Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Martin Holterman

Ostindiska Kompaniet – fjärde oktrojen 1786-1806

Del 6 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den fjärde oktrojen bildades trots att en del personer varande för att det under de villkor som fanns inte fanns ekonomiska förutsättningar för en lönsam verksamhet. En av dem som varnade för fortsatt verksamhet var superkargören Peter Johan Bladh som istället ville se en helt annan väg framår än fortsatt handel på de existerande villkoren:

Under sin vistelse i Kanton hade han utarbetat en plan till omorganisation av kompaniet till ett av alla europeiska nationer utom engelsmannen bestående bolag, som skulle förmå kinesiska regeringen, att alldeles utesluta England från handeln på Kina. Han ville därmed förhindra engelsmännen, att småningom tillvälla sig herraväldet i Kina, likasom de gjort i Indien. Bladh var övertygad, att en sådan omläggning av handelspolitiken i Ostindien skulle göra kompaniets affärer lysande. ”Men”, skriver han härom, ”ålderstegne Directeurer, som troget länge tråkat en och samma bana, – – lånte inga öron til et Förslag, som hvarken var deras egen påfinning, eller öfverensstämde med sakernas jämna gång under deras tid”.

Bolaget kom dock ända att bildas och de direktörer som stannade kvar från tredje oktrojen var Martin Holterman, C.G. Küsel, Johan Liljencrantz, Johan Abraham Grill  och Patrik Alströmer. Nya direktörer från 1786 blev Martin Törngren och Anders Arfwedson. Arfwedson hade tidigare varit superkargör

Holterman var en av de största delägarna i den tredje oktrojen och var sannolikt sn större investerare även i den fjärde. Av de större delägare som är kända från den fjärde oktrojen märks också Martin Törngren bland direktörerna och dessutom Johan Albert Kantzow. Med stor sannolikhet var också fler av dem som senare skulle bli direktörer eller deras firmor också större aktieägare, exempelvis William Chalmers, Olof Lindahl, Laurens Tarras, Jonas Tranchell, sekreteraren Carl-Henrik Tranchell, handelshuset Wennerquist, familjen Hebbe, Christian Adolf König, Martin Hagbohm, Carl Erik Lagerheim och Sven-Olof Rosenberg.

Johan Liljencrantz som var direktör i Ostindiska kompaniet var också en av intiativtagarna till Svenska Västindiska Kompaniet med bas i Stockholm. I Västindiska Kompaniet var även Wennerquist & Co, Kantzow, Hebbe samt  Tottie & Arfwedson bland de större aktieägarna.

När Martin Holterman dog år 1793 ersattes han som direktör av William Chalmers som just kommit hem från Ostasien efter minst 10 år där, varav ungefär hälften som fast superkargör i Kanton. C.G. Küsel dog 1795, Martin Törngren och Johan Abraham Grill 1799 och Patrik Alströmer år 1804.

Nya direktörer år 1798 blev Olof Lindahl (dog 1801) och Jonas Tranchell. 1799 blev Johan Wennerquist (d.y.), Laurens Tarras, Simon Bernhard Hebbe (död 1803), Christian Adolf König (död 1803), Carl Erik Lagerheim, Martin Hagbohm och Sven Olof Rosenberg direktörer.

Bolaget gick inte med vinst och ingen utdelning till aktieägarna genomfördes. Redan 1789-92 konstaterades det vid huvudparticipanternas möten att bolagets ekonomiska ställning var helt undergrävd. Bland annat beroende på att en fjärdedel av kapitalet gått åt för att köpa fartyg och byggnader från tredje oktrojen.

Vid oktrojens slut 1806 konstaterades att bolaget var konkursfärdigt. Avvecklingen sköttes främst av Jonas Tranchell och William Chalmers då flera av de andra direktörerna tycks ha lämnat skutan och de deltog inte i direktionsmöten etc. 1809 försattes bolaget slutgiltigt i konkurs.

Det var alltså inte den femte oktrojen som fick sin privilegier från 1806 som gick i konkurs vilket många författare verkar tro utan den fjärde. Den femte oktrojen gav bra utdelning till sina investerare, kanske mycket på grund av att de inte skickade några egna skepp avvecklades 1813 och gick inte i konkurs.

Under den fjärde oktrojen tjänade investerarna ingenting och ingen av direktörerna blev rik på sin investeringar så som varit fallet under tidigare oktrojer. Inte heller kunde superkargörer ombord tjäna stora pengar genom att ha procent på vinsterna från resorna så nästan alla resor gick med förlust.

