Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Björnberg

Norra Hamngatan 4 (Malmska huset)

Norra Hamngatan 4 i kvarteret 13 Gamla Tullen, tomt 13:7. Lars Gathenhielms bror Christian Gathenhielm (1682–1722) är den förste kända ägaren till fastigheten. Kommerserådet Niklas Björnberg lät på platsen anlägga en handelsgård, omkring 1815.

Handelsman Max Malm uppförde byggnaden 1882–83 och bodde där själv till 1886. Arkitekten var Adrian Crispin Peterson. Bostaden var de två översta våningarna medan de två nedersta var kontor för järnhandelsfirman Fr. Malm & Co. Då huset uppfördes var det den högsta byggnaden i kvarteret mot Norra Hamngatan. Mellan åren 1900 och 1920 bodde det över 50 personer i huset då det fungerade som hyreshus.

Därefter har byggnaden byggts om för kontorsändamål. En tornbyggnad togs bort 1931. Byggnaden utgjorde en del av Broström-koncernens huvudkontor. Idag är det ett kontorshus i fyra våningar med putsad fasad och burspråk.

 

Norra Hamngatan 4

Norra Hamngatan 4. Bild: Ankara Licens: CC BY-SA 3.0

Advertisements

Kallebäck Nordgården

Sedan långt tillbaka var Nordgården frälse och låg under Råda. Som brukare noteras 1550 frälsebonden Laris.

Råda säteri ägdes och beboddes 1483 av väpnaren Magnus Rolandsson och i slutet av 1490-talet av dennes son Roland Magnusson, båda häradshövding i Vätle härad. Vem som därefter var ägare, är oklart, men det uppges at Råda i mitten av 1550-talet ägdes av Erik Månsson Ulf Sparre d.ä. till Broxvik i Gränna skn, knekthövidsman i Småland,  ståthållare på Kalmar slott 1560, död 1564. Kan var gift med Estrid Jönsdotter,  dotter av Jöns Jönsson (Stiernbielke) och Karin Björnsdotter (Sparre).  Genom sitt gift skall Erik Ulfsparre blivit ägare av såväl Råda som Källunda i Karda sk: Denna historieskrivning är emellertid omstridd. En viss Nils Persson,som 1559 beordrades att deltaga i gränsregleringen mellan Finland och Ryssland uppges även ha varit ägare av Råda åren 1537-1591. ”Fru Estrid” uppges emellertid ha flyttat från Broxvik 1595 till Råda,  där hon avled 1597, varefter egendomen med underlydande gårdar Övergick till sonen,  lagmannen, riksrådet och ståthållaren på Älvsborg Jöran Eriksson Ulfsparre (1544?-1612) till Öijared, Nääs i Skallsjö m.m.

Råda gick i arv till en ”av sönerna, Johan,  som överlämnade egendomen till sin hustru. Anna Carlsdotter Efter makens död gifte hon om sig med överstelöjtnanten Gustaf Krabbe. Rida med underlydande förvärvades 1626-1629 av en annan av Jöran Eriksson Böner, Peder Jöransson Ulfsparre till Ribbingtorp och Hedåker i Skarab. län samt Livered i Ale härad, ståthållare under olika perioder på Grips­holm, Älvsborg och över Skaraborgs län.  Hans dotter Ebba, född på Råda, blev gift med assessorn i Göta hovrätt Carl Pauli, som innehade Råda och underlydande Kallebäck Nordgård till sin död 1657. En av hans söner, ryttmästare Johan Pauli, innehade Nordgården till 1689, då han var nödsakad överlåta den till handelsmannen Johan von Minden i Göteborg.

Nordgården hade då varit pantsatt till von Minden sedan 1684, men detta räckte ,icke några ägandebevis.  Det blev rättegång mellan von Minden och överste Malcolm Hamilton, ”som af Pauli sig tillhandlat frälsehemmanet Kallebäck”.

I jordeboken 1697 är Nordgården ”förmedlad till 1/2”.  Som ägare anges då ”Öfwersten och Baronen Mallchum Hammilton”.

Friherre Malcolm Hamilton (1635-1698), överste vid Älvsborgs regemente 1678,  senare generalmaj or och 1698 landshövding i Västernorrlands län, var sedan 1661 gift med Catharina Macklier, då änka efter överste David Sinclair.    Efter Hamiltons död noteras sterbhusdelagarna som ägare av såväl Råda säteri som Nordgården intill 1719 då dottern Lunetta noteras för egendomarna.

Lunetta Hamilton var född 1674 och avled ogift på Råda 176l. Hon blev sista adliga ägare av Nordgården, som hon sålde till fortifikations smeden Anders Limmerhult i Göteborg. Denne avled 1741 och i JB 1742 uppföres hans änka som ägare av gården.

Dottern Sara Limmerhult var gift med borgaren Magnus Rebba,  son av gäst givaren Anders Rebba vid Redberget. Magnus Rebba köpte även l/4 mantal Kallebäck Mellangården. Fadern Anders Rebba sålde väl,  som alla gästgivare,  öl och brännvin.  Sonen Magnus gav sig på en annan form av handel. Han transporterade vatten i tunnor till rådhustorget i Göteborg och sålde det varje morgon kl 6 för ett öre kopparmynt pr kanna.’  Så lönsam var denna affärsrörelse förmodligen icke, särskilt sedan en konkurrent om kundkretsen etablerat sig 1764.

På Kallebäck tröttnade Magnus Rebba tydligen, ty samma år sålde han 1/2 mtl Nordgården och 1/4 mtl Mellangården till komministern i Gustavi domkyrkoförsamling Johan Gadelius för 10.000 daler s:mt.  Gadelius erhöll fastebrev 1767. 4) Då omtalas Magnus Rebba som ”numera borgaren i Kongelf”. Han innehade under slutet av 1760-talet och början av 1770-talet även en landeridel i Gamlestaden.

