Bengt Wilhelm Carlberg

Bengt Wilhelm Carlberg, bror till Johan Eberhard Carlberg, f. 15 maj 1696, d. 31 dec. 1778 å Lilla Torpet i Örgryte. Efter avslutade skolstudier volontär vid fortifikationen; konduktör på Nya Älvsborg 14 jan. 1713; tjänstgjorde som löjtnant vid Bohusläns dragonregemente; löjtnant på bohuslänska arméns norska fortifikationsfältstat 16 maj 1718; löjtnant på ordinarie stat i Göteborg 1720; tillika stadsingenjör i Göteborg 10 maj 1727 (K. fullmakt 7 okt. 1728); kapten vid fjärde eller Göteborgs- och bohuslänska fortifikationsbrigaden 15 okt. 1733; major och befälhavare vid nämnda brigad 23 juli 1742 samt sedermera upprepade gånger kommendant i Göteborg; generalkvartermästarlöjtnant 28 febr. 1754; tidtals tjänstförrättande landshövding och överkommendant 1755—64; överste vid tredje eller skånska fortifikationsbrigaden 29 juni 1762 samt vid Göteborgs och bohuslänska brigaden 18 jan. 1763; erhöll avsked från överstebefattningen 7 aug. 1764 och från stadsingenjörs-befattningen 12 maj 1775; tjänstförrättande stadsingenjör från 21 mars 1777 till sin död. RSO 1748; LVVS 1777.

Gift 1) 17 dec. 1722 med Anna Dorotea Weber, d. 11 maj 1727, dotter till handelsmannen Gerhard Weber; 2) 24 juni 1729 med Johanna Kristina (Jeanna Stina) von Blessingh, f. 5 maj 1714, d. 21 juni 1770, dotter till fortifikationskaptenen, sedermera översten Johan Adam Blessingh, adlad von Blessingh.

C. fick sin första utbildning inom den karolinska fortifikationen, han var närvarande i tranchéen vid Fredrikshald, då Karl XII »olyckeligen blef skuten», han följde hären, då konungens lik bars från löpgraven till Tistedalen, och genom sin berättelse om olyckan har han för alltid knutit sitt namn till den karolinska epokens dystra slutakt. Hela sitt liv förblev han en sällsynt god typ både för en rättfram karolin och för en duglig svensk fortifikationsofficer.

Hans vittomfattande militära verksamhet inom sin brigad kommer i sin tid att finna sin skildring i fortsättningen av L. W: son Munthes fortifikationshistoria. Denna verksamhet, som i och för sig skulle vara nog att bereda C: s minne en varaktig plats i Göteborgs historia, omfattade i huvudsak: betänkanden, förslagsdesseiner till nybyggnader och reparationer, relationsdesseiner över förrättat arbete (bl. a. de s. k. riksdagsrelationerna), samt inspektionsresor, allt rörande Göteborgs, Nya Älvsborgs, Bohus och Karlstens fästningsverk. Bland utförda byggnader må särskilt nämnas: fortifikationshuset, kommendantshuset, garnisonssjukhuset samt några corps de garde. Hågkommas bör ock, att den s. k. Carlberg-Polhemska linjen vid Trollhättan bevarar minnet av hans undersökningar för kanalarbetet 1742.

Av ännu större betydelse blev emellertid C: s verksamhet på det rent civila området. Då den äldre brodern Johan Eberhard Carlberg 1727 kallades till Stockholm, blev nämligen C. hans efterträdare och därmed Göteborgs i ordningen andre stadsingenjör. Från och med 10 maj 1727 ledde C. med växande myndighet sin hemstads byggnadsväsen och utdaning under nära ett halvt sekel, därvid driftigt och klokt läggande hand ej blott vid rena byggnadsfrågor utan också vid gatu- och broarbeten, tomtmätningar och vid vad vi långt senare kallat »stadsplanefrågor».

C. fortsatte broderns arbete att »upprita planer av vart kvarter jämte deras tomten) och att låta stenlägga allt flera gator. Ett särskilt ihärdigt och målmedvetet arbete nedlade han på broarna, dessa för den ursprungliga Göteborgska stadsbilden så typiska gatulänkar; vid C:s tillträde voro blott fem av broarna av sten, vid hans bortgång välvde sig stadens så gott som alla broar av sprängd gråsten, de flesta prydda med smidda »järnhantläningar». Omkring 1740 sattes västra hamnkanalen enligt C: s projekt genom en delvis övervälvd kanal i förbindelse med vallgraven.