Under tidigare oktrojer hade den viktigaste inkomstkällan för såväl Ostindiska Kompaniet som enskilda personer varit tesmuggling till Storbritannien. 1784 ryckte den brittiska regeringen bort möjligheten att tjäna pengar på tesmuggling genom att kraftigt sänka tullen. Därefter var vinsterna på tehandel mycket mindre och den ekonomiska grundvalen för Svenska Ostindiska Kompaniet fanns inte längre. Det blev olönsamt att skicka egna skepp till Ostindien för att lasta te. Problemen ökade ytterligare 1791 förbjöd Nederländerna teimport från andra länders bolag. På 1790-talet tilltog också konkurrensen från US-amerikanska skepp.

Av det totala antalet fartygsresor (32 stycken, egentligen 31,5 då ett skepp köptes på Ile de France (Mauritius)) som genomfördes med Ostindiska Kompaniets skepp under 4:e oktrojen gick enbart 13 med vinst enligt en uppställning i Sven T Kjellbergs bok om Ostindiska Kompaniet, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813.

Enda sättet att tjäna pengar för superkargörerna under den fjärde oktrojen var privat handel i Ostasien. Detta gynnade främst de fasta superkargörerna i Kanton, men sannolikt även andra. En av de viktigaste varorna i denna ostasiatiska handel var opium som smugglades från Bengalen och in i Kina.

Att tjäna pengar på opiumsmuggling var något som blev möjligt från 1757 då brittiska East India Company erövrade Bengalen och tog kontroll över opiumodlingen. Detta var sannolikt den största inkomstkällan för många av de aktiva i Svensk Ostindiska Kompaniet under den fjärde oktrojen och hade stor betydelse för många även under den tredje.

Genom att perioden också plågades av krig där Sverige var inblandat blev det svårt att försäkra de svenska skeppen och lyckades det så blev det dyrt. De höga försäkringspremierna gjorde det ändå svårare att få någon vinst i verksamheten. Krigen orsakade också att svenska skepp fick ligga och vänta på eskorterande krigsfartyg eller att de uppbringades av främmande makt. 1788 utbröt krig mellan Sverige och Ryssland. Det ledde till att skeppen Götheborg (II) och Cron Prins Gustaf fick ligga stilla en längre tid i Portsmouth innan de fick möjlighet att segla med en konvoj hem. Detta innebar extra kostnader och dessutom lägre priser på auktionen av varorna.

När det sen blev fred och ett förbund med Ryssland år 1799 började britterna kapa och uppbringa svenska skepp. Så skedde medSophia Magdalena på väg hem. Skeppet fördes till Kap och hölls kvar till ett handelsavtal med Storbritannien kommit till stånd. På en resa med kaffe från Batavia till Amsterdam kapades skeppet Westergöthland av britterna och fördes till Yarmouth. Efter en tid släppte skeppet fritt bara för att ånyo stoppas av en brittisk fregatt och återföras till Yarmouth. När Westergöthland sen till slut släpptes kunde varorna inte säljas med vinst i Amsterdam. Det slutade med att också skeppet såldes i den nederländska staden.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Götheborg II Varvet Viken Gbg 530 20 170 1788-1796
Drottningen Varvet Viken Gbg 543 20 150 1798-1806
Maria Carolina Byggd i Frankrike 320 10 80 1798-1806
Östergöthland Norrköping 266 14 56 1799-1804
Westergöthland Gamla varvet Gbg 162 8 1799-1802
Fredrik Julius Kaas 1800 (inhyrt?)
Adonis 1800 (inhyrt?)
Fredrica Byggd i utlandet 243 12 56 1800-1806
Prinsessan Karlskrona 283 16 70 1802-1805
Wasa Karlskrona 478 20 167 1803-1805

 

Advertisements

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797

Lazarus om Martin Holterman

Endast för medlemmar

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.

Holterman & Söner

Martin Holterman, föddes 1715 i Hamburg och dog 1793 i Göteborg. Han fick burskap som handelsman i Göteborg år 1755 och var bisittare i handelssocieteten från 1758 till 1770 samt direktör i Ostindiska kompaniet under tredje oktrojen 1766-1787.

Han var gift med Anna Mariana Ström (1727-64) i sitt första äktenskap, Hon var dotter till grosshandlaren Hans Olofsson Ström och Anna Sahlgren samt därmed också systerdotter till Niclas Sahlgren. Därmed var han också svåger till den framgångsrike handelsmannen Christian Arfvidsson. Holterman arbetade en period för Niclas Sahlgren som prokurist. Hans andra hustru var Charlotta Arfwedson (1741-1801), dotter till handlanden i Stockholm Abraham Arfwedson (1698-1779) och Maria Elisabet Pauli.

