Äldste son af Robert Dickson och änkan Airth, föddes James Dickson junior i Göteborg år 1810 och började efter slutade skolstudier arbeta i faderns och farbroderns firma, James Dickson & komp. Då Dicksonska firman på 1830- och 1840-talet inköpte privilegierade sågverk och hamnplatser i Norrland, skickades den unge James dit för att ordna och administrera dessa affärer.
James Dickson jo:r var en ovanligt kraftfull, praktisk och energisk man samt ojämförligt den skickligaste och klokaste af alla Dicksöner, men dessutom i högsta grad hård, rå och hänsynslös.
Det norrländska regementet förde han efter ett af honom planlagdt system, hvars verkningar snart visade sig.
Brukspatronen, som han alltid kallades, tog sitt residens på Svartvik, fordom en kronans tullstation, och från denna hamn, liksom från det sydligare Sandarne och de norrut belägna lastageplatserna Husum och Holmsund, utskeppades det färdigsågade virket.
Sågningen verkställdes vid de privilegierade vattensågarna Matfors, Gideå, Norrfors och Baggböle. Som storskifte på den tiden ej gått fram i Norrland, ägdes skogarna till största delen af kronan och delvis af socknar och härader. Till hvarje privilegieradt sågverk utslämplades årligen från kronoskogarna ett bestämdt antal träd, hvarför betaltes s. k. stubböresafgift, belöpande sig till några styfver för hvarje träd. Sågverken, som voro beräknade att afverka det privilegierade antalet träd, nedrefvos af brukspatronen och nya, med tiodubbel afverkningsförmåga, uppbyggdes i stället. Vid Baggböle t. ex. nybyggdes en såg med 16 ramar, som för de förvånade bönderna tog sig ut som ett stort, befästadt läger.
Detta verk, ehuru ytterst dyrbart, motsvarade dock ej beräkningarna, men brann lyckligtvis ned om ett år och var äfven lyckligtvis högt försäkradt i engelska bolag.
Genast uppstod ett nytt, ännu större verk, och detta visade sig fullt motsvara förväntningarna.
Baggböle var privilegieradt med 17,000 träd årligen mot stubböresafgift. Sedan brukspatronen fått Baggböle i ordning, utskeppades från Holmsund årligen 6- à 7,000 standard trävaror. Som till hvarje standard plankor åtgå omkring 25 träd, så måste årligen anskaffas omkring 150,000 träd. Från kronan erhöllos de ofvannämnda 17,000 träden, men hvarifrån anskaffades de öfverskjutande behöfliga 133,000 träden?
Någon afverkningsrätt till skog fanns ej att köpa, men brukspatronen fick sitt timmerbehof fyldt genom tjufköp af bönder, torpare och nybyggare, som olofligt afverkade träden på kronans skogar, och krono- samt jägeribetjäning mutades frikostigt. Någon skogs- eller domänstyrelse fanns ej på den tiden.
Efter samma system sköttes affärerna vid alla de Dicksonska privilegierade sågverken i Norrland. Dessutom härjades årligen af skogseldar tusentals tunnland kronoskogar, tjänligt belägna för de Dicksonska verken, och brukspatronen fick lösa de skadade träden mot stubböresafgift. Otroligt, men sannt!
Emellertid blef brukspatronen slutligen lagförd år 1843 vid Degerfors och Lycksele häradsrätt för dessa snygga affärer, af länsman Olof Bjur.
De inkallade vittnena dels jäfvades, dels visste ingenting, men den energiske länsmannen lyckades till sist åstadkomma så mycken bevisning, att brukspatronen blef af häradsrätten dömd att betala kongl. m:t och kronan för 30,000 olofligt afverkade träd. Brukspatronen klagade hos Svea hofrätt, som upphäfde domen, men länsmannen fullföljde saken hos kongl. m:t, som i dom af den 4 juni 1849, ålade James Dickson junior, att, om han så kunde, med värjemålsed fria sig från all delaktighet i tjufverierna. På Bjurs begäran företogs målet ånyo på urtima ting vid Degerfors den 17 juni 1850 med anledning af James Dicksons förklaring, att han ville gå eden. På den vackra sommardagen infann sig vid tingsstället en mängd allmoge, till och med från aflägsna trakter. Brukspatronen anlände verkligen, och i hans vagn äfven domaren.
En rysning genomgick den församlade menigheten, och när Dickson lämnade sitt ekipage, såg man gamla och unga kvinnor knäfalla omkring honom samt med tårfyllda ögon framställa sina böner till honom att afstå från edgången, men hvad heder, rättskänsla och samvete icke förmådde åstadkomma, det förmådde ej heller oskyldiga, godhjärtade naturmänniskors rörande varningar.
Den tilltalade hade redan uppnått förhärdelsens ståndpunkt och — gick eden.
Under de hemska ögonblicken för denna handling rådde dödstystnad i tingssalen, och vid dess slut genombäfvades rummet af en enda djup suck ur alla närvarandes bröst — en suck, vältaligare än alla världens domslut.
Brukspatronen frikändes, och länsman Bjur, som ännu en gång sökte ändring i de högre instanserna, förlorade all utsikt därtill genom kongl. m:ts beslut den 8 febr. 1853, hvarigenom hans besvär ogillades.
Brukspatronen försvann i sitt eleganta ekipage ögonblickligen efter edens afläggande och reste till Svartvik.
På uppresan till Degerfors begagnade han tre, men på hemresan endast två hästar. Detta gaf grosshandlaren Schelin i Hernösand, hvilken var brukspatron Dicksons bittre fiende, ehuruväl på intet sätt hederligare än denne, anledning att säga:
”Bort reste Dickson med tre hästar, men återvände med endast två; men så var han äfven mycket lättare under hemresan, emedan han hade lämnat själen kvar i tingshuset”.
