Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Bagge

Torreby

Del 9 av 9 i serien Gods och gårdar i Bohuslän
Endast för medlemmar

Jonas Bagge

Jonas Bagge, f. 30 aug. 1800 i Göteborg, d 15 apr. 1869 i Stockholm. Föräldrar: stadskateketen Benjamin Bagge och Gustava Regina Wallin. Elev vid Kristine församlings tyska skola 1807—14; sattes i snickarlära i Göteborg; elev vid lantbruksakademins mekaniska skola 1816—18 och arbetade tillika för sitt uppehälle å urmakeriverkstad; återvände till Göteborg och erhöll där privat undervisning; student i Uppsala 18 febr. 1820; meddelade enskild undervisning i matematik och fysik; amanuens vid observatoriet i Uppsala 1821; avlade examen till rättegångsverken 30 nov. s.å.; auskultant i borgskollegiet 28 mars 1822; utnämndes till stipendiat i mekaniken 26 apr. s. å. men förlorade efter däröver anförda besvär sysslan genom K. resolution 23 maj 1823; tf. konstmäjstare vid Sala silververk sommaren 1822; avlade bergsexamen 5 dec. s. å.; kvarstannade i Uppsala till aug. 1823 för att på uppdrag av professor S. Nordmarck iordningställa till universitetets fysiska kabinett hörande instrumenter. Föreistod kopparmyntningen i Avesta 1823—24; arbetschef för Grada kanal i Gagnef 1825—-26; stipendiat i mekaniken 14 nov. 1825 (med prolongation 11 dec. 1828); tillika stipendiat vid bergsskolan i Falun 20 apr. 1826; biträdde vid undervisningen därstädes; tillika stipendiat och byggmästare på järnkontorets mekaniska stat 1827—30; andre lärare och professor vid bergsskolan i Falun 23 jan. 1830; anordnade på uppdrag av bankfullmäktige tillverkningen av ett nytt sedelpapper vid Tumba 1833—34; erhöll tjänstledighet från lärarbefattningen vid bergsskolan i Falun för utrikes resa 1836 (K. brev 4 juni) samt avsked från samma befattning 6 apr. 1838; förvaltare vid Tumba pappersbruk 26 apr. s. å.;. tillika tf. bergsmekanikus och chef för järnkontorets mekaniska stat 1839—52; erhöll professors titel 15 febr. 1840; tf. föreståndare för riksbankens sedeltryckeri 30 sept. 1852; ordinarie innehavare av befattningen 21 dec. 1854. Erhöll järnkontorets stora medalj i guld 1838; LVA 1849; RNO 1866.

Gift 30 okt. 1832 med Eva Karolina Billmansson, f. 23 nov. 1804, d 25 apr. 1872, dotter till mönsterskrivaren Per Olof Billmansson.

B: s uppfostran kom på grund av föräldrahemmets medellöshet att förete en viss vacklan. Han var emellertid utrustad med ihärdig flit samt utmärkta teoretiska och praktiska anlag i mindre vanlig förening, och han valde till slut en bana, där hans begåvning fullt ut kom till sin rätt. Redan tidigt förvärvade han genom praktik en sedan alltjämt vidgad erfarenhet och lade därtill hastigt omfattande kunskaper i de matematiska och fysiska vetenskaperna samt de examensmeriter, som erfordrades för en karriär inom den dåtida bergsadministrationen.

I stället för att ägna sig åt den civila tjänstemannabanan fulländade han därpå efter några års ingenjörsarbete sin tekniska utbildning genom studier vid bergsskolan i Falun. Han förblev sedan bunden vid denna undervisningsanstalt mer än ett årtionde under en lärarverksamhet, vilken dock avbröts genom andra uppdrag och en studieresa till England 1836. Något större inflytande på skolans utveckling, som vid denna tid hämmades genom flera ogynnsamma omständigheter, torde han så mycket mindre ha utövat, som hans samarbete med föreståndaren, den bekante N. G. Sefström, stördes av personliga slitningar.

Sin egentliga uppgift fann B. som konsulterande ingenjör och åtnjöt i denna egenskap ett kraftigt stöd från järnkontoret, vars »mekaniska stat» åsyftade att bereda bruksägarna tillgång till dylikt biträde. Det var i ett betydelsefullt skede, hans insats föll. Teknikens revolutionerande utveckling i England hade skapat ett livligt intresse för nydaning på det mekaniska området, och B. ådrog sig tidigt de ledandes uppmärksamhet genom sin läggning, som alldeles särskilt syntes motsvara tidens krav på den vetenskapliga teorins praktiska tillämpning. Redan 1825 tilldelade honom brukssocieteten utan ansökan ett årligt anslag av 500 rdr b: o för att uppmuntra honom att utarbeta en praktisk handbok för bruksbyggmästare, och då han efter något mer än ett år avsade sig uppdraget, som han fann överstiga sin förmåga och erfarenhet, erhöll han ersättning genom placeringen på järnkontorets mekaniska stat.

Efter hans första större arbeten fäste bergsmekanikern i sin årsberättelse (1829) särskilt uppmärksamheten på »en så nyttig växelverkan mellan teori och praktik», och efter några år beredde järnkontoret honom tillfälle att personligen taga kännedom om de tekniska framstegen i England (1836), en resa, som senare efterföljdes av flera andra studiefärder. B:s förmåga och kunskaper funno jämväl praktisk användning i en utsträckning, som motsvarade förväntningarna: ingen tidigare mekanisk byggmästare säges ha erhållit så många uppdrag som han, från mindre reparationer ända till fullständiga ombyggnader och nyanläggningar.

På 1830-talet började man utbyta de gamla blåsmaskinerna av trä, »widholmarna», mot cylinderblåsmaskiner av gjutjärn. B. konstruerade 1835 en dylik, som vann ett sådant förtroende, att ej mindre än 150 stycken uppsattes under den följande tiden; apparaten är ännu ej fullständigt undanträngd av nyare modeller.

En annan nykonstruktion av B., som likaledes rönte stor efterfrågan, var ett tids- och kraftbesparande valsverk för malmens bokning (krossning) vid masugnarna. Ett särskilt anseende åtnjöt B. för sina sinnrika lösningar av vattenbyggnadsproblem, som gjorde det möjligt för honom att hjälpa sig fram även med obetydliga kraftmängder, en förmåga, som kom väl till pass vid våra på en varierande och ofta otillräcklig vattentillgång grundade bruk och även togs i anspråk för andra vattendrivna verk såsom gruvkonster, kvarnar, sågar och pappersbruk.

B: s framgångsrika verksamhet gjorde honom så självskriven till chef för järnkontorets mekaniska stat, att befattningen 1839 lämnades honom på förordnande, då den enligt statuterna ej fick förenas med annan tjänst och han ej ville avstå från förvaltningen av Tumba pappersbruk, som året förut anförtrotts åt honom. Hans första uppgift blev att utarbeta ett förslag till reformerad organisation av mekaniska staten, som utgör grundvalen för dess 1840 utfärdade nya instruktion.

Efter några års fortsatt livlig praktik avtog emellertid hans verksamhet som bruksbyggmästare, vilket måhända bidrog till att fullmäktige 1852, då han erhöll den krävande befattningen som föreståndare för sedeltryckeriet, gjorde allvar av förbudet mot bergsmekanikersysslans förenande med annan tjänst.

Det är ett vittnesbörd om mindre vanlig mångsidighet, att B. samtidigt med sin ansträngande verksamhet till bergsmekanikens fromma medhann en i viss mån banbrytande insats på ett annat, honom ursprungligen främmande område. De svenska sedlarna hade sedan gammalt tryckts på enfärgat vitt papper. Det lyckades emellertid B. att 1833—34 vid riksbankens pappersbruk Tumba utexperimentera tillverkningen av det för sin tid utmärkta färgade papper, som användes till våra första moderna sedlar. Då han jämväl enligt bankofullmäktiges vittnesbörd genom förbättringar av övriga papperstillverkningar samt instruktioner och förslag rörande driften efterlämnade andra nyttiga och varaktiga minnen av sin första verksamhet vid bruket, var det naturligt, att de vid inträdande ledighet anförtrodde honom ledningen därav (1838).

Vid Tumba och sedan vid riksbankens sedeltryckeri, där han tillträdde förvaltningen 1852, ådagalade B. framstående egenskaper även som industrichef. Ehuru han mottog Tumba belastat med en skuld av 43,000 rdr b: o och omfattande reparations- och nybyggnadsarbeten av honom genomfördes, uppnådde han efter ett tiotal års förvaltning en årsvinst av 60,000 rdr b: o. Med en sträv men knappast oberättigad självkänsla tillbakavisade han också de till äventyrs något verklighetsfrämmande anmärkningar, varmed han stundom besvärades av sina revisorer. Vid sidan av sin tjänstebefattning innehade B. ett eget tryckeri, grundlagt 1855, ett företag, som ännu fortlever i aktiebolaget Jacob Bagges sedeltryckeri.

B. var en utpräglad karaktär. Med en sträng rättrådighet förenade han starkt ordningssinne och stor noggrannhet, och om han otvivelaktigt var fordrande mot andra, var han det ej mindre mot sig själv. Som han ej gick fri från dessa sina förtjänsters fel, kunde han ibland irritera sin omgivning eller såra den genom strävhet och rättshaveri och saknade därför icke ovänner. Men i regel inskränkte sig det överdrivna i hans väsen till en oförarglig, stundom medvetet roande originalitet, om vilken många karaktäristiska anekdoter berättas.

Med sin utpräglat tekniska begåvning satte han stort värde på husgeråd och verktyg av god konstruktion och beskaffenhet, och sedan han 1859 förvärvat huset Repslagaregatan n:o 8 på Söder, där hans tryckeri var inrymt, fann han ett nöje i att på praktiskt sätt ordna dess inredning.

