Lazarus om Oscar Dickson

Kommerserådet James Dickson seniors fjärde son, Oscar, föddes i Göteborg den 2 december 1823.

Hans tre äldre bröder hade ägnat sig åt köpmansyrket och utbildat sig i firman James Dickson & komp. till adepter för den af fadern och farbrodern införda, dittills i vårt land okända ”förädlingen” af våra gamla skogar, som fordomdags voro landets stolthet, och hvilka redan konung Karl den elfte på sin tid ville skydda för sköfling, anseende dessa stora djupa skogar vara icke allenast Sveriges förnämsta nationalrikedom, utan äfven tjänande som ett utmärkt försvar mot våra fiender, då dessa ville angripa oss i ryggen. Karl XI gick själf till fots, för att utröna detta, hela riksgränsen mot Norge upp från Svinesund till lappmarkerna.

Karl XIV Johans regering sökte ordna skogarnas angelägenheter och borttaga oegentliga förhållanden, som varit rådande under de senaste 140 åren. Af en tryckt redogörelse härom framgår, att dessa ärenden dryftades af vederbörande myndigheter, på grund af särskilda uppdrag, hvilka ock föranledde regeringsbeslut i laglig ordning. Man upplät emellertid, i form af skatteköp, tili enskilde personer stora arealer af rekognitionsskogar och förlänade inkomsten af häradsallmänningarna till kommunerna samt gaf dessutom privilegier åt inflyttade främlingar att vid deras sågverk i de norrländska älfvarna få årligen mot s. k.
stubbören tillösa sig ett visst antal af jägeribetjäningen utstämplade träd.

På så sätt uppstod det ryktbaraste af dessa privilegierade verk, det sedan riksbekanta Baggböle vid Umeåälfven, hvilket tillika med det vid samma älf belägna, Dicksons firma äfven tillhöriga Norrfors var privilegieradt med en årlig utsyning a 20,040 timmerträd mot erläggande af stubbören, hvilkas belopp var beroende af markegångspris. Till utstämpling af angifna belopp privilegiitimmer för Baggböle och Norrfors anslogs en skogsareal af kronoparkerna, belöpande sig till icke mindre än 1,200,000 tunnland.

Oscar Dickson erhöll i ungdomen undervisning i Göteborg, både privat och vid stadens handelsinstitut, någon liten tid ock vid Chalmersska slöjdskolan.

Därefter utsändes unge Oscar till Lübeck för att genomgå Klugmanns handelsakademi därstädes.

Återkommen till Göteborg, började han deltaga i kontorsgöromålen, men stannade ej länge hemma, utan begaf sig till England och London, dock icke för att, såsom i tidningarnas lefnadsteckningar öfver honom uppgifvits, arbeta på firman Dickson Brothers & Comp:s kontor i London; hans njutningslystna sinne sökte endast nöjen.

Firman Dickson Brothers & Comp. i London, utgörande en filial af Dicksonfirman i Göteborg för bevakande af densammas stora intressen inom det britiska riket, hade sitt kontor vid Broadstreet i City, i grannskapet af bankirernas gata, Lombardstreet, och förestods af kommerserådets äldste son, James Jamesson, född 1815.

Andre sonen, Charles Peter, född 1817, var bosatt i Liverpool. Sedan han blifvit måg till sin principal, Dudgeon, som dref stora ostindiska affärer, blef Charles Peter kompanjon med denne under firma Dudgeon, Dickson & komp., Liverpool.

Tredje sonen, Robert, född 1819, var anställd hos sin farbror, Peter Dickson, i London och stod hos denne i så stor gunst, att han vid farbroderns död några år efteråt fick ensam ärfva dennes stora förmögenhet, uppgående till omkring 500,000 pund sterling.

Unge Oscar hade sålunda haft godt tillfälle att hos sina äldre bröder få lära sig världshandelns olika grenar, men han begagnade sig ej däraf, utan skötte, som sagdt, endast sina nöjen i England.

Oscar blef hemkallad för att erhålla undervisning af en vida skickligare läromästare, kusinen, brukspatronen James Dickson junior, disponent öfver alla de Dicksonska domänerna i Norrland samt delägare i firman James Dickson & komp.

Hemkommen till Göteborg, bad unge herrn sin pappa att före sin uppresa till Norrland få göra en tripp till Paris för sitt nöjes skull, och fadern biföll denna begäran.

Oscar Dicksons intimaste vän på den tiden var den samma år som han själf födde Theodor Friedländer, son till en grosshandlare i Göteborg af tysk, men icke judisk extraktion. Denne Friedländer hade vistats flera år i Algeriet, anställd hos en stor firma, Bonnevier & komp, hvilken importerade mycket trä från Sverige. Firman Bonnevier & komp. gjorde dock cession, och då begaf sig Friedländer till Paris, dit han anlände någon kort tid före Oscar Dickson, hvilken kom med en vacker reskassa af 50,000 francs, hvilket belopp skulle användas till nöjen, dock icke af den förädlande arten, utan krassa, materiella förlustelser.

Friedländer tog Oscar Dickson om hand och anmodades af denne att arrangera nöjena.

