Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Knut J:son Mark

Stiftelsen Knut J:son Marks fond för Sverige i utlandet

Stiftelsen Knut J:son Marks fond för Sverige i utlandet grundades genom en donation av Knut J:son Mark. Ändamål för stiftelsen är att den disponibla avkastningen skall användas på bästa sätt till Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet.

Förvaltningen av stiftelsens förmögenhet på 1,5 miljoner SEK (2014) sköts av Riksföreningen Sverigekontakt vilket är det nuvarande namnet på Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet.

Advertisements

Marks fonder för Röhsska museet

Fyra medlemmar av släkten mark har genom donationer skapat stiftelser till förmån för Röhsska museet. De fyra är Knut J:son Mark och hans tre söner Jan K:son Mark, Knut K:son Mark och Peter K:son Mark.

Totalt finns det fyra stiftelser som har följande namn och förmögenheter:

Ändamålet för stiftelserna är likaartart. För Stiftelsen Knut J:son Marks fond gäller att ändamålet är att avkastningen skall användas till inköp av föremål och för ökning av Röhsska Museets samlingar, för de andra gäller att av den årliga avkastningen skall en femtedel läggas till kapitalet och resten må användas till förökande av Röhsska museets samlingar.

Alla stiftelserna förvaltas av Göteborgs stad.

Stiftelsen Ingeborg och Knut J:son Marks fond vid Göteborgs universitet

Stiftelse grundad genom en donation av Knut J:son Mark till förmån för Göteborgs Universitet med följande ändamål:

1) Kapitalet delas till att börja med i tvenne summor, en på kr 200 000:- att benämnas ”Tillväxtfond” och en på kr 300 000:- att benämnas ”Fond för Marks Professur No 1”

2) Avkastningen på donationens behållna medel delas i förhållande till vars och ens kapital på dess underavdelningar, till att börja med ovannämnda bägge, men i den mån flera tillkomma, även på sådana.

3 ) Av det belopp, som därvid faller på Tillväxtfonden, överföras 80% på en fond benämnd ”Fond för Marks Professur No 2” och resten kvarstå på Tillväxtfonden.

4) Sedan ”Fond för Marks Professur No 2” kommit upp i ett belopp af kr 300 000:- eller den summa, som anses erforderlig för professurens bestånd, kan, om styrelsen för Göteborgs Universitet så önskar, professuren tillsättas.

5) Därefter gå de 80 % till en fond för Professur No 3 och sedan denna nått kr 300 000:- till en fond för Professur No 4 o s v allt framgent till fonder för nya professurer.

6) Af de inkomster, som härröra från hvar och en af fonderna för de olika professurerna, aflönas innehavaren af resp. professur. Går ej hela inkomsten åt därtill, ökas fondernas behållna kapital med överskjutande medel eller också användas dessa till bestridande av sådana utgifter, helt eller delvis, som uppstå för studerande på grund av, att de begagna sig av professurens föreläsningar.

Stiftelsen förvaltas av Göteborgs Universitet och hade en förmögenhet på 25,4 miljoner år 2014.

Johansson & Carlander

Endast för medlemmar

Ingeborg och Knut J:son Marks stiftelse

Ingeborg och Knut J:son Marks stiftelse bildades genom en donation på 300 000 kronor av grosshandlaren Knut J:son Mark den 17 april 1917. ”Stiftelsens ändamål är att avkastningen skall användas till att lösa bostadsfrågan och/eller till andra sociala stödåtgärder för personer vilka är i behov av sådan hjälp”.

Stiftelsens styrelse har beslutat att inte dela ut bidrag till enskilda behövande personer utan enbart till organisationer som stödjer stiftelsens ändamål.

Stiftelsens förmögenhet på nästan 60 miljoner kronor (2014) förvaltas av SEB Institutioner & Stiftelser men majoriteten av styrelsemedlemmarna utses av Göteborgs stad. Familjen Mark är också representerad i styrelsen.

Knut J:son Mark

Endast för medlemmar

Götaverken

Del 16 av 19 i serien Varv

1841 startade Alexander Keiller firman Alex. Keiller & Co som från början drev en mekanisk verkstad vid Skeppsbron. Firman var huvudentreprenör vid byggandet av Rosenlunds spinneri åren 1847-48. Från början tillverkades främst ångmaskiner, turbiner och liknande, men från 1850-talet även järnvägsmaterial och 1847 levererades det första fartyget vilket snart blev firmans huvudproduktion.

