Han föddes i Montrose i Skotland år 1784, son till en därstädes bosatt silfversmed, och afreste i början af århundradet från England utan att taga komplett afsked, samt ankom till Göteborg på ett engelskt fartyg, å hvars flagga med stora bokstäfver stod tecknadt: ”Honi soit qui mal y pense”.
Herr Dickson medförde räddade omkring 100 pund sterling och började i Göteborg en liten handel med bomullstyger och kattuner, uppköpte därefter hafre, som utskeppades i små laster om 1,000 à 1,500 tunnor, samt gjorde äfven några små affärer i spiror, inväntande bättre konjunkturer för att kunna göra större affärer. Tillfälle härtill yppade sig snart.
James Dickson hade två äldre bröder:
Peter, bosatt i London, som hade förtjänt stor förmögenhet därstädes genom lyckliga spekulationer i kolonialvaror under de Napoleonska krigen.
Robert, inkommen till Göteborg några år före James, gjorde konkurs därstädes under samma tid, men hade lyckats få fördelaktigt ackord och därefter gift sig med en förmögen änka.
Omkring år 1814 associerade sig de tre bröderna under firma James Dickson & C:o. Firmans verksamhet och framgång är skildrad i föregående uppsats. Under James Dickson seniors tid var Vermland tummelplatsen för firman Dicksons trävarurörelse, och det norrländska baggböleriet knappast börjadt, ehuru grundlagdt. Liksom Carnegie var Dickson förläggare för bruk och sågverk samt uppköpte timmer till sina egna sågar. Brukspatron Nordström på Edsvalla hade efter sin fader ärft en betydlig förmögenhet, äfvensom några af de bästa och största af Vermlandsegendomarna. Dickson var hans förläggare. Efter några års förlopp gick det med Nordström som det förut gått med John Hall. Nordström tvingades till konkurs, och Dickson tillade sig två egendomar och bruk, då för liden värda 800,000 riksdaler, för mindre än tredjedelen af detta belopp. På detta och liknande sätt kom Dickson i besittning af Edsvalla, Höglunda, Forshaga och Dejefors. Detta var en, under loppet af några år, väl planlagd, noga utförd och öfvermåttan väl lyckad affär. Vid borgenärernes sammanträde ville man välja James Dickson till god man i Nordströms konkurs. James yttrade då: ”Mine herrar! Jag betalar 2,000 banko till de fattige för att slippa blifva kurator”, — hvarpå en rik och ansedd man i Karlstad tillrättavisade Dickson, sägande: ”Jag ansvarar för att herrn slipper blifva kurator. Gif mig de 2,000 banko för de fattige, så vill jag ombesörja, att de riktigt erhålla gåfvan!” Dickson drog sig då tillbaka, men de fattige erhöllo aldrig de utlofvade 2,000 riksdaler banko.
James och hans broder Robert lärde sig snart att lura bönder ooh suga musten ur deras lador, d. v. s. deras skogar. Skickligt stiliserade och för Dickson högst förmånliga kontrakt afslutades med de oerfarne och lätt förledde bönderna, hvilka voro innehafvare af skogstrakter. Ett litet kontant förskott, utbetaldt i det ögonblick, då skattsedeln skulle betalas, några kannor kognac och en handtryckning utom kontraktet verkade slutligen undertecknandet. Ett slags utsugningssystem, hvilket utan nåd och barmhärtighet grundlades och utfördes, bragte de fattiga kontrahenterna inom få års förlopp till tiggarstafven. Bönderna insågo nu, med hvilken patron de haft att göra, men det var för sent, och millioner förbannelser skallade öfver deras läppar — ut i den öde skogen —, men hvad hjälpte det. Slutligen vågade Dickson ej visa sig inom de härader, där han hade vigilerat, utan måste ditsända agenter, men desse kände sig ej heller säkra, utan måste förse sig med skarpladdade pistoler och andra vapen, ty bönderna voro ilskna som getingar. Utom bruksegendomarna och bondtimret inköpte Dickson äfven skogstrakter, gränsande intill kronans skogar. En process uppstod väl, i hvilken kronans ombud påstod, att Dickson hade låtit hugga timmer öfver sina rågångar, hvilket styrktes med bevis, och Dickson blef dömd att plikta 30,000 riksdaler, men fick ”ryggen” fri.
Emellertid var Dicksonska namnet numera afskydt i hela Vermland. Bruks- och sågverksägare inom provinsen vände sig alla till den hederlige Sven Renström för försäljning af sina produkter och erhöllo hos honom ett redbart behandlingssätt. Detta hade till följd, att Dickson insåg, att det var bäst alt taga sin Matts ur skolan och flytta till en annan marknad — Norrland och Baggböle. Detta skedde dock endast några få år före James Dicksons död. Strax efter såldes Edsvalla, Forshaga och Dejefors till tredubbla värden emot inköpsprisen, ehuru allt groft timmer var afverkadt, alla skogsdelar i Vermland och slutligen sågen vid Trollhättan försåldes, så att inom slutet af 1850-talet voro Dicksonska sågverken uteslutande förlagda till Norrland, och dessas historia skall skildras i kommande uppsatser om fyra andra aflidne mångmillionärer.
Kommerserådet James Dickson dog den 17 november 1855 i den ohyggliga sjukdom som kallas lus-sjukan.
Han efterlämnade enligt bouppteckning en förtecknad förmögenhet af 1,946,210 riksdaler 12 sk. banko eller 2,789,508 kr. Svårförklarligt är, att rikedomen ej var större, och saken kan endast förstås på det sätt, att Dickson redan under sin lifstid skänkt sina sex barn minst en half million hvardera. Denna förmodan styrkes bäst af att hans tre år efteråt aflidne broder Robert blott ägde ¼-del af firman, men efterlämnade boupptecknad förmögenhet af öfver 3½ million, ehuru han förut afvittrat, efter hustruns död, sina barn med ½ million.
Inga donationer till det samhälle, dit James Dickson kommit fattig och förvärfvat stor rikedom, hedra hans minne. Sina förpliktelser emot stat och kommun uppfyllde han på så sätt, att han årligen klagade öfver för hög beskattning. Märkvärdigt nog lånade sig dåvarande rådman Björck, riksdagsman och bankofullmäktig, för öfrigt Dicksons och Carnegies juridiska ombud, till att uppsätta dylika obefogade klagoskrifter till respektive myndigheter.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
4 svar på ”Kommerserådet James Dickson”