Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Fröding

Sveriges Allmänna Sjöförsäkrings Aktiebolag

Del 7 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Den 11 November 1872 utgick från hrr kaptenlöjtnant J.E. Gadelius samt grosshandlarne Aug. Fröding och Joseph Heyman en inbjudan till aktieteckning uti ett sjöförsäkringsbolag med benämning Sveriges Allmänna Sjöförsäkrings Aktiebolag hvars kapital skulle vara ”En million riksdaler, däraf Fyra Hundra Tusen riksdaler utgöra kontant inbetald grundfond och Sex Hundra Tusen riksdaler utgöra en af godkända förbindelser bildad säkerhetsfond, samt fördelas på 4,000 aktier, hvardera å 250 riksdaler, däraf kontant inbetalas till grundfonden 100 riksdaler och för säkerhetsfonden aflemnas godkända förbindelser å 150 riksdaler, allt riksmvnt”.

Samma dag, den 11 November 1872, bildades bolaget, i det hela aktieantalet tecknades, och ”genom teckningen bemyndigades inbjudarne att såsom interimsstyrelse upprätta förslag till bolagsordning”.

Förutom inbjudarne, voro stiftarne af bolaget följande personer: hrr Aug. Abramson, Edv. Heyman J:or, James J. Dickson, Ekman & Co., A. Fröding & Co., Leopold och Gabriel Abramson, Sven Renström & Co., Oscar Ekman, Th. Mannheimer, Emil Ekman, Henning Frisell, G. H. Hegardt & Co., J. A. Kjellberg & Söner, Jac. Rubenson, E. J. Heyman och J. W. Wilson.

Stiftarne af bolaget öfverenskommo om att åt allmänheten till teckning afstå, utan premium, hvar och en i förhållande till sitt aktieantal, ”ett antal aktier ej öfverstigande 1.500 st., dock att ingen må teckna sig för mer än 40 aktier”. Få dagar därefter voro dessa 1.500 aktier tecknade af 64 firmor och privatpersoner. Under årens lopp har dock flertalet aktier öfvergått i andra händer, i de flesta fall på grund af dödsfall. Så äro f. n. af de 20 stiftarne 15 hädangångna.

Sedan bolagsordningen af Kongl. Maj:t fastställts den 13 December 1872 och konstituerande bolagsstämma hållits den 2 Januari 1873, började bolaget, som då hyrt kontorslokal uti ”Billqvistska gården” (hrr Johanson & Carlanders hus) Norra Hamngatan 14, genast sin verksamhet.

Vid den konstituerande bolagsstämman valdes till styrelse hr Gadelius såsom verkställande direktör samt hrr Aug.Fröding och Ed. Heyman J :or såsom meddirektörer.  På grund af sitt ansträngande arbete såsom Bureau Veritas’ inspektör frånträdde kaptenlöjtnant Gadelius i Maj 1874 sin befattning såsom bolagets verkställande direktör. Till hans efterträdare valdes vid extra bolagsstämma den 11 Maj samma år sjökaptenen Sven Engelbert Rinman, hvilken allt sedan dess, såsom bolagets verkställande direktör, haft sig den egentliga affärsledningen ombetrodd. Såsom en egendomlighet må nämnas, att den första försäkring, som bolaget öfvertog, var en varurisk från Göteborg till London med ångaren Kung Ring, å hvilken just hr Rinman då var kapten.

Såsom belysande för bolagets verksamhet må följande summariska siffror ur årsberättelserna för de gångna 30 åren angifvas:

Bruttoförsäkringssumma under hela perioden…………….. Kr. 1.760.718.626
Nettoförsäkringssumma ,, „ ,, ,, 943.371-637
Bruttopremiebelopp „ „ „ „ 23.530.752
Nettopremiebelopp „ ,, ,, ,, 9.644.312

I November 1890 skapades ”Sveriges Allmännas” dotterbolag ”Återförsäkrings  Aktiebolaget Triton”med hvilket det står i intimaste förhållande.

I Norge bedrifver bolaget en icke obetydlig affär genom sin år 1873 upprättade generalagentur i Christiania, som hela tiden innehafts af den kända skeppsmäkleri- och rederifirman herrar Fearnley & Eger.

