Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Handel & sjöfart

Sankt Peter

Fik kaparbrev den 24 juli 1716. Redare var Måns Ramdahl ock Olof Holmgren. Kapten var Hans Persson.

Advertisements

Patientia

Kaparfregatt som tillhörde kommendören Martin Heldt. Befälhavare år 1717 var Fredrik Lind.

Delphin (fregatt)

Kaparfregatt som tillhörde kommendören Martin Heldt. Troligen byggd av ek i London år 1702. Befälhavare år 1717/18 var Fredrik Lind men 1720 då fregatten utlånades till kronan var det Måns Ramdahl som var befäl. Enligt vissa uppgifter bestyckad med 16 kanoner år 1717. Hade 16 kanoner år 1720. År 1721 var skeppet 95 fot långt och kunde bära 26 kanoner samt var i dåligt skick.

Källa: Olof Traung, Lars Gathenhielm, 1952

Postiljonen (La Restauration)

Kaparfregatt som 1717 ägdes av Lars Gathenhielm. Fördes under 1717-1718 först av Thomas Klein och sedan av John Norcross. Den senare kapade fartyg längs den nederländska kusten och i engelska kanalen.  Han erövrade i början av 1718 en brittisk fregatt som lämnat Londons för att segla mot Guineabukten. Den brittiska fregatten användes därefter en period av Joh Norcross för kaperi innan den såldes i Frankrike. Under den tiden överlämnade han befälet på Postiljonen  Daniel Wildenrath som varit hans närmaste man ombord.

På sommaren eller hösten 1718 återvände John Norcross till att bli befäl ombord på Postiljonen och i november 1718 ankrade båten upp utanför Calais. Daniel Wildenrath som bytt namn till John Still tog återigen befälet över fartyget som nu döptes om till La Restauration. Norcross begav sig iland för att ägna sig åt nån typ av affärer.

Wildenrath-Still gav sig efter krav från besättningen av mot Göteborg. På vägen stötte de på det nederländska fartyget De Jouffro Johanne:

Wildenrath gick genast till attack, oaktat att holländaren inte hade någon som helst koppling till nordiska farvatten. Postiljonen förde den engelska flaggan, men hissade raskt dansk flagg när hon fick holländaren inom skotthåll och sköt skarpa varningsskott.

Den holländske kaptenen visade sina papper, vilka omgående förklarades otillräckliga, och han fick veta att hans fartyg betraktades som en pris. Samtidigt började flera av Postiljonens besättningsmän, som tagit kommandot på De Jouffrou Johanne, bryta upp koffertar och kistor.

Flera holländska båtsmän och två holländska köpmän med intressen i lasten, Lucas Lütkens och François Paulu, protesterade förgäves. De fördes alla ombord på kaparfartyget och engelsmannen Drommel, en av Norcross officerare, tog över det holländska fartyget med en prisbesättning.

De båda köpmännen misshandlades av Drommels båtsmän och bestals på hattar och skor innan de fördes över till Postiljonen. Här fortsatte Wildenrath personligen misshandeln innan de fängslades nere i lastrummet.

Drommel seglade iväg med holländaren medan Wildenrath fortsatte mot Göteborg. På den resan tog Postiljonen ytterligare ett par priser, av vilka den ena prisen överlämnades som lön till högbåtsmännen, varefter dessa seglade iväg för att avyttra sitt byte. I december ankrade Postiljonen i Kalvsund, och de båda holländska köpmännen fick på egen hand, i ett för dem rejält avskräckande vinterväder, ta sig till Göteborg.

Väl i Göteborg inkvarterades de av Ingela Gathenhielm som nu var redare efter att ha tagit över efter sin döde make. De två nederländska köpmännen framförde klagomål i en skrivelse till drottning Ulrika Eleonora.  Det hela resulterade i ett flera dagar långt förhör med Norcross i januari 1719. Han dömdes till döden, men han lyckades fly från sitt fängelse på Nya Älvsborg.

 

Constantia

Kapargalliot som 1710 ägdes av Hans Pettersson Wennerstierna, Hans Calmes och Abraham Bruhn.  Ansökan om kaparbrev insändes av amiral Erik Siöblad. Fördes av kapten Sebastian Borelius som dock efter kort tid förlorade fartyget. Borelius blev då istället kapten på Sjöhunden.

