DE MEST IMPOSANTA borgarhusen byggdes av köpmansfurstarna i gamla tider vid hamnen, där de kunde överblicka rörelsen, och naturligtvis byggdes de enligt gammal sed så, att bostad, kontor och lagerbodar inrymdes i samma hus. Den äldsta grenen av den berömda patricierfamiljen Sahlgren bodde sålunda i det lokal-historiskt ryktbara, för alla göteborgare välbekanta huset vid Tyska kyrkan, under det en annan rik och tongivande köpmansfamilj, den Thamska, byggde ett lika magnifikt palats vid samma gata, fast närmare hamnkanalens mynning. Detta sistnämnda hus är utan gensägelse det mest intressanta vid Norra Hamngatans början. Intressant icke allenast ur den synpunkten att det är en av stadens allra äldsta byggnader, utan ock därför att det ägts av ej mindre än fem köpmansfurstar efter varandra: Tham, Sahlgren, Arvidson, Björnberg och Röhss.
Alla göteborgare känna det gamla huset med sin höga gammaldags yttertrappa och sin av atlanter flankerade entré. Det bär adressnumret 6 vid Norra Hamngatan, men dess gård går i en vinkel ända ut mot Smedjegatan.
På denna gård stod i många år ett par åldriga träd, vilkas grenverk gåvo huvudbyggnaden i fonden och de gråa magasinen vid sidorna en viss pittoresk stämning. Sedan några år äro de borta, och gårdens byggnader ha undergått en fullständig omdaning.
Huset ifråga byggdes år 1732 av köpmannen i Göteborg, assessorn i kommerskollegium Volrath Tham, vilken beställt ritningarna till detsamma (direktör i ostindiska kompaniet) av fortifikationsmajoren Blaesing. Det bestod då av endast två våningar jämte två åt gården vettande flyglar. Enligt den äldste Göteborgsbeskrivaren Cederbourg var det, “i anseende såväl till dess struktur och indelning som till dess sirater, det kostbaraste privata hus i staden“.
Volrath Tham tillhörde den i Sveriges materiella odlingshistoria så bemärkta släkten med detta namn, vilken en gång på 1600-talet invandrat till Göteborg från Sachsen. Här i Göteborg skapade Thammarne sig i framstående köpmanshus och genom Ostindiska kompaniet högst betydande rikedomar, vilka gjorde den förste inflyttade Thammens son, Sebastian Tham, till stadens kanske mäktigaste man på sin tid. Som ett vittnesbörd härom må nämnas, att han år 1716 taxerades till 106,820 daler silvermynt, en den tiden oerhörd summa, endast överträffad av en annan samtida göteborgare.
Sebastian Tham förtjänade mycket pengar på import av spannmål under nödåren i slutet av 1600-talet. Huru jobbarna då, som i alla svåra tider, höllo sig framme förrådde Tham en gång 1697, då han inför magistraten tillkännagav, att han från sina korrespondenter i Pommern erhållit order att icke i Sverige sälja en till honom ankommen råglast, utan sända den till Holland, där rågpriset var högre. Förgrymmad över detta, kvarhöll magistraten, efter överläggning med guvernören, råglasten, vilken blev ett välkommet tillskott i stadens ytterst ringa sädesförråd. Men Tham förständigades att aldrig vidare yppa sådana planer. Om han gjorde det, ställdes honom i utsikt — trettio par spö.
Denne Sebastian Tham blev både kommerseråd och adelsman och gjorde en donation i vetenskapligt syfte. Han dog 1729.
Som son till Sebastian Tham föddes Volrath T. år 1687 och erhöll burskap som handlande år 1716. Dels genom arv, dels genom gifte med en annan rik göteborgares änka, Anna Dorotea Amija, dels genom eget förvärv blev Volrath T. mycket rik. Det hopade guldet lades ned i egendomar och gjordes även i kommande generationer så fruktbärande, att Volrath Thams sonson, Per Adolf Tamm, kunde dö som Sveriges rikaste man näst efter excellensen Carl de Geer.
Volrath Tham fick emellertid icke länge bebo sitt nya palats vid Norra Hamngatan. Han dog redan 1737 och efterlämnade flera söner, av vilka en, superkargören i Ostindiska kompaniet Volrath Tham bebodde huset efter fadern och sedermera besvågrades med den göteborgske stormannen Niklas Sahlgren.
Det var förmodligen genom detta frändskap Sahlgren sedermera blev ägare till Thamska huset. Genom den berömde patrioten, donatorn och köpmansfursten — Sveriges på sin tid tvivelsutan rikaste man — kom detta hus att bilda medelpunkten i 1700-talets sociala Göteborgsliv, ty Niklas Sahlgren, Ostindiska kompaniets mäktige direktör, var naturligtvis en mycket tongivande man. Sahlgren bodde här under den verksammaste delen av sitt liv, först ensam med familjen, sedan, efter hustruns död, tillsammans med mågen och bolagsmannen i Sahlgrenska firman August Alströmer.
