Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Bagge

Kvarteret Larmtrumman

Kvarteret Larmtrumman omfattar Västra Hamngatan-Vallgatan-Korsgatan-Södra Larmgatan.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 1, tomt 11, Kitz, Klinkow
Rote 1, tomt 12, Rancke, Liedberg, Bagge, Coopman
Rote 1, tomt 13
Rote 1, tomt 14
Rote 1, tomt 15, Landberg, Besien, Ullman
Rote 1, tomt 16, Pihl, Comenius
Rote 1, tomt 17, Linhult, Neresius, Ahlström
Rote 1, tomt 18, Roth,
Rote 1, tomt 19
Rote 1, tomt 20
Rote 1, tomt 21, Capellanstomten (ägdes av kyrkan under lång tid), Ekman, Kolleback, Busck
Rote 1, tomt 22
Rote 1, tomt 23
Rote 1, tomt 24, Wass, Werne
Rote 1, tomt 25, Rechsius, Thornton
Rote 1, tomt 26, Drake
Rote 1, tomt 27, Kjellander, Wallerius, Aurell, Hummel

Kvarteret Larmtrumman

Advertisements

Atlanticahuset

Atlanticahuset är ett hus på Södra Hamngatan mellan Residenset och det Wijkska huset. Fastigheten inkluderar även ett hus som ligger mot Otterhällegatan och som kallas Otterhällehuset.

Tomten var bebyggd med trähus sedan stadens grundläggning fram till stora stadsbranden 1804. Carl Bagge, en av stadens mest betydande köpmän, lät uppföra gatuhus och gårdsflygel i sten 1807/08. Möjligen ansvarade stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg för utformningen.

1818 ärvdes fastigheten av James Dickson d.ä.. Eleonore Dickson bodde i byggnaden till sin död 1857. James Dickson d.y. använde också huset som kontor och lager för familjeföretaget J.Dickson & Co. Grosshandlare Alfred Evers inköpte huset i slutet av 1850-talet, troligen för kontor, butik och lager.

1893 inköptes fastigheten av Edvard Svanson, som lät bygga om bottenvåningen mot Södra Hamngatan till butikslokaler med skyltfönster. 1895 uppfördes också ett nytt hus i fyra våningar mot Otterhällegatan inklusive gårdsbyggnad inkluderande kontor och bostäder. Mellan 1907 och 1917 ägdes huset av Herman Kunze, vilken bl.a. bedrev hotellverksamhet i del av huset.

Wijkska huset och Atlanticahuset

Wijkska huset och Atlanticahuset

1904-1919 hade Garanti & Nattvakts Aktiebolaget sitt kontor i Atlanticahuset. Detta bolag var Sveriges första egentliga vaktbolag och ett av ursprungen till Securitas.

Det nygrundade Försäkrings AB Atlantica köpte fastigheten 1917 och påbörjade omedelbart en genomgripande ombyggnad under arkitekt Oswald Westerbergs ledning. Syftet med ombyggnaden var först och främst att skapa mer utrymme för kontorslokaler och att installera centralvärme, varmvatten och el. Bara några år efter den första fasadrenoveringen byggdes Atlanticahuset ihop med grannfastigheten och fasaden fick därmed dagens utseende. I samband med sammanbyggnaden sattes tre av gavelfönstren igen. År 2000 flyttades huvudkontoret för Atlantica till Stockholm.

Otterhällehuset

2009-2010 byggdes Atlanticahuset och Otterhällehuset om från kontor till bostäder.

Drottning Ulrica Eleonora

Ostindiefarare som köptes begagnad i England, hette då The Heathcote. På 250 läster och med 103 personers besättning. Byggd 1720.

Ett tidigare fartyg med samma namn såldes 1720 till intressenter som senare skulle bli intressenter i Oostendekompaniet. Då fick fartyget namnet Ville de Vienne och seglade samma år till Bengalen med Alexander Hume som superkargör och med John Harrison som kapten. Detta kan sägas utgör starten för det som sen skulle bli Oostendekompaniet och dess koloni Bankibazar i Bengalen. Fartyget finns normalt inte upptaget i listor som handlar om Oostendekompaniets fartyg..

