Tham och Tamm – Ostindiska, järnbruk och gods

Ostindiska Kompaniet bildades 1731. Året därefter inträdde Volrath Tham  d.y. (1687-1737) i kompaniet. Han var son till Sebastian Tham (1666-1729) som var sin tids rikaste göteborgare. Familjen Tham invandrade på 1600-talet  till Göteborg från Sachsen. Den som invandrade var Sebastian Thams far Volrath Tham (1629-1700) och han grundlade ett handelshus i staden. Volrath Tham bodde i början av 1680-talet i det landeri utanför Göteborg som heter Stora Katrinelund (numera inne i Göteborg, bredvid Katrinelunds gymnasium och Ullevi). Han anlade landeriets trädgård och det var förmodligen hans dotter Catharina som gav namn åt Katrinelund. Släkten Tham bodde länge i huset, som sedan såldes till handelsmannen Gustaf Cahman med familj 1749. Sebastian Tham förtjänade sin förmögenhet på spekulationer i och import av spannmål under svältåren i slutet av 1600-talet. Han adlades 1719 och blev kommerseråd.

En del av Sebastian Thams förmögenhet användes för att investera i mark och bruksrörelse. Exempelvis inköptes Forsvik i Västergötland år 1710:

Forsviks säteri och bruk med masugn och tillhörande rekognitionsskogar övertogs av göteborgaren Sebastian Tham. Därmed inleddes en period då släkten Tham under fyra generationer, i cirka 125 år, ägde Forsvik. Sebastian Tham, som var en av Sveriges rikaste män, bodde visserligen kvar i Göteborg men vistades mycket vid Forsvik och engagerade sig i Undenäsbygden. Redan år 1715 fick han efter påtryckning på Domkapitlet i Skara fram en lärare för barnen vid Forsviks bruk. Förutom Forsvik så innehade Sebastian Tham stora ägor, bland annat de tre säterierna Öijared, Dala och Sannum (vid det senare bodde han vid sina besök i Forsvikstrakten) samt 80 hemman i Västergötland och 88 hemman i Halland. Hans tredje hustru Elisabeth Cronström övertog Forsvik efter makens bortgång 1729.

Elisabeth Cronström var en stark och mäktig kvinna, tiobarnsmor av gammal bruksägarsläkt. Denna ”järnlady” gjorde många bra affärer och förvaltade Forsvik väl i cirka 40 år. Hon köpte bland annat säteriet Kråk och ett 30-tal hemman. Hon ägde dessutom andelar i bruk och gruvor i Kopparberg. Efter hennes död övertogs Forsvik av tre släktgrenar: Peter Tham, Isak Tham, Catarina Thams (gift von Otter) barn.

Som all järnbruksdrift krävde även Forsvik en omfattande transportorganisation. Med brukets egna båtar skeppades malm och kalksten över Vättern till Granviks masugn. Köpetackjärnet forslades först via landsväg från uppköpsstället till närmsta hamn och sedan, liksom tackorna från Granvik, med brukets båtar till Forsvik. Det mesta av smidesprodukterna fraktades till Göteborg med båt över Viken, Vänern och Göta älv med mellanliggande landsträckor, för vidare export ut i världen. Transporterna underlättades avsevärt när kanalerna förbi Trollhättan 1800 och genom Skaraborg 1822 stod färdiga.

När Peter Tham och Isak Tham avled 1787 respektive 1773 blev ägandet än mer komplext. Även om Peters ende son Pehr Tham blev störste ägaren verkade han inte haft så stort intresse eller ork för Forsvik. Det blev istället Sebastian den yngre, Casten von Otter och Vollrath Tham som utvecklade bruket vidare.

År 1816 fick bruket tillstånd att ersätta den ena stångjärnshammarem med en knipp- och fyra spikhammare, och därmed kunde en del av stångjärnet vidareförädlas på plats till spik, sågblad och andra bruksvaror som såldes i brukets handelsbod.

Under Vollrath Thams tid byggdes Göta Kanal som fick stor betydelse för Forsvik. Tanken på att binda samman Östersjön med Västerhavet fanns redan på 1500-talet, men blev en realitet först i början av 1800-talet. Forsvik var en av de platser där kanalbyggnationen påbörjades 1810. Avsikten var att sammanbinda sjön Viken med Bottensjön och därmed undvika omlastning av transporter mellan Viken och Vättern. Endast en kort landsträcka skilde de två vattendragen, men Vikens yta ligger cirka tre meter över Bottensjöns. En sluss var därför nödvändig.

De berömda bröderna Nils och John Ericsson fick sin första skolning i Forsvik där deras far arbetade som byggmästare och modern drev en matservering. Till en början blev det en konflikt mellan Göta Kanalbolag och Forsvik om behovet av vatten. Men tvisten synes ha lösts genom att Vollrath Tham fick bli direktör i Kanalbolaget.