Niklas Sahlgren dog 1776. Huset vid Norra Hamngatan hade han redan året före sin död sålt till dotterdottern Anna Margareta Alströmer, gift med majoren, friherre Nils Silfverschiöld.
Denna besittning blev emellertid tämligen kortvarig. Det mäktiga kommerserådet Kristian Arvidson hade nämligen uppträtt som spekulant och inom kort övergick den förnäma byggnaden i hans ägo. En värdigare efterträdare kunde de förra ägarne knappast få. Arvidson var en köpmansfurste i stor stil, en särskilt inom järn- och träexporten dominerande man. Och för övrigt kunde han ju göra gällande en viss företrädesrätt till huset, eftersom han genom sitt gifte med en dotter till köpmannen Hans Olofson Ström och Anna Elisabeth Sahlgren var befryndad med den berömda Sahlgrenska familjen.
Arvidson, född 1717, död 1799, spelade, som sagt, en tongivande roll inom Göteborgs kommersiella liv i 1700-talets senare del och ägde något av Sahlgrenarnas storvulna kynne. Det var inte utan att han försökte monopolisera vissa affärsgrenar — brädhandeln hade han, exempelvis, nästan helt och hållet slagit under sig — och hans inflytande var, tack vare hans rikedom, företagsamhet och den vasa-stjärna han erhållit av Gustaf III, ofantligt.
En brevskrivare från Göteborg till Gjörwells Allmänna tidningar betygar också år 1772, att kommerserådet Kristian Arvidsons förtjänster om den svenska handeln är av yppersta värde. “Vår ort har, heter det, aldrig förr sett ett contoir, varest 16 betjänter hava ständiga sysslor. Han är den störste avnämare av järn, och plägar merendels herr Arvidson vid varje vintermarknad i Kristinehamn sluta köp om 40,000 skeppund järn.
Vid alla Ostindiska kompaniets auktioner tager han ett ansenligt kvantum, och går dess handel på de flesta platser i Europa. Jag förtiger det mesta, men nämner blott för denna gången dess masthandel, som sträcker sig till Spanien, Frankrike och England.
Han äger alla de kostbara sågarna vid Edet för sin räkning, och har själv vid dess gård, Österryd kallad, inrättat en, vars make näppeligen lär finnas. Den sågar på en gång 150 å 200 bräder och går oupphörligen. Vid dess gård Floda ser man, att en omtänkt ekonomi där hushållat. –-Nog av, att herr Arvidson är i alla avseenden en av de medborgare, som på ett utmärkt vis gagnar fäderneslandet och som gör heder åt svenska namnet”.
I det mäktiga klöverblad, som i slutet av 1700-talet stod högst på den merkantila rangskalan i Göteborg — Sahlgren & Alströmer, Arvidson & Söner och John Hall & Co. — intog som man ser Arvidsonska firman det andra rummet.
Efter kommerserådets död blev det år 1802 stagnation i de Arvidsonska affärerna. Om detta berodde på bristande insikt hos sonen, brukspatronen och bergsrådet Niklas Arvidson eller av den förskräckliga eldsvådan sistnämnda år, vilken ådrog köpmännen oerhörda kapitalförluster, må vara osagt.
Det Sahlgren-Arvidsonska huset vid Norra Hamngatan hade emellertid övergått till en ny, man kan knappt säga stjärna, snarare komet, på det kommersiella livets Göteborgshimmel. Det var storköpmannen, spannmålshandlaren och brännvinsbrännaren Niklas Björnberg, som övertog det gamla patricierhuset efter Arvidson. Om denne robuste man, vilken var ett sannskyldigt barn av sin egendomliga tid, har det skrivits åtskilligt, och det är om honom hans Göteborgs-samtida, den berömde landshövdingen von Rosen fällde det omdömet, att “han var den sämste köpmannen i Göteborg, på karaktärens sida betraktad”.
[…]
DET GAMLA PATRICIERHUSET kom några år efter ovannämnda [Björnbergska upploppet, utelämnat i denna publicering, DGG] ägare under en ny kraftfull köpman och blev förbundet med ett av stadens största och rikaste handelshus på 1800-talet, det Röhsska. Detta grundlädes 1827, då en apotekarelev från Sleswig-Holstein vid namn Wilh. Röhss slog sig ned i Göteborg. Han hade lärt konsten att färga turkiskt garn och satte upp ett färgeri på Levanten. Men han ägde även det allra ypperligaste affärshuvud och förstod att kommersa i stor stil.