Händelsen och uppträdena i Degerfors tingshus skakade emellertid brukspatronens starka nerver, och det allmänna uttryck af fasa och ogillande, som genomlöpte hela Norrland, kom hans hårda hjärtas strängar att vibrera.
Detta gjorde, att brukspatronen kort därefter för alltid lämnade Norrland, öfverlämnande disponentskapet åt sin kusin, Oscar Dickson, som under de senare åren därmed biträdt honom.
Brukspatronen, som under flera år af sin Norrlandstid varit delägare i firman James Dickson & komp., slog sig därefter ned i Göteborg och blef firmans verklige chef, alldenstund hans far och farbror voro för gamla att kunna sköta firmans stora och vidlyftiga affärer. Emellertid var ej brukspatronen densamme som förr, och en tärande mask började redan gnaga på hans lifstråd.
Firman James Dickson & komp. hade etablerat en filial i London under firma ”Dickson Brothers”, och denna affär administrerades af kommersrådets äldste son, James Jamesson Dickson. Som brukspatronen märkte, att hans hälsa och krafter ej voro desamma som förut, så hemkallades denne James Jamesson att ingå i firman, och kommersrådets tredje son, Robert, utsändes i stället som chef för Londonfilialen. Redan vid 44 års ålder, år 1854, utträdde brukspatronen ur firman och öfverlämnade chefskapet åt sin ofvannämnde kusin, James Jamesson. Brukspatronen inköpte egendomen Billdal i närheten af Göteborg, hvilket ställe han förskönade och nedlade hundratusentals kronor på dess förbättring.
År 1867 inträffade det andra Baggbölekriget, och därmed vaknade brukspatronen till nytt lif samt bistod firman med sin gamla, stora, bepröfvade erfarenhet i slika fälttåg.
En mängd beslagtaget timmer blef en natt bortstulet ur en kronan tillhörig afva i Umeälf, och detta timmer återfanns af kronojägaren Lind inom Baggböle timmerbommar. Jägmästaren Hedström ingaf rapport härom till länsstyrelsen, som förordnade om åtal vid häradsrätten. Varnade af brukspatronens missöde 20 år förut, hade nu Dicksons gjort sig oåtkomliga inför lagen, hvadan åklagaren måste nöja sig med att instämma firmans flottningschefer, Andersson och Ström.
En mängd vittnen inkallades, men, liksom i Bjurska rättegången, blefvo de dels jäfvade, dels visste de ingenting. Dock frambragtes så mycken bevisning mot flottchefen Ström, att denne blef ålagd värjemålsed, hvilken dom stadfästes af k. m:t år 1872. I likhet med fordom brukspatronen, infann sig nu Ström vid häradsrätten och svor på sin oskuld, så att det ljungade i tingssalen. På sådant sätt utgick Dicksons som segrare ur båda Baggbölekrigen, men ”Baggböle” och ”baggbölare” blef därefter inom hela Sverige ett hånets och föraktets slagord, hvilket bevingade ord antagligen kommer att fortlefva under århundraden.
Brukspatronens praktiska snille kulminerade under kriget, då på hans initiativ firman Dickson ingaf till regeringen ett förlikningsförslag, i afseende att för framtiden förhindra de hittills skedda olagligheterna, och bestående däruti, att kronan skulle för all framtid till Baggböle sågverk låta utstämpla 120,000 träd årligen mot en lösen af 30 öre för hvarje träd. En mycket vacker tanke af brukspatronen att på detta sätt få sitt gamla tjufsystem legaliseradt, men så hade också mannen aldrig varit blyg i sina dagar. Propositionen afslogs, och till hämnd upphörde Dicksönerna att på kronoauktionerna inköpa beslagtaget timmer, och som ingen annan spekulant fanns å virket, så måste kronan under flera år förstöra sitt virke genom att tända eld på detsamma.
Sköna själars ännu skönare yttringar!
Brukspatron James Dickson junior dog ogift vid 60 års ålder af samma sjukdom som den store romerske triumviren Sulla, hvilken han äfven i vissa afseenden liknade, och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet af:
Tillgångar kr. 3,646,027:73
Skulder „ 26,701:09
Behållning kr. 3,619,326:64.
Brukspatron Dickson testamenterade hela sin förmögenhet till sina syskonbarn. Han ägde vid sin död endast två syskon, bröderna Edvard med 9 barn och Charles med 8 barn. Antagligen var det hans mening, att dessa 17 brorsbarn skulle få ärfva hans rikedomar. Men hans kusiner, godsägaren Axel Dickson och grefve Pontus von Rosen på sin hustrus, född Dickson, vägnar gjorde anspråk på arfvet, emedan med syskonbarn menas eller förstås enligt svenska förhållanden — kusiner.
De öfrige kusinerna, James, Robert och Oscar, uppgjorde dock tvisten utan process på så sätt, att dessa tre bottenrika kusiner afstodo från sina arfsanspråk, och de 17 brorsbarnen erhöllo ena hälften och kusinerna Axel Dickson och grefvinnan Rosen den andra hälften. Dock afsattes först ett kapital af 500,000 kr. utgörande den s. k. ”Dicksonska fonden”, hvars ändamål är, att om någon Dickson skulle blifva fattig, så skall han hafva sin försörjning ur denna fond.
Den magnifike Axel Dickson, ägare af Kyleberg och grundare af Sörstafors pappersbruk och Vadstena sockerbruk, fick — icke fullt tio år efter brukspatronens död — göra cession.
Alltsedan dess har han haft sin försörjning från denna Dicksonska fond.
Ett svar på ”James Dickson junior, brukspatron och baggbölare”