Lazarus om Theodor Mannheimer

föddes i Köpenhamn år 1833. Hans far var köpman i Kongens by och hans farbror var en på sin tid för lärdom berömd rabbin i
kejsarstaden vid Donau.

Mannheimer ägnade sig från början åt handeln samt var under flere år biträde i firman Smidt & Le Maires stora affär i hans födelsestad, men begaf sig 22-årig till Göteborg, där han hade en svåger, Ludvig Pinéus, med hvilken han ingick bolag, under firma Pinéus, Mannheimer & C:o, för bedrifvande af exportaffärer i pitprops och hafre tillika med andra spanmålsaffärer.

Dessa affärer möttes dock i början af 1860-talet af så ogynnsamma konjunkturer, att Mannheimer såg sig föranlåten att utträda ur firman, som fortsattes enbart af Pinéus under firma Pinéus & C:o.

Mannheimer stod just i begrepp att återvända till Köpenhamn för att söka sig någon ny verksamhet, då en inrättning kom till stånd inom Göteborg, hvars styresman han blef under en tidrymd af nära 40 år. På 1863 års nationalekonomiska möte hade etatsrådet Tietgen och A. O. Wallenberg hvar för sig väckt fråga om inrättande af en skandinavisk bankinrättning efter mönster af Isac Perreires då högt prisade Credit-mobilier i Paris. Inbjudning till aktieteckning utfärdades, och föratt få stor tillslutning för detta ändamål äfven från de små kapitalisternes sida, sattes andelarnes belopp så lågt som till 142 riksd., motsvarande 8 pund sterling eller 200 francs.

Sveriges samtlige rike judar kände med sina utvecklade luktorganer i luften, att i detta företag var »etwas zu verdienen», och de tecknade sig äfven för de största aktiebeloppen. Genom sammanhållning i sluten falang bestämde äfven judendomen direktionsvalet inom bolaget, hvadan som styrande mästare insattes tre judar, nämligen Theodor Mannheimer i Göteborg, Henric Davidson i Stockholm och John Philipson i Norrköping, hvilka triumvirer fattade spiran i detta nya Jerusalems rike och skötte den med envåldsmakt.

Dock må sägas om Henric Davidson, att på samma gång som han utvecklade stor finansiell skicklighet, han äfven begagnade sin makt med moderation och i allo uppförde sig som en gentleman, hvilket förskaffade honom allmän sympati, då däremot de två andra regerades af den krassaste egoism och det hänsynslösaste öfvermod, därvid ofta låtande sin medfödda elakhet utbryta i personliga förnärmelser och förföljelser, dock aldrig sedan ångrande ett dåligt lynnes öfverilningar.

Ursprungligen var, som sagdt, meningen att banken företrädesvis skulle verka som ett credit-mobilierföretag, d. v. s. — utom vanlig bankrörelse, som i bolagsordningen nämndes i sista rummet — öfvertaga stats- och andra lån, drifva handel med värdepapper och börsaffärer, grunda nya affärsföretag, i synnerhet aktiebolag och kreditanstalter, och förlägga eller rent af drifva industriella företag — ungefär så som senare blef fallet med Göteborgs handelskompani.

I denna riktning gick Tietgens förslag, som understöddes af Oscar Dickson, men då Tietgen ovillkorligt fordrade, att bolagets hufvudkontor skulle förläggas i Köpenhamn, och svenskarne i stället ville hafva det i Göteborg, hvilken åsikt segrade, drogo sig Tietgen och danskarne ur spelet. Emellertid bibehölls företagets namn Skandinaviska kreditaktiebolaget, men Tietgens tanke blef snart öfvergifven, och bolaget utvidgade sig i en fullt modern bankrörelse, och denna dess verksamhet, hvilken, som ofvan nämnts, sattes i sista rummet, då bolagsordningen inlämnades till K. M:t, och hvartill de både herrarne Tietgen och A. O. Wallenberg såsom konkurrenter ej hade skäl taga initiativ, tog snart så stor omfattning, att någon egentlig creditmobilier-verksamhet ej blef bolagets sysselsättning, om än vissa obligations- och statslån förmedlades af detsamma.

Theodor Mannheimer visade sig från början vara vuxen sin plats som det stora bolagets ledare. Den 30-årige f. d. köpmannen, som visserligen icke var bankmessigt skolad, förstod dock genom naturlig begåfning, energi, med djärfhet parad klokhet och outtröttlig arbetsamhet visa, att han var den maktpåliggande platsen vuxen.

