Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Gubbero

En guide till Göteborgs stadsdelar – Olskroken och Bagaregården

1474 fick Nya Lödöse stad hela byn Härlanda som gåva. I byn fanns också en medletid kyrka som revs ner 1528 för att användas till byggmaterial i Nya Lödöse. När Göteborg byggdes och Nya Lödöse upplöstes som stad övergick Härlanda by till Göteborgs stad. Härlanda by omfattade ungefär det som idag är Olskroken, Bagaregården, Härlanda, Östra Kyrkogården, delar av villabebyggelsen söder om Härlandavägen (ungefär till Ribbingsgatan i söder) liksom bebyggelsen öster om Muneböcksgatan väster om en linje från Ribbingsgatan till Intagsgatan som idag nog av de flesta uppfattas som delar av Kålltorp samt delar av det som oftast kallas Vidkärr (ungefär fram till Kaggeledsgatan i öster) men för många är en del av det som kallas Munkebäck. Området där Munkebäcksgymnasiet låg och norrut låg dock på Sävenäs marker och var inte en del av donationsjordarna och låga alltså inte i Härlanda by.

På Härlandas marker skapades landerierna Stora Olskroken, Lilla Olskroken, Redberg, Härlanda (senare Bagaregården) och Härlanda Äng (senare Stora Härlanda eller bara Härlanda). Senare uppstod även Kaggelyckan (även Kaggeledet) och Lilla Härlanda på byns marker. Redbergsvägen-Härlandavägen utgjorde då landsvägen österut från Göteborg.

Göteborg 1855

Göteborg 1855

År 1842 sålde staden besittningsrätten till landeriet Stora Härlanda och Kaggelyckan till lantbrukare L G Lundström. 1903 uppläts ett område till kronan för bygget av ett nytt fängelse. Fängelset togs i bruk 1907. 1916 återköpte staden landeriet (såväl Härlanda som Kaggelyckan). Härlanda fängelse drevs till 1997 men är numera kontor, bostäder och använt till kulturella aktiviteter.

Lilla Olskroken och Stora Olskroken låg norr om nuvarande Redbergsvägen samt hade mark på var sin sida Gullbergsån.

1866 beslutades att en förstad anläggas vid Ånäsvägen och Olskroken med byggnader av trä och 50 fot breda gator. Men det dröjde ganska länge innan planerna kunde förverkligas, och först den 13 augusti 1880 fastställde Kungl. Maj:t stadsplanen för delar av landerierna Stora Olskroken, Ånäs och Redberget i Göteborgs 12:e rote. 1884 byggdes det första landshövdingehuset i Olskroken. Södra delen av Olskroken var fullt utbyggd i början av 1900-talet. I norra delen av Olskroken längs Ånäsvägen byggdes under åren 1910–1930 landshövdingehus. Tegelhusen vid Övre Olskroksgatan uppfördes 1930–1945.

Stadsdelen Olskroken omfattar området söder om Redbergsvägen som också går under namnet Gubbero, området mellan Redbergsvägen och järnvägen vilket är det område som uppfattas som det egentliga Olskroken. Numera upptar motorvägen en del av det som tidigare var kvartersmark med bostäder. Den tredje delen av Olskroken är området mellan Redbergsplatsen-Ånäsvägen och järnvägen. Det är inte alltid människor uppfattar det som  Olskroken men det finns inget annat namn för området. Gubbero tycks 1909 inte ha hört till Olskroken utan låg då i Örgryte socken. Något som är märkligt då Gubbero var ett landeri på mark som ägdes av Göteborgs stad. Det borde alltså ha varit en del av Göteborg redan 1909 eftersom det från 1807 tillhörde 12:e roten (landeriroten).

Olskroken och Bagaregården 1909 med Lilienbergs plan utritad.

Den centrala gatan i Olskroken är Redbergsvägen och en kallas också Redbergslid. Det finns däremot ingen stadsdel som heter Redbergslid. Öster om Ånäsvägen är det istället Bagaregården som tar upp de områden som tidigare hörde till landeriet Bagaregården och delar av de områden som tillhörde landeriet Ånäs. En del människor uppfattar dock landshövdingehusen norr om Redbergsplatsen och öster om Ånäsvägen som Olskroken och andra kallar kanske det området för Redbergslid.

