Didrik Andeers Gillis Bildt föddes i Göteborg år 1820 och tillhörde en gammal adlig norsk släkt, som blef svensk efter Bohusläns förening med Sverige.
Sedan år 1536 innehade släkten det betydliga godset Morlanda på Oroust, hvilken gård dock fråntogs Knut Bildt år 1675, emedan han i kriget ställde sig på danske konungens sida, samt gafs då som friherreskap till generallöjtnant Krister Mörner, hvaraf grefliga ätten Mörner ännu i dag kallas: Mörner till Morlanda. Emellertid återgafs godset genom freden i Lund till Knut Bildts son, så att Mörnerska släkten aldrig kom i besittning däraf.
Godset utgjorde då 48 1/3 mantal, men minskades så småningom. Hufvudgården tillhörde dock släkten Bildt ända till år 1881, då den — reducerad till 3 1/4 mtl — försåldes af änkefru Sofie Bildts sterbhusdelägare till hr J. N. Sanne.
Såsom svensk släkt hafva Bildtarne spelat en föga bemärkt roll, tills Didrik Gillis Bildt i vår tid framträdde på lifvets skådebana och genom exempellös hastig befordran ådrog sig allmän uppmärksamhet.
Konung Oscar I fäste sig vid den unge artilleriofficeren, gjorde honom till sin adjutant och utsåg honom till sin sons, kronprinsen Karls intime vän och sällskap.
Befordringarna för Gillis Bildt gingo till följd häraf raskt undan, och innan han ännu fyllt 40 år innehade han generalmajors grad. Ehuru ingen kunde förneka Bildts skicklighet och förtjänst, ansåg dock samtiden, att enskild kunglig gunst var förnämsta motivet till att han vid så unga år kom att bekläda höga platser i samhället.
Redan på 1840-talet tog Bildt sina första steg inom det politiska lifvet, nämligen å Riddarhuset. Andersdagen 1844 ville han fira sin namnsdag och vidtalade tre unga vänner från Riddarhuset att vara honom följaktig på en liten tillställning å utvärdshuset Hagalund, utanför Norrtull. Sällskapet bestod af tre löjtnanter och en e. o. kanslist.
Vid middagens dessert framsattes champagne, och Bildt, som var den yngste i sällskapet, tog ordet och vände sig till sina vänner, sägande ungefär så här:
”Min mening med detta sammanträffande är af en vida större betydelse än mat och dryck. Vi äro alla fyra utrustade med talang och ärelystnad, och framtiden tillhör oss. Låtom oss svära, att vi icke skola sluta, förrän vi uppnått statens högsta värdigheter.”
Skålen dracks under odeladt jubel, och eden aflades. De fyra vännerna voro: Gripenstedt, Lagercrantz, Lagerbielke och Bildt, af hvilka sedan Gripenstedt, Lagercrantz och Bildt blefvo statsråd samt Gripenstedt, Lagerbielke och Bildt serafimerriddare.
År 1862 blef Bildt öfverståthållare i Stockholm och som sådan själfskrifven ordförande i den året därpå för första gången sammanträdande stadsfullmäktigeinstitutionen.
Nybrovikens utfyllning ifrån Nybron och anläggandet af den vackra norra Blasieholmshamnen samt slopandet af det gamla Sillhofvet hörde till stadsfullmäktiges första åtgärder under Bildts ordförandeskap, men ehuru berättigade dessa företag voro för hufvudstadens framtida utveckling, väckte de dock på sin tid mycket klander och opposition.
I mars 1864, under danska kriget, och den 30 nov. 1868, vid Karl XII:s-stodens aftäckande, inträffade de mera löjliga än farliga upploppen i Stockholm, och ehuru Bildt var af ett särdeles humant skaplynne, så fick han dock som öfverståthållare uppbära mycket obehag, i följd af de dumheter och det för långt drifna nit, som en del af hans underordnade, särskildt vid det första tillfället polismästare Wallenberg, lade i dagen vid kväfvandet af gatukravallerna.
