Skeppsredare

VID DEN ÄLDSTA SKEPPSBRON, däri inbegripet Packhusplatsen, är den stora rederirörelsen koncentrerad. Där ha vi de väldiga rederikontoren, några av skeppsmäklarna, ångbåtskommissionärerna och skeppsfournerarna. Någon skeppsbroadel i samma stil som Stockholms är icke bofast här, emedan köpmanskontoren i allmänhet äro belägna inne i staden, men Göteborgs stora skeppsredare uthärda gott en jämförelse, med vilken köpmansaristokrati som helst, lika visst som rederirörelsen är en av de kraftigaste hävstängerna till befordran av olikartad affärsverksamhet och svensk export.

Det moderna skeppsrederiet är nu för tiden i stort sett en självständig näring. Förr i världen var, såsom jag i detta arbetes första del rörande sjöfarten redan påpekat, rederiet en binäring till köpmansskapet. Köpmannen var sin egen redare, importör och befraktare av sina egna båtar. Han kunde till och med vara sin egen mäklare. “Att sjöfarten härigenom skulle bliva den lidande är, såsom Dan Broström en gång offentligt framhållit, tämligen tydligt, enär köpmännens kommersiella träning var avpassad väsentligen efter handelns krav, och följden av denna sammankoppling av handels- och rederirörelse blev i många fall ett klent utbyte på det i fartyget nedlagda kapitalet. Under sådana förhållanden kan man ej förundra sig över, att det var svårt att finna nödigt kapital för utvecklingen av vårt lands handelsflotta, särskilt då en mångfald av risker äro förknippade med sjöfartsnäringen, vilka ej finna sin motsvarighet vid företag på land“.

En annan olägenhet med detta slags rederirörelse var den, att man vid övergången från segelfartyg till ångbåtar ej följde raskt nog med. Emellertid bör man icke förringa dessa köpmäns insatser i svenskt sjöfartsliv, ty redan tidigt hade de en levande känsla av att ett lands handelsrörelse “frodas bäst under den egna flaggans hägn“. De voro dock pioniärerna för göteborgsk ångbåtstrafik över huvud och några av dem ha förtjänsten av att reguljära förbindelser upprättades mellan Göteborg och många utländska hamnar.

Av sjöfartens idkare kräves insikt uti en mångfald av göromål, som röra fartygs byggnad, utrustning, bemanning, befraktning m. m. Detta insågo icke de forna redarna tillfylles och därav berodde till stor del den svenska sjöfartens nedgång på 1880- och 90-talen och att vi även i den delen överflyglades av utländingarna.

Så uppkommo de självständiga rederierna. Så småningom arbetade sig “den känslan fram, att det för vårt land innebure en nationalförlust att ej tillgodogöra sig det betydande arbete, som låg däri, att vårt varuutbyte med utlandet sköttes av svenska fartyg. Man spårar en ganska märkbar omkastning i mitten av 1890-talet. Det var då, som den svenske redaren syntes inse betydelsen av att använda stora fartyg för att på billigaste sätt framfrakta vårt lands exportvaror. Med ens steg genom nybyggnader fartygens storlek från högst 2,200 tons d. w. till 5,000 tons och därutöver. Helt säkert bildar detta en epok uti den svenska rederinäringens historia.”

Den självständiga svenska rederirörelsen har sedan dess blivit en av landets största och under goda konjunkturer mest givande näringar. Nya självständiga linjer till avlägsna länder ha upprättats. “Det moderna fartyg, som för människor och varor från världsdel till världsdel, är icke längre blott och bart ett skepp. Det har blivit en flytande stad, en liten värld för sig“. Och vi ha många sådana kolosser, vilka föra svenska varor jorden runt. Att göteborgska redare härvid gått i spetsen, länder staden och dess sjöfart till ovansklig ära.

