Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Staden & politiken

Tuberkulos – 1800-talets dödligaste sjukdom

Del 8 av 8 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Tuberkulos (tbc, lungsot) orsakas av en bakterie som främst angriper lungorna men kan angripa organ som centrala nervsystemet, könsorganen, blodomloppet, skelettet, lederna eller huden. Sjukdomen har funnits hos människor sedan åtminstone forntiden.

I Europa började tuberkulosfallen öka under 1600-talet och de nådde sin topp under 1800-talet, när närmare vart fjärde dödsfall var orsakat av sjukdomen. I Sverige och Europa var tuberkulos den enskilt största dödsorsaken under 1800-talet och början av 1900-talet. Att folk flyttade ihop i städer och bodde tätt i dåliga bostäder underlättade spridningen av tuberkulos.

När det gäller tbc så skrev Karl Johan Gezelius i boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar följande om sjukdomen:

Den av våra smittsamma sjukdomar, som sist föranlett särskilda åtgärder för dess hejdande och vård, har varit tuberkulosen. Såsom under kapitlet om sjukhuset »Hemmet för lungsotssjuka å Stampen» finnes angivet, var det först år 1900 som en särskild vårdanstalt för lungsotssjuka föreslogs och inrättades; vidare öppnades år 1905 sommarsanatorieverksamheten vid Sandarne samt ordnades år 1910 dispensärverksamheten.

Om sjukdomens utbredning inom samhället finnas inga användbara uppgifter, då dess specifika karaktär icke varit känd förr än rätt sent.

Endast de sista årens statistik anföres här för att ge en föreställning om den roll, sjukdomen spelar såsom dödsorsak.

Första världskriget ledde till ökad smittspridning och på 1920- och 1930-talen samtidigt om vaccin hade uppfunnits. Den vanliga vårdformen som utvecklades i slutet av 1800-talet var att isolera patienterna på så kallade sanatorier på landsbygden eller i utkanten av städerna. Första sanatoriet grundades i Mörsil i JÄmtland 1891.

I Göteborg staratdes Styrsö havskuranstalt för skrofulösa barn 1893, vilket bör ha varit den första vårdinrättningen för barn med tuberkulos. En ny sjukhusbyggnade uppfördes 1907-1909. Sanatoriet av Föreningen Styrsö kustsanatorium med bidrag från Göteborgs stad och staten. nedlagt 1951 och omgjort till en vårdinrättning för psykiskt funktionshindrade och tillhörde då Stretered i Mölndal.

Därefter inrättade en vårdinrättning på Stampen år 1900 i det tidigare fattighuset och 1905 ett sommarsanatorium verksamhet i Sandarna. Verksamheten på Sandarnas sommarsanatorium leds ner 1957.

Renströmska sjukhuset stod klart 1913 och ersatte verksamheten på Stampen. Under 1950- och 1960-talen omvandlades Renströmska till ett allmänt lungsjukhus. 1995 flyttades den verksamheten till Sahlgrenska sjukhuset och Renströmska lades ner.

1917 var Rävlanda barnsanatorium klart. Detta drevs av Föreningen Barnsanatoriet Rävlanda men finansierades till 50% av Göteborgs stad då det var till för barn från staden. 1943 togs det över av staden och var vid den tiden inte längre ett sanatorium.

År 1914 stod också Ågrenska på Lilla Amundön i Brottkärr klart och där vårdades till en början också i huvudsak barn med tbc. 1978 lades konvalescentverksamheten på Ågrenska ner men då hade i stort sett ingen med tbc vårdats sen andra världskriget.

Vaccinationsprogram startades i Sverige på 1920-talet och efter andra världskriget hade tuberkulos i praktiken utrotats i Sverige. Sjukdomen behandlas med antibiotika vilket gör att det inte längre är en dödlig sjukdom. Bättre och större bostäder, bättre hygien, vaccinationer och antibiotika samverkade för att utrota tbc i Sverige.

Advertisements

Scharlakansfeber – från allvarligt till försvunnen

Del 7 av 8 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Scharlakansfeber var en vanlig barnsjukdom fram till och med 1960-talet men tycks sen dess ha blivit ovanligare. Orsaken till sjukdomen är streptokockbakterier som också kan orsak många andra sjukdomar såsom halsfluss, svinkoppor (impetigo), rosfeber, blodförgiftning och barnsängsfeber. En annan streptokockbakterie är huvudorsaken till bihåleinflammation, öroninflammation, lunginflammation och hjärnhinneinflammation.

