Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Oscar Dickson

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Advertisements

James Dickson & Co

Del 18 av 21 i serien 1800-talets handelshus

James Dickson & Co grundades 1816 av James Dickson (1784-1855) och hans äldre bror Robert Dickson (1782-1858). Redan från start kom firman att inrikta sig på trävaruexport även om firman genom övertagande av den järnexportverksamhet som tidigare bedrevs i Robert Dickson & Co under 1820- och 1830-talen var en av de större järnexportörerna i Göteborg. Kring 1850 upphörde firmans järnexportverksamhet.

1820 förvärvades andelar i DejeforsForshaga vattensågar vid Klarälven i Värmland och en såg i Trollhättan arrenderades. 1844 inköptes Edsvalla bruk med vidsträckta skogar vid Norsälven varefter vattensågarna byggdes ut.

Förutom uppköpen i Värmland köpte firman snart också skogar och sågar i Norrland. 1826 köptes Matfors såg och 1832 lastagpelatsen Svartvik vid Ljungan, 1838 Baggböle såg och lastageplatsen Holmsund vid Ume älv, Gideå såg och Husum lastageplats vid Gideälven 1846. De byggdes därefter ut kraftigt.  Slutligen anlades lastageplatsen Sandarne och ångsågen Askesta vid Ljusnan år 1852. Bolaget byggde också en 8,9 km lång normalspårig järnväg mellan Askesta och Sandarne, Marma-Sandarne Järnväg (MaSJ). Stickspår och industrispår utgjorde ytterligare 6,7 km. Järnvägen hade fram till 1923 ingen koppling till någon annan järnväg.

I Göteborg hade företaget en brädgård, mellanlager och omlastningplats vid Majviken i Majorna där det sågade virket väntade på att exporteras. Allt virke märktes efter 1832 med märket Svartvik oavsett var det sågats. Företaget hade också kontor i Atlanticahuset i centrala Göteborg. Förutom att vara ett sågverksföretag var James Dickson & Co också ett av Göteborgs större rederier, kanske det största i konkurrens med J.G. Grönvall & Co.

Vid mitten av 1800-talet hade firman skeppen Robert Dickson, Kronprinsen, Oscar I, Caroline, Elisabeth, Charlotte, Cecilia, Ocean, Danube, Miltiades och Bloomer samt briggarna Prinsessan Louise och Eleonore. rederiverksamheten avvecklades på 1860-talet.

Rederiverksamheten och järnexporten sköttes främst av Robert Dickson medan James Dickson främst var ansvarig för trävaruhandeln vid kontoret i Göteborg. James Robertson Dickson, son till den äldre brodern, var ansvarig på plats för sågverken i Norrland. Kontorshuset i Majviken finns kvar där än idag.

Dicksons kontor i Majviken

Dicksons kontor i Majviken

Efter brödernas död övertog James Dicksons två söner, James Jamesson Dickson (1815-1885) och Oscar Dickson (1823-97), ledningen för firman medan James Robertson Dickson (1810-73) lämnade firman när hans far dog 1855. Ansvarig för att anlägga företagets anläggningar vid Ljusnan var Oscar Dickson.

1856 såldes de värmländska sågarna Dejefors, Forshaga och Edsvalla med stor förtjänst. På 1870-talet anlades en ångsåg vid Svartvik varvid Matfors vattensåg lades ner. Firman sålde också anläggningarna i Gideå och Husum till en grupp företagare med göteborgsfirman Olof Wijk & Co i spetsen. Dickson var trots dessa försäljningar fortfarande Sverige största sågverks- och trävaruföretag med en skeppning av 45 000 standards per år på 1880-talet. Näst störst var Stora Kopparbergs Bergslags AB med 33 standards.

1877 ombildades företagets sågverksverksamhet i Sundsvallsområdet till ett aktiebolag, Svartviks AB. Från 1883 ägdes anläggningarna i Hälsingland och järnvägen MaSJ av Sandarne AB som ägdes av Dicksons.