I Martin Holtermans första äktenskap föddes Johan Peter Holterman (1757-1793) och Niclas Holterman (1758-1824) samt dotterna Anna Elisabeth Holterman (1759-1801). Den sistnämnda var gift med Jacob Arfwedson (1743-1812).  Även i andra äktenskapet föddes tre barn, Martin Abraham Holterman (1766-1838),  Maria Charlotta Holterman (1768-1841), gift med Anders von Wahrendorff, Jacob Holterman (1769-1789) samt Carl Fredrik Holterman (1774-1793).

Svärfadern Hans Olofsson Ström var en av Göteborgs största järnexportörer och förmodligen också en exportör av te. Martin Holterman kom sannolikt att överta en del av den järnexport och de kontakter som Ström tidigare hade ombesörjt och hade förmodligen också goda kontakter genom närheten till Niclas Sahlgren. Järnexport och teexport hörde sannolikt ihop vid denna tid, med te som varande den ekonomiskt viktigare varan. Te smugglades till Storbritannien, förmodligen med samma fartyg som också transporterade järn.

1760 exporterade Martin Holterman 370 ton järn, 1770 80 ton, 1777 90 ton, 1790 1 000 ton och år 1800 2 200 ton (20% av exporten via Göteborg). De tre sönernas om överlevde till vuxen ålder blev förmodligen delägare i firman på 1780-talet varefter firman benämndes Martin Holterman & Söner. Riktigt stor järnexportör tycks alltså den Holtermanska firman inte ha blivit förrän AP Fröding börjat arbeta i firman. AP Fröding blev delägare 1794, tillsammans med Martin Holterman d.y. De andra två bröderna Holterman tycks vid denna tid ha lämnat firman för att istället fokusera sillhandel, trankokeri och sillsalteri i en egen firma, J. P. & N. Holterman. 1809 dog AP Fröding och hans änka Elisabeth Minten övertog huvudägandet i firman som hon drev vidare under namnet AP Frödings Enka & Co.

Martin Holterman

I början av 1800-talet fortsatte Holterman att vara den näst största eller tredje största järnexportören i Göteborg med 17% av exporten 1803, 15% 1805, 11% 1808, 24% 1810 och 13% 1815. Sistnämnda år heter firman AP Frödings Enka & Co. Största järnexportfirman fram till sin konkurs år 1807 var John Hall & Co och medtävlare om plats två var firman Low & Smith. Den Holtermanska firman var aldrig störst.

Den Holtermanska firman var också en av Göteborgs större importfirmor med import av spannmål, socker och salt. Sillverksamheten bedrevs av allt att döma i ett annat företag vilket redan nämnts. 1770 var Holterman stadens tredje största importör rent värdemässigt och 1777 den femte största. Holtermans viktigaste importvara var spannmål från Östersjöområdet, 1760 importerades 140 ton, 1770 670 ton, 1777 650 ton och 1790 210 ton. Saltet importerades från Italien och Portugal, lite varierande år från år (1760 60 ton, 1770 200 ton, 1777 200 ton, 1790 175 ton). Den Holtermanska firman importerade även kaffe och textilier.

Martin Holterman d.ä. investerade även i fartygsandelar, fastigheter och i Värmlands bruksegendomar. Bland dessa märktes Krontorp (Bäckhammar), Dömle- och Kvartorpsverken samt Bosjöhyttan. Hans önskan var att dessa efter hans död skulle utgöra fideikommiss för hans barn. 1802 upphävdes fidekommisset. Sonen Niclas Holterman kom efterhand att bli en större bruksägare i Värmland och sannolikt exporterades hans järn via den Frödingska (f.d. Holtermanska) firman.

Familjen Ströms handelshus

1730 var en av Göteborgs största järnexportfirmor Hans Olofsson Ström (1683-1761) som det året exporterade 1 300 ton och därmed var tredjen störst efter Thomas Mould & Co och Grundy & Ridout.  Hans Olofsson Ström fick burskap 1712 och blev medlem i Handelsocieteten år 1717.