Galliot

Galliot

Le Duc de Berg

Kaparefregatt tillhörig Lars Gathenhielm år 1716. Seglade ända till Frankrike på sina kaperifärder. Möjligtvis identiskt med skeppet D’Argouse som köptes av Börje Andersson Hjelmström i St. Malo år 1716.

 

Le Trompeur

Kaparfregatt ägd av Lars Gathenhielm och förd av John Norcross 1716-17. Kaparresorna gick ända till Frankrike. 1717 såldes skeppet i Dunkerque varvid Norcross istället fick befälet på Concordia. Möjligtvis identiskt med skeppet D’Argouse som köptes av Börje Andersson Hjelmström i St. Malo år 1716.

 

Blidberg, Metcalfe & Co

Del 10 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3
Endast för medlemmar

Ramm om Th. Ahrenberg

Del 11 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Grundläggaren af denna rederiaffär, Theodor Ahrenberg, började redan tidigt, på 1850-talet, att utreda mindre segelfartyg och fortsatte med denna verksamhet äfven såsom delägare i handelsfirman A. T. Ahrenberg & Co., men ägnade sig från år 1874 uteslutande åt rederirörelsen under firma Th. Ahrenberg samt redde i ett 10-tal större segelfartyg på aflägsna farvatten.

Afpassande sig efter de ändrade förhållandena vid ångans framträdande inomskeppsbyggeriet förändrades tonnaget så småningom till hufvudsakligen ångfartyg, af hvilka nästan samtliga nybyggts för firmans räkning, däraf icke mindre än 24 vid svenska varf. Det mindre segeltonnaget bibehölls emellertid, men moderniserades efter tidens kraf.

Sedan år 1881 underhåller firman genom ångfartygsaktiebolaget Nornan reguliär veckoförbindelse mellan Stettin—Göteborg—Bergen och
mellanliggande hamnar. Å denna rut, som utgör en viktig trafikled för varuutbytet mellan Göteborg—Norge å ena sidan och Göteborg—Malmö —Tyskland å andra sidan, sysselsättas tre till sex ångare, hvaremot firmans öfriga fartyg gå i allmän fraktfart.

Såsom delägare i rederirörelsen inträdde år 1888 Werner Lundqvist, svärson till Theodor Ahrenberg, och år 1898 sonen Ossian Ahrenberg.

I egenskap af verkställande direktörer i ångfartygsaktiebolagen “Nornan“, “Commerce“, “Stella“, “Godhem“, “Marine“, “Sölve“, “Aina“ och “Gylfe“ samt bärgnings- och bogseringsaktiebolaget ”Björn’’ med ett sammanlagdt aktiekapital af Kr. 2.024.300: — äro firmans chefer hufvudredare för 18 ångfartyg, 9 segelfartyg, 1 bärgningsångare och 3 bogserångare.

Axel Ramm

Borlind, Bersén & Co

Del 9 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

En betydande stadsmäklarefirma var i slutet af 1850-talet J. Schneidau, hvilken äfven bedref skeppsklarerarerörelse, liksom de då befintliga stadsmäklarefirmorna Hall, Leffler och Wessberg. Schneidau har fästat sitt namn vid flere donationer i vår stad.

Vid hans bortgång öfvertogs en del af Schneidaus verksamhet som skeppsklarerare af dåvarande mäkleribokhållaren Carl Borlind, hvilken år 1864 tillsammans med dåvarande sjökaptenen, sedermera generalkonsuln Robert Bersén bildade firman Borlind, Bersén & C:o. I denna firma skedde sedermera den förändring, att Bersén — en bildad och sakkunnig fackman i sjöfartsangelägenheter — utträdde, hvarefter rörelsen öfvertogs och sköttes af Borlind ensam, dock på senare tiden under ledning af Oscar Hellberg.

Denne samt Rudolf Andersson upptogos i januari 1882 till delägare i firman, som efter Borlinds i december samma år timade död under oförändradt namn fortsattes af de båda återstående kompanjonerna. I januari 1903 blef Carl August Peterson, firmans mångårige medarbetare i befraktningsbranchen, upptagen till delägare i den nu snart fyrtioåriga firman, hvars skeppsklarerare verksamhet från att hafva omfattat nästan endast östersjötrader numera äfven utvidgats till nordsjö-, franska, spanska, italienska och transatlantiska hamnar.

Axel Ramm