I Köpenhamn representeras bolaget sedan år 1879 af herr Jörgen Hoppe. Med undantag af dessa båda agenturer bedrifver bolaget numera ingen direkt verksamhet i utlandet.

Bolagets styrelse utgöres för närvarande af följande personer: hr S. E. Rinman, verkställande direktör,  Aug. Fröding och J. E. Gadelius
med konsul Gust. Krafft och grosshandlare Henrik E. Ahrenberg som
suppleanter.

Axel Ramm

Advertisements

Ramm om Göteborgs Enskilda Bank

Del 1 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

År 1824 hade en riksbanksfilial inrättats i Göteborg. Men då handelsomsättningen från början af 1840-talet blef allt större och då man liksom kände i luften, att en tid af utveckling stundade, började under slutet af år 1846 en del framstående medlemmar af Göteborgs samhälle att öfverlägga om behofvet af en enskild bankinrättning härstädes. Förut hade på grund af 1824 års lag tillkommit sex enskilda banker, Skånes, Värmlands, Kopparbergs, Östergötlands, Smålands och Örebro (Mälareprovinsernas oktrojerades 7 dagar senare än Göteborgs, men började sin verksamhet förr) och det väcker någon förvåning, att en privatbank icke förut inrättats i vår stad.  Men när den nu kom till stånd, tog man steget fullt ut och byggde banken på en kapitalstarkare grund än någon af de förutvarande.

Den 24 november 1846, vid sammanträde å Borgerskapets Äldstes sessionsrum å rådhuset, företeddes en lista, utvisande att af 111 personer, i belopp från 100,000 till 5,000 rdr banko, tecknats icke mindre än 2 millioner rdr banko eller 3 millioner kronor, en för den tiden mycket betydande summa.

Vid samma tillfälle uppdrogs åt en kommitté af sju personer att söka oktroj för banken. Dessa voro postdirektören, R.W.O.A. Gjers, rådmannen (sedermera borgmästaren) A. W. Björck samt grosshandlarne Rob:t Dickson, C. F. Kjellberg, Ed. Magnus, Isaac Leman och W:m Barkow. Deras den 11 december 1846 undertecknade oktrojansökan är ett i och för sig synnerligen märkligt dokument.

Redan den 12 januari 1847 beviljade Kgl. Maj :t den sökta oktrojen för 10 år, räknadt från den dag, då anmälan om bankens öppnande gjorts hos Konungens Befallningshafvande. Men banken trädde ändock icke i verksamhet förrän den 2 februari 1848, hvilket emellertid berodde därpå, att myntproberaren Broling i Stockholm, som åtagit sig tryckningen af sedelblanketterna, icke förrän under januari 1848 fullgjorde detta uppdrag.

Till första ledamöter af direktionen för Götheborgs Privat Bank utsågos: konsuln F. Willerding och grosshandlarne W:m Barkow, Isaac Leman, And:s Fröding och Ed. Magnus samt till suppleanter hrr J. E. Geijer och James Dickson Jr.

Banken började sin verksamhet i huset n:o 11 Västra Hamngatan, emedan den inköpta fastigheten n 😮 43 och 44 i 4:de roten, vid Drottninggatan, då ej hunnit blifva färdig. Redan i april 1848 flyttades emellertid banken till Drottninggatan, där den förblef till den 28 januari 1889, då bankrörelsen började i hörnhuset vid Lilla torget och Västra Hamngatan, hvilken fastighet inköpts år 1886 och å hvars tomt under åren 1887 och 1888 af byggmästaren A. Krüger efter ritning af arkitekten Georg Krüger uppfördes ett ståtligt bankpalats. Genom inköp af närliggande hus vid Lilla Torget och uppförande å dess tomt af en tillbyggnad, som blir fullt färdig hösten 1903, har banken ytterligare förstorat detta palats, som numera är en af de största byggnaderna i vår stad.

De sunda principer, som uttalades i oktrojansökan, kunna sägas hafva varit grundläggande icke blott vid bankens bildande utan för hela dess kommande utveckling. Liksom tecknarne utgjorde eliten af Göteborgs samhälle och handelskår, så har banken alltid intagit ett hedervärdt rum bland landets bankinstitut; och liksom Göteborg såsom handelsstad innehaft och innehar ett förnämligt rum inom vårt land, likaså dröjde det icke länge, förrän den nya privatbanken blef en af våra allra största.

