Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Handel & sjöfart

Blidberg, Metcalfe & Co

Del 10 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3
Endast för medlemmar

Ramm om Th. Ahrenberg

Del 11 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Grundläggaren af denna rederiaffär, Theodor Ahrenberg, började redan tidigt, på 1850-talet, att utreda mindre segelfartyg och fortsatte med denna verksamhet äfven såsom delägare i handelsfirman A. T. Ahrenberg & Co., men ägnade sig från år 1874 uteslutande åt rederirörelsen under firma Th. Ahrenberg samt redde i ett 10-tal större segelfartyg på aflägsna farvatten.

Afpassande sig efter de ändrade förhållandena vid ångans framträdande inomskeppsbyggeriet förändrades tonnaget så småningom till hufvudsakligen ångfartyg, af hvilka nästan samtliga nybyggts för firmans räkning, däraf icke mindre än 24 vid svenska varf. Det mindre segeltonnaget bibehölls emellertid, men moderniserades efter tidens kraf.

Sedan år 1881 underhåller firman genom ångfartygsaktiebolaget Nornan reguliär veckoförbindelse mellan Stettin—Göteborg—Bergen och
mellanliggande hamnar. Å denna rut, som utgör en viktig trafikled för varuutbytet mellan Göteborg—Norge å ena sidan och Göteborg—Malmö —Tyskland å andra sidan, sysselsättas tre till sex ångare, hvaremot firmans öfriga fartyg gå i allmän fraktfart.

Såsom delägare i rederirörelsen inträdde år 1888 Werner Lundqvist, svärson till Theodor Ahrenberg, och år 1898 sonen Ossian Ahrenberg.

I egenskap af verkställande direktörer i ångfartygsaktiebolagen “Nornan“, “Commerce“, “Stella“, “Godhem“, “Marine“, “Sölve“, “Aina“ och “Gylfe“ samt bärgnings- och bogseringsaktiebolaget ”Björn’’ med ett sammanlagdt aktiekapital af Kr. 2.024.300: — äro firmans chefer hufvudredare för 18 ångfartyg, 9 segelfartyg, 1 bärgningsångare och 3 bogserångare.

Axel Ramm

Borlind, Bersén & Co

Del 9 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

En betydande stadsmäklarefirma var i slutet af 1850-talet J. Schneidau, hvilken äfven bedref skeppsklarerarerörelse, liksom de då befintliga stadsmäklarefirmorna Hall, Leffler och Wessberg. Schneidau har fästat sitt namn vid flere donationer i vår stad.

Vid hans bortgång öfvertogs en del af Schneidaus verksamhet som skeppsklarerare af dåvarande mäkleribokhållaren Carl Borlind, hvilken år 1864 tillsammans med dåvarande sjökaptenen, sedermera generalkonsuln Robert Bersén bildade firman Borlind, Bersén & C:o. I denna firma skedde sedermera den förändring, att Bersén — en bildad och sakkunnig fackman i sjöfartsangelägenheter — utträdde, hvarefter rörelsen öfvertogs och sköttes af Borlind ensam, dock på senare tiden under ledning af Oscar Hellberg.

Denne samt Rudolf Andersson upptogos i januari 1882 till delägare i firman, som efter Borlinds i december samma år timade död under oförändradt namn fortsattes af de båda återstående kompanjonerna. I januari 1903 blef Carl August Peterson, firmans mångårige medarbetare i befraktningsbranchen, upptagen till delägare i den nu snart fyrtioåriga firman, hvars skeppsklarerare verksamhet från att hafva omfattat nästan endast östersjötrader numera äfven utvidgats till nordsjö-, franska, spanska, italienska och transatlantiska hamnar.

Axel Ramm

Ramm om Axel Broström & Son

Del 8 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3
Endast för medlemmar

Finn G Mellin Shipping

Del 25 av 25 i serien Rederier

Finn Gilbert Mellin föddes 1914 och praktiserade som ung i olika skeppsmäklerier i Göteborg och London under 1940-talet. Han var en tid anställd i Svenska Amerika Linjen såväl som i Moore McCormack. I mitten av 50-talet var Finn G Mellin direktör för Charles Thorburn Göteborg AB, som då var nystartat.

