Kvarteret Residenset

Kvarteret Residenset, Södra Hamngatan-Lilla Torget-Ekelundsgatan-Otterhällegatan är ett kvarter som i stort sett helt består av kulturmärkta hus, däribland ett av de allra äldsta husen i  centrala Göteborg, Residenset. Andra bemärkta hus i kvarteret är Landsstatshuset, Wijkska huset och Atlanticahuset.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 4, tomt 100, på Otterhällan
Rote 4, tomt 101, på Otterhällan, Evers
Rote 5, tomt 49, Höjer, Schmidt, Feindt, Geijer, Cock, Mesterton, Utfall, von Schmerfeldt, Wengren, Schutz,
Rote 5, tomt 50, Börjesson, Jürgensson, Utfall, Tillroth (Göthenstierna), Maister, Ostindiska Kompaniet, Sahlgren, Alströmer, V. Beckman, Sparre, Wijk,  Wijkska huset
Rote 5, tomt 51, Rinken, de la Gardie, Bånge, Rask, Herwegh, von Jacobson, Utfall, Tillroth, Bagge, Beckman, Atlanticahuset
Rote 5, tomt 52, van Dijck (van Dijk), Lange, Torstenson, Residenset, Landsstatshuset
Rote 5, tomt 53, Winbo (Winbom), Collman, Beijer, Hagergren, Bouchman

Kvarteret Residenset. Atlanticahuset, Landsstatshuset och Residenset

Göteborgs största rederier – 1800-talets början

1880-talets början inkluderar slutet på Ostindiska kompaniets 4:e oktroj, Ostindiska kompaniets 5:e oktroj, slutet på sillperioden samt Göteborgs gyllene period, kontinentalblockaden. De stora rederierna/redarna har med undantag av Ostindiska Kompaniet och enstaka andra företag i allmänhet en koppling till sillhanteringen och/eller handeln med USA och Storbritannien under Napoleons så kallade kontinentalblockad. I början av 1800-talet fanns också en kort period med kaperiverksamhet.

Fram till 1805 var Ostindiska Kompaniet det i särklass största rederiföretaget. Detta beroende på att deras fartyg i genomsnitt var betydligt större än andra fartyg vid denna tid. För saltimport, spannmålsimport, sillverksamhet, sillexport, järnexport, kaperi och smugglingstrafik till Storbritannien behövdes och användes  mindre fartyg och det var sådana som andra redare i första hand hade.

Handelshus med intressen i sillhanteringen är bl.a. G.B. Santesson & Söner, Andersson & Wohlfahrt, Jonas A. Sernström, J.G. Ekmans Enka & Son och Carl Bagge. De flesta av dessa företag försvann som stora redare kring innan 1810.

Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste man under denna tid, han var stor spannmålshandlare, störste delägare i Ostindiska kompaniets lönsamma 5:e oktroj och hade sillsalterier och trankokerier. Efter att den 5:e oktrojen avvecklats köpte han Ostindiska Kompaniets byggnad, det nuvarande Stadsmuseet. Han ägde också en lång rad järnbruk och sågar i Värmland och Dalsland och handlade med järn och trävaror. Anders Björnberg var hans bror och Carl Björnberg hans son.

A.P. Oterdahl och J.O. Oterdahl var bröder och efter A.P. Oterdahls död 1804 drevs hans företag vidare av sonen Niclas Oterdahl.

Sillperioden tog slut 1809, Ostindiska Kompaniets verksamhet upphörde helt 1813 och kontinentalblockaden varade formellt 1806-1814, dock delvis redan från 1803 och med i praktiken slut redan 1812.

Största rederier, antal läster, 1800, 1801, 1805, 

Ostindiska Kompaniet 4:e, 1 992, 2 534, 1 824
G.B. Santesson & Söner, 837, 988, 696
Andersson & Wohlfahrt, 609, 645, 686
Jonas A. Sernström, 545, 235, –
Carl Bagge, 506, 507, –
David Mitchell, 500, 449, –
Laurens Tarras, 492, 509, 563
Niclas Björnberg, 459, 461, 1 093
Olof Beckman, 421, 610, 314
Jonas Malm (Malm & Son), 392, 529, 236
Carl A. Iggelström, 359, 457, –
M. Holterman & Söner, 334, 284, –
Pehr Backman, 330, -, –
Bernhard Wohlfahrt, 311, 406, 411
J.G. Ekmans Enka & Son, 299, 299, 311
A.P. Oterdahl & Son, 283, 283, 293
J.O. Oterdahl, 276, 276, –
J.D. Wetterling & Son, 272, 272, 278
Jonas Kjellberg, 251, 251, 237
Em. B. Bahrman, 227, 265, –
Carl Brändström, -, 344, 343
D. Carnegie & Co, – , – , 409
Low & Smith, -, -, 344
David Airth, -, -, 275
G.H. Ekman (Ekman & Co), -, -, 256
Hedman & Arfvidsson, -, -, 219
Scott & Gordon, -, -, 212
Gabriel Gren, -, -, 124

