Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Series: Ostindiska kompaniet «

Ostindiska kompaniet – grunden till förmögenheter

Del 1 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Svenska Ostindiska Kompaniet som verkade mellan 1731 och 1813 kom att spela en stor roll för kapitalackumulationen i Sverige innan kapitalismens genombrott. Detta då den handel som bolaget liksom den som dess direktörer, superkargörer och kaptener bedrev för bolagets räkning och för egen räkning ofta var mycket lönsam. Ostindiska kompaniets viktigaste handelsvara var te, den såldes i huvudsak vidare till England och i viss mån till USA. Under Napoleons kontinentalblockad 1806-1812 höjdes profiterna då Göteborg blev centrum för smuggling till England.

Många direktörer, handelsmän, superkargörer och kaptener gjorde sig alltså förmögenheter på handeln med Kina och vidarehandeln med Europa. Förutom ren handel tjänade många pengar på import av opium till Kina och smuggling av varor till Storbritannien. De som kunde tjäna pengar på opiumhandeln var främst de personer som placerades vid Ostindiska kompaniets kontor i Kanton. Deras titel var superkargörer och några blev mer namnkunniga än andra, som exempelvis William Chalmers (i Kanton 1783-93), Jean Abraham Grill (1762-68), Jacob Hahr (1769-75), Olof Lindahl (1779-85), James Maule (1772-81), David Sandberg (af Sandeberg) och Eric von Stockenström (1781-86).

Förmögenheterna investerades ofta i gods, gårdar och bruk eller blev basen i handelshusverksamhet. I en del fall investerades i andra typer av mer moderna industrier. Handelsmännen som var aktiva i Ostindiska kompaniet gifte sig med varandras döttrar och systrar. De blev en slags handelselit i Sverige.

Bland de familjer som skapade sig en förmögenhet inom den ostindiska (eg. kinesiska) handeln fanns göteborgsfamiljerna SahlgrenAlströmer, Ström, Holterman, Nissen, Arfvidsson, Maule, Björnberg, Tarras, Santesson, Tham, Schutz, Pettersson, Utfall, Chambers, Chalmers, Tranchell, Sandberg, von Stockenström och Törngren. Endast ett fåtal av dessa familjer lade grunden för en förmögenhet som kom att spela nån roll i framväxten av en svensk kapitalism, däribland Holterman som lade grunden till familjen Frödings industri- och handelsinvesteringar och Tranchell som var med och byggde upp både varvsindustrin och sockerindustrin i Sverige. Arv från Tranchell hamnade också hos familjerna Kjellberg och Leffler, båda två viktiga i framväxten av den svenska kapitalismen.

En del av Törngrens pengar hamnade säkerligen hos familjen Ekman som var viktig för den svenska kapitalismens framväxt. Många investerade i bruksverksamhet som efter ett tag inte längre lönade sig. Andra investerade i gods och Sahlgrens ättlingar med nannet Silfverschiöld äger fortfarande Koberg och Gåsevadholm. Andra delar av arvet efter Sahlgren hamnade så småningom i händerna på familjen Klingspor som i modern tid blev en av Sverige 15 finansfamiljer tillsammans med familjen Stenbeck. Petterssons förmögenhet hamnade delvis hos familjen Bildt (Didrik Bildt) genom arv och giftermål och delvis hos familjen Kennedy som blev en viktig redarfamilj i Göteborg. Familjen Tham/Tamm tillhör fortfarande den svenska eliten.

Bland stockholmsfamiljerna var det ingen som kom att bidra till framväxten av den svenska kapitalismen även om familjerna König, BedoirePlomgren, Grill, Kierman, Petersen, Finlay, Grubb, Küsel, Arfwedson, Hebbe, Schwan, Hahr, Conradi med flera tjänade stora pengar på handeln med Kina. Ingen av dessa familjer spelade dock någon som helst roll för kapitalismens framväxt i Sverige, men Petersen (senare af Petersens) är fortfarande ägare av ett stort gods i Nacka, Erstavik.

Genom att handelshusen upptog lån från stadsmäklare och andra handelshus överfördes kapital också genom räntor och liknande till mer långsiktigt framgångsrika handelshus än en del av de som drevs av direktörerna och superkargörerna i Ostindiska kompaniet.

Läs också: Piratverksamhet lade grunden för flera förmögenheter i Sverige.

Andra källor:
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
Birgit Lunelund, Petter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet, 1940
Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret, 2003
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000

Advertisements

Af Sandeberg – Sandhems bidrag till adeln

Del 2 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Sandhem är en liten håla med en järnvägsstation på järnvägen mellan Falköping och Jönköping. Från Sandhem flyttade Gabriel Sandberg eller hans far till Göteborg. I vilket fall som helst så blev Gabriel Sandberg handlande i Göteborg. Hans son David Sandberg (1726-88) gifte sig med Maria (Mary) Chambers (1731-74). Hon var dotter till John Chambers d.ä. (1695-?) och syster  till John Chambers d.y. (1726-?), verksam som superkargör för Ostindiska kompaniet i Kanton mellan 1769 och 1772 (utresa som superkargör med Cronprins Carl Gustaf, ersatt på hemresan av Jean Abraham Grill) och också bl.a. som superkargör på Götha Lejons resa till Surat och Kanton 1750-52,  Prins Carl 1753-56 samt 1765-66 och Prinsessan Sophia Albertina årren 1760-61.

I allmänhet var också Anders Gotheen, John Irvine och Joh. Fredr. Pettersson superkargörer tillsammans med John Chambers. På första resan med Prins Carl var David Sandberg också superkargör och på sista var en av kollegorna Henrik Wilhelm Hahr. William Chambers (1723-1796), en bror till John Chambers var också superkargör i Ostindiska kompaniet.

John Chambers var sannolikt mycket inblandad i handeln med opium då de flesta resor de deltog i också innebar att hamnar i Indien anlöptes. William Chambers genomförde en resa som superkargör ombord på Hoppet åren 1748-49 med David Sandberg, Henrik König och Daniel Krüger. David Sandberg började arbeta i Ostindiska kompaniet redan vid 22 års ålder. Förutom anställningen i Ostindiska kompaniet så bedrev Sandberg också egen firma som sysslade med sill och var ägare till skeppsvarvet Viken.

Förutom på resan de två resor tillsammans med någon av bröderna Chambers genomförde David Sandberg ett par resor, med Riksens Ständer 1760-62 tillsammans med bland annat Henrik Wilhelm Hahr och med Baltzar Grubb som kapten och 1766-68 på Adolph Friedrich och med Friedrich Habicht som superkargörskollega. 1776 blev David af Sandeberg som han hette nu efter att ha blivit adlad år 1772. Det är troligt att också David Sandberg deltog i opiumhandeln liksom de flesta av hans kollegor. Detta vid sidan av den vanliga handeln med te, kryddor och andra varor från Fjärran Östern.