År 1855 köpte Keiller ett stort markområde vid Lundbyvass på Hisingen, så närdet blev svårt att  expandera verksamheten vid Stora Badhusgatan, byggde han istället upp verkstäder, smedja och en fartygsbädd där. Den fasta marken vid Lundbyvassarna var inte stor när varvet flyttades dit, utan bestod av en landremsa mellan Kvillebäcken och Lindholmen. Mellan den remsan och Ramberget var det endast sankmark och vatten. Landförbindelserna västerut åt Lindholmen och österut åt Kvillebäcken kunde bara användas om det var lågvatten eller is. Folk och materiel fick normalt forslas dit med båt. Tidigt byggde man en gångbro mellan verkstaden och Ramberget, och började därefter att fylla igen vassarna, ett arbete som pågick i flera år. År 1868 sjösattes det första fartyget där, den 32 meter långa ångaren Uddeholm (179 bruttoregisterton) för ett bolag i Karlstad med O.F. Ahlmark som redare. På fastlandssidan hade då totalt 51 fartyg producerats.

1856 upptogs sonen Alexander Keiller (1832-1918) i firman och år 1860 den yngre sonen James Keiller (1836-1918). 1858 började en svår period för firman och man investerade då i Kaveltorps koppar- och blygruvor där man köpte 50%. Vidare anlade man Surte tegelbruk och investerade i Schisshyttans (nedlagt 1874) och Rämens bruk (ombildat till AB år 1871). Detta var försök att diversifiera verksamheten och att få vinster som kunde hjälpa den mekaniska verkstaden över de svåra tiderna. Det lyckades inte och firman gick 1868 i konkurs.

Året innan konkursen hade dock verkstaden i Göteborg överlåtits till ett nybildat aktiebolag, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB. De största ägarna i detta bolag var James Keiller, Olof Wijk d.y. och redaren J.W. Wilson. James Keiller var VD från starten. I början av 1870-talet var arbetsstyrkan uppe i 800 personer, mot 260 kring år 1867. Verkstaden utvidgades hela tiden och delar av tillverkningen flyttades över från Skeppsbron, nya verkstäder byggdes och tomter köptes. Två nya och betydligt större slipar byggdes 1878. Den nya firman flyttade till slut hela varvsrörelsen över till andra sidan älven där företaget faktiskt låg intill helt nyligen. Varvet blev snart det ledande i Göteborg. 1878 utökades aktiekapitalet i bolaget och Theodor Mannheimer blev stor aktieägare.

1906 lämnade James Keiller företaget och istället trädde sonen, James Keiller Jr (1867-1962) in. Företaget ombildades till Göteborgs Nya Verkstads AB med James Keiller Jr, Carl Lyon, Knut J:son Mark, Erik Philipson, Ernst Krüger, Sven Almqvist och Hugo Hammar som ägare. I ledningen för varvet fanns också Ernst A. Hedén.  James Keiller Sr var styrelseordförande i två år innan han lämnade företaget för gott. Almqvist och Hammar kom från Lindholmens varv som 1906 bytte ägare och där de tvingats lämna bolaget. Sven Almqvist blev VD men efterträddes redan 1910 av Hugo Hammar. Istället blev Sven Almqvist då styrelseordförande. Affären innebar att alla maskiner och inventarier från stadssidan fick flyttas över, och en kraftig upprustning av varvets kapacitet påbörjades. Åren fram till 1911 blev ekonomiskt kännbara, och en diskussion om sammanslagning med Lindholmen fördes, men vändningen kom genom en förfrågan från Rigaer Börsen Komitee i Riga om en ny isbrytare, en order man tog hem.

1916 slutligen så köptes aktiemajoriteten av familjen Broström och familjen Keillers tid i bolaget tog slut. I samband med Broströms övertagande av aktiemajoriteten bytte företaget namn till AB Götaverken. Varvets nya flytdocka för upp till 12 000 ton som beställdes och ägdes av AB Göteborg Skeppsdocka  togs i bruk den 9 november 1917. AB Göteborgs Skeppsdocka ägdes av Broströmskoncernen och AB Götaverken tillsammans med ytterligare några investerare. Styrelsen utgjordes från 1916 av Knut J:son Mark, Ernst Krüger (Sv. Lloyd), Gunnar Carlsson (Transatlantic), Herbert Metcalfe och Dan Broström.

1915 tecknade Götaverken avtal med B&W om ensamrätt i Sverige till licenstillverkning av deras motorer. Då kom den nya maskinverkstaden, som var klar redan 1908, väl till pass. Den första båten med egentillverkad licensdieselmotor var M/S ”Bullaren” som levererades 1918 till Transatlantic.