Wilh. Röhss var född den 20 september 1796 i Sleswig, där fadern var bokhandlare, och avlade farmaceutisk examen 1818. Apotekarbanan gav han emellertid på båten, ty inom kort ägnade han sig åt köpmansyrket och besökte flera gånger de skandinaviska länderna, där han gjorde affärer. Med öppen blick för det verksamhetsområde Sverige erbjöd för företagsamheten och affärsskickligheten beslöt han bosätta sig där och anlade år 1827 å det ovannämnda färgeriet. 1828 blev han svensk medborgare, upptogs 1829 i Handelssocieteten och erhöll 1830 burskap såsom borgare i Göteborg. Året därpå ingick han bolag med handl. Johan Gabriel Grönvall, vilka båda bedrevo handel och fabriksrörelse under firma Grönvall & Röhss, och år 1839, då Grönvall frånträdde affärerna, upptog han som kompanjon handl. Elis Fredrik Brusewitz och bildade firmorna Röhss & Brusewitz samt J. G. Grönvall & Co. År 1853 lämnade han dessa firmor och etablerade sig på egen hand, de två sista åren av sitt liv med äldste sonen Wilh. Röhss som kompanjon.
Wilh. Röhss d. ä. var en verksamhetslysten och mångfrestande man, vars olika affärsföretag — sockerbruk, färgeri, bomullsspinneri, pappersbruk och andra fabriksanläggningar samt import- och
exportaffärer — leddes med överlägsen skicklighet och förvärvade honom stort anseende som affärsman och en betydlig förmögenhet.
Han dog den 24 juni 1858, efterlämnande en förmögenhet på cirka två millioner. Änkan förkovrade dessa pengar med mycket förstånd. Denna änkefru Carin Röhss, dotter till en handlande Bressander — vilken inom parentes sagt på sin tid, därför att han höll öppen bod, icke ansågs fin nog att slippa in i The Royal Bachelors Club, stadens förnämsta slutna sällskap — denna, säga vi, ägde de flesta aktierna i det bolag, som exploaterade Göteborgs gasverk, allt med det resultat att hon vid sin död kunde åt sju barn överlämna en förmögenhet av 5,600,000 kronor.
De båda sönerna, Wilhelm och August Röhss, hade under tiden arbetat med mycken framgång i firman. Efter fransk-tyska kriget inträdde, som man vet, lysande konjunkturer på världsmarknaden, och de svenskar som i stort sysslade med järn- och träaffärer inhöstade enorma vinster. Röhssarna, som ägde hälften av Ljusne-Voxna-verken och andra bruk, utskeppade väldiga laster av dessa landets förnämsta exportartiklar och därefter sålde de sin andel i nämnda verk för ej mindre än — fyra millioner. När fadern inköpte densamma gav han, enligt en uppgift, inte mer än 400,000 kronor.
Huset vid Norra Hamngatan var med sina många lager- och kontorslokaler en god inkomstkälla för Röhssarna, vilka därifrån dirigerade sin stora handels- och rederirörelse på en tid, då vart och ett av Göteborgs mera betydande köpmanshus kunde sätta en flotta av femton upp till tjugo egna skepp i sjön, i segelskutornas gyllne dagar.
Om man medräknar allt som skänkts bort, ägde de båda Röhssarna helt säkert femton millioner och med en del av dessa hugfäste de sina namn genom ett storslaget mecenatskap. Tack vare Wilhelm Röhss den yngres sista vilja fick Göteborg sin andra stora milliondonation, varigenom Röhsska Konstslöjdsmuseet upprättades.
Den noblaste och på sin tid mest kände av de båda bröderna var ovedersägligen August Röhss. Han var en typisk exponent för den goda samfundsanda, som i alla tider behärskat de större göteborgsköpmännen. Han var köpmansfurste och mecenat i verkligt stor stil, den mest bemärkte på sin tid vid sidan om Oscar Ekman och Dicksönerna.
August Röhss föddes i Göteborg den 20 juli 1836. Efter att hava genomgått Chalmerska institutet och Bergsskolan i Falun ägnade han sig åt bergsbruk, varåt hans håg låg, men efter faderns frånfälle kom han in i det merkantila livet och ingick 1860 såsom delägare i firman Wilh. Röhss & Co.
Hans arbetsförmåga togs snart i anspråk för en mängd institutioner. Dessutom var han stadsfullmäktig i många år.
Det var emellertid andra och högre intressen än de praktiska han understödde. Det var i främsta rummet konsten och konstnärerna han omfattade med sitt varmaste intresse. Genom att understödja de bildande konsternas utövare, genom att med kärleksfullt intresse omhulda de offentliga institutioner, där konsten har sin fristad, genom gåvor till dessa och genom donationer, ägnade att främja konstens utveckling i vårt land, har han blivit en av samma konsts mest nitiske befrämjare.