En syster, Sara Chambers (1724-?), till David Sandbergs fru Maria Chambers, var först gift med George Bellenden, ägare av en av 1700-talets största trävaruexportfirmor i Göteborg och i andra giftet gift med Martin Törngren (1735-1799), direktör i Ostindiska kompaniet från 1786 till sin död.

1763 köptes Partille herrgård av David Sandberg och han behöll gården intill sin död. Nuvarande byggnad uppfördes av David Sandberg 1770-80. Arkitekt var svågern William Chambers men troligen har också stadsarkitekten i Göteborg, Carl-Wilhelm Carlberg, medverkat till byggnadens utformning. Sonen John David af Sandeberg(1759-95) övertog Partille herrgård vid hans död. Dennes dotter Maria af Sandeberg (1786-1825) var gift med Carl Abraham Arfwedsson (1774-1861), delägare i Tottie & Arfwedsson samt direktör i Ostindiska kompaniet.

Chambers – superkargörer och kungliga arkitekter

Del 3 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

John Chambers d.ä. (1695-1735) var handelsman i Göteborg och delägare i firma Chambers & Pehrsson (eller Chambers & Piersson). Hans son John Chambers d.y. (1726-?), var verksam som superkargör för Ostindiska kompaniet i Kanton mellan 1769 och 1772 (utresa som superkargör med Cronprins Carl Gustaf, ersatt på hemresan av Jean Abraham Grill) och också bl.a. som superkargör på Götha Lejons resa till Surat och Kanton 1750-52,  Prins Carl 1753-56 samt 1765-66 och Prinsessan Sophia Albertina åren 1760-61. I allmänhet var också Anders Gothéen, John Irvine och Joh. Fredr. Pettersson superkargörer tillsammans med John Chambers. På första resan med Prins Carl var David Sandberg också superkargör och på sista var en av kollegorna Henrik Wilhelm Hahr.

John Chambers d.ä. var gift med Sara Elphinston (-1740). Sannolikt var hon släkt med George Elphinston som var styrman och kapten i Ostindiska kompaniet mellan omkring 1740 och 1756. Han var helt säkert släkt med Johanna Elphinston som var gift med den brittiske handelsmannen Alexander Bornett som var verksam i Göteborg. Kanske är George Elphinston faktiskt samme man som den George Elphinston (1721-77) som var kapten och direktör i danska ostasiatiska kompaniet.

William Chambers (1723-1796), en bror till John Chambers d.y. var också superkargör i Ostindiska kompaniet. Han arbetade för kompaniet 1740-49 och genomförde ett par resor till Fjärran Östern bl.a. en resa som superkargör ombord på Hoppet åren 1748-49 tillsammans med David Sandberg, Henrik König och Daniel Krüger. William Chambers blev senare arkitekt och flyttade till England där han bland annat designade byggnader för Kew Gardens, tillbyggnader/tillägg till Marlborough House, byggnader i Richmond ParkSomerset House med mera. Han var också teckningslärare för den brittiske kronprinsen och blev sen kunglig arkitekt för George III. Han hjälpte bl.a. den brittiske kungen att sätta upp Royal Academy i England. Från 1766 var han medlem av Kungliga Vetenskapsakademin i Sverige.

William Chambers

William Chambers

John och William Chambers ena syster, Maria (Mary) Chambers (1731-74) var gift med en direktör i Ostindiska kompaniet, David Sandberg (1726-88), senare David af Sandeberg. En annan syster, Sara Chambers (1724-85), var först gift med George Bellenden (-1770), ägare av en sin tids största exportfirmor i Göteborg och i andra giftet gift med Martin Törngren (1735-1799), direktör i Ostindiska kompaniet från 1786 till sin död.

Törngren – Ostindiska kompaniet och Råda säteri

Del 4 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Martin Törngren (1735-1799) var direktör i Ostindiska kompaniet från 1786 till sin död. Han var gift i sitt första gifte med Sara Chambers (1724-?) som tidigare varit gift med George Bellenden, innehavare av en av Göteborgs största järnexportfirmor i slutet av 1700-talet. I Bellendens firma var Martin Törngren och Jonas Malm delägare (troligen Jonas Eriksson Malm). En syster till Sara Chambers, Maria (Mary) Chambers (1731-74) var gift med en direktör i Ostindiska kompaniet, David Sandberg (1726-88), senare David af Sandeberg. Bägge bröderna till Sara Chambers, John Chambers d.y. (1726-?) och William Chambers (1723-1796) var anställda inom Ostindiska. Martin Törngren gifte senare om sig med Lovisa Svartlock.

Martin Törngrens brorsdotter Gustava Törngren var gift med Gustaf Henrik Ekman (1774-1847) från den mycket inflytelserika och mäktiga göteborgsfamiljen Ekman, 1800-talets svar på familjen Wallenberg. En brorsons dotter, Charlotta (Lotten) Törngren (1813-1867) var gift med en borgmästare i Göteborg, Carl Henrik Ewert (1802-1882), i dennes tredje gifte. Innan dess var han gift med Hedvig Maria Ekman (1808-1842), dotter till nämnde Gustaf Henrik Ekman och Gustava Törngren, alltså kusin till den tredje frun.

Martin Törngren ägde för en period också värdshuset Vauxhall som låg i trakten av nuvarande Första Långgatan. och var några år, med start 1782, också delägare (tillsammans med Johan Schutz) i ett glasbruk samt ägare av ett sillsalteri vid gamla Älvsborgs slott i Klippan. Mellan 1760 och 1788 var han också direktör i Grönlandskompaniet som åren 1760-81 utrustade ettantal valfångarexpeditioner. Han var också delägare i Varvet Kusten.

I slutet av 1760-talet tog direktören i Ostindiska Kompaniet Martin Törngren över Råda Säteri genom en pantaffär och lät uppföra den huvudbyggnad i trä med två våningar och två flyglar som finns kvar än idag. Bygget var klart år 1771. Arkitekten var troligen svågern William Chambers. Martin Törngren avled 1799, men hans andra hustru Lovisa Svartlock, stannade kvar på Råda, där hon hade många aktade gäster, framför allt bland sin dotters litterära vänner. Paret Martin Törngren och Lovisa Svartlock hade en dotter tillsammans, Martina Törngren (1789-1875) och hon blev redan som 15-åring gift år 1804 med hovstallmästare Werner Gottlob von Schwerin och erhöll Råda i morgongåva.