Ett antal handelsföretag växte snabbt med export till och import från USA under kontinentalepoken. Vidarebefordran av varorna från Göteborg skedde i allmänhet med svenska fartyg medan transporten från USA till Göteborg eller omvänt skedde på US-amerikanska skepp. Några av de företag som tjänade mycket på denna handel mellan främst Storbritannien och USA via Göteborg var bland annat D. Carnegie & Co, Laurens Tarras, Ekman & Co, Olof Wijk, Scott & Gordon, Low & Smith, Kennedy & Åberg, Joseph & Olof Hall, Robert Dickson, J.F. Homeyer, Almfelt & Fehrnström och J.A. Andrén. Dessa företag blev som vi kan se också stora redare.

Olof Wijk och familjen Gavin hörde till de som också var kaparredare.

C.E Brändström tillhörde en av Gävles rikaste familjer och hade en bror som var grosshandlare i Kingston-upon-Hull i England. I likhet med de brittiska affärsmännen och firmorna hade han goda kontakter i Storbritannien som vid sidan av USA var några av Sverige viktigaste handelspartner på denna tid vad det gäller export av järn och trävaror. För Göteborg var dessa två länder helt dominerande.

Största rederier, antal läster, 1807, 1809, 1811, 1813

Niclas Björnberg, 1 094, 1094, 909, 882
Andersson & Wohlfahrt, 673, 585, 462, –
D. Carnegie & Co, 601, 394, 630, 840
G.B. Santessons Söner, 586, 531, 616, –
L. Tarras (Tarras & Blaurock), 563, 375, 1 312, 1 166
Bernhard Wohlfahrt, 416, -, -, –
G.H. Ekman (Ekman & Co), 378, 287, -, 480
Scott & Gordon, 336, 383, 534, 1 101
Malm & Son, 318, -, -, -,
Wetterling & Son, 318, 191, 142, –
J.G. Ekmans Enka & Son, 311, 192, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 293, 191, -, –
Olof Beckman, 275, 230, 454, 284
Adam Gavin, 220, -, -, –
C.E.Brändström, 219, 219, -, 299
David Airth, 201, -, -, –
Low & Smith, 197, 399, 409, 534
Grill & Pettersson, 183, -, -, –
Jonas Kjellberg, 177, -, -, –
Gabriel Gren, 125, -, -, –
Willerding & Co, -, 419, -, –
Kennedy & Åberg, -, 185, 394, 437
Carl Bagge, -, 178, -, –
Hedman & Arfvidsson, -, 177, 214, –
S.A. Andrén, -, 100, -, –
Alec. Barclay & Co, -, -, 655, 426
J.M. Lundberg, -, -, 648, –
J.H. Gradman, -, -, 355, –
J.A. Andrén, -, -, 338, 140
Olof Wijk, -, -, 285, 381
Robert Dickson, -, -, 282, 409
Heyman & Co, -, -, 225, 204
A.M. Prytz, -, -, -, 629
A.R. Lorent, -, -, -, 501
Anders Björnberg, -, -, -, 355
J.F. Homeyer, -, -, -, 341
Samuel Arfwidsson, -, -, -, 320
Wahlgren & Wenster, -, -, -, 232
N.P. Bolmér, -, -, -, 196
F.M. Åkerman, -, -, -, 196
Thomas Gavin, , -, -, -, 182
Almfelt & Fehrnström, -, -, -, 174
Wm Gibson & Co, -, -, -, 173
C.H. Bäck, -, -, -, 116

Flera av företagen som växte snabbt genom transitaffärererna under kontinentalperioden slutade med en krasch när den konstlade högkonjunkturen för Göteborg var över. Scott & Gordon, Low & Smith, Joseph & Olof Hall, Andersson & Wohlfahrt samt Robert Dickson gick alla i konkurs. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk med flera överlevde även om de ofta fick minska sin verksamhet. Detta fick betydelse också på rederiverksamheten som minskade i de företag som överlevde.