Jag skall nu beröra några av de äldre redarne i Göteborg, men måste givetvis i det avseendet fatta mig kort. Bland det senast förflutna halvseklets män möter oss då i första rummet en köpmannaredare av den gamla typen, konsuln Adolph Meyer, vilken 1869 tillsammans med kapten Axel Appelberg, handl. Axel Lilljequist, navigationsskolläraren J. F. Olsson och ingeniören J. Hansson bildade det första svenska bolaget för trafik på Medelhavet. Detta bolag gavs namnet “Svenska Lloyd“. Dess förste huvudredare blev Adolph Meyer, och Appelberg byggde och förde efter hand flera av dess första ångare, vilka även gingo i allmän fraktfart utom denna route. 1870 rekonstruerades bolaget och benämndes Förnyade Ångfartygs-A.-B. Svenska Lloyd. Detsamma är nu, sedan ångbåtsbolagen Thule och Svithiod för några år sedan uppgingo i detsamma, ett av Nordens största rederiföretag. Direktörer efter Meyer blevo konsul W. Frodi och H. Metcalfe.

En annan redare av samma typ och samma tid var grosshandlaren Aug. Carlson, vilken tillsammans med grossh. L. G. Bratt och kapten J. F. Strömberg år 1870 bildade Ångfartygsaktiebolaget Svithiod. Dess första båtar, Hugin, Munin, Sleipner och Bifrost,
gingo i många år på England och äro i gott minne hos alla äldre sjöfartsintresserade göteborgare.

August Carlson var, liksom hans kompanjon i den stora kolfirman August Carlson & Co., Gustaf Kollberg, en utmärkt köpman, vilken gjort en kraftig insats såväl i vårt samhälles som i den svenska sjöfartens och handelns storartade utveckling under de senare decennierna.

Om August Carlsons framstående duglighet såsom kommunalman vittnar den långa rad av namn på institutioner och styrelser, som i dödsrunorna 1918 över honom uppräknades, därför att han i dem varit en av dé drivande krafterna, i flera som ordförande under en följd av år.

Två storartade enskilda förétag, som han startat och lett, vittna om hans synnerliga skicklighet och redbarhet såsom affärsman.

Men han var icke endast en klok och plikttrogen kommunalman och en förträfflig affärsman, han hade även omfattande högre, ideella intressen, som han omsatte i god handling. Han var sålunda en fin konstkännare, vars mecenatskap hade stor utsträckning och vars ståtliga och gedigna hem bar en prägel av upplyst, odlad smak. Och i många år tog han en högst förtjänstfull andel i arbetet på Göteborgs Museums utveckling.

Som chef i Carlsonska firman efter hans och Kollbergs död inträdde dir. Folke C:son Weijdling.

En tredje köpmannaredare med sin första verksamhet förlagd till samma tidpunkt är Harald Sternhagen, vilken tillsammans med den högt ansedde köpmannen Axel Jonsson grundlagt firman Jonsson, Sternhagen & Co. och 1873 rekonstruerade det år 1870 bildade Ångfartygs-Aktiebolaget Götha. Detta bolag drev med ångarna Olof Wijk, James J. Dickson, Götha, Carl O. Kjellberg, Sven Renström, Alex. Keiller och Ägir, reguliär förbindelse mellan Göteborg och franska, belgiska och holländska hamnar — Havre, Rouen, Antwerpen, Rotterdam — och håller sig än i dag med stor framgång på samma trader.

Harald Sternhagen var i sin krafts dagar en av stadens dugligaste kommunalmän. Som chefer i firman framstår hans son F. Sternhagen samt Axel Jonsson och dennes son Folke Jonsson.

Slutligen må från 1870-talet antecknas en tredje kraftfull köpmannaredare generalkonsul Adolf Bratt, vilken dirigerar ångbåtsbolagen Amicitia, Arnold, Nordsjön och Östersjön och började med ångarna Ragnar och Western samt därefter ångarna Frej, Motala och ångaren Bohus.