Efter Gadelius död gifte hans änka Maria Såthman om sig med prosten i Örgryte Magnus Giesko Wallerius,  som 1771 noteras för Nordgården och Mellangårdsdelen. Varken Gadelius eller Wallerius bebodde Kallebäcks-gården utan arrenderade ut egendomen.

År 1770 namnges Johan Hillberg på Nordgården, 1777 var en kornett Niclas Litzberg arrendator. Ar 1781 övertog löjtnanten J.A.Carlberg Nordgården och Mellangårdsdelen av Vallerius.  Johan Adam Carlberg (1732-1799) var son av stadsingenjören överste Bengt Wilhelm Carlberg och hans maka i andra giftet Johanna Chris­tina Blaesingh.

Löjtnant Carlberg kom emellertid i ekonomiskt trångmål och sålde i slutet av 1780-talet Mellangårdsdelen samt Överlät 1789 Nordgården till sin måg, färgaren Fredrik Signeul, som dock avled samma år.

Styrman Axel Daniel Wenngren köpte 1792 Nordgården av Signeuls änka, Johanna Dorothea Carlberg för 1.666 rdr ’32 skill. specie eller 10.000 dir s:mt, samma summa som Signeul betalade sin svärfar.

Axel Wenngren var son av handelsmannen i Göteborg, senare brukspatronen på Thoreskog Olof Wenngren och Anna Catharina Maas.

Styrman Wenngren nr inblandad i en uppsats, som ekonomidirektören och manufakturfiskalen Mårten Staaf lämnade till Vetenskaps- och Vitterhetssamhället.  Staaf var ledamot av detta sällskap och uppsatsen trycktes i des3 handlingar.  Där heter det att ‘Wenngren hade tillvara­tagit en vildsint kinesisk katt,  då ostindiska kompaniets skepp ”Adolph Friedrich” lastade i Kanton.  Staaf ansåg katten synnerligen märklig och av särskild art, vadan han styrmannen till ära gav den namnet ”Viverra Wengreniana”.5)

Wenngren och hans maka Anna sålde 1809 Nordgården till ”vågmästaren Jacob Wimnell och dess Fru Sara Gustafwa ????” för 2289 rdr b:co. Wimnell sålde i sin tur 1813 till grosshandlaren i Göteborg Anders Björnberg för 15.000 rdr b:co.  Denna avsevärda skillnad i pris på endast fyra år tyder på att något skett med egendomen under tiden. Så var också fallet.

Anders Björnberg (1777-1813) hade 1806 erhållit förening med Handels-societeten i Göteborg och 1807 vunnit burskap som handlande i staden. Han gick ur tiden samma år han köpte Nordgården, varför tredje uppbudet på gården kom att gälla hans sterbhus. I bouppteckningen efter honom upptages ”Frälsehemmanet Nordgården i värde med derpå påbörjad tegelbruks-anläggning till 12.333 rdr 16 skill.brco”.

Wimnell hade tydligen påbörjat tegelbruket, men förmodligen har han saknat nödigt kapital att fullfölja, varför han förmått den förmögne Björnberg att överta egendomen.

Anders Björnberg var vid frånfället ogift och hade testamenterat en stor del av sin kvarlåtenskap till bl.a.  Sahlgrenska sjukhuset och Chalmerska slöjdskolan. Han var yngre broder till den mycket och illa omtalade storköpmannen, brännvinsmatadoren m.m. Niclas Björnberg.

Grosshandlaren Johan Gabriel Grönvall (1769-1856) övertog 1813 Nord­gården av Björnbergs sterbhusdelägare för samma summa,  som Björnberg betalat, och erhöll samma är fasta på hemmanet, som länge kom att stanna i hans släkt.    Några år senare anges Wimnell & Grönvall i mantalsläng­derna som ägare av tegelbruket.

J.G.Grönvall erhöll förening med Handelssocieteten i Göteborg 1802 och vann burskap i staden som handlande 18o3.

Tillsamman med Wilhelm Röhss d.ä. ingick han till Kungl.Majjt med ”underdånig Ansökning att å Grönvalls egendom Kallebäck Norrgården vid Mölndahls åen få anlägga och drifwa en Färgeri-Inrättning för färgning av Bomullsgarn icke blott uti ägta Turkiskt Rött, utan äfwen i andra färgeri Grönvalls och Röhss ansökan beviljades av Kungl.Majt 2 april 13 även kallades Levanten.

Röhss,  som var född i Sleswig och avlagt farmaceutisk examen 1818, .”bo­satte sig i Göteborg 1827.  Han var en utomordentligt driftig man och blev så småningom ägare av olika affärsföretag: sockerbruk, bomullsspinneri, pappersbruk,  import- och exportföretag.   Genom sitt gifte med Carin Bressander blev Röhss besläktad med Grönvallska och Brusewitzska familjerna. Han gick ur tiden 1858.

Färgeriet Levanten innehades gemensamt av Grönvall och Röhss. Från 1831 drev de även tillsamman handels- och fabriksrörelse under firma Grönvall & Röhss fram till 1839 då Grönvall drog sig tillbaka från affärerna.

År l804 begärde Johan Niclas Grönvall fasta på Nordgården, som han genom arv efter föräldrarna bekommit.  Han avled 1866 och hans änka 1886.

År 1888 noteras lantbrukaren Carl Otto Andersson som ägare. Ännu 1924 upptagas hans arvingar för 1/2 mtl Nordgården, som då brukades tillsamman med 9/20 mtl Mellan gården och 23/190 mtl- Sörgården.