1891 såldes Svartvik AB  till ett konsortium lett av G.P. Braathen. 1896 såldes Baggböle-Holmsund till ett konsortium med bl.a. G.P. Braathen samt bröderna Frans Kempe och Seth M. Kempe som därefter lade ner sågverket i Baggböle. 1897 såldes Sandarne AB till brittiskägda  Bergvik och Ala AB genom förmedling av Louis Fraenckel och Stockholms Handelsbank. Dickson hade därmed avvecklat hela sin sågverksverksamhet och firman nedlades också därefter. G.P. Braathen hade också intressen i Trävaru AB Dalarne i Göteborg.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas historia, 2007
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996

Göteborgs Arbetarebostads AB

Företag som bildades på initiativ av Oscar Ekman och Oscar Dickson år 1867. Redan innan bolaget var färdigbildat inköpte de två herrarna tillsammans med August Kobb ett område utanför stadsgränsen i söder. Området överläts därefter till staden som upplät det till byggande för Göteborgs Arbetarbostads AB. Området var Annedal och inkorporerades med Göteborg år 1872. Byggandet påbörjades 1873.  De uppläts åt arbetare mot en avbetalningsplan:

De större värderades före  kriget till 20,000 kr., de mindre till 8,500 kr. stycket.

Vid överlåtelsen av ett uppbyggt hus erlades genast 400 kr. och skulle  den tillträdande förbinda sig att under 20 år varje månad erlägga en viss  summa, som på samma gång var hyressumman för husets alla lägenheter.

Hyresmannen var skyldig att själv bebo en lägenhet i huset. De övriga lägenheterna fick han efter behag uthyra. Likväl bestämdes hyrans maximibelopp av bolagets styrelse, liksom hyresvärd var förbjuden att hyra ut till “löst eller vanfrejdat folk”. Likaledes fick ingen hyresgäst på stället “idka krog- eller värdshusrörelse”. Även ålåg hyresman att underhålla
hus och tomt med därtill hörande brunnar, dränerings- och vattenledningsrör, stängsel och planteringar.

Brast hyresman i kontraktets fullgörande, kunde styrelsen förklara detta brutet och uppsäga honom, då han likväl fick tillbaka sin erlagda städja med 5 proc. årlig ränta. Denna ränta tillkom även varje hyresvärd å det månatligen inbetalda beloppet.

Hyresvärd ägde icke överlåta sina rättigheter på annan person. 1 händelse av dödsfall kunde styrelsen besluta, huruvida hustru eller bröstarvingar fingo inträda i avliden hyresvärds rättigheter. Däremot ägde hyresgästens fordringsägare ingen rätt till kontraktet, som i händelse konkurs var ovillkorligt hävt.

Följande hyror voro i början fastställda: för spisrum 10 kr., för 1 rum och kök 15 kr., för ett rum och kök å vind 11, 12, 16 kr., för 2 rum och kök 20—25 kr. och för 3 rum och kök å vind 16—21 kr.

Hugade spekulanter fingo insända ansökningar och bland dessa anställdes lottning, när huset var färdigt.

Vederbörande inom såväl Sparbankens som Arbetarbostadsaktiebolagets styrelser höllo emellertid starkt på att endast personer ur arbetareklassen skulle bli ägare av husen. Och för att belysa tillvägagångssättet vid husöverlåtelserna skall jag berätta en liten anekdot, vilken på samma gång är ett kulturdrag så gott som något från denna klassfördomarnas och klasskillnadens tid.

Alla husen, som låg längs med Haga Kyrkogata, Brunnsgatan och flera andra gator innehöll flera lägenheter. år 1889 hade en tredjedel av de 89 byggda husen redan övergått i de boendes egen ägo

Det enstaka huset på Brunnsgatan 14 i Annedal (7 kv. Persikan nr. 3) från 1876 byggdes också av Göteborgs Arbetarebostads AB. I detta hus finns nu föreningslokal för Gamla Annedalspojkar och bostadslägenheter inredda som museum. Byggnaden är ett fritt liggande ”parhus” som tidigare ingick i ett bostadskvarter med liknande hus. Det är i 2 våningar med sadeltak. Fasaderna är av rött tegel och har detaljer av gult tegel.

Brunnsgatan 14

Brunnsgatan 14

Göteborgs Arbetarebostads AB hade en när koppling till ett annat bostadsföretag som byggde åt arbetare. Det var Göteborgs sparbanks byggnadsfond i vars styrelse Olof Wijk, Eduard Delblanco och August Kobb satt. Göteborgs sparbanks byggnadsfond uppförde hus på Carl Grimbergsgatan i Annedal och det gjorde även Robert Dicksons stiftelse. Byggandsfondens hus finns kvar och de förväxlas ofta med de hus som byggdes av Göteborgs Arbetarbostads AB, av vilka de flesta inte finns kvar.

