rauvert.

Förutom amiralitetskaptener hade Lars Gathenhelm många utlänningar anställda. En har redan nämnts, Samuel S.t Leger. Andra var Michael Knie, Guillaume Berne, James Henke, John Edwards, Robert de Ford, Thomas KLein, John Scarret, Michael Gore, Martin Röhl, Kaspar Schoedwill, J. Gerchen, M. Wood, Johan Friederich, Gert Kessel, D. Wildenrath och Lars Juthe. Den mest ryktbare av dessa var dock John Norcross som många gånger var misstänkt för sjöröveri i strid med de förordningar som gällde för den kungligt sanktionerade kaperiverksamheten.  Exempelvis när han 1717 kapade ett holländskt fartyg utanför Texel. Det kan säkerligen med fog antas att en del av dem tjänstgjort på fartyg i Ostindisk trafik hos VOC eller Oostendekompaniet liskom att några förmodligen varit sjörövare på annat håll, exempelvis i Indiska oceanen. John Norcross var exempelvis en av dem som verkade som mellanhand för karl den toflte när denne förhandlade med kapare på madgaskar om ett svenskt Ostindiskt kompani. Norcross fängslades år 1719 i Sverige för sjöröveri, men rymde. Han hamnade så småningom i dansk fångenskap och avled 1758, efter 30 år i danskt fängelse.

Lars Gathenhielm var den överlägset störste kaparredaren i Sverige. Av 156 kända kaparfartyg under den aktuella perioden i början av 1700-talet var 48 stycken ägda av Lars Gathenhielm, hans bror Christian Gathenhielm eller hans änka Ingela Gathenhielm.

I april 1718 dog Lars Gathenhielm, hans verksamhet övertogs då av änkan, Ingela Gathenhielm (1692-1729), född Hammar. Hon var dotter till Onsalaredaren Olof Hammar. Detta gällde såväl repslagarbanan (där Bangatan nu finns) rederiverksamheten som kaperiet. Det senare upphörde dock år 1720. Ingela Gathenhielm fortsatte driva företagverksamheten intill sin död, men Gamla varvet fråntogs henne år 1720. Hon gifte om sig med överstlöjtnant Isaac Browald år 1722 och bosatte sig med honom på hans gods Lerjeholm. Ingela och Lars Gathenhielm hade flera barn, men de dog alla i unga år utom Anders Gathenhielm (1714-68). Denne var dock aldrig en aktiv företagare eller handelsman.

Lars Gathenhielms syster Anna Thalena Gathe (1694-1777) var först gift med kaparkaptenen Anders Thorsson (-1711) som dock dog ett år efter giftermålet. Hon gifte då om sig med handelsmannen Johan Busck (1690-1756).  Dottern i det första giftermålet, Anna Christina Thorsson (1711-79) gifte sig med Peter Bagge, ägare av Varvet Viken och senare med intressen också i driften av Gamla varvet, något som även Johan Busck hade intressen i. Det hus som idag kallas för det Gathenhielmska huset uppfördes sannolikt av paret Busck. Lars Gathenhielm själv bodde vid Lilla Torget.

Andra källor:
Olof Traung, Lars Gathenhielm, 1952.
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923

Thorsson, Hedenberg, Örtegren – affärsmän, pirater och redare

Del 5 av 11 i serien Kapare och pirater

Cornelius Thorsson var en av Göteborgs framgångsrikaste köpmän under sin tid, slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Han var son till skepparen Tore Joensson och Elin Andersdotter (dotter till Jöns Andersson i Högen) samt bror till Anders Thorsson. Han fick burskap som handlande i Göteborg 1680 och var död 1727. Bland annat ägde han en såg i Trollhättan, Vitlanda hammarbruk i Tösse i Dalsland och Elgå bruk i Jösse härad i Värmland.

