Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Staden & politiken

Hamnarbetarstrejken 1974

Vid denna tidpunkt fanns två fackföreningar i de svenska hamnarna, en situation som råder ännu idag. Det ena facket, Hamnarbetarförbundet, grundades som en utbrytning ur Transportarbetarförbundet. Det bildades framförallt som en protest mot allt större centralisering av den svenska fackföreningsrörelsen och kom att omedelbart efter sitt grundande bli ett radikalt alternativ i Göteborgs hamn. Mer om detta finns att läs i en bok som gavs ut av Ordfront år 1974, Steg för Steg. Transportarbetarförbundet hade avtalsrätten i hamnarna och Hamnarbetarförbundet hade inget eget avtal.

Avtalsrörelsen 1974 avslutades efter rekordsnabba centrala förhandlingar redan i januari. Uppgörelsen kom att kalla 55-öresavtalet eftersom det gav så mycket i höjning av timlönen. Avtalet gällde hela LO-området utom hamnarbetarna.

För att få fart på förhandlingarna genomförde Hamnarbetarförbundet en övertidsblockad från och med den 11 mars. Den 21 i samma månad tog man ut alla medlemmarna i endagsstrejk för att trycka på. Arbetsgivarna gick då till motangrepp och vägrade fortsätta förhandla. En vecka senare arbetade man återigen övertid, Hamnarbetarförbundet hade backat.

Transport varslade under tiden om strejk från och med den 8 april. Förhandlingarna mellan Transport och arbetsgivaran strandade. Arbetsgivarna vägrade därefter också att fortsätta förhandla med Hamn. Hamnarbetarförbundet protesterade, men till ingen nytta. En förlikningsman tillsattes och den 21 april meddelade denna att Hamn inte skulle få ett eget avtal. Tre dagar senare beslöt Hamn att ta ut samtliga medlemmar i strejk med omedelbar verkan.

Strejken slog hårt mot exportindustrin. Förbundsstyrelsen i Hamn godkände därför en rad dispenser. Detta vållade interna stridigheter då flera lokalavdelningar protesterade mot dispenser.

5 maj skrev Transport avtal med arbetsgivarna. Detta gav 600 kronor i månaden, att jämföra med 55-öresavtalets 90 kr. Hamnarbetarförbundet ville ha ett eget avtal och vägrade skriva på hängavtal på Transports avtal. Hamns strejk fortsatte.

Efter två veckors strejk genomfördes en omröstning bland Hamns medlemmar. Resultatet blev en majoritet för att avbryta strejken. 13 maj avblåstes den och arbete i hamnarna återupptogs. Hamnarbetarförbundet hade strejkat i 19 dagar men ändå inte fått ett eget avtal.

Läs mer i följande böcker:
Ragnar Järhult, Nu eller aldrig, En bok om den nya strejkrörelsen, Liber, 1982
Steg för steg, Om stuveriarbetarnas fackliga kamp, Ordfront, 1974

Advertisements

Hamnarbetarstrejken 1969

Detta var den strejk som inledde 1970-talets strejkvåg och som förebådade den stora gruvstrejken som startade samma år. På Arosmässan i Västerås den 28/10 1969 sa dåvarande finansministern, Gunnar Sträng följande:

”Någon direkt intressekonflikt föreligger inte mellan samhälle och företag, men en saklig bedömare måste hävda att de mesta av de s.k. konflikterna är konstruerade. Den goda atmosfär som råder mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det.”

Kort därefter inleddes hamnarbetarstrejken i Göteborg. Hamnarbetarna i staden var mer utsatta för rationaliseringar än andra, även jämfört med andra hamnarbetare, och det var antagligen detta som gjorde att det startade där.

Det hela började med en konflikt om övertid och betalning för denna. Två arbetare blev avskedade med omedelbar verkan. Efter förhandlingar omvandlades det hela till 2 veckors suspendering utan lön. Detta var måndagen den 10 november 1969. När hamnarbetarna fick veta detta gick de omedelbart ut i strejk. Budet kom på ett medlemsmöte i Burgårdens gymnasiums aula på tisdagen och medlemsmötet övergick efter sitt slut i ett strejkmöte.

