Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Theodor Mannheimer

Pineus, Mannheimer & Co

Pineus, Mannheimer & Co grundades 1855 av Arvid Ludvig Pineus, dennes svåger Ferdinand Philip i Köpenhamn och Theodor Mannheimer. Firman blev snabbt en av de största havreexportörerna i Göteborg tillsammans med Carl Sirenius och  Corin, Lindhult & Co. EN av deras viktigaste konkurrenter var också Uddevallafirman Thorburn.

Theodor Mannheimer lämnade dock firman redan år 1864, Firman drev därefter av Arvid Ludvig Pineus ensam. Denne kom dock att ägna allt mer tid åt Rederiet Örnen och firmans havreexport minskade. 1871 tycks firman ha upphört.

Advertisements

Theodor Mannheimer

Theodor MannheimerTheodor Noah Mannheimer, född 3 november 1833 i Köpenhamn, död 6 mars 1900 i Göteborg, var en svensk finans- och kommunalman. Invandrade 1855 från Köpenhamn till Göteborg. Han var son till handlanden Heiman Mannheimer och Adelheid Bing och från 1858 gift med Hanne Meyer. Han var vidare far till Otto MannheimerHerman Mannheimer och Carl Mannheimer.

Anställd i firma Smidt & Le Maire i Köpenhamn, handelsbokhållare hos köpman AL Pineus i Göteborg sommaren 1855–59, svensk medborgare 4 jan 1859, burskap som handlande i Gbg 15 juli 1859 och därefter delägare i firma Pineus, Mannheimer & Co 1859–64.

Var VD och ledamot i styrelsen för Skandinaviska Kredit AB från 1864. År 1865 respektive 1868 öppnades avdelningskontor i Stockholm och Norrköping. En inhemsk marknad för stats-, kommunal- och järnvägslån skapades genom förlags- och emissionsverksamhet. Han anse som en av grundarna av det moderna svenska bankväsendet:

Oscar Ekman (bd 13) blev ordf i styrelsen för denna Sveriges första icke sedelutgivande aktiebank, och M erhöll posten som VD. M hade visserligen ingen tidigare erfarenhet av att leda en bank eller av bankverksamhet i vidare mening. Han hade dock som delägare i den havreexporterande firman Pineus, Mannheimer & Co sysslat med trasseringar på utlandet, varit Skånes enskilda banks kommissionär i Gbg och anlitats av privatbanken i Khvn. Med Ekmans stöd kunde M från 1864 bygga upp en central position åt sig och prägla Kreditab:s utveckling.

[…]

M utvecklade Skandinaviska kreditab till en industribank med markant inriktning på storföretag. Vid göteborgskontoret beviljade M under 1860- och 1870-talen lån till de lokala handelshusen, vilka i sin tur var förläggare eller ägare till industrier. Med en sådan indirekt kreditgivning löpte banken mindre risk att tvingas överta svårrealiserbara säkerheter under konjunktursvackor. Under 1880-och 1890-talen övergavs denna extrema försiktighet, och M beviljade lån till framfor allt textilindustrin och verkstadsindustrin inom Gbg samt till järnbruk, sågverk och massaindustrier i Bergslagen och Värmland, vilka ägdes av göteborgsföretag. M:s kreditgivning var som regel modest i förhållande till företagens storlek och ägarnas förmögenhet. Han tog emellertid också företagsskapande initiativ, som antingen fick stor regional betydelse eller ledde till bärkraftiga och utvecklingsdugliga företag. Organiserandet avjärnvägar och deltagandet i Grängesbergsbolagets uppbyggnad var exempel på dessa båda handlingslinjer.

M deltog aktivt i emitterandet av flera järnvägslån i början av 1870-talet: Nora-Karlskoga, Oxelösund-Flen-Västmanlands och inte minst Bergslagernas järnvägs ab mellan Gbg och Falun, som krävde 50 milj i anläggningskapital. När konjunkturen försämrades efter 1878 och under hela 1880-talet, blev det M:s uppgift att få dessa järnvägar lönsamma genom att sanera deras finanser.

Vidare var han ledamot av stadsfullmäktige i Göteborg 1870–76 och 1881–94, av styr för Bergslagernas Järnvägs AB från 1872, v. ordf där från 1996, ledamot av styrelsen för Nora-Karlskoga Järnvägs AB från 1874, ordförande där från 1890, led av bankkommittén 1881–83, av styrelsen för Grängesbergs Gruv AB 1884–96, ordförande i styrelsen för Göteborg-Hallands Järnvägs AB från 1885, ledamot av styrelsen för Göteborg-Borås Järnvägs AB från 1891, för Trafik AB Grängesberg-Oxelösund från 1896, för Örebro-Köpings Järnvägs AB från 97 och för Borås–Alvesta Järnvägs AB från 1898.