I världens hufvudstad, Paris, fanns den tiden samladt ett ovanligt stort antal svenske vivörer, alla af goda familjer och de fleste med späckade börsar: baron H. Rehbinder, Holger Rosencrantz, grefve Spens, grefve Jockum Beckfriis, grefve Charles Emile Lewenhaupt, baron Karl Gerhard de Geer, kaptenen, sedermera öfversten Sjöstén, artisterne Max Hess och Höckert samt G. Odencrantz. Dessa voro de ordinarie i det lefnadslustiga kotteriet, där dock äfven Pirre Horn, doktor Rossander, Louis Guilletmot och andra glada själar tillfälligtvis gåfvo gästroller. Att firman Oscar Dickson & Theodor Friedländer, en firma, hvilken anställt Bacchus som prokurist och Venus som kassör samt hade Sanct Anton kortmålare till huspredikant, med öppna armar skulle upptagas i detta njutningslystna och fördomsfria lag, var naturligt.

När de femtiotusen krigarne ärligt stupat under glädjens fana, reste Oscar Dickson hem till Göteborg, men Friedländer stannade kvar i Paris och etablerade för egen räkning en god agenturaffär för försäljning af Dicksons och andra sågverksägares trävaror i Frankrike och Spanien, hvilken agentur ännu existerar i Paris och äges af brodern, Ludvig Friedländer. Det var Theodor Friedländer, som år 1856 förmedlade den märkvärdiga försäljningen af Åmmebergs zinkgrufvor i Nerike till det belgiska bolaget ”Société de la Vieille Montagne”.

Åmmeberg tillhörde den bekante brukspatronen Jansson, hvilken började som skjutspojke och hållkarl vid Lerbäcks gästgifvaregård samt tjänte upp sig till millionär genom lyckade egendomsaffärer och vid sin död, år 1852, var ägare af, förutom Åmmeberg, Skogaholms bruk i Nerike, Borggårds bruk i Östergötland, Ekensholms och Stålbåga bruk med Björndammens masugn samt Torps stora landtegendom i Södermanland.

Jansson blef ägare till Åmmebergs grufvor af en tillfällighet, som är karakteristisk för hans sedermera utvecklade affärssnille. Jansson, den tiden hållkarl på Lerbäcks gästgifvaregård, skjutsade en dag två herrar in till Örebro. Under färden hörde han dessa herrar samtala om, att de vid ankomsten till Örebro skulle inmuta ett fält koboltgrufvor på Åmmebergs ägor. Jansson, som var född i Hammars socken, kände noga till belägenheten af det omtalade gruffältet. Vid ankomsten till Örebro likviderades skjutskarlen, men de två vännerna beslöto att, innan de gingo till bergmästaren, taga sig en god middag på gästgifvaregården. Först därefter begåfvo de sig till bergmästaren, men då hade redan hållkarlen Jansson hos denne nyss fått mutsedlar på hela gruffältet, till hvilkas lösen han hade användt de erhållna skjutspengarna.

Efter Janssons död kom gruffältet i handlanden Lundgrens i Askersund ego, som till detta köp fått förlag af sin svåger, den bekante bank-konto-pro-diversaren, kamrer Widestrand i Örebro.

Lundgren begaf sig utrikes, i sällskap med en sin vän, brukspatron Alsing, för att söka sälja gruffältet. I Paris träffade de tillsammans med Theodor Friedländer och omtalade för denne sitt ärende.

— Hvad vill ni ha för grufvorna? — frågade Friedländer.

— Vi tänka begära tvåhundratusen kronor, men taga nog mindre — svarade Lundgren.

— Duger alls inte — sade Friedländer.

— Minst två millioner måste ni begära, om saken skall lyckas. Vill ni anförtro affären åt mig?

— Gärna! — svarade Lundgren.

Friedländer erbjöd grufvorna till ”La société de la Vieille Montagne” i Verviers och begärde för dem 3 millioner francs. Belgierna beslöto sig för att sända en af sina skickligaste kemister till Sverige, för att undersöka Åmmebergs grufvor. Denne fann, att gruffältet innehöll en nästan outtömlig tillgång af ett slags zinkmalm, som passade utmärkt till uppblandning af bolagets egen malm och hvarefter det förgäfves sökt i flera år. Belgierna köpte gruffältet af Lundgren för 2,800,000 francs, och Friedländer fick 360,000 francs i provision. Lundgrens millioner försvunno dock snart och inom 10 år därefter fick han göra cession, då bosatt å och ägare af Kaggeholm. Friedländers 360,000 francs förstördes på den af honom anlagda Hernösands ångsåg, ett företag, som öfverskred hans krafter. Friedländer tjänte dock upp sig ånyo och dog för några år sedan i Stockholm som en förmögen man.

Men återvändom till den egentlige hjälten i denna skizz!

Oscar DicksonEfter återkomsten från Paris började Oscar Dickson sin merkantila bana som biträde hos sin kusin, brukspatronen på Svartvik. Af denne erhöll Oscar en grundlig undervisning i allt som hörde till de Dicksonska affärerna, såsom sågverksrörelse, skeppsbyggeri, fraktfart m. m.

De båda kusinerna sympatiserade synnerligt väl med hvarandra. Båda voro ovanligt kraftfulla naturer och i högsta grad hänsynslösa. För respektens skull klådde de upp bönderna, då dessa ansågos ha för stora anspråk eller voro i de båda herrarnes tanke oförskämda. Med kronofogdar, länsmän och jägeritjänstemän lefde kusinerna Dickson för affärens skull däremot på mycket förtrolig fot och mutade dem dessutom frikostigt, för att de skulle hålla sig passiva i de många kuriösa affärerna.