1878 köpte byggnadsfonden upp alla aktier i Göteborgs Arbetarbostads AB. 1910 likviderades detta bolag.

Lazarus om Theodor Mannheimer

Endast för medlemmar

Oscar Dickson

Del 17 av 21 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 1-2
Endast för medlemmar

Firman James Dickson & C:o

Endast för medlemmar

Grosshandlaresläkten Dickson

Endast för medlemmar

Svenska familjer från Ystad till Haparanda: Dickson

Artikel om familjen Dickson från Aftonbladet 1911. Digitaliserad av Dicksonska släktföreningen, Maud Dickson-Dulik.

Dickson

”Mellan Ystad och Haparanda” ligger ju hufvud- och residensstaden Stockholm och därför kan det ju anses mycket lämpligt att låta det här lilla släktgalleriet inledas med den mans familj, som f.n. ”styr” staden från den förste öfverståthållaren salig Klas Flemings stol: Robert Dickson (hvilkens fru, född Sigrid Sparre, inom parentes sagdt, är en ättling af sin gemåls nyssnämnde företrädare Fleming.)

Vi antydde redan förra gången, att det äfven ur en annan synpunkt kunde anses lämpligt att göra början med familjen Dickson. Nämligen ur den synpunkten att denna släkt under den jämförelsevis korta tid af nätt och jämnt ett sekel, som har förflutit sedan dess svenska naturalisering, på ett nära nog enastående sätt utbredt sig och på olika områden gjort sig gällande, ingalunda blott … eller ens företrädesvis…. inom hufvudstaden, utan nära nog i bokstaflig mening ”från Ystad till Haparanda”.

Det behöves ju t.e. blott att erinra om öfverståthållaren själf, som i ett årtionde såsom landshöfding styrt det län dit Ystad hör (och dessförinnan nära fyra år Jönköpings län), medan han i nästa månad begynner sitt 10:e öfverståthållareår. Född är han –liksom fadern och modern voro- i rikets andra stad, dit farfadern, efter hvilken han är uppkallad, inflyttade från Skottland för 109 år sedan (1802), och där morfadern (Peter Ulrik Ekström) var justitieborgmästare. Han är vidare brorson till den James Robertsson Dickson som på sin tid lade grund till de Dicksonska skogsdomänerna i Norrland: Svartvik, Matfors, Sandarne, Gideå, Husum, Holmsund osv. – ända upp till grannskapet af Haparanda.

På det gamla Bonde-godset Seckestad i Västergötland sitter öfverståthållarens broder fil.dr. William Dickson (gift med en grefvinna Hamilton) ; på det gamla Sparre-godset Almnäs i samma landskap änkan efter hans fars kusin, änkefriherrinnan Dickson, f. grefvinna v. Rosen; på Tjolöholm slott i Halland hans syssling stallmästare James Fredrik Dicksons dotter grefvinnan Blanche Bonde, maka till fideikommissarien å Hörningsholm, Säfstaholm, Visbyholm osv.: på Sparreholm i Södermanland en syssling Emil Dickson gift med en grefvinna Lewenhaupt; på Gammalstorp i Västergötland en annan syssling, gift med en Löwenhielm. Slottsfrun på Örbyhus, grefvinnan Ella v. Rosen, f. Wijk, har till mor en Dickson, som var syster till den nämnde stallmästaren och syssling till öfverståthållaren. Och andra gamla herresäten, hvilkas namn varit förbundna med familjens släktkrönika, äro Kyleberg i Östergötland (där frih. Oscar Dicksons yngre bror, Första-kammarledamoten Axel Dickson i många år residerade), Skeppsta i Närike, Fimmerstad i Västergötland (som länge ägdes af Oscar Dicksons äldre broder Robert Dickson den rikaste av alla Dicksönerna) osv.