Dagen därpå samlades den valda strejkkommittén för att sammanfatta kraven och organisera strejken. Man beslutade att strejken skulle fortsätta tills de två suspenderade åter var i arbete. Samtidigt krävde man också månadslön, bättre arbetarskydd, företagsdemokrati, insyn i jobbet och hamnens finanser osv.

16 november var de suspenderade i arbete igen och de strejkande återupptog arbetet. Tre veckor senare startade den stora gruvstrejken.

Kalendarium över strejken

Torsdagen den 30 oktober

Denna dag inträffar den händelse som senare leder till strejken och som medför att missförhållandena i Göteborgs hamn kommer till en större allmänhets kännedom. Fjorton arbetare häller sedan onsdagen på att lossa den norska saltbåten M/S Astor i Sannegårdshamnen. 750 ton salt skall lossas, varav 30 ton är pallad saltsten och resten i 50 kg-säckar. Arbetet är tungt och förtjänsten låg, ca 8:-/timme. Arbetarna begär besked på torsdag förmiddag om de har övertid att vänta. I replikväxlingen med arbetarna säger förmannen: ”Om ni ökar takten gubbar hinner ni göra båten klar i tid.” Den tidigare spända och irriterade stämningen stiger. Det är avlöningsdag. Alla vill hem efter slitet på saltbåten. Speditionsfirman som tar emot godset på land hinner inte med. Arbetet stoppas upp. Vid tvåtiden kommer beskedet att det blir övertid. Sådan obligatorisk övertid finns inskriven i avtalet, men beskedet skulle ha lämnats tidigare på dagen.

Under den ordväxling som följde sa en av arbetarna till förmannen att ”du kan ta din åttakronors båt och dra åt helvete”. Tolv av de fjorton arbetarna lämnade båten, men förmannen skrev bara rapport på två, för ”ohörsamhet mot förman”. Blixtarbetare kallas in och båten görs färdig på 30 minuter.

Fredagen den 31 oktober

De tolv arbetarna, som kvällen innan lämnade arbetet är i arbete som vanligt.

Måndagen den 3 november

Den arbetare som bett förmannen dra åt helvete och en kamrat till honom kallas upp till kapten Strömberg på Hamnarbetskontoret. Båda avskedas. Ingen av de båda arbetarna, som allmänt anses som skötsamma, hörs i saken. Det är uppenbart att arbetsköparna här vill statuera ett exempel. Förmannens ord blir lag. Ingen utredning har gjorts. Arbetskamraterna har inte fått yttra sig och fackföreningen har inte kontaktats av företagsledningen.

Torsdagen den 6 november

De två arbetarna tar redan på tisdag kontakt med fackföreningen. Underhandlingar börjar. Missnöjet bland arbetarna växer, och strejken är nära att bryta ut redan idag i Sannegårdshamnen. Man lugnar sig med beskedet från fackföreningen att det finns vissa chanser att få beslutet ändrat. I förmansrapporten finns direkta felaktigheter och ogrundade påståenden vilka uppenbaras under förhandlingarna. Företagsledningen har nu uppnått sitt syfte: att med § 32 som instrument demonstrera sin makt. Hänsynslöst har man berövat två arbetare deras 3 levebröd för en bagatellförseelse. De andra arbetarna skall vackert ta lärdom av detta och skrämmas till att acceptera förtrycket. Förmannens ord hade inte ifrågasatts av företagsledningen. Förmannen betraktas av arbetarna som en översittare. Tidigare har han anmälts för olämpligt uppträdande och dömts till böter för avtalsbrott.

Måndagen den 10 november

Klockan 9.30 är förhandlingarna om de avskedade arbetarna klara. Avskedandet ändras till suspension. De båda arbetarna döms med andra ord att betala ca 1000:- i böter var genom förlorad arbetsinkomst. Övriga hamnarbetare meddelas och vid tolvtiden är strejken i Sannegårdshamnen ett faktum. Strejken sprider sig snabbt till de övriga hamnarna. Klockan tre har samtliga arbetare, utom de i Skandiahamnen och ca 200 ”blixtgubbar” i den inre hamnen, lagt ner arbetet. Fackföreningen försöker förmå arbetarna att återgå till arbetet. På kvällen träffas några radikala arbetare och diskuterar genom strejkläget.

