Carl Wilhelm Carlberg, son till Bengt Wilhelm Carlberg, f. 9 mars 1746 i Örgryte, f 8 (ej 14) apr. 1814 i Göteborg. Volontär vid Göteborgs och bohuslänska fortifikationsbrigaden 24 nov. 1764; konduktör vid finska fortifikationsbrigaden 27 nov. 1765; konduktör vid Göteborgs och bohuslänska brigaden 22 apr. 1766; stadsarkitekt och ingenjör i Göteborg 12 maj 1775; löjtnant vid Göteborgs och bohuslänska brigaden 12 aug. 1776; företog utrikes resor 30 maj 1777—18 jan. 1782; kapten vid andra eller västgötabrigaden 25 okt. 1782; överförd på e. q. stat 1798; återförd på ordinarie stat 8’juni 1803; stadsarkitekt 18 febr. 1804; erhöll avsked från kaptensbefattningen 3 dec. 1807. LVVS 1776. — Ogift.
C. gick i sin faders fotspår både såsom fortifikationsofficer och arkitekt. Inom fortifikationen hann han ju ej så långt som fadern, men han har uppgjort en stor mängd uppmätningsritningar, planer och förslags- och relationsdesseiner rörande olika fästningar.
Redan tidigt var han faderns ritare och sekreterare och fick därigenom i såväl den militära som den civila arkitekturen den bästa skolning. Det var därför helt naturligt, att han, då den sjuttionioårige fadern 1775 drog sig tillbaka, av magistraten utsågs till dennes efterträdare såsom stadsarkitekt i Göteborg. Han hade då redan bakom sig ett så märkligt bygge som Partille slott vid Alingsåsvägen och ett så storstilat projekt (outfört) som allén över Åkareheden. Hans första betydande arbete såsom stadsarkitekt var ett, tyvärr aldrig förverkligat, förslag till stadskällare.
1777 fick C. tillfälle att i sällskap med Johan Alströmer göra en längre utrikes-resa, som blev av grundläggande betydelse för hela hans följande livsgärning. Resan gick genom Danmark, Tyskland, Belgien, Nederländerna till London. Tiden från nov. 1778 till maj 1779 tillbragte resenärerna i Paris. Sedan gick färden mot Rom, varifrån kosan, efter ett fyra månaders uppehåll i Neapel, åter ställdes mot norden över Wien och Berlin. Från Berlin reste Alströmer hem, varemot C. dröjde kvar ute, någon tid i Berlin och sedan i Paris för att först i mitten av jan. 1782 återkomma. Såsom tf. stadsarkitekt hade hans åldrige fader och, efter dennes död, hans svåger H. Liedin tjänstgjort.
Den närmaste och helt säkert också förnämligaste frukten av C: s intensivt utnyttjade studietid i utlandet blev det sommarslott, den villa rustica, som. C. från grund till tak, från inredning till trädgårdar fick uppföra åt den rike John Hall ute på Gunnebo. För C. såsom stadsarkitekt hopade sig emellertid göromålen.
Vid sidan av löpande eller nya uppgifter rörande tomt- och gatuarbeten och skiftande uppgifter rörande Lilla Edets sluss (vari Göteborg ägde del), tjäruhovet, Masthuggstorget, nya järnvågen, fattighuset och dammet, spruthuset vid västra hamnen, fisksump-huset, fiskflotten samt tullhusen togos stadsarkitektens krafter i anspråk för ett stort nytt allmännyttigt företag: vattenledningsverket. Tyvärr kommo ej C: s vackert komponerade fontäner till användning annat än i en senare förtunnad, stympad form. 1792, 1793 och 1794 härjade åter elden i olika delar av den trånga, trots allt trä-bebyggda staden.
Efter 1792 års eldsvåda ritade C. ett enfamiljs, tvåvånings typhus av sten, vars både plan- och fasadbildning länge satte spår i Göteborgshusens utformning. Den 6 nov. 1793 lades grundstenen på Ekelundstorget till det av C. ritade kasärnkomplex, som med sina fasaders tunga värdighet och sina pompösa portaler blev ett konstnärligt centrum för omgivningens brokiga bebyggelse. 1802, 1804 och 1813 drabbades Göteborg åter av ödeläggande eldsvådor.