Theodor Ahrenberg

Theodor Ahrenberg

Den förste redare, som uteslutande ägnade sig åt sjöfartsnäringen, var emellertid Th. Ahrenberg. Han hade visserligen börjat som köpman hos sin farbror, innehavaren av den gamla firman A. T. Ahrenberg & Co. vid Torggatan, där han blev delägare, men 1872 utgick han ur firman och etablerade rederifirman Th. Ahrenberg med ett tiotal större segelfartyg, som gingo på avlägsnare farvatten. Snart ökades fartygsantalet med ångare, den ena nyare och modernare än den andra.

Hans första ångare “Sälboda”, som vi avbildat, var som vi se ett rätt anspråkslöst fartyg, vilket gick på kanalen, medan den andra avbildade, Iris, gick på Östersjön. Ett av hans mest namnkunniga var Virgo, vilket avgick 1896 med nordpolsfararen S. A. Andrée till Spetsbergen. Virgo förliste sedermera i Östersjön med man och allt. Inalles torde det vara ett 40-tal ångare han under årens lopp låtit bygga, nästan alla på svenska varv.

Mest bekant av de Ahrenbergska företagen är utan tvivel Nornan-linien, vilken grundades 1878 med fart på Väst-Norge och Stettin. Rederiet driver i övrigt fraktfart på Nord- och Östersjön samt Medelhavet.

Andra företag Ahrenberg var med om att stifta voro: Gylfe (1883), Marine (1883), Sölve (1884), Stella (1885), Godhem (1888) och Aina (1889).

Ahrenberg var en outtröttligt verksam, energisk man, heter det om honom, och det var uteslutande genom personlig duglighet han bringade sin firma till den framstående och hedrande plats den nu intager bland våra svenska rederier. Personligen var han vänsäll, blid och försynt i sitt uppträdande, och om det goda förhållandet mellan honom och rederiets sjöfolk vittnar bäst den omständigheten, att firman ännu har en mängd trotjänare från äldre tider i sin tjänst.

Denne framstående redare, som var född 1837, dog 1908. Han var en man med livliga kulturella intressen, särskilt stort musikintresse, och han var en av de flitigaste åhörarne i vårt konserthus. Personligen var han, heter det i hans eftermäle, typen för en verkligt fin göteborgsaffärsman i den gamla gentlemannastilen, rättfram, älskvärd och sympatisk.

Dessa egenskaper gå i hög grad igen hos sonen, direktör Ossian Ahrenberg, som nu leder Ahrenbergska rederiet och som är ledamot av Konserthusets m. fl. styrelser av kulturfrämjande art. Detsamma må sägas om Th. Ahrenbergs måg, den som frikostig mecenat kände direktör Werner Lundqvist, vilken 1888 ingick i firman och tio år senare, sedan han utgått, bildade bolaget Commerce med ångarne Commerce, Vinga och Koster m. fl. År 1905 övertog hr Lundqvist redareskapet för Nordiska Rederiaktiebolaget med ångarne Dahlia, Aira, Calla och Bellis, och år 1908 bolaget Stella med ångarne Argo och Virgo samt slutligen 1910 bolaget Labora med ångarne Ernst, Elsa och Olof.

Olof Melin

Olof Melin

En annan självständig redare från 1870-talet var skeppsklareraren Olof Melin, en av Ångfartygsaktiebolaget Thules stiftare. Melin, som är född 1834 här i Göteborg och tillhör den gamla ansedda släkten med samma namn, hade i flera år varit kompanjon med skeppsmäklaren August Leffler i den bekanta mäklarfirman, då han tillsammans med bemälde Leffler och andra intresserade år 1872 stiftade Thule. Detta bolag byggde de stora ångarne “Thule“, “Thorsten“, “Bele“, “Prins Oscar”, “Björn”, “Albert Edward”, “Carl XV”, “Frithiof” m. fl.

Thule inledde reguliär förbindelse mellan Göteborg och London samt Granton, med avgång från vardera platsen en gång i veckan.

Passagerare och gods befordrades, och för de förstnämnda voro sådana bekvämligheter beredda, att detta bolag redan tidigt erhöll erkännande för att vara ett av de allra främsta passagerareförande inom den nordiska ångbåtsflottan.