Bankens räkenskaper under första oktrojen visa, att “upp- och afskrifningsräkning eller s. k. Giro-conto“ — som det heter i det af K. Maj :t fastställda reglementet — icke var synnerligen mycket använd, hvilket möjligen berodde därpå, att räkningshafvarne fingo erlägga en särskild afgift, som bestämdes af direktionen. Det å detta konto innestående belopp utgjorde år 1849 endast 53,700 kr., steg undantagsvis år 1857 till 1.263,000 kr., men höll sig vanligen vid ett belopp af 125,000 kr. Depositioner mot ränta, hvilka kunde beviljas “i den mån Directionen finner sådant för Banken fördelaktigt“, voro ännu mindre omtyckta, — under de tre åren 1852—4 uppgingo de endast till 750 kr. och stego 1855 undantagsvis till 525,750 kr. Kassakreditiv, som beviljades på högst ett års tid mot en bokföringsafgift af högst 1 % af kreditivbeloppet och mot en ränta, som “å ömse sidor beräknas efter öfverenskommelse, dock ej öfver hvad lag medgifver“, voro mera begärliga och belöpte sig under år 1848 till 312,000 kr. samt voro år 1855 redan uppe i en million kr., hvilket belopp sedermera underskridits endast år 1857 (999,600 kr).

Diskontering af växlar förekom icke alls och man har sökt anledningen till detta märkvärdiga förhållande däri, att dylika papper endast mottogos som hypotek för lån utan ansvar för banken vid underlåten protest. Likaså föreskref reglementet, att intecknade skuldebref icke finge belånas. Oaktadt dessa restriktiva bestämmelser uppgick kontot lånefordringar redan år 1848 till 2,2 mill. kr. samt steg 1855 till öfver 2,9 mill. kr. Hvad i oktrojansökningen yttrats om behofvet af en sedelutgifvande bank visade sig vara sanning, ty redan under första året hade banken sedlar utelöpande för nära 2,1 mill., hvilken summa under 1855 steg till öfver 4,8 mill. — ett belopp, som sedermera endast några gånger förekommit.

Bankens grundkapital var, som sagdt, från början mill. kronor, hvaraf endast 40 procent voro kontant inbetalta, medan återstoden deponerades i löpande förbindelser, åtföljda af fullgoda hypotek. Vid bolagsstämma 1856 beslöts, i sammanhang medansökan om förnyad oktroj, att höja teckningssumman till 5 millioner kronor, däraf 30 procent borde kontant inbetalas. Vid bolagsstämma 1866 fastställdes grundfonden till 5 mill. kronor, hvilken summa skulle tillfullo inbetalas inom den 1 december 1867. Härvid förblef det ända till år 1896, då grundfonden höjdes till 5 mill. kronor. År 1857, vid förnyelse af bankens första oktroj, ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank. Vid bolagsstämma i december 1857 kunde direktionen såsom anmärkningsvärdt framhålla, att under hela första oktrojen ingen enda gång lagliga åtgärder behöft vidtagas för att utfå fordringar och att hela förlusten på grund af konkurser inskränkt sig till några hundra riksdaler.

Under andra oktrojen 1858—67 började f. o. m. år 1862 växeldiskontering, dock övervägande af inrikes växlar, — år 1867 nära 3 mill. kr. Rubriken utrikes växlar var år 1863 uppe i nära 1,1 mill., men uppgick år 1866 icke till 6,000 kronor. Depositionsräkningen ökades snart sagdt för hvarje år och äfven upp- och afskrifningsräkningen användes flitigare. För att åstadkomma lättade affärsförbindelser träffades af tal om ömsesidigt infriande af utställda postremissväxlar med Värmlands Enskilda Bank från 1861 års början, med Stockholms och Hallands Enskilda Banker från år 1862 och med de flesta öfriga banker under följande år. De utlemnade lånen stego under år 1861 till nära 6,1 mill. kr., men nedgingo 1868 till icke fullt 1,7 mill. kr.