Fordgården med tillhörande delar av Mellan- och Sörgården såldes 1930 av Anderssons sterbhusdelägare till Göteborgs stad för 390.000 kronor. Sammanlagd areal redovisas med c:a 350 har.7)

SA Wilhelmsson

Noter

  1. Ortnamnen i Göteborgs & Bohuslän       del 2   sid 63f
  2. Göteborgs Jubileumspublikationer:     VI    sid 46
  3. ”Örgryte genom tiderna” av F.Stenström
  4. Landsarkivet Gbg:  Sävedals härads dombok 1767
  5. ”Göteborgs Historia under Gustavianska tiden” av H.Fröding sid 203
  6. ”Fabriker och Industrier i det gamla Göteborg” av G.Bodman   s.279
  7. Stadsfullmäktiges Handlingar:    1930
Kallebäck Nordgården

Kallebäck Nordgården

Björnbergska kriget

Endast för medlemmar

Niklas Björnberg

Endast för medlemmar

Partille herrgård

Partille herrgård eller Slottet i folkmun, är en herrgård i centrala Partille i Partille kommun. Byggnaden har ett monumentalt läge på en höjd med utsikt över Säveåns dalgång. Sedan den 28 december 1995 är Partille herrgård byggnadsminne.

Herrgårdens historia går sannolikt tillbaka till 1300-talet, och i källorna nämns ett Partille stom på 1400-talet. Tillen början lär det ha varit ett kyrkohemman. Därefter var det ett kronohemman under Johan III:s tid. Den först kände ägaren var Oluff Nilsson, som 1583 köpte egendomen från kronan för 18 1/2 daler silvermynt samt två oxar. Kring 1632 köptes gården av presidenten i det nygrundade Göteborgs handelskollegium, Israel Noraeus. År 1676 köpte packhusinspektorn i Göteborg, Conrad von Braun-Johan (1636-1691; adlad 1690), Partille egendom. Braun-Johan var för övrigt gift med Sara Carlberg, faster till Bengt Wilhelm Carlberg – far till Carl Wilhelm Carlberg som senare kom in i bilden.

Under 1600-1700-talen tillhörde Partille herrgård flertalet adliga släkter, vilka utökade godsets jordareal väsentligt genom köp av kringliggande gårdar. En av de adelsmän som ägde gården under 1600-talet var Per Brahe. På en karta från 1702, upprättad av lantmätare Eric Kuus, syns att säteriets huvudbyggnad i trä låg på platsen för det nuvarande ”slottet”. Söder därom låg ekonomibyggnaderna och i sydöstra delen av den senare parken låg intill Björnekullarna en gård som hette Håkansgård, som tillhörde säteriet med en tredjedel.

Egendomen såldes 1763 av löjtnanten Jean Abraham Silfverhielm – som endast innehaft godset under kort tid – till grosshandlaren David Sandberg (1726-88).  År 1766 blev han direktör vid Ostindiska kompaniet, under den tredje oktrojen 1766-1787. Han adlades i december 1772 i Göteborg av Gustav III med namnet af Sandeberg.

Idéerna om ett herresäte i stor stil växte fram hos makarna af Sandeberg efter det att David blivit adlad. Till sin hjälp hade de hustrun Marys (1731-74) bror William Chambers, som var hovarkitekt i England och som varit superkargör på det svenska Ostindiska kompaniets fartyg ”Hoppet” tillsammans med David Sandberg på resan till Kanton 1748-49. 1773 påbörjade af Sandeberg uppförandet av den herrgårdsliknande gården i Partille. William Chambers hade sitt arkitektkontor i London och kontakten med honom fick ske brevledes. Herresätet i Partille har förknippats med Chambers inte minst för att svågern af Sandeberg i sitt brev av den 12 maj 1773 till arkitekten skriver om ”modellerna som du hade godheten att sända mig”.  Flera detaljer till herrgården var direktimporterade från England, såsom fönsterkarmar och dörrar. Möjligen kan William Chambers ha utfört översiktsritningar till herresätet i Partille, men äldre forskning har visat att arbetsritningarna är verk av  arkitekten Carl Wilhelm Carlberg.

William Chambers hade tidigare bistått sin andra syster Sara (1724-85), gift 1747-70 med engelsmannen Georg Bellenden (-1770) och omgift 1772 med Martin Törngren med ritningar till Råda säteri som uppfördes 1770-72 av Törngren.

Arkitekten Carl Wilhelm Carlberg var den som på plats som ansvarade för att Partille herrgård blev som planerat. Själva bygget kom igång senast i juni 1773 och 1777 var det mesta klart. Därefter företog Carlberg en utlandsresa, som kom att vara i nära fem år – från maj 1777 till januari 1782. Detta försenade väsentligt slutförandet av bygget och först 1780 stod herrgården inflyttningsklar. Huset uppvisar stora likheter med Sturehovs herrgård i Botkyrka, vilken uppfördes samtidigt av direktören i Svenska Ostindiska Kompaniet, riksrådet Johan Liljencrantz. Gemensamma nämnare är bland annat polykroma Mariebergskakelugnar och väggfält utförda av dåtidens skickligaste dekoratörer.

Partille herrgård

Partille herrgård

Huvudbyggnaden uppfördes av holländsk klinkert, som fraktats på segelfartyg till Göteborg, varifrån det transporterades uppför Säveån med dragare till Partille. De två gårdsflyglarna av trä uppfördes strax efter Carlbergs hemkomst. En lindallé planterades, från landsvägen och upp till den stora borggården och en stor trädgård med park anlades, på totalt cirka 14 tunnland. Arvingarna till af Sandebergs sålde huset år 1796 till Niklas Björnberg, som då var Göteborgs rikaste man och ligger begravd på Partille kyrkogård. År 1820 gästade Karl XIV Johan herrgården och år 1835 köptes herrgården av Evald och Herman Schmidt från Sachsen Altenburg. Mellan åren 1862-1871 fungerade herrgården som flickpension.