Sågen och bruket i Tösse övertogs av sonen Cornelius Thorsson d.y. (-1737) och Elgå bruk av svärsonen Christoffer Hedenberg till 2/3 och svärsonen Carl Gustaf Bagge med en tredjedel. Christoffer Hedenberg (-1740) var gift med dottern Elisabeth  (-1775) (omgift med Nils Lilliecreutz, död 1764) och Carl Gustaf Bagge med dottern Anna. Johan Andr. Olbers var gift med Cornelius Thorssons dotter Annika (-1709). Hans dotter Brita (-1742) var gift med Marcus Lewesen och hans dotter Helena Maria med tolagsmästaren Christian Graff (1705-1774).

Tre giftermål hade Cornelius Thorsson, först med Sara Andersdotter (-1710), förmodligen dotter till rådman Anders Svensson och Elisabet Gustavsdotter, i andra giftet med Margareta Schael (1672-1720), dotter till handlanden Johan Schael och Maria von Egmont och tredje gången med Hedvig Catharina Rutensköld(-1754), dotter till majoren Lars Rutensköld(-1731), och Maria Breitholtz. Hedvig Catharina Rutenskiöld gifte om sig med  Lars Gyllenhaal till Häringstorp.

Christoffer Hedenberg såväl som Cornelius Thorsson var delägare i kaparfartyg i början av 1700-talet. Från 1711 ägde Hedenberg del i Kaparhuckerten Svensk Lösen tillsammans med Abraham Grill, Werner Groen, Carl Wattrang med flera. 1711 var han också kapten på denna. Även Erik Brinck och Johan Gustaf Ankarstierna var kaptener på Svensk Lösen.  1712 köpte han kaparfregatten Stenbocken på vilken han under samma år var kapten. Senare kaptener var E.Blom, J. Jürgensen-Molsund, Klas Ankarcreutz, Matthias Scheel, F. Lind och Jac. Forsman. År 1714 var Stenbocken utlånad till flottan. 1717 ägde Hedenberg tillsammans med Erik Brinck kaparhuckerten Cupido. 1720 hade han tillsammans med baron Erik Siöblad övertagit kaparhuckerten Hornbjässen från Ingela Gathenhielm.

Cornelius Thorsson ägde för sin del kaparen Anna Margaretha år 1711 och del i kaparhuckerten La Bonne Espérance från samma år. Andra delägare var Olof Häger, Magnus Månsson och Claes Habicht.

År 1723 fick Christoffer Hedenberg privilegium på ett tobaksspinneri i vilket en del vinster från kaparverksamheten investerades. Förmodligen var detta en fortsättning på Ingela Gathenhielms privilegium från 1721. I början av 1730-talet var fabriken Göteborgs näst största tobaksfabrik. Hedenberg ärvdes av sin fru Elisabeth som sålde sin andel i spinneriet till Hans Larsson Liedgren. Privilegiet och fabriken övertogs av denne tillsammans med Johan Örtegren (-1750) (son till Berndt Örtegren som var delägare i kaparfartyg, bland annat Västgöten, och redare) som från 1741 drev den själv. 1750 övergick den till Caspar Wohlfart(-1758). Caspar Wohlfart var gift med Anna Elisabeth Örtegren (-1760), dotter till Berndt Örtegren i dennes första gifte.

Anders Thorsson (-1711) och gift med Anna Thalena Gathe, därmed svåger till Lars Gathenhielm var sannolikt identisk med brodern till Cornelius Thorsson. Anders Thorsson var delägare i kaparfregatten Le Triumphant tillsammans med Berndt Örtegren, Lars Gathe, Christian Gathe, Olof Knape och Nils Nilsson, i Räven tillsammans med Abraham Bruhn, Jacob Bornander och Nils Thorsson (sannolikt ytterligare en bror). Han tycks också ha varit kapten på kaparhuckerten Onsala Galej.