1956 startades skeppsmäklerifirman AB Finn G Mellin. Som bärande agentur i företaget fanns Rederi AB Rex. Rex var ett Stockholmsbaserat rederi som ägdes av bröderna Källström med trafik över Nordatlanten till USA. I denna trafik ingick ett kontrakt med Volvo om transport av deras bilar. 1965 köpte Rederi AB Rex upp resterna av Thordén-rederierna i Uddevalla. Thordén representerades av Charles Thorburn. Ett nytt agenturbolag sattes då upp med Finn G Mellin och Charles Thorburn AB som ägare. Företaget fick namnet Förenade Linjeagentur AB. Samägandet varade i ett år. I februari 1967 köptes Rex-Thordén Lines upp av Salénrederierna, Stockholm.

1967 gick Volvokontraktet över till det nybildade Atlantic Container Line (ACL). Tillsammans med Transoil hade Rederi AB Rex också bildat företaget Tor Line vid mitten av 1960-talet, som startade ro/ro trafik över Nordsjön till Storbritannien och Benelux. Rederi AB Rex var när Saléns köpte bolaget ägare av göteborgsrederierna Transoil, Bratt-Götha ocht Tor Line.

I början av 1960-talet drev Finn G Mellin två egna fartyg i nord och östersjö fart, M/S Valö och M/S Telfa. Volvokarosser till Gent och färdiga Saabbilar till England var vanligt förekommande last.

I mitten av 1960-talet sökte Finn G Mellin kontakt med en redare som är villig att satsa på bilsjöfart. Han fick kontakt med norska Ugland-rederiet som tog hand om exporten av Saab-bilar som till en början skedde från Uddevalla hamn. Samrabetet mellan Frans G Mellin som skeppsmäklare och Ugland som rederi kom att fortsätta in på 2000-talet.

Andra agenturer av betydelse i Finn G Mellin AB var Manchester Liners med trafik till USA och Canada, New England Express Lagotainer med trafik till Portugal och Seaway Car Transporters, som ingick i Ocean Steam Ship Group tillsammans med brittiska Elder Dempster och Blue Funnel Line. Seaway Ferries, som linjen också kallades, varr en tidig Ro/Ro linje över Nordsjön med anlöp på Göteborg, Leith och Felixstowe. I slutet av 1972 lades Seaway ner.

År 1972 fick Gert Berndtsson som tidigare arbetat i företaget återigen anställning i företaget. Företaget hade hamnat i en kris på grund av nedläggningen av Seaway Ferries. Gert Berndtsson och Staffan Wennerby som länga arbetat i företaget erbjöds därför möjlighet att gå in som delägare i nystartade Mellin Shipping Co AB med Finn G Mellin som tredjedels ägare. 1978 ändrades firmanamnet till Melship när Finn G Mellin sålde sin tredjedel till Gert Berndtsson och Staffan Wennerby. 1979 dog Finn G Melin och företaget togs över av sonen Gilbert Mellin.

Finn G Mellins bilagenturer med Ugland undantogs från uppgörelsen med Mellin Shipping och drevs vidare i Finn G Mellin AB som ändrade namn till Finn G Mellin Shipping AB 1984. Företaget har då agenturerna för Höegh-Ugland Autoliners A/S (HUAL), Ugland Car Carriers, Nissan Motor Car Carriers samt Euro Marie Carrier.

I slutet av 1990-talet fick shipping och mäkleriverksamheten på grund av hård konkurrens problem och  år 2002 såldes Finn G Mellin Shipping AB till Scandinavian Shipping AB, som ägdes av Björk Eklund gruppen.

Företaget började också tidigt att diversifiera verksamheten och 1955 startadess Göteborgs Truckservice när gaffeltrucken introducerades i hamnen. 3 st. gaffeltruckar beställdes för att köra för de fartyg Finn G Mellin var mäklare för. 1963 startades också Lundby Skeppsservice med huvudverksamhet att ge service åt de egna fartygen M/S Valö och M/S Telfa. Företaget kom senare att utvecklas till en så kallad gråfirma, dvs ett bemanningsföretag som sålde tjänster till och hyrde ut personal till varv, hamnar och rederier. Lundby Containerservice som startades 1966 utvecklades ur Lundby Skeppsservice.