Tisdagen den 11 november

Efter omröstning bland arbetarna i Sannegårdshamnen beslöts att återuppta arbetet några timmar. I de övriga hamnarna kom arbetet igång, utom i Lundbyhamnen. När detta blev känt lades arbetet ner också i de andra hamnarna, först i Sannegårdshamnen och Majnabbe. Klockan 9.30 var strejken total. Endast 200 blixtarbetare var fortfarande i arbete. Försök från företagsledning och fackförening inleds för att förmå arbetarna att återgå till arbetet. Styrelsen och ombudsmännen i fackföreningen förklarar strejken avtalsstridig. Vid middagstid besöker den modernt familjäre direktör Åkerlund arbetarna i deras omklädningsrum i Skandiahamnen. För att visa sin förståelse för arbetarnas problem säger han ”det behöver nog städas här”, efter att ha kastat en blick på dammlagren på klädskåpen. Han fortsatte med att betona det ansvar arbetarna borde känna för samhället och hamnen. Sist men inte minst framhöll direktör Åkerlund vikten av att arbetarna tänkte på sina familjers välfärd: ”Ni förlorar lön på den här strejken” . Till en början lyssnar arbetarna men tröttnar snart och börjar istället tala med varandra. Den av profiten motiverade familjära attityden avslöjar direktör Åkerlund när han lämnar lokalen: ”Det finns ju också en del ibland er som är bra. Nu är det nog bäst att jag går, innan jag säger för mycket” .

På tisdag kväll sammankallar fackföreningen medlemmarna till ett extramöte i Burgårdens gymnasiums aula. Fackföreningsmötet avslutas. Därefter börjar man ett strejkmöte. Efter tre timmars debatt beslutar en överväldigande majoritet av de ca 800 närvarande arbetarna att fortsätta strejken. Under mötet går en av arbetarna upp i talarstolen och håller ett brandtal, som kom att ha stor betydelse för kampens fortsatta inriktning. Huvudfienden är denna gång varken tjänstemän, förmän eller fackförbund utan SAF och Redarföreningen. Under hela mötet hålls pressen effektivt utanför. En strejkkommitté på 20 man väljs; 4 arbetare från vart och ett av de fem väntrummen. En presskommitté tillsätts.

Under dagen har sympatitelegram börjat strömma in. Något som fortsätter under hela strejken.

Onsdagen den 12 november

Strejkkommittén beslutar om strejkens målsättning: de suspenderade kamraterna ska vara i arbete innan strejken avbryts. Vidare kamp mot vidriga arbetsförhållanden och mot § 32.

De ca 200 blixtarbetarna solidariserar sig under onsdagens lopp med hamnarbetarna och lägger ned jobbet. De väljer kontaktmän till strejkkommittén.

Torsdagen den 13 november

Sympatibevis i form av penninggåvor börjar strömma in. Kassör och två revisorer tillsätts. På förmiddagen försöker strejkbrytare köra ombord två lastbilar på det norska fartyget Høegh  Heron i Lundbyhamnen. Man lyckas hindra den ena av bilarna. Samtidigt försöker en kontorist med hjälp av besättningen att lossa fartyget Parisia vid Masthuggskajen. Vid anblicken av de strejkande arbetarna återvänder besättningsmännen snabbt till båten och även kontoristen ger så småningom upp. Klockan 18 anländer Atlantic Saga för att lasta containers. Ett 30-tal strejkbrytare, de flesta ungdomar, hade infunnit sig, men efter kort övertalning lyckas 40 arbetare förmå dem att lämna hamnen. Ett nytt försök görs senare på kvällen med hjälp av däckspersonal. På kajen står bl a några hundra volvobilar som skall till USA. Arbetarna lyckas få kranskötaren att inse det olagliga i att använda okunnig däckspersonal. Kranskötaren ringer sin fackförening och får beskedet: ”Gör inget som inkräktar på stuveriarbetarnas jobb”. Samma uppmaning riktas till förmännen från deras fackförening.