Sedan denna tid har banken utvecklats å alla områden. Dess utveckling har, yttrar en skriftställare, i alla tider varit sällsynt jämn och stadig, förtroendet till banken har aldrig varit rubbadt och den har aldrig varit utsatt för förluster i den omfattning, att de lemnat spår efter sig i årets utdelning, långt mindre under följande år. Förvaltningen har under alla år präglats af en synnerlig försigtighet och utdelningen till lottägarne har under de sista 50 åren endast för 9 år understigit 9 procent, men om man inräknar utdelningen af reserverade medel vid oktrojperiodernas slut 1858, 1868, och 1878 i
genomsnitt uppgått till något öfver 11 procent årligen. Till följd af denna stadga ha bankens lotter visserligen icke inneburit mycken lockelse för spekulationen, men däremot varit omtyckta placeringspapper.

Ett märkesår i bankens historia är 1897, då som sagdt grundfonden ökades till 5 mill. kronor, hvarjämte samtidigt till reservfonden öfverfördes 1 % mill. kr. i öfverkurs å de nya lotterna, hvarigenom banken sattes i stånd att under den samtidigt infallande uppsvingsperioden i ökad omfattning främja handel och industri, jämte det banken genom tidsenliga reformer lämpade sig efter det moderna affärslifvets ökade kraf.

I början af 1898 öppnades ett afdelningskontor i Stockholm. De under 1869 och 1870 inrättade filialerna i Göteborgs grannstäder hafva sedermera indragits, utom den år 1874 i Strömstad öppnade.

Inom riksdagen hade det varit ett gammalt önskemål att indraga de enskilda bankernas sedelutgifning och förbehålla denna åt riksbanken ensam; detta sträfvande fördes omsider till seger genom den nya riksbankslagen af 1897. I enlighet med denna lag afstod äfven Göteborgs Enskilda Bank från och med den 15 okt. 1901 från vidare utgifvande af egna sedlar, efter aftal med riksbanken om åtnjutande af de fördelar, som lagen under form af lån och rediskontering hos riksbanken på billiga villkor tillerkänt de enskilda bankerna under en öfvergångstid af 8 —10 år. Härmed hade emellertid det viktigaste skälet för bibehållande af lottägarnes solidariska ansvar för bankens förbindelser bortfallit. Och bankens styrelse hyste så mycket mindre betänklighet vid att redan i januari 1903 i cirkulär till lottägarne föreslå bankens ombildning till aktiebank, som styrelsen med hänsyn till bankens oafbrutna utveckling sedan år 1896, då grundfonden senast ökades, fann en samtidig ökning af de egna fonderna af behofvet påkallad för att fullt tillgodose handelns och industriens växande kraf.

Denna utveckling synes bäst af följande siffror:

Styrelsens förslag blef också vid bolagsstämma den 4 mars 1903 enhälligt antaget; beslut fattades då om enskilda bankens upplösning och öfverlåtande af alla dess tillgångar och förbindelser på ett bankaktiebolag, för hvilket föreslagits namnet ’’Göteborgs Bank Aktiebolag.’’ (Ordet enskild kan nämligen efter solidaritetens upphörande ej vidare användas i namnet). Aktiebanken kommer att hafva ett tillfullo inbetaldt aktiekapital af kr. 7.500,000, fördeladt i 30.000 aktier å 250 kr. stycket, samt reserv- och dispositionsfonder å kr. 4.500,000, eller tillhopa 12 millioner kronor. De nya 10,000 aktierna, som emitterades till ett pris af 400 kronor stycket, öfvertogos genast af de gamla lottägarne med företrädesrätt.

Härigenom har Göteborgs bank aktiebolag, hvars föregångare Göteborgs Enskilda Bank hört till de ledande bankinstituten, ställt sig i främsta ledet bland våra banker.

För sina tjänstemän har banken inrättat en understödsfond, som numera benämnes donationsfonden och uppgår till kr. 160,000.

Liksom bankens utveckling varit jämn, har ock en ringa omsättning ägt rum bland styrelseledamöterna, i det att under dess 55-åriga verksamhet endast 25 styrelsemedlemmar förekommit, hvaraf en i icke mindre än 29 år haft detta förtroende. I och med bankens ombildning till aktiebolag afgick ur styrelsen direktören V. Sörensen, hvilken från år 1889 tjänstgjort som verkställande direktör.

