För denna stickprovsundersökning för Göteborg har tolagsräkenskaperna för åren 1730, 1752, 1760, 1770, 1777, 1790 och 1800 använts.
I exporten har för alla firmor excerperats deras utförsel av järn, vari stålet inräknats, koppar — en mycket oväsentlig vara för Göteborgs del — bräder och tjära. Övriga varor har inte bearbetats. Dessa erbjuder i det använda materialet svårigheter, som inte förelåg i motsvarande Stockholmsmaterial, och synes t. o. m. i inte obetydlig utsträckning vara omöjliga att bearbeta för denna undersöknings syfte. Vad som särskilt bör betonas är att den periodvis mycket betydande sill exporten lämnats utanför denna undersökning.
I importen har uppgifterna för spannmål, salt och socker excerperats varje under sökt år. Vidare har övriga varor sammanräknats till värdet för varje importfirma 1730, 1752, 1760 och 1770. Åren 1777, 1790 och 1800 har detta sista inte skett, utan endast anteckningar gjorts varje gång en firma haft import av sådana varor.
Ser man först på exporten, förefaller det som om denna fram till 1760-talet erbjöd en liknande anblick som Stockholms. Några få stora firmor dominerade varje undersökt år, såsom 1730 Tomas Grundi, Tomas Mould, Hans O. Ström, Sara Hervigs sterbhus, Hugh Ross och Henrik Maister, 1752 Peter Bagge & Comp, Christian Arfwidson, John Jaraldt, Vincent Beckman & Comp, Cornelia Hall och Niklas Sahlgren och 1760 Beckman, Jarralt, Arfwidson, Abraham Grill och Martin Holterman.
Från 1770 är bilden förändrad. Det markanta draget är nu två firmors, Christian Arfwidsons (& Söner) och Johan Halls, fullständiga dominans, Arfwidson ensam 1770, båda tillsammans 1777 och Hall ensam 1790 och 1800. En uppställning av de nämnda firmornas järnexport illustrerar det sagda:
Arfwidsons järnutförsel var, som synes, 40 procent av Göteborgs 1770 och 41 procent 1777, Johan Halls 30 procent 1777, 76 procent 1790 och nära 50 procent 1800.
Både Arfwidson och Hall måste — om de uppgifter, som anförts här, är representativa — ha betytt mer relativt sett i Göteborgs export än Tottie & Arfwedsons i Stockholms, så mycket mer som de också var stora sillexportörer. De satte de undersökta åren ganska fullständigt sin prägel på Göteborgs export. Deras starka ställning i denna medförde, att de andra större Göteborgsfirmorna sådana år som 1770, 1777, 1790 och 1800 kom att vara jämförelsevis obetydliga.
Även i fråga om en annan viktig exportvara, bräderna, intog Arfwidson och Hall en mycket framskjuten ställning.
Arfwidsons brädexport utgjorde 1752—1790 resp. 25, 22, 44, 21 och 9 procent av Göteborgs, Halls 1770—1800 resp. 19, 56, 70 och 55 procent.
I tjärexporten, som för övrigt inte ägde särskilt stor betydelse i Göteborgs totalutförsel, synes Arfwidson och Hall däremot inte ha tagit livligare del med undan tag för 1777, då på Arfwidson kom över hälften och på Hall nära tredjedelen (55 resp. 30 procent) av stadens till 11 300 hl uppgående tjärexport.
1760, det enda av här undersökta år, som kopparn spelade någon roll, ombesörjdes hela kopparexporten, 100 ton, av Abraham Grill.
Även bland importörerna märktes vissa firmor framför den stora mängden.
1730 var det egentligen fallet endast med Volrath Tham och Jöns Hollst, vilkas import uppgick till resp. 11000 och 7000 dsm, vilket motsvarade knappt 5 resp. knappt 3 procent av Göteborgs import det året.
1752 märktes framförallt Niklas Jakobson och Birgitta Sahlgren med 24 800 och 22500 dsm (omkring 10 procent av stadens import) och Tomas Anderson med 8 400, Cornelia Hall 4 800 och Christian Arfwidson 4 600 dsm. 1760 var Birgitta Sahlgren, vars import nästan helt synes ha varit inriktad på det Sahlgrenska sockerbruket, den främsta importören med 23 000 dsm (10 procent av stadens), när mast följd av Wilson & Hall — med 9 300, Niklas Jakobson 8 600, Christian Arfwidson 7 500 och Peter Coppman 7 200 dsm.
1770 var likaledes Birgitta Sahlgren den främsta med 31 100 dsm, tätt följd av Christian Arfwidson med 30 700 (omkring 10 procent vardera av Göteborgs im port). Vidare kan nämnas Martin Holterman med 14900 dsm, Niklas Jakobson, Magnus Alroth och Martin Zachrison med omkring 10 000 vardera.
Från 1777 är de värden, som meddelas, i några fall något för låga. På det hela synes dock frånvaron av alla andra varor än spannmålen, saltet och sockret på grund av dessas roll i det hela inte mycket ha betytt.
1777 var fortfarande Birgitta Sahlgren den största importören med 43 500 rdr (nära 10 procent av stadens). Därefter följde Peter P. Ekman med 22 900 rdr, Lars Kåhre med 17 300, Christian Arfwidson och John D. Bestman med 17 000 rdr var samt Olof Westerling och Martin Holterman med resp. 14700 och 14000 rdr.
1790 var Peter P. Ekman störst med 18600 rdr (knappt 4 procent av stadens), följd av Olof Westerling med 18 100, N. Björnberg med 14 900, Samuel Schütz med 13 900 och Henrik Greig med 10 300 rdr.
1800 var Peter P. Ekman åter den främste med 25200 rdr (drygt 5 procent av stadens) närmast följd av G. B. Santeson med 15 800 och Birgitta Sahlgren med 15400 rdr.
Även om det visade inte bevisar så indicerar det mycket starkt, att Birgitta Sahlgren och Christian Arfwidson 1762—1777 och Peter P. Ekman 1777—1800 genomgående var betydande importörer.
Överhuvud synes importen ha haft ett »lugnare» skaplynne än exporten, med jämnare fördelning på de främsta firmorna hela perioden och t. o. m. i högre grad med samma firmor som de främsta under längre tidsavsnitt. Göteborgs import förefaller såtillvida ha liknat Stockholms som det även i Göteborg synes ha varit fråga om det dubbla dragetav å ena sidan jämförelsevis stark koncentration till tätfirmorna, å andra sidan spridning på ett ganska stort antal smärre firmor, ehuru de större firmorna absolut sett var betydligt mindre än även de medel stora Stockholmsimportörerna.
Liksom Stockholmsfirmorna synes de flesta viktigare Göteborgsfirmorna ha ägnat sig åt både export och import. Av de i denna framställning nämnda 33 firmorna är det endast 4, som jag inte återfunnit verksamma både i exporten och importen, nämligen Birgitta Sahlgren, Samuel Schütz och John D. Bestman, vilka har före kommit endast som importörer samt John Jarralt, som uppträtt endast som exportör. Intrycket av frånvaro av strävan efter specialisering till endera av ut rikeshandelns sidor är detsamma i Göteborg som i Stockholm.
Typisk för denna inriktning kan Christian Arfwidson sägas ha varit. Firman placerade sig flera av de undersökta åren bland de allra främsta både inom exporten och importen. Något liknande var fallet med Volrath Tham, Jöns Hollst, Hans O. Ström, Cornelia Hall, Wilson & Hall, Vincent Beckman, G. Bellenden, Niklas Sahlgren, Lars Kåhre, Martin Holterman och G. B. Santeson.
Mångsidigheten i exporten har i viss mån framgått redan i det föregående. För utom järn, bräder och tjära ingick även andra varor ofta i de större firmornas utförsel.
Även i importen synes mångsidighet ha varit det vanliga. Volrath Tham och Jöns Hollst, de båda främsta importörerna 1730, införde således både såväl spann mål, salt och socker som en del andra varor till ganska betydande belopp. På samma sätt införde Christian Arfwidson, Martin Holterman och Vincent Beckman dessa tre huvudvaror jämte åtminstone vissa år inte obetydliga mängder andra varor. I huvudsak märkes liksom i fråga o m Stockholmsimportörerna, att vissa varor saknas i en del firmors import, så att t. ex. Cornelia Hall, Tomas Anderson, Magnus Alroth, Peter P. Ekman och Lars Kåhre, enligt vad jag har kunnat finna, aldrig importerade socker, under det att Niklas Jakobson och Birgitta Sahlgren aldrig införde spannmål eller salt. Den sistnämnda kan möjligen anses helt specialiserad i sin import till socker för sockerbrukets räkning — endast ett par år 1777 och 1790 förekom andra varor i hennes införsel. Firmans sockerimport upp gick till resp. 77, 90, 125, 170, 76 och 120 ton, 1752, 1760, 1770, 1777, 1790 och 1800, vilket de anförda åren motsvarade 91, 70, 60, 86, 24 och 40 procent av Göteborgs sockerimport.
Birgitta Sahlgren är den enda firma av någon betydelse, som jag har funnit specialisera sig till en enda vara i den utsträckning, som denna firma gjorde åtminstone de år, som här undersökts. Orsaken till denna specialisering är uppenbar, det Sahlgrenska sockerbruket.
I fråga om de länder, som de större Göteborgsfirmorna drev handel på, märkes lika litet som hos Stockholmsfirmorna någon specialisering. I importen innebar redan — liksom fallet var i Stockholm — frånvaron av specialisering i fråga om varor, att firmorna handlade på flera länder, då sådana varor som spannmål och salt importerades till Sverige från helt olika länder.
Således kom av Christian Arfwidsons import 1752, 1760, 1770 och 1777 all spannmålen, som uppgick till resp. 66, 79, 510 och 49 ton, från östersjöstaterna, saltet, som uppgick till resp. 380, 780, 2 620 och 2 010 ton, i stort sett till två tredjedelar från Italien och resten från Portugal. Från England och Holland kom en del kolonialvaror, bl. a. sockret, när sådant förekom i Arfwidsons import, samt från Frankrike en del viner.
Holterman importerade likaledes givetvis sin spannmål från östersjöstaterna, 1760 140 ton, 1770 670 ton, 1777 650 ton och 1790 210 ton och sitt salt från Italien och Portugal, utan någon jämn uppdelning mellan båda dessa, 1760 90 ton, 1770 200 ton, 1777 200 ton och 1790 175 ton. Sockret, som endast uppgick till några hundra kg per år, tog han från England eller Holland, liksom en del andra varor, som kaffe och te och beredda textilier.
John Hall, som främst ägnade sig åt saltimport, tog denna framför allt från Portugal, men även till några smärre partier från Italien. Den spannmål, firman införde, kom från östersjöområdena.
Birgitta Sahlgren hämtade som regel sitt socker från både Frankrike, Holland och England.
I Christian Arfwidsons export förekom som regel England, Frankrike, Holland, Portugal, Medelhavsområdet och östersjöstaterna. Tar man 1777, det år, då Arfwid sons export var som störst med 5 500 ton järn, 5 800 tolfter bräder och 6 200 hl tjära, får man, att 500 ton järn och 2 250 tolfter bräder gick till Frankrike, 480 ton järn och 100 tolfter bräder till Holland, 510 ton järn, 1400 tolfter bräder och 250 h l tjära till Medelhavsområdet, 90 ton järn till Portugal och resten till Eng land och Skottland förutom några ganska obetydliga mängder bräder och tjära, som var destinerade till östersjöstaterna.
John Halls export var likaledes inriktad på flera länder, vanligen England, Frankrike, Portugal, Italien och östersjöstaterna. Den absoluta huvudparten gick till England. Tar man 1800 (1790, då Halls export var som allra störst, är redo visningen för destinationsorterna särskilt ofullständig i tolagsjournalerna för Göteborg) finner man, att över 4 000 ton järn, 15 300 tolfter bräder och 5 hl tjära till England, Skottland och Irland, 24 ton järn till Holland, 40 ton järn och 240 tolfter bräder till Frankrike, 20 ton järn och 40 tolfter bräder till Portugal och 70 ton järn och 270 tolfter bräder till östersjöområdet, närmare bestämt Riga.
Martin Holtermans export gick till England, Frankrike, Holland, Medelhavsom rådet och östersjöstaterna, i allmänhet mest till England, Holland och Medelhavet. Den var ofta ganska jämnt fördelad på olika länder. År 1800, då firmans export uppgick till 2 200 ton järn och 920 tolfter bräder, var dessutom en del destinerat till Amerika, nämligen 460 ton järn.
Utdrag (bilaga 12) ur Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm, 1951
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Ett svar på ”Göteborgs handelshus och utrikeshandeln på 1700-talet”