År 1812 bildade Jonas Anders Kjellberg (1788-1877) ett handelsbolag med brodern Carl Fredrik Kjellberg (1789-1850) och svågern A. Broddelius som delägare, J.A. & C.F. Kjellberg & Co. Denna firma övertog Majnabbe, andelen i Varvet Kusten och trävaruaffärerna från den äldre firman Jonas Kjellberg & Co som vid denna tid drevs av Aron Kjellberg och J.A. Stangenett. Fokus för den nya firman var dock till en början importaffärer. 1819 anlades en tobaksfabrik och ett såpbruk i Majnabbe, 1821 en segelduksfabrik.
År 1831 lämnade C.F. Kjellberg firman för att istället ägna sig åt sitt 1821 anlagda segelduksväveri i Majnabbe som sysselsatte nåt hundratal personer. Firman bytte namn till J.A. Kjellberg & Co. 1833 blev Johan Olof Grén delägare i bolaget. Han lämnade firman 1844 eller 1847. Segelduksfabriken drevs dock vidare i firma J.A. & C.F. Kjellberg & Co intill 1850.
Friman viktigaste verksamhet var export av järn och trävaror, men även importaffärer bedrevs och en tid var J.A. Kjellberg & Co en av de största importörerna av kaffe.
I Varvet Kusten kom firman att bli den viktigaste delägaren, troligen på grund av sin stora rederiverksamhet, vid sidan av redaren Gustaf Melin. År 1820 var den ekonomiska situationen vid varvet svår, men år 1821 förbättrades läget. 1823 arrenderades Varvet Viken för att komma över detta varvs lager av virke. På Viken bedrevs ingen verksamhet. 1824 överläts arrendet på Varvet Viken till Ambrosius Landgren. 1826 tog Landgrens över Viken för gott, slog ihop det med Gamla varvet och etablerade en med Kusten konkurrerande verksamhet. Bägge varven sysslade främst med reparationer men 1824 började Kusten bygga skepp på spekulation, dvs utan att ha nån beställning vilket visade sig vara mindre framgångsrikt. Ekonomin vid varvet fortsatte vara ansträngd och delägarna försökte sälja varvet. Kring 1840 hade varvet omkring 60-70 anställda. 1865 ombildades varvet till aktiebolag med Gustaf Melin, E. Brusewitz, Carl O. Kjellberg, Jonas Kjellberg, Charles O. Bäck, Emil Ekman, D. Carnegie & Co, Wilh. Röhss, William Gibson & Söner och C. E. Olsson som största delägare. Ekonomin fortsatte dock vara problematisk och 1873 köptes varvet av Rederi AB Örnen.
Verksamheten vidgades genom förvärv av en såg i Lilla Edet 1835, Lo vattensåg år 1837 och Kramfors vattensåg vid Ångermanälven år 1848 samt åtskilliga järnbruk i Värmland. Sågverket i Lilla Edet såldes år 1850.
1847 upptogs två söner, Jonas Henrik Reinhold Kjellberg (1823-1896) och Carl Ossian Kjellberg (1825-1891), som delägare och firman fick namnet J.A. Kjellberg & Söner. Gren utträde ur firman året innan. 1857 drog sig J.A. Kjellberg tillbaks från firman och Carl Ossian Kjellberg tog över ledningen. De inriktade sig därefter under Carl Ossian Kjellbergs ledning främst på en framgångsrik export av järn och trä men fungerade även som finansiär för och långivare till bruk och industrisatsningar.
Firman var återförsäljare och förlagsgivare för järnbruken i Vägsjöfors, Bofors, Dömle och Rämen. Med tiden köptes också aktiemajoritet i Hellefors Bruks AB (från 1872), AB Bofors-Gullspång (från 1873) och Rämen (från 1885, AB Rämen-Liljendahl). Rämen inköpte från ett tidigare aktiebolags (Rämen AB) konkursbo. I Bofors investerades kraftigt i nya tillverkningsprocesser för martinstål och kanontillverkning men det var svårt att få lönsamhet i företaget.
1854 byggdes en ångsåg i Kramfors och vattensågen lades ner. På 1880-talet stod kramfors för en produktion av sågade trävaror på omkring 12-15000 standards per år. 1887 togs sågverket i Kramfors över av ett nybildat bolag, Kramfors AB, som hade familjen Kjellberg och J.A. Kjellberg & Söner (fram till 1893 då firman sålde sina aktier) som huvudägare, men James Hammarberg och Arthur Seaton var delägare. I det nya bolaget var Carl August Kjellberg VD åren 1886-94, James Hammarberg åren 1894-96 och Arthur Seaton 1896-1907. 1907 såldes Kramfors AB till ett konsortium bestående av Oscar Midling, J. Mannerheim och F.M. Treschow. Familjen sålde 1906 AB Rämen-Liljendahl som vid denna tid hade blivit ett massaföretag istället för ett järnbruk. 1915 köptes Rämen-Liljendahl av AB Billerud. Samma år övertogs Hellefors Bruks AB, som var ett bruksföretag med både järnbruk, stålverk och massaindustrier, av Wargöns AB. Kjellberg hade därmed avvecklat sina intressen i skogsindustrin.
