Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Olbers

Kvarteret Domprosten

Kvarteret Domprosten, Lilla Kyrkogatan-Drottninggatan-Korsgatan-Kyrkogatan. Ett litet kvarter invid Domkyrkan.

Om uppkomsten av kvarteren Holländaren och Domprosten skriver Olga Dahl enligt Wikipedia:

”År 1720 hade assessor Matthias Schildt köpt 4.39 östra på auktion för 500 D. kmt skräddare David Fischers ödetomt. Den 2.4.1723 skrev David Fischer, att Herr Matthias Schildt hade givit honom ett köpebrev på sin tomt belägen på Drottninggatan emellan bokhållare Lars Jacobssons och Herr Gustaf Jonssons hus. Han var fortfarande skyldig att betala 500 D. smt.

Eftersom David Fischer samtidigt köpte även 4.39 västra kom tomterna i fortsättningen, att dela historia fram till 1757. När handelsmannen Sven Fredrik Svensson detta år ägde tomterna inträffade en eldsvåda, som på nytt gjorde dem till ödetomter. Denna eldsvåda var mycket farlig, eftersom Holländaregatan – nuvarande Drottninggatan – var den trängsta i hela staden. Vid tillfället brann fyra hus helt ned till grunden och två i det närmaste. Bagaren Elias Gardins (4.43 och 3.56) hus nedrevs för att hindra eldens spridning och vinna fri passage till Kyrkogatan. Magistraten passade på tillfället och bestämde, att en ny tvärgata till Kyrkogatan, kallad Lilla Kyrkogatan, skulle anläggas. Den drogs i huvudsak över 3.60 östra och 4.40. Tomten 4.39:s västra del blev nordöstlig hörntomt i ett nytt kvarter, senare döpt till Domprosten.”

Tomter enligt Göteborgs Tomtägare 1637 -1807

Rote 3, tomt 58
Rote 3, tomt 60, Wohlfahrt, Klunger, Kröpke, Landin, Falleij (Falley), Hunter, Gutrey (Guthrie), Oterdahl, Fernlöf
Rote 3, tomt 61, Hunter, Carneij (Carnegie, Carney), Michaeli

Idag Lilla Kyrkogatan nr 4 (18:6). Huset är ungefär lika gammalt som Nr 2 och Nr 3 – huset är byggt runt 1803. Byggnaden uppfördes åt en pastejbagare G. Menn. Senare har det varit skiftande verksamhet i huset – brygghus åt fabrikör Michaeli, G. B. Almquists spegelfabrik och Göteborgs Slöjdmagasin samt Strömbergs Herrekipering. Åren 1976 och 1983 byggdes huset om för Arhans Mattor till nuvarande utseende. (Citerat från Wikipedia, ursprungligen från Gudrun Lönnroths bok Hus för Hus)

Rote 3, tomt 62, Grube, Tilisch, Scheel, Brag, Brandin
Rote 3, tomt 63, Kuhn, Faust, Bruun, Ekeberg, Broddelius, Lindblad
Rote 4, tomt 34, Liedberg, Benzelius, Neuman, Echtler, Bellenden, Hall, Lund, Wahlberg, Gregoire, Reimers
Rote 4, tomt 35, Schwartzkopf, von Minden, Liedberg, Halck, Planck & Schönfelt, Planck, Kobb
Rote 4, tomt 36, Möller, von Minden, Olbers, Wohlfahrt, Schneider & Blidberg, Blidberg, Kobb
Rote 4, tomt 37, Schwartzkopf, Brockman, Halck
Rote 4, tomt 38, Kuhn, Wedinghausen (Wedinghusen), Maville, Brockman, Kinlock, Schönfeldt, Laurin, Krafft, Grén
Rote 4, tomt 39, Casparsson (Poppelman), Maschovius, Wedinghausen, Schildt, van Egmont, Crom, Greig, Roos, Levgren

Idag Lilla Kyrkogatan nr  2 (18:1). Det uppfördes 1803–06 där murarmästare Gammelin huserade i hörnhuset, medan tenngjutare Sundberg hade sin port mot Drottninggatan. Detta hus var också ett bostadshus och många spännande yrkespersoner har bott här, exempelvis en telegrafassistent och en paraplymakare. För drygt hundra år sedan försvann stallet på gården. På 1970-talet moderniserades lokalerna för den Danska sjömanskyrkan i detta hus. (Citerat från Wikipedia, ursprungligen från Gudrun Lönnroths bok Hus för Hus)

Porten till Lilla Kyrkogatan 2.

