Eriksbergs Mekaniska Verkstad

Eriksbergs Mekaniska Verkstad hade sitt ursprung i en ”Galvanisk Inrättning” som startades i en gammal smedja på tomtplatsen Eriksberg på Sannegårdens ägor, 14 400 m² stort område, 1850 av Christian Barchman, en segelskuteredare och skeppshandlare samt hans kompanjon CF Höglund. 1850 av Christian Barchman, en segelskuteredare och skeppshandlare samt hans kompanjon CF Höglund. Detta var troligen första specialiserade galvaniseringsverkstaden i landet. Smedjan var belägen på en höjd nedanför berget där senare EMV´s huvudkontor byggdes. Till en början arrenderades området av Gbg´s stad.

Eriksberg på 1850-talet

1852 kompletterades anläggningen med en smedja och ett gjuteri, som inrymdes i ett gammalt kruthus. Företaget kallades vid denna tid för ”Ericsbergs Metall och tackjärns gjuteri” och bestod av en uppe på berget belägen smedja och galvanisk verkstad samt en välvd gråstensbyggnad f.d. krutmagasin, som nu anordnades till gjuteri med en mekanisk verkstad på andra våningen. Företaget tillverkade en mängd artiklar för fartyg från bultar, spikar och lås till roderbeslag, pumpar, vinschar och slags spel. Spisar, strykugnar, ornament och gravvårdsstängsel kompletterade produktionen.

1853 anställdes David Wilhelm Flobeck som föreståndare för anläggningen och det är detta år som av någon outredd anledning räknas som verkstadens officiella födelseår. I verksamheten ingår nu reparation av dåtidens segelfartyg. C. Barchman lämnade företaget år 1859 men det drevs vidare av D.W. Flobeck i bolag med J.F. Michaeli under namnet ”Ericsbergs Gjuteri-och Galvaniseringsfabrik”. 1863 gick bolaget i konkurs och såldes på auktion. D.W. Flobeck köpte det med hjälp av byggmästare P.J. Rapp. De närmaste åren därefter uppfördes ett nytt gjuteri och en ny maskinverkstad. 1865 byggdes också en fyr på Måseskär. De äldre byggnaderna moderniserades och nya verktygsmaskiner anskaffades. Total fanns det då 20 personer anställda i företaget.

1871 köptes marken som verkstaden låg på av Göteborgs stad och samma år startades ett skeppsvarv i anslutning till verkstaden. Den 29 oktober 1873 levererades det första fartyget, bogserångslupen Aktiv, vilket några veckor senare följdes av systerfartyget Erik. Företaget hade nu 220 anställda. Året därpå levererades Göteborgs första ångfärja: Bonnafröjda. På 1870-talet byggdes också ett antal järnbroar för Göteborgs stad. 1876 ombildades verksamheten till aktiebolag, Eriksbergs Mekaniska Werkstads AB och verksamheten utvidgades kraftig under de följande årtiondena, med nya kajer, stapelbäddar, bryggor och verkstäder men förblev det minsta av de tre stora varven i Göteborg.

1896 köpte Flobeck ut P.J. Rapp ur företaget och blev ensam huvudägare. 1904 dog D.W. Flobeck och sonen Erik W. Flobeck övertog ledningen av företaget. Företagets expansion fortsatte. 1906 byggdes företagets första båt för Broström, SS Fermia för Ångbåts AB Ferm. Det var ett år efter att Dan Broström övertagit ledningen för Broströms-koncernen. Tre år senare inträdde Dan Broström i styrelsen för AB Lindholmens Varv och 1914 var han drivande i anskaffandet av en stor flytdocka till AB Göteborgs Mekaniska Verkstad via bolaget AB Göteborgs Skeppsdocka som hade Broströms och Göteborgs Mekaniska som huvudägare.