På Svartvik fördes ett mycket högt lif. Både brukspatronen och Oscar visste att njuta af guds gåfvor i såväl mat som dryck. Från ett af dessa glada bunkalag berättas en för både situationen och Oscar Dickson betecknande anekdot. Efter en middag hade en gång rangerats ett viraparti med en på besök till Svartvik anländ länsman. Oscar kom underfund med att brodern länsmannen hade fuffens för sig med kortlapparna, hvarför han genast tog sin ärade gäst i kragen och bar ut honom i förstugan samt höll honom öfver räcket till gårdstrappan.

— Vill du erkänna, att du spelat falskt, din rackare? Annars släpper jag dig utför! — sade Oscar.

— Ja! — pep länsmannen, hvarefter han sattes på fötter igen, men fick dock ej komma tillbaka i sällskapet, utan måste begifva sig därifrån.

Det första Baggbölekriget slutade år 1849 med K. M:ts dom, som ålade brukspatronen att endera betala 60,000 rdr för oloflig åverkan på kronans skogar eller också fria sig med värjemålsed. Brukspatronen svor i Degerfors’ tingshus den 17 juni 1850 på sin oskuld. Därefter kunde han omöjligen kvarstanna i Norrland, utan flyttade till Göteborg. Oscar blef då disponent för alla Dicksonska verken i Norrland och på samma gång delägare i den stora firman.

Oscar reste ned till Göteborg. Fadern, kommerserådet, arrangerade en stor fest, hvartill äfven hela Dicksonska kontorspersonalen inbjöds. Vid champagnen knackade kommerserådet, enligt sin vana, två gånger med glaset i bordet, hvarefler han reste sig och yttrade:

”Mitt herrskap! Vi fira i dag en förlofning. Jag föreslår en skål för de nyförlofvade! It is: min son Oscars inträde i dag som delägare i firman James Dickson & kompani. Behagar herrskapet tömma sina glas.”

Man tömde glasen för ”de nyförlofvade”.

Oscar återvände därpå till Norrland.

Firmans grundläggare och hufvuddelägare, bröderna James och Robert, lefde ännu, men firmans roder sköttes med öfverlägsen skicklighet af brukspatronen James Dickson junior, och denna period var firmans mest lysande tid. Brukspatronen utgick dock ur firman år 1854 till följd af sjuklighet, och kommerserådets äldste son, James Jamesson Dickson, hemkallades från London för att öfvertaga chefskapet för firman. I hans ställe blef seniorernas systerson, J. D. Park, chef för Londonfilialen och på samma gång delägare i den stora firman i Göteborg.

Affären i Norrland var så skickligt grundlagd af brukspatronen, att därmed var för Oscar endast att gå i de gamla hjulspåren. Oscar utvecklade den dock ytterligare.

Sandarne, beläget vid Ljusneälfvens utlopp, inköptes och en såg anlades vid det 1 ¼ mil högre upp vid älfven belägna Askesta.

Oscar Dickson gick själf ända från Ljusneälfvens källor till dess utlopp och besåg dess skogstrakter för anläggande af flottleder.

Skogsköp med 50 års afverkning afslutades med bönderna. Ifrån Askesta såg skulle det färdigsågade virket nedflottas till Sandarne.

Under de två första åren gick dock Sandarne med 4,000 pund sterlings förlust om året, beroende på vattenbrist i älfven. Oscar hade befraktat fartyg för att vid Sandarne inlasta Askesta virke. Fartygen lågo vid Sandarne och väntade på last, men virket kunde icke flottas utför älfven i brist på vatten, hvilket orsakade firman stora förluster. Året därpå lät Oscar för att göra sig oberoende af dylika naturhinder bygga den 1,1 mil långa järnvägen mellan Askesta och Sandarne.

Svartviksaffärerna sköttes på utmärkt sätt af två af brukspatronen uppfostrade adepter, hrr Lampert och John Ekström, och därigenom blef Oscar i tillfälle att under långa tider vistas i Stockholm för att sköta sina nöjen.

Från denna tid förskrifva sig berättelserna om hans utmärkta middagar på Blå porten och hans tidsfördrif om förmiddagarne att skjuta sönder speglar och ljuskronor på de fina hotellen i Stockholm.

Kommerserådet James dog 1855 och brodern Robert 1858. Oscar Dickson återflyttade vid faderns död till Göteborg.

Disponentskapet vid Svartvik öfvertogs då först af Lampert och sedan af Ekström, hvilken senare, då firman ej ville höja hans lön från 6,000 till af honom fordrade 10,000 kr., mottog disponentskapet för Vifsta varfs bolag och fick köpa sig några aktier i detta bolag för 500 kr. st., hvilka aktier nu gälla 60,000 kr. pr st. Efter Ekström blef Lamperts måg, L. Stackel, disponent vid Svartvik.

Efter 1858 voro firman James Dickson & komp:s delägare: James J. Dickson, Oscar Dickson och kusinen J. D. Park. I början af 1860-talet antogs Mårten Wærn först till kontorschef och sedan till delägare i firman.