Största rederier, antal läster, 1815, 1817, 1819, 1820

Scott & Gordon, 1 346, 1 184, 317, –
Niclas Björnberg, 1 087, 1 069, 1 337, 1 307
A.M. Prytz, 986, 907, 981, 746
Olof Wijk, 888, 666, 520, 439
Alex. Barclay & Co, 808, -, 246, –
D. Carnegie & Co, 725, 633, 661, 772
Robert Dickson, 705, 325, -, –
Tarras & Blaurock (Tarras & Son), 606, 512, 288, –
Ekman & Co, 577, 457, 240, 240
Kennedy & Åberg, 554, 462, -, –
Olof Beckman & Co, 530, -, -, –
Low, Smith & Co, 528, 425, 242, –
A.R. Lorent, 493, 300, 274, 234
Thomas Gavin, 440, 120, 312, 361
J.H. Andrén, 429, 316, -, -,
James Dickson, 414, -, 316, 456,
J.F. Homeyer, 378, 378, -, -,
Joseph & Olof Hall, 376, -, -, -,
Almfelt & Fehrnström (B. Almfelt), 353, 339, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 323, 332, -, –
Levin Jacobsson, 302, 348, 612, 466
C.E. Brändströms Enka & Son, 287, 307, -, –
N.P. Bolmér, 256, -, -, –
Samuel Arfwidsson, 251, 197, -, –
Malm & Söner (Peter Malm), 216, 304, 276, 377
Wahlgren & Wenster, 216, -, -, –
J.A. Lundwik, 180, -, -, –
James Gavin, 153, -, -, –
Lor. Swensson, 105, 205, -, –
Gust. Melin & Co, 104, -, -, –
Pet. Dahl & Co, -, 377, -, –
F.M. Åkermans Söner, -, 298, 298, 298
Jonas Kjellberg & Co, -, 144, -, –
G.R. Prytz, -, -, 365, 365
Carl Björnberg, -, -, 300, 809

Flera av de stora redarna i början av 1800-talet kom att höra till de största redarna under en stor del av 1800-talet. Detta gäller framförallt de som överlevde kontinentalblockadens slut och de som startade sin verksamhet efter denna. Detta gäller exempelvis Andrén (blev ägare till G.H. Hegardt & Co) D. Carnegie & Co, Olof Wijk, James Dickson, Alex. Barclay & Co och Ekman & Co.

Skeppet Minerva ur två perspektiv. Målning av Guiseppi Fedi, troligen vid ett hamnbesök i Istanbul år 1817. Ägare av den tremastade fullriggaren (fregattskepp) var Low, Smith & Co. Minerva var byggd 1807 och på 140 läster.

Källa till sifferuppgifterna: Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016

Gamla varvet

Gamla Varvet var en gammal örlogsbas och ett skeppsvarv vid Stigberget i Majorna, Göteborg.  Det låg på området mellan nuvarande Djurgårdsgatan, Karl Johansgatan och Bläsgatan.

Holländaren Albrecht van Velden uppförde vid Stigberget ett varv som under åren 1631–1639 kom att bygga flera skepp: Västgöta Lejon, Jupiter, Götheborg, Götha Ark, och Draken. Efter van Veldens död 1638 övertogs varvet av hans måg Gerrit Persson, som arrenderade marken fram till 1664.

Men redan 1641 begärde Amiralitetskollegium att magistraten i Göteborg ”skulle upplåta ett lämpligt område i Masthagen (Masthugget) för skeppsbyggeri åt kronan”, och Amiralitetsvarvet (Gamla varvet) kan räkna sin tillkomst från den 1 december 1660. Det första fartyget som byggdes på Amiralitetsvarvet var en galär som kölsträcktes i oktober 1664 och löpte av stapeln i april 1665. Befälhavare på Gamla varvet under denna tid var i tur och ordning amiral Sjöhjelm, Daniel Strutzflycht, Otto Sjöstierna, E. Sjöblad, Axel Lewenhaupt, Carl Gustaf Mörner och Jonas Örnfelt befälhavare på Gamla varvet.

Den 24 maj 1716 gav Karl XII staden privilegier att sköta det med krav om att staden skulle utrusta tre skepp till sitt försvar, vilket magistraten ej ansåg sig kunna uppfylla. Den 24 maj 1717 överlät Karl XII därför varvet på Lars Gathenhielm. Efter Gathenhielms död innehade hans änka, Ingela Gathenhielm, varvet till 1720, då kronan återtog detsamma.

På västra sidan av örlogsvarvet anlades 1749 ett annat varv, varvet Viken. Detta leddes av flera generationer ur köpmansfamiljen Bagge och kallades också “Baggens varv.“

Efter Carl Bagges död år 1818 övertog det gamla ansedda göteborgska handelshuset A. P. Frödings Enka varvet Viken, för vilket en medlem av göteborgsfamiljen Weinberg, Carl Weinberg, då var disponent.

År 1752 fick handelsmannen Peter Bagge ett entreprenadkontrakt på Gamla varvet, och slog ihop de båda varvet Viken med Gamla varvet, ett förhållande som gällde fram till 1767.

År 1799 beslutades det att rusta upp Nya varvet, och 1803 överflyttades de militära fartygen dit, 1806 chefsämbetet, kontoren 1811, själavården 1817 och sjukvården 1825. Gamla varvet hade därmed spelat ut sin militära roll.

Gamla Varvet

På en offentlig auktion 1825 köptes varvsområdet av dykerikommissarien Ambrosius Landgren för 7 305 riksdaler banco. Efter en sammanslagning av de båda varven 1825, benämndes hela området Gamla varvet.

När Ambrosius Landgren dog 1845 var hans son Adolf Fredrik Landgren endast 16 år, varför ansvaret tills vidare anförtroddes grosshandlare O. P. Dahlin. År 1856 övertog A. F. Landgren varvet och ledde det till sin död 1871, endast 42 år gammal. Landgren hade inga barn, så efter hans död övertog hans systerson George Douglas Kennedy ledningen i firman som hette A. Landgrens Enka. Firman som senare drevs i G.D. Kennedys namn var också ett av de stora segelfartygsrederierna i slutet av 1800-talet och de fem sista fartygen som byggdes beställdes alltså av varvsägaren själv.

Det sista segelfartyg som byggdes på Gamla varvet, var Sigyn som sjösattes den 15 juli 1887, och 1907 upphörde varvet eftersom staden behövde marken för att utöka hamnen. År 1912 tog staden över området, för 1,5 miljoner kronor, som då omfattade fastigheterna nummer 1, 2, och 3 i Majornas fjärde rotel, samt masthamnen öster om Bläsan med tillhörande vattenområden.

Gamla Varvet från älven

På en del av området anlades Gamla varvsparken. Den tidigare Gamla varvsgatan från 1852 är numera till stor del borta, den kvarvarande delen heter från 1937 Delawaregatan.

Skepp byggda på Gamla varvet 1830-1887, namn, byggår, typ, lästetal, redare (ort)

Experiment, 1830, skon., ??, ??
Götha Elf, 1833, ångbåt, ??, Kgl. Götha Elfstyrelse
Superb, 1839, brigg, 158, C.G. Lindberg (Göteborg)
Balder, 1845, brigg, 179, J.G. Grönvall & Co (Göteborg)
Wikingen, 1846, 69, brigg, ??
Gerda, 1847, skepp, 300, Olof Wijk (Göteborg)
Diadem, 1849, brigg, 130, Gustaf Melin (Göteborg)
Cleopatra, 1852, brigg, 156, Gustaf Melin (Göteborg)
Eos, 1852, ångfartyg, ??, G.J. Brusewitz (Göteborg)

Konstruerade av N.C. Kierkegaard

Aurora-Borealis, 1853, skonert, 43, Niclas Beckman (Göteborg)
Eleonore, 1854, skepp, 130, Niclas Beckman (Göteborg)
Galathea, 1856, brigg, 83, Björck & Engström (Göteborg)
Dellen, 1861, ångbåt (bogserare), ??, Pettersson (Hudiksvall)
Heidi, 1864, skepp, 265, Gustaf Melin (Göteborg)
Louis De Geer, 1866, skepp, 352, Gustaf Melin (Göteborg)
Iris, 1867, skepp, 295, A.F. Landgren (Göteborg)
Godeffroy, 1867, bark, 240, J. C. Godeffroy & Son (Hamburg)
Erato, 1869, skepp, 329, A.F. Landgren (Göteborg)

Andra konstruktörer

Hildur, 1858, skonert, 77, A. Landgrens Enka
Pursuit, 1860, skepp, 286, A.F. Landgren (Göteborg)
Iduna, 1862, skepp, 325, Gustaf Melin (Göteborg)
Neptun, 1865, ångfartyg, ??. D.W. Flobeck (Göteborg)

Konstruerade av Johan Hübe

Ingeborg, 1870, ångfartyg, 200 ton, Aug. Leffler för Ångfartygs AB Thule (Göteborg)
Eigen, 1870, ångfartyg, 223 ton, V. Furst & Co (Kristiania)
August Leffler, 1871, ångfartyg, 122 ton, C. L. Berggren (Göteborg)
Advance, 1873, ångfartyg, 199 ton, Th. Ahrenberg (Göteborg)
Adolf Landgren, 1876, bark, 603 ton, G.D. Kennedy för A. Landgrens Enka (Göteborg)
Ingeborg, 1877, ångfartyg, 374 ton, Aug. Leffler för Ångfartygs AB Thule (Göteborg)
Galatea, 1878, brigg, 331 ton, H. Svensson (Göteborg)
Gurli, 1879, bark, 721 ton, G.D. Kennedy (Göteborg)
Zaima, 1883, brigg, 335 ton, G.D. Kennedy (Göteborg)
Sigyn, 1887, skepp, 336 ton, G.D. Kennedy (Göteborg)

Felaktiga uppgifter i tabellen som hämtats från Wikipedia har rättats med hjälp av Sveriges skeppslista åren 1837-1885. Det gäller exempelvis lästetalet för kappseglingsfartyget Aurora Borealis en även fler andra tonnageuppgifter och ägaruppgifter. Från 1863 använde nyläster. De är omräknade till gamla läster i tabellen.

Ett skepp som finns i Wikipedia-tabellen, Wikingen, har inte gått att hitta i Sveriges skeppslistor så jag utgår ifrån att uppgiften om ägare är fel och att det måste ha byggts för utländsk beställare. Alternativt har skeppet aldrig existerat.

Nåt fartyg med namnet Thule återfinns inte heller i skeppslistorna. Eftersom så få uppgifter finns om fartyget har jag utgått från att det inte existerat.

Briggen konstruerad och byggd 1878 med namnet Galatea hade från början av H. Svensson som huvudredare och inte G.D. Kennedy vilket anges på de flesta håll. G.D. Kennedy var dock sannolikt delägare, troligen också huvudägare. Några år senare är han också huvudredare.

Andra källor: Sveriges skeppslista åren 1837-1885, CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23, Wikipedia, Göran Sundström,  ”Gamla Varvet i Göteborg” i Göteborg förr och nu, 1988

Kvarteret Larmtrumman

Kvarteret Larmtrumman omfattar Västra Hamngatan-Vallgatan-Korsgatan-Södra Larmgatan.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 1, tomt 11, Kitz, Klinkow
Rote 1, tomt 12, Rancke, Liedberg, Bagge, Coopman
Rote 1, tomt 13
Rote 1, tomt 14
Rote 1, tomt 15, Landberg, Besien, Ullman
Rote 1, tomt 16, Pihl, Comenius
Rote 1, tomt 17, Linhult, Neresius, Ahlström
Rote 1, tomt 18, Roth,
Rote 1, tomt 19
Rote 1, tomt 20
Rote 1, tomt 21, Capellanstomten (ägdes av kyrkan under lång tid), Ekman, Kolleback, Busck
Rote 1, tomt 22
Rote 1, tomt 23
Rote 1, tomt 24, Wass, Werne
Rote 1, tomt 25, Rechsius, Thornton
Rote 1, tomt 26, Drake
Rote 1, tomt 27, Kjellander, Wallerius, Aurell, Hummel

Atlanticahuset

Atlanticahuset är ett hus på Södra Hamngatan mellan Residenset och det Wijkska huset. Fastigheten inkluderar även ett hus som ligger mot Otterhällegatan och som kallas Otterhällehuset.

Tomten var bebyggd med trähus sedan stadens grundläggning fram till stora stadsbranden 1804. Carl Bagge, en av stadens mest betydande köpmän, lät uppföra gatuhus och gårdsflygel i sten 1807/08. Möjligen ansvarade stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg för utformningen.

1818 ärvdes fastigheten av James Dickson d.ä.. Eleonore Dickson bodde i byggnaden till sin död 1857. James Dickson d.y. använde också huset som kontor och lager för familjeföretaget J.Dickson & Co. Grosshandlare Alfred Evers inköpte huset i slutet av 1850-talet, troligen för kontor, butik och lager.

1893 inköptes fastigheten av Edvard Svanson, som lät bygga om bottenvåningen mot Södra Hamngatan till butikslokaler med skyltfönster. 1895 uppfördes också ett nytt hus i fyra våningar mot Otterhällegatan inklusive gårdsbyggnad inkluderande kontor och bostäder. Mellan 1907 och 1917 ägdes huset av Herman Kunze, vilken bl.a. bedrev hotellverksamhet i del av huset.