Efter Vollrath Thams död 1836 fanns inga dödsbodelägare som var villiga att driva Forsvik vidare. Familjebolaget upplöstes därför och släkten Thams andel av Forsvik utbjöds på offentlig auktion i januari 1839.

Sebastian Thams son i första giftet, den Volrath Tham som blev delägare i Ostindiska Kompaniet, gifte sig med Anna Doroeta Biehusen (1691-1729) som var änka efter en kusin till Sebastian Tham , David Amija (III) (1684-1712).  Genom detta kom han över sin fars förmögenhet genom arv och David Amijas änkas förmögenhet genom gifte. Han blev på så vis mycket förmögen. Volrath Tham lät bygga huset på Norra Hamngatan 6 i Göteborg. Ett hus som efter hans död ärvdes av sonen med samma namn, Volrath Tham (1721-1782). Den sistnämnde var gift med Ulrika Grubb (1733-1784), syster till Niclas Sahlgrens fru Catharina Christina Grubb (1722-1772).

Volrath Tham sålde huset till Niclas Sahlgren (1701-76) och vid dennes död ärvdes det av hans dotterdotter Anna Margareta Alströmer (1766-92), gift med Nils Silfverschiöld (1753-1813).  Strax därefter köptes dock huset av Christian Arvidsson (1717-99) som vid tidpunkten dominerade exporten av trävaror i Göteborg. Christian Arvidsson var barnbarn till en syster till Niclas Sahlgren och gift med en syster till Martin Holtermans fru. Följaktligen en viktigt kugge i den göteborgska handelsmannaöverklassen kring Ostindiska Kompaniet i vilket både Martin Holterman, Christian Arvidssons bror Johan Arvidsson som hans svågrar Hans Ström och Olof Ström var engagerade.

I Ostindiska Kompaniet var också flertalet av Volrath Tham d.y.:s söner engagerade. Sebastian Tham (1714-40) var superkargör på Suecia 1739-40 och dog när detta skepp förliste vid Orkneyöarna. Christian Tham (1720-82) var superkargör på skeppet Calmar 1746-48, på Cronprinsessan Lovisa Ulrica 1748-50, Hoppet 1751-54, Prins Carl 1758-59, Finland 1762-63. Att vara superkargör innebar andel i lasten och stora förtjänster. Volrath Tham (1721-82) var i sin tur superkargör på Freeden 1746-47 och 1748-49, på Prins Carl 1750-52, Prins Friederic Adolph 1753-55 och 1759-60. Gustaf Tham (1724-1781) var superkargör på Prins Carl 1760-61 och 1763-64, Lovisa Ulrica 1766-68 samt delägare i Ostindiska Kompaniets 3.e oktroj från 1773. Alla bröderna Tham utom Sebastian kom alltså att genomföra en rad resor till Kina och Indien samt göra sig en egen förmögenhet utöver det man redan ärvt.

Christian Tham gifte sig med sin kusin Sigrid Catharina Tham (1733-60). Hon var dotter till Johan Tham (1703-35), bror till Volrath Tham d.y. Volrath Tham var gift med Ulrika Grubb (1733-84) medan Gustaf Tham var gift med Christina Maria Grill (1789-1818) dotter till Abraham Grill (1674-1725). En annan bröderna Tham, Isak Tham är stamfar till den adliga ätten Tham medan Gustaf Thams son Per-Adolf Tamm (1774-1856) avsade sig adelskapet år 1800, men adlades återigen år 1826, nu med namnet Tamm. 1843 blev ätten Tamm friherrlig.

Per Adolf Tamms mor kom alltså från familjen Grill (också delägare i Ostindiska Kompaniet) och han blev genom arv från modern och mostern Anna Johanna Grill (ägde del i Österbybruk) en av Sverige största bruksägare. Familjen Grills förmögenhet kom från järnbruk, handel och också från Ostindiska Kompaniet. Han gifte sig 1802 med sin kusin Anna Margareta Grill. Hon dog dock snart därefter. Bland de bruk som Per-Adolf Tamm ägde hela eller delar av fanns Österbybruk, Hedvigsfors, Strömbacka, Söderfors (delägare) och Iggesund. Kring 1850 var den Tammska förmögenheten en av Sveriges största. Familjen kom dock inte på något väsentligt sätt att bidra till kapitalismens framväxt i Sverige och satsade inte nämnvärt på industriutveckling. Per Adolf Tamm blev ensam ägare till Österbybruk år 1823.