Gilbert Mellin har vidareutvecklat verksamheten i Göteborgs Truckservice GTS AB och Lundby Containerservice LCS AB som driver en containerdepå i Arendal nära Älvsborgs och Skandiahamnarna samt fastighetsbolaget Palmung Mellin AB.

Idag leds företagskoncernen som förutom Lundby Containerservice LCS AB också består av Göteborgs Truckservice GTS AB, Finn G Melin Arendal AB och moderbolaget Finn G Melin AB av Gilbert Mellins son John Mellin som är VD i moderbolaget. Både far och son sitter i styrelsen för Lundby Containerservice LCS AB. Det gör de tillsammans med en tidigare hamnchef, Erik Nilsson. VD i LCS är Oskar Skogsén. Lundby Skeppsservice som företag existerar inte idag.

 

Aug. Abrahamson & Co

Firma grundad 1840 av August Abrahamson för grosshandel i så kallade korta varor. Firman utvecklades med tiden till en föregångare till varuhusen och sålde allt möjligt från små nyttighetsprylar, lyxattiraljer till kläder och tyger. Firman kom snart  att räknas bland stadens och hela landets främsta på området. 1850 öppnades en filial i Stockholm som förestods av den yngste brodern Gabriel Abramson. Han övertog stockholmsfilialen år 1859 och drev den därefter som en egen firma.

Aug, Abrahamson & Co:s lagerhus

Aug, Abrahamson & Co:s lagerhus. Arkitekt A. C. Peterson. Teckning av A. H. Cornilsen. Från: Ny Illustrerad Tidning 1882

1851 blev brodern Leopold Abramson delägare i göteborgsfirman. August Abrahamsson lämnade firman år 1868 och året efter blev Herman Hartvig delägare. Leopold Abramson lämnade för sin del firman år 1889 varefter den drevs av H. Hartvig och en man med efternamnet Aaron (troligen Adolph Aaron). Herman Hartvig började arbeta i firman år 1860.

1911 blev Herman Hartvigs son Eduard Hartvig delägare i firman efter att ha varit anställd sen 1892  och 1914 dog Herman Hartvig. Firman lades ner kring 1920.

Karl XII, Madagaskar, Göteborg och kapare

Del 12 av 12 i serien Kapare och pirater

Ett av de märkligaste utslagen av 1710-talets svenska kaparpolitik gentemot fientliga flottor var planen att dra in några av jordklotets mest fruktade sjörövare, piraterna på Madagaskar, i kriget på Sveriges sida.

I maj 1714 erbjöd sig över 1 400 sjörövare på den afrikanska ön att, mot ersättning, ställa en flotta bestående av 25 skepp till Sveriges förfogande. De erbjöd också möjligheten för Sverige att skapa en koloni på Madagaskar. Förmedlaren av erbjudandet, piraten Samuel S:t Léger, blev senare en av den västsvenske kaparredaren Lars Gathenhielms främsta kaptener. Piraterna var intresserade av statligt beskydd – de ville inte råka lika illa ut som sjörövarna nyligen gjort i Västindien, när de statliga flottorna blivit allt större och farligare – och uppfattade Sverige som en lämplig skyddsmakt. 1716, när de tröttnade på att vänta, erbjöd de istället sina tjänster till Danmark. Eftersom danskarna sade nej övergick erbjudandet än en gång till Sverige, som nu hade ett ypperligt tillfälle att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels få en piratflotta till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka.

Vid nyåret 1717 började de svenska myndigheterna under baron von Görtz förhandla med en man som kallas William Walton i en del svenska framställningar om förhandlingarna och som också kallas piraternas ledare. Han verkar dock ha varit redare, köpman och slavhandlare i New York:

For more than a hundred years the Walton family of merchants held the first place among the shipping magnates of New York City. The Waltons were of English origin, and probably came from the County of Norfolk. Two families of the name appear at about the same period, the one in New York, the other in Richmond County, Staten Island.