Företaget hade ända sedan det startades 1841 byggt ångmaskiner till många olika ändamål. Sedan motortillverkningen för båtar tagit fart minskade ångmaskinstillverkningen successivt.

För driften av ångmaskiner behövdes eldningspannor som gav ånga. Pannor ingick redan från början som en produkt i företaget. De utvecklades i flera olika riktningar. Värmepannor till villor och hyresfastigheter var stora produkter under första hälften av 1900 talet. Ångpannor till industrin var under hela företagets epok en stor produkt. Efter andra världskriget byggde Götaverken många sodahuspannor till den svenska pappersindustrin. Det blev senare ett dotterbolag som byggde pannor till industrin, kraftverk och fjärrvärme, Götaverken Ångteknik AB, som på 1980-talet blev Götaverken Energy System AB. 1990 till såldes detta företag till den norska koncernen Kvaerner A/S. 1992 fanns det omkring 200 anställda i företaget.  Under 2006 såldes företaget till finska storkoncernen Metso och det var åter dags att byta namn igen. Nu blev namnet Metso Power. 2013 delades Metso upp och Metso Power hamnade i företaget Valmet. Då fanns det 400 anställda i Göteborg. Idag har Valmet Power AB ungefär 250 anställda i Göteborg och ligger kvar i lokaler i Lundbyvass på Götaverkens gamla område.

Götaverken intog platsen som Sveriges ledande skeppsvarv under 1910-talet, en position som Lindholmen tidigare innehaft. Sjösättningen av pansarbåten Sverige 1915, hade inneburit en stor prestigeorder för varvet, men som inte gav någon vinst. Ordersumman på sex miljoner kronor motsvarade ett helt års normal produktion. Vid årsskiftet 1918/1919 täckte Götaverkens orderstock hela tio års produktion. Många av de stora svenska linjerederiernas första större fartyg, bland annat tolv fartyg i följd för Grängesbergsbolaget, och i mitten på 1920-talet de norska redarnas beställningar av till en början mest tankfartyg, kom till följd av varvets leverans av främst Sverige Varvet var 1920, sett till antal anställda arbetare, stadens näst största företag efter SKF, med sina 2 287 anställda. När fartygens storlek och tyngd ökade, byggdes stapelbäddarna ut samt förstärktes. På 1910-talet fanns det fyra bäddar vid varvet, och omkring 1920 tillkom en femte, längst åt väster. År 1927 förlängdes den, och 1939 var det dags för en ny, omfattande förlängning. Den kom då att skära av de gamla sliparna, som försvann.

1931 sålde Tirfing (Broströms) aktierna i AB Götaverken till ett konsortium, Förvaltnings AB Gilius. I detta bolag innehade Broströms via Ångfartygs AB Tirfing till en början 16%. Andra delägare var familjerna Mark och Carlander med 8% i huvudsak via firma Johansson & Carlander,  Ernst A. Hedén, Hugo Hammar (VD i AB Götaverken), Hugo Heyman, Axel Jonsson (Jonsson, Sternhagen & Co) och familjen Waller. I den första styrelsen för Gilius ingick Knut J:son Mark, Ernst A. Hedén, Herbert Jacobsson (Broströms), Per Waller (Rederi AB Concordia), Hugo Heyman och Axel Jonsson, de två sistnämnda som suppleanter.

En kort tid på 1930-talet tillverkade AB Götaverken också flygplan.

1938 blev Ernst A. Hedén VD i AB Götaverken och han efterträdde Hugo Hammar som varit VD sen 1910. Ernst A. Hedén förblev VD till sin död 1944 då han efterträddes av Hugo Heyman som i sin tur ersattes av K.E. Jacobsson år 1947. Knut J:son Mark förblev ordförande i styrelsen till 1947 då han ersattes av Gunnar Carlsson som var ordförande mellan 1948 och 1952.

Lindholmshamnen och Götaverken

Lindholmshamnen och Götaverken

I mitten av 1930-talet hade verksamheten växt så att Götaverken var världens största skeppsvarv 1933 med 47 200 bruttoregisterton sjösatta. Den 14 juli 1939 sjösattes tankmotorfartyget Bera, det största fartyg som dittills byggts i Sverige.  Den 23 september 1954 invigdes Götaverkens nya flytdocka, med längden 218 meter och bredden 30,5 meter. Den totala lyftkraften var 18 000 ton. Götaverken omsatte 251 miljoner kronor år 1954, hade 5 911 anställda och ett aktiekapital på 33 miljoner kronor. Första båten i dockan var Svenska Amerika Liniens Kungsholm.. På sextiotalet fanns tre flytdockor.