Theodor och Hanne Mannheimers fonder

Egentligen stiftelser som heter Stiftelsen Theodor och Hanne Mannheimers Fond nr 1 och Stiftelsen Theodor och Hanne Mannheimers Fond nr 2. Den första av dessa grundades 1911 av Hanne Mannheimer (född Meyer) med syftet:

att till förmån för Göteborgs samhälle främja allmännyttiga, kulturella eller filantropiska ändamål, i första hand vård och uppfostran av barn, beredande av undervisning eller utbildning, hjälpverksamhet bland behövande eller vetenskaplig forskning.

I motsatts till vad som är fallet med Otto och Charlotte Mannheimers fond överenstämmer informationen som finns hos länstyrelsen med den som uppges på hemsidan för de två stiftelserna som är nmangivna efter Theodor Mannheimer och hans fru Hanne Mannheimer (f. Meyer)

Förvaltare av stiftelsernas medel är SEB Institutioner & Stiftelser. Total förmögenhet i fond nr 1 vid utgången av 2015 var 34 miljoner SEK och i fond nr 2 29 miljoner.

 

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Lazarus om Theodor Mannheimer

Endast för medlemmar

Göteborg-Borås Järnväg

Del 3 av 9 i serien Järnvägar

1889 lät styrelsen för Bergslagernas Järnvägar undersöka förutsättningarna för en järnväg mellan Göteborg och Borås. På grundval av undersökningen bildades i maj 1891 Göteborg-Borås Järnvägs AB (GBJ) och styrelsen kom att bestå huvudsakligen av personer från Bergslagsbanans styrelse, J.J. Ekman som ordförande, Olof Wijk, August Röhss, Theodor Mannheimer och C.W. Drakenberg samt ordföranden i Borås Enskilda Bank Ad. von Zweigbergk och disponent Arthur Wendel på Mölnlycke Fabriker. Aktiekapitalet kom att uppgå till 2,6 miljoner varav Göteborgs stad tecknade 0,5 och Borås stad 0,1. Utöver detta lånades ytterligare 2,4 miljoner upp för att finansiera bygget av järnvägen.

GBJ anslöts till Göteborg-Hallands Järnväg vid Almedal och fortsatte på dennas spår till Bergslagsbanans station i Göteborg. Från Almedal upp till Mölndals övre har banan en mycket besvärande och skarp stigning och överhuvudtaget går den genom en besvärlig terräng och har många tunnlar och broar. Med Varberg – Borås Järnväg, WBJ, tecknades avtal om gemensamt utnyttjande av deras station Borås Nedre vilken hittills endast, med en mindre bangård, fungerat som godsstation och hållplats för Varberg – Borås och Kinds Härads järnvägar. Stationen genomgick nu genom GBJ anslutning en omfattande utbyggnad.

I slutet av 1894 stod järnvägen mellan Borås och Göteborg färdig och intressenterna bakom den intresserade sig då för en fortsättning till Alvesta vid södra stambanan. 1898 konstituerades Borås-Alvesta Järnvägs AB (BAJ) med ett aktiekapital på 4,6 miljoner. Av detta tecknades 1,5 miljoner av Göteborgs stad, Göteborg-Borås Järnvägs AB 0,6 miljoner och Borås stad 0,4 miljoner. Till styrelseledamöter valdes Theodor Mannheimer, August Wijkander, överstelöjtnant Hj. Virgin, major D. Insulander, E. Trana och Chr. Carlander, alla från Göteborg samt bryggaren A. Sandwall från Borås. 1902 öppnades järnvägen Borås-Alvesta.

BAJ kom delvis att beröra den sträcknign som Kinds Härads Järnväg (KindsJ) redan hade och de två bolagen kom i konflikt med varandra. Det hela löstes genom att BAJ år 1899 köpte KindsJ för 1 miljon kronor. KindsJ drevs seprata intill 1902. Därefter revs KindsJ mellan Borås och Hillared. Delen Hillared-Svenljunga behölls som en sidobana till BAJ. Kinds Härads Järnväg hade byggts redan i början av 1880-talet och öppnades för trafik år 1885. Den första styrlesen i bolaget bestod av Erik Sparre som ordförande, borgmästare Wendt, godsägare Herman Almqvist, bankdirektör Adolf von Zweigbergk, J Gabrielsson samt fabrikör Carl Magnus Lundberg.