1:a resan, 2:a expeditionen, till Porto Novo och Bengalen, 9/2 1733 – 13/2 1735

Kaptener: Peter von Utfall
Superkargörer: Charles Barrington, Charles Irvine, John Widdrington, Thomas Thomson, Pastan Giers

Investerare, namn, dlr smt

Charles Barrington, 83 640
Hugh Campbell, 64 490
Magnus Lagerström, 10 000
Niclas Sahlgren 9 750
Laurens (Lorentz) Bagge, 9 725
Theodor Ankarcrona, 9 600
Colin Campbell, 6 000
Charles Irvine, 6 000

Charles Barrington hade tidigare tjänstgjort vid Engelska Ostindiska Kompaniet med fast plats på Fort St George i nuvarande Chennai (tidigare Madras). Han skulle för Sveriges räkning etablera ett faktori i Porto Novo dit fartyget ankom den 2 september 1733. Folk och förråd sattes av och den 28/9 seglade skeppet vidare med ny besättning mot Bengalen med Charles Irvine som 1:e superkargör.

Den gamla besättningen lämnades kvar på faktoriet som dock den 28/10 angreps av 600 man engelsk, fransk och infödd trupp. Allt gods, silver, vapen och dokument beslagtogs av den engelske guvernören G.M. Pitt på Fort St. George.

Barrington  var efterlyst av engelsmännen men lyckades tillsammans med 6 andra män försvinna innan attacken. Fartyget förföljdes och motarbetades av engelsmän och holländare under resten av resan. Den 1/6 1733 lotsades till sist fartyget starkt skadat och med sjuk och utmattad besättning i hamn på Mauritius där fartyget stannade i sju månader.

I februari 1735 ankrade fartyget i Vargö håla (vattnet mellan Styrsö Tången och Vargö). Skadeståndsanspråk ställdes senare mot mot engelsmännnen vilket till stor del betalades ut efter en långdragen tvist. När allt gjorts upp och lasten som köpts i Bengalen och på Mauritius sålts gav resan en vinst på 102 485 daler smt och intressenterna en utdelning på 46,5 % på insatt kapital. Siden och bomullstyg såldes för 132 752 dlr smt. Andra varor som hemfördes på resan var kläder, kaffe, långpeppar, ebenholts, elfenben, kinarot och arrak.

Thomas Thomson förde en journal och brevbok över resan, vilken i bearbetad form finns återgiven i Sjöhistorisk årsbok 1953/54. Dessutom finns två delar av en loggbok bevarad, förd av 1:e styrmannen Georg Snow och 2:e styrmannen Dyrick Aget, från 21/8 1733-1/6 1734.

Släkten Bagge

Bagge, från Marstrand härstammande, synnerligen vittförgrenad släkt, vars äldste kände medlem är kyrkoherden i Krokstad Nils B. (d 1586). Hans son Fredrik Nilsson B. och sonson Nils Fredriksson B. (f. 1610, d 1668) voro båda handlande och borgmästare i Marstrand.

Med den sistnämndes söner handlanden i Uddevalla Johan B. (d 1690), prosten och kyrkoherden i Marstrand och Solberga Fredrik B.  samt handlanden och rådmannen i Uddevalla Börje B. (f. 1652, d 1731) delade sig släkten i trenne grenar. Till den äldsta av dessa hörde Johan B:s sonsons sonson professorn vid bergsskolan Jonas Samuel B., medan övriga nedannämnda räknas till den andra grenen.

1) Avkomlingar av prosten Fredrik B:s son handlanden och rådmannen i Göteborg Lorens B. (f. 1680, d 1742) voro a) dennes son handlanden och senatorn i Lybeck Johan Fredrik B. (f. 1711, d 1784), hans sonsöner b) hovrådet Lorens Peter B. och c) adjunkten i Meder vid Koburg Elieser B. (f. 1756, d 1829), d) hans sonsons son föreståndaren för riksbankens sedeltryckeri professor Jonas B. — far till bibliotekarien Lorens Benjamin B. (f. 1835, d 1916), värd att hågkommas för sina förtjänster om K. bibliotekets katalogisering, och till bokhandlaren och kamreraren vid musikaliska akademin Julius B.  — samt e) hans son generalsuperintendenten i Koburg Ehregott Nikolaus B. (f. 1725, d 1796), en även som teologisk författare framträdande andlig, vilken liksom adjunkten Elieser B. ännu har efterkommande med namnet Bagge i Tyskland.

Bland prosten Fredrik B:s övriga ättlingar märkas 2) hans sonsons son sekreteraren i krigskollegiets fortifikationskontor Johan Fredrik B. (f. 1744, d 1805), författare till en skattad »Beskrifning om upstaden Örebro» (1785), samt 3) hans sonson grosshandlaren i Göteborg Peter Samuelsson B. (f. 1710, d 1779), vilken var känd för sitt patriotiska intresse för näringarna — bl. a. fiskerierna — och såsom ledamot av borgarståndet vid riksdagarna 1751—66 anslöt sig till hattpartiet. Han tog en hedrande del även i den strävan att införa moderna jordbruksmetoder, vilken vid denna tid tack vare impulser från England gjorde sig gällande särskilt i Göteborgstrakten, och uppdrev i hög grad jordbruket på kungsgården Ås kloster, som han arrenderade. Det sades, att ingen svensk jordbrukare så allmänt, så uppriktigt och så högt berömdes av grannar och bekanta, och han admirerades mer än han berömdes. Ingen, hette det, hade med större nytta rest i England än han, en tyst och tarvlig yngling, vem skulle ha trott honom om sådana ting. Han vore en komplett engelsk farmer.

Peter B. var far till direktören vid Trollhätte slussverk Peter B. , vars son i första giftet majoren och övermekanikern vid Göta kanal Samuel B.  25 jan. 1814 adlades, ehuru han aldrig hann taga introduktion på riddarhuset och ej fortplantade sin ättegren. En son till direktören Peter B. i hans andra gifte, lantbrukaren Fredrik B. (f. 1817, d 1896), blev far till rektorn i Västerås fil. doktor Peter Fredrik Leo B. (f. 1850), vilken av trycket utgivit bl. a. ett flertal läro- och läseböcker i latinska språket och modersmålet.

Text från SBL

Samuel Bagge

Endast för medlemmar

Peter Bagge

Endast för medlemmar

Lorenz Peter Bagge

Lorenz Peter Bagge, f.26 maj 1775 i Göteborg, d 11 nov. 1840 i Malmö. Föräldrar: handlanden Benjamin Bagge och Maria Katarina Hehl. Student i Lund 14 okt. 1788; inskriven i Göteborgs nation 14 febr. 1789; avlade examen theologicum 7 apr. s. å.; disp. 17 nov. 1790 (De omnipraasentia divina, pres. M. Fremling); student i Uppsala 14 febr. 1795; avlade kansliexamen där 9 juni 1797. Sökte inträde i K. M:ts kansli s. å., men underkändes i det skriftliga provet (kanslikollegiets prot. 12 juli); erhöll på K. G. af Leopolds förslag ett tillfälligt understöd av svenska akademin på 50 rdr rgs 1798; vistades sedan i Tyskland, företrädesvis i Berlin, bl. a. i statsministern Fr. L. von Schroetters hem; inträdde 1811 i tjänst hos svenska regeringen i Pommern och erhöll därvid förtroendeuppdraget att besörja chiffern vid regeringens brevväxling med K. M:t; registrator 1812; erhöll hovråds titel 1813 (prot. i pommerska ärenden 26 juni); återvände efter Pommerns avträdande till Sverige och uppehöll sig en tid i Uppsala; flyttade till Lund på 1830-talet.

I den äldsta av B: s bevarade dikter tackar han, femtonårig, sin »moster», änka efter den samma år avlidne grosshandlaren och donatorn Gustav Santesson, för hennes ädelmod mot »min gamle vördnadsvärde far» och skattar henne lycklig, som äger »detta hjärta». Den Santessonska familjen tillhörde den herrnhutiska riktningen, och måhända har denna också påverkat B. De »Försök af en yngling», som han vid nitton års ålder gav ut, dedicerades »ej åt kännare… utan åt de känslofulle». Motton hämtade från Thorild och Lidner ange hans inhemska förebilder, och de översättningar och imitationer, som huvudsakligen upptaga häftet, representera olika inslag av tysk känslosamhet från Klopstock, Wieland och Gessner samt framför allt från Wertherrörelsen. Jämförelsevis äkta framträda B:s stämningar i ett rätt känt originalförsök, »Landtbokyrkogården», i sin helhet en ganska ren åter-klang från Popes ode över ensligheten och från Gray’s kyrkogårdselegi. I allmänhet skattade B: s sentimentalitet åt långt större tygellöshet. Den gör sig ej sällan bred även i hans glättiga sånger, där han oftast följer J. Elers’ »Glada qväden» men också gustavianerna och Bellman; en viss förkärlek för groteska parodier och ett par snedsprång över på det skabrösas område fullständiga bilden. Större popularitet vann B. blott för en av sina dryckesvisor, »Karikatyr af mänskliga lifvet» (Ja, visst är på jorden allting barockt). »Försök af en yngling» mottogs med en mycket erkännsam kritik i Extra posten, och B. var de närmaste åren »starkt protegerad av Leopold» enligt uppgift (1799) av en hans landsman och vittre medtävlare, A. D. Kummel, vilken f. ö. tillerkände honom »mycket snille, mycken flit, oändeliga kunskaper». B:s bana kom dock ej att motsvara de väckta förhoppningarna. Tillbakavisad vid sitt försök att vinna inträde på ämbetsmannabanan, såg han snart också sin ekonomi rubbad, enligt egen uppgift på grund av hjälpsamhet mot en vän. Hans brev till Leopold under denna tid, vilka tagit intryck av hans svårigheter, röja en obehaglig blandning av krypande underdånighet och sentimental lättstötthet, som ej alltid synes ha behagat hans beskyddare. Efter en mera obestämd tillvaro i utlandet, då han »levde endast för sin vetenskapliga odling», var han några år anställd vid pommerska regeringen och fick därunder, om man får tro honom själv, vid fransmännens infall i landet tillfälle att ådagalägga sin trohet och ståndaktighet. Varken hans förtjänster eller hans lismande suppliker kunde dock förskaffa honom någon ytterligare statssyssla, sedan Pommern avträtts. — Sina litterära intressen övergav B. ej under sina skiftande öden, men han har aldrig kommit över sin ungdoms sentimentalitet.

Hans filosofiska studier grundlades av Leopold, och de »Fragmente einer auf glauben begrundeten weltansicht», han utgav 1818, avslutade han med en redan 1798 verkställd översättning av Kellgrens »Den nya Skapelsen» såsom den livssymbol, han stannat vid. 1798 ville han också översätta Leopolds recension av Kants »Metaphysik der sitten» och förkunnade samtidigt sin »afsikt att utomlands göra våra literära alster mera bekanta». Troligtvis känner man ej alla hans översättningar till tyskan; så omtalar han en gång en rätt långt framskriden översättning av Strinnholms »Svenska folkets historia under konungarne af Wasa ätten». Till svenska har han tolkat flera tyska teaterstycken, varav ett synes ha blivit tryckt 1801 och ett annat spelats av dramatiska teatern 1819. På grund av sin bekantskap med tysk litteratur bedömdes B. till en början ganska milt av nya skolans män, men så småningom fick man upp ögonen för hans »oduglighet». Sin sista tid framlevde B. i »de knappaste villkor». Ljunggren minns honom »läsande ömsom Jean Paul, ömsom Casanova» och döljande sitt armod med en »nedlåtande»

Sverker Ek

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge (1710-79) kom antagligen till Göteborg i början av 1730-talet och sökte burskap som handelsman 1735. Han var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe. Peter Samuelsson Bagges styvmor hette Catharina Olofsdotter Ström (1694-1763). Hon var syster till de stora järnhandlarna Hans Olofsson Ström och Berge Olofsson Ström. På det sättet var han även indirekt släkt med John Hall d.ä. vars styvfar hette Ström i efternamn och var brorsbarn till Bagges styvmor.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg några år senare. 1749 bildade han en handelsfirma ihop med John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. I denna firma handlade man bland annat med järn.

1752 var Peter Bagge som delägare i firman P. Bagge, Wilson & Pike en av Göteborgs största järnexportörer med 1 300 ton. Snart därefter byttes Pike ut mot John Hall och firman blev Bagge, Wilson & Hall. Samma år var Peter Samuelsson Bagge också medintressent i ett detta år grundat garveri och han också arrendator av och verksamheten vid och direktör för spinnhuset i Göteborg. 1755 bildade Peter Samuelsson Bagge det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Verksamheten vi spinnhuset missköttes grovt under Bagges tid som direktör. Fångarna var i uselt skick, fick arbeta för mycket utan att ha möjlighet att hålla sig rena:

Peter Bagges förvaltning var inte den bästa. Vid en statlig besiktning 1771 fann man Spinnhuset i ett bedrövligt skick. De intagna hanterades på ett omänskligt sätt. Det stank ohyggligt både från de intagna och från latrinen. Stanken kunde kanske förklaras med att badstugan ännu ej hade blivit nyttjad! Det var ohyggligt kallt och ett av sovrummen kunde inte användas på grund av kylan trots att kakelugnar hade installerats. Året därpå tog Göteborgs stad åter igen över ansvaret för Spinnhuset, trots Bagges protester. Samma år utfärdade Gustav III en förordning om hur spinnhusen skulle skötas, vilket ledde till att sängar, halmmadrasser, kuddar och lakan införskaffades. Dock var det inte en säng per person utan flera fick dela en säng. Samma förordning sa tydligt att fångarna enbart skulle skrubbla, karda och spinna ull och inte väva. Göteborgs stad hade som målsättning att driva Spinnhuset som ett vinstgivande företag därför ökade man för andra gången tvångsintagningen av personer till huset.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge delägde även ett brännvinsbränneri utanför Drottningporten med Vollrath von Öltken. I slutet av 1775 tvingades man dock sälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. Peter S Bagge arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Tillsammans med Chapman startade han år 1749 Vikens varv i Majorna, där diverse ostindiefarare byggdes. I varvets närhet ägde Bagge en gård, Bellevue, sedermera kallad Höglunds gård, som revs i början av 1930-talet. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819), son till Peter Samuelsson Bagge, kom att ta initiativet till Varvet Kusten omkring år 1778 och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. Beyer, Martin Törngren, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.B. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787.

Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbruk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

Wilson & Hall

Benjamin Hall och John Wilson bildade en gemensam firma, Wilson & Hall, i Göteborg på 1730-talet. De var båda från Hull och John Wilson var systerson till Benjamin Hall. Benjamin Hall dog dock redan 1748 och änkan Cornelia Hall (Åkesson, 1716-78)) övertog affärsverksamheten då sonen John Hall ännu var för ung. John Wilson tycks i detta sammanhang ha lämnat firman och istället ha blivit delägare i P. Bagge, Wilson & Pike. Cornelia Hall gifte snart om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81). Såväl John Wilson som Benjamin Hall investerade i Ostindiska kompaniets fartygsresor och det kan antas att de var inblandade i tesmugglingen till  England vid sidan av järn- och brädexport.

1768 tycks sonen John Hall (d.ä., 1735-1802) ha inträtt som delägare i familjeföretaget tillsammans med Thomas Erskine. Innan dess var John Hall delägare i P. Bagge, Wilson & Hall (tidigare P. Bagge, Wilson & Pike) som John Wilson varit delägare i sen 1749. John Wilson återvände 1768 till Hull och fungerade därefter som firmans kontakt i Hull. Han drev inget eget importföretag men tycks ha agerat som försäkringsbolag och agent. John Hall & Co som firman nu hette blev snabbt en av Göteborgs största järnexportfirmor vid sidan av Christian Arfvidsson och Vincent Beckman.

Järnexport från Göteborg 1752, firma, ton (totalexport 9 200 ton)

Bagge 1 300
Beckman 1 300
Jaraldt 1 300
Arfvidsson 1 200
C. Hall 1 000
Sahlgren 700
Grill 140

Två av dessa exportörer hade kopplingar till Hull, Jaraldt och Hall, Christian Arfvidsson, Cornelia Hall och Niclas Sahlgren var släkt med varandra. 1760 var Bagge borta som exportör och så även Cornelia Hall. Istället hade en annan släkting dykt upp på arenan, Martin Holterman. Martin Holterman och Christian Arfvidsson var svågrar och gifta med varsin systerdotter till Niclas Sahlgren. Niclas Sahlgrens systers man var Hans Olofsson Ström, farbror till Cornelia Halls andre man Johan Fredrik Ström. Peter Bagges styvmor var syster till Hans Olofsson Ström.

John Hall blev en av de största järnexportörerna i Göteborg på 1770-talet med en export av 4 000 ton eller 29,8% av exporten år 1777. Endast Christian Arfvidsson & Co var större. På 1780-talet hamnade Arfvidsson i problem liksom Sahlgren & Alströmer. Detta på grund av spekulationer och fiffel, främst från en av dem anlitad agent och handlare, Carl Söderström.  På grund av det så övertog John Hall & Co många av Arfvidssons sågverk, bruk och kontakter och räddade på det sättet Christian Arfvidssons firma från att gå i konkurs. 1790 stod därför John Hall & Co för 76,2% av järnexporten från Göteborg.

En liknande utveckling skedde även på brädexportsidan där Arfvidsson var dominerande brädexportör fram till omkring 1770 medan John Hall därefter tog över allt mer. 1770 stod John Hall för 19% av brädexporten över Göteborg, 1777 56%, 1790 70% och år 1800 för 55%. På 1770-talet exporterade Hall även stora mängder tjära från Göteborg.

John Hall & Co övertog också en rad sågverk och järnbruk, exempelvis järnbruken Borgvik (50%), Annefors, Ransäter (50%), Gunnerud, Löfstaholm, Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby i Värmland, Kollerö i Bohuslän,  Loviseholm, Öxnäs och Rådanefors (50%) i Dalsland samt Gårdsjö i Västergötland. Vidare åtta sågar i Lilla Edet och en såg i Åstabyholm i Värmland.

1750 var Cornelia Hall också en av Göteborgs 5 största importörer och 1760 var Wilson & Hall den näst största importfirman efter Birgitta Sahlgren.

Thomas Erskine återvände 1799 till Skottland och John Hall d.ä dog 1802. Därefter gick den Hallska firman snabbt mot sin undergång då sonen John Hall d.y. inte direkt var en affärsman. 1807 var konkursen ett faktum. Konkursen avslutades i praktiken inte förrän så sent som 1820 på grund av en lång och besvärlig rättslig konflikt mellan John Hall d.y (inklusive hans ombud Pehr Backman) och sysslomännen (konkursförvaltarna) David Carnegie d.ä., F.M. Åkerman, Niklas Björnberg och David Low (den sistnämnde till 1818). David Carnegie d.ä var anställd i den Hallska firman fram till 1806. Fram till 1802 på heltid och därefter på deltid.

I samband med konkursen övertogs stora delar av den Hallska firmans verksamhet från år 1810 av Niklas Björnberg. Exempelvis flera av järnbruken och stora delar av järnexporten. Även de andra sysslomännen drog nytta av konkursen, såväl handelshuset Low & Smith som David Carnegie d.ä. var därefter viktiga järnexportörer vid sidan av Niklas Björnberg. Den enda av de större äldre järnexportfirmorna som fanns kvar efter år 1807 var Martin Holterman & Söner.