Götaverken konstruerade en egen långsamgående dieselmotor. Den första levererades 1938 i M/S ”Dikto”. GV  tillverkade sina egna motorer fram till 1974 då man åter började  licenstillverka B&W motorer.

1940 blev Götaverken ägare av Landskronavarvet (Öresundsvarvet) som de innehade till slutet av 70-talet, då det övertogs av Svenska Varv.

1957  blev Hilding Nielsen VD i AB Götaverken och han efterträdde därmed K.E. Jacobsson. Efter att Gunnar Carlsson avgått som styrelseordförande 1952 var Björn Prytz ordförande fram till 1957, därefter Assar Gabrielsson till 1960 då han ersattes av K.E. Jacobsson.

Götaverken förvärvade 1957 ett markområde vid Gapekilen i Arendal, som omfattade cirka 1 miljon kvadratmeter. Den 1 december 1958 beslutade styrelsen under med Assar Gabrielsson som ordförande, att genomföra ”Arendalsidén” som byggde på ett nybyggnadsvarv och ”den raka produktionslinjen” eller löpandeband-principen. Investeringen utgjorde 150 miljoner. Arendalsvarvet blev ett specialvarv för tankfartyg, malmfartyg, bulk- och OBO-fartyg i långa serier. Det först fartyget byggdes 1963. Vid denna tid hade AB Götaverken totalt  9 200 anställda inklusive dotterbolag varav cirka 4 500 på varvet.

Arendalsvarvet 1965

Arendalsvarvet 1965

När Arendalsvarvet invigdes i maj 1963 var den världsunik genom att det mesta av byggnationen skedde inomhus. I takt med att Arendalsvarvet kom i drift, avvecklades också nybyggnadsverksamheten vid det gamla varvet inne i Lundbyvass. Den 6 oktober 1967 sträcktes den sista fartygskölen på Cityvarvet och sista sjösättningen där ägde rum 1968. Det var Nordström & Thulin som den 16 april 1968 sjösatte sin bulkbåt Greta Thulin.

1963 var Förvaltnings AB Gilius fortfarande den största ägaren i börsnoterade AB Götaverken med 37% av aktierna. Nu ägdes 8% av Ångfartygs AB Tirfing, 8% av familjerna Mark och Carlander genom Investment AB Asken och firma Johansson & Carlander och 8% av Förvaltnings AB RABT (dotterbolag till Transatlantic). Även resten av de tidigare nämnda ägarna i Gilius var troligen fortfarande ägare. 1968 bestod styrelsen i företaget av Ragnar Hedén (son till Ernst A. Hedén), Hilding Nielsen, Sandro Asztély, Olof Haglind och Nils Svensson. Den sistnämnde var VD.

Götaverken träffade 1968 ett avtal med Göteborgs stad om ett omfattande markområdesbyte. Vad Götaverken främst avstod var en tomt vid älven i Backa, som köptes 1956 som reserv för ett eventuellt gjuteribygge. Staden avstod i sin tur dels ett område vid Arendalsvarvets norra tomtgräns, dels ett område i öster, som då upptogs av småbåtshamnen och småbåtsvarvet. Utöver Backatomten på 128 000 kvadratmeter, avstod Götaverken från delar av Aspholmarna och vattenområden kring dem samt en del andra mindre restytor i anslutning till Arendalstomten. I utbyte fick Götaverken 117 000 kvadratmeter i norr och 65 000 kvadratmeter i öster, plus ett vattenområde samt en mellanskillnad i pengar.

Götaverken konstruerade och tillverkade även de berömda vridscenerna på stadsteatrarna i Göteborg och Malmö.

1967 var AB Götaverken med sina tre varv i Sverige, Arendal som stod färdigt 1963, Cityvarvet och Öresundsvarvet i Landskrona, världens fjärde största fartygsbyggare, rent tonnagemässigt. Före låg endast tre japanska varvsföretag. Vid denna tid var Götaverken ett börsnoterat företag som kontrollerades av Förvaltnings AB Gilius som ägde 37% av rösterna och kapitalet. I Gilius var familjerna Mark/Carlander, familjen Broström med vardera 8% av aktierna viktiga ägare. 1967 var antalet anställda i hela koncernen 8 300 men redan 5 år senare fanns det bara 6 100 anställda varav 4 300 i varvsverksamheten.