Dessa små antydningar afse blott att visa, huru familjen redan i så att säga ”lokalt” hänseende införlifvat sig med det land, som den tillhört nu i fyra släktled; och då ha vi ändock ej berört dess mer än halfsekellånga ledande ställning inom staden Göteborgs börsvärld. Men om släkten genom praktisk duglighet och klokt begagnande af tidsomständigheter och konjunkturer lyckats förvärfva sin del af ”det feta i landet”, så ha också dess flesta medlemmar visat sig till fullo sentera den gamla regeln: Richesse obligé. Så redan den först inflyttade af de båda äldre svenska bröderna Dickson, som bl.a. donerade 40.000 riksdaler till stipendier vid rikets båda universitet samt 330.000 riksdaler till uppförande af arbetarbostäder i Göteborg (Robert Dicksons stiftelse), hvilken fond nu uppgår till ca en million, – och hvartill hans yngre bror James skänkte ytterligare 100.000 kr. Vidare brorsönerna James Jameson Dickson (630.000 kr i olika donationer till Chalmerska läroverket, Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle, Praktiska hushållsskolan i Göteborg, Sjukhemmet för obotliga därstädes osv.) och frih. Oscar Dickson, hvilkens millionanslag till Vega-expeditionen, Andrées ballongfärder, Nathorsts och andras polarfärder osv., äfvensom hans donation af grundkapitalet till Hazelii nordiska museum gifvit honom en gång för alla en af de främsta hedersposterna bland svenska mecenater. Och ej få vi heller förgäta att de båda sistnämndas brorson stallmästarens änka – tillika deras brorsdotter – testamenterade 1 million (James Fredriks Minnesfond) hvarav räntan skall användas till underhåll af ett konvalescenthem för obemedlade.

Herrarna Dickson hafva emellertid ingalunda gjort sig gällande blott i och genom sin ställning som ”rikmän”, – de ha ingalunda blott genom frikostiga donationer och storartadt mecenatskap gjort insatser i det nya fosterlandets utveckling. Äfven på många andra områden än de rent ekonomiska samt mecenatskapets ha de visat sig ha vuxit samman med den nation, hvarur också de bägge i början af 1800- talet inflyttade bröderna togo sig sina hustrur, så att släkten tidigt tillfördes svenskt blod.

Oscar Dickson var en af dem som varmast stödde representations-reformen och lär, enligt en uppgift, ej ha varit utan inflytande på Karl XV:s slutliga ställning till den frågan. Efter reformens genomförande insattes också ej mindre än två Dicksöner i första kammarens första uppsättning: nämligen med. Doktor Charles Dickson (nuv. öfverståthållarens fader) och hans kusin Axel Dickson på Kyleberg (frih. Oscar Dicksons yngste broder). De voro bägge frihandelsvänner sans pour et sans reproche. Axel Dickson lämnade riksdagen redan efter tre år, men kusinen Charles kvarstod däremot nästan i en ”mansålder”, eller i 28 år: I Första kammaren 1867-72, i den andra 1873-86, samt därpå ånyo i Första 1887-95. Och under sina sista år i nämnda kammare hade han där ännu en anförvandt, nämligen sin egen son, nuv. öfverståthållaren, som där representerade Jönköpings län 1891-94 samt därpå Malmö stad 1895-1903.

Allt som allt torde af ofvanstående små antydningar framgå, att den svenska familjen Dickson såväl genom sin sociala ställning som på grund af dess medlemmars betydande insats i mer än ett århundrades svenska utvecklingshistoria förvisso är värd mera intresse än flertalet af dessa ”frälseätter”, som man blott behöfver slå upp i adelskalendern för att få tillräckliga upplysningar om, – medan samma bekväma utväg icke står till buds i fråga om den talrika familjen Dickson .. med undantag för dess fåtaliga friherrliga gren.

Familjen räknar f.n. inemot ett 60-tal medlemmar i lifvet, af dem ungefär en tredjedel manliga, tolf i familjen ingifta medlemmar från andra familjer (Gibson, Sparre, Hamilton, Hedengren, Bratt, Quensel, Lewenhaupt, Parr, von Rosen, Damkier, Austin och Löwenhielm) samt de öfriga döttrar af familjen i andra bemärkta familjer: tre inom familjen Wijk, Faxe, Löwenhielm, Schale, Mörner, Thesen, Bonde, två inom familjen von Essen, Quensel, Cervin, Fries, Tottie och Yngström.

Att som hastigast söka lämna en öfverblick öfver familjen ”just nu” blir vår närmaste uppgift.

”Jämförelsen” mellan just nu och 100 år sedan är för familjen Dicksons del lätt gjord. Ty då – i början af 1800-talet – representerades den i Sverige allenast av de båda bröderna Robert och James – födda 1782 resp. 1784 – af hvilka den förre inflyttat till Göteborg från Skottland vid tjugo års ålder, 1802, – den senare vid 25 års ålder, 1809. De voro födda i den skotska staden Montrose, där fadern uppges ha varit köpman; mormodern bar det historiska namnet Bruce.