Rederi AB Örnen som bildades 1873 var ett specialiserat segelsfartygsrederi och vid starten Sveriges största enskilda rederi. De största delägarna var J.A. Kjellberg & Söner samt Alec. Barclay & Co på grund av att de lämnade över sina egna fartyg (som så kallad apportegendom) till Örnen mot aktier i rederiet. Även vid köpet av Varvet Kusten fick ägarna i Varvet Kusten AB aktier i Örnen som betalning. Vid denna tid rådde en stark högkonjunktur, men de flesta rederier som startades ägnade sig åt trafik med ångfartyg.
Varvet Kusten blev rederiets egna reparationsvarv och gick ekonomiskt bra under 1870-talet. Rederiverksamheten gick desto sämre. Under 1880-talet gick också varvet sämre och 1885 beslutades att varvet skulle avvecklas. 1893 och 1894 avvecklades rederiet. Aktieägarna förlorade allt satsat kapital och långivarna, främst Skandinaviska Kredit AB, fick inget. Efter detta hade J.A. Kjellberg & Söner inte längre några rederiintressen. Förlusterna i Rederi AB Örnen var en starkt bidragande orsak till att J.A. Kjellberg & Söner fick sälja av sina intressen i skogsindustrin.
Efter C.O. Kjellbergs död 1891 koncentrerade sig firman på agenturrörelse för trämassa- och järnexport, exempelvis representerade de länge Billeruds AB. Carl August Kjellberg (1853-1925), delägare sen 1883, tog över ledningen av firman vars ekonomi var ansträngd på grund av de stor satsningarna i Bofors som ännu inte gett någon avkastning och förlusterna i Örnen. Brodern Jonas HRC Kjellberg (1858-1942) blev chef i AB Bofors-Gullspång och rekonstruerade företaget. J.A. Kjellberg & Söner avskrev sina fordringar på Bofors-Gullspång och aktiekapitalet skrevs ner. 1893 såldes sen aktiemajoriteten i det rekonstruerade AB Bofors-Gullspång till Alfred Nobel. Förlusterna i AB Bofors var en bidragande orsak till att firman fick sälja sina intressen i skogsindustrin. 1896 blev Carl Ossian Kjellberg, son till Carl August Kjellberg, delägare i firman.
Nobel dog dock redan 1896 varvid aktiemajoriteten i bolaget 1898 återigen togs av göteborgsintressenter med familjen Kjellberg i spetsen. De största ägarna blev Jonas Kjellberg, C.A. Kjellberg, William Gibson, Olof Wijk d.y, och Theodor Mannheimer. Jonas Kjellberg började arbeta i Skandinaviska Kredit AB som delvis finansierat göteborgsköpmännens investering i AB Bofors-Gullspång och brodern C.A. Kjellberg blev 1896 chef för Göteborgs Enskilda Bank. Disponent på Bofors blev Berndt Wijkander. Han och Jonas Kjellberg ledde sedan företaget till 1917 då det såldes till ett annat göteborgskonsortium som leddes av Sven Wingquist. I och med detta hade familjen Kjellberg också avvecklat sina intressen i järnbruk och stålindustri.
1906 grundade firman ett dotterbolag i Japan, det första svenska handelshuset som etablerade sig där. Från 1908 var export av SKF:s kullager en stor del av verksamheten. 1919 förvandlades Japanverksamheten till ett eget bolag, J. A. Kjellberg & Söner AB med Carl Ossian Kjellberg som störste ägare och huvudkontor i Stockholm. Det nya bolaget hade huvudkontor i Stockholm. 1922 tvingades Carl Ossian Kjellberg dock sälja huvuddelen sin aktier till SKF varvid bolaget bytte namn till Kjellberg Successors AB. 1927 övertog SKF resten av aktierna.
1925 omvandlades också firman till ett aktiebolag med Carl Ossian Kjellberg som VD till 1929 då han efterträddes av kusinen Gunnar Kjellberg (1896-??). Carl Ossian Kjellberg var dock styrelseordförande i bolaget till sin död 1950. Redan 1933 hade dock firman sålts till AB Hedström & Co varvid Gunnar Kjellberg också slutade som VD. När detta bolag gick i konkurs 1966 köptes firman av Kjellberg Successors AB.
J.A Kjellberg & Söner var efter det främst ett förvaltningsbolag för aktier och värdepapper och togs över av familjemedlemmar. Företaget finns än idag, men såldes av släkten år 2012. Köpare var dock en man tillhörande släkten, nämligen Michael Kjellberg, via bolaget ScanMer AB som också är moderbolag till det nuvarande Svenska Orient Linjen AB.
Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas historia, 2007
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
4 svar på ”J.A. Kjellberg & Söner”