Götaverken Cityvarvet

Götaverken Cityvarvet

På grund av de kraftiga investeringarna och ingen refinansieringshjälp från den svenska staten kom Götaverken i ekonomiska problem i slutet av 1960-talet. I en uppgörelse med staten tog Salénrederierna år 1971 över alla aktier i företaget och det blev ett dotterbolag till Saléns. Salén köpte också all aktier i Förvaltnings AB Gilius som fram till dess varit största ägare i AB Götaverken. Tank och bulkfartyg blev de stora produkterna. All produktion som inte hade direkt med fartygsproduktion lades ned.

Eftersom Götaverkens anläggning i stadens innerhamn hade en alltför grund inseglingsränna, begränsades möjligheterna som reparationsvarv till högst 45 000 tonnare. Varvet köpte därför 1970 ett större område på Björkös östra sida, där Björköfjorden erbjöd vattendjup på mellan 15 och 20 meter. Här skulle 200 000 tonnare kunna tas emot. Det nya reparationsvarvet skulle heta Björkövarvet. Planerna, som hade ett tioårsperspektiv, förverkligades aldrig, bland annat beroende på att en bro mellan Hisingen och Björkö var ett krav. Det finns ännu ingen bro.

Statliga Svenska Varv övertog koncernen i sin tur 1976 i samband med varvskrisen. Under denna sista period i företagets historia sökte man efter alternativ till den traditionella produktionen av tank- och malmfartyg. Man försökte inrikta sig på specialfartyg, isbrytare, färjor och kylfartyg. 1989 levererades statsisbrytaren Oden från Arendal som Götaverkens sista egenbyggda fartyg. 1979 hade Götaverken Cityvarvet cirka 2 100 anställda enligt AB Svenska Varvs årsredovisningar medan Götaverken Arendal hade cirka 3 000. 1983 hade antalet anställda minskat till 1 700 respektive 2 800. Götaverken Energy Systems hade 1983 ungefär 1 100 anställda och Götaverkan Motor 600. Styrelsen för AB Svenska Varv utgjordes 1983 av Bengt Gamner, Olof Lund, Per Sandberg, Erland Wessberg och som personalrepresentant Bengt Tengroth.

Svenska Varv AB bytte 1987 namn till Celsius Industrier AB och huvudinriktningen blev militära produkter. Celsius fusionerades 1991 med Förenade Fabriksverken, en statlig tillverkare av bland annat ammunition, och Bofors köptes från Nobel Industrier.  1993 börsintroducerades Celsius men staten behöll dock en minoritet av aktierna. Celsius-koncernen köptes upp av Saab AB 1999.

Götaverkan Arendal

På 1970-talet började Götaverken Arendal också bygga och projektera oljeplattformar för offshoreindustrin. Företaget Götaverken Arendal finns fortfarande kvar och heter GVA Consultants AB. Det är en ingenjörs- och projekteringsfirma, som är inriktad på offshoreindustrin och med cirka 140 anställda. Ägare är det stora företaget KBR som har 25 000 anställda. KBR skapades 2006 genom en avknoppning från Halliburton.

Götaverkens varv i centrala Göteborg blev åter ett självständigt företag år 1993 under namnet Götaverken Cityvarvet AB. Företaget hade då 70 anställda och sysslade med fartygsreparationer. År 2000 övertogs varvet av nederländska Damen Shipyards. Vid denna tid var varvet ett av de största renodlade reparationsvarven i Europa. 2014 lades dock varvet ner, flytdockorna såldes och numera finns bara ett enda varv kvar i själva Göteborg även om det ryktas att det finns investerar som vill driva varvsverksamhet vidare på gamla Götaverkens område.

Andra källor:

Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Svensk Industrikalender 1974
Vem äger Sverige?, 1968
Algot Mattsson, Tre generationer på sju hav, 1965
Årsredovisning AB Svenska Varv 1983
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Rederi AB Transmark

Del 12 av 25 i serien Rederier

Startades ungefär samtidigt som Transoil som startades 1927. Flera personer som också hade intressen i Rederi AB Transatlantic låg bakom starten av Transmark, däribland Gunnar Carlsson, Rolf Sörman, och Knut J:son Mark.

1963 ägde Transmark 31% av Rederi AB Transatlantic. Ägare av Transmark var familjerna Mark och Carlander via Johansson & Carlander som hade 25% av aktierna i Transmark och familjerna Carlsson, Sörman och Parkfelt via Förvaltnings AB Gece som ägde över 50% av Transmark. Rolf Sörman och Lennart Parkfelt var också delägare och verksamma i Rederi AB Transoil.

Styrelsen i Transatlantic bestod  1969 av Franz Hartmann, Lennart Parkfelt, Gunnar Engellau, Folke Lindskog, Peter K:son Mark, Axel Adlerbert och VD Per Carlsson.