Den första styrelsen för Göteborgs privatbank har of van uppräknats; den första styrelsen för Göteborgs bank aktiebolag, utgöres af följande personer:

Ordförande: konsul Carl Aug. Kjellberg, vice Ordförande: konsul Johan E. Ekman, samt konsul Maximilian Leman, grosshandlarne Herman Peterson, W. T. Ewert och Peder C. Waern och bankdirektören J. Lilliehöök.

Suppleanter: bankdirektören George Dickson och grossh. C. O. Kjellberg.

Såsom bolagets verkst. direktörer fungera konsul Kjellberg och bankdirektör Lilliehöök.

Bankens ställning den 28 Februari 1903 var följande:

Axel Ramm

A. Fröding & Co

Del 13 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Handelshus som i slutet av 1800-talet var en av Göteborgs större järnexportörer. Grundaren August Fröding (1838—1913) var son till Anders Fröding den siste ägaren till ett av 1700-talets och det tidiga 1800-talets viktigaste handelshus, AP Frödings Enka & Co (tidigare M. Holtermans Söner).

När August Fröding bildade sin firma år 1864 återupptog han därmed en lång familjetradition inom järnhandeln som varat från det farfadern Anders Pettersson Fröding (1753—1809) 1787 fick anställning i M. Holterman & Söner. Den gamla firman som från 1809 hette A.P. Frödings Enka & Co upplöstes omkring 1840. Sten Helling (1839-1921) var kompanjon till August Fröding i firman från 1867.

Nedre Degerfors Järnbruk 1865

Nedre Degerfors  Järnbruk 1865

Från 1870 var A. Fröding & Co en av de största järnexportfirmorna i Göteborg. Detta hängde ihop med att firman 1868 köpte Nedre Degerfors järnbruk på konkursauktion och 1870 bildade Degerfors AB i vilket handelshuset var huvudägare. Joseph Larsson blev bruksdisponent. 1871 köpte Degerfors AB också Degerfors Övre järnbruk. Förutom järn från Degerfors hanterade A. Fröding & Co också järnexporten för Gravendals och Fredriksbergs järnbruk.

1886 rekonstruerades Degerfors AB på grund av en stor förlust året innan och ägandet övergick till det nya bolaget Strömsnäs Jernverks AB, sannolikt också det med A. Fröding & Co som huvudägare. 1895 blev Ernst Odelberg bruksdisponent och järnverket utvecklades till ett av Sveriges modernaste. A. Fröding & Co tycks ha avvecklat sitt ägande och istället blev AB Odelberg & Olson den viktigaste delägaren.

Vid sidan av järn- och träexport drev firman även export av pappersmassa och kommissionshandel för papp och stearinljus. Rörelsen gick tillbaka omkring sekelskiftet och järnexporten nedlades 1908. Firman fanns kvar till 1921.

Strömsnäs Järnverk

Strömsnäs Järnverk på 1910-talet

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Magnus Fahl, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, biografisk matrikel, 1963

Släkten Fröding

Endast för medlemmar

Bagaregården

Del 23 av 32 i serien Landerier

Liksom landeriet Härlanda var Bagaregården beläget på det som var Härlanda hemmans gamla marker innan de donerades till Göteborgs stad. Det landeri som fick namnet Bagaregården, kallades under hela 1600-talet och långt in på 1700-talet för Härlanda, medan det landeri, som senare uteslutande fick detta namn, då benämndes Härlanda Äng.

I början av 1600-talet utarrenderades dessa områden till olika konsortier av stadens främsta män, som använde ängarna till betesmarker för sina kreatur. Namnet Bagaregården kom i bruk först sent på 1800-talet, dock påträffas namnet ”Bakaregården” i en skrivelse till magistraten redan 1671. Bagaren Joachim Schönfelt betalade år 1651 10 daler och 16 öre ”för et stycke Landh wedh Herlanna, som Torsten Bechbrennare til forne brukat, stort 7 morgen 530 roder”. Det är efter denne bagaren som stadsdelen fått sitt namn.