Vid sin återkomst till Göteborg inköpte Oscar Dickson af kommerserådet Olof Wijks sterbhusdelägare landstället Bokedal, en från Jonsereds säteri afsöndrad lägenhet, hvilken han mycket förskönade och hvilken blef hans käraste tillflyktsort under hela hans återstående lefnad.

Samtidigt lät han byggmästaren Rapp åt sig uppföra ett nytt hus i Göteborg i korsningen af nya och gamla alléerna, hvilket hus på den tiden ansågs som den vackraste och bekvämaste bostad någon enskild man hade inom vårt land. Kostnaden för detta privatpalats uppgick till 400,000 kr.

Från Norrland och särskildt Baggböle uppkommo 1860 åtskilliga missljud, i det att Dicksonska firmans flottningschef på Uman, nämndemannen Lundström, blef åtalad för oloflig afverkning på kronans skogar och stöld af beslagtaget timmer, men saken var denna gång en bagatell. Lundström dömdes till ersättning af 6,000 kr., hvilket belopp efter K. M:ts dom erlades af firman James Dickson & komp. genom dess förvaltare på Baggböle, Nelzon.

Oscar Dickson förde emellertid i Göteborg den rike mannens aldra behagligaste lif, ägnade sig åt jakt, fiske och segling, andra förlustelser att förtiga, samt gjorde bekantskap med Karl XV och prinsen af Wales samt fick äfven nåden se dem som gäster under de storartade jakterna vid egendomen Skeppsta.

I det politiska lifvet i Sverige deltog Oscar Dickson på det sätt, att han vid 1865 års riksdag, när representationsförändringen genomfördes, uppköpte riddarhuspoletter af fattiga adelsmän, som voro hufvudmän för sina resp. ätter, och utdelade dessa till ”pålitliga” adelsmän, som skulle rösta för det kungliga förslaget. Det lär ock varit han, som blef den egentlige upphofsmannen till de s. k. stormdeputationerna, hvilka vid sidan af den lagliga representationen medverkade till den stora reformens genomdrifvande.

Oscar Dickson hade vid denna tid säkerligen ej en tanke på, att han själf framdeles skulle bli både adelsman och friherre. I så fall skulle han kanske ha uppoffrat dubbelt med pengar för att motarbeta förslaget.

Omedelbart efter representationsförslagets antagande började det andra Baggbölekriget, med följande krigsförklaring i form af rapport om skogsåverkan:

Till konungens befallningshafvande i Umeå!

Vid sista inspektions- och kontrollresan genom Vesterbottens län under sistlidne november och denna gerningsmännen voro synliga i snön från det ena trädet till det andra. Anmärkningsvärdt därvid är, att till åtskilliga skadade och smärre träd, som äfven voro halfhuggna, syntes också spåren i snön, men de tre strecken hade icke på dem blifvit inhuggna. Tydligen syntes, att träden blifvit huggna en tid före märkningen, hvarför det vill synas, som om en person först genom halfhuggning föreslagit träden till halfhuggning och annan person sedan försett med Baggböle märke de träd, som voro dugliga. Då jägmästaren Hedström, som ofvan är nämndt, biträdt och närvarit vid dessa beslag, så far jag äran anhålla om förordnande för honom att i vanlig ordning för planteringskassans räkning genom öppen auktion till försäljning utbjuda virket.

Umeå den 26 december 1866.

A. M. Österdahl,
skogsinspektör.

Landshöfdingeämbetet förordnade om åtal vid Degerfors och Lycksele häradsrätt, dock först sedan på våren 1867 ett parti beslagtaget timmer i en s. k. afva stulits från kronan, hvilket timmer återfanns inom själfva timmerbommen vid Baggböle.

Ufgången af detta märkvärdiga mål blef, att flottningschefen Ström fem år senare på samma sätt som ”salig brukspatronen” i tiden svor på sin egen och Dicksons oskuld, så att det ljungade i Degerfors tingssal, och på det sättet gick äfven nu Dicksonska firman som segrare ur det andra Baggbölekriget.

Till hämnd för afslag å ett af Oscar Dickson månad har undertecknad med biträde af hr jägmästaren G. A. Hedström anträffat och för kronans räkning seqvestrerat från kronomarkerna olofligen åverkade skogseffekter efter bilagda förteckning. För de större åverkningarna å Svannbergen anses blifva så mycket bevis på gärningsmännen, att desamma kunna lagligen åtalas. Å de i Mörtjern och Stormyrberget nära halfhuggna träden hade det allmänt kända Baggbölemärket — tre streck — så nyligen blifvit inhugget, att spåren efter

I det politiska lifvet i Sverige deltog Oscar Dickson på det sätt, att han vid 1865 års riksdag, när representationsförändringen genomfördes, till K. M:t och kronan framstäldt förlikningsförslag att årligen från kronoskogarna få utsynade 120,000 timmerträd till pris af 30 öre pr st., utfärdade Oscar sin bekanta ukas att icke på de utlysta auktionerna å beslagtaget timmer gifva något anbud, hvilket hade till följd, att kronan icke kunde sälja dylikt virke, utan måste tända eld därpå för att förstöra det.

Idén till förlikningsförslaget utgick från den då ännu lefvande brukspatron James junior, hvilken sökte för sitt sjuka samvetes skull att få sitt gamla system legaliseradt. Däremot utgick idén att tvinga kronan till att bli braständare från Oscar.

