Ostindiska Kompaniet – första oktrojen 1731- 46

Under sin första tid hade det svenska Ostindiska kompaniet ingen fast fond, inga lotter, inga aktier. För varje expedition, dvs för varje fartyg ordnade man en ny fond. Det fanns med andra ord inget egentligt bolag utan det handlade om flera olika bolag, ett för varje fartyg.

Direktionen skulle bestå av minst tre ledamöter under denna oktroj och de tre första var Henrik König (1686-1736), Colin Campbell (1686-1757) och François Bedoire (1690-1742), två från Göteborg och en från Stockholm. 1732 tillträdde Volrath Tham (1687-1737) som direktör, 1733 Niclas Sahlgren (1701-1766) och 1737 Hugh Campbell, Charles Pike (-1741) och Teodor C Ankarcrona (1687-1750). Vid oktrojens slut 1746 var antalet direktörer följaktligen också 3, Colin Campbell, Niclas Sahlgren och Teodor Ankarcrona. Hugh Campbell hade återvänt till Storbritannien. En från Stockholm och två från Göteborg. Dessa tre kom att fortsätta som direktörer under den andra oktrojen. Sekreterare, en annan viktig post, under första oktrojen var Magnus Lagerström.

De som investerade i den första resan med Fredricius Rex Sueciae 1732-33 var sannolikt identiska med de som exporterade varor efter auktionen på importerade varor efter resans slut. Dessa var (namn, exportvärde, dlr smt)

Charles Pike, 103858
Niclas Sahlgren, 74 854
Hugh Campbell, 64 874
Colin Campbell, 53 028
Hugh Ross, 38 412
Thomas Mawld (Mould), 28798
Frans Martin Luuth, 28577
Erik Nissen, 20 457

Dessutom ska Charles Morford och Charles Graham ha varit investerare. Superkargörer på resan var Colin Campbell, Charles Graham, Charles Morford och John Pike, kapten var Georg Herman av Trolle. Superkargörer hade andel av vinsten förutom det som de kunde tjäna på egen handel.

En del av denna export kan ha skett som ombud för andra intressenter som exempelvis familjen de Proli och andra handelsmän i Antwerpen.

Investerare i den andra resan med Ulrica Eleonora till Indien 1734-35 var följande män med angivande av hur mycket de fick investerade i dlr smt:

Charles Barrington, 83 640
Hugh Campbell, 64 490
Magnus Lagerström, 10 000
Niclas Sahlgren, 9 750
Laurents (Lorens) Bagge, 9 725
Theodor Ankarcrona, 9 600
Colin Campbell, 6 000
Charles Irvine, 6 000

Superkargörer var Charles Barrington, Charles Irvine, George (också John) Widdrington och Thomas Thomson. Kapten var Petter von Utfall. Skrivare på resan var Thomas Combes och styrmän var George Snow (George Midford) samt Dyrick Aget. De fyra superkargerna träffade Hugh Campbell i London och Gravesend i oktober 1732 och drog upp riktlinjerna för denna resa. Ett brittiskt fartyg, Heathcote, övertogs och seglades till Göteborg under ledning av Thomas Thomson och George Widdrington. Heathcote som döptes om till Ulrika Eleonora, hade tidigare ingått i British East India Companys flotta.

Charles Barrington som blev förste superkarg hade tidigare arbetat för British East India Company  i Fort St George (senare Madras, idag Chennai), men på grund av omfattande privat handel och sjöfart i Indiska Oceanen hade han dock fått sparken och blivit oönskad. i samband med denna handel hade han förlorat ett skepp till fransmännen på vilket Widdrington varit kapten. Charles Barringtons deltagande i exepeditionen kom att leda till en konflikt med engelsmännen som intog det påbörjade svenska faktoriet i Porto Novo. Barrington, Thomson och Combes hade tillsammans med 36 man ur besättning stannat i Porto Novo medan Ulrika Eleonora fortsatte sin färd under ledning av Widdrington. Engelsmännen arresterade Barrington, som dock lyckades fly till danska Tranquebar, tillsammans med 6 andra britter som arbetat för det brittiska kompaniet. Ulrika Eloenora kom efter många om och men tillbaka till Göteborg i februari 1735, Charles Barrington och de andra som lämandes i Porto Novo var tillbaka redan i januaris samma år. Britterna tvingades senare betala 12 000 engelska pund i skadestånd

Bland de största köparna på auktionen i juni 1735 återfanns Hugh Ross, Hugh Campbell, Tempest Milner och Alexander Cumming.  De två sistnämnda hade varit med på resan. Investerarna fick en avkastning på 45,5% av satsat kapital under denna resa.