En stor insats gjorde Bildt i norra Mälarbanans byggande, och att Stockholms stadsfullmäktige läto förmå sig att lämna räntegaranti för denna banas obligationer, var nog till stor del Bildts förtjänst.
En af Bildts allra starkaste sidor var skötandet af hans egen ekonomi. Genom sitt giftermål med Rosa Lucie Dufva bekom han en icke så obetydlig förmögenhet, eller hälften i egendomarna Lina och Hanstavik, hvilka numera hafva ett sammanlagdt taxeringsvärde af 348,100 kr.
Svärfadern, Nils Dufva, var på sin tid domkyrkosyssloman i Lund och fick på äldre dagar titel af kammarråd och blef riddare af vasaorden. I början af detta århundrade voro kyrkorna i Skåne i allmänhet försedda med blytak. Dufva uppträdde litet hvarstädes i socknarne på kyrkostämmorna i stiftet och förmådde församlingsborna att borttaga blytaken och ersätta dem med tak af järnplåt. Blyet dels tiggde han och dels köpte han för egen räkning samt förvärfvade sig genom försäljning däraf en liten förmögenhet och inköpte ofvan nämnda egendomar i närheten af Södertelge, hvaraf Bildt efter Dufvas död blef ensam ägare genom arf och köp af den andra hälften från sin svåger Ehrensvärd.
Ehuru man visste, att Bildt ägde betydligt kapital, undslapp han liksom många andra rika män att därför utgöra i lag stadgad bevillning. Bildt var dock nog klok att — i motsats med t. ex. stadsmäklaren Neijber — icke besvära vederbörande skattenämnd med obefogade klagomål.
För år 1892 var Bildt taxerad för allmän tjänst 14,600 kr. och kapital 5,118 kr., men följande års pröfningsnämnd höjde beloppet till 22,600 kr. Motiveringen härtill är så naiv, att den bör återgifvas från protokollet och lyder ordagrannt sålunda:
”Med kännedom om ej mindre h. exc. Bildts från många håll uppburna stora inkomster samt hans betydande kapitaltillgång, än ock den stora förmåga han besitter att göra allt fruktbärande, beslöt nämnden, att riksmarskalken friherre Bildt, som af bevillningsberedningen föreslagits till 19,718 kr., skulle taxeras efter en sammanlagd inkomst af 22,600 kr., däraf 8,000 kr. för kapital.”
Bildt, som rätteligen skulle påförts flera gånger detta belopp, teg och betalte sina debetsedlar.
Att hans excellens hade den stora förmågan att göra äfven de minsta belopp fruktbärande,
styrktes sedermera efter hans död, ty enligt bouppteckningen fanns då i hans enskilda kassa ej mera än 60 kr. kontant och i Lina gårdskassa 300 kr.
Gillis Bildt utnämndes år 1864 till friherre och kallades sedan i 21 år för ”Sveriges siste baron”, tills han — sades det — till sin stora tillfredsställelse år 1885 fick detta namn transporteradt på Oscar Dickson. Från öfverståthållareämbetet förflyttades han 1874 till svensk-norska ministerposten i Berlin, förde vid det tyska kejsarhofvet våra runor med all ära och återvände först 1886 för att fatta den högtförnäma riksmarskalksstafven. Några månader i slutet af 1880-talet stäldes han därjämte såsom statsminister i spetsen för den regering, som skulle åstadkomma ”samhällsfrid och försoning”, såsom det då så vackert, men fåfängeligt hette.
Efter sin återkomst från Berlin, och i allmänhet på äldre dagar, framstod Bildt såsom mycket anspråkslös i afseende på sig själf, och han var därföre omtyckt af alla, med hvilka han kom i beröring, enär han i sitt sätt var själfva älskvärdheten. Han tålte ej att någon stälde sig in hos honom. Däremot värderade han högt den personliga förtjänsten.
Den på alla områden representative excellensen Bildt dog den 22 oktober 1894 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet:
Tillgångar…………….. 1,178,151: 82
Skuld (inteckning å Lina)….. 66,383: 09
_______________________
Behållning…………….. 1,111,768: 73
Bildt efterlämnade änka, två söner och en ogift dotter.