Efter att Paul Jürgenson fått landeriet upplåtet på sig år 1679, började det få karaktären av lantegendom. Det är först nu som bebyggelsen av området påbörjas, för när Jürgenson år 1685 får förnyelse på upplåtelsen, meddelas att detta beviljas:

”… i anseende till det myckna arbete, möda och anseenliga kostnad, som han både till en gårdz uppbyggande och ett elliest tufwigt och stenigt Landz rödiande och cultiverande använt hade”. Det anges att landeriet är ”… wäll bebygder medh 2:ne wäll upplanterade Trägårdar medh åthskillige unge fruchtsamma trän utj samme trägårdar och brede widh så i trägårdarne som i giärdet åthskillge små dammar upkastade”.

Jürgenson innehade landeriet till sin död år 1696, då det övertogs av hans änka Cecilia Jeurgens. Tio år senare bytte egendomen åter ägare, den övertogs då av mågen J. N. Aschen, gift med Brita Maya Jeurgens, som innehade gården till sin död 1734. Därefter behöll hans arvingar den till år 1738.

År 1758 inköptes landeriet av källarmästare Johan Minten. Han drev ett populärt värdshus på landeriet. Vackra vår- och sommarkvällar drogs göteborgarna dit i stora skaror. Efter dennes död 1786 behöll änkan, född Regina Elisabeth Werkamp besittningsrätten till 1799. Paret hade 16 barn. Änkan drev värdshusverksamhet tillsamman med sonen Johan Minten d.y. som var delägare i Niklas Björnbergs handelshus intill 1784. 1799 övertogs besittningsrätten av handlanden Anders Fröding och från 1809 av hans änka Johanna Elisabeth Fröding (född Minten), som 1811 sålde den till major Carl af Petersens. Av dennes konkursbo, inlöstes landeriet år 1831 av brodern, löjtnant H. af Petersens. År 1834 såldes landeriet till friherre G. Bennet. Bagaregårdens areal under Härlanda hemman som tillhörde Göteborgs stad, beräknades 1855 uppgå till drygt 82 tunnland.

Under 1880-talet ägdes Bagaregården vidare av Johannes Schuback, J.R. Francke och D.O. Francke. Bröderna Francke sålde besittningsrätten till Morten Waern år 1874 för 75 000 riksdaler.

Bagaregården

Bagaregården i början av 1900-talet

Göteborgs stadsfullmäktige beslutade 1 juni 1899 om att lösa in landeriet Bagaregården av Morten Waerns änka Emma Waern (född Nerman) från Billingsfors, för 100 000 kronor. Landeriets huvudgård var dock genom kontrakt utarrenderad till trädgårdsmästaren N. P. Jonsson under tiden 14 mars 1895 och samma dag 1910.

År 1934 flyttade Redbergslids folkbibliotek, ett av Göteborgs folkbibliotek, in i det gamla landeriet Bagaregården. Bottenvåningen har också inrymt Gamlestadens ungdomsgård, senare kallad Bagaregårdens fritidsgård, vilket var Sveriges första kommunala fritidsgård, öppnad 1936.

Bagaregården

Bagaregården idag

Andra källor: CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923

Holterman & Söner

Martin Holterman, föddes 1715 i Hamburg och dog 1793 i Göteborg. Han fick burskap som handelsman i Göteborg år 1755 och var bisittare i handelssocieteten från 1758 till 1770 samt direktör i Ostindiska kompaniet under tredje oktrojen 1766-1787.

Han var gift med Anna Mariana Ström (1727-64) i sitt första äktenskap, Hon var dotter till grosshandlaren Hans Olofsson Ström och Anna Sahlgren samt därmed också systerdotter till Niclas Sahlgren. Därmed var han också svåger till den framgångsrike handelsmannen Christian Arfvidsson. Holterman arbetade en period för Niclas Sahlgren som prokurist. Hans andra hustru var Charlotta Arfwedson (1741-1801), dotter till handlanden i Stockholm Abraham Arfwedson (1698-1779) och Maria Elisabet Pauli.

I Martin Holtermans första äktenskap föddes Johan Peter Holterman (1757-1793) och Niclas Holterman (1758-1824) samt dotterna Anna Elisabeth Holterman (1759-1801). Den sistnämnda var gift med Jacob Arfwedson (1743-1812).  Även i andra äktenskapet föddes tre barn, Martin Abraham Holterman (1766-1838),  Maria Charlotta Holterman (1768-1841), gift med Anders von Wahrendorff, Jacob Holterman (1769-1789) samt Carl Fredrik Holterman (1774-1793).

