Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Patrik Alströmer

Ostindiska Kompaniet – fjärde oktrojen 1786-1806

Del 6 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den fjärde oktrojen bildades trots att en del personer varande för att det under de villkor som fanns inte fanns ekonomiska förutsättningar för en lönsam verksamhet. En av dem som varnade för fortsatt verksamhet var superkargören Peter Johan Bladh som istället ville se en helt annan väg framår än fortsatt handel på de existerande villkoren:

Under sin vistelse i Kanton hade han utarbetat en plan till omorganisation av kompaniet till ett av alla europeiska nationer utom engelsmannen bestående bolag, som skulle förmå kinesiska regeringen, att alldeles utesluta England från handeln på Kina. Han ville därmed förhindra engelsmännen, att småningom tillvälla sig herraväldet i Kina, likasom de gjort i Indien. Bladh var övertygad, att en sådan omläggning av handelspolitiken i Ostindien skulle göra kompaniets affärer lysande. ”Men”, skriver han härom, ”ålderstegne Directeurer, som troget länge tråkat en och samma bana, – – lånte inga öron til et Förslag, som hvarken var deras egen påfinning, eller öfverensstämde med sakernas jämna gång under deras tid”.

Bolaget kom dock ända att bildas och de direktörer som stannade kvar från tredje oktrojen var Martin Holterman, C.G. Küsel, Johan Liljencrantz, Johan Abraham Grill  och Patrik Alströmer. Nya direktörer från 1786 blev Martin Törngren och Anders Arfwedson. Arfwedson hade tidigare varit superkargör

Holterman var en av de största delägarna i den tredje oktrojen och var sannolikt sn större investerare även i den fjärde. Av de större delägare som är kända från den fjärde oktrojen märks också Martin Törngren bland direktörerna och dessutom Johan Albert Kantzow. Med stor sannolikhet var också fler av dem som senare skulle bli direktörer eller deras firmor också större aktieägare, exempelvis William Chalmers, Olof Lindahl, Laurens Tarras, Jonas Tranchell, sekreteraren Carl-Henrik Tranchell, handelshuset Wennerquist, familjen Hebbe, Christian Adolf König, Martin Hagbohm, Carl Erik Lagerheim och Sven-Olof Rosenberg.

Johan Liljencrantz som var direktör i Ostindiska kompaniet var också en av intiativtagarna till Svenska Västindiska Kompaniet med bas i Stockholm. I Västindiska Kompaniet var även Wennerquist & Co, Kantzow, Hebbe samt  Tottie & Arfwedson bland de större aktieägarna.

När Martin Holterman dog år 1793 ersattes han som direktör av William Chalmers som just kommit hem från Ostasien efter minst 10 år där, varav ungefär hälften som fast superkargör i Kanton. C.G. Küsel dog 1795, Martin Törngren och Johan Abraham Grill 1799 och Patrik Alströmer år 1804.

Nya direktörer år 1798 blev Olof Lindahl (dog 1801) och Jonas Tranchell. 1799 blev Johan Wennerquist (d.y.), Laurens Tarras, Simon Bernhard Hebbe (död 1803), Christian Adolf König (död 1803), Carl Erik Lagerheim, Martin Hagbohm och Sven Olof Rosenberg direktörer.

Bolaget gick inte med vinst och ingen utdelning till aktieägarna genomfördes. Redan 1789-92 konstaterades det vid huvudparticipanternas möten att bolagets ekonomiska ställning var helt undergrävd. Bland annat beroende på att en fjärdedel av kapitalet gått åt för att köpa fartyg och byggnader från tredje oktrojen.

Vid oktrojens slut 1806 konstaterades att bolaget var konkursfärdigt. Avvecklingen sköttes främst av Jonas Tranchell och William Chalmers då flera av de andra direktörerna tycks ha lämnat skutan och de deltog inte i direktionsmöten etc. 1809 försattes bolaget slutgiltigt i konkurs.

Det var alltså inte den femte oktrojen som fick sin privilegier från 1806 som gick i konkurs vilket många författare verkar tro utan den fjärde. Den femte oktrojen gav bra utdelning till sina investerare, kanske mycket på grund av att de inte skickade några egna skepp avvecklades 1813 och gick inte i konkurs.

Under den fjärde oktrojen tjänade investerarna ingenting och ingen av direktörerna blev rik på sin investeringar så som varit fallet under tidigare oktrojer. Inte heller kunde superkargörer ombord tjäna stora pengar genom att ha procent på vinsterna från resorna så nästan alla resor gick med förlust.

Under tidigare oktrojer hade den viktigaste inkomstkällan för såväl Ostindiska Kompaniet som enskilda personer varit tesmuggling till Storbritannien. 1784 ryckte den brittiska regeringen bort möjligheten att tjäna pengar på tesmuggling genom att kraftigt sänka tullen. Därefter var vinsterna på tehandel mycket mindre och den ekonomiska grundvalen för Svenska Ostindiska Kompaniet fanns inte längre. Det blev olönsamt att skicka egna skepp till Ostindien för att lasta te. Problemen ökade ytterligare 1791 förbjöd Nederländerna teimport från andra länders bolag. På 1790-talet tilltog också konkurrensen från US-amerikanska skepp.

Av det totala antalet fartygsresor (32 stycken, egentligen 31,5 då ett skepp köptes på Ile de France (Mauritius)) som genomfördes med Ostindiska Kompaniets skepp under 4:e oktrojen gick enbart 13 med vinst enligt en uppställning i Sven T Kjellbergs bok om Ostindiska Kompaniet, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813.

Enda sättet att tjäna pengar för superkargörerna under den fjärde oktrojen var privat handel i Ostasien. Detta gynnade främst de fasta superkargörerna i Kanton, men sannolikt även andra. En av de viktigaste varorna i denna ostasiatiska handel var opium som smugglades från Bengalen och in i Kina.

Att tjäna pengar på opiumsmuggling var något som blev möjligt från 1757 då brittiska East India Company erövrade Bengalen och tog kontroll över opiumodlingen. Detta var sannolikt den största inkomstkällan för många av de aktiva i Svensk Ostindiska Kompaniet under den fjärde oktrojen och hade stor betydelse för många även under den tredje.

Genom att perioden också plågades av krig där Sverige var inblandat blev det svårt att försäkra de svenska skeppen och lyckades det så blev det dyrt. De höga försäkringspremierna gjorde det ändå svårare att få någon vinst i verksamheten. Krigen orsakade också att svenska skepp fick ligga och vänta på eskorterande krigsfartyg eller att de uppbringades av främmande makt. 1788 utbröt krig mellan Sverige och Ryssland. Det ledde till att skeppen Götheborg (II) och Cron Prins Gustaf fick ligga stilla en längre tid i Portsmouth innan de fick möjlighet att segla med en konvoj hem. Detta innebar extra kostnader och dessutom lägre priser på auktionen av varorna.

När det sen blev fred och ett förbund med Ryssland år 1799 började britterna kapa och uppbringa svenska skepp. Så skedde medSophia Magdalena på väg hem. Skeppet fördes till Kap och hölls kvar till ett handelsavtal med Storbritannien kommit till stånd. På en resa med kaffe från Batavia till Amsterdam kapades skeppet Westergöthland av britterna och fördes till Yarmouth. Efter en tid släppte skeppet fritt bara för att ånyo stoppas av en brittisk fregatt och återföras till Yarmouth. När Westergöthland sen till slut släpptes kunde varorna inte säljas med vinst i Amsterdam. Det slutade med att också skeppet såldes i den nederländska staden.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Götheborg II Varvet Viken Gbg 530 20 170 1788-1796
Drottningen Varvet Viken Gbg 543 20 150 1798-1806
Maria Carolina Byggd i Frankrike 320 10 80 1798-1806
Östergöthland Norrköping 266 14 56 1799-1804
Westergöthland Gamla varvet Gbg 162 8 1799-1802
Fredrik Julius Kaas 1800 (inhyrt?)
Adonis 1800 (inhyrt?)
Fredrica Byggd i utlandet 243 12 56 1800-1806
Prinsessan Karlskrona 283 16 70 1802-1805
Wasa Karlskrona 478 20 167 1803-1805

 

Advertisements

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797

Frimurarna och Ostindiska kompaniet

Frimurarlogen i Göteborg som startade 1755 hade redan år 1759 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda inom Ostindiska Kompaniet. En annan större medlemsgrupp var officerare i det militära, 28 personer. Det var dyrt att vara med så det krävde goda inkomster. Totalt finns det 27 superkargörer som var frimurare. Av dem var 2o stycken medlemmar i göteborgslogen. Av Ostindiska kompaniets direktörer var det 22 stycken som var frimurare. Det finns källor som hävdar att det var 20, men det är fel. De missar att vissa direktörer står listade som styrmän och annat och medlemmar i nån frimurarorden.

Superkargörerna Friedrich Habicht, grundare av frimurarlogen i Göteborg tillsammans med John Pike d.y. och 5 andra personer. Bägge superkargörerna hade redan tidigare blivit frimurare och var medlemmar i loger i andra länder:

I Göteborg skedde en motsvarande utveckling. Efter viss förberedelse träffades åtta personer den 27 juni 1755 och bildade en loge som fick namnet ”Salomoniska Logen af trenne lås”. Namnet ändrades år 1757 till ”Salomoniska Logen”.

Åtminstone två av stiftarna hade stark anknytning till Ostindiska kompaniet. Den ene var superkargören Friedrich Habicht, som blivit frimurare år 1749 i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Han hade nyss, den 1 juli 1754, kommit hem från sin första resa till Kanton. Den andre var John Pike d.y. 28 år, son till superkargören i SOIC John Pike d.ä.och sedermera själv superkargör. Han hade själv blivit frimurare omkring år 1747 i ”Stora logen” i Amsterdam.

Andra superkargörer som var frimurare inkluderar Anders Gadd, Johan Adolf Smedberg och Jacob Hahr var frimurare. Det var också kaptenerna Carl Gustaf Lehman (1714-1777) och Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Ekeberg och Lehman var kompaniets flitigaste kaptener. Ekeberg gjorde 10 resor varav 7 som kapten och Lehman gjorde 6 resor som kapten. Totalt var omkring 40 av Ostindiska kompaniets superkargörer och ungefär hälften av kaptenerna frimurare.

Logen i Göteborg hade först namnet Salomoniska logen av trenne lås, men fick 1757 det förkortat till Salomoniska logen. En kort tid efter att logen i Göteborg bildats ville ett antal medlemmar som arbetade för Ostindiska kompaniet ha tillstånd att ha möten ombord eller utomlands. ett var år 1759 och anledningen var att sju frimurare skulle resa till Kina samtidigt. Ombord på skeppet Stockholms Slott fanns kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare. På Prins Frederic Adolph med var Carl Gustav Ekeberg kapten. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht,  Andreas Gadd och Jacob Hahr. Ombord fanns dessutom ytterligare två frimurare, nämligen löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Levinius Olbers (Livinius Olberg). De hade möte i Cadiz där också skeppet Prins Carl på hemväg befann sig. Även på Prins Carl fanns det frimurare.

St-JohanneslogenOstindiska kompaniets personal kom så småningom att grunda en frimurarloge i Kanton år 1788:

Vid ett möte ombord på skeppet ”Adolph Frederic” den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset. Totalt befann sig detta år inte mindre än 21 frimurare i Kanton, och dessa gemensamt kan ha beslutat att söka tillstånd att få bilda en riktig loge i Kanton. Om man räknar med skeppets återfärd till Sverige, så stämmer tiden ganska väl med det beslut som hertig Karl – Frimurare Ordens högste styresman – fattade i mars 1787, nämligen att en loge skulle bildas i Kanton och att den skulle kallas ”Elisabeth” efter hans gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den där näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Medlemmarna kunde vara av vilken nationalitet som helst och ordförandemästaren hade rätt att använda det språk som han fann lämpligast. Den loge som nu kom att bildas i Kanton installerades i egen lokal på det svenska faktoriets område den 20 september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.

På ordens andra möte som ägde rum samma dag som den bildades, dvs den 20 september 1788 valdes till logemästare. När Smedberg avled 1793 minskade verksamheten i logen avsevärt. Den siste logemästaren i Kanton var James Chalmers, bror till William Chalmers, som utnämndes år 1801. 2006 återskapades S:t Johanneslogen Elisabeth, men i Göteborg.

Logen i Göteborg verkar numera återigen heta Salomoniska logen av trenne lås, fast på franska, S:t Johannes logen Salomon à trois Serrures. En känd ordensmästare från logens historia är Patrik Alströmer som var ordförandemästare tiden 1779 – 1802. Han var under samma tid även ordförandemästare för Andreaslogen i Göteborg och från år 1788 provinsialmästare för den det året grundade Göta Provinsialloge. En annan känd person var förste stadsläkare Christian Fredric Ewert som var ordförandemästare 1860-81.  Ivar Constantin Fallenius var ordförandemästare en lång tid 1917 – 1943 och hade innan dess även andra uppdrag inom Frimurareorden. Andra kända göteborgare som var frimurare inkluderar Pehr DubbOlof Wijk d.ä. Dan Broström och Johan Albrecht Pripp.