Melin, som nu är bosatt i huvudstaden, var i många år en av Göteborgs främsta auktoriteter i sjöfartsangelägenheter samt en mycket verksam och uppburen kommunal- och riksdagsman.

Korad 1881 till riksdagsman i Andra kammaren, omvaldes han alla år till 1899, då han insattes i Första kammaren. Han var ett mycket bemärkt folkombud och förvärvade sig mycken aktning inom riksdagskretsarne. Speciell målsman för vår sjöfart, yttrade han sig med reda och sakkännedom. Bl. a. har han såsom medlem av den tidens sjölagsutskott bevakat sjöfartens intressen och försökte få bort de tryckande lastpenningarna och andra betungande avgifter.

I den allmänna politiken var han till sin åskådning moderatliberal och i överensstämmelse med Göteborgsbänkens mångåriga traditioner en av livsmedelstullarnes motståndare. Tillhörande centern, vars förtroendeman han då var, visade han sympati för rösträttens utsträckning, uppträdde för grundlagsskyddad församlingsrätt, men mot ändring av grunderna för Första kammarens sammansättning. Varm vän av rikets försvar, biträdde han det s. k. urtima beslutet, varigenom härväsendet i någon mån kom i överensstämmelse med tidens fordringar. Olof Melin satt under flera år i Bankoutskottet. Därjämte erhöll han förtroendet att bliva invald i det Hemliga utskottet, med vilket konungen år 1895 rådslog.

Till Melins efterträdare som direktör för Thule, vilket numera tillhör Sv. Lloyd, utsågs 1905, då stiftaren flyttade från samhället, herr Th. Willerding.

Axel Broström

Axel Broström

Efter denna översikt äro vi inne på en av de största, om inte den största av redaregärningar som utförts i vårt land — den Broströmska. Namnet leder, som det med rätta sagts, tanken på den i nyare tids sjöfartshistoria enastående, sedan flera decennier pågående kraftiga utvecklingen av vår handelsflotta och det är intimt sammanknutet med den första större tonnageökningen inom samma flotta. Det Broströmska rederiet har också “genom klok beräkning och praktiskt utnyttjande av goda konjunkturer vuxit till ett av Sveriges förnämsta rederier, vilket i icke ringa mån bidragit till att genom solida affärsprinciper göra den svenska sjöfarten känd och erkänd i utländska hamnar“.

Rederiets upphovsman, Axel Broström, föddes den 25 maj 1838 i Kristinehamn och ägnade sig först åt sysselsättning på land. Först i slutet av 1860-talet började han sin sjömansbana, förde en mindre slup och sedan ångare på kanalen. På 1870-talet byggde han flera kanalångare, däribland år 1878 “Freja“, som han förde på Östersjön och för vilken han själv
var redare. Därmed kan hans rederiverksamhet anses börjad. Året därpå inköpte han från Stockholm passagerareångaren “Transit III“, vilken omändrades till lastfartyg. Ångaren omdöptes till “Skjöld“ och gick någon tid under kapten Broströms befäl, men såldes åter, då B. år 1881 bildade ångfartygsaktiebolaget Ferm, som byggde tvenne ångare “Frigg“ och “Ferm“. Detta bolag utvecklades hastigt och förskaffade sig flera ångare.

Sedan han 1881 dragit sig tillbaka från sjön och påföljande år flyttat till Göteborg, började han med största energi ägna sig åt rederirörelsen, för vilken han ägde de bästa förutsättningar: företagsamhet, erfarenhet och praktisk affärsblick. Han förstod att i hög grad begagna sig av konjunkturerna, livade det nyvaknade intresset för sjöfartsnäringen och skaffade i sin mån rederirörelsen förtroende hos kapitalet. Han köpte alltjämt nya fartyg och förstod att finna sysselsättning för det stora tonnaget, för att slutligen se, huru hans oavlåtliga strävanden kröntes med avgjord framgång.

År 1890 bildade han Ångfartygsaktiebolaget Tirfing, som till att börja med ägde fyra ångare: “Tirfing“, “Libau“, “Thor” och “Kurir“.