Berndt Örtegren var gift med Rangela Liedgren (dotter till Lars Hansson Liedgren i dennes tredje och Elisabeth Matthiasdotter Rambeau i hennes tredje gifte) i sitt andra gifte och med Maria Thorsson Andersdotter (dotter till Anders Thorsson och hans första hustru Christina, om identifikationen av Anders Thorsson är korrekt) i sitt första. I de två äktenskapen föddes totalt 6 st barn Cornelius, Brita Maria, Anna Elisabeth, Christina, Johan och Catarina. Elisabeth Matthiasdotter Rambeau var syster till Johan Rambeau och dotter till Matthias Assmundsson och Brita Hansdotter.

Före äktenskapet med Elisabeth Matthiasdotter Rambeau hade Lars Hansson Liedgren (-1728) varit gift med Maria Jönsdotter död 1705, dotter av handlanden Jöns Andersson i Högen och Cecilia Svensson (en av dennes döttrar var gift med amiralitetskapten Hans Wulff och en annan med handlanden Cornelius Thorsson, se ovan). I Lars Hansson Liedgrens första äktenskap föddes sonen Hans Larsson Liedgren (1700-1741), som övertog Christoffer Hedenbergs tobaksspinneri år 1740 tillsammans med systersonen Johan Örtegren. Lars Hansson Liedgrens dotter i första äktenskapet, Maria Liedgren (1702-1740) var gift med Peter Wennerstierna. Hans Larsson Liedgren var gift med Britta Maria Camitz. De hade sex barn, Lars Liedgren, Johan Liedgren, Niclas, Samuel, Berendt och Maria Liedgren (var gift med Henrik af Dittmer), alla omyndiga vid faderns död. Hon gifte om sig med Martin Sandberg (-1759), textilfabrikör. Godsägarfamiljen som familjen Leffler gift in sig i och flertalet mer eller mindre kända människor med namnet Liedgren härstammar vad jag kan förstå från denna göteborgsfamilj (Släktforskarnas årsbok 1996).

Ytterligare en bror till Cornelius Thorsson tycks ha varit Johan (Joen) Thorsson som var skeppare.

Cornelius Thorsson den yngre var rådman och år 1731 också justitieborgmästare i Göteborg. Han var gift med Catharina Schutz (1712-48), syster till direktören Jacob Schutz, företagaren Johan Schutz och Samuel Schutz. Vid mannens död gifte hon om sig med bruksägaren Erik Kock. Mellan 1738 och 39 ägdes Vitlanda bruk av Samuel Schutz. Vid hans död blev Erik Kock ägare av bruket och när han dog år 1753 övertogs det av styvsonen Samuel Thorsson. Denne sålde bruket år 1779.

Wennerstierna – rikedom genom giftermål

Del 6 av 11 i serien Kapare och pirater

Hans Pettersson  (1654-1719) föddes i Vänersborg som son till skräddaren Peder Larsson och Ingeborg Rickardsdotter. Han skaffade sig en betydande förmögenhet, främst genom förmånliga giftermål och kunde därigenom låna staten (kronan) ansenliga summor pengar. På grund av detta adlades han 1702 med namnet Wennerstierna och erhöll också titeln kommissarie som belöning.

Först var han gift med Volrath Thams och Gertrud Helgers dotter Elisabeth Tham (1670-91), död i barnsäng, sedan med Brita Rambeau, dotter till handlaren Mattias Assmundsson och Brita Hansdotter.  I tredje gifte var han gift med biskopsdotterna Maria Iserhielm. Framförallt var det kanske det första bröllopet som innebar att han blev rik då han gifte in sig i den tidens rikaste göteborgsfamilj, familjen Tham. Men även släkten Rambeau (Assmundsson) var mycket rik.