Scharlakansfeber är lättbehandlat med hjälp av antibiotika och det är idag ingen allvarlig sjukdom men ända fram till 1960-talet betraktades det som en mycket allvarlig sjukdom vilket står klart i en artikel i boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar av Karl Johan Gezelius om sjukdomen:

När sjukdomen började uppträde här är ovisst. Enstaka större epidemier, som synas ha varit scharlakansfeber, finnas upptagna i prästerskapets anteckningar, så t. ex. en svår åren 1794—95 och en annan åren 1808—09.

Senare under 1800-talet förekommo flera stora epidemier, så en i början av 1830-talet, en vid mitten av 1840-talet och en på 1850-talet. Huruvida under mellantiderna staden varit fri från sjukdomen kan ej avgöras, då först från början av 1860-talet regelbundna rapporter över antalet sjukdomsfall föreligga.

Sjukdomen har sedan dess aldrig varit borta från staden något enda år och uppblossar då och då i större epidemier. En sådan utbröt år 1861, då 834 sjukdomsfall anmäldes (utgörande 216 på 10,000 innevånare). En annan år 1866, då 1,008 anmäldes (215 på 10,000), vidare år 1870 med 2,082 fall (322 på 10,000), år 1879 med 955 fall (124 på 10,000) och år 1883 med 756 fall (92 på 10,000).

Såsom av bifogade diagram framgår har efter år 1892 inga utbredda epidemier av liknande omfattning förekommit, de största under dessa sista trettio år ha varit under år 1895 med 65,9 på 10,000 innevånare, år 1902 med 80,8 på 10,000 och år 1921 med 49,1 på 10,000. Fig. 81, 82.

Med hjälp av antibiotika minskade dödligheten i scharlakansfeber kraftigt men orsaken till att den inte längre är vanlig verkar faktiskt lite oklar. Jag har aldrig hört eller lästa någon rimlig förklaring.

När min fru var liten på 1950-talet medförde scharlakansfeber fortfarande en vistelse på epidemisjukhus och det var då en vanlig barnsjukdom. När jag var liten (jag är bara sex år yngre än min fru) fanns den knappt längre och den nämndes i stort sett aldrig som en av de vanliga barnsjukdomarna vilka då var mässling, röda hund, påssjuka och vattenkoppor (vattkoppor).

Idag finns ju bar den sistnämnda kvar även om ytterste begränsade utbrott av framförallt mässlingen förekommer regelbundet,

Fläcktyfus och tyfoidfeber – fanns också i Göteborg

Del 4 av 8 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Dessa sjukdomar kallades förr i tiden fläckfeber respektive nervfeber. De är virusjukdomar orsakade av olika bakterier. Nervfeber eller tyfoidfeber orsaks av en salmonellabakterie medan fläcktyfus orsakas av rickettsia-bakterier och är en mycket värre sjukdom. Idag förekommer ingen inhemsk smittspridning i Sverige eller Göteborg men det har funnits. I gamla tider kunde de två sjukdomarna inte skiljas åt ordentligt.

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar, skriver Karl Johan Gezelius om de två sjukdomarna på följande sätt:

Dessa båda sjukdomar jämte även andra ha utan att kunna skiljas från varandra gått under samma namn eller så hopblandats, att några siffror, som visa deras frekvens, icke äro användbara. Först de stora fläckfeber- och nervfeberepidemierna vid slutet av 1860- och vid början av 1870-talet kunna sägas ha givit anledning till ett särskiljande av dessa båda sjukdomar.

Att fläckfebern dock även i det föregående haft stor utbredning och anställt stora härjningar är påtagligt. Sådana epidemier voro med största sannolikhet de på 1750- och 1760-talen, i slutet av 1780-talet samt åren 1828 och 1839. Efter 1870-talet är fläckfebern borta ur vår sjukdomsstatistik.

Nervfebern har avskiljts från andra med denna sjukdom sammanblandade farsoter först under 1880-talet.

Femårsmedeltalen för åren 1892—1921 visa per 10,000 innevånare följande siffror för nervfebern:

Åren 1892—1896, 15,6
Åren 1897—1901, 11,5
Åren 1902—1906, 9,5
Åren 1907—1911, 9,2
Åren 1912—1916, 5,8
Åren 1917—1921, 21,2

Den sista femårsperiodens stora siffra är beroende på en omfattande
mjölkepidemi åren 1918—1919.

Fläcktyfus sprids med klädlöss. Sannolikt försvann sjukdomen från Göteborg och Sverige på grund av bättre bostäder och bättre hygien. Sjukdomen tycks ha varit speciellt vanlig i samband med krig när många soldater levt under dåliga hygieniska förhållanden i stora grupper och gemensamma utrymmen.

Tyfoidfeber som fortfarande finns inhemskt i Sverige smittar via avföring och mat. God hygien kring livsmedel är det viktigaste skyddet mot sjukdomen. Även vaccinationer är viktigt. Mer omfattande epidemier försvann när hanteringen av livsmedel underställdes noggranna hygienregler samt genom bättre hygien och bostadsförhållanden bland människor.

Malaria – en klassisk göteborgssjukdom

Del 3 av 8 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Malaria var en gång i tiden en vanlig sjukdom i Göteborg. Något som väldig få idag har kännedom om. Det var faktiskt en av de vanligaste sjukdomarna under 1700-talet och början av 1800-talet. Myggarten som spred malariaparasiten finns fortfarande kvar i södra Sverige och Göteborg men några malariparasiter finns inte längre då sjukdomen dog ut under 1800-talet.

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar, skriver Karl Johan Gezelius om malaria att det fortfarande var oklart vad som orsakade sjukdomen och varför den försvann:

Före 1756, då första stadsläkarberättelsen utkom — regelbundet
offentliggjordes sådana ej förrän från 1851 — har man ifråga om sjuksiffrorna endast att hålla sig till prästerskapets anteckningar, som verkställdes i enlighet med kyrkolagens av 1686 bestämmelser. Enligt dessa anteckningar voro åren 1746 och 1751 svåra frossår.

Åren 1756—1760 var enligt stadsläkarberättelserna frossan allmän och svår. År 1777 var sjukdomen enligt prästerna »mycket gångbar». Nyssnämde Carlander fann under sina första tio år härstädes (1793—1802) sjukdomen »högst sällsynt», men fick år 1802 »flere fall att göra med än något år förut». År 1804 var en allmän frossepidemi och år 1812 beskriver Dubb en svår form av frossa å barnhuset. Åren 1810 och 1812 var sjukdomen synnerligen svår med stor spridning.

Från år 1832 upphörde densamma och synes ha varit fullständigt borta till år 1845, då ökning åter inträdde, med toppunkt 1848, då fallen voro »utomordentligt talrika», medan de däremot år 1849 voro »jämförelsevis ganska fåtaliga». Från år 1851 utkommo de regelbundna stadsläkarberättelserna, och i dessa angives, att från det att sjukdomen i början av 1850-talet endast uppträtt med spridda fall, den vid mitten av samma årtionde blev mera allmän för att åter försvinna, så att åren 1857 och 1858 endast enstaka fall förekommo.

År 1859 blev den åter allmän och år 1860 rapporterades av stadsläkaren nära 3,000 sjukdomsfall (på c:a 30,000 innevånare). Från denna tid har sjukdomen hastigt försvunnit såsom framgår av följande diagram (fig. 77).

Såsom av denna korta historia framgår, har sjukdomen långa tider varit borta för att sedan åter uppträda, tills den från början av 1890-talet ej längre visat sig här. De samverkande orsakerna till detta förhållande är ej här platsen att ingå på. Det hastiga fallet i sjukdomsfrekvensen, som början på 1860-talet visade, sattes då i samband med de torrläggningar av Gullbergsvass, som påbörjats år 1842 och avslutades år 1858. Sjukdomens orsak ansågs bero på de dunster, som uppstego från stillastående vatten (därav namnet male aria = dålig luft). Sedan genom Daverans och Ross’ utredningar åren 1880 och 1897 sjukdomens verkliga orsak och spridningssätt klargjorts, äro utsikterna för en framgångsrik utredning av anledningarne till sjukdomens försvinnande betydligt större.

1863 skrev förste stadsläkaren Ewert i Göteborg följande om den sista malariaepidemin i Göteborg:

Idag vet vi att utdikningarna av vassarna kring Göteborg gjorde att det blev färre myggor i staden vilket gjorde att färre blev myggbitna. Bättre bostadsförhållanden gjorde också sitt till. När inga människor smittades försvann parasiten till slut. Parasiten lever delar av livet hos människan och delar av livet hos myggorna. När människan inte längre fanns tillgänglig som värd kunde den inte överleva. Sen slutet av 1800-talet har det inte funnits någon malaria i Göteborg.

Förutom i Göteborg fanns malaria i Bohuslän, Kristianstadstrakten, östkusten från östra Blekinge till Gävletrakten, kring Mälaren och Hjälmaren samt kring Vänern. Från Sverige försvann inhemsk malaria på 1930-talet.

 

Smittkoppor – en gång vanligt i Göteborg

Del 2 av 8 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Smittkoppor var innan koleran kom 1834 den epidemisjukdom som tycks ha tagit flest liv i Göteborg. Fram till 1774 ingick dock också dödsfall på grund av mässling bland smittkoppsfallen. Sammantaget har smittkoppor sannolikt tagit fler liv i Göteborg än koleran, men över längre tid och inte under lika våldsamma epidemiska former även om det dog totalt 1 185 personer i smittkoppor och mässlingen år 1759.

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenarskriver Karl Johan Gezelius följande om smittkoppor:

Smittkopporna ha vid många tillfällen härjat svårt i Göteborg. År 1759
skall i Göteborgs stift ha dött 1,185 personer i smittkoppor (då hela
dödssiffran uppgick till 5,739). På 1760-talet dogo i staden 227 personer i smittkoppor, och framgår av följande sammanställning den absoluta dödligheten i sjukdomen under de olika tiotalen av år, därvid dock är att märka, att till år 1774 i statistiken smittkopporna upptogos tillsammans med mässling.

Sedan epidemierna år 1892—94, då sammanlagt 316 sjukdomsfall med 28 dödsfall förekommo, har i staden ej funnits mer än ett fall år 1897, då en sjöman, som några dagar förut hemkommit från Dondon, insjuknade på sjömanshemmet, och 2 fall år 1921, då modern till en sjöman, som hemkommit från Malaga och smittats därstädes, men före sjukdomens egentliga utbrott hann avresa till annan ort, blev smittad av sonen.

År 1757 inrättades genom Frimurarorden ett koppympningshus i Göteborg, samtidigt varmed de första försöken med koppympning (variolisation) verkställdes. Barnen intogos på detta koppympningshus för att där ympas. Sedan de genomgått de verkliga smittkoppor, som denna form av ympning medförde, och som man på olika sätt försökte göra så lindriga som möjligt, återsändes barnen till sina hem. Sammanförandet av barnen på en sådan anstalt förorsakade stor sjuklighet och dödlighet bland dem, och när så på en liknande anstalt i Stockholm en ung läkare, som nyss hemkommit från studieresa till Paris, började obducera de döda barnen, blev oron bland allmänheten mycket stor, och de vildaste rykten om frimurarnes behandling av barnen spredo sig och blevo trodda. Såsom ett minne härav lever ännu uppgiften om att frimurarne »slaktat barnen och skickat dem till hundturken ».

Ryktet om slakten torde ha uppkommit av de verkställda obduktionerna, förbindelsen med »hundturken» sannolikt därav att denna form av ympning kom till Europa över Konstantinopel, därifrån kännedom om densamma spritt sig genom brev till England från den engelske gesantens i Konstantinopel hustru, lady Montague, som var en berömd brevskriverska.

Sådan ympning hade här upptagits år 1755 av stadskirurgerna Meijster och Engelhart och bedrevs vid slutet av 1700-talet i stor omfattning med hjälp av genom magistraten utfärdade kungörelser med uppmaning till allmänheten att låta ympa sina barn. Staden var då indelad i fem ympningsdistrikt med en läkare för varje distrikt, som där kostnadsfritt verkställde ympning. Av Kristofer Carlander, stadsphysicus i Göteborg åren 1793—1812, uppges, att år 1799 omkring 600 barn ympats, då i staden vid denna tid årligen endast 4—500 barn föddes. Den nu använda kokoppympningen började härstädes utföras av honom år 1802 och fick genast så stor användning, att han före sin avflyttning från staden år 1814 ympat 1,200 barn enligt den nya metoden.

Koppympningen verkställes nu på offentliga ympningsmöten kostnadsfritt av 7 läkare, och av dessa verkställdes under år 1922 omkring 3,600 ympningar. Därjämte verkställdes samtidigt av läkare omkring 4,000 revaccinationer.

Åren 1750-1830 stod smittkoppor (fram till 1774 inklusive mässlingen) sammanlagt för cirka 8% av dödsfallen i Sverige. Vid denna tid drabbade sjukdomen främst barn i likhet med mässlingen. På grund av smittkoppor funnits länge i landet var äldre i allmänhet immuna. Smittkopporna utrotades i Göteborg, liksom i hela världen senare, med hjälp av vaccinationsprogram. Dödligheten i smittkoppor hade dock börjat minska innan dess, troligen på grund av att viruset blivit mindre farligt.

Koleraepidemierna i Göteborg

Del 1 av 8 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenarskriver Karl Johan Gezelius följande om Göteborg och kolera:

Den sjukdom, som närmast föranledde inrättandet av särskild  sundhetsnämnd, var emellertid som i det föregående nämnts koleran, då den i början  av 1830-talet nalkades Göteborg.

Sjukdomen uppträdde här första gången  år 1834. Av stadens då omkring 17,000 innevånare dogo minst 1,830, sålunda  mer än en tiondel av stadens innevånare. Omsatt till våra dagar, skulle detta betyda en dödsiffra av omkring 24,500 människor, över antalet insjuknade finnas inga uppgifter.

Under 1850-talet hade sjukdomen epidemisk spridning under 6 olika år, den svåraste åren 1850 och 1853, då 1,316 resp. 1,022 personer insjuknade, av vilka 580 och 626 avledo. Nästa stora epidemi var den år 1866, då 1,273 sjukdomsfall antecknats med 435 dödsfall i staden  (och 283 i Majorna, som då ännu ej var införlivat med Göteborg).

Vid koleraepidemin 1834 dog 12 600 personer i hela Sverige. Koleraepidemier slog till också 1852, 1855, 1856, 1857 och 1859. Vid dessa tillfällen dog inte lika många. Koleran spreds genom sjöfarten och på grund av dåliga hygieniska förhållanden. Ursprunget för kolera var Bengalen, Gangesdeltat i nuvarande Indien och Bangladesh där den funnits i 1000-tals år. På 1810-talet spred den sig därifrån och på 1830-talet kom den till Sverige via Göteborg.

Koleran ledde till inrättande av hälsovårdsnämnder (tidigare ofta kallade sundhetsnämnder). För att snabbt begrava de döda och hindra smittspridning inrättade också särskilda kyrkogårdar, kolerakyrkogårdar. Om koleraepidemin utbrott 1834 skrev Göteborgs Handels och Sjöfartstidning den 30 juli 1834:

Sjömannen Anders Ryberg, 52 år gammal, utgick fullkomligt välmående till sitt arbete sistl. Lördag. Emellan kl. 7 och 8 öfverfölls han af uppkastningar och diarrhé, hvilket snart upphörde, han måste hembäras och afled på e.m. kl. 1/2 till 4. – Hans hustru Anna Pehrsdotter, 55 år, som såg mannen vid hemkomsten, afsvimmade och fick likaledes magplågor. Hon afled Söndags morgon, kl. 5. … Märkvärdigt är  att en 8-årig fosterdotter till dem, som Söndags afton af sin fader ledsagades från deras boning å Majberget till Stampen, och var munter och rask kl. 10 på aftonen, vaknade kl. 5 Måndags morgon med magplågor och afled kl. 10 f.m.