Det stillsamma och reserverade sätt, hvarpå bankaffärer då föi tiden sköttes inom Sverige, gaf snart rum för en friare och fram för allt mera storslagen verksamhet, hvartill äfven exempel från A. O. Wallenbergs bank medverkade, hvilket hade till följd, att Skandinaviska bolaget utvecklade sig till den främsta banken i Sverige näst efter Riksbanken.

Theodor Mannheimer
Theodor Mannheimer

Att Mannheimer högst betydligt medverkat till denna Skandinaviska bankens stora utveckling, är onekligt, men, som vi of van nämnt, missbrukade han sin ställning med en hänsynslöshet utan like. Liksom de fleste judar, som gjort lycka här i landet samt kommit till rikedom och anseende, var han mjuk i ryggen och krypande för de rika och mäktiga i samhället och ansågs af dessa som en rättsinnad israelit, i hvilken ingen falskhet bodde. Mot sådana personer däremot, som ej ville krypa för honom, och mot de små sträfsamme köpmännen uppförde han sighelt annorlunda. Därpå kan som exempel anföras, att han en gång för en obetydlig invändning af en hederlig, skötsam frukthandlare vid namn F. Mühlenbock i Göteborg lät helt sonika köra ut denne från bankens lokal. Af den obetydlige tyske frukthandlaren har blifvit en mycket förmögen man, som numera är ägare till det stora Wilsonska huset i Göteborg vid Gustaf Adolfs torg, hvilket han låtit påbygga med en våning.

Ett annat fult drag af Mannheimer är störtandet af Rosenlunds spinneriaktiebolag i grus och spillror. Detta bolag, som var en mycket solid affär, hade begått den oförsiktigheten att högst betydligt utvidga sina fabriker, utan att på samma gång öka aktiekapitalet. Detta gjorde, att bolaget kom att sakna tillräckligt rörelsekapital, hvadan dess styrelse måste ersätta detta medels kredit i bankerna, då från början räcktes en hjälpsam hand af Mannheimer, men vid ett tillfälle, då bolagets disponent något för brutalt behandlades af den förre, rann sinnet upp på den senare, varvid han oförsiktigt kom att yttra: »Jag behöfver icke stå som en skolpojke inför en dansk jude», och därmed var både hans eget och bolagets öde besegladt.

Men liksom Mannheimer utan konsiderationer var färdig att stjälpa, så visste han äfven, då han var på den bogen, att hjälpa, när sådant behöfdes. För omkring 20 år sedan löpte ett smygande rykte inom Göteborg, att den framåtsträfvande firman Andersson & Lindberg var på obestånd. När firmans innehafvare förnummo detta, gingo de genast till Mannheimer och
uppvisade sin ställning, hvilken befanns mycket god. Mannheimer gjorde sig noga underrättad om förhållandet, hvarefter han meddelade hrr Andersson och Lindberg, att Skandinaviska banken skulle bisträcka dem med en million kr., om sådant skulle behöfvas.

Stallmästaren James Fredrik Dickson behöfde ofta stora lån till genomförande af sina många affärer, hvarvid han åtnjöt oinskränkt kredit i Mannheimers bank. Därigenom uppkom ett visst intimt förhållande mellan de båda hänsynslöse männen.

Den hedersmannen John West Wilson, äfven han direktör i Skandinaviska banken, hade hvarje nyårsdag middag för Göteborgs köpmansaristokrati och inviterade äfven alltid Mannheimer till dessa middagar, där glädjen stod högt i tak och då det som vanligt slutade med att gästerna togo vin öfver vettet.

Vid ett dylikt tillfälle blef den annars så lugne och försiktige Mannheimer så lifvad, att han proponerade brorskål med James Fredrik, hvilket denne ock i fyllan och villan accepterade, men just som de nya bröderne konfirmerade förbindelsen med handslag, rusade den magnifike

Oscar Dickson, sedermera baronen, äfven han betydligt påstruken, fram och utbrast:

— Vet du icke hut, James Fredrik! En Dickson dricka brorskål med en jude! Det får aldrig ske och skall annulleras, annars har du mitt förakt för all framtid.

Mannheimer bugade sig, bad om ursäkt och försvann.

Mannheimer förde ett mycket sparsamt lefnadssätt samt gjorde endast en middag om året åt bolagets styrelse och revisorer efter slutad bolagsstämma. På dessa middagar infunno sig herrar Wijk och Wilson, men Dicksönerne ansågo under sin värdighet att umgås med en jude, äfven om denne hade rikedom och anseende.

Mannheimer hade två personlige ovänner bland sina konkurrenter, herrar D. O. Francke och A. O. Wallenberg. Systematiskt sökte han störta dem båda och deras bankirhus, hvilket lyckades öfver all förväntan väl med den förre och hans handelskompani, och det skulle måhända äfven hafva lyckats med den senare och hans institut, om icke Wallenberg erhållit den famösa statshjälpen.