Förutom de förmånliga giftermålen investerade han också i kaparfartyg och gjorde sig en del pengar på detta. Bland de faryg han var delägare i märks Constantia, en kapargalliot som byggdes 1710 och ägdes tillsammans med Hans Calmes och Abraham Bruhn. Samma år byggdes också kaparfregatten Göta Lejon som ägdes av Hans Wennerstierna, Abraham Bruhn, Johan Andreas Olbers, Jacob Bornander, Sam. Bornander och Jacob Feigel.  Bland kaptenerna på Göta Lejon märks David Ankarloo, Casper Jürgensson, Erik Blom, Erik Sparman, Johan Gerchen och Christian Gathe. Göta Lejon erövrades 1713 av danskarna. Från 1711 var Hans Wennerstierna också delägare i kapargallioten Packan. Den ägdes från början enbart av Jacob Feigel och Johan Ericsson. Även Lars Gathe (Gathenhielm) var delägare från år 1711.

Från 1716 var Hans Wennerstierna också delägare i kaparhuckerten Västgöten tillsammans med Anders Dittmar, J.C. Haberman och Johan von Minden.

Abraham Bruhn och Jacob Bornander var för sin del delägare i kaparfartyget Räven från 1711 tillsammans med Anders Thorsson och Nils Thorsson. 1715 ägdes samma skepp av Erik Bornander, Carl Siöblad och Christian Petersson. Från 1716 var Lars Gathenhielm också delägare. Abr. Bruhn ägde också Sjöhunden från 1710, också den tillsammans med andra. 1715 hörde Hans Wennerstierna till de allra rikaste i Göteborg.

Maria Wetterstierna (1689-1743) föddes i äktenskapet med Elisabeth Tham. I andra äktenskapet med Birgitta Rambeau föddes sonen Peter Wennerstierna(1694-1748). Peter Wennerstierna var gift med Maria Liedgren (1702-40) från en annan av Göteborgs rikaste familjer på den tiden. Denna Maria Liedgren var faster till den Maria Liedgren som var gift med Henrik af Dittmer. Birgitta Rambeaus bror Johan Rambeau (-1735) var politie- och byggnadspresident i Göteborg, ägare av hammarbruket Borgvik samt hemmanen Starkiärr och Torseröd. Hans dotter Maria Rambeau (1705-37) var gift med Petter von Utfall.

I tredje äktenskapet med Maria Iserhielm föddes sonen Mattias Wennerstierna (1705-1787) vars dotter Anna Elisabeth Wennerstierna (1734-88) var gift med lagmannen och godsägaren Lars Gustaf Bratt (1731-91), farfarsfar till den framgångsrike göteborgske affärsmannen med samma namn. Mattias Wennerstierna var ägare till Forsvik på Värmlandsnäs. Forsvik övertogs av sonen Hans Carl Wetterstierna (1737-1802) var gift med Eva Lovisa Bratt (1751-1834) och därefter av den yngre sonen Mattias Wennerstierna (1743-1818).

Hans Wennerstiernas dotterdotterdotter Anna Maria Hierta (1746-1840) var gift med David Matzen d.y. (1749-1814), son till Harder Matzen och svåger till Gustaf Santesson.

Det finns människor med namnet Wennerstierna idag. Dock finns inte ätten i adelskalendern. Hur de som bär namnet idag är släkt med Hans Wennerstierna och hans ättlingar är oklart.

Habicht – handel, kaperi och ostindiska

Del 7 av 11 i serien Kapare och pirater

Claes Habicht (-1744) var handlare i Göteborg och en av stadens viktigare järnexportörer. Han var gift med Anna Sofia Schröder, dotter till Johan Schröder (-1698) och Clara Matzen (-1709). Clara Matzen var i sitt andra äktenskap gift med Mattias Schildt som följaktligen var Anna Sofia Schröders styvfar.

I början av 1700-talet var Claes Habicht också delägare i fler kaparfartyg, däribland La Bonne Espérance från 1771 tillsammans med Cornelius Thorsson, Magnus Månsson och Olof Häger och från 1710 kaparbrigantinen Siöblad som förliste hösten 1711. Detta skepp ägde han tillsammans med Rolof Rooth, Jons Hägg, Nils Greiff, Söfring Barck, Olof Häger och Petter Wennerström. Vidare ägde han andel i Stövaren från 1710. Kaptener på detta skepp var Olof Bruce, Al. Lund, Erik Andersson, Daniel Ström, Arvid Persson, Arvid Sijk och Lars Collin. Stövaren var verksam inom kaperiet fram till och med 1718 då Erik Rönquist begärde kaparbrev för det. Ensam ägde Claes Habicht från 1711 också kaparsnauen Vita Falken. Bland kända kaptener på Vita Falken märks Anders Hurtig.

