Oljekvarn

Oljkevarn var en egendom vars huvudbyggnader låg där Amiralitetsgatan och Djurgårdsgatan korsas idag. Egendomen låg på mark som arrenderades av Älvsborgs kungsladugård. En del av egendomens trädgård utgör idag parken med namnet Söderlingska trädgården (Zenithparken)Fredberg skrev följande om gården:

DET MINNESRIKASTE stället vid Djurgårdsgatan är utan gensägelse egendomen Oljekvarn eller Söderlingska trädgården, som den i senare tider benämndes. Stället var en gång ett herresäte för rika och tongivande män inom Göteborgs köpmansvärld och det var med i den gamla goda tiden, då borgarna gingo i knäbyxor och brokiga rockar med veckade halskrås och spetskragar, ambradoftens och de sirliga manerens tid.

Oljekvarn

Oljekvarn

Ännu i dag som för närmre ett sekel sedan skönjes i trädgårdens södra ändpunkt den frontespiceprydda huvudbyggnaden, vilken från vägen sedd bildar ett säreget lantligt fondparti med trädgårdsplan och tvenne mindre byggnader i förgrunden.

När köpmännen Samuel, Petter och Carl Bagge i en nu nämnd ordning ägde stället på 1700-talet, då det benämndes Hviloplatsen, enligt jordeboken var det en ganska aktningsbjudande domän, vars gränser gingo upp emot kyrkogården och därutanför i söder, mot Allmänna vägen i norr och mot Banängarna eller nuvarande Bangatan i öster. Egendomen kallades sedermera Oljekvarnen, förmodligen härlett ur det oljeslageri, som fanns här i slutet av 1700-talet, samt det stampverk med vattenkvarn, vilket ännu så sent som på 1830-talet drevs av de konstgjorda vattenfallen i den förenämnda Djurgårdsbäcken. I mitten av 1800-talet omfattade egendomen en areal av över trettio tunnland. Nu äro, som sagt, gränserna ganska snäva, men omfatta ändå en avsevärd areal. I början av 1890-talet utgjorde den 168,000 kvadratmeter, men har senare, dels för Slottsskogens utvidgning — egendomens utägor gränsa nämligen till parkområdet — dels för enskilt bebyggande avsöndrats bortåt 70,000 kvadratmeter åker och utmark. Själva trädgården är sig tämligen lik i sin nedre del, men herregårdsbyggnaden från Baggarnas tid brann ned i 1800-talets början och 1823 uppfördes den nuvarande huvudbyggnaden, förmodligen av dåvarande ägaren, kaptenen J. G. Hollstein.

Utan tvivel var Oljekvarnens tid under den rika och ansedda köpmansfamiljen Bagges egid den mest lysande. Från den förskriva sig dess mest glänsande minnen. Då trängdes i salarne därute allt vad Göteborg hade förnämt, rikt och skönt i societeten, ty kommerserådet Bagge var en köpmansaristokrat av rang. Baggarne, far och söner, drevo köpenskap med varjehanda, men hade i första rummet tjänt sig rika på det stora sillfisket i mitten och slutet av 1700-talet samt på varvsrörelse.

[…]

Ur ett tredje släktled efter prästen kom köpmans- och rådmanssonen Peter Bagge, född 1710, död 1779, till Göteborg, där han genast grundade ett handelshus och vann sådant anseende, att han utsågs till stadens representant i Borgarståndet.

Köpmannen Peter Bagge hade ej mindre än tre söner, som ägnade sig åt köpenskapen. De voro Peter Bagge, Johan Bagge och Carl Bagge. Av dessa voro Peter och Carl de mest framstående.

Den sillexport, fadern bedrivit, utvecklades av Peter Bagge på ett betydande sätt, såsom vi under varvet Kusten framhållit.

Okuvligt verksamhetslysten, nöjde Peter Bagge sig icke med de vunna framgångarne på exportens område, utan ingav ansökan om privilegium till idkande av valfångst, vilket han ock år 1775 erhöll. För den skull företog han flera sjöexpeditioner och anlade, närmast som en följd av affärerna på Ishavet, ett skeppsvarv i Marstrand, vilket emellertid, som förut sagts, flyttades till Majorna.

Aret 1749 anlade han tillsammans med skeppsbyggmästaren Fredrik Henrik Chapman väster om Gamla varvet ett nytt varv, vilket kallades än Vikens varv, än Baggens varv och skarpt konkurrerade med det äldre.

Så vart Peter Bagge, vilken en gång råkade på obestånd och rymde, men återkom på kongl. m:ts lejd, en mäktig man med stort inflytande.

