Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Olof Melin

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Advertisements

Släkten Melin

Endast för medlemmar

Aug. Leffler & Son – rederierna

Del 11 av 25 i serien Rederier
Endast för medlemmar

Ångfartygs AB Thule

Del 9 av 25 i serien Rederier
Endast för medlemmar

Skeppsredare

Del 1 av 25 i serien Rederier
Endast för medlemmar

Olivedal

Del 14 av 33 i serien Landerier
Endast för medlemmar

Bäckska gården

Endast för medlemmar

Bellevue (Majorna)

Endast för medlemmar

Liseberg

Del 1 av 33 i serien Landerier

Staden Göteborg grundades 1621 och då övertogs den mark som vi idag kallar för Liseberg från Nya Lödöse. De vackra ängarna använde man först som betesmark för boskap av olika slag. På slätterna stod hästar och kor och uppför det vackra berget strävade getter och får. Tobak var en begärlig vara på 1600-talet och några driftiga herrar upptäckte att den bördiga jorden lämpade sig ypperligt för ett tobaksplantage. Piporna fylldes av väldoftande Lisebergstobak och man beslöt att även nyttja resten av jorden, som sträckte sig från Örgrytevägen och Getebergsäng ner till Mölndalsån.

De förmögna borgarna som gick och våndades innanför vallgravarna började gripas av gröna-vågentankar. Den ökade trafiken på trånga gator, dålig renhållning och krogarnas mångfald fick dem att drömma om en egen liten täppa för fritidsbruk på landet. Örgryte låg lagom långt bort!

Landeriet Liseberg – fast det hette inte så då – delades in i lotter, ungefär som man nuförtiden kan köpa eller hyra en kolonilott. Lotterna delades in i ”morgnar”. En morgon var precis så mycket jord som en man kunde plöja under en morgon. Förmögna herrar hyrde många morgnar. Cornelius Johan Canter hette en göteborgare, som odlade 87 morgnar. För dem fick han årligen betala 98 daler och 28 silvermynt.

Rådman Jacob Bratt övertog 1740 landeriet, som då kallades för det ”Brattiska plantaget”. Då kom de allra första byggnaderna. Det var plank och det var torkhus för tobaken. Jacob Bratt var en framåtsträvande herre, som startade ett stärkelsebruk som senare blev sockerbruk just där Rondo ligger idag.

År 1753 hade Jacob Bratt dött och hans arvingar sålde landeriet till Johan Anders Lamberg. Han var en mycket framgångsrik köpman – en rikskändis – och son till riksdagsmannen, gymnasielektorn och kyrkoherden i Lundby – Petrus Lamberg. Johan Anders var Sveriges störste klädeshandlare. En gång i Stockholm köpte han varor för tre tunnor guld i värde. Stockholmarna bleknade.

På sin tid älskade Johan Anders trädgårdar och sin fru. Han planterade ekar i parken och han byggde ett hus till sin hustru. Det hus som vi idag kallar Landeriet. Hans hustru hette Elisabeth Söderberg, men han kallade henne kärleksfullt för Lisa. Så fick Liseberg sitt namn. Johan Anders döpte området till Lisas berg, som så småningom blev Liseberg. Huset användes som sommarstuga. Det har forskarna räknat ut efter att ha funnit bouppteckningen efter Lisas död 1768. Varenda spegel, vartenda litet sängbord fanns upptecknat, vartenda krusat örngott och varje liten soppslev. Men där fanns inte ett ord om någon silverservis. På det viset begrep man att makarna ägde ett hem i Göteborg med silverservis, och det var där man vistades under vintern.

Sockerfabriken utvecklades på egen hand. 1773, när Johan Daniel Bestman var bas, arbetade där en gesäll, tre drängar och tre arbetskarlar. Sockerbruket bytte ofta ägare, men landeriet Liseberg behölls av arvingarna efter makarna Lamberg till 1793. Då kom sex oroliga år, för köparen hette major Johan Henrik Rosenschütz! Han var bara 30 år, men hade hunnit med åtskilliga häpnadsväckande bravader. Till exempel hade han lyckats bli portförbjuden på alla Gustav III:s fester på slottet i Stockholm.

Johan Henrik och hans första fru bodde i huvudstaden några år, för de tyckte att Göteborg var i bonnigaste laget. När Johan Henrik återkom till Göteborg hade han fortfarande kvar en del av fadersarvet att sätta sprätt på.

Han anlände till Liseberg i en förgylld vagn dragen av sex eldiga hingstar och med en fantastiskt utstyrd zigenare på kuskbocken. Åskådarna trodde först att det var en exotisk kung, men vande sig med tiden.

Johan Henrik ägnade inte mycket tid åt Liseberg, hittade en ny fru i Borås 1798, men snart övergav han både henne och Liseberg och flyttade till Marieberg, nära Kungälv. Där hade han ett fullständigt harem och anordnade överdådiga fester. Gästerna hämtades även sommartid i släde. Men det gick utför med Johan Henrik, som till slut dog på fattighus i Stockholm.