Robert Dickson blef inom mindre än tio år rik på den under Napoleons ”kontinentalsystem” florerande transitohandeln genom Göteborg till kontinenten, men drogs med i den stora handelskrisen efter krigens upphörande. Brodern James däremot hade icke gjort så stora affärer, utan nöjt sig med att importera engelska bomullstyger åt den tidens ”gårdfarihandel.”

Men då efter några år mera stabila både ekonomiska och politiska förhållanden inträtt så i Sverige som i utlandet, associerade sig bröderna Dickson dels med hvarandra och dels med en tredje broder Peter Dickson, som etablerade sig i London, där han förvärfade en rikedom, som vida öfversteg de bägge brödernas i Sverige, men som emellertid också kom att hamna här, i det han insatte till huvudarfvinge sin bror James son Robert (se nedan), som på så sätt fick på ett bräde cirka 9 millioner i svenskt mynt.

Bröderna Robert och James voro mycket olika. Båda voro öfverlägset skickliga affärsmän, men den egendomliga motsättning mellan ”varma” och ”kalla” karaktärer, som går igenom hela släktens historia, kom till synes redan hos de två första svenska stamfäderna. Robert var strängt religiös och mycket välgörande – min i tysthet; James däremot var en kallare natur, om än också han kunde öppna på pungen, då det gällde. Han hade också i motsats till brodern en storväxt och ståtlig figur samt uppbar med mycket värdighet den titel af ”kommerseråd”, hvarmed han hugnats af Karl Johan 1838, men som brodern försmådde att mottaga. Deras donationer äro redan i det föregående omnämnda.

Vi ha också redan antecknat , att båda äktat infödda svenskor och göteborgskor: Robert en Bratt, – James en Bagge; en slump ville, att de båda svägerskorna voro hvarandras blodsfränder såsom båda härstammade (i 4:e led) från den i Heidenstams ”Karolinerna” tecknade svenske patrioten prosten Fredrik Bagge i Marstrand. Och kanske kan man förklara något af den storvulenhet, som ofta röjts hos de svenska herrarna Dickson såsom ”atevistiska” drag, nedärfda från den nämnda svenska stamfadern.

Af de båda bröderna dog kommerserådet James först, 1855, – grosshandlare Robert 1858. Den senares bouppteckning slöt på 3,5 millioner, hvarjämte han tio år före sin död afvittrat sina barn med en halv million. Kommerserådets bouppteckning åter slöt visserligen blott 2,75 millioner; men därtill torde böra läggas minst 3 millioner som tidigare skänkts med varm hand till barnen.

Med de både brödernas bortgång förgrenar sig familjekrönikan på två grenar. Äldste sonen i hvardera kullen James Robertsson Dickson (vanligen kallad James Dickson j:r ) och James Jamesson Dickson, blefvo successivt firmans chef. Den förre afled emellertid ogift 1873, efterlämnade en förmögenhet af öfver 3,5 millioner. Däraf afsattes ett kapital af en halv million till den s.k. Dicksonska fonden, afsedd till understöd åt Dicksöner, som af någon anledning råkat i obestånd.

Den äldre grenen utgöres f.n. af denne James (Robertsson) Dicksons brorssöner: George Dickson i Göteborg – numera, sedan frih. Osborn Dickson upplöst den Dicksonska firman nästan den ende som representerar familjens merkantila traditioner i fädernestaden, – samt öfverståthållaren och hans båda yngre bröder: godsägaren fil.dr. William Dickson å Seckestad i Västergötland och godsägaren James Henry ”Harry” å Värnsta i Närke.

George Dickson – som är gift med en Gibson och därigenom befryndad med Göteborgsfamiljen Kjellberg – är son till James j:rs bror Edward (kallad den fattige Dickson), känd för sin originalitet och efterlämnade ”blott” 2,25 millioner. – Öfverståthållaren åter och hans båda bröder äro söner af den ofvan nämnde framstående politikern och filantropen med.dr. Charles Dickson.

Öfverståthållaren är som bekant gift med en Sparre och har två barn: en son och en dotter, gift friherrinna Barnekow. Doktor Dickson på Seckestad har med sin fru, född grefvinna Hamilton, två söner och två döttrar, af de sistnämnda en gift med en kusin inom grefliga ätten Hamilton. Och inom J. H. Dicksons familj på Värnsta åter (han är måg till den bekante politikern och bruksägaren Olof Gabriel Hedengren på Riseberga) finns både en son och en dotter, – så att denna gren af familjen tyckes icke löpa fara att dö ut.