1972 ägde istället Gamlestadens AB  25,7% av Transmark (aktierna som Johansson & Carlander tidigare ägt). Gamlestadens AB ägdes i sin tur av Investment AB Asken.  Förvaltnings AB Gece ägde 54% av Rederi AB Transmark. Minst 44,1% av aktierna i Gece ägdes av familjen Carlsson. Lennart Parkfelt med familj ägde 27,1% men de sålde aktierna samma år och flyttade till Sydafrika.

1976 kontrollerade familjen Carlsson strax över 50% av rösterna i Gece med Gamlestadens AB som ägare av resten. I Rederi AB Transmark ägde Gece 54% och Gamlestadens AB 46%. Investment AB Asken ägde fortfarande Gamlestadens AB. Transmark och Asken dominerade Rederi AB Transatlantic.  Ägandet i Asken dominerades av Broströms Rederi AB (f.d. Ångfartygs AB Tirfing), Investment AB Carnegie & Co (kontrollerat av Asken självt), familjen Mark (huvudsakligen via Johannes Johanssons Minnesfond) och Rederi AB Transatlantic.

Av Transatlantics omkring 7 miljoner aktier ägdes under våren 1988 omkring 1 miljon av Rederiaktiebolaget Transmark (Transmark), 1,5 miljoner av Broströms Rederiaktiebolag och 2,5 miljoner av Förvaltningsaktiebolaget Etuiet.  Samma år såldes hela Transatlantic till Bilspedition.

Transmarks rederiverksamhet bedrevs hela tiden i samarbete med Transatlantics och efter att Transatlantic sålts fanns heller ingen verksamhet i Transmark.

MS Albany

MS Albany, byggd 1964

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986

Släkterna Mark och Carlander

I SKF innehas de största aktieposterna av familjen Wallenberg och Investment AB Asken. Asken äger dessutom vissa större aktieposter i andra företag. För fullständighetens skull har därför även Investment AB Askens största ägargrupper medtagits i denna beskrivning.

De två största ägargrupperna år 1963 i Investment AB Asken kan antas vara släkterna Mark och Carlander. (1) Släkten Mark har då definierats som ättlingar till Knut J:son Mark (d. 1958) samt dessas makar och makor. Släkten Carlander har definierats som ättlingar till Axel Carlander (d. 1939) samt dessa makar och makor. Därjämte finns en stiftelse av tämligen begränsad storlek – Johannes Johanssons Minnesfond – som tillkom år 1910.

Sedan 1963 har enligt uppgift de båda ovannämnda ägargruppernas sammanlagda andel av aktiekapitalet i Investment AB Asken minskat avsevärt. Förhållandena åren 1963 och 1967 skulle därför inte vara jämförbara. Under 60-talet har betydande förändringar även skett i Investment AB Askens verksamhet. Således köpte Gamlestaden i början av 1960-talet Norrköpings Bomullsväveri AB. År 1967 såldes till Borås Wäfveri dotterbolaget Mölnlycke-Tuppen AB, som kort dessförinnan bildats genom en sammanslagning av Gamlestadens och Mölnlyckes tillverkning av hemtextilier. I övrigt kan nämnas att Asken tillsammans med Investment AB Öresund bildat ett finansierings- eller utvecklingsbolag vid namn Förvaltnings AB Altor. Vidare har Asken övertagit aktierna i Johansson & Carlander.

Tabell 4:7 Släkterna Marks och Carlanders ägandeintressen medio 1963*, antal anställda i Sverige 1960

A. Företag, vari de båda grupperna har majoritetsintresse

1. Johansson & Carlander AB, –
(över 50%)

B. Företag, vari de både grupperna sannolikt har ett dominerande eller starkt minoritetsintresse

1. Investment AB Asken, 2 130 (A)
—- Gamlestadens AB

D. Företag, vari Asken tillsammans med annan ägargrupp har majoritetsintresse eller dominerande minoritetsintresse

1. AB Svenska Kullagerfabriken, 15 957 (A)
(9% via Asken, 10% innehas av fam. Wallenberg)
—- Lidköpings Mek. Verkstads AB

E. Företag, vari Asken och Johansson & Carlander AB har ett begränsat minoritetsintresse

1. Förvaltnings AB Gilius, –
(8% via Asken samt Johansson & Carlander)
2. Rederi AB Transmark**, 167
(25% via Johansson & Carlander)
3.Jonsereds Fabrikers AB, 1 146 (F)
(17% via Asken)
—————————————-
Summa för E: 1 313