De direktörer i Ostindiska som var frimurare var: Patrick Alströmer, Anders (Andreas) Andersson, Abraham Grill, Gustaf Tham, David Sandberg, William Chalmers, Olof Lindahl, Jonas Tranchell, Niclas Björnberg, Georg Conradi, Robert Finlay, Johan Abraham Grill, Michael Grubb, Martin Holterman, Herman Petersen, Johan Fredric Pettersson, Lars Reimers, Sven Rosenberg, Carl Fredric Scheffer, Johan Fredric Ström, David von Schinkel och Samuel af Ugglas.

Andra anställda i Ostindiska som var frimurare inkluderar G.F. Beyer, Jacob Boethius, Carl Bratt, Johan Adolph Burtz, D. Campbell, Herman Celsing, James Chalmers, John Chambers, Charles Chapman, Hans Henric Claesson, Johan Dassau, H.H. Dittmer, Carl Gustaf Ekeberg, Georg Elphinstone, John Fenwick, Carl Henrik Forss, Anders Gadd, Lars Gotheen, Baltzar Grubb, Fredrik (Friedrich) Habicht, Jacob Habicht, Nils Habicht, J. Carl Hackson, Carl Henrik von der Hagen, Henrik Wilhelm Hahr, Jacob Hahr, Olof Hanqvist, Niclas Heeggh, Johan von Heland, Carl Fredric Hjertstedt, Abraham J. Hülphers, Jacob Kjerrmansköld, Mauritz von Krusenstjerna, Fredrik W. König, Henrik König, Claes Laurant, Carl Gustaf Lehman, Anders Ljungstedt, Gustaf Gabriel Lood, Carl Eriksson Malm, Petter Maurice, Eric Nissen, Axel Norberg, Levinius Olbers, Gustaf Palm, Lorentz Petersen, J. Fredrik Pettersson, Fredric Ulric Peyron, Olof Reinicke, A. Fredric Ritterberg, Isaac Ritterberg, Paul Roland von Schoting, Anders Siberg, Gustaf Laurents Siwertsson, J. Adolph Smedberg, Eric Stockenström, Gabriel Ström, J. Leonard Törngren, Frans Walter, Ulrik M. Valtinsson (Adlerstam).

Alströmers och Wijks

Endast för medlemmar

Alströmer 302

Del 4 av 39 i serien Adliga familjer från Göteborg
Endast för medlemmar

Kristinelund

Del 7 av 33 i serien Landerier
Endast för medlemmar

Nicolaus Sahlgren och Alströmarne

Del 19 av 21 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 1-2
Endast för medlemmar

Alströmer – potatis, får, Ostindiska och manufakturer

Del 10 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Jonas Alström (1685-1761) var son till stadsborgaren Tore Karlsson i Alingsås och Annika Gislesdotter. Alströms föräldrar var fattiga, så han var tvungen att lämna hemmet tidigt och försörja sig själv. Han fick därför mycket lite skolundervisning. Han arbetade som bodgosse i Eksjö och som renskrivare. År 1707 följde han med sin vän Alberg till London för att hjälpa denne att starta en firma. 1710 övertog han verksamheten och skötte den framgångsrikt. 1715 återvände han till Sverige och begav sig till Göteborg men reste redan 1719 till England igen.

1723 återvände han till Sverige via Frankrike. Nu startade han ett manufakturverk i Alingsås. De första väveriarbetarna lejdes i Frankrike och Nederländerna. Utförsel av maskiner, redskap och råmaterial var strängt förbjudet där, så han smugglade ut dem ur landet. Efter stora svårigheter med myndigheter och fabrikanter, som försökte hindra exporten, lyckades han skaffa maskiner även från England. Finansieringen kom huvudsakligen från värmländska bruksägare, vilket ju troligen betydde också göteborgska handelsmän  lyckades han 1725 bilda ett bolag.

Vid 1726 års riksdag togs flera beslut som var viktiga för att företaget skulle kunna verka. Kung Fredrik gick själv in som delägare i företaget. I Alingsås startades därefter en rad väverier, spinnerier, kattuntrycker med mera. Alingsås manufatkturverk var fött. Genom intresse för jordbruk och vilja att använda svenska råvarror i manufakturverket deltog Jonas Alströmer i utvecklingen för att popularisera potatis och tobak i Sverige såväl som med utveckling av fårskötseln då han från 1735 arrenderade kungsgården Höjentorp och där inrättade ettschäferi. Han var också en av grundarna av Kungliga Vetenskapsakademien år 1739.