Det största byggnadsuppdrag, C. ärvde efter sin broder, var den nya domkyrkan, som börjat uppföras efter branden 1721. Taket med två fall, tornet med sin hätta och en del av inredningen färdiggjordes enligt ritningar av C. Även för Örgryte kyrka, i vars församling han länge var »patron och föreståndare», ledde C. viktiga ändrings- och nybyggnadsarbeten, och för stadens hospital ritade han ett nytt kyrkoherdeboställe.

Stadens förfallna rådhus satte C. i stånd med ett vackert mittparti mot torget och sköna stenportaler i östra och södra fasaderna, med en flygel av sten på gården åt norr samt med en del förbättringar och prydnader i det inre. Vid »Kungshuset», residenset, fick C. bygga på sjöflygeln med en våning, och nära Skansen Lejonet byggde han två stenhus till tukt- och spinnhus för länet.

De uppgifter, C. för övrigt hade att lösa i så att säga kommunala byggnadsfrågor, voro i huvudsak följande: stadshuset vid Stora torget, en »fiskareflåtte» i Stora hamnen, magasin vid tjäruhovet, barlastplatsen och bebyggelsen där ute, ett nytt fattighus, salubodar för slaktare, slakthus samt stadens spruthus.

Flera byggnader i mer eller mindre nära samband med stadens blomstrande handel togo också stadsingenjörens krafter i anspråk: ett nytt nederlags- och auktionshus, ostindiska kompaniets hus (som dock till sist, åtminstone i sin fasadbildning, blev ett verk av Karl Hårleman), ombyggandet i sten av stadens sluss och kvarn och byggandet i samband därmed av fattighusdämmet, anläggandet i östra hamnbassängen av ett nytt packartorg, uppförandet av en ny grundmurad kaj kring järnvågen, ett ingripande förstärkningsarbete av packhuset samt reparationer och nybyggnader för stadens tullhus. Naturligtvis var C. också anlitad såsom privatarkitekt, i Göteborg, men här kan man ju endast följa hans spår, i den mån något dokument slumpvis röjer dem.

Även utanför Göteborg sträckte sig C:s verksamhet i form av besiktnings-, ritnings- eller byggnadsarbeten: så i Svanesund, Partille, Lilla Edet, Trollhättan, Alingsås, Halmstad, Jönköping, ja i Finland (ett kanalprojekt).

Två gånger härjades Göteborg av vådeld under C:s tid: i jan. 1746 och i juni 1758. Båda olyckshändelserna voro så omfattande, att de i mer än ett avseende blevo ingripande i stadens byggnadshistoria. Stadsingenjörens ställning i den långvariga och segslitna striden i fråga om. byggnadsmaterial: sten eller trä var ej alltid lätt eller avundsvärd. Överhuvud ökades ju hans arbetsbörda kraftigt genom eldsolyckorna, men också hans möjligheter att sätta en enhetligt stilbetonad prägel på samhällets exteriör.

Det återstår numera ej mycket av C:s verk, men hans insats har ändå varit av en utomordentlig betydelse för danandet av Göteborg. Han fortsatte på ett lyckligt sätt det arbete, som brodern endast hann påbörja, nämligen att bringa stadens byggnadsväsen in under en ledning, som genom en bestämd arkitektonisk uppfattning i stort som smått kunde skapa en stadsmässig enhetlighet. Hans verksamhet synes också ha blivit så allmänt uppskattad, att hans titel »ingenjör, som tillika är arkitekt» alltmer självklart övergick till »arkitekt, sorn tillika är ingenjör».

Utgående från broderns holländskt klassicerande barockformspråk närmade han sig alltmer den franskitalienska klassicismen i de ledande Stockholmsarkitekternas verk och i Karl Wijnblads arbeten. Hans planer voro klart och praktiskt disponerade, ibland kanske väl mycket bundna av fasadindelningen. I det yttre använde han endast knappa uttrycksmedel: ett proportionsspel mellan murytor och muröppningar, rytmiserat med hjälp av släta pilastrar, fogrusticering eller lisénfält. Stilutvecklingen gick lugnt och säkert från barockens klassicism till Louis XVI; s klassicism, lämnande rokokon så gott som alldeles åt sidan. C. formade med fast hand och säkert öga oförtrutet hus, kvarter, ja hela trakter i staden i sin flärdlösa, manligt kärva stil — en för stadens byggnadskultur grundläggande gärning, som sedan likt ett arv gott förvaltades och förkovrades av sonen Karl Vilhelm Carlberg.

A. Baeckström