Claës Gustaf Adolf Tamm (1838-1925), som efter farfaderns död 1856 ärvde dennes friherrevärdighet, studerade bergsbruk i Falun 1859-60 och övertog 1864 driften av bruken Österby och Strömbacka. Han satt 1871-1886 som eo fullmäktig i Jernkontoret vars ordförande han blev 1889 och kvarstod som det ända till 1912. Han lämnade Österby i samband med sin utnämning till statsråd 1884. Mellan 1886 och 1888 var han finansminister. Han föräldrar var Adolf Gustaf Tamm (1805-51) och Augusta Maria Sofia Rålamb. Tamm var gift med Ebba Carolina Tersmeden (1843-1921), dotter till Wilhelm Fredrik TersmedenRamnäs, och fick med henne fem barn. Den äldste sonen, Gustav (Gösta) Tamm (1866-1931) var politiker och 1905-06 jordbruksminister i Karl Staaffs första ministär. Hans barn har varit och är verksamma i en rad olika mindre företag.  1876 bildades Österbybruks AB som 1916 slogs samman med Gimo bruks AB till Gimo-Österby AB. Under 1920-talet kom de flesta av familjen Tamms bruk i Skandinaviska Bankens ägo på grund av ekonomiska problem. 1927 fusionerades många olika bruk, däribland Österby och Gimo, under ledning av Svenska Handelsbanken till den så kallade Brukskoncernen, senare Fagersta Bruks AB. 1937 såldes skogen som funnits i Gimo-Österby till Korsnäs AB. Hedvigsfors och Strömbacka köptes år 1923 av Iggesunds AB.

Flertalet av de tammska järnbruken är idag nerlagda, Strömbacka (1953), Österbybruk (1983), Hedvigsfors (herrgåden ägs av Iggesund) och Älvkarleö. Iggesunds järnbruksverksamhet lades ner 1953 men företaget finns kvar som en del av Holmens AB. Söderfors bruk finns också kvar som Erasteel Kloster AB och är franskägt.

Även de andra grenarna av familjen blev bruks- och godsägare. Exempelvis bröderna (sonsonsonsöner till Isak Tham) Sebastian Tham (1847-1923) var, liksom ättlingar, ägare till Susegården med mera i Halland och Vollrath Tham (1837-1909) verksam som ingenjör vid Huså kopparverk 1861-1864. En tredje bror Wilhelm Tham (1839-1911) blev istället industrialist. 1870-1874 hade Wilhelm Tham anställning som ingenjör vid Motala verkstad och var senare disponent vid Ankarsrums bruk samt 1876-1911 VD för Husqvarna Vapenfabriks AB och ordförande i detta bolags styrelse. Detta var en period där Husqvarnas ställning som ledande företag inom vapenindustrin befästes. Verksamheten utvidgades till allt flera områden inom metallindustrin vid sidan av jaktgevärstillverkning, däribland fabrikation av spisar, kaminer, symaskiner och cyklar. Alla tre bröderna var också politiker. En sonsonsonson till Wilhelm Tham, Henrik Tham (1967-) äger idag Häckeberga gods i Skåne via bolaget Häckeberga Säteri AB. Slottet ägs av hans bror Wilhelm Tham (1961-) via Häckeberga Slott AB. Verksamheten i slottet drivs av paret Gunilla och Bo Madsen.

Vollrath Thams son Vollrath Tham (1837-1946) var företagare och politiker. Han var bland annat VD i skogsbolaget Bergvik, senare Bergvik & Ala. Hans brorsbarns, Wilhelm Thams (1911-?) ena son, Pieter Tham (1949-) är gift med Lottie Persson, syster till Stefan Persson, huvudägare i HM. Vollrath Thams son Gustaf Tham (1900-?) var överdirektör och chef för FRA och hans son i sin tur, Vollrath Tham (1938-?) och svärsonen Charles Milburne (1930-?) har haft poster på UD.

Denne Vollrath Thams bror Percy Tham (-1931) ägde Percy Tham AB och hans dotter Brita Tham (1896-?) var gift med Ture Ström (1888-?) VD i Percy Tham AB under en period och dottern Helena (1905-?) var gift med Stig Hägglöf (1900-?), konsul samt en period direktör i Svenska Tändsticks AB. Sonsonen till Percy Tham, Sebastian Tham (1941-?) var direktör i P. Wikström Timber i Storbritannien och hans bror Pehr Tham var VD i Bergviks Sales Ltd i samma land. En annan son, Percy Tham (1907-?) övertog familjeföretaget från fadern.

Den mer kände före detta politikern Carl Tham (1939-) tillhör en yngre sidogren av den stora släkten Tham som inte har haft så stor förmögenhet eller makt.

Läs mer: Gathenhielmska, Tamms Kanal, Hudiksvalls Järnväg, UNT, Grillska huset, Vallonbruken, Strömbacka, Skånskan, Häckeberga Sportfiske,

Andra källor:
Adelskalendern
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Svensk Industrikalender 1921
Artur Attman, Svenskt järn 1600- och 1700-tal, 1986
Artur Attman, Svenskt järn och stål 1800-1914, 1986
Nordström, Bergsmän & brukspatroner, 1987
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974