Svärfadern Hans Olofsson Ström var en av Göteborgs största järnexportörer och förmodligen också en exportör av te. Martin Holterman kom sannolikt att överta en del av den järnexport och de kontakter som Ström tidigare hade ombesörjt och hade förmodligen också goda kontakter genom närheten till Niclas Sahlgren. Järnexport och teexport hörde sannolikt ihop vid denna tid, med te som varande den ekonomiskt viktigare varan. Te smugglades till Storbritannien, förmodligen med samma fartyg som också transporterade järn.

1760 exporterade Martin Holterman 370 ton järn, 1770 80 ton, 1777 90 ton, 1790 1 000 ton och år 1800 2 200 ton (20% av exporten via Göteborg). De tre sönernas om överlevde till vuxen ålder blev förmodligen delägare i firman på 1780-talet varefter firman benämndes Martin Holterman & Söner. Riktigt stor järnexportör tycks alltså den Holtermanska firman inte ha blivit förrän AP Fröding börjat arbeta i firman. AP Fröding blev delägare 1794, tillsammans med Martin Holterman d.y. De andra två bröderna Holterman tycks vid denna tid ha lämnat firman för att istället fokusera sillhandel, trankokeri och sillsalteri i en egen firma, J. P. & N. Holterman. 1809 dog AP Fröding och hans änka Elisabeth Minten övertog huvudägandet i firman som hon drev vidare under namnet AP Frödings Enka & Co.

Martin Holterman

I början av 1800-talet fortsatte Holterman att vara den näst största eller tredje största järnexportören i Göteborg med 17% av exporten 1803, 15% 1805, 11% 1808, 24% 1810 och 13% 1815. Sistnämnda år heter firman AP Frödings Enka & Co. Största järnexportfirman fram till sin konkurs år 1807 var John Hall & Co och medtävlare om plats två var firman Low & Smith. Den Holtermanska firman var aldrig störst.

Den Holtermanska firman var också en av Göteborgs större importfirmor med import av spannmål, socker och salt. Sillverksamheten bedrevs av allt att döma i ett annat företag vilket redan nämnts. 1770 var Holterman stadens tredje största importör rent värdemässigt och 1777 den femte största. Holtermans viktigaste importvara var spannmål från Östersjöområdet, 1760 importerades 140 ton, 1770 670 ton, 1777 650 ton och 1790 210 ton. Saltet importerades från Italien och Portugal, lite varierande år från år (1760 60 ton, 1770 200 ton, 1777 200 ton, 1790 175 ton). Den Holtermanska firman importerade även kaffe och textilier.

Martin Holterman d.ä. investerade även i fartygsandelar, fastigheter och i Värmlands bruksegendomar. Bland dessa märktes Krontorp (Bäckhammar), Dömle- och Kvartorpsverken samt Bosjöhyttan. Hans önskan var att dessa efter hans död skulle utgöra fideikommiss för hans barn. 1802 upphävdes fidekommisset. Sonen Niclas Holterman kom efterhand att bli en större bruksägare i Värmland och sannolikt exporterades hans järn via den Frödingska (f.d. Holtermanska) firman.

Fröding – Ostindiska och järnverk

Del 17 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Fröding är en mycket okänd handelsfamilj från tiden för kapitalismens genombrott i Sverige. Liksom flera familjer från Göteborg, exempelvis Tranchell, så kan man spåra deras förmögenhet tillbaka till Ostindiska Kompaniets dagar. 1778 kom Anders P. Fröding till Göteborg från Frölunda i Odensåkers socken i Västergötland. Han fick anställning som informator hos familjen Minten på Bagaregården men fick snart anställning i den stora Björnbergska handelsfirman i vilken Johan Minten d.y var delägare. Därefter övergick han till anställning i handelsfirman Martin Holterman, ägd av direktören i Ostindiska kompaniet, Martin Holterman (1715-93).

Martin Holterman var gift med Anna Mariana Ström (1727-64), med två bröder verksamma inom Ostindiska Kompaniet. Hon var dessutom syster till Niclas Sahlgren och Jacob Sahlgren, två av den tidens rikaste män och ockå verksamma i Ostindiska Kompaniet. Han var bland annat direktör och delägare i Ostindiska Kompaniets mycket lönsamma 3:e oktroj mellan 1777 och 1786. Därefter var han också direktör och delägare i den 4:e oktrojen som inte var lika lyckosam från 1786 till sin död.