1903 förlängdes sidobanan Hillared-Svenljunga till Axelfors där järnvägen anslöts til den smalspåriga Falkenbergs Järnväg (FJ). Med Varberg – Borås Järnväg (WBJ) tecknades avtal om gemensamt utnyttjande av deras station Borås Nedre. En station som genom anslutningen av BAJ fick utökas. Ett liknande avtal träffades med Halmstad–Nässjö Järnvägar (HNJ) när det gällde BAJ:s anslutning till stationen i Limmared. Även här gjordes stora utökningar i samband med BAJ:s anslutning. Även med Statens Järnvägar tecknades avtal när det gällde BAJ:s anslutning till Alvesta station på södra stambanan. Även här fick spårområdet utökas.

GBJ gick med vinst redan från början och kunde dela ut pengar till aktieägarna redan från början medan det dröjde till 1915 innan BAJ kunde ge aktieutdelning. Fram till 1903 så förvaltades GBJ:s trafik av Bergslagernas Järnvägar, men från 1904 fick GBJ och BAJ en gemensam förvaltning, Göteborg-Borås-Alvesta Järnväg (GBAJ). Ägandet i de två järnvägsbolagen låg i huvudsak i händerna på Göteborgs stad i likhet med ägandet av Bergslagernas Järnväg (BJ).

1930 flyttades GBAJ:s trafik till SJ:s station i Göteborg, den nuvarande centralstationen och 1936 hade hela sträckan Göteborg-Borås elektrifierats. 1940 övertogs GBJ och BAJ av staten och införlivades med SJ. 12 maj 1978 installerades fjärrstyrning av stationen Mölndal övre och några dagar senare, 21 maj, gjordes detsamma på Almedal station. Båda stationerna fjärrstyrdes lokalt från Göteborg Central. Sträckan Alvesta-Växjö blev elektrifierad 1954, Växjö-Kalmar 1955 och slutligen Borås-Alvesta 1962.

I september 1993 togs fjärrblockering i bruk på sträckan Mölndal övre till Borås. Sträckan styrs från tågedningscentralen i Göteborg. 7 december 1994 överfördes stationerna Almedal och Mölndal övre från den lokala fjärrstyrningen till tågledningscentralen i Göteborg. 13 december 1984 togs ATC (automatisk tågcontroll) i bruk på sträckan Mölndals övre – Borås. Sträckan Almedal – Mölndal övre försågs med ATC 2 april 1987. Under åren runt 1990 gjordes stora upprustningsarbeten på banan. Bland annat var trafiken helt inställd under tiden 3 september – 13 december 1990. 1994 började begreppet Kust till Kust-banan att marknadsföras och användas för förbindelserna mellan Göteborg – Borås – Alvesta – Växjö – Emmaboda –Kalmar/Karlskrona.

Banan Göteborg-Borås är trots upprustningarna av dålig kvalitet och den svagaste länken i järnvägstrafiken runt Göteborg. Den trafikeras inte av några pendeltåg och kapaciteten är låg. Därför trafikeras sträckan Göteborg-Borås av ett oändligt antal bussar som går lika fort eller fortare än tågen. Det finns ett stort behov av utbyggnad av järnvägen mellan Göteborg och Borås, bland annat för att möjliggöra pendeltågstrafik och tågservice till Landvetters flygplats. Sträckningen ingår också i diskussionerna om snabbtågsutbyggnad i Sverige, som en del av den så kallade Götalandsbanan.

Läs mer: DN1, 2,

Bergslagernas Järnvägar AB

Del 1 av 9 i serien Järnvägar

Under 1870-talet byggdes järnvägen Göteborg-Kil-Falun, en sträcka på totalt 478 km. Koncessionen beviljades 1871 och de personer till vilken denna lämnades var främst knutna till järnhanteringen i Dalsland, Värmland och Dalarna. Det var sådana män som G.A. Lundhqvist (bergmästare i Kopparbergs län), Svante Fleetwood (disponent på Sälboda bruk), E.G. Danielsson (disponent Uddeholm), K. Olivecrona (delägare Bredsjö bruk), Carl Gustaf Uggla (Storfors och Svaneholms bruk), Th. Svedberg (disponent Hellefors), C.A. Skjöldebrand (disp. Borgvik), bruksägaren C.F. Bergstedt, A.W. Waern (Baldersnäs), A. Sjögren (bergmästare i Värmland), K.W. Geijer (disp. Degerfors), bruksägare C. Sahlin (Christinedal), översten vid Värmlands regemente Th Wijkander, bruksägare C. Hammarhjelm (Mölnbacka), W.Croneborg (Elfsbacka), J.F. Geijer (Lindfors), häradshövding L. Norin och professor C.A. Ångström.

Men när bolaget väl kom igång så kom Göteborgs finansfamiljer att dominera. Den första styrelsen bestod sålunda av James J:son Dickson, Theodor Berger, Wilhelm Röhss, Eduard Delblanco, Theodor Mannheimer, Oscar Ekman, David Otto Francke (alla från Göteborg), J.G. Richert, brukspatronerna Svante Fleetwood och E.G Danielsson, bergmästare G.A. Lundhqvist, samt stockholmarna A.O. Wallenberg (Stockholms Enskilda) och Henrik Davidson (Skandinaviska Kredit). 1877 avgick Wallenberg ur styrelsen och 1879 Davidson. Banan stod färdig sistnämnda år.

Bergslagsbanan kom alltså i praktiken till bland annat för att lokala intressen i Göteborg ville konkurrera om utskeppningen av Bergslagens rikedomar som annars riskerade att helt ta vägen över ostkusthamnarna (Oxelösund, Gävle m.fl.).

Det behövdes ett mycker stort kapital för byggande av BJ och på initiativ av stadsfullmäktiges ordförande i Göteborg teckande Göteborgs stad en stor del av det ursprungliga kapitalet. Göteborg stad teckande  miljoner av det aktiekapital som 1876 omfattade 13,8 miljoner. Familjen Dickson i Göteborg tecknade en aktiepost i samma storleksordning. På resterande belopp upptog man ett obligationslån i Göteborgs Handelskompani (18 miljoner), Skandinaviska Kredit (2,1), Stockholms Enskilda (1,9), Göteborgs Enskilda (1,4), Skånes Enskilda (1,3) plus av banker i Köpenhamn och Oslo 2 miljoner. Göteborgs Handelskompani som kontrollerades av D.O. Francke kunde dock inte klara av sitt åtagande så Stockholm Enskilda ökade sin andel till 4,9 miljoner och Riksgälden lånade ut 6,8. Deltagandet i lånet var en av orsakerna till att Göteborgs Handelskompani gick i konkurs 1879. Vid konkursen överflyttades de obligationer i BJ som banken hade till bankens fordringsägare.

1879 avgick interimstyrelsen som jag nämnt ovan och en vanlig styrelse tillsattes med delvis samma personer, James J:son Dickson (ordf), Theodor Berger, Theodor Mannheimer, Eduard Delblanco, J.G. Richert, Abraham G. Leijonhufvud (VD) och P.A. Bergström (kronans ombud). 18882 avgick J.J. Dickson och Leijonhufvud. De ersattes av Johan Jacob (Janne) Ekman och C.W. Drakenberg. 1887 ersttes Richert av Olof Wijk, 1888 Berger av Wilhelm Röhss, 1891 Delblanco av Emil Fischer och 1893 ersattes Bergström av Gustaf Snoilsky. 1899 bestod styrelsen av Olof Wijk, Theodor Mannheimer, Emil Fischer, Arthur Seaton, Gustaf Svanberg (borgmästare i Göteborg), G.O.R. Lagerbring, G.B.A. Holm och Knut Tillberg.

1901 bildades ett konsortium i Göteborg (Enkla bolaget Bergslagsbanans intressenter) med avsikten att skaffa fler aktier i bolaget för att säkra stadens inflytande i järnvägen. Konsortiet bestod av Göteborgs stad, Carl Aug. Kjellberg, Robert Dickson, August Röhss, Oscar Ekman, Chr. Carlander, Erik Wijk, Pontus Fürstenberg, August Carlson, Johan E. Ekman, Harald Sternhagen, Herman Hartvig, Emil Fischer, Ivar Waern och Justus A. Waller. Konsortiet och därmed Göteborgs stad kom därefter att kontrollera BJ genom de aktier man ägde.

Ovanligt bland privata järnvägar var den goda ekonomin, efter de inledande problemen, hos Bergslagernas Järnvägar AB (BJ) och vinsten blev många år stor. Vinster på 3-4 miljoner varje år var regel från omkring år 1900 vilket möjliggjorde aktieutdelningar på 4 till 6% mellan 1899 och 1920.

BJ präglades också av framåtanda och innovationsrikedom. Fordonsparken var ett exempel på detta. Bland BJ:s fordon kan nämnas de snabbaste ånglok som funnits i Sverige, de fyra ångloken typ H3 från 1927-28 som hade en officiell toppfart på 100 km/h.

I styrelsen skedde flera förändringar efter sekelskiftet 1900. 1901 efterträddes Olof Wijk av August Wijkander, 1900 följdes Theodor Mannheimer av Richard Ossbahr, 1902 Tillberg av Justus A. Waller, 1903 blev Carl August Kjellberg styrelseledamot och 1911 Peter Lamberg som efterträdde Holm. 1912 ersattes Fischer och Seaton av Gustaf Boman och Axel Carlander och 1913 inträdde Hjalmar Wijk istället för den avlidne Wijkander.

År 1908 bildades trafikförvaltningen Göteborg-Stockholm-Gävle (GSG). Förutom BJ ingick Stockholm-Västerås-Bergslagernas Järnvägar (SWB) och Gävle-Dala Järnväg (GDJ). BJ övertog också aktiemajoriteten i GDJ samma år. 1919 lämnade SWB samarbetet och ombildning till Trafikförvaltningen Göteborg-Dalarna-Gävle (GDG) med de två kvarvarande järnvägsbolagen som ägare och med Södra Dalarnes Järnväg (SDJ) som deltagare i förvaltningen. De olika bolagens trafik var dock alltjämt nära sammanknutna via stationerna i Ludvika (SWB) respektive Falun (GDJ). BJ kom även att sluta flera mindre järnvägar till sig såsom banan till Lilla Edet, banorna Mellerud-Arvika och Åmål-Årjäng samt Fryksdalsbanan.

1913 ägde Enkla bolaget 63 620 aktier (50,5% av kapitalet) i BJ och Göteborgs stad ägde direkt 47 879 och totalt förvaltade staden 56 091 aktier (44,6%). Företaget var alltså i praktiken ett bolag som ägdes av Göteborgs stad då även Enkla bolaget kontrollerades av staden. Vad vi idag skulle kalla ett kommunalt bolag, men det ansågs då vara Sverige största privata transportföretag. I GDJ ägde BJ 60% av aktiekapitalet och rösterna.

1932 startades busstrafik av BJ och dotterbolaget BJ Omnibus AB bildades. Några år senare startades också godstrafik med lastbilar. 1941 fusionerades GDJ Omnibus AB och SDJ Omnibus AB med BJ Omnibus. Samtidigt ändrades namnet på buss- och åkeriföretaget till GDG Biltrafik AB. 1941 blev GDG storägare i ASG (idag DHL), en aktiepost som blev SJ:s vid förstatligandet 1947. 1942 hade bolaget totalt 3 400 anställda.

Under åren 1939-1946 elektrifierades huvudlinjen Göteborg-Kil-Falun och ett år senare förstatligades hela företaget för att 1948 bli en del av SJ. Då BJ, GDJ och GDG var lönsamma företag löstes de in till marknadsvärde. Huvudägarna,
Göteborgs stad och Gävle stad var dock inte positiva till det statliga övertagandet:

”Eftersom BJ som nämnts hade goda finanser var huvudägaren Göteborgs stad inte positiva till att staten skulle ta över bolaget, men enligt 1939 års riksdagsbeslut skulle ju i princip alla järnvägar göras statliga. Staten fick betala över 80 miljoner för BJ. SJ tog över BJ:s trafik och även en hel del rullande materiel år 1948.”

Inom bolaget GDG, som blev dotterbolag till SJ behölls en omfattande bussverksamhet i hela bolagets gamla verksamhetsområde från Gävle och Dalarna i norr till Götaälvdalen och Kungälv i söder. 1990 köpte dotterbolaget GDG hela moderbolaget SJ:s bussverksamhet och bytte namn till Swebus. Samtidigt såldes åkeriverksamheten av.

Efter privatisering 2000-2001 så har Swebus idag bytt namn till Nobina, har 7 600 anställda och ägs av internationella riskkapitalbolag som har kortsiktig vinstmaximering som viktigaste inriktning och grundläggande affärsidé.

Delar av järnvägssträckningen
har under senare år byggts ut till modern järnväg med dubbelspår för pendeltåg Göteborg-Älvängen och snabbare regionaltrafik Göteborg-Trollhättan.

Skandinaviska Kredit (Skandinaviska Banken)

Under våren 1863 hölls ett nordiskt nationalekonomiskt möte i Göteborg. På det mötet och i en mindre krets lade den danske finansmannen C.F. Tietgen fram en plan på ett skandinaviskt-internationellt finansinstitut med säte i Köpenhamn. Det skedde i liten grupp av deltagare, däribland Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk, C.Fr. Waern och A.O. Wallenberg. Idén var en bank som genom emissioner och kapitalimport skulle förmedla stora investeringar till näringslivet. Målsättningen var att locka utländska investerare.

I verkligheten blev det hela något annat när banken grundades 1863. Oscar Ekman som blev den som drev projektet lyckades inte hitta några internationella placerare utan banken fick istället en i huvudsak svenska karaktär, mycket tack vare A.O. Wallenberg. Sätet för banken blev dessutom Göteborg istället för Köpenhamn. Namnet blev Skandinaviska Kredit AB och var Sveriges första aktiebank.

I den första styrelsen ingick Oscar Ekman (ordf.), C.Fr. Waern, J.W. Wilson, Peter Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt (överståthållare och  senare regeringsmedlem, förfader till dagens utrikesminister Carl Bildt), Jules Stjernblad från Skånes Enskilda Bank, Henrik Davidson (chef för bankens Stockholmskontor) samt C.F. Tietgen (avgick redan 1866). Till VD utsågs den danskfödde Theodor Mannheimer. Banken fick sitt kontor i det så kallade Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Huset var också Oscar Ekmans bostad och huvudkontor för D.Carnegie & Co.