En väsentlig häfstång för Oscar Dicksons uppsvingande därefter till glans och berömmelse, liksom en sköld mot såväl den allmänna rättskänslans som det legalt formulerade rättsbegreppets anlopp mot honom under denna period, var Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Vid denna tid, då det knappast fanns något enda det offentliga ordets organ i Sverige, som ej gaf luft åt den allmänna opinionens fördömande af de smutsiga Baggböleaffärerna, och då själfva Nya Dagligt Allehanda, de högste tjänstemännens, de förnämste börsmatadorernas och de politiskt konservativa samhällsklassernas tidning, rent af yrkade, att grosshandlaren och kommendören — N. D. A. använde just den titulaturen — Oscar Dickson skulle stånda tjufrätt, då slog Handelstidningen, en modern Starkotter, ”med try par armar” omkring bland kollegerna både till höger och vänster för att försvara James Dickson & komp. Demokraten Hedlund, hvilken aldrig krusat för kungarne med spira eller för kronans glans, rullade sig i stoftet för Baggbölemonarken med skogsbila och värjemålsedsgloria.

Förhållandet var en psykologisk gåta.

Ingen kunde ens ett ögonblick misstänka magister Hedlunds omutbarhet; hans borgerliga lefnadsvanor på samma gång som ömtåligheten om egen respektabilitet förbjödo honom att förblifva deltagare i de Oscar Dicksonska förlustelserna och dessutom var hans tidning då en af de lukrativaste affärerna i vårt land och således ej i behof af subvention.

Enda förklaringsgrunden torde varit en in absurdum drifven — lokalpatriotism. Må rättvisan trampas under fotterna, allmänna rättskänslan hånas och förslöas, blott Göteborgsbörsens ”finaste” namn räddas! Så var onekligen Handelstidningens tankegång och lösen för dess handlingssätt den tiden.

För att afleda det allmänna föraktet mot de Dicksonska affärerna i Norrland, beslöt Oscar sig nu att uppträda som beskyddare af vetenskapen samt bekostade den år 1868 utgångna första Spetsbergsexpeditionen, hvarjämte han har offrat mycket penningar på senare, af Nordenskiöld och andra företagna expedilioner.

Invigde vilja dock veta, att dessa mecenatsummor ej alltid togos ur Oscars egen kassakista, utan att den Dicksonska familjefonden, bildad af en del af brukspatronens kvarlåtenskap [1], fick, naturligtvis med de afgörande släktmedlemmarnes samtycke, släppa till det utsäde, hvarur sedan adelskap, baronvärdighet, ledamotskap i lärda samfund och ordnarnas mångfald uppspirade.

Under år 1874 tyckes Dicksonska firman nått sitt kulmen. För detta år var firman bevillningstaxerad för 736,300 kr. Två år senare för den dock respektabla summan af 460,587 kr.

Att Oscar Dickson icke var något finanssnille, visas bäst af att han var en af grundarne och inbjudarne till det sedan så olycksaliga Göteborgs handelskompani, kanske — eller helt visst — den största svindelaffär, som vårt land haft att uppvisa, vårt svenska Panama, och som i sitt fall för en tid på ett högst betänkligt sätt störde Sveriges kredit i utlandet. Orsaken till Oscar Dicksons association med D. O. Francke om grundande af Handelskompaniet var, att den senare lyckades öfvertala Mårten Wærn att utöfva tryck på bröderna Dickson, framhållande för dem, att ”juden Mannheimer i Skandinaviska kreditaktiebolaget klådde dem för mycket på vexelkursen”, såsom den gode Mårten, när förmiddagsportvinet gjort honom frispråkig, brukade uttrycka sig, och hvaruti Mårten icke hade så orätt, ty när fråga varit om vexelkurs, ha alltid telningarne af Arons stam lagt i dagen sina från stamfadern ärfda traditioner, som äfven återfinnas i Första Moseboks 23 kap. 20 vers: ”På den främmande må du ockra, men icke på din broder.”

Detta var orsaken till, att James och Oscar associerade sig med den af dem förut föraktade storvinglaren Otto Francke, hvilken, ehuru född jude med namnet Fränckel, låtit döpa sig till kristen med namnet Francke, och som vid denna tid uppträdde som antisemit, sedan han förut själf blifvit grundligt, som man säger, skamfilad af sina gamla stam- och trosförvandter.

Handelskompaniets bolagsordning, daterad den 29 december 1871, är den enda, som blifvit stadfästad på civildepartementets föredragning. Bolagets ändamål skulle vara att bedrifva handels- och bankiraffärer till utveckling af svensk industri och affärsverksamhet samt underlättande af likvider med utlandet.

Vid den första aktieteckningen (aktierna å 180 kr.) fastställdes en premie af 50 kr. pr aktie, eller 28 7/9 procent, hvilken premie inbjudarne stoppade i sina fickor. Dessa inbjudare voro: James J. Dickson, D. O. Francke, Aug. Röhss, Eric Wijk och Ivar Wærn. Den andra emissionen af aktier var i början af år 1873, men då med en premie af 120 kr. pr st. Denna emission lyckades äfven fullkomligt och storståtligt. Aktierna fulltecknades och af premien, som uppgick till 1,200,000 kr., lades en million till reservfonden och resten till en annan fond.