Produktionen Vid Eriksberg bestod främst av passagerarbåtar, ångslupar och bogserbåtar till Danmark, Norge och Finland samt skärgårdsbåtar till Stockholm. Dan Broström undersökte 1907 möjligheterna att köpa mark i Färjenäs för att starta ett nytt varv där, men planerna lades på grund av de höga investeringskostnaderna på is. Istället kom han att investera i redan befintliga varv. 1915 köptes Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB av Ångfartygs AB Tirfing. Vid denna tid hade varvet 400 anställda. Gunnar Engberg blev VD för företaget år 1917. Med hjälp av kapitalet från Broström växte varvet därefter kraftigt och hade 1919 mer än 800 anställda. 1916 köpte Dan Broström aktiemajoriteten även i AB Göteborgs Nya Verkstad och bytte namn på företaget till AB Götaverken.

Under första världskriget fick Eriksberg många beställningar, men hälften av dessa annullerades när lågkonjunkturen slog till 1921. Med få beställningar så använda varvet istället sin arbetskraft till att bygga ut varvets reparationskapacitet. Tre olika flytdockor införskaffade, den största byggde av varvets egen personal. Investeringarna möjliggjordes genom moderbolaget Tirfings mycket god ekonomi. Precis som Götaverken gjort tidigare började Eriksberg också bygga Burmeister & Wain-motorer på licens varvid varvet också började bygga dieseldrivna fartyg. 1925 dog Dan Broström i en olycka och han efterträddes som styrelseordförande i Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB av sin svåger, J. Albert Janson. Denne dog dock redan året efter varvid han efterträddes av sin bror S. Gustaf Janson.

Den 3 maj 1927 eldhärjades varvet svårt, då rörverkstaden, pannhuset, kopparslageriet samt smedjan till stora delar förstördes men det tycks inte ha påverkat varvets tillväxt på något sätt. 1930 hade Eriksbergs Mekaniska Verkstad 2 100 anställda, men sen inträdde återigen en lågkonjunktur varvid antalet anställda minskade till 850 personer 1932 men 1938 hade varvet återigen ökat produktionen och hade då 2 800 anställda. Eriksberg gynnades vid denna tid av att det ägdes av ett större rederi som placerade stora delar av sina beställningar på varvet. 1934 tog Herbert Jacobsson över ordförandeklubban i Eriksberg Mekaniska Verkstads AB. Också han var gift med en syster till Dan Broström. Han förblev ordförande intill sin död 1948.

I slutet av 1930-talet köpte Eriksberg mark väster om det befintlig varvet och med start 1940 påbörjades nu bygget av en ny varvsanläggning bestående av tre betongbäddar för fartyg upptill 35 000 dwt. En ny plåtverkstad byggs också i vilekn sketioner till fartygen kunde byggas inomhus. Dessutom togs ett nytt område vid Sannegårdsporten i bruk som lagerplats för färdiga sektioner. Den första bädden stod klar 191, plåtverkstaden och den andra stapelbädden 1943 samt ett nytt huvudkontor 1944. 1947-48 var hela ombyggnaden klar med svetshall i hop med plåtverkstaden och de tre nya stapelbäddarna. 1947 avgick också Gunnar Engberg som VD. Han efterträddes av Erik Häggström. 1949 blev Tor Erland J:son Broström styrelseordförande i Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB

Med ett relativt blygsamt aktiekapital – 6,5 miljoner kronor i början av andra världskriget – kunde sedan Eriksberg göra reella nettovinster på i genomsnitt 40-50 miljoner kronor per år under hela 1940-talet. Orsaken till detta var bl.a. tillkomsten av en förmånlig krigskonjunkturskatt, men även de stora förtjänster som kunde göras på reparationer av krigsskadat tonnage och den starka efterfrågan på ersättnings- och nybyggnadstonnage till främst nordiska rederier både under och efter kriget. De stora vinsterna från varvsrörelsen återinvesterades inom sjöfart och industriellt ägande av ägarna Broströmskoncernen och bidrog till att denna koncern kunde växa till en av landets vinstrikaste under 1950-talet.