Wijkska huset och Atlanticahuset

1904-1919 hade Garanti & Nattvakts Aktiebolaget sitt kontor i Atlanticahuset. Detta bolag var Sveriges första egentliga vaktbolag och ett av ursprungen till Securitas.

Det nygrundade Försäkrings AB Atlantica köpte fastigheten 1917 och påbörjade omedelbart en genomgripande ombyggnad under arkitekt Oswald Westerbergs ledning. Syftet med ombyggnaden var först och främst att skapa mer utrymme för kontorslokaler och att installera centralvärme, varmvatten och el. Bara några år efter den första fasadrenoveringen byggdes Atlanticahuset ihop med grannfastigheten och fasaden fick därmed dagens utseende. I samband med sammanbyggnaden sattes tre av gavelfönstren igen. År 2000 flyttades huvudkontoret för Atlantica till Stockholm.

Otterhällehuset

2009-2010 byggdes Atlanticahuset och Otterhällehuset om från kontor till bostäder.

Drottning Ulrica Eleonora

Ostindiefarare som köptes begagnad i England, hette då The Heathcote. På 250 läster och med 103 personers besättning. Byggd 1720.

Ett tidigare fartyg med samma namn såldes 1720 till intressenter som senare skulle bli intressenter i Oostendekompaniet. Då fick fartyget namnet Ville de Vienne och seglade samma år till Bengalen med Alexander Hume som superkargör och med John Harrison som kapten. Detta kan sägas utgör starten för det som sen skulle bli Oostendekompaniet och dess koloni Bankibazar i Bengalen. Fartyget finns normalt inte upptaget i listor som handlar om Oostendekompaniets fartyg..

1:a resan, 2:a expeditionen, till Porto Novo och Bengalen, 9/2 1733 – 13/2 1735

Kaptener: Peter von Utfall
Superkargörer: Charles Barrington, Charles Irvine, John Widdrington, Thomas Thomson, Pastan Giers

Investerare, namn, dlr smt

Charles Barrington, 83 640
Hugh Campbell, 64 490
Magnus Lagerström, 10 000
Niclas Sahlgren 9 750
Laurens (Lorentz) Bagge, 9 725
Theodor Ankarcrona, 9 600
Colin Campbell, 6 000
Charles Irvine, 6 000

Charles Barrington hade tidigare tjänstgjort vid Engelska Ostindiska Kompaniet med fast plats på Fort St George i nuvarande Chennai (tidigare Madras). Han skulle för Sveriges räkning etablera ett faktori i Porto Novo dit fartyget ankom den 2 september 1733. Folk och förråd sattes av och den 28/9 seglade skeppet vidare med ny besättning mot Bengalen med Charles Irvine som 1:e superkargör.

Den gamla besättningen lämnades kvar på faktoriet som dock den 28/10 angreps av 600 man engelsk, fransk och infödd trupp. Allt gods, silver, vapen och dokument beslagtogs av den engelske guvernören G.M. Pitt på Fort St. George.

Barrington  var efterlyst av engelsmännen men lyckades tillsammans med 6 andra män försvinna innan attacken. Fartyget förföljdes och motarbetades av engelsmän och holländare under resten av resan. Den 1/6 1733 lotsades till sist fartyget starkt skadat och med sjuk och utmattad besättning i hamn på Mauritius där fartyget stannade i sju månader.

I februari 1735 ankrade fartyget i Vargö håla (vattnet mellan Styrsö Tången och Vargö). Skadeståndsanspråk ställdes senare mot mot engelsmännnen vilket till stor del betalades ut efter en långdragen tvist. När allt gjorts upp och lasten som köpts i Bengalen och på Mauritius sålts gav resan en vinst på 102 485 daler smt och intressenterna en utdelning på 46,5 % på insatt kapital. Siden och bomullstyg såldes för 132 752 dlr smt. Andra varor som hemfördes på resan var kläder, kaffe, långpeppar, ebenholts, elfenben, kinarot och arrak.

Thomas Thomson förde en journal och brevbok över resan, vilken i bearbetad form finns återgiven i Sjöhistorisk årsbok 1953/54. Dessutom finns två delar av en loggbok bevarad, förd av 1:e styrmannen Georg Snow och 2:e styrmannen Dyrick Aget, från 21/8 1733-1/6 1734.