Exempel på storleken av superkargörernas procent kan fås från den 8:e resan med Stockholm,Riddarhuset och Fredericius Rex Sueciae åren 1740-42. Det förstnämnda fartyget gick till Kanton och det senare till Bengalen. För superkargörerna på Riddarhuset gällde följande andelar av vinsten:

Charles Irvine, 1 1/2 %
James Moir, 4/5 %
Jacob Von Utfall,
Peter von Kampe, 1/4 %

På Fredricius Rex Sueciae gällde följande:

Auguste Tabuteau, 2%
A.J. Flanderin, 1 1/4 %
John Metcalfe 3/4 %
Nils Ström 5/8 %
Jacob Greiff 3/8 %

För Stockholm:

Gustaf Ross,
H. Turloen, 3/5 %
Dougald Campbell, 3/10 %
Arthur Abercromby, 1/4 %

Även många av investerarna i den åttonde exepeditionen är mer än 60 investerare kända. 16 av dem är kvinnor, varav de största varav Eleonora Wachtmesiter stod för 11% av det satsade kapitalet. Andra stora kvinnliga investerare var Catharina Grill, Birgitta Sahlgren och Königs änka.Vidare A.J. Flanderin, Urbano Arnold och familjen Bedoire i Stockholm.

I nionde resan (Götheborg och Calmar) investerade flera flamländare precis som vid tidigare expeditioner, däribland superkargören på Götheborg, Daniel Vigneaulx, samt Jan Bapt. van Schoonendocnk, Anna Janzen, Pietro de Prolis änka och Urbano Arnold. Den sistnämnde var en av de större investerarna.

För den tionde resan med Drottningen av Sverige åren 1742-44 finns också uppgifter om investerare. Även på denna resa var ovan nämnde Petter von Utfall kapten medan William Elliot, James Adam Coppinger, Peter Teodor König och Nicolas Heegh var superkargörer. Det var sammanlagt 24 investerare som satsade 731 121 dlr smt. Huvuddelen av detta, 633 921 dlr smt, stod fyra personer för, nämligen Colin Campbell, Hugh Campbell, Niclas Sahlgren och Charles Pike. De kan även här delvis ha agerat som ombud för investerare i Antwerpen. Handelsmännen i Antwerpen deltog som investerare, som långivare och som garanter för silverinköpen i Cadiz. På olika sätt kunde de alltså tjäna pengar på verksamheten i Svenska Ostindiska Kompaniet. I den 10:e expeditionen investerade Pietro de Prolis änka, Urbano Arnold och Michale Verbeke. Verbeke var superkargör i Svenska Ostindiska Kompaniet.

Under första oktrojen utsändes totalt 25 expeditioner med tolv olika fartyg. Tre fartyg förliste, det mest kända av dem är Götheborg I, som vid hemkomsten år 1745 gick på grund vid Hunnebådan strax utanför Göteborg.

Många av de som engagerades i Svensk Ostindiska Kompaniet och dess först oktroj var skottar och engelsmän. En stor del av dem hade tidigare vrit verksamma i Oostendekompaniet. Detta ledde till misstänksamhet från många större länder och deras Ostindiska kompanier. Dessutom till konflikter såsom vid Ulrika Eleonoras första resa som gick till det som numera är Indien. Britterna ville inte acceptera att britter deltog med kapital i andra länders kompanier. Det fanns ändå kopplingar. Mycket av den import till Österrikiska Nederländerna (nuvarande Belgien) som tidigare ombesörjts av Oostendekompaniet kom att handhas av det svenska kompaniet. Av lasten från den första resan med Fredericus Rex Sueciae exporterades 18% till Oostende i Österrikiska Nederländerna. 16% exporterades till Amsterdam i Holland,mycket av detta hamnade så småningom i Oostende det också. En handelsman från Oostende stod också för mycket av teköpen vid auktioner i Göteborg. Han deltog också i en del expeditioner som superkargör, exempelvis på 3 resor med Fredericus Rex Sueciae. Te var utan konkurrens den viktigaste handelsvaran som infördes till Göteborg. I stort sett allt återexeporterades.

Bland de som tidigare varit engagerade i Oostendekompaniet märks Colin Campbell, Hugh Campbell, Alexander Graham (under namnet Brown), Thomas Combes, Charles Pike, John Pike, James Adam (som kan vara samma person som Thomas Coppinger), George Kitchin d.ä. och George Kitchin d.y.

Under den första oktrojen var 68 av 111 superkargörer (fördelade på 25 besättningar) utlänningar. Det handlar om 33 individer varav 25 var britter. 11 av dess var helt klart skottar. Tjänsten som förste superkarg innehades 18 av 25 gånger av britter. Totalt var det 9 individer varav 4 skottar. Ordinarie kaptener var svenskar med två undantag. Med sekundkaptener som bara fanns under första oktrojen var det dock annorlunda. Av 25 sekundkaptener var 15 utlänningar, ibland vilka 9 brittiska individer återfinns.

Vinsterna per resa är till viss del kända och de var ganska betydande. Resan med Stockholm  och Fredericus Rex Sueciae år 1740 gav 38% i vinst per skepp, Riddarhuset och Stockholm år 1743 gav 44% i vinst, Calmar och Fredericus Rex Sueciae år 1746 33%.

Källor:

• Christian Konincx, The First and Second Charters of the Swedish East India Company (1731-1766)
• Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism, ett dynamiskt element i frihetstidens samhälle, 1988
• Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000
• Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
• Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
• Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976