Claes Habicht hade av allt att döma tre söner. En var Carl Habicht (-1791) som var gift med Hedvig Burgman (Bergman), dotter till Johan Larsson Burgman (Burman) (-1730) och dennes tredje fru Christina Strömberg (-1765). Han tycks ha övertagit faderns redarverksamhet och en del egendom i staden. Carl Habicht var rådman i Göteborg 1765-91.

En annan son var Friedrich Habicht, med tre resor som superkargör i Ostindiska kompaniet under åren 1752-68. Han var gift med Maria Charlotta Schildt, av allt att döma en kusin. Friedrich Habicht var en av många frimurare inom det Ostindiska kompaniet. 1749 blev han frimurare i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Han var 1755 en av grundarmna av den första frimurarlogen i Göteborg som fick namnet ”Salomoniska Logen af trenne lås”. Namnet ändrades år 1757 till ”Salomoniska Logen”. Den andra grundaren av logen i Göteborg var John Pike d.y., också superkargör i Ostindiska. John Pike d.y. hade själv blivit frimurare omkring år 1747 i ”Stora logen” i Amsterdam. Frimurarlogen i Göteborg växte sig snabbt stor:

Frimurarlogen i Göteborg fick en anmärkningsvärt snabb utveckling efter starten 1755, och redan 1759 hade logen inte mindre än 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda i olika befattningar i Ostindiska kompaniet. En annan större grupp var officerare – 28 personer. Bland dessa fanns en del sjöofficerare som kom i beröring med eller till och med deltog i Ostindiska kompaniets resor. Det var inte billigt att bli frimurare på den tiden. Det krävdes goda inkomster, och det hade personalen i kompaniet. Receptionsavgiften vid inträde i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt, som skulle erläggas i förskott. Härtill kom en årsavgift på 16 daler silvermynt. Vidare förväntade man sig att medlemmarna skulle bidraga till speciella insamlingar. En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” (bonus) för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar men i stället del i vinsten vid lastens försäljning. Denna vinst var under större delen av 1700-talet utomordentligt stor och superkargörerna gjorde sig ansenliga inkomster.

Ostindiska kompaniet var det mycket vanligt att ledande personer var frimurare. Hela 40 stycken av dess superkargörer (totalt är en bit över 130 stycken kända) liksom många av dess kaptener.

En tredje son till Claes Habicht bör Jacob Habicht, kapten i Ostindiska kompaniet med två resor som detta åren 1765-70, ha varit. Jacob Habicht hade två söner enligt uppgifter i Personhistorisk tidskrift som återger en text av Hans Peter Wennerberg, en person som tjänstgjorde som fartygspräst i Ostindiska kompaniet.

Ytterligare en ur familjen Habicht förekommer som anställd i Ostindiska kompaniet, Niclas Habicht.

Efraim Habicht (-1718), farbror till Claes Habicht, hade en son med samma namn. Denne Claes Habicht dog dock redan 1713. Efraim Habicht var gift med Rangela Horn i hennes tredje gifte. Hon hade tidigare varit gift med Claes Corneliusson Bihl och Olof Biörnsson.

Sjöblad – amiraler och kapare

Del 8 av 11 i serien Kapare och pirater

Erik Carlsson Sjöblad (1647-1725) startade sin sjömilitära karriär redan vid 15 års ålder, då han skrev in sig vid svenska amiralitetet som volontär. Två år senare tog tjänst i den engelska flottan där han blev löjtnant 1665 och kapten 1672. Redan året därefter lämnade han den engelska tjänsten, återkom till Sverige och i mars 1674 utnämndes han till kommendör, i april samma år till major, i januari 1676 till amirallöjtnant och i september samma år till amiral.