Genom en donation av ”Slottets” dåvarande ägare, Göteborgs Hyrverksaktiebolag och dess direktör C. Wincrantz, kunde all inredning och alla inventarier från stora salen och ett där bredvid liggande förmak i herrgården flyttas till Röhsska konstslöjdsmuseet år 1916. Rumsinredningarna återfördes 1994 till Partille herrgård vid det inre restaureringsarbete, som skedde i samarbete med länsantikvarie och Bohusläns museum. Partille kommun köpte in fastigheten 1922.

Herrgården övergick 1992 till Partille Kommunfastigheter AB, senare Partillebo AB. 1994 renoverades herrgården. Under större delen av 1900-talet har kommunal administration varit inrymd i herrgården. Efter restaureringen används herrgårdens bottenvåning främst till representation, borgerliga vigslar och liknande. Första våningen är fortfarande utställningslokaler medan andra våningen inrymmer lokaler för kommunledningen.

Thamska huset

DE MEST IMPOSANTA borgarhusen byggdes av köpmansfurstarna i gamla tider vid hamnen, där de kunde överblicka rörelsen, och naturligtvis byggdes de enligt gammal sed så, att bostad, kontor och lagerbodar inrymdes i samma hus. Den äldsta grenen av den berömda patricierfamiljen Sahlgren bodde sålunda i det lokal-historiskt ryktbara, för alla göteborgare välbekanta huset vid Tyska kyrkan, under det en annan rik och tongivande köpmansfamilj, den Thamska, byggde ett lika magnifikt palats vid samma gata, fast närmare hamnkanalens mynning. Detta sistnämnda hus är utan gensägelse det mest intressanta vid Norra Hamngatans början. Intressant icke allenast ur den synpunkten att det är en av stadens allra äldsta byggnader, utan ock därför att det ägts av ej mindre än fem köpmansfurstar efter varandra: Tham, Sahlgren, Arvidson, Björnberg och Röhss.

Alla göteborgare känna det gamla huset med sin höga gammaldags yttertrappa och sin av atlanter flankerade entré. Det bär adressnumret 6 vid Norra Hamngatan, men dess gård går i en vinkel ända ut mot Smedjegatan.

På denna gård stod i många år ett par åldriga träd, vilkas grenverk gåvo huvudbyggnaden i fonden och de gråa magasinen vid sidorna en viss pittoresk stämning. Sedan några år äro de borta, och gårdens byggnader ha undergått en fullständig omdaning.

Huset ifråga byggdes år 1732 av köpmannen i Göteborg, assessorn i kommerskollegium Volrath Tham, vilken beställt ritningarna till detsamma (direktör i ostindiska kompaniet) av fortifikationsmajoren Blaesing. Det bestod då av endast två våningar jämte två åt gården vettande flyglar. Enligt den äldste Göteborgsbeskrivaren Cederbourg var det, “i anseende såväl till dess struktur och indelning som till dess sirater, det kostbaraste privata hus i staden“.

Volrath Tham tillhörde den i Sveriges materiella odlingshistoria så bemärkta släkten med detta namn, vilken en gång på 1600-talet invandrat till Göteborg från Sachsen. Här i Göteborg skapade Thammarne sig i framstående köpmanshus och genom Ostindiska kompaniet högst betydande rikedomar, vilka gjorde den förste inflyttade Thammens son, Sebastian Tham, till stadens kanske mäktigaste man på sin tid. Som ett vittnesbörd härom må nämnas, att han år 1716 taxerades till 106,820 daler silvermynt, en den tiden oerhörd summa, endast överträffad av en annan samtida göteborgare.

Sebastian Tham förtjänade mycket pengar på import av spannmål under nödåren i slutet av 1600-talet. Huru jobbarna då, som i alla svåra tider, höllo sig framme förrådde Tham en gång 1697, då han inför magistraten tillkännagav, att han från sina korrespondenter i Pommern erhållit order att icke i Sverige sälja en till honom ankommen råglast, utan sända den till Holland, där rågpriset var högre. Förgrymmad över detta, kvarhöll magistraten, efter överläggning med guvernören, råglasten, vilken blev ett välkommet tillskott i stadens ytterst ringa sädesförråd. Men Tham förständigades att aldrig vidare yppa sådana planer. Om han gjorde det, ställdes honom i utsikt — trettio par spö.

Denne Sebastian Tham blev både kommerseråd och adelsman och gjorde en donation i vetenskapligt syfte. Han dog 1729.

Som son till Sebastian Tham föddes Volrath T. år 1687 och erhöll burskap som handlande år 1716. Dels genom arv, dels genom gifte med en annan rik göteborgares änka, Anna Dorotea Amija, dels genom eget förvärv blev Volrath T. mycket rik. Det hopade guldet lades ned i egendomar och gjordes även i kommande generationer så fruktbärande, att Volrath Thams sonson, Per Adolf Tamm, kunde dö som Sveriges rikaste man näst efter excellensen Carl de Geer.

Volrath Tham fick emellertid icke länge bebo sitt nya palats vid Norra Hamngatan. Han dog redan 1737 och efterlämnade flera söner, av vilka en, superkargören i Ostindiska kompaniet Volrath Tham bebodde huset efter fadern och sedermera besvågrades med den göteborgske stormannen Niklas Sahlgren.