Släkten Bagge

Bagge, från Marstrand härstammande, synnerligen vittförgrenad släkt, vars äldste kände medlem är kyrkoherden i Krokstad Nils B. (d 1586). Hans son Fredrik Nilsson B. och sonson Nils Fredriksson B. (f. 1610, d 1668) voro båda handlande och borgmästare i Marstrand.

Med den sistnämndes söner handlanden i Uddevalla Johan B. (d 1690), prosten och kyrkoherden i Marstrand och Solberga Fredrik B.  samt handlanden och rådmannen i Uddevalla Börje B. (f. 1652, d 1731) delade sig släkten i trenne grenar. Till den äldsta av dessa hörde Johan B:s sonsons sonson professorn vid bergsskolan Jonas Samuel B., medan övriga nedannämnda räknas till den andra grenen.

1) Avkomlingar av prosten Fredrik B:s son handlanden och rådmannen i Göteborg Lorens B. (f. 1680, d 1742) voro a) dennes son handlanden och senatorn i Lybeck Johan Fredrik B. (f. 1711, d 1784), hans sonsöner b) hovrådet Lorens Peter B. och c) adjunkten i Meder vid Koburg Elieser B. (f. 1756, d 1829), d) hans sonsons son föreståndaren för riksbankens sedeltryckeri professor Jonas B. — far till bibliotekarien Lorens Benjamin B. (f. 1835, d 1916), värd att hågkommas för sina förtjänster om K. bibliotekets katalogisering, och till bokhandlaren och kamreraren vid musikaliska akademin Julius B.  — samt e) hans son generalsuperintendenten i Koburg Ehregott Nikolaus B. (f. 1725, d 1796), en även som teologisk författare framträdande andlig, vilken liksom adjunkten Elieser B. ännu har efterkommande med namnet Bagge i Tyskland.

Bland prosten Fredrik B:s övriga ättlingar märkas 2) hans sonsons son sekreteraren i krigskollegiets fortifikationskontor Johan Fredrik B. (f. 1744, d 1805), författare till en skattad »Beskrifning om upstaden Örebro» (1785), samt 3) hans sonson grosshandlaren i Göteborg Peter Samuelsson B. (f. 1710, d 1779), vilken var känd för sitt patriotiska intresse för näringarna — bl. a. fiskerierna — och såsom ledamot av borgarståndet vid riksdagarna 1751—66 anslöt sig till hattpartiet. Han tog en hedrande del även i den strävan att införa moderna jordbruksmetoder, vilken vid denna tid tack vare impulser från England gjorde sig gällande särskilt i Göteborgstrakten, och uppdrev i hög grad jordbruket på kungsgården Ås kloster, som han arrenderade. Det sades, att ingen svensk jordbrukare så allmänt, så uppriktigt och så högt berömdes av grannar och bekanta, och han admirerades mer än han berömdes. Ingen, hette det, hade med större nytta rest i England än han, en tyst och tarvlig yngling, vem skulle ha trott honom om sådana ting. Han vore en komplett engelsk farmer.

Peter B. var far till direktören vid Trollhätte slussverk Peter B. , vars son i första giftet majoren och övermekanikern vid Göta kanal Samuel B.  25 jan. 1814 adlades, ehuru han aldrig hann taga introduktion på riddarhuset och ej fortplantade sin ättegren. En son till direktören Peter B. i hans andra gifte, lantbrukaren Fredrik B. (f. 1817, d 1896), blev far till rektorn i Västerås fil. doktor Peter Fredrik Leo B. (f. 1850), vilken av trycket utgivit bl. a. ett flertal läro- och läseböcker i latinska språket och modersmålet.

Text från SBL

Samuel Bagge

Peter Bagge

Lorenz Peter Bagge

Lorenz Peter Bagge, f.26 maj 1775 i Göteborg, d 11 nov. 1840 i Malmö. Föräldrar: handlanden Benjamin Bagge och Maria Katarina Hehl. Student i Lund 14 okt. 1788; inskriven i Göteborgs nation 14 febr. 1789; avlade examen theologicum 7 apr. s. å.; disp. 17 nov. 1790 (De omnipraasentia divina, pres. M. Fremling); student i Uppsala 14 febr. 1795; avlade kansliexamen där 9 juni 1797. Sökte inträde i K. M:ts kansli s. å., men underkändes i det skriftliga provet (kanslikollegiets prot. 12 juli); erhöll på K. G. af Leopolds förslag ett tillfälligt understöd av svenska akademin på 50 rdr rgs 1798; vistades sedan i Tyskland, företrädesvis i Berlin, bl. a. i statsministern Fr. L. von Schroetters hem; inträdde 1811 i tjänst hos svenska regeringen i Pommern och erhöll därvid förtroendeuppdraget att besörja chiffern vid regeringens brevväxling med K. M:t; registrator 1812; erhöll hovråds titel 1813 (prot. i pommerska ärenden 26 juni); återvände efter Pommerns avträdande till Sverige och uppehöll sig en tid i Uppsala; flyttade till Lund på 1830-talet.