Martina von Schwerin (f. Törngren)

Martina von Schwerin (f. Törngren)

Paret flyttade till Stockholm där Werner Gottlob von Schwerin arbetade för kungen. Martina Törngren väckte, trots sin ungdom, stor respekt i sällskapslivets salonger och blev bekant med storheter som Carl Gustaf von BrinkmanTobias SergelAtterbom och Frans Mikael Franzén med flera. Hon skapade en unik gästbok, en fönsterruta där gästerna kunde skriva sitt namn och hälsning med en diamant. Hon fick omfattande kontakter med det lärda Sverige och kom att brevväxla mycket och under många år med författaren Carl Gustaf von Brinkman, också diplomat och ledamot av Svenska Akademien.

Hon träffade Esaias Tegnér vid Ramlösa Brunn 1816. De skulle komma att hålla kontakt i många år genom brev och boklån. Efter fyra år var tiden mogen för Tegnér att besöka det Schwerinska godset i Sireköpinge i Skåne. Kontakterna fortsatte. Esaias Tegnér avled i november 1846. Martina hade då börjat få problem med reumatism och hade med åren blivit ensam då släktingar och vänenr dog allteftersom. Martina von Schwerins dotter dog 1839, hennes man 1840, hennes yngste son och Tegnér 1846 samt hennes förtrogne Carl Gustaf von Brinkman 1847. 1849 sålde hon Råda till Gustaf Ferdinand Henning och bosatte sig i en våning i Ekmanska Huset vid Domkyrkan i Göteborg. I den våningen levde hon till sin död 18 november 1875.

Werner Gottlob von Schwerin och Martina Törngrens son var Jules von Schwerin (1810-1880).

Campbell – äventyrare, opiumhandlare och investerare

Del 5 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Colin Campbell föddes 1686 i Edinburgh i Skottland. Han var en av de viktiga aktörerna, som investerare och kanske som superkargör, i Oostendekompaniet. 1726 kom exempelvis både han och hans bror Hugh Campbell till Kanton som superkargörer på ett skepp fört av Timothy Tullie, en britt engagerad i lokal handel i Asien. Lokal handel mellan Bengalen och Kanton betyder bland annat handel med opium.

Oostendekompaniet bildades i Oostende år 1720 i den del av Nederländerna som kontrollerades av de österrikiska kejsarna, habsburgarna. Oostendekompaniet hann genomföra 13 expeditioner till Kanton där man hade ett faktori bredvid danskarnas. Bland de verksamma i Oostendekompaniet märktes, förutom Colin Campbell också Charles Morford, Charles Pike och George Kitchin. I Oostendekompaniet  engagerade sig Colin Campbell sen han ruinerats genom spekulationer i aktier i The South Sea Company, den så kallade South Sea Bubble som påminner om IT-bubblan i nutid.

Historien om Oostendekompaniet börjar med pirater på Madagaskar (som opererade i samma vatten som dagens somaliska pirater) som enligt Börje Lundberg utgjorde ett allt större problem för britternas sjöfart på Indien:

England och dess koloni Indien har under början av 1700-talet problem med pirater baserade på främst ön Madagaskar. England svarar med att i lag förbjuda deras verksamhet år 1717. För att få en legal ram för bl.a. sin opiumhandel på Kina nalkas dessa stormakten Sveriges kung Karl XII som mot mycket stora ekonomiska löften år 1718 utfärdar ett privilegium om ett ostindiskt kompani för dem.

Kungens död i Norge och stormakten Sveriges fall samma år omöjliggör dock svensk militärt beskydd för piraternas tilltänkta handelsföretag i sydostasien och dessa börjar i stället verka genom Ostende-kompaniet. Redan år 1720 är de framgångsrikt etablerade i opiumstaten Bengal med en enligt Keay ”hänsynslöst framgångsrik” handel på Kina med hemförsel av vinsterna från det insmugglade opiumet i form av teimport i stor skala.

År 1723 auktoriseras deras företag legalt av dåvarande stormakten Österrikes regent Kejsar Karl VI och deras företag beskyddas från militära ingrepp av Holland och England av Bengals indiske härskare genom inte minst de betydande belopp Ostendekompaniet kan betala till denne tack vare den omfattande handel som möjliggörs av Österrikes beskydd och sponsring. Till följd av minskande handelsvolym efter att Karl VI suspenderar Ostendekompaniets licens år 1727 minskar emellertid dess förmåga att köpa sig beskydd av Bengal´s Nawab, vilket år 1730 leder till att denne för en summa om 325,000 rupier medger England att militärt ingripa mot OstendeKompaniet, varefter det inte längre kan utmana BEIC.

[…]

Flera andra embryon till ”ostindiska kompanier” uppstår som en konsekvens härur, bl.a. ett år 1729 i Altona (Hamburg) samt ”Asiatisk Compagni” i Danmark och slutligen också det Svenska Ostindiska Kompaniet – fortsättningsvis förkortat ”SOK” – vars första ansökan om av Sverige licensierad verksamhet inlämnas år 1729 av Heinrich König.

Denna ansökan hade föregåtts i slutet av 1720-talet av ett avslag till ett förslag från förre guvernören på Bahamas, Rogger, om att bilda nytt svenskt kompani med säte i Göteborg varvid en handelsstation särskilt skulle byggas på Madagaskar. Involverade i detta projekt var bl.a. Niklas Sahlgren och Colin Campbell samt flera andra från det beryktade Ostende-Kompaniet.

Troligen hade flera av de män som bildade eller arbetade i Oostendekompaniet ett förflutet inom sjöröveriet på Madagaskar.

En stor mängd britter var engagerade inom Svensk Ostindiska Kompaniet de första åren. Många av dessa hade som redan nämnts också varit verksamma i Oostendekompaniet, som pirater på Madagaskar och inom opiumhandeln med Kina. En av dem var Charles Barrington, superkargör på Ulrika Eleonoras första resa 1734-1735 tillsammans med Thomas Thomson, Charles Irvine, John Widdrington och Pastan Griers. Ulrika Eleonora stoppades av engelsmännen i Porto Novo i Indien och fick senare återvända till Sverige. 17 av männen från fartyget avrättades i Indien efter fördrivning från Porto Novo. En del av dessa män med förflutet i Indiska Oceanen, Asien och Oostendekompaniet kom att bli framträdande göteborgsköpmän, exempelvis Colin Campbell, Hugh Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, George Bellenden, Charles Pike, John Pike (sannolikt son, eventuellt bror, till Charles Pike) och James Maule.

Piratkontakter mellan Göteborg och Madagaskar var dessutom redan upparbetade som länge. En av de pirater (kapare) som på 1710-talet arbetade ihop med den kände Lars Gathenhielm var engelsmannen John Norcross. Denne hade goda kontakter med pirater i Indiska oceanen och rekryterade erfarna pirater därifrån till svenska kaparfartyg. Att Campbell vände sig till svenskar, mer specifikt göteborgare när han var ute efter en ny bas för ett Ostindiskt kompani var förmodligen inte en slump.