Det var förmodligen genom detta frändskap Sahlgren sedermera blev ägare till Thamska huset. Genom den berömde patrioten, donatorn och köpmansfursten — Sveriges på sin tid tvivelsutan rikaste man — kom detta hus att bilda medelpunkten i 1700-talets sociala Göteborgsliv, ty Niklas Sahlgren, Ostindiska kompaniets mäktige direktör, var naturligtvis en mycket tongivande man. Sahlgren bodde här under den verksammaste delen av sitt liv, först ensam med familjen, sedan, efter hustruns död, tillsammans med mågen och bolagsmannen i Sahlgrenska firman August Alströmer.

Niklas Sahlgren dog 1776. Huset vid Norra Hamngatan hade han redan året före sin död sålt till dotterdottern Anna Margareta Alströmer, gift med majoren, friherre Nils Silfverschiöld.

Denna besittning blev emellertid tämligen kortvarig. Det mäktiga kommerserådet Kristian Arvidson hade nämligen uppträtt som spekulant och inom kort övergick den förnäma byggnaden i hans ägo. En värdigare efterträdare kunde de förra ägarne knappast få. Arvidson var en köpmansfurste i stor stil, en särskilt inom järn- och träexporten dominerande man. Och för övrigt kunde han ju göra gällande en viss företrädesrätt till huset, eftersom han genom sitt gifte med en dotter till köpmannen Hans Olofson Ström och Anna Elisabeth Sahlgren var befryndad med den berömda Sahlgrenska familjen.

Arvidson, född 1717, död 1799, spelade, som sagt, en tongivande roll inom Göteborgs kommersiella liv i 1700-talets senare del och ägde något av Sahlgrenarnas storvulna kynne. Det var inte utan att han försökte monopolisera vissa affärsgrenar — brädhandeln hade han, exempelvis, nästan helt och hållet slagit under sig — och hans inflytande var, tack vare hans rikedom, företagsamhet och den vasa-stjärna han erhållit av Gustaf III, ofantligt.

En brevskrivare från Göteborg till Gjörwells Allmänna tidningar betygar också år 1772, att kommerserådet Kristian Arvidsons förtjänster om den svenska handeln är av yppersta värde. “Vår ort har, heter det, aldrig förr sett ett contoir, varest 16 betjänter hava ständiga sysslor. Han är den störste avnämare av järn, och plägar merendels herr Arvidson vid varje vintermarknad i Kristinehamn sluta köp om 40,000 skeppund järn.

Vid alla Ostindiska kompaniets auktioner tager han ett ansenligt kvantum, och går dess handel på de flesta platser i Europa. Jag förtiger det mesta, men nämner blott för denna gången dess masthandel, som sträcker sig till Spanien, Frankrike och England.

Han äger alla de kostbara sågarna vid Edet för sin räkning, och har själv vid dess gård, Österryd kallad, inrättat en, vars make näppeligen lär finnas. Den sågar på en gång 150 å 200 bräder och går oupphörligen. Vid dess gård Floda ser man, att en omtänkt ekonomi där hushållat. –-Nog av, att herr Arvidson är i alla avseenden en av de medborgare, som på ett utmärkt vis gagnar fäderneslandet och som gör heder åt svenska namnet”.

I det mäktiga klöverblad, som i slutet av 1700-talet stod högst på den merkantila rangskalan i Göteborg — Sahlgren & Alströmer, Arvidson & Söner och John Hall & Co. — intog som man ser Arvidsonska firman det andra rummet.

Efter kommerserådets död blev det år 1802 stagnation i de Arvidsonska affärerna. Om detta berodde på bristande insikt hos sonen, brukspatronen och bergsrådet Niklas Arvidson eller av den förskräckliga eldsvådan sistnämnda år, vilken ådrog köpmännen oerhörda kapitalförluster, må vara osagt.

Det Sahlgren-Arvidsonska huset vid Norra Hamngatan hade emellertid övergått till en ny, man kan knappt säga stjärna, snarare komet, på det kommersiella livets Göteborgshimmel. Det var storköpmannen, spannmålshandlaren och brännvinsbrännaren Niklas Björnberg, som övertog det gamla patricierhuset efter Arvidson. Om denne robuste man, vilken var ett sannskyldigt barn av sin
egendomliga tid, har det skrivits åtskilligt, och det är om honom hans Göteborgs-samtida, den berömde landshövdingen von Rosen fällde det omdömet, att “han var den sämste köpmannen i Göteborg, på karaktärens sida betraktad”.

[…]

DET GAMLA PATRICIERHUSET kom några år efter ovannämnda [Björnbergska upploppet, utelämnat i denna publicering, DGG] ägare under en ny kraftfull köpman och blev förbundet med ett av stadens största och rikaste handelshus på 1800-talet, det Röhsska. Detta grundlädes 1827, då en apotekarelev från Sleswig-Holstein vid namn Wilh. Röhss slog sig ned i Göteborg. Han hade lärt konsten att färga turkiskt garn och satte upp ett färgeri på Levanten. Men han ägde även det allra ypperligaste affärshuvud och förstod att kommersa i stor stil.

Wilh. Röhss var född den 20 september 1796 i Sleswig, där fadern var bokhandlare, och avlade farmaceutisk examen 1818. Apotekarbanan gav han emellertid på båten, ty inom kort ägnade han
sig åt köpmansyrket och besökte flera gånger de skandinaviska länderna, där han gjorde affärer. Med öppen blick för det verksamhetsområde Sverige erbjöd för företagsamheten och affärsskickligheten
beslöt han bosätta sig där och anlade år 1827 å det ovannämnda färgeriet. 1828 blev han svensk medborgare, upptogs 1829 i Handelssocieteten och erhöll 1830 burskap såsom borgare i Göteborg. Året därpå ingick han bolag med handl. Johan Gabriel Grönvall, vilka båda bedrevo handel och fabriksrörelse under firma Grönvall & Röhss, och år 1839, då Grönvall frånträdde affärerna, upptog
han som kompanjon handl. Elis Fredrik  Brusewitz och bildade firmorna Röhss & Brusewitz samt J. G. Grönvall & Co. År 1853 lämnade han dessa firmor och etablerade sig på egen hand, de två sista
åren av sitt liv med äldste sonen Wilh. Röhss som kompanjon.