Porten till Lilla Kyrkogatan 2. Bild: Hesekiel. Licens: CC BY-SA 4.0

Kvarteret Domprosten

Advertisements

Kvarteret Branten

Kvarteret Branten, numera kvarteret Bergsprängaren, ligger på Otterhällan.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 4, tomt 96
Rote 4, tomt 97, Olbers, Backman, Koch, Ahlberg

Ahlbergska huset

Adolph Friederic

Byggd som 60-kanoners örlogsskepp och ändrad till ostindiefarare på Djurgårdsvarvet, 450 läster (efter 1780: 493), 24 kanoner, 160 man.

1:a resan, till Kanton, 16/12 1766 – 16/6 1768

Kapten: Sven Olbers
Superkargörer: David Sandberg (stannade i Kanton), Friedrich Habicht

2:a resan, till Kanton, 15/12 1768 – 8/6 1770

Kapten Herman H. Strehlenert
Superkargörer: Anders Gotheen, James Maule

3:e resan, till Kanton, 10/1 1771 – 31/5 1772

Kapten: Gabriel Ström
Superkargörer: H. W. Hahr, Carl Henrik Forss

4:e resan, till Kanton, 9/1 1776 – 3/6 1777

Kapten: Jonas Israel Ekman
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl von Heland (till Cadiz)

5:e resan, till Kanton, 31/3 1780 – 14/6 1781

Kapten: Mauritz von Krusenstierna
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl von Heland

6:e resan, till Kanton, 24/2 1783 – 18/6 1784

Kapten: Sten Bergenstierna
Superkargör: Fredr. Ulr. Peyron (stannade i Kanton)

7:e resan, till Kanton, 5/1 1785 – 20/7 1786

Kapten: Hans Hindrich Clason
Superkargör: Lars Gotheen

I Ostindiska kompaniet så var en stor andel av de anställda på högre positioner frimurare. De höll ibland möten ombord på båtarna där det bland annat samlades in pengar:

I november 1756 fattades beslut i Logen i Göteborg om instiftandet av ett ”barmhärtighetsverk” i form av ett barnhus, där man tog emot föräldralösa barn och svarade för deras fostran och upplärning i ett yrke, så de skulle få en bra start i livet. Alla frimurare i Göteborg lämnade bidrag till denna verksamhet. Barnhuset kom snabbt igång och vann gillande såväl hos myndigheterna som hos allmänheten och bidrog till att ge frimurarna ett gott anseende. Till bestridande av kostnaderna erhöll frimurarna tillstånd att uppta kollekt vid stadens kyrkor en gång om året. Av större ekonomisk betydelse var dock rätten att ta upp s.k. portpenningar. Göteborg var under 1700-talet en befäst stad med tre portar som hölls stängda nattetid. Då var i princip all in- och utpassering förbjuden, men porten kunde öppnas om vederbörande erlade portpenning. Trafiken var tydligen livlig, ty dessa portpenningar var Barnhusets största inkomstkälla under många år.

Inte heller frimurarna i Kanton glömde Barnhusets behov. Vid varje sammankomst i Frimurare Sällskapet ägde insamling rum och beloppet erlades i piastrar, vilket överlämnades till ostindiska kompaniet att utbetalas i svenska mynt i Göteborg. Vid ett möte ombord på skeppet ”Adolph Frederic” den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset.

Lovisa Ulrica

Fartyget var planerat som ett 50 kanoners linjeskepp, och bygget påbörjades 1757 på Djurgårdsvarvet i Stockholm, men brist på pengar gjorde att arbetet gick långsamt framåt. Det avsågs få namnet Prinsessan Sophia Albertina. Skeppsbyggmästare var H. Sohlberg.