Summa A+B+C+D: 18 087

Summa A+B+C+D+E: 19 400

(1) Tillstånd att publicera gruppernas sammanlagd andel har inte medgivits. Slutsatsen att denna andel är större än för någon annan ägargrupp är dock tämligen given med tanke på att Mark och Carlander är grundarfamniljer och att båda släkterna är representerade i Askens styrelse (jmfr. uppgifterna för Custos/Säfveån i undersökningen av kreditmarknaden)

* Avser endast de, vilka berör Asken samt Johansson & Carlander AB, som senare köpts av Asken. Efter 1963 har enligt uppgift ägarförhållandena i Asken ändrats. Vissa uppgifter har erhållits från röstlängder hos patent- och registreringsverket.

** Transmark har i sin tur 31% av det totala röstetalet i Rederi AB Transatlantic.

Koncentrationsutredningen V (SOU 1968:7)

Investment AB Asken

Ursprunget till Investment AB Asken är egentligen det av Röhss, Barclay och Lundström ägda textilföretaget Rosenlund. Detta företags huvudfabrik låg i det område av Göteborg som idag heter just Rosenlund. Fabriken uppfördes åren 1847-48. 1854 anlades en filial i Gamlestaden i en fastighet som Alex. Barclay & Co inköpt, det gamla nedlagda Sahlgrenska sockerbruket. Det gamla sockerbruket byggdes om till spinneri och det gjorde stora investeringar i fabriken. På 1860-talet låg produktionen nere på grund av en ekonomisk kris. 1873-74 uppfördes ytterligare en byggnad för ett nytt spinneri i Gamlestaden och företaget inköpte också Anderstorps spinneri i Lindome.

På grund av spekulationsaffärer i bomull kom emellertid huvudägaren i företaget, firman Alex. Barclay & Co på obestånd och gick i konkurs 1877. Detta drabbade Rosenlund hårt.

Rosenlund övergick i Charles Hills ägo år 1880 och Gamlestadsfabrikerna såldes till firman Johansson & Carlander (grundad 1865). Fabriken i Gamlestaden expanderade under Johannes Johanssons och Christopher Carlanders ledning. 1893 togs ett nybyggt väveri i bruk. 1891 blev företaget ett aktiebolag, Gamlestadens Fabriker AB med Johansson & Carlander som ägare. 1899 blev Christopher Carlander VD vilket han förblev till 1920 då Knut J:son Mark tog över.

Gamlestadens Fabriker var ett lönsamt företag med nästan 1 200 anställda år 1912 och en del av vinsterna användes för att starta AB Svenska Kullagerfabriken (SKF). Gamlestaden blev en av de stora aktieägarna i SKF. Fram till 1929 utgjordes styrelsen i Gamlestadens Fabriker av Axel Carlander och Knut J:son Mark, men 1930 utvidgades den med Ragnar Andréen, Uno Forsberg och Hakon Leffler.  1935 blev Hakon Leffler VD efter Knut Mark som dock fortsatte som styrelseordförande. 1939 dog Axel Carlander och Bertil Carlander inträdde i styrelsen istället för honom. 1941 ersattes Uno Forsberg av Gösta Blum och 1945 kom Ragnar Bökman istället för Andréen.

1954 avgick Knut Mark som ordförande och ersattes av Hakon Leffler som nåt år tidigare ersatts av sonen Jan Leffler på VD-stolen. Knut Mark ersttes i styrelsen av sin son, Peter K:son Mark.

Antalet anställda i Gamlestadens fabriker i Göteborg år 1960 var 1 000 personer. 1961 köpte företaget sin konkurrent i Norrköping, Norrköpings Bomullsväveri (Tuppen) och 1962 övertogs den av Holmens bruk bedrivna bomullstextilrörelsen i Norrköping. Samma år ombildades moderbolaget i koncernen genom fusion med ett dotterbolag (Asken) till investmentbolag, Investment AB Asken. Textilverksamheten lade i ett separat dotterbolag som fick namnet Gamlestadens AB. 1966 köptes Mölnlyckes hemtextiltillverkning som fusionerades med Tuppens till Mölnlycke-Tuppen AB. Ett år senare såldes denna verksamhet till Borås Wäfveri AB (familjen Bergengren). 1969 köpte företaget in aktiemajoriteten i ett annat investmentbolag, Förvaltnings AB Sanna, tidigare ägt av familjen Kempe.