Wilh. Röhss d. ä. var en verksamhetslysten och mångfrestande man, vars olika affärsföretag — sockerbruk, färgeri, bomullsspinneri, pappersbruk och andra fabriksanläggningar samt import- och
exportaffärer — leddes med överlägsen skicklighet och förvärvade honom stort anseende som affärsman och en betydlig förmögenhet.

Han dog den 24 juni 1858, efterlämnande en förmögenhet på cirka två millioner. Änkan förkovrade dessa pengar med mycket förstånd. Denna änkefru Carin Röhss, dotter till en handlande Bressander — vilken inom parentes sagt på sin tid, därför att han höll öppen bod, icke ansågs fin nog att slippa in i The Royal Bachelors Club, stadens förnämsta slutna sällskap — denna, säga vi, ägde de flesta aktierna i det bolag, som exploaterade Göteborgs gasverk, allt med det resultat att hon vid sin död kunde åt sju barn överlämna en förmögenhet av 5,600,000 kronor.

De båda sönerna, Wilhelm och August Röhss, hade under tiden arbetat med mycken framgång i firman. Efter fransk-tyska kriget inträdde, som man vet, lysande konjunkturer på världsmarknaden, och de svenskar som i stort sysslade med järn- och träaffärer inhöstade enorma vinster. Röhssarna, som ägde hälften av Ljusne-Voxna-verken och andra bruk, utskeppade väldiga laster av dessa landets förnämsta exportartiklar och därefter sålde de sin andel i nämnda verk för ej mindre än — fyra millioner. När fadern inköpte densamma gav han, enligt en uppgift, inte mer än 400,000 kronor.

Huset vid Norra Hamngatan var med sina många lager- och kontorslokaler en god inkomstkälla för Röhssarna, vilka därifrån dirigerade sin stora handels- och rederirörelse på en tid, då vart och ett av Göteborgs mera betydande köpmanshus kunde sätta en flotta av femton upp till tjugo egna skepp i sjön, i segelskutornas gyllne dagar.

Om man medräknar allt som skänkts bort, ägde de båda Röhssarna helt säkert femton millioner och med en del av dessa hugfäste de sina namn genom ett storslaget mecenatskap. Tack vare Wilhelm
Röhss den yngres sista vilja fick Göteborg sin andra stora milliondonation, varigenom Röhsska Konstslöjdsmuseet upprättades.

Den noblaste och på sin tid mest kände av de båda bröderna var ovedersägligen August Röhss. Han var en typisk exponent för den goda samfundsanda, som i alla tider behärskat de större göteborgsköpmännen. Han var köpmansfurste och mecenat i verkligt stor stil, den mest bemärkte på sin tid vid sidan om Oscar Ekman och Dicksönerna.

August Röhss föddes i Göteborg den 20 juli 1836. Efter att hava genomgått Chalmerska institutet och Bergsskolan i Falun ägnade han sig åt bergsbruk, varåt hans håg låg, men efter faderns frånfälle
kom han in i det merkantila livet och ingick 1860 såsom delägare i firman Wilh. Röhss & Co.

Hans arbetsförmåga togs snart i anspråk för en mängd institutioner. Dessutom var han stadsfullmäktig i många år.

Det var emellertid andra och högre intressen än de praktiska han understödde. Det var i främsta rummet konsten och konstnärerna han omfattade med sitt varmaste intresse. Genom att understödja de bildande konsternas utövare, genom att med kärleksfullt intresse omhulda de offentliga institutioner, där konsten har sin fristad, genom gåvor till dessa och genom donationer, ägnade att främja konstens utveckling i vårt land, har han blivit en av samma konsts mest nitiske befrämjare.

Det är förnämligast i Göteborgs Museum, Nationalmuseum och Akademien för de fria konsterna vi finna de mest talande vittnesbörden om August Röhss’ stora mecenatskap. I det förstnämnda finna vi sålunda Nils Forsbergs stora historiska målning “Gustaf Adolf vid Liitzen” och samme målares “Akrobater”, Oscar Björcks “Susanna i badet”, Henrik Ankarcronas “Fälttåg i Algier“, Allan Österlinds “Råttfångaren“, G. Thurners stora duk “Landskap från Champagne” samt ett stort norskt klipplandskap av Marcus Larson; Brambecks marmorgrupp “Sorg”, Verner Åkermans “Strandfynd”, grupp i marmor, samt Oscar II:s byst i marmor av Ingel Fallstedt m. fl. gåvor av Röhss. De målade glasfönstren i kyrksalen å museum, utförda av artisten Callmander, voro likaledes bekostade av honom. Museet erhöll dessutom flera gånger avsevärda belopp för inköp av hembjudna föremål och detta icke endast för konstavdelningen utan för museets alla avdelningar.

Nationalmuseum har av August Röhss erhållit som gåva bl. a. Nils Forsbergs väldiga målning “En hjältes död“. Och år 1894 erhöll Akademien för de fria konsterna en summa av femtio tusen kronor att i mån av behov användas till fullbordande och konstnärlig utstyrsel av Akademiens nybyggnad.