I månadsskiftet maj-juni 1677 ledde han en eskader mot den fruktade danske sjöhjälten Niels Juel (slaget vid Falster), vilket slutade med att Sjöblad förlorade 1 500 man, sitt amiralsskepp Amaranthen och blev dessutom tillfångatagen den 1 juni, men släpptes redan i augusti samma år. Efter kriget utsågs han 1683 till guvernör i Blekinge. År 1700 tog han över guvernörsposten för Göteborgs och Bohus län, anlade med början i januari 1700 Nya Varvet som hamn och depå för den kungliga flottan. Han var chef för Göteborgs eskader (sjöstridskrafterna i Göteborg) 11 januari 1700 – 8 oktober 1711.

Erik Karlsson SJöblad

Erik Karlsson Sjöblad

Erik Sjöblad var  egenmäktig länschef, och beskrivs av en samtida författare som ”i varje tum en despot”. Han skaffade sig ett dåligt förhållande till den mäktiga göteborgska magistraten, skällde offentligt ut borgmästaren Hans von Gerdes och tvingade folk att köpa dåliga varor som han sålde. Även på kyrkans område ställde han till det, och förbjöd ”det gemena borgerskapet eller handtverkarfolket att gå fram och sätta sig i Gustavi kyrkas fristolar vid skrift eller aflösning”. Inte heller stadens tjänstemän lämnades i fred, utan de fick order att vistas på sina kontor klockan 8 till 12 och mellan klockan 2 och 6 på eftermiddagen.

Magistraten fick till slut nog och samlade snart ihop bevis för hans oegentligheter, försnillningar av Kronans medel och inkomster utgjorde nämligen ett stående drag i hans förvaltning, vilket ledde till att Sjöblad anmäldes till riksrådet i Stockholm. Under hovkansler Gustav Cronhielms ledning resulterade utredningen i att Sjöblad ställdes inför rätta, anklagad för ”åtskilliga svåra mål af egennytta, missbruk och egenvillighet”.

I oktober 1711 blev han av senaten suspenderad från sina befattningar och först den 26 april 1712 avkunnades domen i Göteborgs rådhus, där han dömdes han att till att mista sina ämbeten och även ”lif, ära och gods”. Sjöblad fördes på egen begäran till Stockholm under hösten 1712, där han hölls under bevakning i en hyrd våning, men vid olika tillfällen fick han – under uppsikt av en officer – besöka sina beslagtagna gods. Dödsstraffet upphävdes av kungen den 23 december 1717 och omvandlades till livstids fängelse på Örebro slott. En nådeansökan från Sjöblads maka bifölls den 2 januari 1719 av drottning Ulrika Eleonora, han återfick då friheten samt rätten att titulera sig amiral och guvernör.

Förutom korruptionen i sin tjänst med förskingring av allmänna medel var han också delägare i kaparfartyg. Han ägde exempelvis 1/8 av kaparpinassen Fröken, ytterligare en åttondel ägdes av Karl Boström medan 3/4-delar ägdes av Samuel S:t Leger, en kaparkapten som kom till Svrige i Lars Gathenhielms tjänst. 1720 ägde han Hornbjässen tillsmmans med Christoffer Hedenberg. mellan 1711 och 1716 ägde han kaparhuckerten Merkurius som sistnämnda år såldes till Lars Gathenhielm.