Colin Campbell

Colin Campbell

Efter att Oostendekompaniet upplösts 1731 tog Colin Campbell tillsammans med Niclas Sahlgren (1701-76) från Göteborg initiativet till att bilda det Svenska Ostasiatiska Kompaniet. Ursprungliga direktörer vid sidan av Colin Campbell var Henrik König (1686-1736) och Frans Bedoire (1690-1742),  1732 ersattes Frans Bedoire som direktör av Volrath Tham (1687-1737) och året efter blev Niclas Sahlgren en av direktörerna. När Henrik König dog inträdde Colin Campbells bror Hugh Campbell, Charles Pike (-1741) och Theodor Christopher Ankarcrona (1687-1750) som direktörer i Ostindiska kompaniet. Förutom nämnda svenskar och britter så var även flera tidigare holländska investerare i Oostendekompaniet också investerare i Svenska Ostindiska Kompaniet:

Under första oktrojen skapades företaget i första hand med kapital som tidigare hade engagerats i OstendeKompaniet. T.ex. stod Cogels, Henssens, Arnold och Rottiers gemensamt för nära 40% av finansieringen av skeppen ”Drottning af Swerige” och ”Stockholm” år 1745. Alla dessa investerare var kända från Antwerpens finansiella etablissemang och inblandade med Ostende-kompaniet. De investerade vid denna tidpunkt i SOK:s historia mer än de svenska familjerna som t.ex. familjen Grill och Sahlgren. Rottiers och Henssens var också tidigare aktieägare i Ostendekompaniet och dess opiumaffärer.

Vidare nyttjades Ostendekompaniets gamla kontakter även på annat sätt. T.e.x. fick skeppen sin silverlast oftast från firman James Gough & Co. i Cadiz. som var kända från sina tidigare kontakter med en av direktörerna i OstendeKompaniet, Jacomo de Pret. Thomas Rima som var sekreterare i Ostendekompaniet tillvaratog nu i stället änkan de Prol´s intressen i SOK. De Prol var en av SOK:s stora finansiärer också med ett förflutet visavi OstendeKompaniet och därmed opiumaffärer.

På den första resan till Kanton med skeppet Friedericius Rex Sueciae var Colin Campbell själv superkargör tillsammans med Charles Graham (Brown), Charles Morford och John Pike. De var alla veteraner från Oostendekompaniet. Andra britter som var med på resan var George Kitchin som andrekapten, Daniel Campbell och James Moir.

Resorna gick ofta via holländska Batavia (Djakarta) istället för via Bengalen. Batavia var ett centrum för opiumhandel i Sydostasien. Den huvudsakliga och viktigaste varan som köptes i Kina var te. Efter lossning i Göteborg exporterades tet igen. Större delen smugglades in i England med stor profit.

Campbell inträdde också som delägare i Henrik Königs firma som därefter kom att bära namnet König, Tham, Campbell & Co. I likhet med Niclas Sahlgren kvarstod han som direktör i Ostindiska även under den så kallade andra oktrojen från 1746. 1757 ersattes Colin Campbell av Gustaf Kierman  som direktör i Ostindiska kompaniet.

1732 flyttade Colin Campbell till Göteborg efter en kort tid i Stockholm. Han blev där ägare till egendomen Sävenäs. Han dog 1757.

Hugh Campbell var yngre bror till Colin Campbell och han lämnade Göteborg 1745 för att resa tillbaks till fru och barn i England. Han avgick då som direktör i Ostindiska kompaniet. Hugh Campbell var en av de största investerarna i det andra fartyget som kompaniet skickade, ovan nämnda Drottning Ulrica Eleonora. Han förmedlade dessutom kontakterna i England för köpte av fartyget som innan des hette Heathcote. Även i expeditionen med Drottningen av Sverige 1742-44 var han en av de största investerarna. Dessutom en av de största inköparna av gods från den första expeditionen med Fredericus Rex Sueciae. Hugh Campbell var också politiskt aktiv för att påverka svenska makthavare och politiker att förändra politiken till att vara mer pro-brittisk istället för pro-fransk.

Källor utöver länkade källor anges i det första inlägget om Ostindiska kompaniet.

Sahlgren – några av de rikaste i Göteborgs historia

Del 6 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Nils Persson (-1703) var handelsman och rådman i Göteborg. Han var gift med med Sara Herwegh (-1729), dotter till Jacob Herwegh. De fick tre barn. Anna Elisabeth Sahlgren (-1733), gift med Hans Olofsson Ström (1673-1761), Jacob Sahlgren (-1736) och Niclas Sahlgren (1701-1776).

Jacob Sahlgren var gift med Birgitta (Brigitta) Ekmarck (1694-1771). Hennes syster Catharina Ekmarck var i sitt första äktenskap gift med Jöns Holst (-1747), kommissarie och handlande, i dennes andra gifte. Den handelsfirma som grundats av Nils Persson övertogs 1716 av Jacob Sahlgren, Jöns Holst och Niclas Sahlgren. Firman bedrev främst import- och rederirörelse och 1729 startade man ett sockerbruk på Ånäs landerisägor i Gamlestaden för att kunna tjäna pengar på det billiga råsocker som producerades på slavplantager i Västindien istället för att importera färdigt raffinerat socker från andra länder. När Jacob Sahlgren dog övertog hans änka hans andel i firman och drev den framgångsrikt vidare i många år under namnet Brigitta Sahlgren & Co. Fram till 1807, förutom åren 1770 och 1771, var företaget det största sockerbruket i Göteborg och ägdes av Niclas Sahlgrens och  Jacob Sahlgrens arvingar. Därefter såldes sockerbruket förmodligen till Niklas Björnberg (1758-1829), direktör i Ostindiska kompaniet 1806-1813 och en av de rikaste göteborgarna på sin tid.

Jacob Sahlgren, som bodde på Norra Hamngatan, hade tre barn, Sonen Niclas Sahlgren (1717-62) var gift med Elisabeth Nissen (1721-1793), sonen Olof Sahlgren (-1758) var gift med Anna Elisabeth Ström (1733-1814), syster till Johan Fredrik Ström (1731-81), grosshandlare och direktör i Ostindiska kompaniet, Gabriel Ström (1740-85), kapten i Ostindiska kompaniet och Emerentia Eleonora Ström (1733-1806), gift med Hans Wilhelm Grubb (1724-98). Jacob Sahlgrens dotter Sara Christina Sahlgren (1723-1766) var gift med Rutger Axel Sparre af Sövdeborg (1712-1751) (delvis felaktiga uppgifter i Wikipedia), direktör i Ostindiska kompaniet 1750-51. Deras son Gustaf Adolf Sparre köpte godsetKulla-Gunnarstorp 1775.