Här i Göteborg var August Röhss ordförande i Konstföreningen och som sådan naturligtvis varmt intresserad av Valand. “Gång på gång skänkte han medel för att understödja föreningens verksamhet,
vare sig det gällde att förvärva en dyrbar tavla eller att anordna en utställning, och när Valand en gång var nära att bliva ett byte för tomtjobbare, trädde Röhss emellan på ett storartat sätt. För att åt
Göteborg bibehålla en lämplig konstutställningslokal inköpte han ett större antal aktier i huset — summan steg till 30- å 40,000 kronor — och skänkte sedan aktierna till Göteborgs Museum med villkor att styrelsen för detta skulle tillse, att dessa för all framtid användes endast för sitt ursprungliga ändamål“.

Men det är icke konsten allenast som i honom funnit en givmild befrämjare. Mycket annat, särskilt i Göteborg, ser i honom en varm välgörare. Sålunda skänkte han i slutet av år 1894 nödiga medel till inköp av möbler, husgeråd och inventarier till Göteborgs nya Ålderdomshem, sålunda bevisande sin omtanke för de ringa i samhället. Om hans gåvor till Göteborgs Stadsbibliotek har jag förut ordat. I samband med hans intresse för vetenskapen stod för övrigt den stora donationen till Göteborgs Högskola å 350,000 kronor.

August Röhss stod i det bästa förhållande till konstnärerna och hjälpte flera av dem på deras bana.

Nils Forsberg är ett av de talande exemplen härpå.

“Över hela August Röhss’ personlighet låg något imponerande och värdigt. Den långa eleganta gestalten, den ståtliga hållningen, det klara ögat, förståndigt och prövande, de fina aristokratiska rörelserna, det något reserverade sättet, allt gjorde honom till en verklig stormannatyp.“

August Röhss dog den 22 oktober 1904 och vilar i ett storslaget mausoleum å Östra begravningsplatsen. När hans testamente öppnades, befanns det att han till olika institutioner och anstalter i  Göteborg donerat ej mindre än 635,000 kronor.

Den minnesvärda byggnaden vid Norra Hamngatan äges nu av Fastighetsbolaget Commercia, dirigerat av skeppsmäklarna G. och J. Sandström, och anses vara stadens största fastighet.

Genom kammarherre Lagerbergs försorg har ett sovgemak, med ett tak prytt av ätten Thams vapen i gips, samt ett par skjutdörrar från byggnadens inre bevarats åt eftervärlden i Göteborgs museum.

Ovanstående är utdrag ur CRA Fredbergs Det gamla Göteborg

thamska huset

Thamska huset, slutet av 1800-talet

I börjna av 1800-talet tillbyggdes huset med en tredje våning. Fastighets AB Commercia som tog över efter familjen Röhss genomförde en ombyggnad 1904-1908. En fjärde våning tillkom mot Norra Hamngatan och hela huset kontoriserades. Åren 1934-1935 företogs nästa större ombyggnad, då vinden inreddes. Senare kom huset att utgöra en del av Broströmskoncernens kontorskomplex som omfattade en stor del av kvarteret.

Thamska huset

Thamska huset som det ser ut idag

 

Björnberg – brännvin, spannmålshandel och kontinentalblockad

Niklas Björnberg (1758-1829) drev en omfattande spannmålshandel i Göteborg i förening med arrendering av kronobränneri. Han övertog en liten spannmålsrörelse från sin far Anders Björnberg (1716-83) och utvidgade denna kraftigt. Innan han startade egen verksamhet så arbetade Anders Björnberg åren 1742-48 åt superkargören Anders Gothéen och 1748-51 åt superkargören Anders Gadd.

1756 fick Anders Björnberg burskap och blev handlande med egen firma. Kronobränneriet som under 1770-talet arrenderats av någon ur familjen Coopman arrenderades av Niklas Björnberg på 1790-talet. En stor del av brännvinet såldes i Bohusläns skärgård till alla de människor som lockats dit av sillfisket. Såväl Anders Björnberg (Otterholmen) som senare sonen Niclas Björnberg ägde dessutom sillsalterier och trankokerier, exempelvis Skepphals (Stora Kråkerön) som var ett stort trankokeri med 16 kittlar, ett salteri och ett trankokeri  på Otterholmen i Lycke socken samt ett trankokeri som Niclas Björnberg köpt av Donald Edie på Stavsundsholmen vid Kyrkesund. I en skadeståndansökan som har med kronobränneriet att göra uppger Niklas Björnberg att det konsumerades 200.000 kannor brännvin (dvs betydligt över en halv miljon liter) per år.

År 1799 hade han stora spannmålslager trots att det i staden var spannmåls och brödbrist. Genom att manipulera med öppettider, priser och hur mycket han sålt lyckades det honom att hålla priserna höga och att ha tillräckligt med spannmål för bränneriverksamheten. Detta och en del annat ådrog sig folks ilska. Folkmassor stormade bränneriet, hällde ut brännvin och slog sönder inredning och byggnader. De gav sig även på hans hus på Norra Hamngatan, kastade sten och slog sönder. Upploppet skingrades och slogs ner av militär personal, dock utan att de använde skjutvapen. Flera personer greps och dömdes till spöstraff (piskning) samt till fästning på en viss tid med vatten och bröd som kost. Detta upplopp har gått till historien som det ”Björnbergska upploppet”.

Under högkonjunkturen i samband med kontinentalsystemet 1806-15 utvidgade han rörelsen till att även omfatta järn- och träexport. Under kraschen för järnbruken 1806 förvärvade han Munkfors med flera bruk i Värmland, Vid konkursen i Hall & Co, i vilken han var en av sysslomännen tillsammans med David Carnegie d.ä., David Low och F.M. Åkerman, förvärvade han flera av de bruk som tidigare ägts av John Hall & Co, exempelvis Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby. En del av handelsverksamheten i John Hall & Co övertogs också.