Betydligt talrikare är emellertid familjens yngre gren, ”kommerse-rådets” afkomlingar. Dessa nedstamma från de fyra sönerna James Jamesson, Robert, frih. Oscar och Axel, – hvarjämte den enda dottern, änkefriherrinnan Pontus von Rosen, är mor till grefinnorna Eleonora och Jeanne von Rosen samt mormor till bl.a. friherrinnan Otto Ramel.

James Jamesson, som afled 1885 och som var en af familjens störste donatorer (se ovan), var far till framl. riksdagstalmannen Olof Wijks fru (och morfar till riksdagsmannen Hjalmar Wijk och grefvinnan Ella von Rosen på Örbyhus). – samt till stallmästaren James Fredrik, godsägaren Axel Dickson på Ellendal vid Alingsås och den för sin storartade välgörenhet i hela Göteborg kända fröken Beatrice Dickson.

Stallmästaren en av familjens skarpaste affärshuvuden men beryktad för sin oberäkneliga excentritet – har efterlämnat blott en dotter, grefvinnan Bonde på Tjolöholm, som bekant tillhörande créme de la crème inom vår société. Hans bror Axel – på sin tid känd som varm nykterhetsagitator – är gift med en Bratt och far till två söner.

Af kommerserådets två yngre söner var Robert (på Fimmerstad) den rikaste af alla Dicksöner – på grund af den engelske onkelns testamente (se ovan). Det är hans porträtt som icke kommit med i den stora inramade porträttgruppen till föreliggande artikel, utan måst placeras för sig själf). Af hans båda söner bor den äldre, Emil, på Sparreholm (gift med en Lewenhaupt, – medan den yngre är den genom sin cession för några år sedan bekante yngste Robert Dickson. Systrar till dem äro friherrinnorna Alfred och Hans Henrik von Essen i Västergötland (brorsöner till riksmarskalken).

Kammarrådets näst yngste son var friherre Oscar, hvilkens friherrliga värdighet, som bekant, nu innehafvdes af hans äldste, ogifte son Osborn. Ogift är också den mellerste sonen Douglas – medan den yngste, Walther, för ett par år sedan på grund av misslyckade spekulationer förlorade sin förmögenhet och kort därpå afled. Hans danskfödda änka har emellertid en liten son, som heter Oscar efter farfadern, den förste baronen, och på hvilken den friherrliga ättens framtid beror. Komma vi så till kommerserådets yngdste son, patrioten och politikern Axel Dickson, först på Kyleberg i Östergötland, sedan disponent på brodern Oscars Skeppsta. Han blef svärfar till sin brorson stallmästaren, till professor Quensel, till bankir Carl Cervin härstädes, till K. F. U. M.-mannen dr. Karl Fries, majorskan Tottie och fru Olof Yngström. Axel Dicksons båda söner flyttade öfver till Ceylon, där de blefvo ägare af stora teplantager, men den yngre af dem har återbördats till fäderneslandet, är gift med en Löwenhielm och äger det historiska herresätet Gammalstorp i Västergötland.

Aftonbladet 1911: Dickson

Digitaliserad av Dicksonska släktföreningen, Maud Dickson-Dulik.

Skandinaviska Kredit (Skandinaviska Banken)

Under våren 1863 hölls ett nordiskt nationalekonomiskt möte i Göteborg. På det mötet och i en mindre krets lade den danske finansmannen C.F. Tietgen fram en plan på ett skandinaviskt-internationellt finansinstitut med säte i Köpenhamn. Det skedde i liten grupp av deltagare, däribland Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk, C.Fr. Waern och A.O. Wallenberg. Idén var en bank som genom emissioner och kapitalimport skulle förmedla stora investeringar till näringslivet. Målsättningen var att locka utländska investerare.

I verkligheten blev det hela något annat när banken grundades 1863. Oscar Ekman som blev den som drev projektet lyckades inte hitta några internationella placerare utan banken fick istället en i huvudsak svenska karaktär, mycket tack vare A.O. Wallenberg. Sätet för banken blev dessutom Göteborg istället för Köpenhamn. Namnet blev Skandinaviska Kredit AB och var Sveriges första aktiebank.