Bagaregården är för många istället huvudsakligen namnet på den funkisbebyggelse som finns på berget öster om Ånäsfältet och det gamla landeriet Bagaregården. Men många yngre kallar det området för Strömmensberg. Bagaregården omfattar dock egentligen allt norr om Redbergsplatsens, norr och väster om Härlandavägen-Lilla Munkebäcksgatan, söder om järnvägen och öster om Ånäsvägen.

År 1911 fastställdes en medeltidsinpirerad stadsplan för hela det område som tillhört landeriet Bagaregården. Gatustrukturen skapades av Albert Lilienberg och har de för honom karakteristiska lätt krökta gatorna och små platsbildningar såsom Uddevallaplatsen, Gustavsplatsen och Viloplatsen. Platserna och gatorna är trädplanterade. Den västra delen av Bagaregården byggdes ut med landshövdingehus och villor åren 1914–30, och på sluttningen mot  Härlandavägen tillkom ”Vidkärrs trädgårdsstad” samt några landshövdingehus vilka var HSB:s första i Göteborg. Lilienbergs plan för de östra delarna fullföljdes däremot inte, utan istället upprättades en ny stadsplan 1942 och området som numera av många alltså kallas Strömmensberg bebyggdes med lamellhus och punkthus 1944–58.

Villaområdet mellan Härlandavägen-Torpagatan i norr, Munkebäcksgatan i öster och Ribbingssgatan i söder började byggas efter 1909 när Kålltorp införlivats med Göteborgs stad.

Idag är hela detta område indelat i fyra primärområden, Olskroken som omfattar det egentliga Olskroken, Gubbero och en bit av norra Gårda men också Partihallarna på andra sidan järnvägen i norr. Den västra delen av Bagaregården där det är landshövdingehusbebyggelse norr om Redbergsplatsen ingår i primärområdet Redbergslid medan den modernare bebyggelsen på berget i öster samt villorna nedanför åt väster vid Ånäsfältet ingår i primärområdet Bagaregården. Det gamla landeriet Bagaregården ligger i primärområde Redbergslid.

Östra Begravningsplatsen, fängelseområdet villabebyggelsen öster därom fram till Munkebäcksgatan i öster och Kyrkåsgatan i söder utgör primärområde Härlanda. Området där Härlanda kyrkoruin, Härlanda kyrka och där Stora Härlanda låg ligger inte i Härlanda primärområde. Nån stadsdel som kallas Härlanda existerar nog egentligen inte (i alla fall har jag aldrig hört nån använda et som beteckning på en stadsdel) utan med den beteckningen menas i allmänhet bara det gamla fängelset.

210 är primärområde Olskroken, 202 Redbergslid, 203 Bagaregården, 208 Lunden och 209 Härlanda.

Olskroken tillhör St. Pauli församling medan östra delen av Bagaregården (Strömmensberg) tillhör Härlanda församling.

Källa: Wikipedia

Advertisements

En guide till Göteborgs stadsdelar – Gårda

I likhet med Krokslätt och andra delar av Örgryte socken (Örgryte landskommun från 1862) inkorporerades Gårda i Göteborg stad 1923. Innan dess var det det först åkrar och marker tillhörande de många storgårdarna och herrgårdarna i socknen, Örgryte Stom (senare Jakobsdal), Böö, Stora Gårda (ofta bara Gårda), Kålltorp, Överås och Underås. Under 1800-talet bebyggdes Gårda med fabriker och bostäder för arbetare.