Lovisa Ulrica

Modell av Lovisa Ulrica som skeppet skulle sett ut som ett 50-kanoners linjeskepp. Bild: Sjöhistoriska. Licens: CC by SA

1763 anhöll Svenska Ostindiska Compagniet om att få överta skeppet, vilket beviljades. Back och halvdäck byggdes samman till ett fluschdäck, så att det mellan stormasten och fockmasten endast fanns en lucka överlagd med trall. Hyttdäcket blev också större. Det nedre kanondäckets kanonportar, vilka delvis byggdes igen, med undantag av vad som eventuellt kunde behövas vid lastning. Som ostindieskepp mätte hon 44,1 x 11,1 m, och hade ett djupgående på 5,85 m. Lovisa bestyckades med 16 – 24 kanoner samt en del kamouflagekanoner i trä, 40 musköter, 8 bössor, 40 pistoler, 20 bajonetter, 40 värjor, 8 sablar, 75 handgranater och 12 brännare. Besättningen uppgick till 140 man. Sin första resa i compagniets tjänst anträdde hon 1766 och 1783 anlände hon till Göteborg på sin sista resa som ostindiefarare.

Som Ostindiefarare på 380 läster (efter 1778: 361) med 24 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 16/12 1766 – 16/6 1768

Kapten: Mathias Holmers
Superkargörer: Gustaf Tham, Joh. Fredr. Pettersson (kvar i Kanton 1768)

2:a resan, till Kanton, 9/1 1772 – 1/6 1773

Kapten: Sven Olbers
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl H. Rappe

3:e resan, till Kanton, 7/3 1779 – 21/6 1780

Kapten: Jonas Israel Ekman
Superkargörer: H.W. Hahr, George Johan Conradi (kvar i Kanton)

4:e resan, till Kanton, 21/12 1781 – 23/7 1783

Kapten: Petter Pettersson
Superkargörer: H.W. Hahr, Johan Dassau

Efter tiden i Ostindiska kompaniet

1786 inköpte Kronan (staten) det då ganska slitna fartyget för 3 850 Rdr B:o. Våren 1790 dimensionerades skeppet om på varvet Viken och förbyggdes till ett tvådäckat 60-kanoners linjeskepp med skarp undervattensform och grova skrovsidor. Skrovet tjärmålades och akterspegeln smyckades med figurmålning och skulpturer. Några grundligare reparationer gjordes dock aldrig och fartyget blev aldrig färdigutrustat. Lovisa Ulrica införlivades därefter med västkusteskadern. Förliste 1790 utanför Vinga vid transport av kanoner:

Lovisa Ulrica kryssade söderut. Efter en genomvindsvändning till styrbords halsar uppkom en läcka förut om babord och skeppet började vattenfyllas. Man pumpade, avfyrade nödskott och hissade flaggan i schau. Sedan vände man med vinden och satte kurs mot land. Då hon kom att få slagsida åt babord och ligga djupt i fören gavs order om att bryta upp kobryggan, kasta de förliga kanonerna och ankarna överbord samt sätta ut barkassen och åttahuggaren. Order gavs även om att flytta kanoner från fören till aktern och från babords sida till styrbords. Det var emellertid svårt att få manskapet, som drabbats av panik, att samla sig och lyda order. Barkassen kom aldrig i vattnet, och när fartyget krängde över så pass att vattnet strömmade in genom kanonportarna stormade manskapet till åttahuggaren, som blev så full att en blockbult sprang under nerfirandet, varpå båten kantrade. Befälen lämnade i hemlighet fartyget i en slup vid aktern, och kunde i säkerhet se på när Lovisa Ulrika, mindre än en timma efter det att läckan uppstått, kantrade och sjönk med man och allt. Slupar från närliggande fartyg skyndade till och räddade sammanlagt 84 man av den närmare 400 man stora besättningen. Officiellt uppgavs att läckan förmodligen berodde på att de lasten av kanoner, som stuvats i fören, kommit i rullning under vändningen och slagit hål i skrovet, som var angripet av röta. Bidragande orsaker var säkert också att fartyget efter förstärkningen var för tungt i sig själv samt för tungt lastat, och hon delvis låg så djupt att de nedre kanonportarna, som bara var tillfälligt tätade, låg under ytan.

Frimurarna och Ostindiska kompaniet

Frimurarlogen i Göteborg som startade 1755 hade redan år 1759 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda inom Ostindiska Kompaniet. En annan större medlemsgrupp var officerare i det militära, 28 personer. Det var dyrt att vara med så det krävde goda inkomster. Totalt finns det 27 superkargörer som var frimurare. Av dem var 2o stycken medlemmar i göteborgslogen. Av Ostindiska kompaniets direktörer var det 22 stycken som var frimurare. Det finns källor som hävdar att det var 20, men det är fel. De missar att vissa direktörer står listade som styrmän och annat och medlemmar i nån frimurarorden.