Efter branden 1802 tillkom stadens första, av C. författade byggnadsordning, stadfäst 29 mars 1803. Som 1792—1807 mer än hälften av stadens bebyggda tomter avbrunnit eller omkring 680 hus förintats, förstår man lätt, att ej ens C:s krafter och nit räckte till att bära stadsingenjörens och stadsarkitektens sedan 1717 kombinerade bördor: 18 febr. 1804 inrättades äntligen en särskild självständig stadsingenjörsplats och C. blev, också till namnet, fullt och helt stadsarkitekt.
Byggnadsverksamheten i Göteborg var vid denna tid ovanligt livlig; kontinentalsystemet förde staden in i en period av sällsynt blomstrande handel. Utrymmet inom vallarna började bli olidligt trångt och det gamla fästningssystemet till sitt ändamål otjänligt. Det blev C., som 1807 fick författa dels en plankarta och dessein till raseringen av fästningsverken samt nya anläggningar på dessas gamla platser, dels ett kontrakt mellan kronan och staden angående denna rasering. C. framlade genom sin raseringskarta uppslag och problem för decennier (t. ex. den stora fyraradiga allén). Mindre stadsplaneuppgifter hade han tidigare löst vid anläggandet av den gamla treradiga allén och vid projektet till nya begravningsplatsen på Fattighusängen. — Många av C: s arbeten blevo färdiga först under efterföljares händer: så ny- och ombyggnadsuppgifter rörande råd- och kommendantshusen, så återuppbyggandet av den 1802 nedbrända domkyrkan.
C: s ingående arbete med den nya domkyrkan slutfördes av hans närmaste lärjunge och vän J. F. Weinberg. Domkyrkans inre och framför allt dess fasader tala dock ännu högt den Carlbergska klassicismens språk, här måhända något torrare än i tidigare verk: säkerheten i massornas proportionering och ädelheten i den sparsamma dekoreringen gör detta byggverk till ett monument över sin upphovsmans rena och starka arkitektvilja. C:s tidigare uppdrag för kyrkor hade gällt dels kyrkan i Örgryte (altartavla m. m.), dels uppförandet i sten av en ny fattighuskyrka.
Alléprojektet, stadskällarprojektet samt Partille i C:s första period och vattenledningen, kasernen och Gunnebo i hans andra kommo i hans tredje att motsvaras av raseringskartan, domkyrkan och Södra hamngatan. Ty skapandet, så gott som hus vid hus, av den nya Södra hamngatan efter 1802 blev en av de bragder, stadsarkitekten hann att fullborda vid sidan av alla sina många officiella uppdrag: en rik och mästerligt genomförd variation i yttre och inre detaljer inom en strängt fasthållen enhetlighet i huvudsaker. Även utanför staden anlitades C. alltjämt såsom arkitekt, t. ex. i Masthugget, på Ellesbo uppe vid Göta älv och på Lunnagården nära Gunnebo (vars anläggningar dock ej slutfördes).
Att slutligen en man med C:s skicklighet och brinnande nit blev »en klockarefar som skulle allting bestyra», är ganska klart. Det var C, som fick rita festdekorationer, minnes- och gravstenar, ja då kanalerna skulle kringgärdas, var det stadsarkitekten personligen, som ritade stenpelarna med deras järnlänkar.
Då C. konstnärligt tog arv efter fadern, anknöt han genom honom till 1700-talets ledande Stockholmsarkitekter. Så blev han »vår siste Tessinare». Hans individualitet framträdde däruti; att han på ett lyckligt sätt harmoniskt förenade galliskt förfinad stilkänsla med germansk begåvning för organiserat arbete, flit, ihärdighet och precision. Ett svenskt drag skönjes i hans formspråks kärva och behärskade manlighet, som kanske ej alltid undgick inbundenhetens fara, Den stil, han en gång fått i blodet, förblev han också trots frambrytande nya strömningar trogen till sin död. Med honom slutade Göteborgs stora klassiska byggnadssekel.
Några av de byggnader som Carl Wilhelm Carlberg ritat:
Göteborgs domkyrka
Gunnebo
Chalmerska huset
Mariakyrkan (Fattighuskyrkan)
Ellesbo
Ahlbergska huset
Liseberg
8 svar på ”Carl Wilhelm Carlberg”