Dicksonska namnet förledde många äfven af småfolket att insätta sina besparingar i detta företag, hvarifrån de sedan fingo gå som sparfvarna från axen.

Oscar Dickson lät öfvertala sig att inväljas i styrelsen för Handelskompaniet, men efter två år utträdde han dock därur, när han insåg, att företaget snart skulle sluta med ruin och vanära.

Efter sju års verksamhet gjorde kompaniet konkurs. Icke allenast hela aktiekapitalet var förloradt, utan därjämte tillskyndades stora förluster inhemske och ännu mera utländske fordringsägare. Som en sista räddningsplanka tillgrep Handelskompaniets styrelse det bekanta lotterigeschäftet med Köckert Haltenhoff i Genève, men äfven detta försök misslyckades — krokarna voro för grofva.

Till Oscar Dicksons heder må dock anföras, att han vid denna kompaniets sista affärs startande ej längre tillhörde dess styrelse, som då utgjordes af D. O. Francke, August Röhss, Eric Wijk, Ivar Wærn och Pontus Fürstenberg.

Herrarne Dickson voro engagerade i Handelskompaniet: James J. med 2,250 aktier, Oscar med 1,376 och Robert med 1,212, eller tillsammans 4,838 aktier à 10 pd sterl., hvilket åsamkade de tre bröderna en förlust af 48,380 pd sterl., förutom chikan och förargelse.

Så slutade det Francke—Dicksonska fälttåget mot Israels barn, eller det tredje Dicksonska kriget.

Redan under James J. Dicksons lifstid började realisationen af de Dicksonska domänerna i Norrland genom Gideå och Husums försäljning till ett särskildt bolag. Edvard Francke, en broder till David Otto, inköpte skogstrakter emellan Gideå och Husum och kom därigenom i kollision med James Dickson & komp. För att utjämna de uppkomna tvistigheterna satte sig Francke i förbindelse med Oscar Dickson, hvilken gaf ett oförsiktigt löfte, att Francke skulle med sina skogar få gå in i ett särskildt bolag, benämndt Gideå och Husums aktiebolag, och att Edvard Francke skulle få bli detta bolags disponent. Förslaget tilltalade dock icke brodern, James J. Dickson, hvilken för sitt medgifvande stipulerade, att hans måg, Olof Wijk, och dennes firma äfven skulle få ingå i det nya bolaget, hvilket sedan startade år 1874 med Edvard Francke som disponent och blef en mycket lukrativ affär. Efter några år trängdes dock Francke från disponentskapet och efterträddes däri af Carl Wijk.

Af de återstående Dicksonska domänerna i Norrland bildades år 1893 Svartviks aktiebolag med ett kapital af nio millioner kronor, fördelade i 360 lotter à 25,000 kr., och hvaruti James Jamesson ingick med 132 och Oscar med 162 lotter.

Dicksonska namnet och affären voro dock så afskydda i hela Norrland, att det icke kunde lyckas för detta bolag att få de gamla afverkningskontrakten förnyade med hemmansinnehafvarne. Oscar såg på gamla dagar, att Dicksonska firmans forna roll i Norrland var utspelad och att en realisation var nödvändig.

Med svidande hjärta sålde han och de andra ägarne först själfva lastageplatsen Svartvik år 1891 till ett af norrmannen G. P. Braathen bildadt konsortium. Till samme Braathen fick han äfven år 1896 sälja skogarna utefter Ljungan, Holmsund och till sist själfva det traditionella, med firmans historia införlifvade — Baggböle.

Af hela härligheten återstår nu endast Sandarne med Askesta, och det är antagligen endast en tidsfråga, när äfven detta Svartviks aktiebolags sista verk måste säljas, innan skogskontrakten utlöpa. Mycket pengar har dock inkommit samt utdelats genom dessa försäljningar; men emellertid beslöt det gamla Svartviks bolag vid stämman den 1 maj 1897 att nedsätta aktiernas värde från 25,000 till 3,000 kr.

Den ofvan omtalade gamla vänskapen mellan Oscar Dickson och ”Handelsmagistern” svalnade betydligt under de senare åren. Förnämsta orsaken härtill torde hafva varit Handelstidningens skonslösa referat öfver en midsommarnatt i — Marstrand för några år sedan, då arftagaren till den nybaronliga kronan kreerade hufvudrollen i en ”excentric comedy”, hvars epilog utspelades inför den lilla stadens rådhusrätt. Men utom den offentliga afbasningen i tidningen, lät farbror Sven till sig uppkalla syndaren och gaf honom en enskild uppsträckning.

Nu tyckte dock gamle nybaronen, likasom så mången annan pappa, att ”min pojke agar jag själf”, och, som sagdt, det gamla vänskapsbandet mellan tidningsfursten och Oscar Dickson blef betänkligt skört, liksom ungefär samtidigt bandet mellan furst Bismarck och kejsar Wilhelm. Det var nu Oscar Dickson öfverflyttade sina sympatier på det Hedlundska organets gamla konkurrent och motståndare i politiska frågor — Göteborgs-Posten. Och som denna tidning under den Åkerblomska regimen betydligt sackat bakut i prenumerantantal samt kommit i därpå beroende ekonomiskt trångmål, måste dessa sympatier också taga sig ett rent ekonomiskt understödsuttryck, och följden blef, att baron Dickson snart var Göteborgs-Postens störste aktieägare.