I den första styrelsen ingick Oscar Ekman (ordf.), C.Fr. Waern, J.W. Wilson, Peter Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt (överståthållare och  senare regeringsmedlem, förfader till dagens utrikesminister Carl Bildt), Jules Stjernblad från Skånes Enskilda Bank, Henrik Davidson (chef för bankens Stockholmskontor) samt C.F. Tietgen (avgick redan 1866). Till VD utsågs den danskfödde Theodor Mannheimer. Banken fick sitt kontor i det så kallade Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Huset var också Oscar Ekmans bostad och huvudkontor för D.Carnegie & Co.

Skandinaviska Kredit fick snabbt en ledande roll när det gällde utlåning til lindustriföretag och emissionsverksamhet. Man lämnade under 1860-talet betydande krediter till Rosendahl, Mölnlycke, Hellefors, Edsvalla och Bergvik och redan i början av 1870-talet var banken Sveriges viktigaste bank, även om Skånes Enskilda Bank var siffermässigt större.

Skandinaviska Kredit var helt avgörande för bildandet av ett av Sveriges tidiga storföretag, nämligen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ). Bakgrunden var ett antal obligationslån till järnvägsbolag vars räntor inte kunde betalas. Tillsammans med Ernest Cassel, representant för ett engelst konsortium, The Swedish Association Ltd, som ägde majoriteten i de aktuella järnvägsbolagen samt några gruvbolag och bruk agerade Theodor Mannheimer och banken för att bilda TGOJ. Skandinaviska Kredit erhöll 20% av aktierna. Dessa såldes senare av till enskilda intressenter.

1896 drog sig Oscar Ekman tillbaks från posten som ordförande och ersattes av Olof Wijk d.y., som efter sin död 1901 ersattes av Ivar Waern. Stockholmskontorets chef Henrik Davidson dog 1895 och på hans post inträdde Karl Langenskiöld (ingift i familjen Ekman). 1901 blev denne dock chef för Riksbanken och ny chef i Stockholm blev då Jonas C:son Kjellberg. När Theodor Mannheimer dog år 1900 ersattes han av A. Andréen med Herman Mannheimer vid sin sida.

Banken köpte också upp andra banker, 1907 köptes Industrikredit AB i Stockholm och 1910 fusionerade man med den lika stora Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev efter denna fusion utan konkurrens Sveriges största bank. Från 1910 hade banken tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas C:son Kjellberg och Malmö med Erik Malmsten. Carl Herslow (tidigare ordförande i Skånes Enskilda Bank) blev ordförande och Ivar Waern vice ordförande. Från 1911 blev L. Åkerhielm ordförande och William Gibson samt Carl A. Trolle vice ordförande.

Banken blev huvudfinansiär för flera storföretag i Göteborgsregionen, exempelvis familjerna Mark och Carlanders företag Claes Johansson & Co, Gamlestadens Fabriker och SKF, flera av stadens rederier samt Götaverken. Även vid Grängesbergsbolagets övertagande av AB Gellivare Malmfält och Luossavaara-Kirunavaara AB år 1903 spelade banken en betydande roll.

Övertagandet av andra banker fortsatte också, 1917 övertogs Sveriges Privata Centralbank, som självt övertagit Nordiska Kreditbanken samma år, 1918 övertogs Örebro Enskilda Bank (grundad 1837) och1919 Skånska Handelsbanken.

Banken kom också att bli den största kreditgivarna till Ivar Kreuger och hans spekulativa uppbygge av en svensk industrigrupp med Svenska Tändsticks AB (STAB) och Kreuger & Toll i centrum. Andra storkunder var Broström, SKF, Uddeholm och Bofors via Göteborgskontoret och Sockerbolaget (arvtagare till Carnegie), Kockums och familjen Wehtjes Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet (de två senare företagen skulle senare delvis hamna hos Stockholms Enskilda Bank).

I storbolagen Grängesberg, STAB och SKF ägde banken själv stora aktieposter och man hade stora lån till en rad bolag som krisade under 1920-talet. Däribland det gena emissionsbolaget Centralgruppen Emissions AB (som bland annat ägde de malmrättigheter som skulle ge upphov till bolaget Boliden), Riddarhyttan, Björkaasen i Nordnorge, separatorbolaget Baltic, Öresundsvarvet i Landskrona, Marma-Långrör (ägt av familjen Wijk), Claes Johansson & Co, Malmö Yllefabriks AB samt till spekulanterna Huldt och Knut Tillberg. Banken tvingades överta ägandet av flera av dessa krisbolag under 1920-talet för att säkra sina fordringar.