För Liseberg gick det bättre. Kommerserrådet Andreas Andersson köpte Liseberg, restaurerade huvudbyggnaden och invigde den 1801 med en jättelik bal. Det är det hus, som idag är Wärdshuset och som ritades av stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Prosten i Örgryte välsignade huset och fyrverkeriet syntes till Vinga. Det var fest och stil och många internationella besök av framstående kulturmänniskor.

Sen gick det utför ett tag. Liseberg köptes av en köpman, som höll sig på fel sida av lagen. Han förvandlade parken till en operationsbas för en jättelik smugglarverksamhet. Dyrt tjuvgods smugglades med fartyg från utlandet och skeppades nattetid i land i Askimsbukten. En del smuggelgods kom även landvägen. Liseberg med sin fantastiska natur erbjöd många intressanta skrymslen. Från Örgrytevägen och Mölndalsån kom massor av dyrbarheter och gömdes på området.

När köpmannen åkt fast, kommit på obestånd och dött, hittade man många finurligt gömda dyrgripar från utlandet i parken.

Den 20 februari 1808 brann sockerbruket ner. Det var en våldsam brand, men stadens brandmän lyckades rädda herrgården och det lambergska huset.

1819 köptes Liseberg av handlaren Olof Melin, som också ägde gården Olivedal vid Slottsskogen. Hans intresse för Liseberg var dock inte stort och snart var det dags att sälja – med god förtjänst.

John Nonnen var född i Liverpool och en passionerad trädgårdsälskare. Han var den som införde dahlian i Sverige och Liseberg pryddes av dahlior så fort han köpt marken. Alla byggnader klädde han med vildvin. Han övertog de vackra byggnaderna med möbler och skjulen med trädgårdsredskap. Allt köpte han – utom två jättelika speglar, som fanns i nuvarande Wärdshuset. Av dem kunde hans döttrar bli alltför fåfänga, menade han. Familjen, som bodde en period i Frankrike, hade flytt undan Franska Revolutionen – engelsmän stod inte högt i kurs – till Hamburg. Snart intogs staden av franska trupper och familjen tvingades upplåta sitt hem till Marskalk Jean Baptiste Bernadotte, som senare blev Kung Carl XIV Johan i Sverige. Familjen reste vidare och kom så småningom till Göteborg.

Lisebergs landeri

Lisebergs landeri (Idag Wärdshuset).
Den egentliga landeribyggnaden var dock inte detta hus utan låg mittemot.

John Nonnen började driva sockerbruket vid Klippan tillsammans med Carnegie. Och John var en friskus, som varje dag promenerade från hemmet på Liseberg till jobbet. Folk på Södra Vägen ställde klockorna efter honom. I hemmet talades engelska. Äldsta dottern Fanny, född 1800, tog en engelsman till make. Det var pastorn Morgan. Efter ett storstilat bröllop i nuvarande Wärdshuset, där familjen bodde, flyttade Morgan och Fanny in i huset mittemot – Landeriet.

Det fanns inga rosa grindar mot Örgrytevägen, men två eleganta portvaktsstugor av timmer. Mellan dem portar av trä; två små för fotgängare och två stora för ekipage. Prunkande rabatter fanns där Lisebergshallen nu ligger. Alla unga herrar, som spankulerade på Örgrytevägen kastade blickar in mellan trägrindarna – inte av intresse för rabatter, utan för de vackra systrarna Nonnen: Mary, Emily, Charlotte och Ann. Men alla förblev ogifta.

De höll Göteborgs enda litterära salong och berömda göteborgare besökte ofta hemmet. Den 22 februari, när fru Nonnen och Emily fyllde år, fick de anställda punsch klockan fyra och fick därefter beskåda gästernas intåg. Där kom Viktor Rydberg, Oscar Dickson, domprosten Wieselgren, vinhandlare Broddelius och cigarrfabrikör Lampe. Emily, som blev känd i hela landet när hon redigerade den kortlivade ungdomstidningen Talltrasten, drog sig ofta tillbaka till Lusthuset, där hon och systern Mary målade och skrev små böcker för barn. De älskade systrarna bodde på Liseberg till sin ålders höst i början av 1900-talet.

En gång tänkte järnvägen dra en räls tvärsöver Liseberg. ”Där bor visst bara ett par gamla tanter.”, sa man. Då blev det ett ramaskri i hela stan och Liseberg räddades. Den enda brodern Nonnen – Edward – var den som definitivt stoppade järnvägen. Han hade flyttat till Degeberg i Västergötland, där han grundade rikets första lantbrukshögskola. Redan i ungdomen på Liseberg tog han emot trädgårdselever, så dagens prunkande park har en rik tradition bakom sig.

Hur gick det sen?

Stan köpte parken. I husen hade man hyresgäster. Bland andra Ebbe Lieberath, scoutpionjären, som bodde med sin livliga familj på Landeriet. Det roligaste han visste var när hans bror vaknade och slog huvudet i taket…

– Jag undrar om barn har lika roligt nu som jag hade på Liseberg, sa han när Liseberg blev nöjespark i samband med utställningen i Göteborg 1923. Det är något han kan vara helt säker på!

Texten ursprungligen publicerad på en gammal version av Lisebergs hemsida.