In the New York branch of the family the name William was carried through a full century. The first William Walton of whom mention is made, was born in the latter part of the 17th century, about 1665. In 1698 he was admitted a Freeman of the City, and in the same year he married Mary Santford. In the census of 1703 he is recorded as the head of a family, composed of ”1 Male, 1 Female, 2 Children, and 1 Negro”. His name appears upon the list of subscriptions towards finishing the steeple of Trinity Church in 1711.

On October 13, 1712, Andrew Faneuil, Charles Crommelin, Abraham Van Hoorn and William Walton, merchants of New York and owners of the sloop Swallow, petitioned Governor Hunter for leave to convoy French prisoners to the French West Indies, under a flag of truce. In 1717 and 1721, Walton imported hundreds of slaves in partnership with Nathan Simson of New York and Richard Janeway of London.

Han tycks bland annat ha importerat av slavar från Madagaskar år 1717 och 1721. Det sistnämnda året med skeppet Crown Galley som han hade ihop med Richard Janeway. Slavar från Madagaskar arbetade både i New York och på fartyg då de ofta var erfarna sjömän som tagits av pirater i Indiska Oceanen med bas på Madagaskar. En av Waltons slavar i New York deltog i slavupproret i staden år 1712. Som affärsman i New York hade han troligen också ekonomiska intressen i piratverksamhet i  Indiska Oceanen.

På sommaren 1718 var det mycket nära att de svenska förhandlarna kommit överens om ett avtal med pirater på Madagaskar via två män vid namn William Morgan och Jean Monnery som kom till Strömstad i juni 1718. Det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog. De två männen hade i verkligheten inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig satt sin fot där. De verkar inte heller ha haft nån koppling till de personer som det tidigare bedrivits förhandlingar med.

En av planerna gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna (där Karl Johans kyrka ligger idag). I ytterligare ett decennium umgicks svenskarna med planer på att kolonisera Madagaskar, och inte förrän 1728 skrinlades planerna slutgiltigt. Då hade också en vädersåg anlagts på den mark där piratstaden eventuellt skulle ha anlagts.

En annan plan var att piraterna skulle få bosätta sig i Marstrand.

Madagaskarplanerna fortsatte dock under åren 1719-1722 med Ulrika Eleonora som regent och senare under Fredrik I.

William Morgan utsågs formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit utan uppehöll sig i Frankrike.  Han hade två fartyg i hamnstaden S:t Malo i Normandie, men fick problem med de franska myndigheterna, som till slut tvingade honom att sälja dem för underpris. Han sände då sin systerson Andrew Galloway till England för att köpa in två nya fartyg. Han lyckades komma över två bestyckade fregatter, den ena med 52 och den andra med 26 kanoner.

En stor finansiell katastrof inträffade dock i London då det så kallade Söderhavskompaniet visade sig vara en spekulationsbubbla och kollapsade. Hundratals förmögenheter försvann. En av dem som drabbades var Colin Campbell som senare skulle grunda det svenska Ostindiska Kompaniet. Morgan sade sig ha förlorat 800 000 pund i härvan och hade därför ingen möjlighet längre att satsa egna pengar i Madagaskarprojektet.

Två av kungliga flottans fartyg plockades ut och döptes till Snälle Löparen och Fortuna. Ny svensk chef för hela expeditionen blev generaladjutanten Carl Gustaf Ulrich. Med sig skulle han ha kommissarie Johan Friedrich Osthoff, överste Fredrik Christoffer Seebach, båda vänner till Morgan. Vidare medföljde generalguvernementsfiskal Lars Ljungfelt. Kapten på Fortuna var Anders Larsson.

Med Morgan kom ett skepp, som även det hette Fortuna och ett som hette Frederic och ägdes av Osthoff och just då låg i Amsterdam. Där blev det dock liggande, för Osthoff hade tvingats lämna fartyget som säkerhet för ett lån. Dessutom skulle de två fregatterna som Morgans systerson Galloway skaffat i England vara med. De hette Revolution och Lady Mary.