Redan 1778 bosatte sig Peter Bagge på den av honom inköpta egendomen Lund i Västergötland, men lämnade icke affärerna ur sikte Så var han år 1793 jämte Göteborgsköpmannen William Chalmers en av de främsta drivande krafterna till upprättande av Trollhätte kanalverk.

Köpenskapen och varvsrörelsen i Göteborg fortsattes direkt av brodern, kommerserådet Carl Bagge, vilken som ägare av det s. k. Baggens varv, beläget intill Gamla varvet och sedermera införlivat med det sistnämnda, utvecklade en livlig verksamhet och byggde en mängd fartyg åt alla de köpmän, som under kontinentalsystemets dagar från snart sagt alla världens kanter slogo sig ned i Göteborg för bedrivande av handel och sjöfart.

Det var denne Carl Bagge, som var herre till egendomen Oljekvarn i Majorna och som för ett sekel sedan var en av de tongivande männen i Göteborg.

Carl Bagge drev oljeslageri på denna sin egendom, tegelbruk, cattuns-tryckeri på Gårda samt mälteri på Gamla Tegelbruket. Samtidigt, eller närmare bestämt 1796, kom glasbruket vid Klippan under hans ledning och utvecklades på ett högst aktningsvärt sätt genom om- och nybyggnader.

Denne magnifike herre förde naturligtvis stort hus såväl på Oljekvarn som inne i staden vid Södra Hamngatan, närmare bestämt n:r 5, där han 1814 uppförde det stenhus, som sedermera ägdes av Bagges måg kommerserådet James Dickson och helt nyss omdanats av grossh. Herman Kunze.

Den börsaristokratiska Göteborgsvärld, som roar sig i nutiden, skulle väl knappast kunna tänka sig, att ett högre sällskapsliv kunde utveckla sig i Oljekvarnens anspråkslösa salar, men likvisst gå flera av namnen på de grupper och personager, för vilka den gamla herregården i Majorna en gång utgjorde medelpunkten, igen i Göteborgs high life ett sekel senare.

I den gamla goda tiden för hundra år sedan motsvarade en herregård som Oljekvarnen emellertid något så när mängdens föreställningar om rike mans slott. Det fanns många sådana i Göteborgs omnejd, ty de rike köpmännen skaffade sig gärna ett lantställe i de fagraste omgivningarna, dit de drogo sig tillbaka för några timmars andrum från affärerna, vilka under den bråda seglationstiden i varma sommardagar prässade sina män inne i staden.

Dessa lantställen inrättades med all den lyx och förfining, som rikedom och smak tilläto, trädgårdar och parker anlades och manbyggnader uppfördes i en enkel förnäm stil. Här firades lysande sommarfester, här möttes de olika släktgrupperna, här presenterades för sommarens förnäme resande det yppersta staden ägde av klokhet, ungdom, skönhet och rikedom.

Vi kunna lätt tänka oss Oljekvarnen den tiden. Entréen till den vidsträckta trädgården öppnade sig i hörnet av Allmänna vägen mitt emot prosten Lindskogs gamla boställe, eller ungefär där ett prosaiskt karamell-schapp nu krupit in i planket. Stenpelare och gallergrindar utmärkte naturligtvis ställets karaktär av herregård. Därinne under trädens kronor ledde sandade gångar runt grupperna av bärbuskar och konstgjorda dammar, i vilka feta rudor enligt sägnen summo omkring och trivdes gott. De väl ansade rabatterna lyste med hela den svenska florans brokiga färger, och naturligtvis saknades inte den väldiga reflexkulan av glas på sin pelare mitt i trädgården och inte heller solvisaren på planen framför huvudbyggnaden.

Vad denna beträffar var den naturligtvis inredd med all den komfort som ett rikt hus krävde. Och kommerserådet och vasariddaren Carl Bagge var en rik man och hans ställning i samhället fordrade det.

Han tillhörde en av de inflytelserikaste och mest ansedda släktgrupperna, den Beckmanska, vars huvudman segelsöm-maresonen Hans Jakob Beckman, död 1815, tjänat mycket pengar och ägde Överås egendom. Beckmännen liksom Baggarne hade tjänt sig upp, och kommerserådet Carl Bagge var gift med en av Beckmans döttrar. Därigenom kom Bagge i svågerlag med den framstående grosshandlaren Laurens Tarras, den energiske David Carnegie och den högvälborne överstekammarherren friherre Hamilton, vilka alla gift sig med Beckmans vackra döttrar.