1953 byggdes den största stapelbädden ut så att fartyg på upp till 32 000 dwt kunde byggas. ett nytt verktygsförråd byggdes också varvid det gamla kunde byggas om till matsal och omklädningsrum. Varvet som nu hade fler än 4 000 anställda friade 100-årsjubileum samma år. 1954 levererades den första tankern på 32 000 ton. Året efter byggdes en ny pir i betong för flytdockorna. Den försågs med omklädningsrum, matsal, verktygsförråd med mera. 1956 sjösattes den första tankern på 34 000 ton och därefter växter storleken på fartygen snabbt. Eriksberg hade nu blivit Skandinaviens största varv med 4 500 anställda år 1958. Ytterligare områden vid Färjenäs inköptes och en ny docka byggdes avsedd för att bygag fartyg på uppemot 130 000 dwt. Personalen minskades på grund av låg orderingång flera gånger i slutet av 1950-talet men ökade snart igen. 1964 hade företaget 5 700 anställda

Den 30 juni 1961 efterträddes Erik Häggström som VD av Sven Häggqvist. Ekonomiskt utvecklades Eriksberg fortsatt starkt och var det mest lönsamma varvet i Sverige fram till mitten av 1960-talet. Nya byggnader uppfördes och varvet fortsatte sin expansion. 1963 övertog Eriksbergs Mekaniska Verkstad 50% av aktiekpitalet i Uddevallavarvet AB och samma år sjösattes ett fartyg på 92 750 dwt, Mobil Brilliant, då Europa största fartyg.

Det sista lönsamma decenniet var 1960-talet, då konkurrensen från den japanska varvsindustrin blev alltmer tydlig. När norska redare fick svårigheter att refinansiera sina fartygsköp, speciellt i USA, ställdes krav på de svenska varven att lämna krediter till redarna på liknande sätt och till subventionerade räntor och villkor som de japanska varven gjorde. Varven vill ha statligt hjälp med finansiering men då krävde staten ett samgående mellan Eriksberg , Götaverken och Uddevallavarvet. Så blev inte fallet även om Broströms 1967 erbjöd sig att köpa aktiemajoriteten i AB Götaverken. 1969 hade varvet 4 100 anställda och 500 inhyrda arbetare från bemanningsföretag (gråfirmor).

På bilden ovan syns T/T ”Nai Genova” på 400 000 dwt och systerfartyget T/T ”Nai Superba”. De var 369 m långa, 63 m breda och hade ett djupgående på 29,5 meter. Båtarna levererades från Eriksberg 1978 och är de största fartyg som byggts i Göteborg. Foto: Varvshistoriska

1970 blev varvsverksamheten vid Lindholmen en del av verksamheten vid Eriksberg. Själva företaget köptes dock inte utan det förblev en del av Johnsson-koncernen (Nordstjernan). Det totala antalet anställda i Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB var nu 5 600. Den ännu kvarvarande bockkranen stod också färdig detta år. 1971 efterträddes Sven Häggqvist av Bengt Eneroth som VD. I början av 1973 hade antalet anställda ökat till 6 200 så det verkade ännu gå bra för Eriksberg. De byggde vid denna tids också upp det portugisiska varvet Lisnave, senare Setenave, som bland annat levererade förskepp till bolagets supertankers.

Eriksberg

1974 hade Eriksberg hamnat i en akut ekonomisk kris, vilket fick till följd att verkställande direktören Bengt Eneroth fick avgå efter 30 år i företaget.

Eriksberg köptes av staten den 29 april 1975 för 1 000 kronor och blev 1976 dotterbolag till Götaverkens som staten övertagit från Saléns. Reparationsverksamheten vid Eriksberg lades omedelbart ner och flyttades till Götaverken. Lindholmens Varv lades ner 1976 och de kvarvarande göteborgsvarven inordnades 1978 i det statliga AB Svenska Varv. Under 1978-79 avvecklades successivt all verksamheten vid Eriksberg, och den 31 mars 1979 upphörde all nyproduktion vid varvet. Den 15 juni 1979 levererades slutligen varvets sista fartyg, produkttankern M/T Atland till Broströms. Varvet avvecklades därefter och såldes i bitar. Flea byggnader finns dock ännu kvar på området liksom den stora byggdockan och bockkranen som fortfarande kan ses från stora delar av Göteborg.

Andra källor: