Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Handel & sjöfart

Gumperts bokhandel

Gumperts bokhandel grundades i Göteborg år 1830. Bokhandeln låg då i det så kallade Åkermanska huset vid Tyska bron, ett hörnhus på Korsgatans östra sida och Södra Hamngatan 25.

Bokhandeln drevs först av universitetsbokhandlaren i Lund, Christian Wilhelm Kühl Gleerup, som tog över verksamheten i november 1830, då de nya lokalerna på Södra Hamngatan 25/Korsgatan 2 invigdes. Eftersom Gleerup även drev en bokhandel i Lund, anställde han köpenhamnaren Julius Fr. Møller som föreståndare i Göteborg. Rörelsen utvecklades mycket väl och snart anställdes ännu en dansk, Nathan Jacob Gumpert, född i Köpenhamn 15 augusti 1805. Gumpert biträdde Møller fram tills denne avled i april 1833, då Gumpert tog över som föreståndare. Den 1 februari 1834 hade Gumpert förvärvat hela verksamheten och samtidigt startat ett förlag, namnet förblev dock Gleerupska Bokhandeln fram till 1843 då namnet ändrades till N. J. Gumperts Bok- och Musikhandel.

N. J. Gumpert startade år 1835 förlagsverksamhet och i oktober 1847 bildade han boktryckeriet N. J. Gumpert & Comp. tillsammans med Svante Cronsioe. Tryckeriet låg i hörnet av Fredsgatan och Drottninggatan. Deras största uppdrag blev att trycka Götheborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 1848–54.

Den 12 november 1854 avled N. J. Gumpert och tryckeriet köptes den 1 januari 1855 av redaktörerna S. A. Hedlund och C. J. Lindskog.

Bokhandeln drevs vidare av änkan Edla Gumpert (född Nissen) och Gumperts systerson, den då tjugofemårige Oscar Ludvig Lamm, som dock hunnit arbeta i fjorton år bakom disken.

I augusti 1857 flyttade bokhandeln mitt över gatan till den fastighet, med adress Södra Hamngatan 23/Korsgatan 1, som Gumpert köpt 1843 av änkefru Christina Carlsson för 17 333 riksdaler, samtidigt som änkan Gumpert lämnade över verksamheten till Lamm efter att hon först låtit bygga om bottenvåningen till butikslokaler med stora skyltfönster.

I början av 1864 övergick äganderätten till bokhandeln till Frans P:son Beijer, och 1868 fanns Magnus Kindal med som hälftenägare.  Från 1864 hette affären Gumperts pappershandel, och året därefter startades ett bokbinderi i ett hus på Stampen. Bokbinderiet blev raskt framgångsrikt och flyttade snart till Chalmerska Slöjdskolans tidigare lokaler vid Norra Larmgatan, nu med namnet Gumperts KontorsboksFabrik.

Den 6 december 1871 flyttade verksamheten till hörnfastigheten Södra Hamngatan 35 och Östra Hamngatan. Efter bokhandeln kallades detta gathörn länge för Gumperts hörne. Från 1872 blev Magnus Kindal ensam ägare till bok- och pappershandeln, förutom åren 1882-86 då W. Hartelius var delägare. Han delade upp rörelsen på två firmor: N.J. Gumperts Bokhandel och N.J. Gumperts pappershandel, den sistnämnda innefattade även tryckeri och kontorsboksfabrik.

Ett av Kindals biträden var den unge göteborgaren Carl Wettergren som 1882 lämnade sin anställning för att tillsammans med tysken Theodor Kerber starta en egen bokhandel, Wettergrens. År 1898 övertog sonen Carl Kindal (1873–1936) faderns verksamhet och drev den fram till sin död. Efter hans död bildades ett aktiebolag och i detta förenades 1945 de båda firmorna till en.
Senare ombildades företaget till två separata bolag under namnen Gumperts Förlag AB och Gumperts Tryckeri AB.

Gumperts 1936

Gumperts 1936

I början av 1970-talet flyttade bokhandeln till Östra Nordstan, hörnet Götgatan/Norra Hamngatan vid ingången till köpcentrat Nordstan från Brunnsparken. Hörnhuset Södra Hamngatan/Östra Hamngatan (Gumperts hörne) revs 1976.

Gumperts köptes på 1970-talet av Esselte Bokhandel som 1990 köptes av Konsumentföreningen Stockholm och 1992 övertogs av Kooperativa Förbundet, fusionerades med Academus (också ägt av KF) och fick namnet Akademobokhandeln.

Texten delvis från Wikipedia.

Advertisements

J.G. Stäck & Co

Del 13 av 17 i serien Sveriges handel och industri

År 1880 den 1 juli bildade hrr J. G. Stäck och J. R. Svensson under firma Stäck & Svensson ett bolag, som år 1882 öfvertogs af hr Svensson ensamt. Hr Stäck grundade då firman J. G. STÄCK & Co., i hvilken han var ensam delägare och som sedan dess haft sin verksamhet förlagd till V. Hamngatan 13, hela tiden under hr Stäcks egen ledning.

Firman, som sålunda i fjol firade sitt tjuguårsjubileum, hade ursprungligen lager af engelska, franska och tyska manufakturvaror, svarta sidentyger af bästa Lyon-fabrikat, svarta och kulörta klädningstyger, engelska och svenska hvita väfnader samt andra manufaktur- och svbehörsartiklar.

I samband med den öfriga rörelsen anordnades år 1887 en kappfabrik. Då affären dessutom allt jämt var stadd i jämn utveckling, blefvo snart befintliga lokaler for trånga och behofvet af större utrymme gjorde sig gällande, hvarför år 1895 kappmagasinet uppflyttades till andra våningen, hvilken i och för expeditionslokaler och verkstäder för detta ändamål togs helt och hållet i anspråk.

Affärens specialartiklar äro numera svarta och kulörta klädningstyger samt damkappor.

Axel Ramm

Robert Löfquist & Co

Del 12 av 17 i serien Sveriges handel och industri

Denna herrekiperingsaffär, den yngsta bland de större affärerna inom denna bransch i vår stad, etablerades år 1896 och innehafves för närvarande af hrr Robert Löfquist och Iwar Sandberg. Genom regelbundna besök i utlandet öfvertvga de sig om de nyheter säsongerna komma att bringa och hålla sig för öfrigt å jour med hvad som försiggår inom branschen genom framstående och ledande firmor i Hamburg, Berlin och London, med hvilka firman träffat särskilda öfverenskommclser i detta hänseende.

Firman har en skjortfabrik, som förestås af skicklig tillskärerska och sysselsätter en hel mängd vana arbeterskor.

En af firmans specialiteter är afdelningen för absolut handsydda skodon, hvilken alltid erbjuder ett rikt sorteradt lager; skodon förfärdigas äfven i alla smakriktningar efter mått, och sker all tillverkning å en under firmans egen kontroll stående verkstad. För icke så synnerligen länge sedan ansågs det mindre fashionabelt att köpa Robert Löfquist färdiga skodon, men detta har nu ändrats så, att man allt mer öfvergått till bruket att från in- eller utländska fabriker inköpa färdigsydda skoplagg. Firman torde vara en af de första inom branschen, som märkte denna omändring i åsikterna och för att möta efter frågan allvarligt utforskade allmänhetens smak i fråga om eleganta modeller och riktiga passformer.

Samma ändring i åskådningssättet tyckes nu hålla på att försiggå i fråga om färdiga kläder. Äfven i detta afseende söker firman motsvara alla tidens anspråk.

För öfrigt är firmans butik, belägen Södra Hamngatan 9 vid hörnet af Västra Hamngatan, rikhaltigt utrustad med allt, som kan ifrågakomma i en första klassens herrekiperingsaffär.

Axel Ramm

AB C.H. Ström & Co

Del 11 av 17 i serien Sveriges handel och industri

Denna skrädderi- & herrekiperingsfirma, hvilken numera ej torde vara okänd för många, grundlades år 1886 af hr C. H. Ström och började sin verksamhet under särdeles blygsamma förhållanden i en liten lokal i Hypoteksföreningens hus vid Torggatan, där affären fortfarande finnes.

Efter några år, hvarunder bristen på tillräckligt rörelsekapital hämmande
inverkade på affärens utveckling, lyckades dock Ström genom omtänksamhet och träget arbete öfvervinna de värsta svårigheterna.

Lokalerna visade sig snart otillräckliga, hvarför efter hand det ena rummet efter det andra i Hypoteksföreningens hus måste tagas i anspråk och sedermera äfven största delen af Ahrenbergs gamla hus vid Torg- och Postgatorna.

Sedan sålunda flera gånger ökadt utrymme vunnits och tidsenliga förändringar vidtagits, ombildades firman år 1900 till aktiebolag med C.
H. Ström som direktör.

Af aktierna innehafves hälften af C. H. Ström och de öfriga af firmans äldre biträden, hvilka sålunda äro delaktiga i vinsten, — ett förhållande som naturligtvis ej kan undgå att bidraga till ökadt intresse vid affärens
skötsel.

Af de åtta tillskärarne äro tre sysselsatta hufvudsakligen med tillverkningen af de färdiga kläderna och de andra med beställningar, hvarvid en arbetsstyrka af omkr. 250 personer står till deras förfogande.

Ett ganska betydligt antal af våra större landsortsstäder besökes äfven några gånger årligen af bolagets ombud för upptagande af order å kläder och synes det därvid — att döma efter den välvilja, som kommit firman till del — som om A.B. C. H. Ström & Co. genom att äfven utsträcka sin verksamhet till landsorten kommit att fylla ett länge kändt behof.

Få affärer torde på en jämförelsevis så kort tid och från en ringa början hafva: uppdrifvits till en efter vårt lands förhållanden så betydlig omfattning. Den är nu som förut antydts, den största i sin bransch med en årlig omsättning af c:a 700.000 kr. (mot 50 å 60.000 under de första åren) och, livad som ej är minst anmärkningsvärdt är, att detta resultat ernåtts, utan att något som helst braskande annonseringssystem behöft anlitas.

Axel Ramm

Henry Törnsten & Co

Del 10 av 17 i serien Sveriges handel och industri

Ar 1855 grundade två bröder Törnsten en affär, som år 1861 flyttades till hörnet af Kors- och Vallgatorna. Genom en sällspord arbetsamhet förvärfvade de sig icke blott förmögenhet, utan äfven en aktning och ett anseende, som är utmärkande för gamla borgaresläkter.

Traditionen inom familjen fortsattes på så sätt, att i samma hus den 9 maj år 1893 etablerades en affär af de två bröderna Henry och Tor, hvilka i den gamla fädernegården öppnade en herrekiperingshandel och herrskrädderirörelse. Den 1 oktober 1899 flyttades rörelsen, som för hvarje år antagit allt större dimensioner, till Arkaden, där den nu är förlagd uti två olika våningar.

Herrekiperingsaffärer äro jämförelsevis unga företeelseer. Enligt hvad en uppsatsi Schmollers bekanta nationalekonomiska Jahrbuch för år 1896 upplyser, kan man visserligen spåra deras början tillbaka ända till 1840-talet, men först islutet af nästa årtionde torde affären hafva tagit samma omfattning, som i våra dagar. I Göteborg förekommer ingen motsvarighet förrän långt senare.

En ibland de märkligaste tendenserna i nutidens detaljhandel är den att kombinera olika, ursprungligen i särskilda affärer salubjudna varuartiklar. Man vill tillhandahålla köparen på ett enda ställe, hvad han annars skulle behöfva uppsöka på många håll. Herrekiperingen är just en sådan typiskt modern affär: den afyttrar, hvad man annars måst köpa hos manufakturisten, hos linnehandlaren, i trikåmagasinet, hos lädervaruhandlanden, hos borstmakaren, i parfymhandeln och kanske på hundra andra ställen. Om man än icke, som i de stora varumagasinen, kan få allt som behöfves från vaggan till grafven, så kan man åtminstone i en herrekiperingsaffär få allt, hvad en man behöfver från hjässan till fotabjället.

Den eleganta bild från ”Törnstens”, som vi här meddela, omfattar en del af själfvaherrekiperingsbutiken, som sedermera inåt fortsättes med skjort- och skoatelieren. Från butiken leder en bred ståtlig trappa upp i andra våningen, dit skrädderiafdelningen förlagts och där man först kommer in i den rymliga expeditionslokalen. Härinnanför ligga tvenne ”profningsrum”, inredda i kontinental stil i olika färger och försedda med stora väldiga speglar med rörliga sidospeglar, i hvilka den, som profvar kläderna, kan skärskåda alla detaljer af sömnaden; och i ett rum finnes en särskild anordning, afsedd att användas vid profning af ridbyxor. Innanför alla dessa rum finnes ett tillskärarerum, med plats för flere tillskärare, och därinnanför själfva skrädderiatelieren, som emellertid
äfven sysselsätter ett stort antal hemarbetare.

Axel Ramm

Robergs rederier

Del 24 av 24 i serien Rederier

Familjen Roberg som ägde Firma Tycho Roberg, från 1940 Tycho Robergs Speditions AB drev också rederiverksamhet. Framförallt var det Ernst Roberg, son till Tycho Roberg som gjorde det.

Bland de rederier som Ernst Roberg var engagerad i fanns Rederi AB Navigator som 1905 köpte barken Routenburn som de döpte om till Svithiod. I styrelsen för bolaget satt bland annat W R Lundgren, Dan Broström, Ernst Roberg och John E Olsson med den sistnämnde som huvudägare och VD. 1913 blev Lundgren VD, när han dog 1914 blev Ernst Roberg VD men han avgick redan 1915 varvid Dan Broström blev VD. 1916 blev John E Olson återigen VD i bolaget. Året efter det uppbringas Svithiod av britterna men återlämnas till det svenska rederiet som övertogs av Gunnar Carlsson samma år. 1922 såldes fartyget och rederiet avvecklades.

Ernst Roberg var huvudägare och direktör i Rederi AB Teutonia (tidigare Ångfartygs AB Teutonia), Rederi Skidbladner (inte det rederi som idag har det namnet) och Rederi AB Standard. Det senare rederiet var också det ett seglefartygsrederi medan Teutonia var ett ångfartygsrederi.

Ernst Robergs bror Thorsten Roberg som var ägare till speditionsfirman AB Olsson & Wright i Stockholm bedrev också rederiverksamhet,d els i moderbolag, els i dotterbolag och delägda bolag som exempelvis Rederi AB Protector, som i alla fall fanns på 1920-talet, som ägdes till 50% av Thorsten Roberg själv och till 50% av AB Olsson & Wright. Både Protector och Olsson & Wright tycks ha bedrivit rederiverksamhet till 1967.

 

Mora-Vänerns Järnväg

Del 7 av 7 i serien Järnvägar

1850 invigdes Kristinehamns Järnväg (Christinehamn-Sjöändans Järnväg) mellan Kristinehamn och Bergsjöns södra ände (Sjöändan). Spårvidden var 1090 mm och den vara 11 km lång. Till en början drogs vagnarna av hästar. År 1858 införskaffades två ånglok och banan öppnades även för persontrafik. När trafiken nådde sin kulmen 1864 fanns det sex personvagnar och 49 godsvagnar, betjänade av tre ånglok. År 1873 inkorporerades banan i Östra Wermlands Järnväg (ÖWJ).

Kristinehamns Järnväg ingick i en kedja av järnvägar och sjötransportleder som också inkluderade Kroppa Järnväg (787 mm spårvidd, 9 km lång) mellan Bernsnäs brygga vid Östersjön och Gammalkroppa vid Yngen och Yngs-Daglöse Järnväg (692 mm) från Vinternäset vid Yngen till Abborrbergets krön och ner till hamnen i Filipstad.

Kroppa Järnväg öppnades 1854 och ånglok anskaffades 1869. Yngs-Daglöse Järnväg öppnades för trafik 1853. Sistnämnda år anlades också Filipstads Järnväg (692 mm spårvidd) som ledde från Storbro hytta till Filipstads hamn. Denna bana övertogs direkt efter starten av Yngs-Daglöse Järnväg. Även den 2 km långa järnvägen Lillfors – Storfors mellan Öjevettern och Mögsjön öppnades 1853. Spårvidd 787 mm och övertogs senare av Kroppa Järnväg.

Östra Wermlands järnväg (ÖWJ) bildades 1873 och inköpte Cristinehamn – Sjöändans järnväg, Kroppa järnväg, vari även ingick linjen Storfors – Lillfors, samt Yngs – Daglöse järnväg. Banorna ombyggdes delvis till normalspår och ingick som delar av sträckan medan resten nedlades och ersattes av en nybyggd linjesträckning. ÖWJ öppnades 1875 mellan Kristinehamn och Storfors och 1876 var banan färdig upp till Persberg samt även en sidolinje Nyhyttan – Filipstad Ö – Finnshyttan.

Mora-Vänerns Järnvägsaktiebolag (MVJ) sökte och fick koncession 1887 på en fortsättning från Persberg till Mora. Vid byggandet av denna bana flyttades Persberg station väster ut från sitt dåvarande läge. MVJ arrenderade ÖWJ från 1889 till 1897 då MVJ köpte ÖWJ för 4 500 000 kronor. 1890 nåddes Vansbro och ett år senare slutligen Mora. Totalt hade MJV 287 km järnväg.

MVJ bedrev även rederiverksamhet och fraktade Dalarnas och Värmlands rikedomar vidare ner till Göteborg med sina fartyg och pråmar. För dessa ändamål hade bolaget 2 bogserångare och 3 lastångare med tillsammans 456,4 ton dräktighet samt 22 lastpråmar med inalles 3,036,3 ton dräktighet år 1911.

Mora–Vänerns järnvägsaktiebolag trafikerade och administrerade jämväl Mora–Älfdalens järnväg från dess öppnande för trafik 1 nov. 1900 t. o. m. 1908. 1915 fördes diskussioner om att ansluta MJV till Bergslagsbanans och SWBJ:s gemensamma trafikförvaltning, Trafikförvaltningen Stockholm-Göteborg-Gefle, men så skedde aldrig.

Huvudkontoret för MVJ fanns i Kristinehamn. Intressenter  bolaget var olika trävarubolag och sågverksintressenter som Trävaru AB Dalarne och Säfveåns AB i Göteborg men främst en lång rad kommuner i Dalarna och Värmland. Aktiemajoriteten hölls av kommuner i Dalarna.

MVJ köptes 1917 av svenska staten för att ingå i Inlandsbanan. Idag är banan nedlagd mellan Persberg och Mora och uppriven stora delar av denna sträcka.

Långbanshyttans järnvägsstation

Långbanshyttans järnvägsstation

Hisingstad AB

Bolag som bildades på 1800-talet för att exploatera norra Älvstranden på Hisingen. Delägare och initiativtagare var Alexander och James Keiller samt bankiren Carl Cervin men så småningom var firman Jonsson, Sternhagen & Co AB, med Axel Jonsson och Harald Sternhagen som ägare, också delägare genom köp av Cervins tredjedel i bolaget. Keillers och Cervin tycks ha börjat köpa mark långt innan bolaget bildades.

Området uppstod då den stora vassarealen i Lundby socken, Östra Hisings härad på Hisingen, genom invallning och länspumpning torrlades. De tidigare vassarna hette Lindholmens- och Lundby vassar men kallades vanligen Hisingsvassen. Vassarnas sammanlagda yta var ungefär lika stor som Göteborgs stads innanför vallgravarna. Gränserna för vassytan var i stora drag: i norr — Ramberget (eller Keillers Park), i väster — Lindholmen, i söder — Göta Älv och i öster — Kvillebäcksvägen och Kvillebäckskanalen/Kvillebäcken (gränsande mot Tingstadsvassen).

Vasskanten längs älvstranden befann sig i sitt naturliga skick ända fram till 1851, då ett pålverk utfördes i gränslinjen mot älven från Lindholmen, ända upp till Kvillebäckskanalen. Området bakom pålverket fylldes efterhand igen med mudder från älvens botten, i samband med de ständiga fördjupningarna av segelrännan och hade på 1870-talet en bredd av omkring 150 meter i genomsnitt. Dess höjd över älven var precis tillräcklig för att hindra översvämningar vid älvens högsta vattenstånd och bildade en effektiv fördämning för vassområdet innanför.

Det tidigare vassområdet tillhörde i huvudsak hemmansägare vid den fasta landkanten upp emot Ramberget och vasslotterna i Brämaregården var uppdelade i smala remsor som löpte i ostlig riktning, snett ner mot älven och ända fram till Kvillebäcken.

Det ökade behovet av centrala tomtutrymmen för industrier, magasiner och upplagsplatser gjorde att ett antal bolag, företag och privata affärsmän köpte tomter på det nya området. De första inköpen av tomter gjordes 1855 av skotten Alexander Keiller som behövde expandera sin mekaniska verkstad (Göteborgs Mek. Verkstads AB), och bedömde Hisingen som lämplig.

Keiller och senare Hisingstad AB köpte därför under en rad år de vasslotter som sträckte sig ner till Kvillebäcken, vars strand ända från älven och upp till fastmarken pålades in och efter hand fylldes med mudder som kom upp vid fördjupningen av bäckens segelränna, senare benämnd Kvillebäckskanalen. Denna landremsa fick en bredd av 66 meter och hyrdes ut som upplagsplats i avvaktan på att Keiller kunde förverkliga sina planer på en mekaniska verkstad. Verkstaden flyttades till Hisingen 1867.

Keiller drev därefter frågan om att valla in och torrlägga hela Hisingsvassen. Det inledande mötet med intressenterna skedde 14 juni 1882, då beslut om att torrlägga hela vassområdet till en beräknad kostnad av 43 000 kronor. För ändamålet bildades Hisingstad AB. Den 14 augusti 1884 beslutades  att anlägga den första gatan i området, Lundby hamngata.

Det utfyllda området omfattade Lundbyvass, de lägre delarna av Lindholmen men också det som idag är Frihamnens och Lundbyhamnen. Dessa hamnbassänger grävdes alltså ut från det utfyllda området vid en senare tidpunkt. Den av  Hisingstads AB ägda marken såldes allteftersom av till Jonsson, Sternhagen & Co AB, AB Strömman & Larsson, AB Götaverken och Göteborgs stad med flera men bitar in mot Ramberget styckades också av till mindre tomter. Där växte snabbt en arbetarbostadsbebyggelse upp. En del av denna revs senare bort för att möjliggöra Götaverkens expansion och ännu senare för utbyggnaden av Lundbyleden. De kvarvarande delarna utgör den stadsdel vi idag kallar Kvillestaden men som officiellt heter Brämaregården. Götaverken tog senare också över den mark som ägdes av trävarufirmorna Strömman & Larsson och Jonsson, Sternhagen & Co. När all mark sålts avvecklades Hisingstad AB. Enligt Axel Jonsson tycks investerarna ha gjort rejäla vinster.

Utsikt över Lundbyvass med Götaverken

Utsikt över Lundbyvass med Götaverken från Ramberget år 1953. Johanneberg och norra Guldheden i horisonten.

Genom kommissionslantmätaren A. A. Rönnbäck företogs laga skiften för Lindholmens och Lundby vassar, vilka var genomförda 22 april 1885. På förslag av Keiller fick områdets gator namn efter himmelens stjärnor, exempelvis Neptunus-, Jupiter-, Ceres-, Capellagatan (eller Kapellagatan, blev senare Pumpgatan). Hela det nya stadsplanerade området fick namnet Hisingstad (1893). Hisingstads skola låg vid Pumpgatan, och stod klar 1897 efter ritningar av arkitekt Ernst Krüger. Skolan kallades ”Höladan” av barnen. Verksamheten hade upphört innan 1975 då huset drabbade av en eldsvåda. Byggnaden revs därefter.

1910 fanns planer på ytterligare en utbyggnad av Hisingstad på det område som senare blev delar av Frihamnen och Lundbyhamnen, dvs mark som köpts av Göteborgs stad. Utbyggnaden genomfördes dock aldrig.

Istället beslutades att utnyttja området till hamnverksamhet. Göteborgs stadsfullmäktige beslutade den 16 februari 1911 att ur Wilhelm Röhss utdelningsfond för år 1910 anslå 110 000 kronor till bekostande av en utredning om läge, beskaffenhet och kostnader för en frihamn i Göteborg. Stadsfullmäktige beslöt därefter den 23 maj 1912 om en första utbyggnad av centralhamnen, och under tiden dessa arbeten pågick antogs, 1915, ett förslag om att centralhamnen skulle inrättas som frihamn. På initiativ av ett flertal näringsidkare i staden bildades så Göteborgs Frihamns AB 1920. Delar av området förvandlades efterhand till vatten igen när Frihamnen och Lundbyhamnen byggdes.

Wilson & Co

Firmans ursprung är kommissionärskap för det engelska rederiet Thomas Wilson Sons & Co — ”Wilson Line”  som drevs av John West Wilson med start 1844. År 1865 grundade han också Ångfartygs AB Göteborg-London som när det köptes upp av Ångfartygs AB Thule år 1882 hade tre ångfartyg i trafik. Wilson & Co blev då hälftenägare i Ångfarygs AB Thule medan den andra hälften ägdes av Aug. Leffler & Co.

Efter J.W. Wilsons död 1889 drevs firman Wilson & Co av sterbhuset fram till och med 1 januari 1890, då A.O. Andersson och Theodor Willerding övertog firman. Andersson antog släktnamnet Wilson eftersom sterbhusägarna ville att namnet skulle vara knutet till ledningen av affären. När A.O. Wilson avled i juni 1912 efterträddes han av sonen Arnold Wilson.

1916 köpte shippingmagnaten John Ellerman, Wilson line. Den döptes då om till Ellerman Wilson Line. Wilson & Co i Göteborg blev då agent i Sverige för detta bolag. Theodor Willerding trädde därefter ut ur firman år 1917.

År 1923 blev generalkonsul William Gibson Kjellberg istället Arnold Wilsons kompanjon. Efter Wilsons död 1930 övertog Kjellberg dennes post och blev ägare av hela företaget.

Under andra världskriget sände Ellerman Wilson Line över 5 bestyckade, snabba fartyg, som blockadbrytare, för att lasta kullager. Dessa kullager var helt nödvändiga för den brittiska flygindustrins produktion. Fartygen hade radar och var snabba, kunde göra 28 knop. Under vintern 1943/44 genomförde de ett antal resor mellan Lysekil och Hull. Konsul Kjellberg var själv på plats i Lysekil och övervakade operationerna. Dessa spännande resor finns väl beskrivna i Evert Lundströms roman Kullagerkriget från 1985.

William Kjellberg avled 1950 och efterträddes som VD och ägare av sonen Carl Wilhelm Kjellberg.

1955 ombildades företaget då alla speditionsföretag sammanfördes till ett bolag under namnet Wilson & Co AB. Linjeagenturdivisionen fördes över till dotterbolaget Nordisk Express AB. 1971 inköptes konkurrenten Nyman & Schulz från Handelsbankssfären. 1972 sålde C.W. Kjellberg häften av aktierna i Wilson & Co till Rederi AB Svea. Svea köptes i sin tur av Nordstjernan (Johnson-koncernen) år 1975 .

1980 bytte dotterbolaget Nordisk Express namn till Wilson Shipping. 1983 blev moderbolaget (Wilson & Co) sålt till Bilspedition och Wilson Shipping, tillsammans med Nyman & Schulz, TransAgency och Scansped Shipping kom att utgöra linjeagenturdivisionen. 1989 bestämde sig Bilspedition för att sälja Wilson Shipping och bolaget köptes av Van Ommeren året efter. 1994 övertogs hela verksamheten av NYK.

Vestkustens Petroleum AB

Del 2 av 3 i serien Oljebolag

I början av 1860-talet importerade Adolph Meyer & Co den första lasten fotogen till Göteborg. Den första noterade importen skedde 1864 då 676 ton infördes. Redan 1870 var importen uppe i 5 000 ton så ökningen gick fort. De ledande importörerna i Göteborg var Adolph Meyer & Co, John Odell & Co, John Berglund & Co och Bröderna Sandberg. Importen skedde på träfat och firman Claus Barchman & Co ordnade med lagring för all bolags import på av dem ägd mark på Ryanäs som sen förblivit oljehamn ända in till i modern tid.

I slutet af 1880-talet anlade Bröderna Sandberg, representanter för Bröderna Nobel, en cistern på Käringberget för förvaring av fotogen varefter det för dem blev möjligt att ta emot fotogen med tankfartyg som vid denna tid bl.a. utvecklades av Bröderna Nobel och Lindholmens varv.

Konkurrensen i branschen var hård och 1895 bildades därför Vestkustens Petroleum AB av bland annat Adolph Meyer, Claus Barchmann, John Peterson och John Berglund. Dessutom fanns det delägare i Uddevalla och Köpenhamn. Ordförande i styrelsen var Magnus Dahlgren och direktör Anders F. Lybeck. Bolaget inköpte Ryanäs från Claus Barchmann & Co och de lät där uppföra en stor anläggning med cisterner. 1899 gick Bröderna Sandberg i konkurs och Vestkustens Petroleum övertog därefter deras anläggning på Käringberget varvid bolaget blev den helt dominerande importören av oljeprodukter. Redan vid denna tid hade Standard Oil också ett eget dotterbolag i Sverige, Svenska Petroleum AB Standard.

Ryahamnen och anläggningarna på Ryanäs

Ryahamnen och anläggningarna på Ryanäs som numera är rivna.

merkur1Vestkustens Petroleum var återförsäljare både för Bröderna Nobel (Branobel) och Standard Oil, från 1911 för Branobel och Standard Oil of New Jersey och efter ryska revolutionen och det ryska förstatligandet av oljebolagen 1920 bara för US-amerikanska Standard Oil of New Jersey.

Vestkustens Petroleum använde varumärket Pratts mellan 1910 och 1925, kanske ända till 1939. Innan 1910 användes varumärket Merkur. 1911 efterträddes Lybeck som direktör av Carl Andersson. Han var också styrelseledamot i Krooks Petroleum och Skånska Petroleum AB.  Carl Andersson lät bygga en sommarvilla vid Älvnabben på Käringberget.

pratts11934 slogs Vestkustens Petroleum AB ihop med Krooks Petroleum och Olje AB (grundat 1896 av Krooks, Åhrberg & Co samt Falkman, Möller & Co) i Stockholm, Skånska Petroleum AB i Hälsingborg, Sydsvenska Petroleum AB i Malmö och Ostkustens Petroleum AB i Kalmar och Svenska Petroleum AB Standard. Det nya bolaget fick det sistnämnda som namn och var ägt av US-amerikanska Standard Oil of New Jersey som redan 1910 köpt aktiemajoriteten i samtliga de fusionerade bolagen. Falkman, Möller & Co var inget Göteborgsbolag vilket hävdas på Wikipedia och på de flesta historiesajter om bensinmackar som alltså har felaktig information.

Även de andra bolagen som ägdes av Standard Oil använde varumärket Pratts från 1910. Innan 1910 var det varumärke för Sydsvenska Petroleum AB i Malmö som grundats 1896. Detta bolag hade dock från början varumärket Red Star.

1935 avgick Carl Andersson som VD i Svenska Petroleum AB Standard. Hans son Gösta Ahnsteen blev därefter disponent för Standards verksamhet i Göteborg men han lämnade denna post redan 1941 eller 1942.

Från 1939 använde bolaget varumärket Esso i Sverige, 1934-39 användes i allmänhet Standard som varumärke, men viss av dotterbolagen använde. 1951 bytte företaget namn till Svenska Esso AB. 1973 bytte hela företaget namn till Exxon Corp. 1985 övertogs bensinmackarna i Sverige av norska Statoil och Esso som varumärke försvann i Sverige året efter. I år (2016) har mackarna byt namn och ägare till Circle K.

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963.