Kontinentalblockaden innebar också att de handelshus som ägande sig åt handel med kolonialvaror som socker, kaffe, te och tobak kunde tjäna stora pengar. Dessa varor köptes i USA, Västindien och på andra ställen, fördes till Göteborg från Ostasien och andra områden på US-amerikanska fartyg och togs från Göteborg till England på mindre fartyg efter omlastning på Fotö och andra öar i skärgården.  Efter kontinentalblockadens slut försvagades hans ställning, men han var under många år den högst beskattade i Göteborg. Han var också ägare till Partille herrgård.

Niklas Björnbergvar medlem av Handelssocieteten i Gbg från 1781, blev kommerseråd 1801, medlem av direktionen för Göteborgs diskont till år 1817 och direktör i Ostindiska kompaniet under dess 5:e oktroj 1806-13. En oktroj där inga egna skepp sändes till Ostindien och där man till stor del sålde av gamla lager med hemförda varor. Nya varor togs hem på US-amerikanska och brittiska fartyg. Under kontinentalblockaden var det en omfattande smuggling av varor till England vilket gjorde att Göteborg där varorna lastades om anlöptes av en stor mängd fartyg från USA. 1807 köpte Niklas Björnberg också halva Ostindiska huset (men i artikeln om det på Wikipedia har man blandat ihop konkursen i den 4:e oktrojen med verksamheten i den 5:e oktrojen). Det handlade om två helt olika bolag som inte hade med varandra att göra. 5:e oktrojens verksamhet var i motsats till den 4:e oktrojens lönsam.

Inte helt obetydligt var heller närvaron av en brittisk flotteskader utanför Göteborg åren 1808-1812 under befäl av amrial James Saumarez. Hans flaggskepp HMS Victory var samma skepp som Lord Nelson hade som flaggskepp i slaget vid Trafalgar. HMS Victory hade en besättning på 800 man. Saumarez var chef över tre eskadrar:

I huvudsak ledde han tre eskadrar, en vid Göteborg, en kring de danska öarna vid inloppet till Stora Bält och en vid Hanö. I en loggboksanteckning ombord på HMS Erberus noteras att Victory, St George, Formidable, Mars, Standard, Gorgon och en kuttter ligger samtidigt vid Hanö. Dessa fartyg hade 400 – 800 mans besättning och var utrustade med vardera 60 – 100 kanoner. Victory var det största, följt av St George och Formidable. Det sammanlagda antalet besättningsmän bör ha överstigit 3 000 man.

Många fler britter borde ha varit förlagda utanför Göteborg, vid Vinga, Fotö, Hönö, Kalvsund och andra öar. James Saumarez var befäl över totalt 62 krigsfartyg, något som betyder omkring 20 000 man i besättning. Tar man bort de som sedan förlades till Stora Bält och till Hanöbukten blir det ändå nästan 10 000 man som periodvis fanns utanför Göteborg. Förutom krigsfartygen fanns ytterligare ett stort antal fartyg, en transportflotta på 180 fartyg, uppankrade på Rivöfjorden i Göteborgs inlopp. Ombord på transportflottan fanns 10 000 man med hästar och kanoner.

Så många män bör ha betytt en enorm extra efterfrågan på bröd, brännvin samt annan mat och dryck. Allt naturligtvis till spannmålshandlares och livsmedelproducenters fromma. Befolkningen i Göteborg (inklusive Haga, Masthugget och Majorna) steg från år 1800 till 1820 från 17 190 till 23 667 invånare. Huvuddelen av ökningen skedde från 1805 (då fanns 17 667 invånare) och uppgick till 38%. Andra städer i Sverige växte endast med 10% under samma period.

Den brittiska flottstyrkans totala antal besättningsmän var alltså större än hela Göteborgs befolkning. En inte helt obetydlig grupp alltså. Kanske är det en del av dessa män som syns i uppgången för tillfälliga besökare i Göteborg från 3 000 år 1807 till 9 000 årligen 1812-14. Även sjömännen på de hundratals brittiska och US-amerikanska fartyg som kom bör ha utgjort en stor grupp tillfälliga besökare. 1810 kom 368 lastade fartyg från Storbritannien till Göteborg och 195 från Nordamerika (främst USA) och Västindien. Till detta kom 204 barlastade fartyg från Storbritannien, 207 lastade och 172 barlastade från Tyska Nordsjökusten, 185 lastade och 42 barlastade från Norge. Det totala antalet lastade fartyg som angjorde Göteborg år 1810 var 1378 och antalet barlastade var 574. Att jämföra med 513 stycken lastade år 1805 och 106 barlastade samma år. När kontinentalblockaden var över minskade antalet fartyg snabbt igen.

Vid sin död var Niklas Björnberg inte längre jätterik och för hans barn gick det illa. Carl Björnberg (1786-1838)  vare en spelare och rumlare som redan under faderns levnad slösade och spelade bort stor pengar och det fortsatte han med efter dennes död. han dog utfattig. En av Niklas Björnbergs döttrar, Fredrika Björnberg (1793-1859) var gift med Johan Didrik af Wingård (1778-1854) och en annan, Anna Margareta Björnberg (1783-1843) var först gift med Christian Beckman (1779-1837) och sen med N.J. Cronacker (1786-1847). Fredrika Björnberg lämnade sin man år 1821 för att lve med en dansk skådespelare, men levde senare länge på en liten pension från den före detta mannen. Den sista dottern Carolina Maria Björnberg (1789-1815) var gift med brukspatron Henrik J Geijer (1777-1838).

Läs mer: GP1, 2,

För källförteckning vid sidan av länkade artiklar, se första inlägget i serien