Skandinaviska Kredit fick snabbt en ledande roll när det gällde utlåning til lindustriföretag och emissionsverksamhet. Man lämnade under 1860-talet betydande krediter till Rosendahl, Mölnlycke, Hellefors, Edsvalla och Bergvik och redan i början av 1870-talet var banken Sveriges viktigaste bank, även om Skånes Enskilda Bank var siffermässigt större.

Skandinaviska Kredit var helt avgörande för bildandet av ett av Sveriges tidiga storföretag, nämligen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ). Bakgrunden var ett antal obligationslån till järnvägsbolag vars räntor inte kunde betalas. Tillsammans med Ernest Cassel, representant för ett engelst konsortium, The Swedish Association Ltd, som ägde majoriteten i de aktuella järnvägsbolagen samt några gruvbolag och bruk agerade Theodor Mannheimer och banken för att bilda TGOJ. Skandinaviska Kredit erhöll 20% av aktierna. Dessa såldes senare av till enskilda intressenter.

1896 drog sig Oscar Ekman tillbaks från posten som ordförande och ersattes av Olof Wijk d.y., som efter sin död 1901 ersattes av Ivar Waern. Stockholmskontorets chef Henrik Davidson dog 1895 och på hans post inträdde Karl Langenskiöld (ingift i familjen Ekman). 1901 blev denne dock chef för Riksbanken och ny chef i Stockholm blev då Jonas C:son Kjellberg. När Theodor Mannheimer dog år 1900 ersattes han av A. Andréen med Herman Mannheimer vid sin sida.

Banken köpte också upp andra banker, 1907 köptes Industrikredit AB i Stockholm och 1910 fusionerade man med den lika stora Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev efter denna fusion utan konkurrens Sveriges största bank. Från 1910 hade banken tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas C:son Kjellberg och Malmö med Erik Malmsten. Carl Herslow (tidigare ordförande i Skånes Enskilda Bank) blev ordförande och Ivar Waern vice ordförande. Från 1911 blev L. Åkerhielm ordförande och William Gibson samt Carl A. Trolle vice ordförande.

Banken blev huvudfinansiär för flera storföretag i Göteborgsregionen, exempelvis familjerna Mark och Carlanders företag Claes Johansson & Co, Gamlestadens Fabriker och SKF, flera av stadens rederier samt Götaverken. Även vid Grängesbergsbolagets övertagande av AB Gellivare Malmfält och Luossavaara-Kirunavaara AB år 1903 spelade banken en betydande roll.

Övertagandet av andra banker fortsatte också, 1917 övertogs Sveriges Privata Centralbank, som självt övertagit Nordiska Kreditbanken samma år, 1918 övertogs Örebro Enskilda Bank (grundad 1837) och1919 Skånska Handelsbanken.

Banken kom också att bli den största kreditgivarna till Ivar Kreuger och hans spekulativa uppbygge av en svensk industrigrupp med Svenska Tändsticks AB (STAB) och Kreuger & Toll i centrum. Andra storkunder var Broström, SKF, Uddeholm och Bofors via Göteborgskontoret och Sockerbolaget (arvtagare till Carnegie), Kockums och familjen Wehtjes Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet (de två senare företagen skulle senare delvis hamna hos Stockholms Enskilda Bank).

I storbolagen Grängesberg, STAB och SKF ägde banken själv stora aktieposter och man hade stora lån till en rad bolag som krisade under 1920-talet. Däribland det gena emissionsbolaget Centralgruppen Emissions AB (som bland annat ägde de malmrättigheter som skulle ge upphov till bolaget Boliden), Riddarhyttan, Björkaasen i Nordnorge, separatorbolaget Baltic, Öresundsvarvet i Landskrona, Marma-Långrör (ägt av familjen Wijk), Claes Johansson & Co, Malmö Yllefabriks AB samt till spekulanterna Huldt och Knut Tillberg. Banken tvingades överta ägandet av flera av dessa krisbolag under 1920-talet för att säkra sina fordringar.

Boliden såldes till Kreuger 1929, men vid Kreugerkraschen 1932 kom bolaget tillbaka i bankens ägo. Genom att Skandinaviska Kredit varit Kreugers viktigste bankförbindelse drabbades banken hårt av Kreugerkraschen, både ekonomiskt och på annat sätt. Bankens renommé, främst i utlandet, försämrades på ett avgörande sätt. Även bankens stockholmschef Oscar Rydbeck drogs med i Kreugers fall, förlorade jobbet och blev förklarad i personlig konkurs. Kreugers imperium var precis som så många andra spekulanters, då som nu, byggt på lösan sand. Fiktiva värden spelade en stor roll och när kraschen försvann det mesta som ur en tom ballong. Banken döptes 1939 om till Skandinaviska Banken.