Vi komma nu till Oscar Dicksons sista privata Göteborgsaffär.

Midt under det unionella revisions- och ”promenad”-oväsendets värsta tid innehöll Göteborgs-Posten en mot unionskonungen personligen riktad och i hög grad ohöflig artikel, däri högstdensamme påstods lida af ålderdomssvaghet och slapphet. Artikeln var författad af en norskätande docent af Norénska skolan, och att den inflöt, var en obegriplig blunder af tidningens redaktör, doktor Åkerblom.

Vid samma tid inträffade, att samme dr Åkerblom bakom Oscar Dicksons rygg gjort någon slags omplacering af vissa tidningens aktier, och detta förgrymmade den senare till den grad, att Åkerbloms störtande blef beslutadt af baronen, hvilken därför kunde inleda vårt stora klang- och jubelår med slaktandet af en offerbock till den höge jubilarens ära, samtidigt med att han tillfredsställde sin privata hämndkänsla.

Baronen utlyste för besluts fattande extra bolagsstämma med tidningens aktieägare och upplyste, utsedd att vid stämman föra ordet, att afgörande svaret angående tidningens öfverlåtande i andra händer redan samma dag skulle afgifvas. Till kl. 12 var stämman utsatt, och kl. 1 skulle telegram om saken ovillkorligt sändas till den nominelle spekulanten, direktör F. Zethræus i Stockholm. De vid stämman närvarande förhöllo sig tämligen passiva. Blott en af aktieägarne opponerade sig med kraft mot ordförandens manöver, och en annan — det uppgifves hr August Röhss — lär uttalat sig för önskvärdheten af att handla gentlemanlikt genom en dags uppskof för att söka träffa något annat arrangement än absolut bortsäljning och den dittillsvarande redaktionens sättande på bar backe; men ett dylikt uppskof förklarades af ordföranden omöjligt, och tack vare en dåligt skrifven bolagsordning blef ordförandens beslut det giltiga. Utan vidare raisonnement föll klubban, och Göteborgs-Postens öfverlåtande till ny ägare, under alltigenom ny redaktion, var genomdrifvet och beslutadt. Och i och med detsamma hade ock genom baron Dicksons händer, en ny maska tillknutits i det for Sveriges land och folk ödesdigra Vallenbergska tidningsnätet.

Dagen därpå uppvaktades — berättas det — baronen af en mycket bekant och högt aktad göteborgare, hvilken allt sedan Göteborgs-Postens grundläggande i slutet af 1850-talet varit för densamma på flerehanda sätt lifligt intresserad. Denne ville höra, om det verkligen vore möjligt, att en affär på detta sätt kunde bedrifvas, hvarjämte han framhöll, att särskildt tidningens gamla medarbetare och öfriga personal genom denna öfverrumpling finge stora bekymmer att kämpa mot. Guldmannen med järnhjärtat såg hånande på den interpellerande, orden ”det är micke’ lässamt” kommo öfver de tunna läpparna, och därmed var den audiensen förbi.

Men — kanske i detta ögonblick visaren på Oscar Dicksons lefnadsur började peka mot det sista klockslaget, räkenskapens stund! … I hela sitt lif hade han dock väl aldrig tänkt på den förkrossande dom, som i den heliga urkunden faller öfver den, hvilken beröfvar sin fattiga nästa hans torftiga bröd.

Att baron Dickson förbehöll sig ett dominerande antal aktier äfven i det nya Göteborgspostbolaget, var klart; men att hans affärsblick ej heller därvid varit vidare skarp, visas däraf, att i Oscar Dicksons bouppteckning hans 48 aktier i Göteborgs-Posten, à 1,000 kr. stycket, visserligen upptagits bland de säkra tillgångarna, men med hela 50 procents beräkning under nominella värdet.

Under de tre sista månaderna var Oscar Dicksons förnämsta åtgörande att klarera affärerna för den blifvande arftagaren till det gamla köpmansnamnet och den nya friherreskölden.

Pingstaftonen 1897 for baronen till egendomen Almnäs. På kvällen tillsade han sin betjänt att väcka honom morgonen därpå, den 6 juni, kl. 6. När betjänten inkom i rummet för att på bestämd tid fullgöra sitt uppdrag, låg Oscar Dickson död i sin säng.

Bouppteckningen efter Oscar Dickson upptager:

Tillgångar… 11,457,660: 79
Skulder…… 1,598,594: 36
__________________
Behållning… 9,859,066: 43,

förutom osäkra fordringar till belopp af 557,841 kr, 94 öre.

Listan på de osäkra fordringarna är tämligen brokig. Rangnamn inom både den militära och civila ämbetsmannavärlden förekomma ingalunda under de lägsta skuldsummorna. Högsta platsen å denna svarta lista intog kvarndisponenten, f. d. grosshandlaren D. E. Sandberg, 352,000 kr., och den lägsta en stackars göteborgsk vissångare, hvilken, mot vederbörlig revers, af den store mecenaten lyckats få en dundervigg om hela — 100 kr.!

