Drottning Ulrica Eleonora

Ostindiefarare som köptes begagnad i England, hette då The Heathcote och tidigare hade använts av East India Company (EIC). På 250 läster och med 103 personers besättning. Byggd 1720.

Ett tidigare fartyg med samma namn såldes 1720 till intressenter som senare skulle bli investerare i Oostendekompaniet. Då fick fartyget namnet Ville de Vienne och seglade samma år till Bengalen med Alexander Hume som superkargör och med John Harrison som kapten. Detta kan sägas utgöra starten för det som sen skulle bli Oostendekompaniet och dess koloni Bankibazar i Bengalen. Fartyget finns normalt inte upptaget i listor som handlar om Oostendekompaniets fartyg..

1:a resan, 2:a expeditionen, till Porto Novo och Bengalen, 9/2 1733 – 13/2 1735

Kaptener: Peter von Utfall
Superkargörer: Charles Barrington, Charles Irvine, John Widdrington, Thomas Thomson, Pastan Giers

Investerare, namn, dlr smt

Charles Barrington, 83 640
Hugh Campbell, 64 490
Magnus Lagerström, 10 000
Niclas Sahlgren 9 750
Laurens (Lorentz) Bagge, 9 725
Theodor Ankarcrona, 9 600
Colin Campbell, 6 000
Charles Irvine, 6 000

Charles Barrington hade tidigare tjänstgjort vid Engelska Ostindiska Kompaniet med fast plats på Fort St George i nuvarande Chennai (tidigare Madras). Han skulle för Sveriges räkning etablera ett faktori i Porto Novo dit fartyget ankom den 2 september 1733. Folk och förråd sattes av och den 28/9 seglade skeppet vidare med ny besättning mot Bengalen med Charles Irvine som 1:e superkargör.

Den gamla besättningen lämnades kvar på faktoriet som dock den 28/10 angreps av 600 man engelsk, fransk och infödd trupp. Allt gods, silver, vapen och dokument beslagtogs av den engelske guvernören G.M. Pitt på Fort St. George.

Barrington  var efterlyst av engelsmännen men lyckades tillsammans med 6 andra män försvinna innan attacken. Fartyget förföljdes och motarbetades av engelsmän och holländare under resten av resan. Den 1/6 1733 lotsades till sist fartyget starkt skadat och med sjuk och utmattad besättning i hamn på Mauritius där fartyget stannade i sju månader.

I februari 1735 ankrade fartyget i Vargö håla (vattnet mellan Styrsö Tången och Vargö). Skadeståndsanspråk ställdes senare mot mot engelsmännnen vilket till stor del betalades ut efter en långdragen tvist. När allt gjorts upp och lasten som köpts i Bengalen och på Mauritius sålts gav resan en vinst på 102 485 daler smt och intressenterna en utdelning på 46,5 % på insatt kapital. Siden och bomullstyg såldes för 132 752 dlr smt. Andra varor som hemfördes på resan var kläder, kaffe, långpeppar, ebenholts, elfenben, kinarot och arrak.

Thomas Thomson förde en journal och brevbok över resan, vilken i bearbetad form finns återgiven i Sjöhistorisk årsbok 1953/54. Dessutom finns två delar av en loggbok bevarad, förd av 1:e styrmannen George Snow (hette kanske egentligen Midford) och 2:e styrmannen Dyrick Ayet (Aget), från 21/8 1733-1/6 1734.