En Skellefteå-firma försöker genom lögn få ut en last med matfett till England. Firman önskar få partiet sänt tillbaka till fabrikören för att det inte ska förfaras och arbetarna tillåter det. När det sedan visar sig att den egentliga avsikten är att frakta lasten till Halmstad för vidare färd till London, stoppas hanteringen. Firman kommer att åtala de berörda arbetarna för egenmäktigt förfarande.

En platåvagn lastas i Göteborg och kör till Halmstad för att där lossa ett omdirigerat fartyg. Några arbetare följer spontant efter till Halmstad, och efter diskussioner med hamnarbetarna där vägrar även dessa att ta befattning med godset. Platåvagnen återvänder sedan till Göteborg.

Även hamnarbetarna i Malmö låter meddela att de inte tänker befatta sig med omdirigerade båtar från Göteborg. Förhandlingar om solidaritetsaktioner inleds med arbetarna i Uddevallahamnen. Vid Tor Line-terminalen misslyckas några förmän med att lasta fartyget Tor Hollandia. Båten lämnar Göteborg utan de 40 containers som skulle varit med.

På kvällen lastar personal från Volvo fem lastbilar fulla med fälgar vid Tor Line-terminalen. Då en strejkande arbetare försöker ta sig in på området hotas han till livet. Vid utfarten blockerar 60 arbetare vägen genom att bilda kedja. Stämningen är mycket laddad. ”Kör över oss om du törs” ropar en av de strejkande. En tjänsteman på Volvo försöker pressa sig igenom muren av arbetare.

Dessa fälgar behövs för att hålla produktionen igång på Volvo. I detta läge ingriper polisen, som framhåller att man är där endast för att undvika våldsamheter. Vid 23-tiden släpper arbetarna igenom de 5 lastbilarna.

Fredagen den 14 november

Cirkulär från arbetsledningen går ut till förmännen. De uppmanas infinna sig vid Tor Lineterminalen och där anteckna alla arbetare de känner igen och extra noga kontrollera vilka som försöker stoppa strejkbrytare. Lossningen av Tor Anglia stoppas trots detta. Under eftermiddagen lastar två långtradarchaufförer, anställda vid Linjebuss, själva sina bilar med frukt som ska till Nynäshamn. Enligt pressuppgifter tar Linjebuss kontakt med polisen och 130 poliser hålls i beredskap. Linjebuss återtar dock sin begäran att få polishjälp. Lastbilarna förblir kvar i hamnen.

Lördagen den 15 november

På morgonen kommer fartyget Saga in från London. De strejkande arbetarnas uppslutning är stor, och inga försök görs att lossa båten. På eftermiddagen försöker Volvo göra en kupp mot de strejkande arbetarna. Fem personbilar kör i hög fart ombord på en av Svenska Lloyds båtar i Skandiahamnen. Chaufförerna avlägsnar sig snabbt i väntande taxibilar. Efter långa diskussioner ger rederiet arbetarna tillstånd att köra av lastbilarna igen.

VPK i Göteborg startar bössinsamlingar på stan.

Söndagen den 16 november

De strejkande arbetarna är ute på sina respektive väntrum för att bevaka sina intressen.

Måndagen den 17 november

De två suspenderade åter i arbete. Arbetarna återupptar arbetet.

Tisdagen den 18 november

Fackföreningen har avdelningsmöte. På mötet föreslås att man ska kräva förhandlingar med arbetsgivarna om personalpolitiken och fast månadslön samt att äldre tvister ska avklaras innan förhandlingar upptas om nya prissättningar.

Läs mer i följande böcker:
Ragnar Järhult, Nu eller aldrig, En bok om den nya strejkrörelsen, Liber, 1982
Steg för steg, Om stuveriarbetarnas fackliga kamp, Ordfront, 1974
Hamnarbetarstrejken i Göteborg november 1969, Zenit Småskrifter 4, 1969

Nelly Thüring

Nelly Maria Thüring, född 21 juni 1875 i Vankiva, död 2 januari 1972 i Enskede, var en svensk fotograf och socialdemokratisk politiker. Hon var en av de fem första invalda kvinnorna i Sveriges riksdag (1921).