Bostäder fanns längst i norr, på Norra Gårda norr om dagens Ullevigatan, på den tiden Dämmegatan. Där spårvägshallarna ligger idag fanns det flera kvarter med landshövdingehus och ett torg, Rantorget. Där det idag finns bostadshus fanns tidigare fabriker och spårvägshallar. Även där det idag finns kontor fanns det på den tiden småindustrier. Öster om nuvarande motorväg och järnväg låg ytterligare ett antal kvarter. Nordgränsen gick ungefär där Alströmergatan ligger idag Området norr därom var en del av Göteborgs stad från starten, en del av de så kallade donationsjordarna. Gubbero som låg i det som 1923 blev stadsdelen Gårda var ett landeri vilket betyder att deras marker från var donationsjord och att det borde varit en del av Göteborgs stad även innan 1923. Men det ser ut att ha legat utanför stadens område 1855 och även 1909. Anledningen till det är inte känd.

Mellan Gubbero och nordgränsen för Gårda låg ett område som tillhörde Kålltorps gård. Detta område införlivades i Göteborgs stad 1909. Gränsen har nog så länge folk minns dock ansetts ha gått vid järnvägen, senare motorvägen, i norr. Västgränsen är förstås och har alltid varit Mölndalsån. Gubbero tillhör idag, både i folks medvetande och formellt, i Olskroken.

Direkt söder om Dämmegatan, i Södra Gårda, fanns en blandad bebyggelse med villor och små hyreshus längst mot öster som mot söder övergick i kvarter med landshövdingehus. Ungefär hälften av dessa kvarter upptas idag av motorvägen. Förutom längst i söder är alla dessa hus rivna och ersatta med kontorsbyggnader, och parkeringshus. Allra längst söderut fanns det återigen villor, men mycket större enfamiljsvillor än de i norr. Idag är dessa ersatta av parkeringshuset och varuhuset Focus samt en biltrafikapparat. Gränsen för Gårda i söder gick och går i Örgrytevägen. Gränsen i öster gick vid bergskanten (Ranängsbergen).

Gårda

Gårda, Underås, Överås och Bö år 1908. Kartan innefattar också planer så allt som syns byggdes aldrig.

Mot Mölndalsån låg hela vägen en rad industrier. Många av dessa byggnader finns kvar idag men är ombyggda till bostäder och kontor.

År 1900 bildades Gårda municipalsamhälle inom Örgryte Landskommun, men det upplöstes igen år 1921. Municipalsamhället omfattade inte området norr om nuvarande Alströmergatan (då Ceresgatan) och Gubbero. 1922 införlivades de kvarvarande delarna av Örgryte socken med Göteborg stad. Förutom Gårda omfattade detta också nuvarande Krokslätt, Överås, Bö, Skår, Kallebäck, Jakobsdal, Lunden, Kärralund, Stora Torp, Lilla Torp, Delsjöområdet, Skatås, Härlanda tjärn, Vidkärr, Torpa, Fräntorp, Sävenäs och Björkekärr. Idag ingår Överås, Bö, Skår, Jakobsdal, Stora Torp, Lilla Torp och ibland också Kärralund i det som idag brukar kallas Örgryte.

Gårda idag

Numera ingår Södra Gårda (söder om Ullevigatan) i primärområdet Heden medan Norra Gårda ingår i primärområde Stampen. Kyrkligt ingår delar av Gårda i Örgryte församling tillsammans med delar av Lunden samt hela Delsjön, Jakobsdal, Överås, Kärralund, Torp, Bö, Skår och Kallebäck. Norra Gårda ingår istället i St. Pauli församling.

Gubberområdet nordöst om järnvägen uppfattas nog idag som en del av Olskroken och hör till Olskrokens primärområde tillsammans med kvarvarande husrad från kvarteren öster om motorvägen och järnvägen men nedanför berget.

 

J.A.Gradmans tobaksfabrik

Del 6 av 11 i serien Tobaksbolag

Kofferdikaptenen Johan Andersson Gradman (1772-1826) inköpte egendomen Gubbero i Göteborgs utkant 1807.  Han hade bland annat genomfört några resor till Ostindien på Ostindiska Kompaniets skepp, dock inte som kapten.

1814 anhöll han om att få starta tobaksspinneri och snusfabrik på egendomen men fick avslag med motiveringen att enligt 1739 års manufakturförordning var tobaksfabrikation en stadsmannanäring och Gubbero var då en lantegendom.