Tillsammans med Colin Campbell (1686-1757) som han träffat i Amsterdam var Niclas Sahlgren initiativtagare till Svenska Ostindiska Kompaniet. De tog in Henrik König (1686-1736) i bolaget för att ha någon i Stockholm med goda kontakter så att man skulle få tillstånd att bilda bolaget. Niclas Sahlgren inträdde inte i bolaget som direktör förrän 1733, två år efter bolagets bildande. Han kvarstod som direktör till 1766 och blev mycket rik på den Ostindiska handeln såväl som på sin import av råsocker och sockertillverkning. Sockerbruket, ägt tillsammans med brodern Jacob Sahlgren och Jöns Holst bedrevs under firmanamnet Sahlgren & Söner medan exportverksamheten drevs i en annan firma, från 1770 med namnet Sahlgren & Alströmer då svärsonen Claes Alströmer då inträdde i firman. 1777 inträdde även dennes bror Patrik Alströmer (1733-1804) i handelsföretaget som delägare. Den senare var också direktör i Ostindiska kompaniet från 1777 till sin död.

Niclas Sahlgren

Niclas Sahlgren

Niclas Sahlgren var i sitt första äktenskap gift med Anna Margareta Wittmack (-1746) och sitt andra äktenskap, som redan nämnts, med Catharina Christina Grubb (1722-1772). Den sistnämnda var dotter till Vilhelm Grubb (1688-1753) och alla hennes systrar var gifta med mäktiga och inflytelserika män. Systern Maria Catharina Grubb (1726-1783) var gift med grosshandlaren William Tottie (1705-66) i dennes första gifte. William Tottie var bror till den mer kände Charles Tottie 1703-76). Wilhelmina Grubb (1728-62) var gift med en annan direktör i Ostindiska, Nils Ström (1714-1783) i dennes första gifte. Magdalena Grubb (1732-1802) var gift med Olof Ström (1716-74), bror till Nils Ström och Ulrica Grubb (1733-84) var gift med Volrath Tham (1721-82), superkargör i Ostindiska kompaniet. Nils och Olof Ströms mor var Anna Elisabeth Sahlgren (-1733), syster till Niclas Sahlgren och systrarna till till de två bröderna Ström var gifta med andra mäktiga i Ostindiska kompaniet. Hans Wilhelm Grubb (se ovan), son till Vilhelm Grubb, var gift med en kusin till bröderna Ström, Emerentia Eleonora Ström (1733-1806). Hon var syster till Anna Elisbeth Ström, gift med Olof Sahlgren och Johan Fredrik Ström (se ovan).

Båda döttrarna till Niclas Sahlgren var gifta med varsin Alströmer-bror. Sara Catharina Sahlgren (1748-1818) med Claes Alströmer (1736-1794)  och hennes halvsyster, tillika storasyster, Anna Margareta Sahlgren (1747-67) med August Alströmer (1735-1773). Det senare parets dotter Anna Margareta Alströmer (1766-92) ärvde  de stora gods som Niclas Sahlgren skaffat sig. Hon gifte sig med Nils Silfverschiöld (1753-1813) och i den släkten återfinns godsen Koberg och Gåsevadholm än idag. 1772 omvandlade Niclas Sahlgren de två godsen till fideikommiss. Andra gods som ärvdes av henne hamnade senare i familjen Klingspor genom arv. 1999 omvandlades Gåsevadholm till fideikommissaktiebolag medan Koberg är ett av de kvarvarande fideikommissen i Sverige.

En donation från Niclas Sahlgren var det som lade grunden till det som idag är Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Nordens största sjukhus. Det första sjukhuset låg på Sillgatan, nuvarande Postgatan i Göteborg, under åren 1772-1823. Pehr Dubb blev 1782 Sahlgrenska sjukhusets förste överläkare. Åren 1823-1855 fanns sjukhuset i det Oterdahlska huset, som idag rymmer det Medicinhistoriska museet och utbildningslokaler. Det tredje sjukhuset fick tillnamnet Allmänna och hette Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det hade sina lokaler i en byggnad på bastionen Carolus Dux vid Västra Hamngatan under åren 1855-1900. Senare kalldes verksamheten där för Sociala Huset och idag används byggnaden för lärarutbildning (Institutionen för pedagogik och didaktik, numera uppdelad i 4 olika).

Niclas Sahlgren ägde även Östads säteri utanför Alingsås. Han donerade detta tillen barnhusstiftelse som drev ett barnhus från 1774 fram till 1945. Därefter har man bedrivit annan verksamhet. Den förste föreståndaren för stiftelsen blev svärsonen Claes Alströmer. Sedan dess har det suttit någon ur familjen Alströmer i stiftelsens ledning som så kallad styresman. Idag heter styresmannen Patrik Alströmer. Övriga ledamöter kommer från andra traditionella överklassfamiljer som EkmanWaern och Silfverschiöld.

Ström – familj som blev rik på den ostindiska handeln

Del 7 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Olof Hansson (-1710) var handlande och rådman i Marstrand. Två av hans söner, Hans Olofsson (1683-1761) och Berge Olofsson (1688-1762) blev grosshandlare. Den förstnämnde i Göteborg och den sistnämnde i Stockholm. Hans Olofsson Ström var gift med Anna Elisabeth Sahlgren (-1733), syster till Jacob Sahlgren (-1736) och Niclas Sahlgren (1701-1776). Niclas Sahlgren var intiativtagare till och direktör i Ostindiska kompaniet. Han var en av Sveriges rikaste personer på sin tid.

Nils Ström (1714-1783), son till Hans Olofsson var i sitt först äktenskap gift med Wilhelmina Grubb (1728-62), syster till Catharina Christina Grubb som var gift med Niclas Sahlgren i dennes andra äktenskap. De var även systrar till Ulrika Grubb, gift med Volrath Tham (1687-1737),  direktör i Ostindiska, Magdalena Grubb, gift med Nils Ströms bror Olof Ström (1716-74) och Hans Wilhelm Grubb (1724-98). I sitt andra äktenskap var Nils Ström gift med Catharina Arfwedsson (1737-93), dotter till den rike köpmannen Abraham Arfwedson och syster till Carl Kristoffer Arfwedson (1725-1826) , delägare i firman Tottie & Arfwedson. Den senares son Carl Abraham Arfwedson (1774-1861) var direktör i Ostindiska kompaniet 1806-13.

Nils Ström var först bland annat superkargör i Ostindiska kompaniet och sedan direktör 1763-66. Han övertog också faderns handelsrörelse och var bruksägare. Olof Ström var för sin del superkargör i Ostindiska Kompaniet och genomförde betydligt fler resor än den äldre brodern. De båda brödernas systrar Christina Levina Ström (1720-1759) och Anna Mariana Ström (1727-64) var både gifta med mäktiga män. Den förstnämnda med kommerserådet Christian Arfvidson (1717-99) och den senare med Martin Holterman (1715-93). I sitt andra gifte var Martin Holterman gift med Charlotta Arfwedson (1741-1801), syster till Nils Ströms andra hustru.