För att överta bankens industriintressen startade man 1937 investmentbolaget Custos som övertog Skandinaviska Bankens ägande i Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhyttan, Hellefors, Wargön, Marma-Långrör, Mölnlycke och Oxelösunds Jänverk med mera. Senare också en aktiepost i STAB.Tillsammans kom banken och AB Custos att utgöra centrum i en av Sveriges största storfinansgrupper.

Resultatet av Skandinaviska Bankens problem och sammankoppling med Kreugerkraschen tillsammans med att Svenska Handelsbanken hade en dynamisk ledning ledde till att Skandinaviska Banken blev omsprungen av Handelsbanken som blev Sveriges största bank. Skandinaviska Banken fortsatte dock att överta andra banker och växte också, 1939 övertogs Loftahammars Lån- och Sparkassa, 1942 AB Borås Bank och AB Dalslands Bank, 1944 Bankirfirman C.G. Cervins bankrörelse, 1945 Södermanlands Enskilda Bank AB och 1949 Göteborgs Handelsbank.

1959 gjordes det gamla sågverksföretaget Säfveåns AB om till ett investmentbolag och övertog bankens ägande i bland annat Boliden och Svetsmekano.

1963 var Skandinaviska Banken och Custos centrum i den tredje största svenska storfinansgruppen och centrala makthavare i gruppen var Sven Schwartz, Lars-Eric Thunholm, Tage Thomasson, Franz Hartmann och Gösta Liedberg. I styrelsen satt för övrigt även Dan-Axel Broström och Ernst Wehtje, vars bror Walter Wehtje satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank.

1969 bestod bankens styrelse av Frans Hartmann (ordförande), Sven Hammarskiöld, Erland Waldenström, Dan-Axel Broström, Stig Gorthon, Kristian von Sydow, Sverre R:son Sohlman, Wilhelm Ekman (från samma familj som bankens initiativtagare Oscar Ekman), Nils Holmström, Per Carlsson, Sune Wetterlundh, Gunnar Engellau (Volvo), Lars-Erik Thunholm (VD), Ingemar Blennow (chef göteborgskontoret), Alf Åkerman (chef stockholmskontoret) och Hans-Cavalli Björkman (chef Malmökontoret). Bland de större ägarna fanns fortfarande familjen Mannheimer.

1972 fusionerades banken med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken.

Direktörer i Skandinaviska Kredit / Skandinaviska Banken

Göteborg
Theodor Mannheimer, 1864-1900
A. Andréen 1900-1905
Herman Mannheimer, 1900-1930
Åke Belfrage, 1930-1946
Erik Lundh, 1946-1960
Ingemar Blennow, ?-1970

Stockholm
Henrik Davidson, 1865-1895
Karl Langenskiöld, 1895-1901
Jonas C:son Kjellberg, 1901-1917
Oscar Rydbeck, 1917-1932
Ernst Herslow, 1933-1946
Gustaf Söderlund 1946-1957
Lars-Erik Thunholm 1957-1971 (VD 1957-1971)
Alf Åkerman 1971

Malmö
Erik Malmsten 1910-1913
Holger Lauritzen, 1913-1919
Åke Belfrage, 1919-1930
Ernst C:son Herslow, 1930-1933
Ivar Åkerman, 1933-1951
Claes Lindskog, 1951-?
Hans Cavalli-Björkman, ?-1971

Läs mer: Sydsvenskan, SVD, VA,

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Mannheimer – Skandinaviska Kredit

Del 5 av 7 i serien Direktörsfamiljer

Initiativtagare till Skandinaviska Kredit var en grupp göteborgsköpmän, Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk och C.Fr. Waern samt stockholmaren A.O. Wallenberg. Dessa träffades 1852 i Köpenhamn för att bilda en internationell bank. 1863 omvandlades det hela till en svensk bank som formellt bildades 1864 under namnet Skandinaviska Kredit AB och med kontor i Oscar Ekmans hus på Södra Hamngatan 11. I den första styrelsen ingick Oscar Ekman som ordförande, en post han behöll i 32 år, C. Fr. Waern, J.W. Wilson, P. Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt, Jules Stjernblad, Henrik Davidson och C.F. Tietgen.

Till VD i den nybildade banken utsågs Theodor Mannheimer (1833-1900), som 1855-1864 var delägare i havreexportfirman Pineus, Mannheimer & Co. PIneus fortsatte då själv att driva firman, vars havreexport dock minskade.