Genom kunglig resolution den 15 december 1815 beviljades dock hans begäran och 1817 fick han tillstånd att importera en större snuskvarn från London.
1817 deklarerade han en tillverkning med ett värde av 46 104 rdr men som snabbt sjönk till 13 000 rdr.  Rörelsen gick som synes till en början bra men Gradman fick efterhand penningproblem och då tre av hans fartyg förliste i en storm kring 1818 tvingades han göra konkurs 1819.

Hustrun, Johanna Elisabet Minten (1783-1853) inköpte då Gubbero samt tobaksfabriken för 13 500 rdr rgs. Makarna överlät dock driften till tobaksfabrikören P.C. Rettig från Gävle den 3 juni 1822 som den 8 oktober 1821 erhållit privilegium att driva tobaksfabrik i Göteborg.

Redan i mitten av 1822 ansökte dock makarna Gradman om att få återuppta tobaksfabriktion på Gubbero. Rettig försökte avstyra det men efter tvistigheter erhöll de resolution genom kungligt brev den 13 september 1822 att driva tobaksfabrik ”såvida de av samma plats äro lagliga innehavare”.

Gradmans fortsatte bedriva tobakstillverkning men nådde aldrig upp till den tidigare produktionen. Johan Gradman avled 1826 och änkan Johanna driver företaget vidare tills hon i kraft av en kunglig resolution av den 22 oktober 1828 överlåter rörelsen samt egendomen på sin broder handelsbokhållaren Johan Volrath Minten (1789-1851).

Den verklige ägaren var dock den i släkten ingifte ryske generalkonsuln Conrad Friedrich Lang (1775-1850) som flyttade in på Gubbero 1828 med sin hustru, änkan Sara Ekman, f. Minten. Hon var syster till Johan Minten.
Som rysk undersåte fick han ej köpa egendom i Sverige varför svågern fick uppträda som bulvan. Conrad Lang upptog också sin omyndige styvson, den 16-årige Oscar Ekman (1812-1907), i företaget.

Oscar Ekman arbetade sedan 1828 på grosshandalre Silvanders kontor för att lära sig handel. Silvander saluförde Gubberos produkter.

Då Oscar Ekman blev myndig övertog han enligt privilegium den 29 december 1834 företaget som kallades ”gamla tobaksfabriken” för att skilja den från Rettigs.

Oscar Ekman blev även delägare i firman J.F. Silvander samt rysk vicekonsul.
1845 blev Oscar Ekman kompanjon och disponent vid D. Carnegie & C:o.
Då han gjorde alltmer karriär inom andra affärsverksamheter och då han vistades längre tider i Stockholm överlät han företaget 1861 till C.D. Eggers som sedan 1847 drivit tobaksfabrik i Göteborg. Oscar Ekmans hustru hade avlidit 1861. Fastigheten Gubbero överlät Oscar Ekman på sin bror, kommendörkaptenen Emil Ekman som inflyttade på Gubbero.

Efter något år flyttade Eggers in verksamheten till sin befintliga tobaksfabrik vid Södra Larmgatan 22.

Yxmorden i Göteborg år 2001

Del 5 av 9 i serien Historiska brott

Roger Karlsson och Lars Hansson drev enligt uppgifter i media en restaurang i Halmstad ihop (Harleys). Den startades 1995 men gick dock inte så bra, fick ekonomiska problem och gick i konkurs. Lars Hansson var också delägare i Harleys i Göteborg fram till 1999 då han sålde sin andel och istället satsade pengar i Gamle Port. Något som tillsammans med andra ekonomiska problem som följde senare, missbruk och sjukdom ledde till att den knarkmissbrukande och instabile Roger Karlsson så småningom flippade ur och gick bärsärkagång med en yxa vid hörnet  Sten Sturegatan och Skånegatan:

Polisen fick larm klockan 8.36 om en yxman som löpte amok längs Skånegatan. Flera polisbilar skickades till platsen. En man hade brutalt huggits ned med yxa. Offret, en Göteborgskrögare i 50-årsåldern, hittades vid ett övergångsställe i korsningen Sten Sturegatan-Skånegatan, bara ett stenkast från Scandinavium och Liseberg.