Hans första lilla kontor i Luntantu var mycket anspråkslöst. Och det berättas, att när han köpte gamla båtar,gjorde han sig först noga underrättad om maskineriets duglighet. Var han belåten med det, ombyggde han eller reparerade utan vidare de gamla skroven.

Tirfing hade intagit en rangplats bland svenska rederier, när Axel Broström dog den 21 september 1905. Det var en verkligt storartad livsgärning som han då utfört till den svenska sjöfartsnäringens fromma, och när de förnämsta märkesmännen för handelsflottans utveckling nämnas, skall förvisso hans namn träda i förgrunden.

Redan i livstiden hade den gamle redaren lyckan att kunna överlämna sitt livsverk i de bästa händer. Sonen, Dan. Broström, ägde nämligen de mest lysande förutsättningar att fortsätta detta och under hans ledning ha de stora rederiföretag, som dirigeras av firman Axel Broström & Son, utvecklats på ett synnerligen lyckligt och för nordiska förhållanden ovanligt sätt.

Dan Broström är född den 1 februari 1870. Efter 1889 avlagd studentexamen vid Realläroverket härstädes, vistades han kortare tider i Tyskland och England på skeppsmäklarekontor samt kom 1891 i faderns affär, vilken år 1898 fick namnet Axel Broström & Son.

Dan Broström är en mycket energisk och grundligt bildad sjöfartsrepresentant. Förtroendet till hans förmåga utmynnade tidigt i inval i styrelsen för den betydelsefulla Nordisk Skibsrederforening — med säte i Kristiania och bestående av sjöfartsnäringens förnämsta målsmän i de nordiska landen — och längre fram invaldes han i Göteborgs stadsfullmäktige, vilka därigenom tillfördes en dugande och vaken representant för ett av stadens livsintressen. Därjämte invaldes han naturligtvis i en mängd olika styrelser samt representerade staden i Andra kammaren åren 1906—11.

“Med säker blick, mångsidighet och en brinnande arbetshåg har, hette det offentligt vid ett tillfälle, Dan Broström utvecklat den gamla rederiaffären och ständigt hållit den i teten som Sveriges största sjöfartsföretag. Den Broströmska firman är känd över hela världen och dess ångare höra till de ståtligaste i vår handelsflotta. Som linieredare är dir. Dan. Broström som bekant chef för Svenska Ostasiatiska kompaniet och Svenska Amerika—Mexiko-Linien, driver med egna båtar linietrafik på Levanten och är bl. a. ordförande i styrelsen för Rederiaktiebolaget Sverige—Nordamerika.”

Året 1914 kallades han till chef för sjöförsvarsdepartementet i den på föråret 1914 bildade Hammarskjöldska ministären. På denna post, där han sedan kriget under tiden brutit ut fick en synnerligen krävande uppgift, kvarstod han till regeringsskiftet 1917.

Sedan göteborgsköpmannen och presidenten Carl Fr. Waern, vilken var finansminister i den Adlercreutz’ska ministären i början av 1870-talet, hade ingen göteborgare haft säte i konungens råd. Olof Wijk, andra-kammar-talmannen, var visserligen en gång erbjuden den höga äran, likaså hans son Hjalmar Wijk, men båda avböjde som bekant. Det väckte följaktligen ett visst uppseende här i samhället när vår störste skeppsredare kallades till sjöministerposten i den ministär, som för försvarsfrågans skull fick avlösa den Staaffska. Men icke uppseende allenast, utan också tillfredsställelse. Ty här i samhället är Dan. Broström mycket populär. Han är en rivande kraft, en ovanligt dugande och begåvad man av det slag, som just våra näringar behöva för att kunna frodas och utvecklas.

Cirka ett år efter denna hans utnämning fick Göteborg och hans företag uppleva ett evenemang. Den 4 december 1915 ångade under rik flaggskrud Svenska Amerika-Liniens första och Sveriges då största ångare “Stockholm” in i Göteborgs hamn.