Samtidigt var brodern Berge Olofsson Ström (1688-1762, ibland Börje eller Birger)) en stor järnexportör från Stockholm. Av Stockholms totala export (alla varor) år 1730 svarade Ström för 3%. Det var mer än Plomgren exporterade för samma år och nästan lika mycket som John Montgomery. Berge Olofsson Ström var  dessutom disponent vid Söderfors bruk från 1734 till 1748.Berge Olofsson Ström var från 1747 ägare till ön i Stockholms ström som idag heter Strömsborg efter honom. Han lät också uppföra överkommissariens hus på Riddarholmen.

På 1720-talet tycks Hans Olofsson Ström ha blivit ägare till ett antal järnbruk i Uppland, dels Strömsberg och Västland, från 1724 Söderfors på arrende och från 1725 också Högbo bruk i vilket han redan tidigare var delägare. 1732 sålde han andelarna i Högbo till Martin Martens, 1734 sålde han Strömsberg till Charles De Geer och överlät arrendet på Söderfors till brodern Berge Olofsson Ström. 1736 hade Carl Broman köpt upp Söderfors och han sålde det kort därefter till Claes Grill och Mikael Hising. Han finansierade också uppbygget av ett antal bruk i Dalarna som byggdes av Zebastian Grave (1684-1748):

Med ett kapital, som försträcktes honom af grosshandlaren i Göteborg Hans Olofsson Ström, grep Grave verket an och uppbygde på den jemförelsevis korta tiden af femton år tre bruk och två masugnar, nämligen Gravendals bruk med Strömsdals masugn, samt Fredriksbergs och Annefors bruk med Ulriksbergs smälthytta, alla belägna i Säfsnäs socken i Dalarne. Då dessa verk 1736 delades, behöll Ström de två förstnämda och Grave de tre senare.

Hans Olofsson Ström var svärson till Nils Persson (Sahlgren) och Sara Herwegh och därmed svåger till Niclas Sahlgren och Jacob Sahlgren. Sara Herweghs dödsbo var 1730 den fjärde största järnexportören i Göteborg.

Varför det var Hans Olofsson Ström som köpte bruken i Uppland och inte brodern Berge Olofsson Ström som hade handelsfirma i Stockholm är obekant. Men det verkar onekligen lite konstigt. Måhända var Hans Olofsson Ström betydligt rikare genom arvet från Nils Perssson som var en av de allra rikaste personerna i Göteborg vid denna tid.

Export av stångjärn dominerade totalt utförseln från Göteborg vid denna tid så de största järnexportörerna var också de största exportörerna totalt. Från mitten av 1730-talet ökade exporten (återexporten) av Ostindiska varor, främst te och vid mitten av 1750-talet så började exporten av salt sill för att tiotalet år senare följas av tran.

När det gäller järnexporten så  övertogs denna efter Hans Olofsson Ströms död av hans svärsöner Christian Arfvidsson och Martin Holterman. Sönerna Nils Ström (1714-83) och Olof Ström (1716-64) var istället engagerade i handeln med Ostindiska varor och var engagerade i Ostindiska kompaniet på olika sätt. Nils Ström och Olof Ström kom också att bli svågrar med Niclas Sahlgren precis som fadern var, Detta genom att Sahlgren i sitt andra äktenskap gifte sig med en dotter till Vilhelm Grubb. Även Nils Ström (i sitt första äktenskap) och Olof Ström var gifta med döttrar till honom. Familjen Ström var med stor sannolikhet också en stor exportör av te, ofta var det Niclas Sahlgren som köpte te på Ostindiska Kompaniets auktioner för sina svågrar och systersöner i familjen Ström.

Strömsborg

Strömsborg 1768

Berge Olofsson Ströms verksamhet togs över av sonen Johan Fredrik Ström (1731-81) som från 1773 var direktör i Ostindiska kompaniet. Han var gift med Cornelia Hall, som övertagit järnexportverksamhet från sin tidigare make Benjamin Hall. Johan Fredrik Ström blev därmed styvfar till John Hall d.ä. 1752 var Christan Arfvidsson en stor järnexportör i Göteborg med 1 200 ton och Cornelia Hall var en lite mindre exportör med sina 1 000 ton. En annan stor exportör av järn var Petter Bagge som tidigare arbetat åt Hans Olofsson Ström. Arbetat åt Ström hade också G.F. Beyer, superkargör i Ostindiska kompaniet. Även sonen Gabriel Ström (1740-85) var aktiv i Ostindiska kompaniet där han blev kapten år 1777. Han var dessutom grosshandlare, först i Göteborg och sedan i Stockholm. Han var gift med Lona Clementina Maule (1746-84).