Boliden såldes till Kreuger 1929, men vid Kreugerkraschen 1932 kom bolaget tillbaka i bankens ägo. Genom att Skandinaviska Kredit varit Kreugers viktigste bankförbindelse drabbades banken hårt av Kreugerkraschen, både ekonomiskt och på annat sätt. Bankens renommé, främst i utlandet, försämrades på ett avgörande sätt. Även bankens stockholmschef Oscar Rydbeck drogs med i Kreugers fall, förlorade jobbet och blev förklarad i personlig konkurs. Kreugers imperium var precis som så många andra spekulanters, då som nu, byggt på lösan sand. Fiktiva värden spelade en stor roll och när kraschen försvann det mesta som ur en tom ballong. Banken döptes 1939 om till Skandinaviska Banken.

För att överta bankens industriintressen startade man 1937 investmentbolaget Custos som övertog Skandinaviska Bankens ägande i Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhyttan, Hellefors, Wargön, Marma-Långrör, Mölnlycke och Oxelösunds Jänverk med mera. Senare också en aktiepost i STAB.Tillsammans kom banken och AB Custos att utgöra centrum i en av Sveriges största storfinansgrupper.

Resultatet av Skandinaviska Bankens problem och sammankoppling med Kreugerkraschen tillsammans med att Svenska Handelsbanken hade en dynamisk ledning ledde till att Skandinaviska Banken blev omsprungen av Handelsbanken som blev Sveriges största bank. Skandinaviska Banken fortsatte dock att överta andra banker och växte också, 1939 övertogs Loftahammars Lån- och Sparkassa, 1942 AB Borås Bank och AB Dalslands Bank, 1944 Bankirfirman C.G. Cervins bankrörelse, 1945 Södermanlands Enskilda Bank AB och 1949 Göteborgs Handelsbank.

1959 gjordes det gamla sågverksföretaget Säfveåns AB om till ett investmentbolag och övertog bankens ägande i bland annat Boliden och Svetsmekano.

1963 var Skandinaviska Banken och Custos centrum i den tredje största svenska storfinansgruppen och centrala makthavare i gruppen var Sven Schwartz, Lars-Eric Thunholm, Tage Thomasson, Franz Hartmann och Gösta Liedberg. I styrelsen satt för övrigt även Dan-Axel Broström och Ernst Wehtje, vars bror Walter Wehtje satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank.

1969 bestod bankens styrelse av Frans Hartmann (ordförande), Sven Hammarskiöld, Erland Waldenström, Dan-Axel Broström, Stig Gorthon, Kristian von Sydow, Sverre R:son Sohlman, Wilhelm Ekman (från samma familj som bankens initiativtagare Oscar Ekman), Nils Holmström, Per Carlsson, Sune Wetterlundh, Gunnar Engellau (Volvo), Lars-Erik Thunholm (VD), Ingemar Blennow (chef göteborgskontoret), Alf Åkerman (chef stockholmskontoret) och Hans-Cavalli Björkman (chef Malmökontoret). Bland de större ägarna fanns fortfarande familjen Mannheimer.

1972 fusionerades banken med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken.

Direktörer i Skandinaviska Kredit / Skandinaviska Banken

Göteborg
Theodor Mannheimer, 1864-1900
A. Andréen 1900-1905
Herman Mannheimer, 1900-1930
Åke Belfrage, 1930-1946
Erik Lundh, 1946-1960
Ingemar Blennow, ?-1970

Stockholm
Henrik Davidson, 1865-1895
Karl Langenskiöld, 1895-1901
Jonas C:son Kjellberg, 1901-1917
Oscar Rydbeck, 1917-1932
Ernst Herslow, 1933-1946
Gustaf Söderlund 1946-1957
Lars-Erik Thunholm 1957-1971 (VD 1957-1971)
Alf Åkerman 1971

Malmö
Erik Malmsten 1910-1913
Holger Lauritzen, 1913-1919
Åke Belfrage, 1919-1930
Ernst C:son Herslow, 1930-1933
Ivar Åkerman, 1933-1951
Claes Lindskog, 1951-?
Hans Cavalli-Björkman, ?-1971

Läs mer: Sydsvenskan, SVD, VA,

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Dickson 2340 och 406

Del 21 av 39 i serien Adliga familjer från Göteborg
Endast för medlemmar