B. var besvärad av författarverksamhet. Liksom han gjorde en betydande ekonomisk uppoffring för att slippa skriva handboken för bruksbyggmästare, återbetalade han, då han av järnkontorets fullmäktige påmindes om sin skyldighet att avge berättelse om sin engelska resa, i första misstämningen hela reseunderstödet, ehuru han senare genom en hänvändelse av brukssocieteten bereddes tillfälle att fullgöra villkoret för anslagets åtnjutande. Hans få tryckta skrifter liksom hans ämbetsberättelse vittna även genom sin torra och knappa form om hans obenägenhet för skriftställen.

I brev och polemiska inlagor, där han ej undertryckte sitt temperament, får däremot hans framställning färg och personlig prägling. Hans omfattande korrespondens har med undantag av en del brev av enskild natur, som befinna sig i familjens ägo, överlämnats till bergshögskolan.

Text från SBL

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge (1710-79) kom antagligen till Göteborg i början av 1730-talet och sökte burskap som handelsman 1735. Han var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe. Peter Samuelsson Bagges styvmor hette Catharina Olofsdotter Ström (1694-1763). Hon var syster till de stora järnhandlarna Hans Olofsson Ström och Berge Olofsson Ström. På det sättet var han även indirekt släkt med John Hall d.ä. vars styvfar hette Ström i efternamn och var brorsbarn till Bagges styvmor.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg några år senare. 1749 bildade han en handelsfirma ihop med John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. I denna firma handlade man bland annat med järn.

1752 var Peter Bagge som delägare i firman P. Bagge, Wilson & Pike en av Göteborgs största järnexportörer med 1 300 ton. Snart därefter byttes Pike ut mot John Hall och firman blev Bagge, Wilson & Hall. Samma år var Peter Samuelsson Bagge också medintressent i ett detta år grundat garveri och han också arrendator av och verksamheten vid och direktör för spinnhuset i Göteborg. 1755 bildade Peter Samuelsson Bagge det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Verksamheten vi spinnhuset missköttes grovt under Bagges tid som direktör. Fångarna var i uselt skick, fick arbeta för mycket utan att ha möjlighet att hålla sig rena:

Peter Bagges förvaltning var inte den bästa. Vid en statlig besiktning 1771 fann man Spinnhuset i ett bedrövligt skick. De intagna hanterades på ett omänskligt sätt. Det stank ohyggligt både från de intagna och från latrinen. Stanken kunde kanske förklaras med att badstugan ännu ej hade blivit nyttjad! Det var ohyggligt kallt och ett av sovrummen kunde inte användas på grund av kylan trots att kakelugnar hade installerats. Året därpå tog Göteborgs stad åter igen över ansvaret för Spinnhuset, trots Bagges protester. Samma år utfärdade Gustav III en förordning om hur spinnhusen skulle skötas, vilket ledde till att sängar, halmmadrasser, kuddar och lakan införskaffades. Dock var det inte en säng per person utan flera fick dela en säng. Samma förordning sa tydligt att fångarna enbart skulle skrubbla, karda och spinna ull och inte väva. Göteborgs stad hade som målsättning att driva Spinnhuset som ett vinstgivande företag därför ökade man för andra gången tvångsintagningen av personer till huset.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge delägde även ett brännvinsbränneri utanför Drottningporten med Vollrath von Öltken. I slutet av 1775 tvingades man dock sälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. Peter S Bagge arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Tillsammans med Chapman startade han år 1749 Vikens varv i Majorna, där diverse ostindiefarare byggdes. I varvets närhet ägde Bagge en gård, Bellevue, sedermera kallad Höglunds gård, som revs i början av 1930-talet. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819), son till Peter Samuelsson Bagge, kom att ta initiativet till Varvet Kusten omkring år 1778 och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. Beyer, Martin Törngren, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.B. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787.

Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbruk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

Handelsfamiljen Holst

Arend Holst (-1665) var glasmästare i Göteborg. Med sin andra hustru Karin Nilsdotter (-1639) hade han 5 barn, varav minst tre söner. Den äldste sonen var Anders Holst (-1697), guvernementsskreterare i Göteborgs och Bohus län, sonen Henrik Holst som var handelsman i Göteborg och Niclas Holst (-1700). Niclas Holst var häradsskrivare, ränte- och proviantmästare på Bohus slott och far till Aron Holst (1748), handelsborgmästare i Göteborg samt Jöns Holst (-1747), handlande och kommissarie i Göteborg. Niclas Holst dotter Elsa Holst (-1778) var gift med fältkommissarie Jöran Bengtsson Waldenström (1674-1742) i sitt första äktenskap. I det andra var hon gift med länsman Anders Gustavsson Ahlrot i dennes andra gifte.

Aron Holst var gift med Maria von Seth (1692-1777) medan Jöns Holst i första äktenskapet var gift med Cecilia Christina Åkesson och i andra äktenskapet gift med Catharina Ekmarck (1701-1775). Catharina Ekmarck var syster till Birgitta Ekmarck (1694-1771) som var gift med Jacob Sahlgren (-1736). Efter Jöns Holts död gifte Catharina Ekmarck om sig med Johan Fredrik von Kaulbars (1689-1762), landshövding i Göteborg.

Ytterligare en son till Arend Holst bör ha varit Jens Holst, rådman i Kungälv. Dennes dotter Maria Holst var gift med krigskommissarien Anders Bengtsson Waldenström (1655-1725), bror till Jöran Bengtsson Waldenström medan dottern Ingeborg Holst (1670-1747) var gift med Mikael Koch, präst på Tjörn och urfar till den framgångsrika Uddevallafamiljen Koch och också till bruksfamiljen von Koch. Sonen Per Holst (1656-1700) var stadsfiskal i Uddevalla medan sonen Johan Holst (1672-1716) var framgångsrik köpman och fabriksidkare i Uddevalla och gift med Magdalena (Malena) Börjesdotter Bagge (1679-1766), dotter till Börge Nilsson Bagge.

Systrarna Ekmarcks far Olof Persson Ekmarck var en framgångsrik handlare i Göteborg och båda svärsönerna blev också det. Olof Persson Ekmarck var som till Per Olofsson, handelsman i Vänersborg och gift med Christian Stillman, i sin tur dotter till Anders Gunnarsson Stillman, senare borgmästare i Borås, och Emerentia Poppelman. Jacob Sahlgren och senare hans änka drev Göteborg största sockerbruk och de hörde till de största importörerna i Göteborg under större delen av 1700-talet. Jöns Holst var även han en stor importör, år 1730 en av de två största.

Sillsalterier i Gbg – staden, Masthugget, Lundby och Majorna

Del 11 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det nuvarande Göteborgsområdet var det område där de flesta sillsalterier faktiskt fanns under 1700-talets stora sillperiod. Många av dem fanns inne i själva den dåvarande staden som låg innanför vallgraven och murarna. Salterierna i själva staden var i jämförelse med de som låg längre ut längs älven och ute på öar i Bohuslän små.

Det allra största sillsalteriet innanför stadsvallarna drevs av firma Christian Arfvidsson & Söner tillsammans med stadsarkitekten Carlberg. År 1772 tillverkade man ungefär 950 tunnor sill där. Produktionen vid sillsalterierna varierade mycket över tid, från år till år kunde det gå från nästan ingenting till en stor produktion. Andra lite större salterier inne i Göteborg drevs av Joh. Nicolaus Anderson, Lars Thuringe, I.G. Ullman, Abraham Anderson, Ahlbom & Co, Lars Kullman, Hans Wolsardt, Kämnar Enander och Johan Buhrman.

I Masthugget fanns en rad sillsalterier, ofta i anslutning till masthamnar. Medelproduktionen vid dessa salterier uppgick sällan till mer 2 000 tunnor på ett år. Dessa salterier var alltså lite större än salterierna inne i staden. På 1770- och 1790-talen så ägde bland annat William Chalmers, Magnus Ahlrot, Westerling & WohlfahrtPeter EkmanSven KullmanNiclas MatzenKåhre & Co, John Hall & Co och Christian Arfvidson & Söner sillsalterier i Masthugget. Magnus Ahlrot var svärson till Niclas Matzen och en stor ägare av sillsalterier och trankokerier. Det var även svågern Anders Philip Oterdahl. Peter Ekman köpte ett sillsalteri vid Barlastkajen år 1780. Detta salteri låg då mellan John Christies och Robert Marshalls salterier. Förmodligen ägde även Åkerman ett salteri i Masthugget.

Ute i Majorna var sillsalterierna betydligt större än inne i staden och i Masthugget. Vid Gamla varvet nedanför nuvarande Stigbergstorget låg två sillsalterier redan 1772 och det större producerade över 4 000 tunnor saltad sill. Det andra var mindre men över tid så ökade detta produktionen medan det större minskade den. Vid mitten av 1780-talet producerades cirka 1 500 tunnor vid vart och ett av dem. Vid mitten av 1790-talet producerade de omkring 1 000 tunnor vardera. Huvudägare i det större salteriet var Anders Philip Oterdahl som vid sin död efterlämnade 221 968 riksdaler.

Majvikens salteri som låg ute vid Majnabbe producerade 6 000 tunnor salt sill år 1772 och mellan 3 000 och 4 000 tunnor per år under 1780-talet för att under 1790-talet i allmänhet producera under 3 000 tunnor per år. Fram till 1767 ägdes Majviken av Anders Gadd som då sålde anläggningen till George Bellenden & Co (då ägt av Jonas Malm och Martin Törngren) som efter några år sålde verksamheten till Samuel Schutz. Efter sillperioden köptes Majviken av Dickson & Co och blev då en brädgård och varv.

Bredvid Majvikens sillsalteri låg en annan större anläggning, Sillsalteriet och trankokeriet Majnabbe med en produktion av 8 000 tunnor salt sill och cirka 30  fat tran år 1772. Anläggningen minskade sin produktion därefter och producerade 1 000 till 3 000 tunnor sill och mellan 0 och 40 fat tran per år fram till början av 1790-talet. Lägst var produktionen i slutet av 1780-talet. Jonas Kjellberg övertog Majnabbeverket i början av 1790-talet och verksamheten expanderade därefter kraftigt. År 1792 producerades över 70 fat tran och ungefär 5 000 tunnor sill.  I slutet av 1790-talet hade produktionen minskat igen. Joans Kjellberg exporterade eller sålde all sill från Majnabbe i olika Östersjöhamnar. Riga, Reval (Tallinn) och Königsberg (Kaliningrad) var de viktigaste motttagarhamnarna.

Utanför Majnabbe, i viken låg sillsalteriet Kusten. Salteriet låg på tomter som ägdes av köpmännen Beijer, Beckman & Schutz, Grill & Bantin, Tontein (sannolikt Toutin) och Schutz. Salteriet drevs till en början av Schutz (sannolikt Johan Schutz), men tycks senare ha tagits över av Peter Bagge. Så småningom blev salteriet en del av verksamheten vid Varvet Kusten. Varvet Kusten anlades på initiativ av Peter Bagge och Fredric af Chapman år 1778 och då blev sillsalteriet en del av denna verksamhet. 1784 bildades bolaget Nya Skeppsvarvet Kustenmed G.J Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, Anders P. Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, Peter P. Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl som ägare. Kustens sillsalteri var Majornas minsta med en produktion av 400 tunnor per år.

1761 anlades ett sillsalteri strax väster om Älvsborgs slott i nuvarande Klippan där vallgraven hade mynnat ut i älven. Det tycks ha anlagts av Johan Schutz år 1761. Strax invid anlade han och Volrath von Öltken därefter ett glasbruk. Glasbruket lades ner 1769 men sillsalteriet fortsatte någar år till. 1772 producerades över 4 000 tunnor salt sill, men från 1773 och under 1780-talet var salteriet endast sporadiskt i bruk för att återstarta 1796 igen.  Då var Carl Bagge ägare till anläggningen och årsproduktionen av salt sill var cirka 2 000 tunnor.  Glasbruket lades ner 1803. 1808 köptes hela anläggningen av A.R. Lorent som anlade ett sockerbruk och ett bryggeri på platsen. 1836 köptes denna verksamhet av David Carnegie Jr och 1841 övertogs verksamheten av D. Carnegie & Co.

Strax intill glasbruket och glasbrukets silllsalteri låg Gamla slottets silllsalteri. Det låg där Novotel ligger idag. Detta sillsalteri ägdes under i stort sett hela sin existens av J.C. Böker, men såldes 1798 till Erskine & Co. 1772 var produktionen över 3 500 tunnor. Produktionen minskade över tid, på 1780-talet producerades cirka 3 000 tunnor salt sill per år, på 1790-talet 1 500, år 1800 strax över 2 000.

I Majorna fanns ytterligare ett sillsalteri som i likhet med Majnabbe också hade trankokeriverksamhet. Detta skärgårdsverk uppfördes av Johan Cahman i början av 1750-talet. 1761 anlade han också ett gjuteri intill för att gjuta grytor till trankokerier. År 1772 såldes anläggningen (salteri såväl som gjuteri) till Christan Arfvidson & Söner och samma år producerade sillsalteriet nästan 9 000 tunnor sill och produktionen förblev stor under 1770-talet. Magnus Ahlrot tycks också ha 1/6 av skärgårdsverket liksom von Gegerfelt. Ungefär 40 fat tran producerades 1792. Därefter minskade produktionen vid verket till omkring 3 000 tunnor salt sill och 20 fat per år på 1780-talet. I slutet av 1780-talet steg tranproduktionen kraftigt till 120 fat år 1790 för att sedan minska igen till omkring 5 fat per år. Under samma tid producerades 1 000 till 2 000 tunnor salt sill per år, men en ökning år 1800 till över 3 000 tunnor sill och 50 fat tran. Christian Arfvidsson dog år 1799 och verksamheten vid anläggningen minskade. 1806 såldes det hela till via en offentlig auktion till G.B. Santesson & Söner för att 1815 (då var sillsalteriet nedlagt) säljas vidare till A.M. Prytz. 1823 lades gjuteriet ner.

På  Hisingssidan av älven fanns också många sillsalterier och trankokerier. Det innersta var Sörhallen som låg på Sannegårdens ägor som på 1770-talet ägdes av J.A. Lamberg och hade en produktion av cirka 1 300 tunnor salt sill årligen samt omkring 10 fat tran. Kring år 1800 ska William Gibson och Adam Gavin Jr (förmodligen startades anläggningen 1805-1806 då Gavin då just förlorat sitt salteri på Känsö) ha startat upp ett sillsalteri vid Sörhallen igen och det kan därför antas att salteriet inte producerade något under 1780-talet.

Ett större salteri var Eriksberg som anlades år 1776 och till hälften ägdes av Magnus Ahlrot. Produktionen vid Eriksberg var stabil och låg kring 2 000 fat per år under hela tiden salteriet var igång. Trankokeriets produktion varierade lite mer med en topp på cirka 85 fat år 1790 och med en normalproduktion på omkring 20-30 fat under de flesta år.

Wettersvik var ett annat skärgårdsverk på Hisingssidan av älven med sillsalteri och trankokeri. Det anlades troligen på 1770-talet pch ägdes under hela sin existens av Christian Arfvidson & Söner. Troligen låg produktionen nere under delar av 1780-talet, förmodligen som ett resultt av de ekonomiska svårigheter den Arfvidsonska firman under denna tid hamnade i på grund av de spekulationer i järn som en agent, Karl Söderström, ägnade sig åt. Spekulationer som ledde till konkurs för firma Sahlgren & Alströmer samt problem för Christian Arfvidson & Söner.

Ett annat sillsalteri och trankokeri var Sandviken med en produktion av 1 500 tunnor salt sill år 1772, lite större produktion under 1780-talet, uppemot 2 500 tunnor vissa år och sen en minskning på 1790-talet igen till cirka 1 500 tunnor igen. De sista åren på 1790-talet producerades enbart omkring 500 tunnor salt sill per år. På 1770-talet låg tranproduktionen på 10 fat per år för att under 1780-talet och 1790-talet ligga på nästan 20 fat med en tillfällig topp år 1789-1790 med cirka 50 respektive 70 fat. Ägare av Sandvikens sillsalteri var  Hans Jacob Beckman. Enligt CRA Fredberg, Det gamla Göteborg,  besöktes Beckmans salteri av Gustaf III men det tycks vara en felaktig uppgift. Det salteri som ska ha besökts var Peter Ekmans på Ängholmen invid Bovik på norra Björkö.

Det sista salteriet på Hisingssidan av älven var Färjenäs. 1772 producerades 3 500 tunnor sill och 25 fat tran. I slutet av 1770-talet och på 1780-talet fanns ingen verksamhet vid anläggningen, men 1793 har produktion sav salt sill startats igen. Årsproduktionen låg därefter mellan 2 000 och 6 000 tunnor. Ägare till detta salteri var Martin Törngren och området användes för utrustning, upplag och tilläggsplats för Grönlandskompaniets fartyg. Den aktuella upplagan av Grönlandskompaniet fanns mellan 1774 och 1787 och det finns anledning att koppla sillsalteriets brist på produktion till existensen av detta kompani. Grönlandskompaniet producerade stora mängder tran (mellan 100 och 1 100 fat per år) under sin existens, men jag har inte hittat uppgifter om var detta gjorts någon stans.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1772 (tunnor) och ägare

  • Röda Sten, 8700, Christian Arfvidson & Söner, Magnus Ahlrot,
  • Majnabbe, 8000, G.C. Beyer (Beijer)
  • Majviken, 6000, Samuel Schutz
  • Wettersvik, 5300, Christian Arfvidson & Söner
  • Gamla varvet 1, 4300, A.P. Oterdahl
  • Glasbruket, 4200, Johan Schutz
  • Gamla slottet, 3700, J.C. Böker
  • Färjenäs, 3000, Martin Törngren
  • Magnus Ahlrot, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Niclas Matzen, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner Masthugget
  • Sandviken, 1500, Hans Jacob Beckman
  • Sörhallen, 1300, J.A. Lamberg
  • Gamla Varvet 2, 1000,
  • Christian Arfvidson, Göteborg, 900, Christian Arfvidson & Söner, Carlberg
  • Johannes Nicolaus Anderson, Göteborg, 800
  • Lars Thuringe, Göteborg, 700
  • I.G. Ullman, Göteborg, 700
  • Abraham Anderson, Göteborg, 500
  • Ahlbom & Co, Göteborg, 500
  • Varvet Kusten, 400
  • Lars Kullman Göteborg, 400

Christian Arfvidson & Söner är utan tvekan den friam som producerar mest salt sill i Göteborgsområdet på 1770-talet. Det är också känt att firman är den störste exportören från Göteborg under denna tid. På 1790-talet ser det annorlunda ut.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1796 (tunnor) och ägare. Hur produktionen såg ut inne i Göteborg vid detta tillfälle är för mig okänt.

  • Färjenäs, 6000, Peter Lamberg?
  • Majnabbe, 3200, Jonas Kjellberg
  • Glasbruket, 2800, Carl Bagge
  • Eriksberg, 2200, Nils Ahlrot ?
  • Wettersvik, 1800, Christian Arfvidson & Söner
  • Sandviken, 1800, Jacob Beckman
  • Majviken, 1400, Samuel Schutz
  • Gamla slottet, 1400, J.C. Böker
  • Gamla varvet 1, 800, A.P. Oterdahl
  • Röda Sten, 700, Christian Arfvidson & Söner, von Gegerfelt.
  • Gamla Varvet 2, 400 (1797)
  • Varvet Kusten, 400
  • Christian Arfvidson & Söner, Göteborg
  • William Chalmers, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Peter Ekman, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner, Masthugget

Christian Arfvidssons dominans har helt försvunnit och nya stora sillsalterägare har tillkommit som exempelvis Peter Ekman och Jonas Kjellberg. Andra har försvunnit, oftast genom att de dött.

Aspenäs

Aspenäs ligger vid norra stranden av sjön Aspen i Lerums kommun.

Enligt myter och sägner fanns det bebyggelse på Aspenäs redan på 1400-talet, men det är först i samband med Brynte Birgersson Lillie som den 18 november 1569 erhöll mark som en gåva från Johan III, som det finns säkra historiska uppgifter. Det var just Brynte Birgersson Lillie som sedermera lät bygga Aspenäs Säteri, det vi idag kallar Aspenäs Herrgård.

1572 stod Aspenäs färdigt. Ägaren, som då kallade sig Brynte Birgersson af Aspenäs, var vid denna tid mest ryktbar som framgångsrik fältherre under nordiska sjuårskriget, men senare även som regional överbefälhavare i Västergötland och ståthållare på Älvsborgs fästning. Släkten Lillie kom att stanna på Aspenäs från 1569 till 1730. En av ättlingarna, överste Johan Abraham Lillie, gav sin hustru, Fru Karin Stake till Wallox-Säby, sätesgården Aspenäs i morgongåva, tillsammans med hälften av de gårdar och lösören han kunde ärva eller förvärva.

Anders Nilsson, adlad Cederflycht (1670-1747) tillträdde 1730. Han sålde järn och brännvin och var dessutom kapare utanför Västkusten – en lönsam kombination. År 1748 köptes Aspenäs säteri av Nils Lilliekreutz, som var bulvan för den verklige köparen, köpman Nicolas Jacobson. Eftersom Aspenäs fortfarande var ett frälsegods, måste ägaren vara adlig.

Affären ordnades så att Lilliekreutz pantskrev fastigheten till Jacobson, som sedemera adlades (1756) och då kunde köpa Aspenäs. von Jacobson uppförde en praktfull huvudbyggnad i trä, rustade upp ekonomibyggnaderna, odlade omfattande trädgårdsanläggningar och startade ett tegelbruk i närheten. Han var även en köpman med monopol på sockertillverkning i Göteborg. Samuel Bagge kom att överta Aspenäs på ett liknande sätt, när von Jacobsons son, Jacob, svårt skuldsatt var tvungen att sälja Aspenäs år 1780. Bagge handlade med tjära, järn och jordbruksprodukter. År 1800 fick han Kunglig Majestäts tillstånd att köpa Aspenäs med flera frälsesäterier. Med tilltagande ålder försummade han dock underhållet av gården.  År 1808 tog en av sönerna över, varpå egendomen delades upp.

Nu köptes Aspenäs, i minskat format, av Johan von Holten. Han lämnade sin dåvarande karriär bakom sig för att ägna sig åt upprustningen av det förfallna herresätet. Den nuvarande herrgårdsbyggnaden, uppförd 1823 på en husgrund från 1500-talet, är Johan von Holtens verk.

1894 köptes Aspenäs av grosshandlare Arthur Seaton. Han var en företagsam man med näsa för nymodigheter, men också för stil, elegans och yppersta kvalitet. Detta kom att märkas på Aspenäs i alla avseenden. Det blev nu en mönstergård med paraddjur som rasrena hästar och kor med god stamtavla. En lindallé planterades för att leda vägen fram till egendomen där park och trädgård uppfördes med nya slags blommor och träd, allt i engelsk stil.

Seatons höll många överdådiga fester med dåtidens överklass, till och med det svenska kungahuset fanns bland gästerna. Besökarna hämtades av Carl Emil Johansson vid järnvägsstationen i Jonsered och transporterades med ångslup över sjön till Aspenäs säteri. År 1900 ersattes slupen av en eldriven båt vid namn Giralda.

När Arthur Edward Seaton dog år 1912 tog hans son George över driften. Tiderna var tuffa och George var inte lika duktig affärsman som sin far. Under perioden 1927-29 styckades den sista marken upp och såldes. Herrgårdsbyggnaden med tillhörande mark på 5,5 hektar köptes då av grosshandlaren Axel Valdemar Holm.

De sista privatpersonerna som ägde och bodde på herrgården var makarna Tellander. De köpte herrgården 1930 och bodde där fram till 1958. De testamenterade gården till Lerums kommun. Från 1967 har Aspenäs herrgård använts som hotell och konferensanläggning.

Sedan år 2000 driver Comwell, en skandinavisk koncern för konferens och avkoppling, Comwell Aspenäs.

Aspenäs

Aspenäs

Huvuddelen av texten hämtad från Comwell Aspenäs hemsida.

Bagge – en viktig företagarfamilj i det gamla Göteborg

Bagge är ett namn som givits till många släkter från Bohuslän. Invånarna i detta landskap kallades nämligen ofta för baggar (jmfr hur vi än idag kallar norrmän för norrbaggar). Den släkt Bagge som jag här ska skriva om blev en framgångsrik företagar- och handlarsläkt i 1700-talets Göteborg. Den äldste med säkerhet kände medlemmen av familjen är Fredrik Bagge (1646-1713) präst och kyrkoherde i Marstrand från 1670, från 1680 kontraktsprost i Älvsyssel och från 1682 även kyrkoherde i Solberga. Han var representant för prästståndet vid ett flertal riksdagar (1680, 1686, 1693, 1697 och 1710). Vid danskarnas erövring av Marstrand 1677 var han uttalat svenskvänlig och fängslades därför, först på Marstrands fästning och senare på Fredrikshalds. Han återkom året efter att själv ha betalt sin lösen. Hans mor Malin var en av alla de kvinnor som anklagades för häxeri. Efter två år lyckades Fredrik Bagge dock få henne frikänd år 1671.

Fredrik Bagge hade minst tre söner. Lorentz Bagge (1680-1742) var gift med Anna Margareta Calmes (1690-1767) och Samuel Bagge (1686-1763), gift med Catharina Ström (1694-1770). Anna Margareta Calmes var dotter till borgmästaren Hans Calmes och en av hennes systrar, Dorothea Calmes (1682-1738) var gift med grosshandlaren Niclas Matzen(1664-1720) i sitt andra äktenskap och med Peter Silvander (-1758) i sitt tredje. Två andra systrar var ingifta i familjen Nissen. Catharina Ström var syster till Hans Olofsson Ström (1683-1761) och Berge Olofsson Ström (1688-1762). Den förstnämnde av bröderna Ström var svåger med den mäktige Niclas Sahlgren och den andre var far till Johan Fredrik Ström (1731-81), styvfar till John Hall d.ä. som kom att bli mycket rik. Den tredje sonen till Fredrik Bagge var handelsmannen Johan Fredrik Bagge.

Lorentz Bagge var kapten i det militära och från 1737 rådman. Riksdagsman vid riksdagen 1770. Lorentz Bagge fick totalt tolv barn.  Flera av dem flyttade till Varberg, däribland Ehregott Nicolaus Bagge, vilken studerade i Tyskland och med tiden blev superintendent och överpastor i Coberg. Sonen Emanuel som var född 1714. Han blev handlande i Varberg och blev där i unga år rådman. Han var först gift med Anna Lagerbom, dotter till skepparen Gomer Lagerbom, och när hon år 1743 avled vid 21 års ålder efter att kort dessförinnan fött en son, som dog späd, gifte Emanuel om sig med Johanna Pihlsson, född 1723 och dotter till Johan Pihlsson som senare belv borgmästare. Med Johanna Pihlsson hade Emanuel åtta barn. Två söner levde till de uppnådde 17 resp. 18 års ålder. Alla de övriga dog som barn. När man så läser att Emanuel Bagge avled vid 40 års ålder, år 1755.

I Göteborg kvarblev bland annat Elieser (Benjamin) Bagge (1720-94). Han hade erhållit burskap som handlande i Göteborg den 10.1.1749 och var föreståndare för tyska kyrkan. 1769 tycks han ha varit konkusrfärdig och gjorde en ackordsuppgörelse med sina fordringsägare. Hans första hustru Anna Bundy, var född 1720 och avled barnlös 20.5.1772. Hon var dotter till kyrkoherden i Uddevalla Petrus Jac. Bundy (född 1677, död 1737) och Cecilia Påvelsdotter Nöring. Hans andra hustru Maria Catarina Hehl var född omkring 1744 och avled i barnsäng 1775. Enligt en del källor så är Benjamin och Elieser Bagge olika personer, men eftersom fler källor uppger att de är födda och döda samma år och gifta med samma kvinna så utgår jag från att det handlar om samma person.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Samuel Bagge, bror till Lorentz Bagge, blev rådman i Marstrand. Hans son var Peter Samuelsson Bagge (1710-79) som var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe (syster till Lars Gathenhielm). Peter Samuelsson Bagge (eller Peter Bagge d.ä.) kom att bli en av 1700-talets mest betydande affärsmän i Göteborg och nästan lika rik som Niclas Sahlgren.

Tillsammans med Fredrik af Chapman startade Peter Samuelsson Bagge Vikens varv i Majorna, där några ostindiefarare byggdes. Främst byggdes dock mindre fartyg och varvet ägande också mycket arbeta åt underhåll av Ostindiska Kompaniets skepp. Vikens varv låg ungefär där Fiskhamnen senare har legat.  I varvets närhet ägde Bagge en gård som kallades Bellevue. Denna revs i början av 1930-talet. Peter Bagge deltog också i starten av Varvet Kusten, även det ihop med Fredrik af Chapman och arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge och Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg 1749 och drev då en handelsfirma ihop med  John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. 1752 grundades ett betydande garveri, där Bagge var medintressent. Samma år miste han sitt arbete som spinnhusets inspektor. Bagge ägde också ett brännvinsbränneri utanför Drotttningporten tillsammans med Volrath von Öltken. 1775 fick man dock tvångssälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde Peter S Bagge tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. 1755 fick han privilegium för valfångst, detta var det första Grönlandskompaniet. Det upplöstes i början av 1760-talet. Peter S Bagge var också  riksdagsman för Göteborg vid riksdagarna 1751-1752, 1755-56, 1760-62 och 1765-66. Peter hade många barn, exakt hur många är svårt att slå fast. Men fyra söner uppnådde i alla fall vuxen ålder, Samuel Bagge, Peter Bagge, Carl Bagge och Jacob Bagge.

Samuel Bagge (1738-1814) övertog gården Aspenäs från Jacob von Jacobson år 1780. Eftersom gården var frälsegods som bar fick ägas av adliga gjordes detta genom pantförskrivning. 1800 fick han tillstånd att köpa gården tillsammans med ett antal andra egendomar. Från 1754 arrenderade han Kungsgården i Ås kloster i Halland. 1785 köpte han Hede säteri som från 184 blev bostad för hans änka. 1808 övertogs de av en son då fadern misskött egendomen under en tid. Samuel Bagge handlade med tjära, järn och jordbruksprodukter.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819) kom att överta faderns intressen i Varvet Kusten och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. BeyerMartin Törngren, Peter Bagge, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787. Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbuk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

1793 bildade Peter Bagge tillsammans med bl.a. William Chalmers Trollhätte Kanal- och Slussverksbolag vars verkställande direktör han själv blev. 1800 invigdes de första slussarna. Han var gift två gånger, första gången med Magdalena Beijer (1734-1803) som var änka efter superkargen vid Ostindiska kompaniet Anders Gadd och andra gången med Ullrica Sophia Grentzelius (1785-1861).  Sonen Samuel Bagge (1774-1814) i första giftet övertog Önafors och sonen Patrik Bagge (1810-88) i andra giftet Nygård. Nygård såldes 1847 till Nils Ericsson. Samuel Bagge adlades samma år som han dog, men blev aldrig introducerad på riddarhuset. Han var ingenjör.

En andra son i Peter Bagges andra äktenskap, Robert Conrad Bagge (1815-83) blev 1832 anställd hos J.A. Kjellberg i Göteborg. Från 1838 arbetade han på Lo sågverk i Ångermanland, ägt av Kjellberg. R.C. Bagge inköpte Kramfors sågverk år 1848 medn överlät det snart till Kjellberg och under familjen Kjellbergs ägo utvecklades sågen till en av Sveriges större med RC Bagge som chef. 1876 tog sonen John Bagge (1843-1913) över ledningen för företaget. Denne utsattes år 1869 för ett mordförsök då en annan träpatron, Georg Scherman (1816-84) försökte skjuta honom.

Tredje sonen Carl Bagge (1752-1818) övertog för sin del Varvet Viken från fadern. Han var gift med Catharina Elisabeth (Elise) Beckman (1766-1840), dotter till den framgångsrike handelsmannen Hans Jacob Beckman (1736-1815). Han var därmed svåger med direktören i Ostindiska kompaniet, Laurent Tarras samt även med David Carnegie Sr och Christian Wilhelm Damm. Svågern Christian Beckman (1779-1837) var gift med Anna Catharina Björnberg (1782-1848), dotter till den mycket rike köpmannen Niklas Björnberg.

Carl Bagge ägde också egendomen Oljekvarn i Majorna i likhet med sin far och farfar. Han drev oljeslageri i Majorna, tegelbruk, kattunstryckeri på Gårda samt mälteri. 1796 kom glasbruket vid Klippan under hans ledning och utvecklades rejält. Delägare i glasbruket var även martin Törngren och tidigare hade det drivits av flera medlemmar i familjen Schutz. Carl Bagge fick med tiden titeln kommerseråd och umgick med en lång rad av tidens främsta män, bland annat den mycket berömde franske generalen Jean Moreau (1763-1813) en av de personer som gästade Oljekvarn. Två av Carl Bagges tre döttar kom alla att gifta sig med rika och betydande män, Carolina Elisabeth Bagge (1791-1863) med Fredrik Willerding (1781-1869) och Eleonora Margareta Bagge (1795-1857) med James Dickson (1784-1855).

Den fjärde sonen, Jacob Bagge (1753-1812) var kofferdikapten dykerikommissarie och handlande i Varberg. År 1784 lyckades han rädda alla ombordvarande på ett engelskt fartyg som förlist i svår storm utanför Varbergs kust. Bland passagerarna fanns tre unga systrar Mason på väg till den ryska huvudstaden S:t Petersburg. Där skulle den äldsta systern gifta sig med en officer. Efter skeppsbrottet bytte syskontrion till häst och vagn och tog sig fram den långa vägen runt Bottniska viken. På hemresan återvände de två yngre systrarna till Varberg, där Jenny Mason (1767-1834) gifte sig med sin räddare Jacob Bagge. Den tredje systern förblev ogift och stannade livet ut hos systern och svågern på Öfverås gård i Askome socken, 15 kilometer norr om Varberg.

En Carl Gustaf Bagge  som inte tycks ha varit släkt med denna familj Bagge, ägde Älgö bruk ihop med svågern Christoffer Hedenberg. Carl Gustaf Bagge var gift med en dotter till Cornelius Thorsson vid namn Anna Thorsson.

Sillen – havets silver

Sillfisket har gjort mången svensk rik och i praktiken skapat de bohuslänska fiskelägena som vi ser dem idag. Speciellt har rikedomar skapats och samhällen byggts undersillperioderna i Bohuslän, varav man känner till fyra stycken större från 1500-talet och framåt, 1556-1589,1660-1680, 1747-1809 (”stora sillperioden”), 1877-1906.

Speciellt är det under den stora sillperioden på 1700-talet som rikedomar skapas och grunden till finansdynastier och kapitalistisk utveckling startade. Bland de familjer som blev rika på sillfisket och sillhandeln kan ArfvidssonEkmanKjellberg, Hall, Bagge, Matzen, Schutz, Beckman, Beyer, Oterdahl, Santesson och Kåhre nämnas. En del av dessa blev finansdynastier, exempelvis Ekman och Kjellberg. Andras rikedomar försvann i spekulation, slöseri och misskötsel (ett exempel är familjen Hall) och andra ärvdes vidare av döttrar in i familjer med andra namn.

Under den stora sillperioden förändrades Bohuslän i grunden. Innan dess var det ett fattigt landskap och det hade blivit allt fattigare efter att det blivit svenskt på 1600-talet. Men så dök sillen plötsligt upp i norra Bohuslän på 1740-talet och lite senare utanför Göteborg och Marstrand:

Eftersom fisket bedrevs utan maskinella hjälpmedel så behövdes mycket arbetskraft. För att locka ut folk till den karga kusten, erbjöd staten bl a fri mark, fritt statligt timmer till husen och gynnsamma skatteförmåner. Folk strömmade ut till kusten och nya fiskelägen växte upp. När sillstimmen trängde långt in i fjordar, vikar och sund, gick det inte att använda de tidigare traditionella fiskeredskapen dvs sättgarn och drivgarn. Istället började man använda landvadar. Dessa lades ut med småbåtar och sedan stod man på land och tog hem vaden. Stora mängder sill saltades och för att täcka det stora behovet av salt, anlades salterier lite överallt i Bohuslän. I slutet av 1780-talet fanns ca 330 salterier i Bohuslän.

År efter år fortsatte sillen strömma in mot kusten i ofantliga mängder och för att kunna ta hand om all fångad sill, började man nu att även framställa tran ur sillen. De större trankokerierna var igång dygnet runt och ur skorstenarna vällde illaluktande svart rök. Från kokerier och från böndernas grumsgödslade åkrar, spreds också en fruktansvärd lukt och allt detta omvälvde det bohuslänska kustlandskapet. I Bohuslän fanns som mest ca 500 trankokerier.

För att producera tran gick det inte bara åt mycket sill, utan också stora mängder ved för att hålla trangrytorna kokande. Förbrukningen av virke till bostäder, magasin, båtar, bryggor, tunnor, tjära och som bränsle till tran- och saltkokning var enorm och kom att bli dödsstöten för stora delar av de redan tidigare hårt beskattade bohuslänska skogarna. Tran användes bl a som lysolja i tranlampor och för att impregnera kläder och stövlar.

Tidsgränserna för den stora sillperioden varierar lite i olika källor och skrifter och ofta anges 1753 som startår. Men slutåret tyck all var överens om. 1809. Sillen försvann från kusten igen, folk försvann, krogar, brodeller, salterier och trankokerier stängde. Väldigt få minnesmärken från denna tid finns kvar. Krogen på Rörö, i vilken släktingar till mig bor (min mor var fosterbarn och det är den släkten som äger och bebor krogen), är en av få kvarvarande byggnader från den stora sillperioden. I övrigt kan man hitta grumsedammar efter trankokerier och en del grunder på en mängd holmar och skär. Grumsedammar anlades för att inte släppa ut resterna från trankokningen, grumset,  i havet. Enligt boken 500 år av sillfeske av Rolf Eriksson (2011), en tidigare fiskare fanns det som mest exakt 336 salterier och 429 trankokerier. De flesta av trankokerierna fanns i södra Bohuslän, dvs från och med Orust och Tjörn söderut. 1781 var de fördelade enligt följande:

  • Göteborg, 3 st
  • Göteborgs fögderi 35 st
  • Inland, 27 st
  • Marstrand, 2 st
  • Uddevalla, 1 st
  • Orust och Tjörn, 81 st
  • Sunnerviken, 63 st
  • Norrviken, 28 st
  • Strömstad, 1 st

1787 hade fördelningen av trankokerierna förskjutits norrut:

  • Göteborg, 4 st
  • Göteborgs fögderi 50 st
  • Inland, 66 st
  • Marstrand, 6 st
  • Uddevalla, 1 st
  • Orust och Tjörn, 136 st
  • Sunnerviken, 108 st
  • Norrviken, 37 st

Sillsalterierna hade också en sydlig lokalisering, till en början mer sydlig och sedan med förskjutning norrut. 1761 stod Göteborg för 45,7% av produktionen av salt sill, Marstrand för 9,5% och Göteborgs fögderi för 19,2%. 1787 hade detta förändrats så att Göteborg endast stod för 4,8% men Göteborgs fögderi för 25,9%, Under samma period ökade andelen som producerad på Tjörn och Orust från 10,5% till 21,9% och produktionen i Inland från 10,0% till 21,8%. Ägarna av sillsaterierna var dock under hela perioden i huvudsak rika göteborgare följda av uddevallabor och marstrandsbor. 1786 var sillsalterierna fördelade enligt följande:

  • Göteborgs stad, 7 st
  • Göteborgs fögderi, 72 st
  • Kungälv, 8 st
  • Inland, 35 st
  • Marstrand, 33 st
  • Orust och Tjörn, 32 st
  • Uddevalla, 85 st
  • Sunnerviken, 21 st
  • Norrviken, 28 st

Noterbart är att det 1762 endast fanns fyra trankokerier längs med hela Bohuskusten.  De flesta av de små samhällen som växte upp kring skärgårdsverken, sillsalterierna och trankokerierna finns inte kvar idag. De övergavs i allmänhet direkt när sillen försvann Däremot finns de bebyggelsecentra där fiskarbefolkningen bodde, i allmänhet kvar.

Ägarna av trankokerierna var i allmänhet göteborgare, men relativt många ägdes av personer bosatta på landsbygden.

Huvuddelen av sillexporten från Göteborg och Bohuslän gick till Östersjöomårdet, men en del gick västerut, främst till hamburg och Bremen men även till Cork på Irland. Den sillen exporterades sannolikt vidare:

Den främsta destinationshamnen var Cork på södra Irland. Troligen exporterades sillen vidare till Västindien där den konsumerades av slavarna vid sockerplantagerna. Direktexport till Västindien förekom också i betydande mängder, liksom till Madeira där sillen förmodligen också användes som föda av sockerplantagernas slavar.

En av det störstexportörerna av sill västerut var Christian Arfvidsson, en grosshandlare med egna intressen i Västindien. Han exporterade huvudsakligen västerut i motsats till andra sillexportörer och stod 1770 för 14% av all sillexport från Göteborg.

Bland större skärgårdsverk, dvs sillsalteri och trankokeri kombinerat märks Laurens Tarras och Anders Anderssons anläggning på ön Rammen, öster om Rörö, som uppfördes så sent som 1803. 1824 var hela anläggningen riven och den siste invånaren på rammen hade flyttat till Rörö.

En annan stor anläggning låg på Rörholmarna och Stensholmen norr om Brunskär och sydost om Klåverön. En av huvuddelägarna i den stora anläggningen som började anläggas på 1760-talet och senare omfattade minst tre trankokerier och fler sillsalterier, krog med mera var ägaren till Tofta herrgård, Christian Helmich Åkerman. En annan större ägare var Peter Ekman som totalt ägde 12 anläggningar. 1812 var hel anläggningen riven och huvuddelen av befolkningen avflyttad. De allra sista invånarna flyttade dock först 100 år senare, 1912. Så länge överlevde det lilla samhället på Rörholmarna som fiskeläge.

Även på Lilla Bastö, invid kusten öster om Rörö och söder om Brunskär låg också en större anläggning ärgd av CM Högström och anlagd 1791, först bara ett trankokeri, senare också ett sillsalteri. Bovik på Björkös östra sida hyste en annan större anläggning i slutet av 1700-talet. Även på västra Björkö, på Skarsviks holme fanns ett större verk, Salteriverket Marieberg, vars byggnader såldes och revs 1820. På Brunskär låg ett av de allra äldsta verken, ett sillsalteri med trankokeri anlagt redan 1757. Även på Flatorna mellan Rörö och Brunskär låg flera sillsalterier och trankokerier, det första uppfört 1787. 1807 brann ett av verken ner och 1814 såldes resterna av det sista. De sista invånarna flyttade från Flatorna år 1822.

Lövön och Älgön sydost om Tjörn och mellan den stora ön och fastlandet hade åtskilliga anläggningar. På Klädesholmen och Koholmen söder om Tjörn fanns flera anläggningar, bland annat några ägda av göteborgsköpmännen Scott och Gordon. På Ängholmen i närheten av Klädesholmen fanns fyra salterier och två trankokerier ägda av Norrköpingshandelsmannen Christian Eberstein och anlagda på 1780-talet. Säbyö norr om Skärhamn på Tjörn hade sju mindre trankokerier.  I Mollösund och dess närhet på Orust fanns 11 anläggningar. På Tjörn, Orust och omkringliggande småöar fanns även anläggningar på andra håll. Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund hade ett större trankokeri ägt av handlanden Olof Westerling i Göteborg. Företaget Michael Kock & Söner från Uddevalla ägde flera trankokerier på Orust.

Andra göteborgsköpmän som ägde sillsalterier och trankokerier var bland annat Patrick Alströmer, Christian Arfwidsson & Söner, Low & Smith, Peter Svalin, Donald Edie, Anders Svalin, C. L. Göransson, Mårten Zachrisson, Johan D:son Wetterling, Samuel Dahlin, Johan Hult, Johan Bagge, Robert Crosswall, Fredrik Hummel, J. P. & N. Holterman, Jacob & Johan Williamsson, Johan Karl Böker, Sven Linhult, Anders Lesse, Lars Kåhre och Pehr Andersson.

Befolkningstillväxten i Bohuslän under den stora sillperioden var stor:

Under perioden 1749-1805 steg Sveriges folkmängd med 35%, Bohusläns med 53%. De olika socknarna i Bohuslän hade väldigt olika folkmängdsökningar. Rekordet slogs av Öckerö, som under tiden 1749-1805 ökade från 331 till 1780 invånare. Det är en ökning med 438%. Närmast efter kom Strömstad med 300% och Fiskebäckskil med 284%. Tanum var vid sillfiskets början, Bohusläns folkrikaste socken med 2590 invånare. De hade en folkökning med 44%, och det räckte inte till att behålla förstaplatsen, utan den intogs av Uddevalla med 3971 invånare medan Tanum hade 3739 invånare.

Under den största högkonjunkturen lär det ha varit 50 000 människor sysselsatta, förutom den fasta befolkningen. För att stimulera fisket ännu mer, betalade kronan de 10-15 första åren direkta och kontanta bidrag, både som ersättning för fiskeredskap och till beredning av den fångade sillen.

Ungefär 100 år senare kom nästa sillperiod, inte lika omskriven och inte lika stor. Den berörde inte lika många människor men innebar att fiskelägena i Bohuslän i flera fall blev större. Under denna period lades grunden till det svenska utsjöfisket genom att redskap som snörpvad började användas för sillfisket. Istället för trankokerier anlades stora olje- och guanofabriker under denna period. Av grumset gjordes under denna sillperiod gödsel som kallades guano. Men det är en annan historia som jag ska återkomma till.

Andra källor:

  • Eibert Ernby, Margareta Hvitfeldts Donation, vision och verklighet, 2006
  • Bengt Elling, Bokenäs och Dragsmark i gången tid, 1978
  • G. Brusewitz, Elfsyssel, 1864 (faksimilupplaga 1975)
  • Ted Knapp, Längs kusten i Bohuslän, 2005
  • Marja Taussi Sjöberg, Släkten, pengarna och Caroline Gother, 2009
  • Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
  • Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, Handelshuset Ekman i Göteborg, 2011
  • Per Hallén, Jonas Kjellberg – en 1700-talsköpman, i Unda Maris, Årsbok 2004-2008, 2008
  • CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23, faksimilutgåvan 1977
  • H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia, 1919
  • G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
  • Ivan Lind, Göteborgs handel & sjöfart 1637-1920, 1923
  • Carl A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden, 1935
  • Artur Attman, John Hall & C:s konkurs, i Historia kring Göteborg, 1967
  • Ann-Marie Fällström, Kontinentalblockaden och de sociala förhållandena i Göteborg, i Historia kring Göteborg, 1967
  • Christina Dalhede, Viner, kvinnor, kapital, 2006
  • Christina Dalhede, Handelsfamiljer på Stormaktstidens Europamarknad, 2001
  • Karin Ågren, Etniska nätverk bland 1700-talets grosshandlare, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Christina Dalhede, Handelsböcker, kontaktnät, varor och krediter.., i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Magnus Andersson, Kreditförbindelser med utgångspunkt från Göteborg, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Johan Pettersson, Skärgårdsverken i Bohuslän, 1999

Ostindiska kompaniet var inte ett bolag utan minst fem

Del 17 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Det Svenska Ostindiska Kompaniet behandlas oftast som om det vore ett och samma bolag hela tiden mellan 1731 och 1813. Men juridiskt var det inte så. De fem olika bolag som avlöste varandra under denna tid hade visserligen alla samma namn, Svensk Ostindiska Compagniet (SOIC), men varje så kallad oktroj var egentligen ett nytt bolag. Dessutom verkade de olika bolagen i praktiken överlappande. Speciellt tydligt är detta med den 4 och den 5 oktrojen. Den fjärde oktrojen löpte ut 1806 men kvarstod några år till då ekonomin var i oreda. 1809 förklarades den 4:e oktrojen i konkurs och 1811 var konkursen klar. Under tiden hade den femte oktrojen startat år 1806. Denna kom dock aldrig att skicka några skepp till Ostindien överhuvudtaget och upplöstes redan 1813, bara två år efter att den fjärde oktrojen slutligen avvecklats. Dessutom bör man inkludera det österrikiska Oostende-kompaniet i en historik över SOIC då detta företag i praktiken var en föregångare till det svenska bolaget.

Men det var faktiskt ändå mer invecklat än så. Under den första oktrojen mellan 1731 och 1746 så kunde man investera i varje enskidl reas. Delägarna i lasten var alltså lite olika beroende på vilket skepp och vilken rtesa det var. Dessutom hade alla i besättningen rätt att ta med sig eget gods, så kallat pacotillgods. På detta kunde man tjäna sig en rejäl hacka. Olika personalkategorier fick betalt på olika sätt, kaptener och styrmän hade grundlön plus så kallade privilegiepengar som infördes när man förbjöd pacotillgods. Timmermän hade också grundlön plus privilegiepengar, men mycket mindre än kaptenerna och styrmännnen. Ombord fanns också köpmän, de så kallde superkargerna eller superkargörerna med assistenter och skeppsskrivare. Superkargerna hade ingen fast lön utan hade betalt i procent av lasten.

De flesta av superkargerna i början av bolagets existens liksom direktören Colin Campbell hade tidigare arbetat för Oostendekompaniet, för holländska ostindiska kompaniet (VOC) eller för British East India Company (BEIC).  Man kan utifrån vilka som återexporterade ostindisk varor se vilka personer som förmodligen ägde andel i lasten på de olika fartygen. När det gäller den första resan till Kanton med fartyget Friedericius Rex Sueciae 1732-1733 så var dessa personer Charles Pike, Niclas Sahlgren, Hugh Campbell, Colin Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Frans Martin Luuth och Erik Nissen. Superkargörer på resan var Colin Campbell, Charles Graham, Charles Morford och John Pike. Superkargörer fick mellan 0,25% och 2,5% av förtjänsten på lasten. Kapten var Gustaf Trolle (senare adlad af Trolle). Kända investerare i den andra resan, till Indien med Ulrica Eleonora, var Charles Barrington, Hugh Campbell, Colin Campbell, Magnus Lagerström, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona och Laurents Bagge. Avkastningen på insatt kapital var 46,5%.

På den 8:e resan, som genomfördes av två fartyg, Friedericius Rex Sueciae och Riddarhuset 1740-42 så är de procentandelar som superkargörerna hade kända.  Charles Irvine hade  1,5%, James Moir 0,8%, Jacob Utfall (okänt, men fömodligen 0,3% bedömt utifrån vad andra tredjesuperkarger hade) och Peter von Kampe 0,25%. Dessa var alla på Riddarhuset. Superkargerna på Friedericius Rex Sueciae var Auguste Tabuteau som hade 2%, AJ Flanderin 1,25%, John Metcalfe 0,75% och Nils Ström 0,62%.  Superkargörerna såväl som SOIC deltog ocksp i den interna asiatiska handeln när de var i Asien. Ofta inbringade denna handel stora belopp, men inte mycket är känt om den. Men svenska fartyg anlöpte ofta Batavia som var en känd omlastningshamn för opium. Att smuggla opium till Kina var en mycket lönsam affär och förmodligen deltog flera svenska superkargörer i denna handel. Speciellt under den tredje oktrojen blev detta vanligt då superkargörerna då fick lov att stanna kvar flera år i Ostasien.

I 10:e resan, som genomfördes av fartyget  Drottningen av Sverige, så satsade 24 personer pengar. Huvuddelen av pengarna (633 921 dlr smt av totalt 731 121) satsades dock av fyra personer, Colin Campbell, Hugh Campbell, Niclas Sahlgren och Charles Pike. Resan gav hela 105% i utdelning på satsat kapital och kom att bli Ostindiska kompaniets enskilt lönsammaste resa.

Totalt satsades 10 413 985 dlr smt under de 8:e till 15:e resorna. Försäljningen av varorna inbringade  24 648 425 dlr smt. Av detta gick 1 641 496 dlr smt till provisoner och arvoden, 3% av detta gick till direktörerna i bolaget och 5% till alla superkargörer. Investerarna fick tillbaka sitt kapital plus utdelningar på 4 700 106 dlr smt, en avkastning på cirka 45%. Totalt beräknas den första oktrojen ha gett en vinst på cirka 30%. Utöver det tillkommer sen löner och provisioner till superkarger, direktörer, kaptener och andra. Dessutom tjänade folk pengar på egen handel och det var förmodligen inga småsummor då besättningarnas egen andel av lasten kunde uppgå till 30% av hela fartygets last under vissa resor innan detta system (pacotill) förbjöds.

Direktörer i den första oktrojen var vid starten Colin Campbell (1686-1757), Frans Bedoire (1690-1742) och Henrik König (1686-1736). Frans Bedoire avgick redan 1732 och ersattes av Volrath Tham (1687-1737) som i sin tur ersattes av Niclas Sahlgren (1701-76) året efter. Vid Henrik Königs död inträdde Theodor Ankarcrona (1687-1750) som direktör i bolaget. Även Charles Pike och Hugh Campbell var direktörer från 1737. Sekreterare under den första oktrojen var Magnus Lagerström (1691-1759). Första oktrojen avslutades efter att det sista fartyget kommit hem 1748. Då hade andra oktrojen redan varit gång nästan två år.

Under den andra oktrojen (1746-1766) fortsatte systemet med utdelning efter varje resa fram till år 1753 då en omvandling skedde till ett aktiebolag. Minsta aktiepost var 500 riksdaler och det är inte känt hur mycket aktier som tecknades eller vilka alla aktiägare var. Säkerligen tillhörde direktörerna i bolaget liksom sekreteraren och en del andra hägre tjänstemän investerarna. Med all sannolikhet så tillhörde en del av superkargerna de som köpte aktier liksom grosshandlare och handelsmän i Stockholm såväl som Göteborg. Andra oktrojen föregicks av förhandlinagr då olika grupper av affärsmän lade olika bud för att få ta hand om monopolet för den ostindiska handeln. En grupp leddes av de gamla direktörerna i Göteborg, Campbell, Ankarcrona och Sahlgren, en annan av stockholmsfirman Abraham och Jacob Arfwedsson & Co samt en tredje av  Carl Broman (i handelshuset Grill) och firman Anders Plomgren & Co. Efter en tids förhandlingar anslöt sig Broman och Plomgren till göteborgarna och dessa tog hem monopolet.

Direktörer från start blev Colin Campbell, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona, Magnus Lagerström, Anders Plomgren (1700-66), Carl Broman d.y. (1703-84) ochAbraham Grill (1707-68). Vid Theodor Ankarcronas död inträdde Axel Rutger Sparre (1712-51) (släkt med Sahlgren) som direktör. Han blev inte långvarig utan dog året därpå och ersattes  av Claes Grill (1705-67). 1753, samma år bolaget ombildades till aktiebolag, blev Jakob Jeansson von Utfall (1715-91) direktör, 1757 Gustaf Kierman (1702-66) och John Wilson. Wilson kan nog ses som ersättare för Colin Campbell. 1760 inträdde Herman Petersen (1713-65) (förmodligen ersättare för Lagerström) och Johan Henrik Lefebure (1708-67), 1762 Peter Teodor König (1718-1802) samt Nils Ström (1714-83).

Flera av de som inträdde som direktörer efter 1753 var sådana som tecknat aktier i bolaget. Kända participanter (aktieägare) var Erland Broman (bror till Carl Broman d.y.), Fredrik GyllenborgGustaf LöwenhielmThomas Plomgren (bror tillAnders Plomgren), Anders Nordencrantz, Claes Grill, Johan Henrik LefebureGustaf Kierman, Axel Rutger Sparres arvingar, Jacob Jeansson von Utfall (rik bl.a. på grund av kaperiverksamhet i familjen), Nicolas Sandberg och Jacob Schutz. I slutet av den andra oktrojen blev det tillåtet att ha fasta superkargörer i Kanton. Från 1762 var Jean Abraham Grill placerad där och han stannade till 1768. Michael Grubb var också där vis samma tidpunkt.

Under den andra oktrojen var avkastningen på investerat kapital ungefär 17,5% per år, dvs betydligt lägre än under första oktrojen, men ändå en rejäl vinst kan man nog säga. Sekreterare under andra oktrojens tid var Sven N Wenngren.

Inför förhandlingarna om den tredje oktrojen dök det återigen upp budgivare som inte fanns bland de gamla direktörernas skara. Ledande i denna grupp var  handelsmannen Robert Finlay (1719-85) och den rike Fabian Löwen (1699-1733) som gift sig till en förmögenhet. De kvarvarande direktörerna i den andra oktrojen lade inget bra bud på att få ett nytt monopol i 20 år och dessutom var flera av dem, exempelvis Claes GrillHerman af PetersensJohan Henrik Lefebure och Gustaf Kierman varit inblandade i en rättegång (Thomas Plomgren hade dött innan så han slapp rättegången) om fiffelaffärer och som ledde till kännbara straff för flera. Gustaf Kierman hamnade exempelvis i fängelse år 1766 där han dog samma år och de andra fick böter. De tillhörde dessutom det parti som inte längre styrde, hattarna. Visserligen hörde Finlay egentligen till samma kretsar i Stockholm som de andra, men han var inte en del av den gamla direktionen i Ostindiska kompaniet. Han var dessutom gift med en dotter till Thomas Plomgren. Så Robert Finlay, Fabian Löwen och deras kompanjoner vann monopolet genom att lägga ett mycket bättre bud. Man betalade hela 3 miljoner daler silvermynt till staten.

Till en början tillsattes fyra direktörer, alla från Stockholm, Robert Finlay, Fabian Löwen, Georg Henrik Conradi (1718-95) och Michael Grubb (1728-1808). Conradi var systerson till kompaniets grundare Henrik König och släkt med familjen Grill. 1770 gick Michael Grubb i konkurs och försvann från direktionen. 1771 gick också Robert Finlay i konkurs och han försvann. Tre nya direktörer kom in istället, Carl Gottfried Küsel (1729-95), Johan Abraham Grill (1719-99) och göteborgaren Jacob Schutz (1709-72). När Fabian Löwen dog 1773 kom det också in tre nya direktörer, två göteborgare, Gustaf Tham (1724-81) och Johan Fredrik Ström (1731-81) samt en stockholmare, Carl Fredric Scheffer (1715-86).

Allteftersom så blev det allt fler göteborgare i direktionen så Ostindiska kompaniet blev ånyo främst en göteborgsk angelägenhet och de stockholmska köpmännen lämnades i stor utsträckning utanför. Detta var en tidens tecken, för Sverige utrikeshandel flyttade allt mer till Göteborg och Sveriges ekonomiskt starkaste landsända vid denna tid var utan tvekan Göteborg. Till stor del beroende på sillperioden. Flera av de göteborgare som kom in i kompaniets direktion hade också intressen i sillindustrin och sillhandeln. 1776 blev David af Sandeberg (1726-78) direktör, året efter ytterligare två göteborgare, Andreas Andersson (1745-1809) och Martin Holterman (1715-93). Sedan blev två nya stockholmare direktörer, Jean Abraham Grill (1736-92) och Johan Liljencrantz (1730-1815). Fast Jean Abraham Grill var delvis bosatt i Göteborg även om han från början var stockholmare. Sekreterare under tredje oktrojen var Pehr Wigert.

Redan efter några år så var alltså kontrollen över Ostindiska kompaniet i praktiken tillbaks i Göteborg i motsats till vad Robert Hermansson påstår i sin år 2003 utkomna bok Det stora svenska äventyret. Han har också fel på en annan punkt, det är påståendet att Jean (Johan) Abraham Grill skulle varit den första från familjen eller handelshuset Grill i Ostindiska kompaniet. Den förste ur familjen var Abraham Grill under den andra oktrojen och den förste från handelshuset Grill var Carl Broman, också under den andra oktrojen.

Den tredje oktrojen har tidigare kännetecknats av det faktum att man haft ytterst lite information om den i jämförelse med de andra oktrojerna. Informationsbristen om Ostindiska i allmänhet beror på att böckerna brändes efter varje avslutad oktroj eller resa. Detta tycks ha gjort speciellt effektivt under den tredje oktrojen. En trolig anledning är förmodligen att en stor del av vinsten under denna oktroj och framförallt en stor del av de privata vinsterna som superkargörerna gjorde skapades genom opiumhandel och -smuggling till Kina. En känd berättelse finns dock från denna tid, Jakob Wallenbergs berättelse från resan med Finland till Kanton 1769-71. C.G. Ekeberg som var kapten på denna resa har också han lämnat en del material till eftervärlden från sina många resor.

Det finns även en del bevarat material från superkargörer som Peter Johan Bladh (1746-1816), Olof Lindahl (1747-1801), Jacob Hahr (1727-85) och Jean Abraham Grill (1736-92) som under senare tid blivit tillgängligt eller uppmärksammat på olika sätt även om en del av det funnits tillgängligt länge. I detta material kan hittas antydningar och belägg för att superkargörerna faktiskt handlade med opium. Under tredje oktrojen tilläts också superkargörer att stanna i Kanton flera år i sträck, vilket gjorde det än lättare att delta i inomasiatisk handel, däribland opiumhandel och -smuggling. Superkargörerna i Kanton kunde också tjäna pengar på andra sätt, köpa upp te till lägre priser när det var få skepp i Kanton för att sen sälja det för mycket högre priser till Svenska Ostindiska kompaniet eller nåt annat kompani när de kom dit för att lasta.

Extra många superkargörer fanns i Kanton under det amerikanska frihetskriget 1775-83 mellan USA och England, allmänhet var det två eller tre på plats hela tiden. En period när Sverige och Göteborg blev ett centrum för teexport och tesmuggling till England med sin höga tullar. Konkurrensen om inköpen i Kanton blev också mindre då färre brittiska och holländska skepp anlände till staden, då det också var krig mellan Storbritannien och Nederländerna 1781-84. 1778 resp. 1779 drogs också Frankrike och Spanien med i kriget. Redan tidigare hade skatterna i England dock inneburit att tehandeln i Göteborg ökade i värde. Mellan ungefär 1740 och 1785 var te den värdemässigt största exportvaran från Göteborg och mellan 1765 och 1780 var te sannolikt Sveriges största och ekonomiskt värdefullaste exportvara. Vinsten under den tredje oktrojen motsvarade ungefär 7,7% av investerat kapital per resa.

Affärerna i den tredje oktrojen gick alltså som bäst i slutet och det fick konsekvenser för fortsättningen. Direktörerna i kompaniet var mycket optimistiska och ville ha även nästa oktroj. Den nyligen hemkomne superkargören Peter Johan Bladh varnade dock för att den nuvarande situationen som berodde på att flera andra länder var i krig inte skulle vara. Men direktionen lyssnade inte på honom och en ny oktroj bildades med 5 kvarstående direktörer från den tredje, Martin Holterman, Carl Gottfried Küsel, Johan Liljencrantz, Jean Abraham Grill och Patrick Alströmer. Nya direktörer från start blev Anders Arfwedsson (1736-1809) och Martin Törngren (1735-94). William Chalmers (1748-1811) kom hem från Kanton och ersatte Martin Holterman som direktör vid dennes död 1793. Redan från början gick verksamheten i den fjärde oktrojen med förlust och under hela verksamhetsperioden 1786 till 1806 så gick 7 expeditioner med vinst och 8 med förlust. De totala förlusterna var dubbelt så stora som vinsterna. Huvudanledningarna till problemen var fredsavtalen 1783 och 1784 som gjorde att konkurrensen om inköpen i Kanton blev större och avsättningsmöjligheterna mindre. Holland förbjöd också import av te på främmande fartyg och en av marknaderna för te hemfört på svenska fartyg försvann.

Det svenska kriget mot Ryssland som bröt ut 1788 gjorde inte saken bättre. Skeppen riskerade problem vid färden över Västerhavet (Nordsjön) och behövde militär eskort. Nån sån fanns inte att uppbringa och fartygen låg länge i brittsik hamnar och det kostade pengar. Bolaget tvingades också betala extra skatter. Det gick helt enkelt inte bra. Kompaniet fick en stor omsättning på direktörer och i slutet fanns bara William Chalmers kvar. Han avvecklade bolaget så gott det gick och försökte undvika konkurs. Men det lyckades inte och konkurs begärdes 1809. Den avslutades 1811. De som var direktörer under denna besvärliga tid, förutom de som redan nämnts, var Jonas Tranchell (1740-1809) från 1798,  Laurens Tarras (1760-1817), Simon Bernhard Hebbe (1726-1803), Christian Adolf König (1724-1823), Carl Erik Lagerheim (1742-1813), Martin Hagbohm (1749-1818) och Sven Olof Rosenberg (1760-1842). Sekreterare var Carl-Henrik Tranchell.

Trots besvären och olönsamheten under den fjärde oktrojen bildades 1806 en femte oktroj. Denna var organiserad som ett öppet bolag och med monopol endast på handel med Kanton. Man fick också sälja laster i vilken hamn som helst och var inte tvungna att ta hem dem till Göteborg först. Den femte oktrojen kom aldrig att sända ett enda skepp till Kina och Kanton. Det enda skepp man sände iväg, Hoppet, år 1808, kom inte längre än till England och återvände till Göteborg med samma last som hon hade när hon lämnade staden. Man vill inte heller gärna segla på Kanton då den fjärde oktrojen hade skulder där och kineserna skulle därför förmodligen beslagta den femte oktrojens egendom om man kom dit. Istället investerade man i laster som fördes hem med andra länders och bolags fartyg. I huvudsak investerade man i laster som fördes hem med US-amerikanska fartyg.

Dessa angjorde ofta Göteborg under den aktuella perioden, då den till stor del sammanföll med den så kallade kontinentalblockaden 1806-1815 som gjorde att handel med Storbritannien inte var tillåten. Göteborg fungerade då som transit- och smuggelhamn, en vid det laget känd och traditionell roll för den västsvenska handelsstaden. 1810 kom hela 195 skepp från USA till Göteborg, att jämföra med 5 st år 1705. För skepp från Storbritannien gällde en liknande utveckling, 368 stycken år 1815, jämfört med 151 fem år tidigare. För avgående skepp så deklarerades ofta destinationer som inte stämde med verkligheten och därför var det bara 17 skepp till England år 1810 (1805 107 st och 1815 123 st). Istället hade skepp till okända destinationer, till odefinierat mål i Östersjön eller Västersjön ökat rejält, från sammanlagt 150 stycken år 1805 till 703 år 1815. Även till Norge ökade trafiken. Man kan utgå från att majoriteten av dessa skepp i verkligheten hade Storbritannien som mål. Många hade också last från Storbritannien med kontinenten som mål ombord.

Ovanstående gäller fartyg med last, även för barlastade fartyg syntes en liknande utveckling under dessa år. Göteborgs handel mångdubblades under kontinentalperioden, både före 1810 då Sverige stod utanför systemet och efter 1810 då Sverige formellt var med i det. Icke-registrerade fartyg förekom också i stor utsträckning. Detta finns av naturliga skäl inte med i siffrorna. Självklart profiterade femte oktrojen också på denna handel. Faktiskt så mycket att bolaget hade en avkastning på 8% per år under sin existens. Bolaget avvecklades dock redan 1813, 13 år innan oktrojen skulle gått ut.

Att Ostindiska kompaniet under femte oktrojen tjänade pengar på smuggling, hamstring och illegal handel är inte att förvåna. En av direktörerna var Niklas Björnberg (1758-1819). Han var en ökänd finans- och handelshaj som gjorde stora profiter under kontinentalblockaden, med spekulationer i bristvaror, mat och spannmål. 1810 var han Göteborgs överlägset rikaste man. De andra direktörerna från start var Samuel af Ugglas (1750-1812), David Schinkel (1743-1807), L. P:son Reimers (1738-1811) och Hans Niklas Schwan (1764-1829). L. P:son Reimers var en av dem som också tjänat pengar på slavhandel. Efterhand utökades också antalet direktörer och de som inträdde var Carl Abraham Arfwedson (1779-1861), Bernt Harder Santesson (1744-1827), Carl Adolf Grevesmühl (1744-1827) och Bengt Gustaf Ingelman (1774-1853). Bernt Harder Santesson var den viktigaste finansiären bakom byggandet av Göta Kanal och grundandet av Motala Verkstad.