Genom detta svågerlag och sin egen rikedom och duglighet kom varvsägaren från Majorna att tillhöra de “ringar“, vilka inom sig räknade stadens spetsar.

De män, vilka oftast rörde sig därute i familjekretsen på den Baggeska egendomen voro, utom de ovannämnde släktingarne, John Hall d. ä., greve Axel Pontus von Rosen, herrarne Bratt, Virgin, Bilow, Backman, köpmännen Wohlfart, Otterdahl, Lamberg, Tranchell, Busck och Coopman. Vad damerna beträffar, har den i memoarlitteraturen bekanta fru Marianne
Ehrenström publicerat några hågkomster från denna tid, vilka äro nog så upplysande.

Marianne Ehrenström var maka till generalfälttygmästaren Nils Fredrik Ehrenström, vilken under några år i början av 1800-talet var Göteborgs kommendant. I det Ehrenströmska hemmet, som genast efter hennes ankomst hit blev medelpunkten för allt, vad rikets andra stad hade älskvärt och lysande, hade hon tillfälle iakttaga börsaristokratiens damer och herrar, vilka genom henne knöto bekantskap med de förnämiteter, som stundom gästade huset, bland andra den landsflyktiga franska konungafamiljen.

[…]

Oljekvarn befanns i Baggeska familjens ägo ända till 1818, då Carl Bagge dog. Och alltjämt fördes ett lysande hus därute. I den gamla trädgården kan man ännu se det med en massiv täljstensskiva försedda bord, vid vilket flera furstliga personer dinerat och supérat. Av sådana nämner traditionen hertigen av Angoulème, greven av Provence, sedermera kung Ludvig XVIII av Frankrike, samt greven av Artois, sedermera fransk kung under namnet Carl X, vilka, som bekant, efter den stora revolutionen ett par gånger togo göteborgssocietetens gästfrihet i anspråk.

Kommerserådinnan Bagge blev som bekant stammoder till en gren av den Dicksonska släkten och ansågs enligt samtida vittnesbörd som en av Göteborgs skönaste kvinnor. Detta framgår också av hennes porträtt, vilket vi här avbilda och vilket befinner sig i Wijkska familjens ägo. Kommerserådinnan B. var nämligen fru Caroline Wijks farmors mor.

Från Bagges övergick Oljekvarn 1820 till kapten J. G. Holstein, vilken emellertid redan året därpå överlät densamma till Dorotea Opperman, gift med göteborgsköpmannen J. C. Schussler.

Året därpå kom Oljekvarn åter i Holsteins ägo, och förblev där till 1839, då han gjorde konkurs. Nu inropades egendomen av den bekante skeppsbyggaren och varvsägaren Ambrosius Landgren på Gamla varvet, men förblev ej i hans ägo längre än till 1841, då den ånyo försåldes till fru Beate Wennerberg, änka efter en tullförvaltare W. i Halmstad.

Änkefru Wennerberg, vars bostad i Oljekvarn inskränktes till manbyggnadens frontespisvåning, uthyrde på sin tid undervåningen till mamsell Stangenett, vilken som förut nämnts, höll en i Majorna mycket bekant skola, där både gossar och unga sjökaptens- och andra borgardöttrar åtnjöto undervisning.

Efter Beate Wennerbergs död 1865 övergick egendomen genom arv till dottern Laura, gift med orgelbyggaren J. N. Söderling, i vars familj Oljekvarn stannade i ett sextiotal år.

Bland de mera bemärkta familjerna därute i Majorna under sista halvseklet står Söderlingska i främsta rummet. De båda äldre bröderna Söderling uppförde redan i förra hälvten av 1800-talet på Oljekvarns ägor ett orgelbyggeri, från vilket under en följd av år landets mest berömda orglar utgingo. Detta existerar än i dag, fast i andra händer. År 1874 övertogs nämligen orgelbyggeriet av Söderlings medhjälpare, Molander, och drives nu av en annan majbo, musikdirektören och orgelbyggaren Eskil Lundén. Och till de bekanta bildningscirklarna på 1860-talet, vilka så kraftigt medverkade till väckandet av folkets läslust, var han en av upphovsmännen.

Söderlingska gården

Söderlingska gården

En av intellektuella spörsmål så livligt intresserad man kom naturligtvis i livlig beröring med den andliga kulturens dåvarande målsmän i Göteborg, en S. A. Hedlund, en Viktor Rydberg o. a., och det heter att dessa flera gånger gästade Oljekvarn och dess intelligente värd. För att nu inte tala om litteraturens mindre strålande ljus: en Max Axelsson, en Lejonsköld-Oxenstjerna, en Per Thomasson o. s. v.