Berge Olofssons barn blev också mäktiga eller gifte sig med mäktiga män. Äldste sonen Johan Fredrik Ström (1731-1781) var kommerseråd och direktör i Ostindiska kompaniet från 1773. Han var dessutom gift med Cornelia Åkesson (1716-78) , änka efter Benjamin Hall (-1748), och därmed styvfar till den mycket framgångsrike handlaren John Hall d.ä. (1735-1802). Gabriel Ström (1740-85) var kapten i Ostindiska kompaniet och gift med Lona Clementina Maule (1746-1784), dotter till James Maule (1705-?) och syster till James (Jacob) Maule, superkargör i Ostindiska. Dottern Anna Elisabeth Ström (1733-1814) var gift med Olof Sahlgren (-1758), son till Jacob Sahlgren och dottern Emerentia Eleonora Grubb (1733-1806) var gift med Hans Wilhelm Grubb (1724-98).

Andra källor se första inlägget om Ostindiska.

Maule – skotsk familj i Ostindiska kompaniets tjänst

Del 8 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

James Maule föddes 1705 i Kincardine, Skottland och enligt en del uppgifter så dog han 1749 var förmodligen en av de skottar som kom med Colin Campbell från Oostendekompaniet till Svensk Ostindiska kompaniet. Enligt viss uppgifter kom han till Sverige från Frankrike. Sannolikt tillhör han också den stora släkten Maule som råkar ha en hängiven släktforskare som dock tycks ha missat den svenska släktgrenen trots att den är lätta att hålla reda på via Riddarhuset och Adelskalendern.

Släktgrenen nämns dock i det arkiv han har, som sammanställts av en annan man i släkten Maule. Det är också möjligt att den Thomas Mawld som också följde med från Oostendekompaniet även han tillhör släkten. Den sistnämnde var en stor handelsman i Göteborg under Ostindiska kompaniets tidiga år på 1730-talet.

James Maule gifte sig med Lona Busck (1718-1796), dotter till Johan Hansson (1690-1756) och Anna Thalena Gathe (1694-1777) som var syster med Lars Gathenhielm. Det är därför också möjligt att han kommit tidigare för att arbeta som kapare på svenska kaparfartyg. Han var kunnig i spanska och hade varit i Indiska Oceanen och Indien tidigare. I Ostindiska kompaniet genomförde han två resor som kapten. James Maule och Lona Busck fick minst 4 barn, Johanna Thalena Maule (1739-1788), gift med ekonomidirektören i Ostindiska Martin Staaf (1731-1788), Elisabeth Maule (1741-1778), gift med Levinius Olbers (1725-1804), kapten i Ostindiska kompaniet, Lona Clementina Maule (1746-1784) gift med Gabriel Ström (1740-85), också han kapten i Ostindiska.

Sonen Jacob (James) Maule (1743-1805) var krigsråd och superkargör i Ostindiska kompaniet, bland annat placerad i Kanton åren 1772-81. Han genomförde också flera resor, däribland två som superkargör. Som superkargör hade man möjlighet att tjäna stora pengar på både egen handel med te och på opiumsmuggling till Kina i vilken de flesta av Ostindiska kompaniets superkargörer var inblandade.

Jacob Maule var gift med Christiania Lund (1761-1823), dotter till rådmannen Christian Lund (1737-1795) och Cornelia Hall (1739-1791), syster till John Hall d.ä. (1735-1802), en av sin tids rikaste män. Systern Lisette Hall (1759-1815) var gift med Fredrik Damm (1742-1796) och systern Johanna Fredrika Lund (1766-1815) med ryttmästaren Jacob Sahlgren (1753-1814), sonson till sockerfabrikören Jacob Sahlgren.

1782 köpte krigsrådet James (Jacob) Maule herrgården Frugården på Vänersnäs. Samma år introducerades han i det svenska riddarhuset. Han sålde i sin tur egendomen 1798, till Baltzar von Platen. James Maule ägde också en såg vid Lilla Edet liksom två masthamnar i Masthugget som han köpte 1787.

Läs mer: Rötter,

Olbers – från Ostindiska till försäkringsbolag

Del 9 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Johan Andreas Olbers (1673-1741) var enligt uppgifter son till en hovjuvelerare Andreas Olbersoch bror till Daniel Nikolaus Olbers (1689-1731). Han flyttade 1700 till Göteborg från Stockholm med föräldrar och arbetade med handel och rederiverksamhet. Han drev tillsammans med kompanjoner ett stort kattuntryckeri i Skår och arrenderade även Rådhuskällaren en tid. Genom giften med först Anna Thorsson och i andra giftet med Clara Schröder (-1749) och framgångsrikt arbete skapade han en förmögenhet. Clara Schröder var dotter till Johan Schröder (1660-98) och Clara Matzen (-1709) från den rika grosshandlarfamiljen Matzen. Han blev rådman 1716 och politiäldste 1718. Assessors titel 1719. Genom förpantning blev han ägare till Livereds säteri i Hålanda. Detta säteri ärvdes av dottern Clara Olbers (1713-1778), som var gift med Magnus Lagerström (1691-1759).  År 1834 införlivades Livereds säteri i Kobergs godsegendom genom köp av Nils August Silfverschiöld d. y.

Av Andreas Olbers barn var Johan Olbers (-1755) tobaksfabrikant och rådman, Anders Olbers superkarg i Ostindiska, David Olbers (1718-?) handlande och en tid ägare till godset Marieberg i Kungälv. Sonen Carl Olbers (1723-1795) var grosshandlare i Stockholm och delägare i Västindiska kompaniet och följaktligen slaveriprofitör. Dottern Clara Olbers var gift med Magnus Lagerström som redan nämnts, dottern Christina Beata Olbers (-1753) gift med Jacob Schutz (1709-72, direktör i Ostindiska kompaniet, och Ulrika Olbers (1730-1807) gift med affärsmannen Johan Schutz (1722-97), bror till Jacob Schutz. Det senare parets dotter Anna Maria Schutz (1748-1808) var gift med Ulrik M Valtinsson (1731-1783), superkargör i Ostindiska och adlad som Adlerstam år 1767. Andreas Olbers son  Erik Olbers (1725-81) adlades von Oldenskiöld år 1751.