Banken startade 1865 ett kontor i Stockholm under ledning av Henrik Davidson (chef i firman L. Meyerson) och Herman Meyerson. Wallenberg avgick då ur styrelsen för banken. 1868 startades ett avdelningskontor i Norrköing under ledning av John Philipson. Under Theodor Mannheimer utvecklades Skandinaviska Kredit snabbt till att bli Sveriges ledande bank och deltog i en mäng obligationsemissioner som finansierade investeringar i industri. redna på 1870-talet var banken den största i Sverige näst efter Skånes Enskild bank.

Banken och Theodor Mannheimer spelade en central roll för finansieringen av järnvägdsutbygganden i Sverige, exempelvis för Bergslagsbanan, Västkustbanan och Göteborg-Borås-Alvesta-järnvägen liksom vid tillkomsten av Grängesbergsbolaget (Trafik AB Grängsesberg-Oxelösund, TGOJ).

Kring sekelskiftet inträffade stora förändringar i bankens ledning. 1896 avgick Oscar Ekman från bankstyrelsen och efterträddes av Olof Wijk d.y. som vid sin död 1901 följdes av Ivar Waern. I Stockholm blev Oscar Ekmans svärson Karl Langenskiöld chef när H. Davidson dog 1895. 1901 blev han chef för Riksbanken och efterträddes av Jonas C:son Kjellberg. Theodor Mannheimer dog år 1900 och ersattes av sonen Herman Mannheimer (1867-1942) och A. Andréen. Den senare var chef och den förstnämnde vice.

Fler bankfusioner genomfördes under den nya ledningen, 1907 köptes Industrikredit AB och 1910 Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev nu Sveriges överlägset största bank och fick tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas Kjellberg och Skåne med Erik Malmsten. Banken blev den vikiga samarbetspartnern för och finansiären av de göteborska varven, rederierna, verkstadsindustrierna och textilföretagen som drevs och leddes av familjer som Broström, Mark och Carlander. Under ledning av Herman Mannheimer blev det ett intimt samarbete mellan banken och den framväxande göteborgska verkstadsindustrin. Han kvarstod i bolaget som chef för göteborgskontoret till 1930 då han ersattes av Åke Belfrage, tidigare chef i Malmö. I styrelsen var han kvar intill sin död, därav som styrelseordförande från år 1942.

Herman Mannheimer

Herman Mannheimer

Både Theodor och Herman Mannheimer hade förstås en rad styrelseposter i olika stora svenska företag utöver engagemanget i Skandinaviska Kredit, en bank som familjen Mannheimer i nästan 80 år hade ett dominerande inflytande i. Theodor Mannheimer har donerat pengar till en fond som genom tiderna har finansierat många konstnärer i Göteborg och Herman Mannheimer var en av initiativtagarna till Göteborgs Konserthus.

Herman Mannheimer var gift med Lisa Magnus (1876-1957) från en annan rik göteborgsfamilj. Hermans bror Otto Mannheimer (1860-1924) var advokat och delägare i Philip Lemans advokatbyrå åren 1896-1924. Han var också politiker, först i stadsfullmäktige i Göteborg och sedan i riksdagen. Otto var gift med den dotter, Charlotte Abrahamsson (1866-1934) till en rik grosshandlare i Göteborg, Arnold Abrahamsson. Otto och Charlotte Mannheimer grundade Stiftelsen Otto och Charlotte Mannheimers fond, också till förmån för konstnärer och konststuderande, i vilken bland annat Anna Mannheimer (se nedan) sitter i styrelsen.

En tredje bror, Carl Mannheimer (1868-1952) var far till Love Mannheimer, som 1943 grundade en av de firmor som är ursprunget till en av dagens största advokatbyråer i Sverige, Mannheimer Swartling. Denna gren av familjen Mannheimer hade ägarintressen i snickeriföretaget Bark & Warburg, ett bolag som kontrollerades av familjen Hamberg.

Love Mannheimer var i sin tur far till den socialdemokratiske göteborgspolitikern och juristen Sören Mannheimer, tidigare gift med regissören Carin Mannheimer, föräldrar till radiokändisen och krönikören Anna Mannheimer. Sörens bror, advokaten Jon Mannheimer har dottern Clara Mannheimer. Även Sören Mannheimer har haft styrelsuppdrag i det göteborgska näringslivet. Konstnären Sara Mannheimer och litteraturkritikern (och tidigare medlemmen i det som idag är Socialistiska Partiet) Otto Mannheimer tillhör också släkten Mannheimer. En annan var läkaren Edgar Mannheimer (1904-1965), son till den förste Otto Mannheimer.

Läs mer: Fokus, Chalmers, GP, Populär Historia, Företagsamheten1, Företagsamheten2, Palace, GT, SR, AB,
Källor för övrigt:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Ivan Lind, Göteborgs handel och sjöfart 1637-1920, 1923
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923