1752 hörde även Niclas Sahlgren till de större järnexportörerna, men han var framförallt en stor uppköpare och förlagsgivare till järnbruk i Värmland. Han köpte betydligt mer än han exporterade och man kan anta att han sålde en del till både sina släktingar Arfvidsson och Hall som till Bagge och Jaraldt. Dessa köpte dessutom säkerligen upp järn för egen del och via faktorer i Vänersborg.

Fröding – Ostindiska och järnverk

Del 17 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Fröding är en mycket okänd handelsfamilj från tiden för kapitalismens genombrott i Sverige. Liksom flera familjer från Göteborg, exempelvis Tranchell, så kan man spåra deras förmögenhet tillbaka till Ostindiska Kompaniets dagar. 1778 kom Anders P. Fröding till Göteborg från Frölunda i Odensåkers socken i Västergötland. Han fick anställning som informator hos familjen Minten på Bagaregården men fick snart anställning i den stora Björnbergska handelsfirman i vilken Johan Minten d.y var delägare. Därefter övergick han till anställning i handelsfirman Martin Holterman, ägd av direktören i Ostindiska kompaniet, Martin Holterman (1715-93).

Martin Holterman var gift med Anna Mariana Ström (1727-64), med två bröder verksamma inom Ostindiska Kompaniet. Hon var dessutom syster till Niclas Sahlgren och Jacob Sahlgren, två av den tidens rikaste män och ockå verksamma i Ostindiska Kompaniet. Han var bland annat direktör och delägare i Ostindiska Kompaniets mycket lönsamma 3:e oktroj mellan 1777 och 1786. Därefter var han också direktör och delägare i den 4:e oktrojen som inte var lika lyckosam från 1786 till sin död.

Utöver detta investerade Holterman också i värmländska bruksegendomar, såsom Bosjöhyttan, Krontorp, Dömle- och Kvartorpsverken. Hans önskan var att dessa efter hans död skulle utgöra fideikommiss för hans barn. År 1802 upphävdes dock bruksfideikommisset av kungen och egendomarna skiftades mellan ägarna. Han Hade tre söner, Martin Holterman (1766-1838) i andra äktenskapet med Charlotta Arfwedsson (1741-1801) och i första äktenskapet Johan Peter Holterman (1757-1793), Niclas Holterman (158-1824) och två döttrar, Anna Elisabeth Holterman (1759-1801), gift med Jacob Arfwedsson, också aktiv i Ostindiska Kompaniet, och Maria Charlotta Holterman, gift med Anders von Wahrendorff. De ägde Taxinge-Näsby och byggde det slott som ännu finns kvar. Deras son var Martin von Wahrendorff (1789-1861).

Martin Holterman d.y. var fortsatt aktiv i faderns firma och blev efter att ha lämnat denna legationsråd i Paris. Niklas Holterman köpte godset Forsby i Södermanland och drog sig tillbaka från köpmanslivet. Även Johan Peter drog sid tidigt tillbaka från affärerna, i hans fall p.g.a. sjukdom. Den sistnämnde donerade stora summor till Göteborgs stad.

1794 blev Anders P. Fröding delägare i den holtermanska firman vid sidan av Martin Holterman d.y. Vid Frödings död år 1809 övertogs huvudägandet i firman av hans änka Elisabeth Minten. Hon lät ändra namn på firman till A.P. Frödings Enka & Co. Anders Fröding och Elisabeth Minten gifte sig 1795 och övertog då också Bagaregården. Änkan sålde denna år 1811. Firman Martin Holterman / AP Frödings Enka var också verksamma inom sillhanteringen med sillsalterier och trankokerier. Elisabeth Mintens syster Sara Minten var gift med Johan Jacob Ekman.

Sonen Anders Fröding (1802-1860) övertog firman efter modern och systern Wilhelmina Fröding (1805-1878) gifte sig med Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta. Sålunda kom en del av den Frödingska förmögenheten att användas i L.J. Hiertas olika publicist- och industriprojekt.

Anders Frödings son Hugo Fröding (1842-1930) blev militärattaché vid svenska ambassaden i Berlin, skribent och författare. Hans bror, konsul August Fröding grundade firman A. Fröding & Co år 1865 tillsammans med Sten Helling (1839-1921).  Sten Helling var i sitt första äktenskap gift med Thekla Krafft (1848-1869), vars mor kom från familjen Prytz. I andra äktenskapet var han gift med Eliza Karolina Willerding (1852-1935), dotter till grosshandlaren Edvin Willerding.