Enligt uppgifter från poliser på plats var offret i sällskap med sin hustru när gärningsmannen gick till attack.

Polisen bekräftar att offret och gärningsmannen kände varandra. De uppges tidigare ha haft affärer ihop.

– Motivet är ekonomiska mellanhavanden emellan männen, och det är möjligt att också kvinnorna kan passa in i det sammanhanget, säger Carl Bergström.

[…]

Vittnen har uppgett för polisen att den misstänkte sprungit omkring och huggit vilt omkring sig – bland annat på bilar och skyltfönster.

Den misstänkte greps vid Burgårdens utbildningscentrum, bara ett par hundra meter från brottsplatsen.

Det var mycket folk i rörelse på platsen i morse, och polisen arbetade på förmiddagen med att förhöra alla vittnen till mordet.

När Karlsson greps så erkände han dessutom morden på två kvinnor. Det första mordet skedde redan ett par dagar innan gripandet:

Måndagen den 29 januari i år började som vanligt. 33-åringen och flickvännen åkte ut till köket tidigt och lagade sushi och körde ut beställningarna. Under dagen får han dock två tråkiga besked: dels säger miljö- och hälsoskyddsmyndigheterna nej till deras verksamhet och dels säger banken nej till en garanti på ett lån de begärt för den nya lokal som står färdig för dem att flytta in i.

En vän till dem lovar dock att låna dem pengarna för lokalen. Och hälsomyndigheterna tror 33-åringen att han skall kunna beveka. Han ringer några samtal under dagen, stöter av en händelse på sitt juridiska ombud i Brunnsparken och berättar detta. Ombudet tror också att det ska fixa sig. De skils åt, 33-åringen verkar glad och mamman kommer till Brunnsparken med 700 kronor som han lånar för att gå akut till tandläkaren.

[…]

Han ringer och bjuder ut den 29-åriga kvinna han periodvis haft ett förhållande med. Hon lämnar sin treårige son hos en vän. De åker ut till golfklubben på kvällen, efter att han under restaurangbesöket än en gång har pratat om sin fängelsevistelse, som alltså är lögn.

En vidoerekonstruktion visas upp i rättssalen.
– Min första minnesbild är att vi är här inne i köket. Vi har sex på bänken här. Sedan vet jag att jag ringer taxi och inte får någon bil.
De går ut till gräsmattan.
– Sedan vet jag att jag stryper henne så här. Detta blir absurt, säger han till kvinnan som är figurant och tar ett lätt tag om hennes hals.
– Sedan kastar jag stenen på henne här… nej, förresten här, säger han ł­ och jag tycker mig höra en ångestsuck för första gången.

Kvinnan hette Maria Domingues och hennes kropp gömdes ute på golfbanan Albatross. Dagen efter mordet på henne köpte mördaren en yxa. På onsdagskvällen for han hem till sin tidigare flickvän och sambo Cecilia Berglund i Gubbero (ligger bredvid Olskroken eller kan kanske sägas vara en del av Olskroken). På kvällen mördade han henne med yxan.

Dagen efter mordet på den tidigare sambon åkte sen Karlsson till Sten Sturegatan och väntade utanför krögaren Lars Hanssons port. När denne kom ut tillsammans med sin fru Nancy Karlsson angreps de av Roger Karlsson svingandes sin yxa. Frun undkom med porten som skydd mellan henne och mördaren samt genom att springa in på gården. Lars Hansson tog sig ut på gatan där Roger Karlsson sprang efter honom och högg honom med yxan inför ögonen på en mängd människor kring och i korsningen.

Mördaren dömdes senare till rättspsykiatrisk vård och hans vård kom att bli mycket omdebatterad då det bland annat ingick långa vistelser utanför vårdinrättningar. Många trodde därför att han släppts fri redan efter två år, men så var egentligen inte fallet.