Superkargörerna Friedrich Habicht, grundare av frimurarlogen i Göteborg tillsammans med John Pike d.y. och 5 andra personer. Bägge superkargörerna hade redan tidigare blivit frimurare och var medlemmar i loger i andra länder:

I Göteborg skedde en motsvarande utveckling. Efter viss förberedelse träffades åtta personer den 27 juni 1755 och bildade en loge som fick namnet ”Salomoniska Logen af trenne lås”. Namnet ändrades år 1757 till ”Salomoniska Logen”.

Åtminstone två av stiftarna hade stark anknytning till Ostindiska kompaniet. Den ene var superkargören Friedrich Habicht, som blivit frimurare år 1749 i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Han hade nyss, den 1 juli 1754, kommit hem från sin första resa till Kanton. Den andre var John Pike d.y. 28 år, son till superkargören i SOIC John Pike d.ä.och sedermera själv superkargör. Han hade själv blivit frimurare omkring år 1747 i ”Stora logen” i Amsterdam.

Andra superkargörer som var frimurare inkluderar Anders Gadd, Johan Adolf Smedberg och Jacob Hahr var frimurare. Det var också kaptenerna Carl Gustaf Lehman (1714-1777) och Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Ekeberg och Lehman var kompaniets flitigaste kaptener. Ekeberg gjorde 10 resor varav 7 som kapten och Lehman gjorde 6 resor som kapten. Totalt var omkring 40 av Ostindiska kompaniets superkargörer och ungefär hälften av kaptenerna frimurare.

Logen i Göteborg hade först namnet Salomoniska logen av trenne lås, men fick 1757 det förkortat till Salomoniska logen. En kort tid efter att logen i Göteborg bildats ville ett antal medlemmar som arbetade för Ostindiska kompaniet ha tillstånd att ha möten ombord eller utomlands. ett var år 1759 och anledningen var att sju frimurare skulle resa till Kina samtidigt. Ombord på skeppet Stockholms Slott fanns kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare. På Prins Frederic Adolph med var Carl Gustav Ekeberg kapten. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht,  Andreas Gadd och Jacob Hahr. Ombord fanns dessutom ytterligare två frimurare, nämligen löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Levinius Olbers (Livinius Olberg). De hade möte i Cadiz där också skeppet Prins Carl på hemväg befann sig. Även på Prins Carl fanns det frimurare.

St-JohanneslogenOstindiska kompaniets personal kom så småningom att grunda en frimurarloge i Kanton år 1788:

Vid ett möte ombord på skeppet ”Adolph Frederic” den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset. Totalt befann sig detta år inte mindre än 21 frimurare i Kanton, och dessa gemensamt kan ha beslutat att söka tillstånd att få bilda en riktig loge i Kanton. Om man räknar med skeppets återfärd till Sverige, så stämmer tiden ganska väl med det beslut som hertig Karl – Frimurare Ordens högste styresman – fattade i mars 1787, nämligen att en loge skulle bildas i Kanton och att den skulle kallas ”Elisabeth” efter hans gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den där näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Medlemmarna kunde vara av vilken nationalitet som helst och ordförandemästaren hade rätt att använda det språk som han fann lämpligast. Den loge som nu kom att bildas i Kanton installerades i egen lokal på det svenska faktoriets område den 20 september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.

På ordens andra möte som ägde rum samma dag som den bildades, dvs den 20 september 1788 valdes till logemästare. När Smedberg avled 1793 minskade verksamheten i logen avsevärt. Den siste logemästaren i Kanton var James Chalmers, bror till William Chalmers, som utnämndes år 1801. 2006 återskapades S:t Johanneslogen Elisabeth, men i Göteborg.