Utöver nämnda verksamheter så var också Jonas Alström delägare i kaparfartyg i början av 1700-talet. Bland annat inköpte han en kaparfregatt i England där han hade goda förbindelser. Under hans ägo bar skeppet namnet Prinsessan Ulrica Eleonora. Bland annat var fartyget direkt inblandat i en sjöstrid med Peter Wessel (Tordenskiold) under kapten Sam Blackmans befäl. Fartyget övertogs 1716 av Lars Gathenhielm och bytte då nman till Svenska Islandsfararen.

I sitt första gifte var han gift med Margareta Clason, dotter till brukspatronen Johan Clason, och fick fem barn med henne. Han gifte som sig 1741 med Hedvig Elisabeth Paulin, dotter till handlanden Elias Paulin, och fick tre barn i det äktenskapet. 1751 adlades Jonas Alström med efternamnet Alströmer och det är med det namnet han blivit känd.

Flera av Jonas Alströmers söner kom att bli lika framgångsrika som fadern och förmodligen betydligt rikare. Den äldste sonen Patrik Alströmer (1733-1804) övertog ansvaret för industrierna i Alingsås. Vis riksdagen 1765 blev manufakturen i Alingsås av med sina privilegier och 1779 tvingades han till en nedläggning av verket efter att stora delar brunnit ner. 1776 blev han kompanjon med brodern Claes Alströmer i dennes firma, 1770 hade han blivit kommerseråd, 1774 vice landshövding i Älvsborgs län och 1777 direktör i Ostindiska kompaniet. Den sistnämnda posten behöll han till sin död. 1778 blev han friherre (baron) i likhet med sin bror Clas Alströmer. Patrik (Patrick) Alströmer var gift med Kristina Maria Ollonberg i sitt första gifte och sitt andra med Christina Maria Silfverschiöld. Patrik Alströmer bebodde för en tid Gåsevadholm och var vän med David af Sandeberg och familjen Hall på Gunnebo. År 1778-79 ägde Patrik Alströmer också Främmestads säteri. I likhet med många andra i det Ostindiska kompanietvar Patrik Alströmer frimurare.

En dotter till Patrik Alströmer var konstnären och sångerskan Margareta Alströmer(1763-1816). Som gift hette on Margareta Cronstedt af Fullerö. Hon var medlem i Konstakademin och Musikaliska akademin från 1795.

Sonen August Alströmer (1735-1773) var gift med Anna Margareta Sahlgren (1747-67), dotter till den rike Niclas Sahlgren (1701-76), direktör i Ostindiska kompaniet. Deras dotter Anna Margareta Alströmer (1766-92) ärvde de stora gods som Niclas Sahlgren skaffat sig. Hon gifte sig med Nils Silfverschiöld (1753-1813) och i den släkten återfinns godsen Koberg och Gåsevadholm än idag. De övertog också ägandet av Virsbo bruk. 1772 omvandlade Niclas Sahlgren de två godsen till fideikommiss. Andra gods som ärvdes av henne hamnade senare i familjen Klingspor genom arv. Gåsevadholm tillhörde dock aldrig August Alströmer utan istället hans bror Clas Alströmer (1736-1794) som var gift med Niclas Sahlgrens andra dotter Sara Catharina Sahlgren (1748-1818). Men då dessa inte hade några arvingar övergick godset vid hennes död till Nils August Silfverschiöld, som till Nils Silfverschiöld och Anna Margareta Alströmer. August Alströmer reste en del  utomlands och bosatte sig senare i Stockholm dä han blev handlande.

Clas Alströmer

Clas Alströmer

Clas (Claes) Alströmer som ju också var gift med en dotter till Niclas Sahlgren i likhet med brodern August Alströmer övertog vid 18 års ålder ansvaret för familjens egendomar Berga, Nolhaga och arrendegården Höjentorp med schäferier (fårfarmer). 1761 blev han utnämnd till kommissarie i Kommerskollegium, med uppgift att ansvara för tillsynen av den svenska schäferistaten. Efter att denna tjänst dragits in år 1765 stannade Alströmer kvar några år i Stockholm.