Magnus Lagerström (1691-1759) var son till regeringsrådet Magnus Laurin (adlad Lagerström) och Helena Engelcrona. Han föddes och växte upp i Stettin. Lagerström utnämndes 1712 till generalguvernementssekreterare i  Stettin men överflyttades 1713 till Stralsund. 1720 begav han och hans familj sig till Stockholm, där han 1721 fick avsked med hovråds titel och en ringa garantilön. 1731 fick han arbete som sekreterare i Ostindiska Kompaniet. Han blev genom detta arbete rik  och köpte flera lantegendomar, bland annat den gård som idag bär namnet Clareberg, köpt 1718, efter hans fru Clara Olbers. Han köpte också Mariebergs säteri i Kungälv år 1750, sannolikt från svågern Daniel Olbers, och Gubbero landeri 1751. Marieberg såldes senare till svågern Jacob Schutz. Han ägde också Livereds säteri som hustrun ärvt (se ovan). Förutom sin anställning i Ostindiska drev Lagerström också en tobaksfabrik tillsammans med svärfadern Andreas Olbers mellan 1733 och 1748.

1746 blev Magnus Lagerström direktör i Ostindiska kompaniet och erhöll året efter titeln kommersråd. 1748 blev han medlem av Vetenskapssocieteten i Uppsala och samma år ledamot av Vetenskapsakademien. På 1750-talet lät han uppföra Gubbero landeris manbyggnad vid Danska vägen.

En bror till Johan Andreas Olbers var alltså Daniel Nicolaus Olbers (1689-1731), handlande och stadsmäklare i Götebrog. En tid var han handelsagent i Amsterdam.  Hans son Levinius Olbers (1725-1804) fick tidigt arbete i Ostindiska kompaniet och första resan gjordes med Suecia 1739. Han överlevde dess förlisning och gick sen ut 1748 igen, nu som 5:e styrman. Till slut blev han kapten och gjorde tre resor som detta. Levinius Olbers bodde från början på Lindholmens gård på Hisingen men flyttade sen upp till Sjuntorpstrakten och Högärdet.  I sitt första äktenskap var han gift med Elisabeth Maule (1741-1778), dotter till James Maule, också kapten i Ostindiska kompaniet. I sitt andra äktenskap var han gift med Anna Christina Cronsioe (1756-1781) och i sitt tredje med Anna Mariana Ahlberg. Han fick sammanlagt 14 barn, varav 10 i sitt första äktenskap, ett i det andra och tre i det sista.

Levinius Olbers son Jacob Olbers (1763-1830) fick också anställning i Ostindiska och avancerade till kapten. Senare arbetade han i Trollhätte kanalbolag. Även den äldste sonen Daniel Nicolaus Olbers (1761-1839) var anställd i Ostindiska. Även den ende sonen Christian (Severin) Olbers (1781-1859) i det andra äktenskapet arbetade till sjöss och utomlands, bland annat som faktorikapten i Kanton för att så småningom gå i land och bosätta sig i Stockholm.

Daniel Nicolaus Olbers hade ytterligare en son som fick jobb i Ostindiska, Johan Peter Olbers (1730-74). Han blev till slut styrman och dog på St Helena 1774 under resa med fartyget Cronprins Gustaf. Dennes sonsonson Ivan Max Julian Olbers (1832-1901) var bland annat bryggare, men till slut försäkringsman och VD i Brand- och Livförsäkrings AB Svea.

 

Alströmer – potatis, får, Ostindiska och manufakturer

Del 10 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Jonas Alström (1685-1761) var son till stadsborgaren Tore Karlsson i Alingsås och Annika Gislesdotter. Alströms föräldrar var fattiga, så han var tvungen att lämna hemmet tidigt och försörja sig själv. Han fick därför mycket lite skolundervisning. Han arbetade som bodgosse i Eksjö och som renskrivare. År 1707 följde han med sin vän Alberg till London för att hjälpa denne att starta en firma. 1710 övertog han verksamheten och skötte den framgångsrikt. 1715 återvände han till Sverige och begav sig till Göteborg men reste redan 1719 till England igen.

1723 återvände han till Sverige via Frankrike. Nu startade han ett manufakturverk i Alingsås. De första väveriarbetarna lejdes i Frankrike och Nederländerna. Utförsel av maskiner, redskap och råmaterial var strängt förbjudet där, så han smugglade ut dem ur landet. Efter stora svårigheter med myndigheter och fabrikanter, som försökte hindra exporten, lyckades han skaffa maskiner även från England. Finansieringen kom huvudsakligen från värmländska bruksägare, vilket ju troligen betydde också göteborgska handelsmän  lyckades han 1725 bilda ett bolag.

Vid 1726 års riksdag togs flera beslut som var viktiga för att företaget skulle kunna verka. Kung Fredrik gick själv in som delägare i företaget. I Alingsås startades därefter en rad väverier, spinnerier, kattuntrycker med mera. Alingsås manufatkturverk var fött. Genom intresse för jordbruk och vilja att använda svenska råvarror i manufakturverket deltog Jonas Alströmer i utvecklingen för att popularisera potatis och tobak i Sverige såväl som med utveckling av fårskötseln då han från 1735 arrenderade kungsgården Höjentorp och där inrättade ettschäferi. Han var också en av grundarna av Kungliga Vetenskapsakademien år 1739.

Utöver nämnda verksamheter så var också Jonas Alström delägare i kaparfartyg i början av 1700-talet. Bland annat inköpte han en kaparfregatt i England där han hade goda förbindelser. Under hans ägo bar skeppet namnet Prinsessan Ulrica Eleonora. Bland annat var fartyget direkt inblandat i en sjöstrid med Peter Wessel (Tordenskiold) under kapten Sam Blackmans befäl. Fartyget övertogs 1716 av Lars Gathenhielm och bytte då nman till Svenska Islandsfararen.

I sitt första gifte var han gift med Margareta Clason, dotter till brukspatronen Johan Clason, och fick fem barn med henne. Han gifte som sig 1741 med Hedvig Elisabeth Paulin, dotter till handlanden Elias Paulin, och fick tre barn i det äktenskapet. 1751 adlades Jonas Alström med efternamnet Alströmer och det är med det namnet han blivit känd.

Flera av Jonas Alströmers söner kom att bli lika framgångsrika som fadern och förmodligen betydligt rikare. Den äldste sonen Patrik Alströmer (1733-1804) övertog ansvaret för industrierna i Alingsås. Vis riksdagen 1765 blev manufakturen i Alingsås av med sina privilegier och 1779 tvingades han till en nedläggning av verket efter att stora delar brunnit ner. 1776 blev han kompanjon med brodern Claes Alströmer i dennes firma, 1770 hade han blivit kommerseråd, 1774 vice landshövding i Älvsborgs län och 1777 direktör i Ostindiska kompaniet. Den sistnämnda posten behöll han till sin död. 1778 blev han friherre (baron) i likhet med sin bror Clas Alströmer. Patrik (Patrick) Alströmer var gift med Kristina Maria Ollonberg i sitt första gifte och sitt andra med Christina Maria Silfverschiöld. Patrik Alströmer bebodde för en tid Gåsevadholm och var vän med David af Sandeberg och familjen Hall på Gunnebo. År 1778-79 ägde Patrik Alströmer också Främmestads säteri. I likhet med många andra i det Ostindiska kompanietvar Patrik Alströmer frimurare.