Degerfors Järnverk köptes på exekutiv auktion år 1868 och 1870 ombildades järnverket till ett aktiebolag. Firman blev därefter starkt engagerad i utbyggnaden av Degerfors till ett modernt järnverk samt tog hand om dettas export. Man hanterade även järnexporten från Gravendals och Fredriksbergs lancashirebruk på gränsen mellan Värmland och Dalarna. Mellan 1870 och 1895 var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg. Firman exporterade även pappersmassa och trävaror. 1921 dog Sten Helling. Efter Sten Hellings död blev sonen Nils Hugo Fredrik (Freddy) Helling (1875-?) delägare i firman.

1886 rekonstruerades Degerfors Jernverks AB och blev Strömsnäs Jernverks AB. Företaget tycks därefter ha kontrollerats av familjen Odelberg (Odelberg & Olsson) tillsammans med Sten Helling och familjen Fröding. Sten Helling satt förutom i järnverksbolagets styrelse också i styrelserna för Göteborgs Köpmansbank 1900-04, Göteborgs och Bohus Läns Sparbank 1903-19 och i Skandinaviska Kredit AB 1910-19. Han var också lokalpolitiker i Göteborg.

Författaren Gustaf Fröding (1860-1911) tillhörde en annan familj Fröding från Värmland.

Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg,

Ström – familj som blev rik på den ostindiska handeln

Del 7 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Olof Hansson (-1710) var handlande och rådman i Marstrand. Två av hans söner, Hans Olofsson (1683-1761) och Berge Olofsson (1688-1762) blev grosshandlare. Den förstnämnde i Göteborg och den sistnämnde i Stockholm. Hans Olofsson Ström var gift med Anna Elisabeth Sahlgren (-1733), syster till Jacob Sahlgren (-1736) och Niclas Sahlgren (1701-1776). Niclas Sahlgren var intiativtagare till och direktör i Ostindiska kompaniet. Han var en av Sveriges rikaste personer på sin tid.

Nils Ström (1714-1783), son till Hans Olofsson var i sitt först äktenskap gift med Wilhelmina Grubb (1728-62), syster till Catharina Christina Grubb som var gift med Niclas Sahlgren i dennes andra äktenskap. De var även systrar till Ulrika Grubb, gift med Volrath Tham (1687-1737),  direktör i Ostindiska, Magdalena Grubb, gift med Nils Ströms bror Olof Ström (1716-74) och Hans Wilhelm Grubb (1724-98). I sitt andra äktenskap var Nils Ström gift med Catharina Arfwedsson (1737-93), dotter till den rike köpmannen Abraham Arfwedson och syster till Carl Kristoffer Arfwedson (1725-1826) , delägare i firman Tottie & Arfwedson. Den senares son Carl Abraham Arfwedson (1774-1861) var direktör i Ostindiska kompaniet 1806-13.

Nils Ström var först bland annat superkargör i Ostindiska kompaniet och sedan direktör 1763-66. Han övertog också faderns handelsrörelse och var bruksägare. Olof Ström var för sin del superkargör i Ostindiska Kompaniet och genomförde betydligt fler resor än den äldre brodern. De båda brödernas systrar Christina Levina Ström (1720-1759) och Anna Mariana Ström (1727-64) var både gifta med mäktiga män. Den förstnämnda med kommerserådet Christian Arfvidson (1717-99) och den senare med Martin Holterman (1715-93). I sitt andra gifte var Martin Holterman gift med Charlotta Arfwedson (1741-1801), syster till Nils Ströms andra hustru.

Berge Olofssons barn blev också mäktiga eller gifte sig med mäktiga män. Äldste sonen Johan Fredrik Ström (1731-1781) var kommerseråd och direktör i Ostindiska kompaniet från 1773. Han var dessutom gift med Cornelia Åkesson (1716-78) , änka efter Benjamin Hall (-1748), och därmed styvfar till den mycket framgångsrike handlaren John Hall d.ä. (1735-1802). Gabriel Ström (1740-85) var kapten i Ostindiska kompaniet och gift med Lona Clementina Maule (1746-1784), dotter till James Maule (1705-?) och syster till James (Jacob) Maule, superkargör i Ostindiska. Dottern Anna Elisabeth Ström (1733-1814) var gift med Olof Sahlgren (-1758), son till Jacob Sahlgren och dottern Emerentia Eleonora Grubb (1733-1806) var gift med Hans Wilhelm Grubb (1724-98).

Andra källor se första inlägget om Ostindiska.