Logen i Göteborg verkar numera återigen heta Salomoniska logen av trenne lås, fast på franska, S:t Johannes logen Salomon à trois Serrures. En känd ordensmästare från logens historia är Patrik Alströmer som var ordförandemästare tiden 1779 – 1802. Han var under samma tid även ordförandemästare för Andreaslogen i Göteborg och från år 1788 provinsialmästare för den det året grundade Göta Provinsialloge. En annan känd person var förste stadsläkare Christian Fredric Ewert som var ordförandemästare 1860-81.  Ivar Constantin Fallenius var ordförandemästare en lång tid 1917 – 1943 och hade innan dess även andra uppdrag inom Frimurareorden. Andra kända göteborgare som var frimurare inkluderar Pehr DubbOlof Wijk d.ä. Dan Broström och Johan Albrecht Pripp.

De direktörer i Ostindiska som var frimurare var: Patrick Alströmer, Anders (Andreas) Andersson, Abraham Grill, Gustaf Tham, David Sandberg, William Chalmers, Olof Lindahl, Jonas Tranchell, Niclas Björnberg, Georg Conradi, Robert Finlay, Johan Abraham Grill, Michael Grubb, Martin Holterman, Herman Petersen, Johan Fredric Pettersson, Lars Reimers, Sven Rosenberg, Carl Fredric Scheffer, Johan Fredric Ström, David von Schinkel och Samuel af Ugglas.

Andra anställda i Ostindiska som var frimurare inkluderar G.F. Beyer, Jacob Boethius, Carl Bratt, Johan Adolph Burtz, D. Campbell, Herman Celsing, James Chalmers, John Chambers, Charles Chapman, Hans Henric Claesson, Johan Dassau, H.H. Dittmer, Carl Gustaf Ekeberg, Georg Elphinstone, John Fenwick, Carl Henrik Forss, Anders Gadd, Lars Gotheen, Baltzar Grubb, Fredrik (Friedrich) Habicht, Jacob Habicht, Nils Habicht, J. Carl Hackson, Carl Henrik von der Hagen, Henrik Wilhelm Hahr, Jacob Hahr, Olof Hanqvist, Niclas Heeggh, Johan von Heland, Carl Fredric Hjertstedt, Abraham J. Hülphers, Jacob Kjerrmansköld, Mauritz von Krusenstjerna, Fredrik W. König, Henrik König, Claes Laurant, Carl Gustaf Lehman, Anders Ljungstedt, Gustaf Gabriel Lood, Carl Eriksson Malm, Petter Maurice, Eric Nissen, Axel Norberg, Levinius Olbers, Gustaf Palm, Lorentz Petersen, J. Fredrik Pettersson, Fredric Ulric Peyron, Olof Reinicke, A. Fredric Ritterberg, Isaac Ritterberg, Paul Roland von Schoting, Anders Siberg, Gustaf Laurents Siwertsson, J. Adolph Smedberg, Eric Stockenström, Gabriel Ström, J. Leonard Törngren, Frans Walter, Ulrik M. Valtinsson (Adlerstam).

Riddarhuset

Ostindiefarare byggd på Clasons varv i Stockholm. På 340 läster med 30 kanoner och 135 personers besättning.

1:a resan, 8:e expeditionen, till Kanton, 22/3 1740 – 18/10 1742

Kapten Mårten Kalling
Superkargörer: Charles Irvine, James Moir, Jacob von Utfall, Peter von Kampe.

Utdelning på satsat kapital 44 %

Provision på vinsten:

Charles Irvine 1 1/2 %
James Moir, 4/5 %
Peter von Kampe, 1/4 %

Pacotill i dlr smt:

1:e superkargör Charles Irvine, 103 330
2:e superkargör James Moir, 57 384
3:e superkargör Jacob von Utfall, 30 682
4:e superkargör Peter von Kampe, 22 878
1:e kapten Mårten Kalling, 19 646
2:e kapten George Kitchin, 24 447

Resan har beskrivit av kvartermästaren Mathias (Matts) Holmers i hans biografi och av Ernst Klein som skrivit om Matts Holmers:

Den unge sjömannens karriär blev sedan förvånansvärt snabb, om man vågar tro på hans egen berättelse, som tydligtvis är gjord på gamla dagar och bevisligen är tämligen hoprörd och en smula tendentiös. Sålunda får han redan 1739 hyra som »qvartermästare» på Ostindiska kompaniets skepp Riddarhuset. Denna post — det fanns i regel 4 på vart och ett av Companiets skepp under äldre tider — stod i rang och avlöning närmast över matroserna, och ett års seglation efter »kocks-gåsse»-tiden är onekligen rätt kort för att hinna så högt. Men Matts var ju relativt gammal och mogen och säkert sjövan från barndomen. Den första Ostindienresan blev för resten lång och äventyrlig nog som lärospån. »Riddarhuset» gick ut från Göteborg i mars 1740. »Kom till Ostindien, men intet kunnat hinna fram. Måste emot vår vilja ligga öfwer i 6 månar på en Röfware plats, der wi natt och dag måste gå med laddade gewär, och om nätterna gå till not och skaffa oss födan och wada uti wattnet ibland de grymma och farliga Crokedyler och detta uti 6 månar, si Guds nåd som bewarade mig som altid skulle wara den förste».

»Riddarhuset» var, enligt J. F. Nyströms tabell över kompaniets skeppsfart, ute från 22 mars 1740 till 18 okt. 1742, nära 31 månader, en ovanligt långvarig resa även för den tidens förhållanden. Hur stor manspillan den kostade finns ej antecknat. Samma skepp förlorade på sin nästa resa, 1743—45, inte mindre än 32 man.

2:a resan, 11:e expeditionen, till Kanton, 22/4 1743 – 12/9 1745

Kapten: Benjamin Svensson
Superkargörer: James Moir, John Metcalfe, Jacob Greiff, Andreas Olbers, Walter Campbell.

Hämtade på utresan sin silverlast i Ostende.

Utdelning 55% på satsat kapital. Det satsade kapitalet var ungefär 770 000 dlr smt enligt vad Per Forsberg skriver i häftet Ostindiska Kompaniet – några studier.

Försäljningsvärde vid auktionen i dlr smt:

1 449 kistor Bohé te (svart tesort), 1 007 042
176 skadade kistor Bohé te, 40 643
788 kistor Congo te, 80 834 (2 skadade kistor)
194 kistor Pekoe te, 21 941 (2 skadade)
185 kistor Bing te, 27 129
55 buntar rotting, 142 (av totalt 2 004 kilo, resten bränt)
22 fat peppar, 2 201 (ev total 1 682 kilo, resten bränt)
535 kanistrar med diverser teer, 2 032 (52 kanistrar brända)
228 kistor och 1 776 buntar med porslin, 132 363
Siden och bomullsvaror, 143 971
Rabatt 2 1/2 %, – 36 162
Handpenningar 3 770

Det skadade och brända skadades i brand natten mellan den 13 och 14 januari 1746. Utöver det som står i tabellen skadades också 4 970 kilo gallingal och 7 178 kilo turmerick (?).

Johan Henrik Rosenschütz

Son till en av Göteborgs större handels- och affärsmän adlades Johan Henrik Rosenschütz för sin faders förtjänster.

Johan Henrik Rosenschütz och hans första fru bodde i huvudstaden några år, för de tyckte att Göteborg var i bonnigaste laget. När Rosenschütz återkom till Göteborg hade han fortfarande kvar en del av fadersarvet att sätta sprätt på. Han köpte då Liseberg från arvingar till Johan Anders Lamberg och Elizabeth Söderberg. Året var 1793 och Rosenschütz var bara 30 år, men hade hunnit med åtskilliga häpnadsväckande bravader. Till exempel hade han lyckats bli portförbjuden på alla Gustav III:s fester på slottet i Stockholm.  Han ägnade inte mycket tid åt Liseberg, hittade en ny fru i Borås 1798, men snart övergav han både henne och Liseberg och flyttade till Marieberg, nära Kungälv.

CRA Fredbergs Det Gamla Göteborg beskriver Rosenschütz och hans liv på ett målande sätt:

Axel Roos dog den 14 december 1765, men hade dessförinnan, eller år 1750, överlämnat Marieberg till den bekante direktören i Ostindiska kompaniet Magnus Lagerström — en fint och vetenskapligt bildad man, vars namn hade bästa klang i 1700-talets göteborgsliv.

Han förskönade ansenligt egendomen, men överlämnade den snart till en annan göteborgsmagnat Johan Olbers, svärfadern till borgmästaren Jacob Schutz. Genom arv kom den således i familjen Schütz’ ägo och genom borgmästaren till hans son.

Det var alltså en förnäm gammal herregård Johan Henrik Rosenschütz drog in på, när han tröttnat på göteborgslivet. Rankegården, som stället benämndes av allmogen efter dess förste ägare, hade ju minnen av tvenne landshövdingar och tre köpmansmagnater!