Dotter till Nils Nilsson och Pernilla Persdotter. Gifte sig 23 juni 1903 i Lund med redaktör Johan Göransson, född 16 april 1860 i Bösarp. Äktenskapet upplöstes 17 februari 1917.

Efter genomgången handelsskola var Thüring anställd som affärsbiträde och kassörska 1890-96, därefter var hon verksam som fotograf 1896-33, varav i Skåne 1896-1910, i Göteborg 1911-26 och därefter i Enskede som innehavare av egen firma. Hon var ledamot av livsmedelsnämnden 1917-18, av livsmedelsnämndens kvinnliga råd 1917-18, av vedbyrån 1917-21 och av barnavårdsrådet 1919-20. Hon var ledamot av beredningen för undersökning av möjligheterna att använda vissa donationer för upprättande av spädbarnshem 1917-27, revisor för Julius Lindströms stiftelse 1918-19. Hon

Nelly Thüring var ledamot av andra kammaren 1922-1928, invald i Göteborgs stads valkrets. Hon invaldes samtidigt som Bertha Wellin (Lantmanna- och borgarepartiet), Agda Östlund (s) och Elisabeth Tamm (lib.s.) – alla i andra kammaren – och Kerstin Hesselgren (i första kammaren), vilka tillsammans utgjorde de första kvinnorna i Sveriges riksdag. Thüring hade erfarenhet av kommunalpolitik som ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1917-1920.

Thüring var även ledamot av styrelsen för Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund 1924-28 och ordförande i Enskede socialdemokratiska kvinnoklubb 1926-28.

Texten från Wikipedia

Thure Höglund

Thure Höglund

Thure Höglund

Thure Karl Höglund, född 10 maj 1914 i Hamrånge församling, Gävleborgs län, död 28 maj 1987, var en svensk socialdemokratisk kommunalpolitiker i Göteborg. Han var son till pappersarbetare Karl August Höglund och Tekla Helena Jonsson. Gift en 19/8 1939 med Anna Margareta Lundberg (född 1918) som dotter till sågverksarbetare Johan Sigfrid Lundberg och Hilma Sofia Thunman.

Anställd som sågverksarbetare 1928-29 och verkstadsarbetare 1930-46, ombudsman i Göteborgs arbetarekommun 1946, stadssekreterare i Göteborg 1955 och sjukvårdsdirektör där 1958. Ordförande i förvaltningsrådet för Konsumtionsföreningen Göteborg med omnejd

Han invaldes i Göteborgs stadsfullmäktige 1951 och var dess ordförande 1963–64. Han hade ett stort antal kommunala uppdrag däribland som styrelseledamot i Robert Dicksons stiftelse som ordförande 1948-54, Stiftelsen Familjebostäder i Göteborg 1950-54 varav som ordförande 1952-54, Charles Felix Lindbergs donationsfond 1952-54, Valands konstskola 1952-55, AB Långedrag från 1960 och Styrsö Trafik AB från 1960. Vidare var han huvudman för Göteborgs och Bohus läns Sparbank från 1956.

Thure Höglund var under sin tid som sjukvårdsdirektör den som formellt anställde Jan Lindqvist, den så kallade sjukhusspionen.

Andra källor: Magnus Fahl, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, biografisk matrikel, 1963

Sjukhusspionen

Endast för medlemmar

Ernst Jungen

Ernst Jungen

Ernst Jungen

Ernst Birger Jungen, född 6 september 1890 i Skrea i Hallands län, död 12 oktober 1981 i Örgryte församling, var en svensk pedagog och kommunalpolitiker. Han var son till transportarbetaren och småbrukaren Bengt Peter Andersson och Albertina, född Johansson. Gift den 23 december 1919 med Signe Charlotta Stenberg (1893-1976), dotter till järnvägsman Anders Stenberg och Sofia, född Sjöberg.