En dotter till Patrik Alströmer var konstnären och sångerskan Margareta Alströmer(1763-1816). Som gift hette on Margareta Cronstedt af Fullerö. Hon var medlem i Konstakademin och Musikaliska akademin från 1795.

Sonen August Alströmer (1735-1773) var gift med Anna Margareta Sahlgren (1747-67), dotter till den rike Niclas Sahlgren (1701-76), direktör i Ostindiska kompaniet. Deras dotter Anna Margareta Alströmer (1766-92) ärvde de stora gods som Niclas Sahlgren skaffat sig. Hon gifte sig med Nils Silfverschiöld (1753-1813) och i den släkten återfinns godsen Koberg och Gåsevadholm än idag. De övertog också ägandet av Virsbo bruk. 1772 omvandlade Niclas Sahlgren de två godsen till fideikommiss. Andra gods som ärvdes av henne hamnade senare i familjen Klingspor genom arv. Gåsevadholm tillhörde dock aldrig August Alströmer utan istället hans bror Clas Alströmer (1736-1794) som var gift med Niclas Sahlgrens andra dotter Sara Catharina Sahlgren (1748-1818). Men då dessa inte hade några arvingar övergick godset vid hennes död till Nils August Silfverschiöld, som till Nils Silfverschiöld och Anna Margareta Alströmer. August Alströmer reste en del  utomlands och bosatte sig senare i Stockholm dä han blev handlande.

Clas Alströmer

Clas Alströmer

Clas (Claes) Alströmer som ju också var gift med en dotter till Niclas Sahlgren i likhet med brodern August Alströmer övertog vid 18 års ålder ansvaret för familjens egendomar Berga, Nolhaga och arrendegården Höjentorp med schäferier (fårfarmer). 1761 blev han utnämnd till kommissarie i Kommerskollegium, med uppgift att ansvara för tillsynen av den svenska schäferistaten. Efter att denna tjänst dragits in år 1765 stannade Alströmer kvar några år i Stockholm.

1770 flyttade Clas Alströmer till Göteborg och blev delägare i ett bolag med sin svärfar, Niclas Sahlgren. Förutom att de skötte ett av de största handelskontoren i Sverige, med tillhörande bergverk såsom Virsbo bruk, Dömble och Gräsbosiö (det senare hade övertagits från familjen Rappholt vid en konkurs 1776)  och lantegendomar, så främjade de också allmännyttiga och vetenskapliga företag. Den så kallade Alströmerska vägen vid sjön Aspen, mellan Alingsås och Göteborg, är ett minne av Alströmers verksamhet. Alströmer satsade även stora summor på att införskaffa jordbruksredskap, modeller, boskap och nyttiga växter från utlandet. Hans stödde även flera svenska vetenskapsmän, såsom Torbern BergmanAdam AfzeliusCarl Peter Thunberg, med flera. Clas Alströmer och hans fru Sara Catharina Sahlgren var också ägare till Gåsevadholm som sedan ärvdes av brodern August Alströmers dotterson Nils August Silfverschiöld. 1778 blev Clas Alströmer friherre (baron) i likhet med sin bror Patrik Alströmer. Clas Alströmer och hans fru ägde också Kristinedals landeri i Gamlestaden i Göteborg.

När Niclas Sahlgren dog 1776 upptogs Clas Alströmers bröder Patrik Alströmer och Johan Alströmer i handelsfirman istället liksom Clas Alströmers fru Sara C Alströmer (född Sahlgren) och Nils Silfverschiöld. Strax efter detta fick emellertid firman problem och gick vid mitten av 1780-talet i konkurs med stora skulder till utländska långivare och svenska bruk, som exempelvis Olof Wengren som sålt Thorskog till Carl Söderström och CJ Jöransson med säkerhet i firman Sahlgren & Alströmer. Andra stora fordringsägare var Martin Törngren vars svåger Lars Kåhre övertog Kristinedal i Gamlestaden vid konkursen och Berendt (Bernhard) Wohlfahrt. Därefter ägnade sig de båda bröderna Alströmer åt sina gods.

Clas Alströmer spelade stor roll för Niclas Sahlgrens olika donationer, exempelvis Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han var också engagerad i den uppenbart tvivelaktiga verksamheten Dals Bergssocietet tillsammans med svärfadern Niclas Sahlgren, bruksägaren Samuel af Ugglas och en lång rad av män från de så kallade skeppsbroadeln, Carlos Grill, Anthoni Grill, Axel Sparre (gift med en dotter till Jacob Sahlgren, bror till Niclas Sahlgren) och Johan Henrik Lefebure och hans far. De flesta av dessa personer var också involverade i Ostindiska kompaniet. Andra som var engagerade i Dals Bergssocietet var Samuel Gustaf Hermelin, John Hall d.ä, Peter Bagge, Christian Arfvidsson, Jean Abraham Grill och Samuel Sandels (svärfar till Hermelin i dennes första gifte). Flera av de i Bergsocieteten engagerade var intresserade av alkemi.

Niclas Sahlgren ägde även Östads säteri utanför Alingsås. Han donerade detta till en barnhusstiftelse som drev ett barnhus från 1774 fram till 1945. Därefter har man bedrivit annan verksamhet. Den förste föreståndaren för stiftelsen blev svärsonen Clas Alströmer. Sedan dess har det suttit någon ur familjen Alströmer i stiftelsens ledning som så kallad styresman. Idag heter styresmannen Patrik Alströmer (1950-). Han är också styrelseledamot i Skogssällskapet, en av Sveriges större privata markägare och markförvaltare. Övriga ledamöter kommer från andra traditionella överklassfamiljer som EkmanWaern och Silfverschiöld. Denne Patrik Alströmers mor var född Kjellberg, hans faster Christina Alströmer (1914-) var gift med Stig Dahlbäck (1913-?), fastern Elisabeth Alströmer (1916-?) med Sven Dahlbäck (1907-?) och mor till Wallenbergmannen Claes Dahlbäck.

Jonas Alströmers fjärde son Johan Alströmer (1742-86) tog tillsammans med brodern Patrik Alströmer ansvar för manufakturerna i Alingsås då hans bröder lämnat för andra verksamheter. Då Johan Alströmer stannade kvar i Alingsås blev det han som skötte det mesta på plats. Patrik Alströmer hade ju även en mängd andra uppdrag att sköta, vilket Johan Alströmer inte hade. Jonas Alströmer hade endast en dotter och samtliga personer med namnet Alströmer som lever idag härstammar alltså från Jonas Alströmers son Patrik Alströmer (de är inte så många, endast en spalt i adelskalendern).

Läs mer: StarbyATVästarvetAlingsås idagGbgnonstopSHGTSVDSTM,