I senare litteratur skrivs sjömanen efternamn i allmänhet Rydberg. Även 1853 års epidemi startade i Göteborg. Denna epidemi dokumenterades mycket ordentligt av Sundhets-Collegiet (senare Medicinalstyrelsen) som rapporterade:

Den 11 Aug. insjuknade hos handlanden Eriksson i huset n:o 133 i 1:sta roten i den s k Melins äng, dess 6 år gamla dotter, Emma Charlotta, med kräkningar och magplågor, förbättrades mot aftonen men blef åter sämre och dog kl. 4 på morgonen … Den 12 Aug. på morgonen insjuknade brodern Daniel Reinhold, 4 år gammal, och vårdades af D:r Betzen, var följande dag bättre men förämrades åter och afled d. 15 … Den 13 insjuknade Erikssons piga Anna Greta Olsson, 60 år gammal, fanns af D:r Betzen angripen af elakartad kolera och affördes genast till församlingens sjukhus der hon dog d. 15 … Samma dag anmäldes 4 i närmaste hus derintill sammanboende personer insjuknade, nemligen timmermannen Hanssons 2 yngre barn af hvilka det ena afled samma dag, en arbetskarl från Lilla Edet och en väfvare från Majnabbe, hvilka båda sednare affördes till sjukhus der arbetskarlen från Edet afled d. 14.

De som dog i kolera var i allmänhet fattiga människor och barnen var särskilt utsatta.

Särskilda sjukhus inrättades, sålunda gjordes det så kallade Möllerska plantaget i Masthugget om till kolerasjukhus. Andra byggnader som användes vi den första epidemin var Carlgrenska skolan vid Stigbergstorget, Willinska skolorna i Haga och på Stampen, fattighuset vid Smedjegatan liksom Gullbergsbrohemmet (tidigare Spinnhuset) vid Svingeln. I alla fall Möllerska plantaget kom att utnyttjas vid fler epidemier. Naturligtvis vårdades människor också på Sahlgrenska sjukhuset som då låg i Västra Nordstaden, i det så kallade Oterdahlska huset.

1834 inrättades kolerakyrkogårdar i Redbergslid (Lunden) och Kommendantsängen. Dessa har sen länge byggts bort. Vid 1866 års kolerepidemi anlades en kolerakyrkogård i Kallebäck som fortfarande finns kvar och i Bräcke finns en som anlades 1834 kvar. Den senare kom också att användas för vanliga begravningar fram till 1856. Numera används den som gravlund för spridning av aska, invigdes förra året (2017). På Rivö i hamninloppet fanns också en kolerakyrkogård.

Kyrkogården som finns i Gamlestaden på vägen mot Alelyckan som ofta kallas kolerakyrkogård är ingen sådan utan var Hospitalets kyrkogård (Hospitalsförsamlingen).

De återkommande kolerapepidemierna stoppades genom anläggande av anläggningar för rent vatten och avloppssystem. Efter 1860-talet har Göteborg inte drabbats av någon koleraepidemi.

Gamla fattighuset

Mariagården, tidigare Gamla fattighuset, ligger på Stampen i Göteborg och adressen är idag Stampgatan 1-3.

På den nuvarande byggnadens plats låg tidigare en klädesfabrik, som inrättades till fattighus 1726. Detta om- och tillbyggdes 1767 efter ritningar av stadsingenjören Bengt Wilhelm Carlberg. Byggnaden, uppförd i två våningar av panelat timmer, är idag rödfärgad och har valmat, tegeltäckt tak.

Mariagården

Mariagården. Bild: Mangan02 Licens: CC BY-SA 3.0

Vid samma tid som om- och nybyggnaden av huset uppfördes en träkyrka och en liten kyrkogård anlades. Fattighuset inrymde då cirka 200 personer. När Holtermanska baracken på Smedjegatan 18 öppnades stannade de så kallade pauvres honteux (rika som blivit fattiga) kvar vid Stampen. Med tiden blev det främst äldre som kom att bo i huset.

År 1815 uppfördes Fattighuskyrkan (idag Mariakyrkan) invid fattighuset, i sten efter ritningar av Carl Wilhelm Carlberg.

1896 ändrades namnet till Göteborgs ålderdomshem och de gamla fick flytta till en ny slottsliknande byggnad vid Vegagatan, ritad av arkitekten Carl Fahlström. När den byggnaden på 1970-talet ersattes med en ny hade beteckningen ålderdomshem blivit otidsenlig och ersatts med namnet Åhemmet.

Fastigheten är byggnadsminne enligt Kulturmiljölagen sedan 24 oktober 1968 Sedan 1991 ingår byggnaden i Higabs fastighetsbestånd. Mariagården fungerar idag som församlingshem för Domkyrkoförsamlingen.