Efter utbildning och praktik inom snickeriyrket 1905-14 (på olika platser i Sverige, en kort period i Norge och i Tyskland 1911-12), studier vid folkskoleseminariet i Göteborg 1914-18, folkskollärareexamen där 1918, specialstudier i språk, nationalekonomi och statskunskap vid Göteborgs högskola, studieresor och resor till kongresser och för officiella uppdrag till flertalet europeiska länder samt America och Asien, bland annat som delegat vid Delawarejubileet 1938. Jungen var extra ordinarie folkskollärare i Örebro 1918-20 och i Göteborg 1920-21, ordinarie folkskollärare i Göteborg 1921-55, varav som överlärare i Nordhemsdistriktet 1933-55. Dessutom instruktör för studiecirklar i ABF Göteborg 1921-26 och föreläsare inom ABF.

Jungen blev ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1931 och var dess ordförande 22 november 1934-62. Bland de många förtroendeuppdrag han märks uppdragen som ordförande i Robert Dicksons stiftelse 1933-38 och som ledamot i styrelsen för Göteborgs folkbiblioteks biblioteksnämnd 1926-38. Vidare var han ledamot i Göteborgs hamnstyrelse 1944-61, ordförande i styrelsen för Västsveriges Allmänna Restaurang AB 1951-61, ledamot i styrelsen för Göteborgs högskola 1936-54 varav som vice.ordf. 1945-54 och i styrelsen för Göteborgs stadsbibliotek 1926-60, varav som vice ordförande 1931-60. Utöver detta satt han i otaliga nämnder, styrelser, utskott, utredningar och kommittéer.

Delar av texten från Wikipedia.

Andra källor: Magnus Fahl, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, biografisk matrikel, 1963

Herman Lindholm

Herman Lindholm

Herman Lindholm

Nils Herman Lindholm, född 17 mars 1875 i Malmö, död 24 december 1955 i Örgryte, Göteborg, var en svensk kommunpolitiker, snickare och grundare av nöjesfältet Liseberg samt dess direktör under perioden 1931-1942.  Föräldrar var timmergesäll Jöns Håkansson Lindholm och Bengta Nilsdotter. Han gifte sig den 30 maj 1902 i Göteborg med Emilia Josefina Gustafsson (1879-1966), dotter till Carl Fredrik Gustafsson och Albertina Josefina Jonsson.

Som Lisebergsdirektör förde han en publikvänlig prispolitik. Under hans tid kunde publiken avnjuta världsstjärnor som Maurice Chevalier och Marlene Dietrich för 1 krona och 25 öre. Han efterträddes som Lisebergsdirektör av Einar Ekström.

Lindholm var initiativtagare till Veckans Revy samt Krokängsparken i Eriksberg.

Efter tre år i folkskola och tjänst somvallpojke, brödutkörare, vedhuggare och bageribiträde 1887-1889 var han möbelsnickarlärling i Malmö 1890-1895, möbelsnickargesäll i Stockholm 1895-1897, i Norrköping, Örebro, Karlstad, Uppsala, Umeå, Luleå och Malmberget 1897-1899 och i Göteborg 1899-1908. Han var från år 1900 ombudsman för träarbetarnas samorganisation i Göteborg och därefter bland annat ordförande i Göteborgs arbetarekommun 1901-1908, kamrer vid Göteborgs arbetareförening 1908-1950 samt verkställande direktör för Lisebergs AB 1931-1942:

Göteborgs Arbetarekommun hade redan tidigare arrangerat fester och fått in en del pengar. Det var angeläget att utöka denna verksamhet för att få ekonomin i balans och därmed trygga kommunens fortsatta existens.

I en intervju berättade Herman Lindholm:

– I Slottsskogen var det för högtidligt att promenera: det behövdes en plats där man kunde komma ut i det gröna på ett friare sätt, tänkte jag och så hittade jag en vacker däld i Krokäng på Hisingen. Här skall jag göra en folkpark, så sant som jag heter Herman Lindholm. Och så blev det.

Efter åtta år som ordförande för Göteborgs Arbetarekommun lämnade han den posten – och blev i stället kamrer för Göteborgs Arbetareförening. Arbetarekommunen hade övertagit ansvaret för Arbetareföreningen och när föreningens slottsliknande nybygge vid Järntorget stod klart 1909 flyttade Arbetarekommunen från Folkets hus vid Skanstorget till det nybyggda huset vid Järntorget.

Nu blev Lindholms uppgift – med titeln kamrer – att organisera föreningen som ett Folkets hus. Han och hustrun fick en lägenhet i samma hus som han hade sin arbetsplats. Det var praktiskt, han behövde inte lämna huset när han skulle sköta expeditionen eller gå på sammanträden.

[…]

 

Med åren åtog han sig allt fler kommunala och andra uppdrag. Under förberedelserna för stadens jubileumsfirande 1923 satt han i Jubileumskommittén. Under den tiden diskuterades hur besökarna skulle roas. Frågan var: borde inte staden ha ett ”folknöjesetablissement”.

Egendomen Liseberg var sedan 1908 i stadens ägo och nog skulle den kunna förvandlas till en nöjespark, menade Lindholm och satte sig (1916) och skrev, tillsammans med stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander, den motion som ledde till att Liseberg blev göteborgarnas Folkets park. Lindholm tog många av de initiativ som ledde till att Liseberg blev den ledande nöjesparken i Norden. Cabarethallen, Veckans Revy och Rotundan var t.ex. till stor del hans verk.

Lindholm var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 30 november 1906 till 1926, varav som vice ordförande 10 april 1919 till 1923 och ordförande 1924-1926. Under många år var han ensam socialdemokrat och ensam arbetare i fullmäktige. Vidare var han ledamot av styrelsen för arbetsförmedlingen i Göteborg 1902-1903 och 1906-1907, av drätselkammarens andra avdelning 1915-1924, varav som ordförande 1919-24, av styrelsen för Bostads AB Framtiden 1915-35, varav som verkställande ledamot i styrelsen 1915-1935 och ordförande 1926-1935, av styrelsen för Bostads AB Nutiden 1917-1950, hela tiden som vice ordförande.

Han var ledamot av styrelsen för Göteborgs Frihamns AB 1920-1934, hela tiden som vice ordförande, av styrelsen för Slottsskogsvallen 1923-1925, av järnvägsrådet 1923-1925, av styrelsen för Göteborgs Restaurant AB 1923-1925, av styrelsen för AB Göteborgssystemet 1923-1929, av styrelsen för Göteborgs Flyghamns AB (senare Torslanda flygfält) 1923-1942, varav som ordförande 1929-1942, av styrelsen för Olof och Caroline Wijks stiftelse 1925-45, varav som vice ordförande 1939-1945, av styrelsen för Lisebergs AB 1925-1943, varav som ordförande 1925-1930 och av byggnadsnämnden 1927-1934.

Lindholm var huvudman för Göteborgs Sparbank 1925-1938, revisor för AB Göteborgssystemet 1907-1909, för Drätselkammaren i Göteborg 1912-1913 och för AB Göteborgs Skeppsdockor 1915-1917. Han var ordförande i styrelsen för AB Folkets Hus från 1905, i styrelsen för Föreningen Göteborgs koloniträdgårdar 1905-1930, i AB Radiotjänsts Göteborgskommitté, i Aeroklubben, i Göteborgs Flygsällskap och i Ekedalens Bostadsförening samt vice ordförande i Byggnadsföreningen Haga och Byggnadsföreningen Redbergsgården.

Huvuddelen av texten från Wikipedia

Wilhelm Blomstrand

Wilhelm Blomstrand

Wilhelm Blomstrand

Gustaf Wilhelm Blomstrand, stiftsnotarie, Göteborg, född 2/9/1899 i Erode, Britt. Indien, som son till dåvarande missionären, sedermera kyrkoherden Theodor Blomstrand och Hilda Carlson. Gift 1932 med Ingeborg Ekström. Barn: Eva Blomstrand född 1934, Karin Blomstrand, 35 och Christian Blomstrand, 42.

Jur. kand. i Lund 1927. Advokatverksamhet 27-29, tingstjänstgöring. v. Askims domsaga 1929-32, amanuens i Göteborgs domkapitel 1932-37, stiftsnotarie Göteborgs domkapitel från 1937. Suppleant i stiftsnämnden från 1933, led. av stadsfullmäktige 1947, ordförande i Folkpartiet Göteborg 1947-51.