Även Erik Sjöblads son Karl Sjöblad (1683-1754) var delägare i kaparfartyg, 1715 ägde han kaparhuckerten Ulf liskom även kaparen Räven under år 1715. Sjöblad var vid denna tid sen 1710 schoutbynacht men blev efter hand efter hand viceamiral, amiral och överamiral. 1734 utnämnd till landshövding i Blekinge län och 1739  kallad till riksråd, men han undanbad sig detta. 1740 blev han landshövding i Malmöhus län och överkommendant i Skåne. Han mest kända militära bedrift var en ordervägran med lyckosam utgång:

Under sin tjänstgöring vid flottan deltog Siöblad i åtskilliga ”sjötåg och skärmytslingar”, bland annat som befälhavare för en avdelning av flottan som den 27 juli 1720 – mot order – anföll en mycket överlägsen rysk sjöstyrka. Siöblads styrka bestod av 3 skepp, 3 fregatter, 3 bevarade handelsfartyg och några galerer som låg vid Arholma. De anföll den ryska galerflottan den 27 juli, då den gjorde ett försök att rycka fram från Ledsund, vid Ålands södra udde, och lyckades att skjuta två av de ryska galererna i sank. Under förföljandet hade 2 svenska fregatter och 2 handelsfartyg gått på grund, och förlorats. Insatsen hejdade för avsevärd tid ryssarnas framryckning. Siöblad blev för orderbrott ställd under åtal och dömdes att mista lönen under 6 månader, men blev för övrigt frikänd från allt ansvar.

Far och son Sjöblad var inte ensamma bland militära officerare om att vara kapare och delägare i kaparfartyg. En som ägde många kaparfartyg eller andelar i kaparfartyg var Martin Heldt, från 1719 kommendör i flottan. En annan var Berend Schierna (adlad Hedenstierna tillsammans med 4 av sina bröder)  Den senare tjänstgjorde som kapten i flera av de kaparfartyg som Heldt ägde eller var delägare och ägde själv andelar i en del. Andra var David AnkarlooOlof Knape (Strömstierna) och Frans Rauvert. Den senare ägde eller ägde del i en rad kaparfartyg. Han var ofta i konflikt med  Lars Gathenhielm och låg bland annat bakom en anmälan mot Gathenhielm för smuggling. Bland kaptenerna på kaparfartygen var militära officerare ännu vanligare.

Chapman – kapare och fartygsbyggare

Del 9 av 11 i serien Kapare och pirater

Den brittiske sjöofficeren Thomas Chapman (1683-1769) fick 1715 ett kaparbrev av den svenske kungen. Han hade då från 1714 tjänstgjort i den svenska marinen posterad i Stralsund. Samma år han fick kaparbrevet fick han en tjänst i Göteborgseskadern (flottan i Göteborg). 1717 var han kapten ombord på fregatten Fredrik som lånades ut till Lars Gathenhielm för kaperiverksamhet. Innan han kom i svensk tjänst hade han i brittisk tjänst bland annat varit med om erövringen av Gibraltar år 1704.

Thomas Chapman är väl inte speciellt känd, men hans yngre son, Fredrik Henrik Chapman (1721-1808) är däremot mycket känd. Han var verksam vid skeppsvarv i Göteborg 1744-1750, bland annat grundade han Varvet Kusten tillsammans med bland annat Peter Samuelsson Bagge. Varven i Göteborg under 1700-talet sysslade i stor utsträckning med underhåll av Ostindiska kompanietsfartyg och med byggen av mindre skepp för främst sillexporten. Han var underskeppsbyggmästare i Karlskrona 1757-1760, skeppsbyggmästare i Stralsund 1760-1762, dito på Sveaborg 1762-1764 och överskeppsbyggmästare i Stockholm från 1764 och alltsedan början av 1780-talet åter i Karlskrona där han lät bygga Skärva herrgård. Fredrik Henrik Chapman adlades 1772 med namnet af Chapman. Han är känd som konstruktören av en lång rad skepp, för att ha omorganiserat och moderniserat skeppsbyggeriet i Karlskrona och mycket annat.

Genom honom är också konstruktionen av ett av Göteborgs många kaparfartyg känd. Nämligen den av Nils Schruuf (adlad Gyllenschruuf) ägda kaparfregatten Neptunus som byggdes 1714 i Holland. Neptunus var en snabbseglare som kunde komma upp i 16 knop.