På Marieberg inrättade Rosenschütz sig som en furste och uppförde ett kastell i medeltida manér, bestyckat med laddade malmkanoner. Här gick det fullt militäriskt till. Utanför manbyggnaden stod uppställd en rad gevär, där en karl i någon slags märkvärdig uniform marscherade med musköt på axeln. Och vid alléns ändpunkt gick en annan framför ett vakthus, där alla, som ämnade sig fram till huvudbyggnaden, hejdades eller anhöllos.

Varje morgon klockan fyra och varje afton klockan nio sköts salut från kastellet, medan två trumslagare slogo revelj och tapto. Rosenschütz i egen hög person kallades kommendant. Och underbefälhavare för bönderna, som emellanåt framkallades till militära övningar, var ställets inspektor -— med löjtnants titel.

Inomhus gick det icke mindre högtidligt till. Allt skulle vara kungligt. Rummen voro prydda med förgyllningar och sidentapeter, överallt mötte lakejer i kungligt livré — verkligt kungligt, emedan Rosenschütz tidigare, under sin Stockholmstid, mot kontanter förvärvat sig rättighet att kläda sina tjänare så. Och när majoren gick till bords, stodo lakejerna i giv-akt-ställning, medan han själv uppassades av negrer, klädda i turkisk dräkt.

Den ena festen avlöste den andra, med de besynnerligaste upptåg och tokerier. Och som ett vittnesbörd om Rosenschütz’ vanvett kan nämnas, att han, när han väntade främmande från Göteborg, lät beströ vägen till Marieberg med hela laster — salt. Och att han mitt i sommaren hämtade gästerna i slädar.

Till historien hör ock, att Rosenschütz på Marieberg höll ett fullständigt harem. Sultanatet hade inte annars gjort skäl för namnet. Seraljen rekryterades med ett tiotal unga flickor, särdeles från Göteborg, vilka ditlockats med guldet som lockbete, än med list, än med våld. Och väl ditkomna var det, så sträng som bevakningen var, inte lätt att komma därifrån.

I ett par årtionden lyckades denne “ädling” bevara sin vulgära glans. Men sedan var det slut. Av rikedomen, som efter våra begrepp om penningvärde kunde räknas i millioner, fanns år 1809 intet kvar. Då runno de sista dropparne av det Rosenschütz’ska guldet ut. Floden var tömd, kvar endast minnet av ett namn, som förlöjligat gick till eftervärlden.

Från Göteborg flyttade Rosenschütz till Stockholm, där han levde till 1828. I sitt sista äktenskap hade han två barn, en son och en dotter. Själv slöt han i armod på ett av huvudstadens fattighus. Sonen dog redan 1815, men dottern överlevde fadern, fick titeln stiftsfröken och gifte sig med en sidenkramhandlare.

Utdrag ur CRA Fredbergs Det Gamla Göteborg

Olbers – från Ostindiska till försäkringsbolag

Del 9 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Johan Andreas Olbers (1673-1741) var enligt uppgifter son till en hovjuvelerare Andreas Olbersoch bror till Daniel Nikolaus Olbers (1689-1731). Han flyttade 1700 till Göteborg från Stockholm med föräldrar och arbetade med handel och rederiverksamhet. Han drev tillsammans med kompanjoner ett stort kattuntryckeri i Skår och arrenderade även Rådhuskällaren en tid. Genom giften med först Anna Thorsson och i andra giftet med Clara Schröder (-1749) och framgångsrikt arbete skapade han en förmögenhet. Clara Schröder var dotter till Johan Schröder (1660-98) och Clara Matzen (-1709) från den rika grosshandlarfamiljen Matzen. Han blev rådman 1716 och politiäldste 1718. Assessors titel 1719. Genom förpantning blev han ägare till Livereds säteri i Hålanda. Detta säteri ärvdes av dottern Clara Olbers (1713-1778), som var gift med Magnus Lagerström (1691-1759).  År 1834 införlivades Livereds säteri i Kobergs godsegendom genom köp av Nils August Silfverschiöld d. y.