Stora och högst betydande donationer äro knutna till Broströmska namnet. Så äro bl. a. Sjömanshuset, Sjöfartsmuseet och Göteborgs Welandershem ihågkomna med stora belopp, varförutom Broströmska arvingarna donerat två millioner till bostadshus åt sjöfartsfolk och andra, 100,000 kr. till ett hem för diakonissor, 60,000 kr. till Caritas,

50,000 kr. till bidrag för avlönande av en prästman vid S:t Johannis-kyrkan samt 10,000 kr. vardera till Viktoriaföreningen, Räflanda-hemmet, Sällskapet De Fattiges Vänner och Lilla Barnkrubban.

Wilhelm R Lundgren

Wilhelm R Lundgren

En annan storslagen Göteborgsk redargärning är den som utförts av framlidne sjökaptenen W. R. Lundgren och som fullföljts och fullföljes på ett lysande sätt av hans efterträdare Gunnar Carlson. Lundgrens första företag utgjordes av rederibolagen Nike och Sirius, för vilka Lundgren åren 1900 och 1902 blev direktör. År 1904 bildade han rederiaktiebolaget Transatlantic, vilket genom sin Syd-Afrikalinie i nyare tid öppnade den första direkta svenska linieförbindelsen mellan vårt land och en främmande världsdel. Den företagsamme mannen hade länge med grämelse sett, huru väldiga massor av trävaror skeppades på norska och andra utländska kölar från Skandinavien till Sydafrika och förstod att här var rätta fältet att bryta väg för Sveriges deltagande i den från utlandet starkt uppväxande transoceana trafiken. Det var emellertid intet lätt arbete att övertyga köpmännen om, att vi kunde undvara utländska mellanhänder och träda i direkt förbindelse med de avlägsna marknaderna, och Lundgrens projekt mötte ganska mycket motstånd. Han lyckades bryta detta och med de två nya stora ångarne Kratos och Atlantic öppnades ovannämnda linie på hösten sistnämnda år.

“Framgången var från början given. Redan följande år beställdes ytterligare två ångare “Baltic“ och “Bia“, båda på 6,000 tons, och det dröjde ej länge innan linien ytterligare måste hyra ångare för att tillgodose den växande trafiken.

Samtidigt som han med vaken affärsblick skötte sitt växande rederi, arbetade Lundgren oförtrutet för att underlätta knytandet av direkta handelsförbindelser och hans energiska agitation har icke minst bidragit till att bryta den svenska handelns beroende av utländska mellanhänder.”

År 1907 etablerade Lundgren den svenska linien på Australien med ångarne “Tasmanic“ och “Australic” på 7,300 tons och insatte på denna linie redan följande år ångarne “Indianic” och “Hellenic“ på 7,800 tons. Samma år uppgick Nikebolaget i Transatlantic, vilket även öppnade ännu flera nya linier.

Förövrigt är det allmänt bekant att Lundgren frambar idén till en post- och passagerarelinie Sverige—Nordamerika. “Denna plan utarbetade han i detalj, stred och agiterade för den med sin lugna, trygga, övertygande vederhäftighet. Om han också icke fick se detta verk fullbordat, tillkommer honom dock största äran som företagets banbrytare“.

Denne märkesman på sjöfartsnäringens område var född i Söderåkra, Kalmar län, den 24 maj 1856 och avled den 15 september 1914. På dödsbädden hade han utsett till ledare av det stora rederiet sin närmaste man i Transatlantic, dir. Gunnar Carlson, vars skicklighet, energi, framsynthet och duglighet han lärt sig högt uppskatta. Denne man intager nu en av de främsta platserna inom vår rederinäring och har särskilt under krigsåren genom sin smidiga underhandlingsförmåga med engelsmännen gjort vårt land stora tjänster.

Bland andra framstående målsmän för vår sjöfartsnäring må nämnas Justus A. Waller, Ernst Roberg, Fr. Forsberg, F. B. Wahlqvist, Ivar Lignell och Gösta Dalman.