Som bankman kom Mannheimer äfven att intaga en mycket framskjuten ställning i de stora kommunikationsföretag, hvilka med bankens tillhjälp kommo till stånd, och han tog en väsentlig andel så väl i tillkomsten af Stora Bergslagsbanan, Västkustbanan, Göteborgs- och Boråsbanan med dess fortsättning och Göteborgs- och Västergötlandsbanan som i styrelsen af dessa kommunikationsleders angelägenheter, liksom han äfven var ordförande i Nora—Karlskoga järnvägsstyrelse.

Äfven i dessa företags skötsel inlade han mycket klokt och nitiskt arbete, men i Göteborgs-synpunkt fick han uppbära klander därför, att han och andra mäktige finansmän i Göteborg icke i tid vidtogo åtgärder till förekommande af att Bergslagsbanans tyngdpunkt öfverflyttades till Stockholms aktionärer.

Detta förhållande är dock år 1901 förändradt genom Göteborgs stads, genom ett konsortium, stora inköp af aktier i banan, hvarigenom Göteborgs-intresset är enväldigt bestämmande beträffände skötseln af det stora järnvägsbolagets angelägenheter.

Mannheimer deltog äfven i sin stads kommunala arbete som stadsfullmäktig. Han valdes år 1870, men uteslöts ur fullmäktiges krets 1876, då stridens vågor mellan Skandinaviska kreditaktiebolaget och Göteborgs handelskompani gingo som hårdast, invaldes ånyo 1881 och stannade då i tretton år, men lyckades sedan ej inkomma bland stadens »fäder», utan äfven han fick bita i gräset vid den s. k. »stora judeslakten», då vid nyval till Göteborgs stadsfullmäktige allt Israels kött, med undantag af Handelstidningens »flygare», obevekligt föll för then amalekiten Oscar Noréns mordiska svärd. Hvad som då lär gripit den högfärdige Mannheimer mer än själfva fallet var, att redaktör Norén i sin tidning med låtsadt allvar uppställde en inom hela Göteborg ökänd driftkucku, en polsk schackerjude vid namn David Löwenthal, hvilken i många år — han ingick i Abrahams sköt först i augusti 1901 — traskade från sjömanskrog till sjömanskrog, utbjudandebyxhängslen, portmonnäer och andra »schene rariteten», såsom en fullt lämplig kandidat att inom Göteborgs kommunalstyrelse remplacera bankdirektör Mannheimer.

Mannheimers svaga hörsel gjorde honom äfven mindre passande för parlamentariska förhandlingar.

Utom af sin döfhet led Mannheimer af s. k. torgskräck; han trippade på tåspetsarne utefter husraderna och stödde sig mot dessa med ena handen. Han kunde ej gå på yttersidan af en trottoar, ännu mindre öfver Gustaf Adolfs torg.

Ett värdefullt arbete inlade Mannheimer i skötseln af de välgörenhetsfonder, som den af Edvard Magnus stiftade Göthilda-stiftelsen förvaltar, såsom denna stiftelses mångårige ordförande.

I den kungliga bankkomitén år 1881 var Mannheimer äfven ledamot. För fullgörandet af detta arbete erhöll han Vasaordens kommendörskors, ehuru utan kraschan, om halsen.

Theodor Mannheimer dog 1890 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet:

Tillgångar……………… kr. 2,101,294: 60
Skulder ………………… kr. 523,360:90
Behållning kr 1,577,933: 70

Advertisements

Om Lazarus

Författaren bakom pseudonymen Lazarus är Carl Fredrik Lindahl (1841-1911). Han började på 1890-talet i tidningen Fäderneslandet publicera en serie personskildringar under titeln Rikt folk. De bildade grunden till föreliggande bokutgåva i tio delar som utkom 1897-1905. Även om många av texterna är starkt vinklade, har de visst värde genom att innehålla mängder med offentliggjorda brev, processdokument, arvskiften, bouppteckningar, testamenten med mera. Göran Hägg betecknar i sin bok Svenska förmögenheter (2013) verket som "en lika underhållande som opålitlig källa. Anekdoterna måste läsas med stor skepsis. Men de berättar åtminstone hur rövarbaronerna uppfattades av sin samtid." (från runeberg.org)

4 svar till “Lazarus om Theodor Mannheimer”

  1. Pingback: Götaverken | Det gamla Göteborg

  2. Pingback: J.A. Kjellberg & Söner | Det gamla Göteborg

  3. Pingback: Otto Mannheimer | Det gamla Göteborg

  4. Pingback: Herman Mannheimer | Det gamla Göteborg

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.