Det är förnämligast i Göteborgs Museum, Nationalmuseum och Akademien för de fria konsterna vi finna de mest talande vittnesbörden om August Röhss’ stora mecenatskap. I det förstnämnda finna vi sålunda Nils Forsbergs stora historiska målning “Gustaf Adolf vid Liitzen” och samme målares “Akrobater”, Oscar Björcks “Susanna i badet”, Henrik Ankarcronas “Fälttåg i Algier“, Allan Österlinds “Råttfångaren“, G. Thurners stora duk “Landskap från Champagne” samt ett stort norskt klipplandskap av Marcus Larson; Brambecks marmorgrupp “Sorg”, Verner Åkermans “Strandfynd”, grupp i marmor, samt Oscar II:s byst i marmor av Ingel Fallstedt m. fl. gåvor av Röhss. De målade glasfönstren i kyrksalen å museum, utförda av artisten Callmander, voro likaledes bekostade av honom. Museet erhöll dessutom flera gånger avsevärda belopp för inköp av hembjudna föremål och detta icke endast för konstavdelningen utan för museets alla avdelningar.
Nationalmuseum har av August Röhss erhållit som gåva bl. a. Nils Forsbergs väldiga målning “En hjältes död“. Och år 1894 erhöll Akademien för de fria konsterna en summa av femtio tusen kronor att i mån av behov användas till fullbordande och konstnärlig utstyrsel av Akademiens nybyggnad.
Här i Göteborg var August Röhss ordförande i Konstföreningen och som sådan naturligtvis varmt intresserad av Valand. “Gång på gång skänkte han medel för att understödja föreningens verksamhet, vare sig det gällde att förvärva en dyrbar tavla eller att anordna en utställning, och när Valand en gång var nära att bliva ett byte för tomtjobbare, trädde Röhss emellan på ett storartat sätt. För att åt Göteborg bibehålla en lämplig konstutställningslokal inköpte han ett större antal aktier i huset — summan steg till 30- å 40,000 kronor — och skänkte sedan aktierna till Göteborgs Museum med villkor att styrelsen för detta skulle tillse, att dessa för all framtid användes endast för sitt ursprungliga ändamål“.
Men det är icke konsten allenast som i honom funnit en givmild befrämjare. Mycket annat, särskilt i Göteborg, ser i honom en varm välgörare. Sålunda skänkte han i slutet av år 1894 nödiga medel till inköp av möbler, husgeråd och inventarier till Göteborgs nya Ålderdomshem, sålunda bevisande sin omtanke för de ringa i samhället. Om hans gåvor till Göteborgs Stadsbibliotek har jag förut ordat. I samband med hans intresse för vetenskapen stod för övrigt den stora donationen till Göteborgs Högskola å 350,000 kronor.
August Röhss stod i det bästa förhållande till konstnärerna och hjälpte flera av dem på deras bana.
Nils Forsberg är ett av de talande exemplen härpå.
“Över hela August Röhss’ personlighet låg något imponerande och värdigt. Den långa eleganta gestalten, den ståtliga hållningen, det klara ögat, förståndigt och prövande, de fina aristokratiska rörelserna, det något reserverade sättet, allt gjorde honom till en verklig stormannatyp.“
August Röhss dog den 22 oktober 1904 och vilar i ett storslaget mausoleum å Östra begravningsplatsen. När hans testamente öppnades, befanns det att han till olika institutioner och anstalter i Göteborg donerat ej mindre än 635,000 kronor.
Den minnesvärda byggnaden vid Norra Hamngatan äges nu av Fastighetsbolaget Commercia, dirigerat av skeppsmäklarna G. och J. Sandström, och anses vara stadens största fastighet.
Genom kammarherre Lagerbergs försorg har ett sovgemak, med ett tak prytt av ätten Thams vapen i gips, samt ett par skjutdörrar från byggnadens inre bevarats åt eftervärlden i Göteborgs museum.
Ovanstående är utdrag ur CRA Fredbergs Det gamla Göteborg
I början av 1800-talet tillbyggdes huset i kvarteret Gamla Tullen med en tredje våning. Fastighets AB Commercia som tog över efter familjen Röhss genomförde en ombyggnad 1904-1908. En fjärde våning tillkom mot Norra Hamngatan och hela huset kontoriserades. 1930 såldes huset till Mustads Fastighets AB. Åren 1934-1935 företogs nästa större ombyggnad, då vinden inreddes. Senare kom huset att utgöra en del av Broströmskoncernens kontorskomplex som omfattade en stor del av kvarteret.
Mustads Fastighets AB sålde år 2015 fastigheten till ett konsortium bestående av Grandab Management, Profura Fastigheter, HA Bygg (med Roland Hanzén som VD och majoritetssägare), FL Fastigheter med flera
Ett svar på ”Thamska huset”