Vid det nämnda täljstensbordet höll den gode orgelbyggaren öppen taffel och här utvecklade han sina vackra planer till folkbildningens höjande och musiklivets utveckling. Ty musiken var för honom ej blott ett hantverk i orgelbyggeriet — den var en genius, som höjde livet på ett högre plan, och som skulle, enligt vad han en gång skrev offentligt, liva till andakt, hjältemod och kärlek.

Vad Söderlings efterträdare i orgelbyggeriet Salomon Molander beträffar, uppförde han omkring 150 orglar på skilda orter i landet. Han var ansedd som en bland Sveriges skickligaste orgelbyggare, särskilt vad intonation beträffar. Han utförde alltid ett redbart och gediget arbete, och man hörde aldrig av några klagomål över Molanders orglar.

Utanför Söderlingska trädgårdens östra gräns ligger Ölvägen eller Pölgatan, som den förr i världen kallades. Det är ett övermåttan pittoreskt litet gatuparti, som gör sig alldeles förträffligt, i synnerhet i vårens tider, då de röda stugorna skymta mellan äppleblomster och vita körsbärsträd, medan solen glimmar mot skumma fönsterglas.

Förr i världen låg det alldeles vid gränsen mellan stad och land. Nu är det en liten inklämd och fridlyst vrå som i sinom tid skall omramas av storstadens moderna husmassor, medan trädgårdens kronor, vilka skonats av rödjarens bila, sjunga svårtydda sånger om de gångna tiderna.

Nu äro nya stadsplaner uppgjorda för den del av Majorna, som ligger söder om det Gamla varvet. Och en del av detta område, Ölvägen och en bit av Söderlingska trädgården, skall, om det nu går som man tänkt, bilda en av de kulturreservationer, vilka i ett nytt Göteborg skola bära mera påtagliga vittnesbörd om tider som flytt.

Utdrag ur CRA Fredbergs Det gamla Göteborg, 1919-1924

När Fredberg skriver att innehavarna av Oljekvarn ägde gården är det inte sant. De arrenderade gården. Någon gång efter införlivningen av Majorna med Göeborgs stad 1868 friköptes dock sannolikt gården.

1868. Längs med Allmänna vägen ligger fyra större egendomar med trädgårdar.

1868. Längs med Allmänna vägen ligger fyra större egendomar med trädgårdar. Längst till vänster en fastighet utan hus och sen är det Åhmanssonska, prostbostället och Oljekvarn. I nedre delen av bilden finns ytterligare en gård var namn jag inte känner till men längs med vägen dit växte den så kallade Koopmansstaden fram. Det planerade gatunätet är utlagt över existerande strukturer.

1901. Längs med Allmänna vägen ligger fyra större egendomar med trädgårdar.

1901. Längs med Allmänna vägen ligger fyra större egendomar med trädgårdar. Fastigheten längst till vänster har nu fått ett hus (Strömbergska villan) och sen är det Åhmanssonska, prostbostället och Oljekvarn. I nedre delen av bilden finns ytterligare en gård var namn jag inte känner till. Det planerade gatunätet är utlagt över existerande strukturer.

1921. Söderlingska trädgården finns kvar liksom några av gårdens hus. De övriga trädgårdarna är borta

1921. Söderlingska trädgården finns kvar liksom några av gårdens hus. De övriga trädgårdarna är borta men Åhmanssonska huset finns kvar.

Inkörsporten till trädgården låg i hörnet av Allmänna vägen och Djurgårdsgatan, utrustad med stenpelare och gallergrindar. Där fanns under senare en liten kiosk där skolpojkarna gjorde sina inköp av godsaker. Därifrån ledde en allé utefter gränsen mot Ölvägen (Pölgatan från 1937) – från Allmänna vägen, åt sydost – och fram till huvudbyggnaden. Här fanns rikligt med fruktträd och vackra rabatter, dammar och fontäner samt bersåer och paviljonger, dit sandgångar ledde fram. Under kommerserådet Bagges tid var här ett intensivt nöjesliv, där stadens ”grädda” umgicks.

Vid sekelskiftet 1900 sålde sterbhuset efter Söderling hela egendomen samt byggnader till Carnegieska fastighetsbolaget, som senare sålde själva trädgården till Göteborgs stad.

I förgrunden Söderlingska orgelbyggarverkstaden och i bakgrunden

I förgrunden Söderlingska orgelbyggarverkstaden och i bakgrunden ”Härbärget” år 1918. Bild: Gösta Fornander. Public Domain

Söderlingska trädgårdens senare historia.

Ett svar på ”Oljekvarn”

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.