 

Fredrik Henrik af Chapman

Fredrik Henrik af Chapman. Litografi av Alexander Clemens Wetterling.

F.H. af Chapman ritade förmodligen också några av Ostindiska kompaniets skepp. Ett som är känt att han ritade var Cron Prins Gustaf som gjorde 6 resor under åren 1767-86. Vilket var som byggde Cron Prins Gustaf är okänt. Två skepp byggdes i Karlskrona (där Chapman länge var chef) och tre skepp är kända som byggda i Göteborg. Därav två på Varvet Viken och ett på Gamla varvet. Naturligtvis ritade han en rad örlogskepp, både fregatter och linjeskeppsom byggdes vid Karlskronavarvet.

Thomas Chapmans äldre son, Charles Chapman, gjorde för sin del karriär i Ostindiska kompaniet och genomförde 6 resor som kapten mellan 1752 och 1778.

John Norcross

Del 10 av 11 i serien Kapare och pirater

John Nicholas Norcross, född 23 april 1688 nära Liverpool, död 4 december 1758, var en engelsk äventyrare.

Norcross gick tidigt till sjöss och flackade vida omkring. Han kom som flyktad jakobit 1716 till Göteborg, upptogs bland Gathenhielms kapare och gjorde sig beryktad genom många djärva dåd under stora nordiska kriget. Han tillfångatogs 1718 av Peter Tordenskjold, men undkom till Sverige och föresatte sig nu att söka föra danske kronprinsen fången till Sverige. Under fyra-fem dagar sommaren 1718 låg Norcross på lur under en bro vid Gyldenlunds slott, men varje gång misslyckades försöket. Då han snart började företa kaperier även mot neutrala fartyg och för egen räkning, dömdes han 1719 till döden, men undgick straffet genom flykt ur fängelset.

Han infångades dock 1720 i Paris, men kom åter lös och blev genom bemedling av jakobitiska landsmän inte endast benådad av Fredrik I, utan även återkallad till Sverige för användning i Madagaskaraffären. Efter kort tjänst hos tsar Peter i samma syfte kom Norcross till Stockholm 1722 och kvarblev ett helt år avvaktande sin användning och sysselsättande konung, råd och riksdag med suppliker om tjänst och underhåll samt med utförliga förslag till så nymodiga ting som sjukhus för sjömän, brandförsäkringsbolag och vattenledningar med mera. Resultatet härav blev dock blott en allmosa, till hans underhåll, Kunglig Majestäts varma rekommendation till hans benådning i England samt pass och pengar för resa dit.

Han for i stället till Danmark och sökte vinna Fredrik IV för sina Madagaskarplaner med mera, men blev förvisad ur landet och, när han ånyo 1726 återkom, insatt på Köpenhamns kastell. Efter en äventyrlig rymning till Sverige hämtades han visserligen till Stockholm för att yppa föregivna nya planer, men avfärdades på samma sätt som förut. År 1727 blev han i Hamburg gripen av danske kungens utskickade, förd till Köpenhamn, och för sina tidigare attentat och senare hotfulla och förgripliga utlåtelser mot Danmark och dess kung dömdes han som riksfarlig brottsling till ”evigt” fängelse. Han hölls som särskilt farlig fjättrad i en bur av ekplankor mer än 15 år. Hans enda tröst var att tämja och leka med mössen i sitt fängelse.

År 1742 släpptes han visserligen ut ur buren, men fångenskapen varade ända till hans död. Norcross självbiografi utgavs 1756 på danska: (Søe-Røverens eller den berygtede Fribytter og Caper-Capitain, John Norcross Levnet og Trekker: tildeels beskrevet af ham selv i hans Fængsel i Kastellet for Kiøbenhavn, tildeels oplyst af de over ham holte Forhører, og andre originale Brevskaber).

Text från Nordisk familjebok (1913 och 1928 års upplaga) såväl som från Wikipedia.