1770 flyttade Clas Alströmer till Göteborg och blev delägare i ett bolag med sin svärfar, Niclas Sahlgren. Förutom att de skötte ett av de största handelskontoren i Sverige, med tillhörande bergverk såsom Virsbo bruk, Dömble och Gräsbosiö (det senare hade övertagits från familjen Rappholt vid en konkurs 1776)  och lantegendomar, så främjade de också allmännyttiga och vetenskapliga företag. Den så kallade Alströmerska vägen vid sjön Aspen, mellan Alingsås och Göteborg, är ett minne av Alströmers verksamhet. Alströmer satsade även stora summor på att införskaffa jordbruksredskap, modeller, boskap och nyttiga växter från utlandet. Hans stödde även flera svenska vetenskapsmän, såsom Torbern BergmanAdam AfzeliusCarl Peter Thunberg, med flera. Clas Alströmer och hans fru Sara Catharina Sahlgren var också ägare till Gåsevadholm som sedan ärvdes av brodern August Alströmers dotterson Nils August Silfverschiöld. 1778 blev Clas Alströmer friherre (baron) i likhet med sin bror Patrik Alströmer. Clas Alströmer och hans fru ägde också Kristinedals landeri i Gamlestaden i Göteborg.

När Niclas Sahlgren dog 1776 upptogs Clas Alströmers bröder Patrik Alströmer och Johan Alströmer i handelsfirman istället liksom Clas Alströmers fru Sara C Alströmer (född Sahlgren) och Nils Silfverschiöld. Strax efter detta fick emellertid firman problem och gick vid mitten av 1780-talet i konkurs med stora skulder till utländska långivare och svenska bruk, som exempelvis Olof Wengren som sålt Thorskog till Carl Söderström och CJ Jöransson med säkerhet i firman Sahlgren & Alströmer. Andra stora fordringsägare var Martin Törngren vars svåger Lars Kåhre övertog Kristinedal i Gamlestaden vid konkursen och Berendt (Bernhard) Wohlfahrt. Därefter ägnade sig de båda bröderna Alströmer åt sina gods.

Clas Alströmer spelade stor roll för Niclas Sahlgrens olika donationer, exempelvis Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han var också engagerad i den uppenbart tvivelaktiga verksamheten Dals Bergssocietet tillsammans med svärfadern Niclas Sahlgren, bruksägaren Samuel af Ugglas och en lång rad av män från de så kallade skeppsbroadeln, Carlos Grill, Anthoni Grill, Axel Sparre (gift med en dotter till Jacob Sahlgren, bror till Niclas Sahlgren) och Johan Henrik Lefebure och hans far. De flesta av dessa personer var också involverade i Ostindiska kompaniet. Andra som var engagerade i Dals Bergssocietet var Samuel Gustaf Hermelin, John Hall d.ä, Peter Bagge, Christian Arfvidsson, Jean Abraham Grill och Samuel Sandels (svärfar till Hermelin i dennes första gifte). Flera av de i Bergsocieteten engagerade var intresserade av alkemi.

Niclas Sahlgren ägde även Östads säteri utanför Alingsås. Han donerade detta till en barnhusstiftelse som drev ett barnhus från 1774 fram till 1945. Därefter har man bedrivit annan verksamhet. Den förste föreståndaren för stiftelsen blev svärsonen Clas Alströmer. Sedan dess har det suttit någon ur familjen Alströmer i stiftelsens ledning som så kallad styresman. Idag heter styresmannen Patrik Alströmer (1950-). Han är också styrelseledamot i Skogssällskapet, en av Sveriges större privata markägare och markförvaltare. Övriga ledamöter kommer från andra traditionella överklassfamiljer som EkmanWaern och Silfverschiöld. Denne Patrik Alströmers mor var född Kjellberg, hans faster Christina Alströmer (1914-) var gift med Stig Dahlbäck (1913-?), fastern Elisabeth Alströmer (1916-?) med Sven Dahlbäck (1907-?) och mor till Wallenbergmannen Claes Dahlbäck.

Jonas Alströmers fjärde son Johan Alströmer (1742-86) tog tillsammans med brodern Patrik Alströmer ansvar för manufakturerna i Alingsås då hans bröder lämnat för andra verksamheter. Då Johan Alströmer stannade kvar i Alingsås blev det han som skötte det mesta på plats. Patrik Alströmer hade ju även en mängd andra uppdrag att sköta, vilket Johan Alströmer inte hade. Jonas Alströmer hade endast en dotter och samtliga personer med namnet Alströmer som lever idag härstammar alltså från Jonas Alströmers son Patrik Alströmer (de är inte så många, endast en spalt i adelskalendern).

Läs mer: StarbyATVästarvetAlingsås idagGbgnonstopSHGTSVDSTM,