Väl i Cadiz på hösten 1721 där Ulrich sammanträffade med Galloway stod det klart att Morgan och Galloway saknade pengar och dessutom tillstötte en massa problem och det hela rann till slut ut i sanden. Mycket tyder också på att det hela bara var en täckmantel för svenskt deltagande i en jakobitisk invasion i Skottland som också den rann ut i sanden.

Andra källor:

  • Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan, kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2006
  • Herman Lindqvist, Våra kolonier, de vi hade och de som aldrig blev av, 2015

Gumperts bokhandel

Gumperts bokhandel grundades i Göteborg år 1830. Bokhandeln låg då i det så kallade Åkermanska huset vid Tyska bron, ett hörnhus på Korsgatans östra sida och Södra Hamngatan 25.

Bokhandeln drevs först av universitetsbokhandlaren i Lund, Christian Wilhelm Kühl Gleerup, som tog över verksamheten i november 1830, då de nya lokalerna på Södra Hamngatan 25/Korsgatan 2 invigdes. Eftersom Gleerup även drev en bokhandel i Lund, anställde han köpenhamnaren Julius Fr. Møller som föreståndare i Göteborg. Rörelsen utvecklades mycket väl och snart anställdes ännu en dansk, Nathan Jacob Gumpert, född i Köpenhamn 15 augusti 1805. Gumpert biträdde Møller fram tills denne avled i april 1833, då Gumpert tog över som föreståndare. Den 1 februari 1834 hade Gumpert förvärvat hela verksamheten och samtidigt startat ett förlag, namnet förblev dock Gleerupska Bokhandeln fram till 1843 då namnet ändrades till N. J. Gumperts Bok- och Musikhandel.

N. J. Gumpert startade år 1835 förlagsverksamhet och i oktober 1847 bildade han boktryckeriet N. J. Gumpert & Comp. tillsammans med Svante Cronsioe. Tryckeriet låg i hörnet av Fredsgatan och Drottninggatan. Deras största uppdrag blev att trycka Götheborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 1848–54.

Den 12 november 1854 avled N. J. Gumpert och tryckeriet köptes den 1 januari 1855 av redaktörerna S. A. Hedlund och C. J. Lindskog.

Bokhandeln drevs vidare av änkan Edla Gumpert (född Nissen) och Gumperts systerson, den då tjugofemårige Oscar Ludvig Lamm, som dock hunnit arbeta i fjorton år bakom disken.

I augusti 1857 flyttade bokhandeln mitt över gatan till den fastighet, med adress Södra Hamngatan 23/Korsgatan 1, som Gumpert köpt 1843 av änkefru Christina Carlsson för 17 333 riksdaler, samtidigt som änkan Gumpert lämnade över verksamheten till Lamm efter att hon först låtit bygga om bottenvåningen till butikslokaler med stora skyltfönster.

I början av 1864 övergick äganderätten till bokhandeln till Frans P:son Beijer, och 1868 fanns Magnus Kindal med som hälftenägare.  Från 1864 hette affären Gumperts pappershandel, och året därefter startades ett bokbinderi i ett hus på Stampen. Bokbinderiet blev raskt framgångsrikt och flyttade snart till Chalmerska Slöjdskolans tidigare lokaler vid Norra Larmgatan, nu med namnet Gumperts KontorsboksFabrik.

Den 6 december 1871 flyttade verksamheten till hörnfastigheten Södra Hamngatan 35 och Östra Hamngatan. Efter bokhandeln kallades detta gathörn länge för Gumperts hörne. Från 1872 blev Magnus Kindal ensam ägare till bok- och pappershandeln, förutom åren 1882-86 då W. Hartelius var delägare. Han delade upp rörelsen på två firmor: N.J. Gumperts Bokhandel och N.J. Gumperts pappershandel, den sistnämnda innefattade även tryckeri och kontorsboksfabrik.

Ett av Kindals biträden var den unge göteborgaren Carl Wettergren som 1882 lämnade sin anställning för att tillsammans med tysken Theodor Kerber starta en egen bokhandel, Wettergrens. År 1898 övertog sonen Carl Kindal (1873–1936) faderns verksamhet och drev den fram till sin död. Efter hans död bildades ett aktiebolag och i detta förenades 1945 de båda firmorna till en.
Senare ombildades företaget till två separata bolag under namnen Gumperts Förlag AB och Gumperts Tryckeri AB.