Fortfarande 1972 kan man säga att familjerna Mark och Carlander kontrollerade Investment AB Asken och 1976 gjorde familjerna Mark och Broström det. Därefter tappade grundarfamiljerna kontrollen över bolagen och genom korsägande i de två investmentbolagen hamnade kontrollen av Asken i praktiken hos företagsledningen med Bengt Karlson i spetsen. Under dennes ledning och i samarbete med Erik Penser köptes aktier i Bofors och i Transatlantic samt i företag associerade med Transatlantic. Erik Penser köpte samtidigt aktier i Asken tillsammans med ett par kompanjoner och 1980 hade han kontrollen över företaget. Därefter började en spekulationskarusell som slutade med att bolaget gick under:

Penser skaffade sig under 1970-talet och 80-talet kontrollen i Investment AB Asken, ett bolag med ursprung i familjerna Mark och Carlanders Gamlestadens Fabrikers AB som 1962 bytte namn till just Investment AB Asken. Kring 1980 hade han skaffat sig kontroll av 20% av rösterna i Asken. Vid denna tid var också familjen Ekmans Carnegie stor ägare i Asken. 1984 hade Penser skaffat sig kontroll av 38% av rösterna i Asken, bland annat via sitt personliga holdingbolag Yggdrasil AB. Carnegie ägde 14% av aktierna i Asken och Asken ägde nu 37% av aktierna i Carnegie. Asken var ett investmentbolag med stora intressen i framförallt SKF, men även i andra företag.

Samtidigt skaffade sig Erik Penser dominerande intressen i AB Bofors, delvis via bulvaner som Göran Adielsson via dennes bolag Trochanter och Carotis och Lars Thulin (senare VD i Yggdrasil), delvis själv och från 1981 via egna bolaget Yggdrasil och via Investment AB Asken. Adielssons bolag köpte också aktier i Asken och Carnegie under samma tid som Penser köpte. 1983 övertog Penser via bolaget Yggdrasil de aktier som Carotis och Trochanter ägde. Därefter ägde han 17% av aktierna i Carnegie, 38% i Asken som redan nämnts och 41% i Bofors.

[…]

1984 bildades Nobel Industrier genom fusion av KemaNobel och Bofors och 1988 blev Asken dotterbolag till Nobel Industrier och bytte namn till Finans AB Gamlestaden 1989 när det börsnoterades separat och blev ett bolag som lånade ut till fastighetspekulation på samma sätt som Anders Walls Nyckeln. Även här byggde verksamheten på ständigt stigande priser, fastighetspriser istället för aktiekurser. Största ägare i Gamlestaden var nu Nobel Industrier och Yggdrasil som hade 38 % av aktierna. I Nobel ägde Yggdrasil 70 %. 1991 så sprack bubblan för Gamlestaden som hade Yggdrasil och Nobel Industrier som huvudägare. Finans AB Gamlestaden redovisade ett negativt kapital på 1,5 miljarder, huvudsakligen på grund av att man lånat till fastigheter, en marknad som precis totalkollapsat.

[…]

Gamlestadens problem innebar också problem för Nobel Industrier och Yggdrasil. Nordbanken tog över aktierna i Nobel Industrier, Yggdrasil räddades och Gamlestaden gick omkull. Penser förlorade sitt inflytande i svenskt näringsliv.

Asken drev fram till fusionen med Nobel Industrier och en industrirörelse, 1983 i dotterbolaget Asken-Gamlestaden AB och en finansrörelse i bolaget Förvaltnings AB Gamlestaden. I industriröselsn fann främst möbelföretag (Ulferts, Örsjö) och textilindustri (Gustaf Werner, Jakobsdals Kamgarnsspinneri). Ulferts såldes 1984 (75% av aktierna) och resterande aktier året efter. Köpare var Ekornes. Örsjö heter numera Åry Stålmöbler och köptes av Asken år 1983 för att säljas igen några år senare. Gustaf Werner AB, ett gammalt anrikt textilföretag i Göteborg plus dettas dotterbolag som exempelvis Strömma-Sweden AB, Aug. Werner AB och Marks Pelle Vävare AB köptes in i mitten av 1970-talet. Jakobsdals köptes 1978. Jakobsdal var det sista textilförtaget som lades ner i Göteborg textilindustridistrikt längs med Mölndalsån. Numera (sen 1997) är fabriksbyggnaden en del av Liseberg. Även Aug. Werners färgeri i Lindome var en av de sista existerande textilindustrierna i Göteborgsområdet.

Investment AB Asken finns ej längre, men fabriksbyggnaderna ute i Gamlestaden finns fortfarande kvar.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Årsredovisning Investment AB Asken 1983