I samband med Skeppsbron må vårt bogseringsväsende med några ord belysas. Någon bogsering av skutor genom hamnen i yrkesmässig mening fanns ej förrän i 1800-talets förra del, då ångbåtarna Göta Älf och Strömkarlen skötte den trafiken med anslag från Hamn-och älvstyrelsen. Sedermera uppstodo privata bogseringsföretag, och på 1870-talet bildades de s. k. Hvita och Röda bogseringsbolagen, det senare 1872 “med byggandet av ett par mindre ångbåtar ungefär liknande de, som då begagnades för passageraretrafiken på älven, endast försedda med nödig anordning för fästande av bogsertrossen. Dessa båtars maskinkraft översteg ej 8 å 10 hkr. och dåligt var det skydd de lämnade besättningen ombord mot väder och vind. De voro dock goda nog för sitt ändamål, såsom man ansåg på den tiden, och användes huvudsakligen för bogsering av pråmar. Endast en något större ångare, “Arthur”, byggdes 1874 för att betjäna ångare och segelfartyg“.

Sedan dir. Volrat Brusewitz, som har hedern av denna verksamhets utveckling, år 1877 kom till styret i Göteborgs Bogserings-Aktiebolag,ökades Röda bolagets flotta högst betydligt. År 1891 inköpte man hela det konkurrerande bolagets, det Hvita Bolagets, materiel, inalles tio båtar.

Nu är, som bekant, bolaget uppgånget i den Broströmska firman.

Innan vi lämna Skeppsbron skola vi nämna något om skeppsmäklarna och sjökaptenernas sammanslutningar, vilka ju på det intimaste sammanhänga med vår sjöfart.

Skeppsklarerarens och skeppsmäklarens yrke är givetvis mycket gammalt i denna såväl som andra sjöfartsstäder. Båda betjäna handeln och sjöfarten. Länken, så att säga, mellan dessa båda näringsfång är skeppsklareraren, vilken spelar en högst viktig roll, enär han, bunden av lagbestämmelser, lämnar sjöfarten samma bistånd som mäklaren handeln. Genom sitt biträde vid fartygsköp och försäljning, genom den väsentliga del han tager i fartygens befraktning och klarering samt vid uppgörande av sjöförsäkringsavtal är han oumbärlig och övar som mellanhand största inflytande, vilket varder större ju livligare handels- och sjöfartsförbindelserna med främmande länder äro.

Göteborg har sedan gammalt en kraftig och väl utvecklad skeppsklarerarerörelse, och bland nu existerande firmor som här utöva sådan står firman August Leffler & Son med ålderns rätt i främsta rummet. Den leder nämligen sina anor tillbaka till slutet av sjuttonhundratalet, då en Johan Håkan Leffler år 1798 grundlade en handels-, mäkleri- och skeppsklarerareaffär under namnet Leffler & Son. Dessförinnan hade dock den förstnämnde i eget namn drivit dylika affärer.

Anders Leffler

Anders Leffler

År 1813 vid Håkan Lefflers frånfälle övertog sonen Anders Leffler, vilken vi här avbilda, affärerna och denne överlämnade dem i sin ordning år 1826 till sin äldste son, Johan Albrecht Leffler, vilken ytterligare förstärkte grunden till firmans anseende. Sedan han upptagit sin broder till kompanjon, kallades firman J. A. & Aug. Leffler.

År 1857 övertog J. A. Lefflers broder Lars August Leffler firmans skeppsklarerareaffärer och med honom associerade sig samtidigt grossh. Olof Melin, varefter firman erhöll namnet August Leffler & Co. År 1863 inträdde herr Adolf Florell som delägare och under stor framgång drevos affärerna till år 1884, då herrar Olof Melin och Adolf Florell lämnade firman. År 1882 hade Lars Aug. Leffler dragit sig tillbaka.

År 1884 övertögo Aug. Lefflers son, konsul Peter Leffler, och hans måg, konsul Knut Dalman, firman och gåvo den samtidigt namnet August Leffler & Son. De främste ledande inom firman äro nu direktörerna Gösta Dalman och Ivar Lignell.

Under årens lopp har firman varit starkt intresserad i en mängd rederiföretag och tog tidigt initiativ till reguljära ångbåtsförbindelser med utlandet.

Andra betydande och bemärkta skeppsklarerarefirmor äro Fallenius & Lefflers Aktiebolag, vilket dirigeras av konsul Ivar Fallenius och vilket energiskt och kraftigt bidragit till den svenska transoceana exportens framgång med svenska fartyg. Vidare firman Blidberg, Metcalfe & Co., som nu innehaves av herr David Blidberg och är en av stadens största, vidare Sandström, Stranne & C:is aktiebolag, vilket ledes av herrar John E. och Gustaf Sandström och är en synnerligen vittomfattande affär; Helge Nilssons aktiebolag m. fl.

Detta om mäklarna.

Vad sammanslutningarna mellan befälhavarna inom sjöfarten beträffar är Sjömannasällskapet det äldsta. Det stiftades nämligen 1831 och firar sin högtidsdag varje år den 7 mars. Sällskapet underhöll från början en tackelskola, i vilken ynglingar erhöllo undervisning i sjömansyrket, och dess uppgift i övrigt är att stödja ålderstigna sjömän genom att bereda dem och deras änkor fri bostad i dess sjömanshem i Masthuggsbergen. Sällskapet tillsatte dessutom den s. k. Bethelkaptenen, en befattning, som nu upphört. Rörande denna kan nämnas, att den första svenska Bethelflaggan invigdes den 7 mars 1838. Den sjökapten som förde en sådan hade till åliggande att i de utrikes hamnar, där ofta flera svenska skepp sammanträffa, genom offentlig gudstjänst ombord bereda sjöfolket tillfälle att, ehuru skilt från fädernebygden, få höra Guds ord på sitt eget språk. Bethelflaggan, som hissades då gudstjänst skulle hållas samt vid fartygets in- och utgående ur hamn, var den gamla svenska flaggan, på tre sidor omgiven av en vit kant och ytterst en grön, och i det gula korsets mitt prydd med en vit liksidig triangel, i vars medelpunkt strålade det allseende ögat. Det var på föranstaltande av Sjömanna-sällskapet i Stockholm som invigningen ägde rum. Flaggan överlämnades till kapten Gust. Jakob Behrman av biskop J. O. Wallin, som höll högtidstalet.

Göteborgs Sjömannasällskap tillsatte förr två eller fyra Bethel-kaptener bland segelflottans mest ansedde befälhavare, som gingo på avlägsna farvatten, och dessa invigdes till sitt kall i själva kyrkan.

Detta plägade gå för sig i Carl Johanskyrkan, där den siste Bethelkaptenen här, sedermera sjömanshusombudsmannen Gustaf Gedda år 1869 invigdes för kallet och förde flaggan sista gången på sitt skepp Erato. Gedda var på sin tid en av våra sjöfartskretsars mest populäre män.

Sällskapets egendom, inclusive hus och donerade fonder, uppgå till mer än en och en halv million.

En annan sammanslutning är Sjökaptensföreningen, vilken stiftades 1855 av kapten E. J. Elfversson, som från början var den mest drivande kraften, samt ett antal andra sjökaptener och sjöfartsintresserade. Stiftad huvudsakligen som pensionskassa har föreningen under årens lopp bringat sina åldriga medlemmar ett gott stöd efter ett liv på sjön, som för många varit utslitande, och varit en välkommen hjälpare åt ett stort antal sjömansfamiljer, som frånryckts sina försörjare. Och för detta syfte har den erhållit ett flertal donationer.

År 1875 antog föreningen en flagga, vilken man alltemellanåt ser å våra kustångare vid festliga tillfällen, då det flaggas på förtoppen. Den har blå botten med gul ytterkant och i mitten en vit oval innehållande bokstäverna S. K. F. och vederbörande medlems nummer, samt dessutom i övre inre hörnet av det blåa fältet ett vitt ankare.

Ett svar på ”Skeppsredare”

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.