Hade som stadsfullmäktigeledamot en stor mängd förtroendeuppdrag inklusive ordf. i taxeringsnämnden 1941-52, ledamot av skolstyrelsens förvaltningsnämnd 1948-57, styrelseledamot i Hotell AB Heden 1951-60, ledamot av stadskollegiet från 1955 till 1968. Ordförande i stadskollegium år 1968. Vidare var han från 1956 ledamot i styrelsen för Lisebergs Restaurant AB, från 1958 för Lisebergs AB, 1959 AB Göteborgs lyriska teater, 1960 AB Långedrag och Styrsö Trafik AB. Hade utöver detta ytterligare en mängd uppdrag i nämnder, styrelser och utredningar.

Källor: Magnus Fahl, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, biografisk matrikel, 1963

Artur Fagerberg

John Artur Fagerberg, född 7 april 1898 i Göteborg, död 25 maj 1968 i Göteborg, var en svensk kommunpolitiker och styrelseledamot. Han var son till Johan Bernard Fagerberg och Anna Josefina Fagerberg, född Pettersson. Han gifte sig den 16 oktober 1920 i Göteborg med Amanda Bernhardina Berntsson (1895-1978)

Fagerberg var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1931-62, av styrelsen för stadsfullmäktiges socialdemokratiska grupp 1942-62, varav som ordförande 1948-62, av styrelsen för Göteborgs arbetarekommun 1931-45, varav som ordförande 1933-45, samt av styrelsen för Sveriges socialdemokratiska parti 1944-56. Ordförande i Göteborgs stadskollegium 1947-62.

Artur Fagerberg var dessutom styrelseledamot i Tryckeri AB Framåt från 34, i AB Svenska Amerika Linien från 1933, i  Göteborgs Stads Bostads AB som ordförande 1945-47,  ledamot av styrelsen för Järnvägs AB Göteborg-Särö 1944-61, av styrelsen för Hotell AB Heden som ordförande från 1947, av styrelsen för Bostads AB Nutiden från 1948, av styrelsen för AB Långedrag med Långedrags Restaurang AB som ordförande från 1949, av styrelsen för Styrsö Trafik AB från 1949 samt av styrelsen för Västsveriges Allmänna Restaurang AB från 1952.

Han var styrelseledamot av Svenska kommunalarbetareförbundets avdelning 53 i Göteborg 1922-33. Ledamot av 1944 års kommitté för kommunal samverkan.

Huvuddelen av texten från Wikipedia.

Olof Osvald

Olof Osvald

Olof Osvald

Olof Konrad Osvald, övertandläkare. Född i Göteborg 31/12/1903 som son till sjökapten Karl Olsson och Hulda Börjesson. Bror till till Hugo OsvaldIngrid Osvald, Karin Kihlman, Gösta Osvald, Gunnar Osvald och Uddo V. Osvald. Från 1931 gift med tandläkare Gunny Falk, född 1904, dotter till dir. August Falk och Karin Svensson.

Studentexamen i  Göteborg 1922, tandl. 1930, praktik i Kungälv 1931-32, chef för Gbgs kommuns tandpoliklinik vid Drottningtorget 32-48, övertandläkare v. centr. tandpolikliniken vid Sahlgrenska sjukhuset och tandvårdsinspektör 1948 (tf. 47), sekr. i Gbgs tandläkarssällskap 1936-38 och 1942-43, i Nordiska odontoloiska föreningen 1937-38 (ordf. 47-48), i Sveriges tjänstetandläkarförening 1939-42, ordförande i sistnämnda förening 1943-47.

Han var bl.a. ledamot av 1946 års folktandvårdsakkommitté och 51 års tandläkarekommitté. Censor vid Statens tandt:sk. i Göteborg från 1948,
styrelseledamot Göteborgs vattenverk 1947-59, vice ordförande från 1951, leamot i styrelsne för Göteborgs vatten och avloppsnämnd som ordförande år 1960
v. ordf. Göteborgs sjukhus 1952, huvudman i Göteborgs sparbank från 1954, Stadsfullmäktigeledamot 1955-60.

Redaktör för Odontologisk tidskrift 39-52 och författare av artiklar i diverse facktidskrifter.