Texten ursprungligen publicerad på Svensson-bloggen 2012.

Gubbero

Del 22 av 32 i serien Landerier

Gubberon och Gubberoberg låg på den häradsallmänning som donerats till Göteborgs stad, och var tillsammans med Ranängarna betesmark för de omkringliggande örgrytegårdarna. Huvudbyggnaden – i nuvarande Kvarteret 69 Gubbero (då Landeriet nr 18 i 12:e roten) – uppfördes på 1750-talet av direktören i Svenska ostindiska kompaniet Magnus Lagerström och bevarades länge så väl till det yttre som till det inre av senare ägare. Från nuvarande Redbergsvägen gick en drygt 100 meter lång allé fram till huvudbyggnaden.

Den smålandsfödde garvaren Johan Fredrik Bauer (1729-1805) blev nästa ägare till Gubbero, och 1771 ansökte han hos tingsrätten om att få bebygga och odla upp en del av Gubberoberg. Bauer var dessutom jordbrukare i Kålltorp och Stora Rödjan, trankokare samt tegelfabrikör som arrendator av stadens tegelbruk. Han hade dessutom stadens fullmakt att från 1751 bedriva garverirörelse på andra sidan Gullbergsån, mitt emot Gubbero.

Sonen Johan Reinhold Bauer (1763-1801), kamrer vid militiestatens änke- och pupillkassa, tog efter faderns död över landeriet. Han var även innehavare av landeriet Kvibergsnäs 1778-1799. Johan Reinhold Bauer fungerade 1794 som ordförande i Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. År 1807 köptes Gubbero av Johan Gradman, och då Gradman gjorde konkurs 1819 köpte hans hustru Gubbero från konkursboet för 13 500 riksdaler.

Under Johan Gradmans tid uppfördes på området en tobaksfabrik, där råvaran kom från Stampens tobaksplantager. Fabriken var i drift 1816-62. Gradman hade fått Kungl. Maj:ts tillstånd att anlägga ”Tobaksspinneri och Snusfabrik”. Under cirka 25 år var det stadens största fabrik i sin bransch. Verksamheten omsatte 13-15 000 riksdaler årligen. Efter Johan Gradmans död 1826 innehades den av hans änkefru J.E. Gradman, men redan den 16 september 1828 överlät hon privilegiet till sin bror Volrath Minten. Den 1 januari 1835 blev Oscar Ekman ny innehavare av fabriken, och han drev den fram till 1860. Därefter övertog C.D. Eggers fabriken, men drev den bara under cirka ett år.

Ekman hade redan från början – anonymt under sin omyndighet – varit delägare i verksamheten. Grosshandlare Johan Fredrik Silvander, kusin till fru Sara Lang som var gift med Oscar Ekmans styvfar, ansvarade för försäljningen av Gubberofabrikens produktion, och det föll sig därför naturligt att Ekman blev engagerad.

År 1828 såldes landeriet till den ryske konsuln i Göteborg, Conrad Friedrich Lang (1775–1850) och övergick sedan i styvsonen Oscar Ekmans ägo. Denne skänkte 1861 Gubbero till sin bror kommendörkapten Emil Ekman (1815-1900), som i sin tur skänkte en tomt från Gubbero – Höga Lyckan kallad – till byggandet av Sankt Pauli kyrka ovanför landeriet.

Under flera somrar på 1860-talet rådde det akut brist på dricksvatten i Olskroken och Bagaregården. För skattemedel grävdes därför en bra brunn på Gubbero år 1868. Vanligt folk tvingades dock att göra dagsverken hos Ekman för att få vatten. Fem år senare fick stadsdelen sitt första allmänna vatten. Gubbero hade 1869 ett taxeringsvärde på 8 000 riksdaler. År 1919 var taxeringsvärdet 55 000 kronor. Emil Ekman bodde kvar på Gubbero till år 1900 och hans fru till sin död 1907.