Gumperts 1936

Gumperts 1936

I början av 1970-talet flyttade bokhandeln till Östra Nordstan, hörnet Götgatan/Norra Hamngatan vid ingången till köpcentrat Nordstan från Brunnsparken. Hörnhuset Södra Hamngatan/Östra Hamngatan (Gumperts hörne) revs 1976.

Gumperts köptes på 1970-talet av Esselte Bokhandel som 1990 köptes av Konsumentföreningen Stockholm och 1992 övertogs av Kooperativa Förbundet, fusionerades med Academus (också ägt av KF) och fick namnet Akademobokhandeln.

Texten delvis från Wikipedia.

J.G. Stäck & Co

Del 13 av 18 i serien Sveriges handel och industri

År 1880 den 1 juli bildade hrr J. G. Stäck och J. R. Svensson under firma Stäck & Svensson ett bolag, som år 1882 öfvertogs af hr Svensson ensamt. Hr Stäck grundade då firman J. G. STÄCK & Co., i hvilken han var ensam delägare och som sedan dess haft sin verksamhet förlagd till V. Hamngatan 13, hela tiden under hr Stäcks egen ledning.

Firman, som sålunda i fjol firade sitt tjuguårsjubileum, hade ursprungligen lager af engelska, franska och tyska manufakturvaror, svarta sidentyger af bästa Lyon-fabrikat, svarta och kulörta klädningstyger, engelska och svenska hvita väfnader samt andra manufaktur- och svbehörsartiklar.

I samband med den öfriga rörelsen anordnades år 1887 en kappfabrik. Då affären dessutom allt jämt var stadd i jämn utveckling, blefvo snart befintliga lokaler for trånga och behofvet af större utrymme gjorde sig gällande, hvarför år 1895 kappmagasinet uppflyttades till andra våningen, hvilken i och för expeditionslokaler och verkstäder för detta ändamål togs helt och hållet i anspråk.

Affärens specialartiklar äro numera svarta och kulörta klädningstyger samt damkappor.

Axel Ramm

Robert Löfquist & Co

Del 12 av 18 i serien Sveriges handel och industri

Denna herrekiperingsaffär, den yngsta bland de större affärerna inom denna bransch i vår stad, etablerades år 1896 och innehafves för närvarande af hrr Robert Löfquist och Iwar Sandberg. Genom regelbundna besök i utlandet öfvertvga de sig om de nyheter säsongerna komma att bringa och hålla sig för öfrigt å jour med hvad som försiggår inom branschen genom framstående och ledande firmor i Hamburg, Berlin och London, med hvilka firman träffat särskilda öfverenskommclser i detta hänseende.

Firman har en skjortfabrik, som förestås af skicklig tillskärerska och sysselsätter en hel mängd vana arbeterskor.

En af firmans specialiteter är afdelningen för absolut handsydda skodon, hvilken alltid erbjuder ett rikt sorteradt lager; skodon förfärdigas äfven i alla smakriktningar efter mått, och sker all tillverkning å en under firmans egen kontroll stående verkstad. För icke så synnerligen länge sedan ansågs det mindre fashionabelt att köpa Robert Löfquist färdiga skodon, men detta har nu ändrats så, att man allt mer öfvergått till bruket att från in- eller utländska fabriker inköpa färdigsydda skoplagg. Firman torde vara en af de första inom branschen, som märkte denna omändring i åsikterna och för att möta efter frågan allvarligt utforskade allmänhetens smak i fråga om eleganta modeller och riktiga passformer.

Samma ändring i åskådningssättet tyckes nu hålla på att försiggå i fråga om färdiga kläder. Äfven i detta afseende söker firman motsvara alla tidens anspråk.

För öfrigt är firmans butik, belägen Södra Hamngatan 9 vid hörnet af Västra Hamngatan, rikhaltigt utrustad med allt, som kan ifrågakomma i en första klassens herrekiperingsaffär.

Axel Ramm