Till Almnäs reste Oscar Dickson sin sista färd med en långt ifrån öfverfull kassa. Vid hans död på morgonen fanns endast 90 kr. i svenska penningar i plånboken, dessutom utländskt mynt till belopp 3,677 kr. 45 öre. På Almnäs var dock icke kassafeber, ty i gårdskassan fanns vid detta tillfälle 8,605 kr. 72 öre.

De 162 aktierna i Svartvik, ursprungligen å 25,000 kr., äro upptagna bland säkra tillgångar till 3,000 kr. stycket med 486,000 kr.

Ibland säkra fordringar upptages också, förutom särskild fordran af Svartviks bolag, 765,400 kr., äfven fordran af James Dickson & komp. 1,578,181 kr. 43 öre.

Denna firma innehafves enbart af baron Osborne Dickson.

Fordran af de båda mågarne upptager:
Grefve Göran G:son Posse . . kr. 213,000: —
Kaptenen G. Lilliehöök . . . . „ 39,050: —

Oscar Dicksons testamente af den 13 april 1883 stadgar endast, att hans hustru, Marika von Rosen, skall ärfva tre fjärdedelar af den behållna förmögenheten; däremot hade däri inga som helst donationer gjorts.

Den första af de Dicksonska egendomarna, som efter baronens bortgång realiserades, var Skeppsta, som af sterbhusdelägarne såldes till J. Hedengren för omkr. 230,000 kronor. I lifstiden hade Oscar Dickson förut sålt minst två tredjedelar af denna egendom, hvilken — såsom berättats i detta arbetes del I, sid. 253 — från Wahrendorff öfvergått till Oscar Dickson mot en betydlig lifränta.

Vid Dicksons tillträde år 1881 hade egendomen ett taxeringsvärde af 742,525 kr. och var helt och hållet gravationsfri. Wahrendorff testamenterade hela sin förmögenhet, uppgående, enligt bouppteckningen, till 833,945 kr. 80 öre, till Oskar Dickson enligt följande Testamente.

Efter moget öfvervägande har jag, H. G. von Wahrendorff, funnit för godt att, i sammanhang och öfverensstämmelse med hvad som genom arrendekontrakt denna dag blifvit aftaladt emellan mig och herr grosshandlaren Oscar Dickson, upprätta följande förordnande, angående min egendom. Till bemälde herr grosshandlare testamenterar jag Skeppsta bruk och Forsbro stålbruk med underlydande hemman och lägenheter i Gåsinge och Gryts socknar, jämte Sjuende egendom i Vårdinge socken med därtill hörande hemman och lägenheter, samt allt hvad jag för öfrigt vid min död äger uti kontanta penningar, fordringar, böcker, bref och handlingar, inventarier och lösören af hvad namn och beskaffenhet, de vara må, med här nedan omnämnda undantag och skyldigheter, hvilka förbemälda testamentstagare har att iakttaga och fullgöra:

Ett grafkors med staket omkring, af gjutet järn, förordnar jag måtte öfver min graf uppsattas, och vill jag begrafvas å Gäsinge kyrkogård, vid dess södra sida.

Ehuru stiftande af fideikommisser hörer till en tid, då aristokratiska åsikter mer än nu gjorde sig gällande, anser jag dock obestridligt, att sammanhållning af fäderneslandets gamla herresäten ger landet ett ökadt anseende, samt att, genom mera sällan inträffande ombyten af ägare, underhafvande beredas en mera betryggad framtid, manande dem till omtanke och håg för sitt eget förkofrande, och är det till följd af denna min åsikt, som jag lifligt önskar, att de af mig härigenom bortgifna bruks- och landtegendomar måtte framgent bibehållas inom familjen Dickson på det sätt, att grosshandlaren Oscar Dickson till någon af sina barn bortgifver dessa egendomar på samma sätt och under samma önskan, som jag nu gjort; och hvarmed ägare, hvar efter annan, behagade fortfara, samt sålunda min nu gjorda önskan efterkomma.

Skeppsta den 3 juli 1865.

H. G. von Wahrendorff.

Vittnen o. s. v.

Hur den ädle arftagaren uppfyllde testators ”lifliga önskan” om Skeppstas bibehållande inom Dicksonska familjen, ses af ofvanstående. Och en trovärdig person, hvilken sommaren 1897 besökte Gäsinge kyrkogård, har för oss berättat, att den grafplats, där den store goddagspilten blifvit maskars mat, af millionären-arftagaren med den pietet vårdats, att den ligger rakt af… för fäfot.

Oscar Dickson var aldrig, lika litet som någon annan af familjen Dickson — gamle James J. kanske undantagandes — populär i Göteborg. Släkten har därtill varit alltför pösig och penningdryg. Af alla Göteborgs millionärer i vår tid hafva endast två varit verkligt populära; dessa voro de sannt storslagne Sven Renström och John West Wilson, första klassens gentlemän, utan skryt, skrymteri eller falskhet, och i hvilkas fördomsfria själar ej fanns ett spår af högmod.

Baron Osborne, känd sportman och täflingschampion, rider nu för det Dicksonska rusthållet. Med hvad resultat, skall framtiden visa. Den tredje generationen inom ett köpmanshus är alltid följd af ovisshet, och äfven lyckans gudinna kan vara en ombytlig — Madame Sans-Gêne.


Upptäck mer från Göteborgs historia

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.