Landeribyggnaderna revs 1931-1934, och en stadsplan upprättades av Sten Branzell och Uno Åhrén. På området uppfördes 1937-1945 femvånings bostadshus i gult tegel. Arkitekter var bland andra R. Dahlberg, D. Grip och Erik Holmdal.

Av stadsfullmäktiges handlingar 1930 framgår vad som ingick i egendomen ”Gubbero” utöver landerimarken: ”Gubbero AB i egenskap av ägare till från 1 mantal Kärralund avsöndrad jord, kallad Gubbero, dels till 59/720-dels mantal Kålltorp Övergården, kallad Lilla Gubbero, och dels till 1.014 hektar, avsöndrad från 1/2 mantal Stora Torp, kallad Ranängsskiftet.

Jakob Emil Ekman

Endast för medlemmar

Bratt – från Mariestad till handelseliten i Göteborg

Del 18 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Lars Bratt (1649-1697) föddes i Mariestad och flyttade till Göteborg. Han var gift med Christina Matzen (-1692), dotter till handelsmannen David Matzen d.ä. Vid hennes död gifte Lars Bratt om sig med Christina Schröder vars bror Johan Schröder var gift med en annan dotter till David Matzen d.ä., Clara Matzen (1660-1709) i hennes första gifte. Lars Bratt var järnexportör, redare och minuthandlare. Innan han startade eget var han anställd hos David Matzen d.ä. i dennes grosshandlarfirma. Efter Lars Bratts död gifte Christina Schröder om sig med handelsmannen Martin Edenberg (1668-1729). Martin Edenberg var bror till Petter Edenberg (-1739), rådman i Jönköping och son till Per Svensson och Margareta Dreijer (Dräger) (-1720). Av allt att döma var Edenbergs redare för så kallade edsbåtar som trafikerade Göta älv med gods och namnet tycks ha kommit därav.

Dottern Sofia Christina Larsdotter Bratt (1686-1758) var i sitt första äktenskap gift med Israel Skragge, ägare till Crontorps gård i Visnum socken, (1660-1725) och i sitt andra med Lars Åberg (1678-1741). En annan dotter, Catharina Larsdotter Bratt var gift med Matthias Herman Lauterbach och en tredje, Anna Larsdotter Bratt, med med handelsmannen Johan Thiman. Christina Larsdotter Bratt (-1745), en fjärde dotter var gift med Andreas Hyllgren, handelsman. Deras son Jacob Hyllgren var anställd i Ostindiska kompaniet, på sista resan som superkargör. Han dog i Kanton år 1750.

Lars Bratts son Jacob Bratt (1679-1748) var redare och rådman i Göteborg. Jacob Bratt var gift med Sara Sofia Schröder (-1752), dotter till Erik Schröder och Catharina Häger. Hans dotter Catharina Maria Bratt var gift med Olof Larsson Wennerberg (1693-) som till en början var anställd av Jacob Bratt. Dottern Sofia Bratt (1726-?) var först gift med rådmannen Petter Silvander (-1750) och sen i andra giftet med Johan Fredrik Bauer (-1801), garvare och ägare av Gubbero landeri och dottern Eleonora Bratt med Nils Lundvall.

Två söner till Jacob Bratt, Carl Bratt och Fredrik Bratt (1720-1802) blev superkargörer i Ostindiska kompaniet. Carl (Charles) Bratt genomförde 5 resor som superkargör på 1740 och 1750-talen. Under den första resan kom han visserligen inte längre än till Shetland där fartyget förliste men på de övriga åkte han både dit och hem igen. Både på den resan och nästa resa till Kanton 1746-47 var Carl Johan Treutiger kapten för skeppen som Carl Bratt var superkargör ombord på.

I detta sammanhang kan noteras att det fanns andra familjer med namnet Bratt som kom att bli prominenta köpmän i Göteborg.  En sådan familj var Bratt från Brattfors. En medlem ur denna familj, Lars Gustaf Bratt (1824-1898) var en av Göteborgs största järnexportörer från 1860-talet. Från början av 1870-talet var firman den allra största göteborgska järnexportfirman.