Willinska fattigfriskolan – Willinska stiftelsen

Willinska Stiftelsen har sitt ursprung i den Willinska Fattigfriskolan som grundades år 1767. Det var fattighuspredikanten Johannes Willin, som startade en skola med 17 barn på Stampen i Göteborg. Skolan kan sägas ha varit Göteborgs första egentliga folkskola. Senare startades också en annexskola i Haga (senare Östra Hagaskolan, idag bara Hagaskolan). Efter hand utökades verksamheten och 1827 var antalet elever 611. Skolan var tidigare också en större fastighetsägare i Göteborg, bland annat i kvarteren Gamla Teatern och Traktören.

Willinska skolan

Willinska skolan vid Stampgatan i början av 1900-talet

På 1880-talet övertog kommunen ansvaret för skolundervisningen. Då hade under årens lopp över 10 000 barn fått fri undervisning i Willinska skolan. Kvar i Willinska skolan blev den s.k. slöjdavdelningen. Denna var ett internat med en hel försörjning för 30 gossar i åldern 12-15 år, vilka under 3 år fick undervisning i såväl bokliga ämnen som trä och metallslöjd.

1945 upphörde skolverksamheten, som alltså hade bedrivits sedan 1767- fyra år innan Gustav III blev Sveriges kung.

Idag har stiftelsen till ändamål att beträffande barn och ungdom från Göteborg främja vård och uppfostran eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning.

Willinska stiftelsen förvaltas av SEB Institutioner & Stiftelser och hade vid utgången av 2016 tillgångar på 105 miljoner kronor.

Östra Hagaskolan

Hagaskolan, eller Östra Hagaskolan, är en äldre byggnad och skola i stadsdelen Haga i Göteborg. Skolan har gett namn åt Skolgatan och har adress Skolgatan 22.

Hagaskolan

På gatan, som tidigare kallades Sjömansgatan, låg ursprungligen två skolor. Den första byggdes 1817, den andra 1827 för Willinska skolans räkning. Göteborgs stad köpte upp skolbyggnaderna 1845 för den allmänna skolans räkning. I Hagaskolan återfinns numera grundskola från förskoleklass upp till årskurs 5 och fritidshemsverksamhet.

Enligt en kommunal utredningskommitté som tillsattes för att utreda folkskoleförhållandena i Göteborg gick år 1857 endast 1 643 barn i åldern 7-16 år i skolan av 3 444; 20 procent (330 barn) gick i Hagaskolan medan 117 gick i Willinska skolan.

C.R.A Fredberg skriver i Det gamla Göteborg om skolorna i Haga:

Skolor, prästerligt nit, goodtempleri och missionsverksamhet ha de senare åren i hög grad medverkat till det sedliga livets höjande även i denna stadsdel. Särskilt Evangeliska missionsföreningens arbete må i detta sammanhang betonas. Föreningen byggde nämligen sitt första egna missionshus i hörnet av Husar- och Nygatorna, vars stora sal öppnades 1868 på hösten och rymde över 1,000 personer. Domprosten P. Wieselgren och d:r P. Fjellstedt medverkade vid invigningen. Samma år inrättade föreningen i missionshuset ett barnhem för flickor. År 1880, då föreningen fått Bethlehemskyrkan färdig, såldes Missionshuset och inreddes till bostads- och affärslokaler, bl. a. för Haga bokhandel.

En annan publik byggnad är gamla Sopphuset, beläget högre upp vid Husargatan, närmare bestämt n:r 25. Detta är ett av de få tegelhusen vid Husargatan och uppfördes år 1865 för Fattigvårdens räkning. Som namnet anger anrättades här den föda, som i svåra tider utdelades till förstädernas nödlidande. Tomten stod emellertid i samband med skolhuset mitt emot vid Skolgatan, och Sopphuset övergick också 1888 till Folkskolestyrelsen, vilken inredde detsamma för folkskolans behov.

Apropos skolorna i Haga äro ett par av stadens äldsta folkskolehus, om inte de äldsta, belägna vid Skolgatan. Det ena är en tvåvånings-, det andra en envåningsbyggnad, uppförda: det ena 1817, det andra 1827 för Willinska skolans räkning. Dessa hus inköptes av staden 1845 för allmänna folkskolans räkning. Det mindre trähuset påbyggdes 1876 med en våning. Vidare byggdes på tomten 1861 ett skolhus av sten och 1897 ännu ett skolhus av sten.

Detta vidsträckta skolområde, som äger fasader åt Skol- och Husargatorna och en rymlig skolgård, omfattar således ej mindre än fem byggnader och benämnes Östra Hagaskolan. Undervisning lämnas här åt cirka 750 barn.

Västra Hagaskolan däremot är belägen vid Östra Skansgatan, med fasad jämväl åt Kaponniergatan, uppfördes 1863, påbyggdes 1893 och lämnar undervisning åt cirka 480 barn.

När de gamla skolhusen kommo till, strax efter 1800-talets mitt, sågo omgivningarna helt annorlunda ut än nu. Området mellan Husar- och Skolgatorna upptogs av potatis-, kål- och bondböneland, på gårdarna hade man både avskrädeshögar och svinhus, och det rådde en mycket livlig svinmatstransport. Gatorna voro glest bebyggda och endast gångbanorna stensatta. Emellertid var det hela mycket idylliskt, tack vare de många trädgårdarna och hagarna.

I denna blandning av kåkstad och idyll härjade, som förut sagts, den röde hanen allt emellanåt, i större stil först 1857, då ej mindre än nitton hus ströko med och 340 personer blevo husvilla. Elden och ett livligare byggnadsväsende i förening gåvo omsider Göteborgs äldsta förstad sitt nuvarande utseende.

Andra källor: Attman, Boberg & Wålstrand, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962 del III, Wikipedia

Sahlgrenska sjukhuset vid Sillgatan

En donation från Niclas Sahlgren lade grunden för Sahlgrenska sjukhuset genom en donation år 1772 som bestod av alla hans gendomar som inte låg under Gåsevadsholms och Dahls säterier. År 1774 gjorde han ett tillägg och angav samtidigt värdet till 150 000 daler.

Det var Sahlgrens båda mågar, August och Clas Alströmer som fick uppdraget att bestämma hur gåvan bäst skulle användas. En offentlig tävling avgjordes till politiborgmästare Daniel Petterssons fördel. Han hade föreslagit att pengarna skulle användas till att upprätta ett lasarett, och den 17 mars 1779 meddelas att donationen skulle utnyttjas för ett sjukhus som skulle få namnet Sahlgrenska sjukhuset. En tomt köptes in vid början av Sillgatan, mellan fortifikationshuset och Masthamnen. Här uppfördes ett hus av korsvirke och tegel i två våningar.

Det första sjukhuset låg där Sillgatan (nuvarande Postgatan) mynnade ut i Kronans Masthamn (nuvarande Packhusplatsen, tidigare Franska tomten), och öppnades den 11 mars 1782 då den förste patienten kunde läggas in. Han hette Peter Söderlund och led av dysenteri. Den 24 mars skrevs han ut som frisk. Kostnaden för sjukhuset, inklusive inventarier, uppgick till 5 481 riksdaler och 10 skilling. Sjukhuset hade vid starten 24 sängar, varav 14 för betalande och 10 för medellösa varav två för barnaföderskor.

Pehr Dubb blev 1782 Sahlgrenska sjukhusets förste ”amiralitetsmedicus”, mot en årlig ersättning av 137 riksdaler och 16 skilling. Personalen utgjordes av: Sjukhusläkare – Överfältskär (den förste var regementsfältskären Weinberg) – Underfältskär – Fältskärgossar – Barnmorska – Sjukvakterskor – Hushållerska – Piga – Sjukhusdräng, totalt 15 personer.

Sahlgrenska drevs inledningsvis som en privat inrättning, men fick år 1784 bidrag i form av en kollekt som samlades in vid barndop och begravningar. Denna skulle gå till ett blivande länslasarett, men styrdes om till Sahlgrenska på villkoret att de skulle ta hand om stadens sjuka. År 1789, sju år efter starten, överlämnades sjukhuset till stadens borgerskap, som dock varit representerade i sjukhusdirektionen redan från starten. 1823 flyttade sjukhuset till Oterdahlska huset.

Text från Wikipedia.