Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Franz Hartmann

Rederi AB Transmark

Del 12 av 25 i serien Rederier

Startades ungefär samtidigt som Transoil som startades 1927. Flera personer som också hade intressen i Rederi AB Transatlantic låg bakom starten av Transmark, däribland Gunnar Carlsson, Rolf Sörman, och Knut J:son Mark.

1963 ägde Transmark 31% av Rederi AB Transatlantic. Ägare av Transmark var familjerna Mark och Carlander via Johansson & Carlander som hade 25% av aktierna i Transmark och familjerna Carlsson, Sörman och Parkfelt via Förvaltnings AB Gece som ägde över 50% av Transmark. Rolf Sörman och Lennart Parkfelt var också delägare och verksamma i Rederi AB Transoil.

Styrelsen i Transatlantic bestod  1969 av Franz Hartmann, Lennart Parkfelt, Gunnar Engellau, Folke Lindskog, Peter K:son Mark, Axel Adlerbert och VD Per Carlsson.

1972 ägde istället Gamlestadens AB  25,7% av Transmark (aktierna som Johansson & Carlander tidigare ägt). Gamlestadens AB ägdes i sin tur av Investment AB Asken.  Förvaltnings AB Gece ägde 54% av Rederi AB Transmark. Minst 44,1% av aktierna i Gece ägdes av familjen Carlsson. Lennart Parkfelt med familj ägde 27,1% men de sålde aktierna samma år och flyttade till Sydafrika.

1976 kontrollerade familjen Carlsson strax över 50% av rösterna i Gece med Gamlestadens AB som ägare av resten. I Rederi AB Transmark ägde Gece 54% och Gamlestadens AB 46%. Investment AB Asken ägde fortfarande Gamlestadens AB. Transmark och Asken dominerade Rederi AB Transatlantic.  Ägandet i Asken dominerades av Broströms Rederi AB (f.d. Ångfartygs AB Tirfing), Investment AB Carnegie & Co (kontrollerat av Asken självt), familjen Mark (huvudsakligen via Johannes Johanssons Minnesfond) och Rederi AB Transatlantic.

Av Transatlantics omkring 7 miljoner aktier ägdes under våren 1988 omkring 1 miljon av Rederiaktiebolaget Transmark (Transmark), 1,5 miljoner av Broströms Rederiaktiebolag och 2,5 miljoner av Förvaltningsaktiebolaget Etuiet.  Samma år såldes hela Transatlantic till Bilspedition.

Transmarks rederiverksamhet bedrevs hela tiden i samarbete med Transatlantics och efter att Transatlantic sålts fanns heller ingen verksamhet i Transmark.

MS Albany

MS Albany, byggd 1964

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986

Advertisements

Skandinaviska Banken

Endast för medlemmar

Coronaverken – som ett utvecklingsbolag

Coronaverken grundades 1918 i Göteborg som en tvättmaskinstillverkare. I den första styrelsen för bolaget ingick G.R. Tellander, J.T. Sandberg och Sigurd Larsson. Tellander hade 1907 också startat Värmelednings AB Celsius, J.T. Sandberg som hade varit VD i Verkstads AB Vulcan, som köpt Tellanders första företag Eminent (startat 1900). När Vulcan år 1917 köptes av Nordiska Kullager slutade Sandberg och blev istället intressent i det nybildade Coronaverken AB som övertog Vulcans tidigare tillverkning. Sigurd Larsson var också delägare i företaget Larsson, Seaton & Co. Chef för Coronaverken var från 1918 till 1946 Reinhold Hjort. Tellander blev också intressent i E.A. Rosengrens AB när grundaren dog 1910. Partners i det nya aktiebolaget var också Sven Almqvist, Herman Lindquist och A.Fröding.

1923 startade Tellander AB CTC för att exploatera en del uppfinningar han gjort. Detta  företag flyttade vid hans död år 1930 en del av tillverkningen till Ljungby i Småland. Franz Hartmann blev 1930 styrelsordförande i CTC och 1957 i Rosengrens. VD från 1933 var Eric Höglund och från 1953 Sigurd Ljungcrantz.

1947 köptes Coronaverken och Vulcan upp av CTC och det året kom varumärket Wascator till. 1948 köptes företaget Domus som tillverkade frontmatade tvättmaskiner. Coronaverken kom snart att inrikta sig på en verksamhet som kan liknas vid ett utvecklingsbolags.

1959 fusionerade Coronaverken AB, kassaskåpsföretaget EA Rosengrens AB, AB CTC (tvättmaskiner, oljepannor, armaturer osv) samt AB Husqvarna Borstfabrik och ett nytt moderbolag, förvaltningsbolaget Coronaverken AB bildades. Troligen blev nu Förvaltnings AB Hasselfors huvudägare i företaget. Ordförande i det nya bolaget blev Franz Hartmann och VD Erik Håkansson, innan dess VD i Rosengrens sen 1944. Bolaget hade nu 1 600 anställda.

1962 köptes AB Hedalverken, 1963 AB Lindells Vågfabrik, 1965 kassaskåpsföretaget AB Norema Industrier som senare fusionerades med Rosengrens och Verkstads AB Calor. Året därefter köptes AB Silenta Maskinfabrik, AB Specialpumpar, Vårgårda Armaturfabrik AB, Verkstads AB Lindqvist, Växjö Rostfritt AB och tyska API Maschinen Gmbh samt Backer Elektro-Värme AB. Calor som tillverkade värmesystem och tvättmaskiner fusionerades med AB CTC.

1966 fusionerades Lindells Vågfabrik med Stathmos AB och Coronaverken blev ägare till 50% i det nya bolaget Stathmos-Lindell AB. KF ägde den andra halvan samt erhöll en relativt stor post aktier i Coronaverken. 1972 kontrollerade Hasselfors 18% av rösterna i Coronaverken och KF  10,8%. I övrigt kontrollerade göteborgsfamiljerna Hartmann och Friberger uppemot 10% av aktierna. Coronaverken hade 1960 1 900 anställda, 1964 2 700, 1968 4 200 och 4 700 år 1972. Franz Hartmann kvarstod som styrelseordförande i Coronaverken tills bolaget köptes av AGA. Han var en av de mäktigaste inom det svenska näringslivet på 1960-talet. De enda tre som enligt koncentrationsutredningen hade fler styrelseposter var Marcus Wallenberg, Ragnar Söderberg och Hugo Stenbeck Sr.

1973 köpte Electrolux Wascator från Coronaverken och 1974 övertogs hela ägandet i Stathmos av KF. Sistnämnda år köptes slutligen också Coronaverken av AGA efter att bolaget hamnat i ekonomiska problem, delvis på grund av en riskfylld expansion utomlands.

1982 köptes Backer av NIBE och 1983 knoppade AGA av bolaget Pharos som bland annat innehöll Rosengrens. 1984 sålde AGA hela CTC-gruppen, som Coronaverken nu hette, till Saab som slog ihop CTC med AB ASJ till Saab-Scania Enertech med 3000 anställda. 1987 såldes Rosengrens (heter numera Gunnebo Nordic) till Kullenbergs Förvaltnings AB och Vårgårda Armatur till Gustavsberg. 1988 sålde Saab-Scania hela Enertechgruppen till Trelleborgs AB och sen 1993 är bolaget brittiskägt.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Veckans Affärer, 1972
Årsredovisning AGA 1983
Årsredovisning Pharos 1983
Årsredovisningar Saab-Scania 1983-1989

Skandinaviska Kredit (Skandinaviska Banken)

Under våren 1863 hölls ett nordiskt nationalekonomiskt möte i Göteborg. På det mötet och i en mindre krets lade den danske finansmannen C.F. Tietgen fram en plan på ett skandinaviskt-internationellt finansinstitut med säte i Köpenhamn. Det skedde i liten grupp av deltagare, däribland Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk, C.Fr. Waern och A.O. Wallenberg. Idén var en bank som genom emissioner och kapitalimport skulle förmedla stora investeringar till näringslivet. Målsättningen var att locka utländska investerare.

I verkligheten blev det hela något annat när banken grundades 1863. Oscar Ekman som blev den som drev projektet lyckades inte hitta några internationella placerare utan banken fick istället en i huvudsak svenska karaktär, mycket tack vare A.O. Wallenberg. Sätet för banken blev dessutom Göteborg istället för Köpenhamn. Namnet blev Skandinaviska Kredit AB och var Sveriges första aktiebank.

I den första styrelsen ingick Oscar Ekman (ordf.), C.Fr. Waern, J.W. Wilson, Peter Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt (överståthållare och  senare regeringsmedlem, förfader till dagens utrikesminister Carl Bildt), Jules Stjernblad från Skånes Enskilda Bank, Henrik Davidson (chef för bankens Stockholmskontor) samt C.F. Tietgen (avgick redan 1866). Till VD utsågs den danskfödde Theodor Mannheimer. Banken fick sitt kontor i det så kallade Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Huset var också Oscar Ekmans bostad och huvudkontor för D.Carnegie & Co.

Skandinaviska Kredit fick snabbt en ledande roll när det gällde utlåning til lindustriföretag och emissionsverksamhet. Man lämnade under 1860-talet betydande krediter till Rosendahl, Mölnlycke, Hellefors, Edsvalla och Bergvik och redan i början av 1870-talet var banken Sveriges viktigaste bank, även om Skånes Enskilda Bank var siffermässigt större.

Skandinaviska Kredit var helt avgörande för bildandet av ett av Sveriges tidiga storföretag, nämligen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ). Bakgrunden var ett antal obligationslån till järnvägsbolag vars räntor inte kunde betalas. Tillsammans med Ernest Cassel, representant för ett engelst konsortium, The Swedish Association Ltd, som ägde majoriteten i de aktuella järnvägsbolagen samt några gruvbolag och bruk agerade Theodor Mannheimer och banken för att bilda TGOJ. Skandinaviska Kredit erhöll 20% av aktierna. Dessa såldes senare av till enskilda intressenter.

1896 drog sig Oscar Ekman tillbaks från posten som ordförande och ersattes av Olof Wijk d.y., som efter sin död 1901 ersattes av Ivar Waern. Stockholmskontorets chef Henrik Davidson dog 1895 och på hans post inträdde Karl Langenskiöld (ingift i familjen Ekman). 1901 blev denne dock chef för Riksbanken och ny chef i Stockholm blev då Jonas C:son Kjellberg. När Theodor Mannheimer dog år 1900 ersattes han av A. Andréen med Herman Mannheimer vid sin sida.

Banken köpte också upp andra banker, 1907 köptes Industrikredit AB i Stockholm och 1910 fusionerade man med den lika stora Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev efter denna fusion utan konkurrens Sveriges största bank. Från 1910 hade banken tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas C:son Kjellberg och Malmö med Erik Malmsten. Carl Herslow (tidigare ordförande i Skånes Enskilda Bank) blev ordförande och Ivar Waern vice ordförande. Från 1911 blev L. Åkerhielm ordförande och William Gibson samt Carl A. Trolle vice ordförande.

Banken blev huvudfinansiär för flera storföretag i Göteborgsregionen, exempelvis familjerna Mark och Carlanders företag Claes Johansson & Co, Gamlestadens Fabriker och SKF, flera av stadens rederier samt Götaverken. Även vid Grängesbergsbolagets övertagande av AB Gellivare Malmfält och Luossavaara-Kirunavaara AB år 1903 spelade banken en betydande roll.

Övertagandet av andra banker fortsatte också, 1917 övertogs Sveriges Privata Centralbank, som självt övertagit Nordiska Kreditbanken samma år, 1918 övertogs Örebro Enskilda Bank (grundad 1837) och1919 Skånska Handelsbanken.

Banken kom också att bli den största kreditgivarna till Ivar Kreuger och hans spekulativa uppbygge av en svensk industrigrupp med Svenska Tändsticks AB (STAB) och Kreuger & Toll i centrum. Andra storkunder var Broström, SKF, Uddeholm och Bofors via Göteborgskontoret och Sockerbolaget (arvtagare till Carnegie), Kockums och familjen Wehtjes Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet (de två senare företagen skulle senare delvis hamna hos Stockholms Enskilda Bank).

I storbolagen Grängesberg, STAB och SKF ägde banken själv stora aktieposter och man hade stora lån till en rad bolag som krisade under 1920-talet. Däribland det gena emissionsbolaget Centralgruppen Emissions AB (som bland annat ägde de malmrättigheter som skulle ge upphov till bolaget Boliden), Riddarhyttan, Björkaasen i Nordnorge, separatorbolaget Baltic, Öresundsvarvet i Landskrona, Marma-Långrör (ägt av familjen Wijk), Claes Johansson & Co, Malmö Yllefabriks AB samt till spekulanterna Huldt och Knut Tillberg. Banken tvingades överta ägandet av flera av dessa krisbolag under 1920-talet för att säkra sina fordringar.

Boliden såldes till Kreuger 1929, men vid Kreugerkraschen 1932 kom bolaget tillbaka i bankens ägo. Genom att Skandinaviska Kredit varit Kreugers viktigste bankförbindelse drabbades banken hårt av Kreugerkraschen, både ekonomiskt och på annat sätt. Bankens renommé, främst i utlandet, försämrades på ett avgörande sätt. Även bankens stockholmschef Oscar Rydbeck drogs med i Kreugers fall, förlorade jobbet och blev förklarad i personlig konkurs. Kreugers imperium var precis som så många andra spekulanters, då som nu, byggt på lösan sand. Fiktiva värden spelade en stor roll och när kraschen försvann det mesta som ur en tom ballong. Banken döptes 1939 om till Skandinaviska Banken.

För att överta bankens industriintressen startade man 1937 investmentbolaget Custos som övertog Skandinaviska Bankens ägande i Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhyttan, Hellefors, Wargön, Marma-Långrör, Mölnlycke och Oxelösunds Jänverk med mera. Senare också en aktiepost i STAB.Tillsammans kom banken och AB Custos att utgöra centrum i en av Sveriges största storfinansgrupper.

Resultatet av Skandinaviska Bankens problem och sammankoppling med Kreugerkraschen tillsammans med att Svenska Handelsbanken hade en dynamisk ledning ledde till att Skandinaviska Banken blev omsprungen av Handelsbanken som blev Sveriges största bank. Skandinaviska Banken fortsatte dock att överta andra banker och växte också, 1939 övertogs Loftahammars Lån- och Sparkassa, 1942 AB Borås Bank och AB Dalslands Bank, 1944 Bankirfirman C.G. Cervins bankrörelse, 1945 Södermanlands Enskilda Bank AB och 1949 Göteborgs Handelsbank.

1959 gjordes det gamla sågverksföretaget Säfveåns AB om till ett investmentbolag och övertog bankens ägande i bland annat Boliden och Svetsmekano.

1963 var Skandinaviska Banken och Custos centrum i den tredje största svenska storfinansgruppen och centrala makthavare i gruppen var Sven Schwartz, Lars-Eric Thunholm, Tage Thomasson, Franz Hartmann och Gösta Liedberg. I styrelsen satt för övrigt även Dan-Axel Broström och Ernst Wehtje, vars bror Walter Wehtje satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank.

1969 bestod bankens styrelse av Frans Hartmann (ordförande), Sven Hammarskiöld, Erland Waldenström, Dan-Axel Broström, Stig Gorthon, Kristian von Sydow, Sverre R:son Sohlman, Wilhelm Ekman (från samma familj som bankens initiativtagare Oscar Ekman), Nils Holmström, Per Carlsson, Sune Wetterlundh, Gunnar Engellau (Volvo), Lars-Erik Thunholm (VD), Ingemar Blennow (chef göteborgskontoret), Alf Åkerman (chef stockholmskontoret) och Hans-Cavalli Björkman (chef Malmökontoret). Bland de större ägarna fanns fortfarande familjen Mannheimer.

1972 fusionerades banken med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken.

Direktörer i Skandinaviska Kredit / Skandinaviska Banken

Göteborg
Theodor Mannheimer, 1864-1900
A. Andréen 1900-1905
Herman Mannheimer, 1900-1930
Åke Belfrage, 1930-1946
Erik Lundh, 1946-1960
Ingemar Blennow, ?-1970

Stockholm
Henrik Davidson, 1865-1895
Karl Langenskiöld, 1895-1901
Jonas C:son Kjellberg, 1901-1917
Oscar Rydbeck, 1917-1932
Ernst Herslow, 1933-1946
Gustaf Söderlund 1946-1957
Lars-Erik Thunholm 1957-1971 (VD 1957-1971)
Alf Åkerman 1971

Malmö
Erik Malmsten 1910-1913
Holger Lauritzen, 1913-1919
Åke Belfrage, 1919-1930
Ernst C:son Herslow, 1930-1933
Ivar Åkerman, 1933-1951
Claes Lindskog, 1951-?
Hans Cavalli-Björkman, ?-1971

Läs mer: Sydsvenskan, SVD, VA,

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987