Av Andreas Olbers barn var Johan Olbers (-1755) tobaksfabrikant och rådman, Anders Olbers superkarg i Ostindiska, David Olbers (1718-?) handlande och en tid ägare till godset Marieberg i Kungälv. Sonen Carl Olbers (1723-1795) var grosshandlare i Stockholm och delägare i Västindiska kompaniet och följaktligen slaveriprofitör. Dottern Clara Olbers var gift med Magnus Lagerström som redan nämnts, dottern Christina Beata Olbers (-1753) gift med Jacob Schutz (1709-72, direktör i Ostindiska kompaniet, och Ulrika Olbers (1730-1807) gift med affärsmannen Johan Schutz (1722-97), bror till Jacob Schutz. Det senare parets dotter Anna Maria Schutz (1748-1808) var gift med Ulrik M Valtinsson (1731-1783), superkargör i Ostindiska och adlad som Adlerstam år 1767. Andreas Olbers son  Erik Olbers (1725-81) adlades von Oldenskiöld år 1751.

Magnus Lagerström (1691-1759) var son till regeringsrådet Magnus Laurin (adlad Lagerström) och Helena Engelcrona. Han föddes och växte upp i Stettin. Lagerström utnämndes 1712 till generalguvernementssekreterare i  Stettin men överflyttades 1713 till Stralsund. 1720 begav han och hans familj sig till Stockholm, där han 1721 fick avsked med hovråds titel och en ringa garantilön. 1731 fick han arbete som sekreterare i Ostindiska Kompaniet. Han blev genom detta arbete rik  och köpte flera lantegendomar, bland annat den gård som idag bär namnet Clareberg, köpt 1718, efter hans fru Clara Olbers. Han köpte också Mariebergs säteri i Kungälv år 1750, sannolikt från svågern Daniel Olbers, och Gubbero landeri 1751. Marieberg såldes senare till svågern Jacob Schutz. Han ägde också Livereds säteri som hustrun ärvt (se ovan). Förutom sin anställning i Ostindiska drev Lagerström också en tobaksfabrik tillsammans med svärfadern Andreas Olbers mellan 1733 och 1748.

1746 blev Magnus Lagerström direktör i Ostindiska kompaniet och erhöll året efter titeln kommersråd. 1748 blev han medlem av Vetenskapssocieteten i Uppsala och samma år ledamot av Vetenskapsakademien. På 1750-talet lät han uppföra Gubbero landeris manbyggnad vid Danska vägen.

En bror till Johan Andreas Olbers var alltså Daniel Nicolaus Olbers (1689-1731), handlande och stadsmäklare i Götebrog. En tid var han handelsagent i Amsterdam.  Hans son Levinius Olbers (1725-1804) fick tidigt arbete i Ostindiska kompaniet och första resan gjordes med Suecia 1739. Han överlevde dess förlisning och gick sen ut 1748 igen, nu som 5:e styrman. Till slut blev han kapten och gjorde tre resor som detta. Levinius Olbers bodde från början på Lindholmens gård på Hisingen men flyttade sen upp till Sjuntorpstrakten och Högärdet.  I sitt första äktenskap var han gift med Elisabeth Maule (1741-1778), dotter till James Maule, också kapten i Ostindiska kompaniet. I sitt andra äktenskap var han gift med Anna Christina Cronsioe (1756-1781) och i sitt tredje med Anna Mariana Ahlberg. Han fick sammanlagt 14 barn, varav 10 i sitt första äktenskap, ett i det andra och tre i det sista.

Levinius Olbers son Jacob Olbers (1763-1830) fick också anställning i Ostindiska och avancerade till kapten. Senare arbetade han i Trollhätte kanalbolag. Även den äldste sonen Daniel Nicolaus Olbers (1761-1839) var anställd i Ostindiska. Även den ende sonen Christian (Severin) Olbers (1781-1859) i det andra äktenskapet arbetade till sjöss och utomlands, bland annat som faktorikapten i Kanton för att så småningom gå i land och bosätta sig i Stockholm.

Daniel Nicolaus Olbers hade ytterligare en son som fick jobb i Ostindiska, Johan Peter Olbers (1730-74). Han blev till slut styrman och dog på St Helena 1774 under resa med fartyget Cronprins Gustaf. Dennes sonsonson Ivan Max Julian Olbers (1832-1901) var bland annat bryggare, men till slut försäkringsman och VD i Brand- och Livförsäkrings AB Svea.