I den äldsta av B: s bevarade dikter tackar han, femtonårig, sin »moster», änka efter den samma år avlidne grosshandlaren och donatorn Gustav Santesson, för hennes ädelmod mot »min gamle vördnadsvärde far» och skattar henne lycklig, som äger »detta hjärta». Den Santessonska familjen tillhörde den herrnhutiska riktningen, och måhända har denna också påverkat B. De »Försök af en yngling», som han vid nitton års ålder gav ut, dedicerades »ej åt kännare… utan åt de känslofulle». Motton hämtade från Thorild och Lidner ange hans inhemska förebilder, och de översättningar och imitationer, som huvudsakligen upptaga häftet, representera olika inslag av tysk känslosamhet från Klopstock, Wieland och Gessner samt framför allt från Wertherrörelsen. Jämförelsevis äkta framträda B:s stämningar i ett rätt känt originalförsök, »Landtbokyrkogården», i sin helhet en ganska ren åter-klang från Popes ode över ensligheten och från Gray’s kyrkogårdselegi. I allmänhet skattade B: s sentimentalitet åt långt större tygellöshet. Den gör sig ej sällan bred även i hans glättiga sånger, där han oftast följer J. Elers’ »Glada qväden» men också gustavianerna och Bellman; en viss förkärlek för groteska parodier och ett par snedsprång över på det skabrösas område fullständiga bilden. Större popularitet vann B. blott för en av sina dryckesvisor, »Karikatyr af mänskliga lifvet» (Ja, visst är på jorden allting barockt). »Försök af en yngling» mottogs med en mycket erkännsam kritik i Extra posten, och B. var de närmaste åren »starkt protegerad av Leopold» enligt uppgift (1799) av en hans landsman och vittre medtävlare, A. D. Kummel, vilken f. ö. tillerkände honom »mycket snille, mycken flit, oändeliga kunskaper». B:s bana kom dock ej att motsvara de väckta förhoppningarna. Tillbakavisad vid sitt försök att vinna inträde på ämbetsmannabanan, såg han snart också sin ekonomi rubbad, enligt egen uppgift på grund av hjälpsamhet mot en vän. Hans brev till Leopold under denna tid, vilka tagit intryck av hans svårigheter, röja en obehaglig blandning av krypande underdånighet och sentimental lättstötthet, som ej alltid synes ha behagat hans beskyddare. Efter en mera obestämd tillvaro i utlandet, då han »levde endast för sin vetenskapliga odling», var han några år anställd vid pommerska regeringen och fick därunder, om man får tro honom själv, vid fransmännens infall i landet tillfälle att ådagalägga sin trohet och ståndaktighet. Varken hans förtjänster eller hans lismande suppliker kunde dock förskaffa honom någon ytterligare statssyssla, sedan Pommern avträtts. — Sina litterära intressen övergav B. ej under sina skiftande öden, men han har aldrig kommit över sin ungdoms sentimentalitet.

Hans filosofiska studier grundlades av Leopold, och de »Fragmente einer auf glauben begrundeten weltansicht», han utgav 1818, avslutade han med en redan 1798 verkställd översättning av Kellgrens »Den nya Skapelsen» såsom den livssymbol, han stannat vid. 1798 ville han också översätta Leopolds recension av Kants »Metaphysik der sitten» och förkunnade samtidigt sin »afsikt att utomlands göra våra literära alster mera bekanta». Troligtvis känner man ej alla hans översättningar till tyskan; så omtalar han en gång en rätt långt framskriden översättning av Strinnholms »Svenska folkets historia under konungarne af Wasa ätten». Till svenska har han tolkat flera tyska teaterstycken, varav ett synes ha blivit tryckt 1801 och ett annat spelats av dramatiska teatern 1819. På grund av sin bekantskap med tysk litteratur bedömdes B. till en början ganska milt av nya skolans män, men så småningom fick man upp ögonen för hans »oduglighet». Sin sista tid framlevde B. i »de knappaste villkor». Ljunggren minns honom »läsande ömsom Jean Paul, ömsom Casanova» och döljande sitt armod med en »nedlåtande»

Sverker Ek