Utöver detta investerade Holterman också i värmländska bruksegendomar, såsom Bosjöhyttan, Krontorp, Dömle- och Kvartorpsverken. Hans önskan var att dessa efter hans död skulle utgöra fideikommiss för hans barn. År 1802 upphävdes dock bruksfideikommisset av kungen och egendomarna skiftades mellan ägarna. Han Hade tre söner, Martin Holterman (1766-1838) i andra äktenskapet med Charlotta Arfwedsson (1741-1801) och i första äktenskapet Johan Peter Holterman (1757-1793), Niclas Holterman (158-1824) och två döttrar, Anna Elisabeth Holterman (1759-1801), gift med Jacob Arfwedsson, också aktiv i Ostindiska Kompaniet, och Maria Charlotta Holterman, gift med Anders von Wahrendorff. De ägde Taxinge-Näsby och byggde det slott som ännu finns kvar. Deras son var Martin von Wahrendorff (1789-1861).

Martin Holterman d.y. var fortsatt aktiv i faderns firma och blev efter att ha lämnat denna legationsråd i Paris. Niklas Holterman köpte godset Forsby i Södermanland och drog sig tillbaka från köpmanslivet. Även Johan Peter drog sid tidigt tillbaka från affärerna, i hans fall p.g.a. sjukdom. Den sistnämnde donerade stora summor till Göteborgs stad.

1794 blev Anders P. Fröding delägare i den holtermanska firman vid sidan av Martin Holterman d.y. Vid Frödings död år 1809 övertogs huvudägandet i firman av hans änka Elisabeth Minten. Hon lät ändra namn på firman till A.P. Frödings Enka & Co. Anders Fröding och Elisabeth Minten gifte sig 1795 och övertog då också Bagaregården. Änkan sålde denna år 1811. Firman Martin Holterman / AP Frödings Enka var också verksamma inom sillhanteringen med sillsalterier och trankokerier. Elisabeth Mintens syster Sara Minten var gift med Johan Jacob Ekman.

Sonen Anders Fröding (1802-1860) övertog firman efter modern och systern Wilhelmina Fröding (1805-1878) gifte sig med Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta. Sålunda kom en del av den Frödingska förmögenheten att användas i L.J. Hiertas olika publicist- och industriprojekt.

Anders Frödings son Hugo Fröding (1842-1930) blev militärattaché vid svenska ambassaden i Berlin, skribent och författare. Hans bror, konsul August Fröding grundade firman A. Fröding & Co år 1865 tillsammans med Sten Helling (1839-1921).  Sten Helling var i sitt första äktenskap gift med Thekla Krafft (1848-1869), vars mor kom från familjen Prytz. I andra äktenskapet var han gift med Eliza Karolina Willerding (1852-1935), dotter till grosshandlaren Edvin Willerding.

Degerfors Järnverk köptes på exekutiv auktion år 1868 och 1870 ombildades järnverket till ett aktiebolag. Firman blev därefter starkt engagerad i utbyggnaden av Degerfors till ett modernt järnverk samt tog hand om dettas export. Man hanterade även järnexporten från Gravendals och Fredriksbergs lancashirebruk på gränsen mellan Värmland och Dalarna. Mellan 1870 och 1895 var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg. Firman exporterade även pappersmassa och trävaror. 1921 dog Sten Helling. Efter Sten Hellings död blev sonen Nils Hugo Fredrik (Freddy) Helling (1875-?) delägare i firman.

1886 rekonstruerades Degerfors Jernverks AB och blev Strömsnäs Jernverks AB. Företaget tycks därefter ha kontrollerats av familjen Odelberg (Odelberg & Olsson) tillsammans med Sten Helling och familjen Fröding. Sten Helling satt förutom i järnverksbolagets styrelse också i styrelserna för Göteborgs Köpmansbank 1900-04, Göteborgs och Bohus Läns Sparbank 1903-19 och i Skandinaviska Kredit AB 1910-19. Han var också lokalpolitiker i Göteborg.

Författaren Gustaf Fröding (1860-1911) tillhörde en annan familj Fröding från Värmland.

Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg,