Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Historia

Hvitfeldtska gymnasiet – Latinläroverket

Skolan har sitt ursprung i Göteborgs Kongl. Gymnasium som bildades 1647. Till en början huserade skolan i ett enklare skolhus av trä som uppfördes på Domkyrkoplan, i korsningen Kungsgatan-Västra Hamngatan.

När sedan Margaretha Hvitfeldt 1684 donerade sin stora förmögenhet till undervisning av gossar i Bohuslän, lades ytterligare grund till skolan. År 1823 revs det gamla skolhuset på domkyrkoplan och verksamheten flyttades tillfälligt till fyra rum i det Ostindiska huset. År 1826 fick läroverket nya lokaler vid Västra Hamngatan 15 och 1862 flyttade skolan in i ett ändå större och modernare hus vid Hvitfeldtsplatsen som till stor del finansierats ur Margaretha Hvitfeldts donation.

Gamla Latin

Gamla Latin. Bild: Rolf Broberg Licens: CC BY-SA 3.0

Har genom åren bytt namn ett otal gånger. 1850 till Göteborgs Högre Elementar-Läroverk, till Göteborgs högre allmänna läroverk år 1878, Högre latinläroverket från 1905.

1919 flyttade skolan till nya lokaler i Lorensberg. Bytte återigen namn år 1939, nu till Lorensbergs högre allmänna läroverk i Göteborg och från 1941 var namnet Hvitfeldska högre allmänna läroverket. Den nya byggnaden ritades av Ernst Torulf.

Hvitfeldtska gymnasiet

Hvitfeldtska gymnasiet. Bild: Historiker Licens: CC BY-SA 3.0

1966 kommunaliserades skolan och fick namnet Hvitfeldtska gymnasiet. Idag utgör även det tidigare Handelsinstitutets byggnad en del av Hvitfeldtska gymnasiet.

Advertisements

Göteborgs Handelsinstitut

Handelsinstitutet tillkom på initiativ av Handelssocieteten (senare Handelsföreningen) i Göteborg och öppnades 30 januari 1826 med nio elever; Edward Dickson (inskrevs som första elev), Abraham Grönvall, Anders Lemer, Carl Gustaf Melin, Johan Aron Andrén, Carl Henrik Bergman, Johan Wilhelm Gradman, Axel von Reis (äldste son till Aron von Reis) och Carl Theodor Göök.

Verksamheten startade i en hyrd lägenhet om två rum och kök hos traktören Matthias Blom i hörnet av Södra Hamngatan och Östra Larmgatan, där Grand Hotel Haglund senare uppfördes. Köket användes som kemiskt laboratorium. Skolan förde därefter en ambulerande tillvaro. En tid höll den till på den Santessonska sockerbruksegendomen i Brunnsparken, senare Fürstenbergska palatset och Palace Hotel. En period hyrde institutet lokaler på Lilla Klädpressaregatan och senare på Kyrkogatan.

Under första verksamhetsåret inskrevs 37 elever, och under den första femårsperioden totalt 90 elever. Intagningsåldern varierade mellan 7 och 22 år. Undervisningen indelades i två avdelningar, Elementarklassen vilken eleven måste klara för att uppflyttas i Contorsklassen.

Årsavgiften till skolan var 100 riksdaler år 1857. Därutöver bidrog Göteborgs stad med 2 000 riksdaler årligen. Institutet erhöll statsunderstöd från och med 1894 och ställdes under Skolöverstyrelsens överinseende från 1918 varvid det bytte namn till Handelsgymnasium.

År 1923 bestod institutet av ett 2-årigt handelsgymnasium samt en 1-årig fackkurs för studenter. 1922-1923 hade institutet 7 ordinarie och 20 extra lärare. Elevantalet var 205, varav 28 kvinnor.

Den 11 januari 1882 fick skolan ett eget hus, avsett för 100 elever. Byggnaden ritades av arkitekten Adrian C. Peterson och uppfördes 1881. Den nya byggnaden låg vid Läroverksgatan, innanför vallgraven och i närheten av dagens Pedagogen. Byggnaden från 1881 inrymmer idag (år 2009) Gustaviskolan.

Efter några år blev huset på Läroverksgatan trångbott och den 29 april 1915 flyttade institutet till en ny byggnad vid Viktor Rydbergsgatan 9 nära Götaplatsen, ritad av Charles Lindholm och avsedd för 300 elever. Invigningen förrättades av finansminister Axel Vennersten, och kostnaden uppgick till cirka 435 000 kronor. Vid gymnasiereformen 1966 kommunaliserades skolan och ombildades till 3-årigt ekonomiskt gymnasium med namnet Levgrenska gymnasiet. Gymnasiet uppkallades efter Anders Georg Levgren (1788-1857) som aktivt deltog i starten av Handelsinstitutet. I slutet av 1970-talet slogs skolan ihop med Hvitfeldtska gymnasiet. Idag är byggnaden en del av Hvitfeldtska gymnasiet.

Text i huvudsak från Wikipedia.

Kungstorget

Endast för medlemmar

Navigationsskolan

Navigationsundervisning förekom i Göteborg redan under senare halvan av 1700-talet, och 1778 väcktes ett förslag inom Coldinuorden om att på deras bekostnad starta en navigationsskola. Även stadens rederier och sjömanshusdirektionen skulle bidra hit. Någon skola kom då aldrig till, men 1792 donerade grosshandlaren Johan Peter Holterman en större summa för ”anordnande av en navigationsskola” i Göteborg i det så kallade Sjömanshuset. Ett senare förslag (1826) om att starta en egen skola för navigation i Göteborg bifölls av Kungl. Maj:t den 23 januari 1827, men fick avslag i riksdagen. År 1831 bildades Sjömanna-Sällskapet i Göteborg, vilket fick som konsekvens att frågan prövades på nytt och den 13 februari 1841 beslöts att navigationsskolor skulle inrättas i Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle och Kalmar.

Navigationsskolan i Göteborg började sin verksamhet den 1 oktober 1841 i en lokal i sydöstra hörnet av Landsvägsgatan och Haga Nygata, och direktionen var samma som för Sjömanshuset med kommerserådet Olof Wijk den äldre som ordförande. Skolans första lärare och föreståndare var koopvaerdiekaptenen Peter Åstrand och första eleven som skrevs in var Benjamin Grill.

Det var genom ett kungligt brev den 7 april 1841 som verksamheten beviljades och till vilken 4 550 riksdaler av allmänna medel anslogs.

Ett hus i sten uppfördes 1842 för ändamålet efter ritningar av stadsarkitekt Heinrich Kaufmann och bekostades av Göteborgs stad, likaså tomtmarken. Det var ett envåningshus som låg inom en trädgård på nuvarande Rosenlundsplatsens (då kallat Fisktorget) västra del. Byggnaden användes som navigationsskola fram till 1862, då undervisningen flyttades till en ny byggnad på Kvarnberget.

Efter 1862 inrymdes där Göteborgs nya treåriga elementarläroverk, som 1880 fick sin fjärde klass och omdöptes till Göteborgs realläroverk. När realläroverket 1881 flyttade till nya lokaler blev den gamla skolan ombyggd till värdshus för Göteborgs Utskänknings AB. Denna rörelse bedrevs i huset till 1913, då det revs.

Den nya skolan på Kvarnberget öppnade den 1 oktober 1862. Skolan var då den enda byggnaden på Kvarnberget. Brukspatron James Dickson hade skänkt 60 000 kronor till den nya byggnaden (senare ytterligare 13 000 kronor) och ritningarna var gjorda av major Adolf W. Edelsvärd. Dickson var då även skolans ordförande.

Kursen för Skeppsbyggeri inrättades vid skolan 1870 men övergick till Chalmerska Institutet 1886.

Den 4 mars 1915 godkände Göteborgs stadsfullmäktige ett förslag till ombyggnad av skolan, och anslog 338 000 kronor till detta samt 34 000 kronor för en trappa upp till skolan. Ritningarna var gjorda av arkitekt Charles Lindholm. Den 1 juli samma år var skolan färdig för inflyttning, och under ombyggnaden höll man till i Kommendantshuset vid Gustaf Adolfs torg. Ytterligare utvidgning av skolan gjordes 1952 med bland annat en flygelbyggnad åt öster.

Den 13 december 1941 firade skolan sitt 100-årsjubileum, med en minnesutställning och en festskrift. Enligt en förordning av Kungl. Maj:t ändrades skolans namn till Sjöbefälsskolan 1 januari 1951. Sjöbefälsskolan fick 1980 status som högskola och Chalmers tog samtidigt över driften av skolan.

Sjöbefälsskolan

Sjöbefälsskolan

Sjöbefälsskolan flyttade 1994 till lokaler på Chalmers Campus Lindholmen. Navigationsskolans byggnad på Kvarnberget blev sedan kontor för ÅF i Göteborg. Ny ägare till byggnaden – med en uthyrbar yta på 9 100 kvadratmeter – blev 2013 byggkoncernen Serneke med säte i Göteborg. Den tillträdde fastigheten i september samma år. Sedan ÅF flyttat ut 2014, används byggnaden som kontor av flera företag, däribland ägarföretaget Serneke.

Text från Wikipedia.

Epidemisjukdomar i Göteborg

Del 1 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Den mesta kända epidemisjukdomen i Göteborgs historia torde vara kolera och då speciellt Sveriges första epidemi som startade 1834 i Göteborg. Men sett över tid har andra sjukdomar varit vanligare och sammanlagt orsakat fler dödsfall, exempelvis smittkoppor, malaria, difteri, fläckfeber (fläcktyfus) och nervfeber (tyfoidfeber, salmonella). Det som kanske förvånar mest är att malaria varit en vanligt förekommande sjukdom i Göteborg. Dysenteri eller rödsot som sjukdomen kallades förr var en vanlig sjukdom med mängder av dödsfall i Sverige, framförallt på landsbygden. Däremot tycks det inte ha varit en vanlig sjukdom i Göteborg.

I serien av böcker som gavs ut 1923 i samband med Göteborgs 300-årsjubileum fanns en bok, Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar i vilken epidemisjukdomarna och sjukvården berördes. Avsnittet om sjukvården och sjukdomar skrevs av Karl Joh. Gezelius. Redaktör för hela boken var Nils Wimarson. Karl Johan Gezelius (1866-1947) var förste stadsläkare i Göteborg och Nils Wimarson (172-1944) en svensk historiker som var verksam som lärare i Göteborg.

De epidemiska sjukdomar som behandlas är kolera, smittkoppor, difteri, malaria, fläckfeber, nervfeber, tuberkulos, influensa och scharlakansfeber. I statistiken sammanfördes mässlingen med smittkoppor fram till 1774 och även därefter fanns problem med sammanblandning. Inga kapitel finns om mässlingen, påssjuka, röda hund och vattenkoppor, men jag har däremot skrivit lite om mässlingen.

De dödligaste av de nämnda sjukdomarna var på 1800-talet tuberkulos, kolera (de år som epidemier slog till), smittkoppor, malaria, difteri, fläckfeber och mässlingen.

Idag är infektionsjukdomar inte längre ett stort problem i Göteborg. Malaria försvann under slutet av1800-talet på grund av utdikningar av vassområden och bättre bostäder, smittkoppor blev mindre dödligt med  näringsförhållanden och bättre bostäder vilket också gäller fläckfeber (fläcktyfus), nervfeber (tyfoidfeber, salmonella), difteri, tuberkulos, mässling och influensa. Smittkoppor, difteri, tuberkulos och mässling har i praktiken utrotats med vaccinationer. Koleran besegrades genom rent dricksvatten och avloppssystem.

Mässling – smittsamt och dödligt

Del 10 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Mässling är känt sen 1600-talet i Sverige. I Göteborg sammanfördes mässlingen dock med smittkoppor ända fram till 1774 så det är oklart hur många som dog av sjukdomen innan det årtalet. Sjukdomen orsakas av ett virus och är mycket smittsam.

I en mässlingsepidemi under 1800-talet kunde det dock dö runt 50 småbarn i Göteborg. Det innebar att antalet döda under ett epidemiår fördubblades jämfört med ett normalår. Under de värsta epidemiåren som till exempel 1819 eller 1846 dog en tiondel av småbarnen i Göteborg. Mässlingen var under 1800-talet en av de sjukdomar som orsakade flest dödsfall i Göteborg.

På 1860-talet dog cirka 1 800 personer per år i Sverige på grund av mässlingen. I början av 1900-talet hade antalet som dog minskat till mellan 400 och 600 personer per år. Genom mindre trångboddhet och färre undernärda personer minskade dödsfallen i mässlingen sedan drastiskt under den första halvan av 1900-talet. På 1950-talet dog 5 till 20 personer per år. På 1970-talet infördes vaccinationer mot mässlingen och på 1980-talet infördes ett vaccinationsprogram som inbegrep mässlingen, påssjuka och röda hund. De tre sjukdomarna har sen dess i princip utrotats.

Genom att många invandrare och en del andra på grund av sjukdomar eller för att de är vaccinmotståndare inte är vaccinerade mot mässlingen och för att sjukdomen är en av de mest smittsamma sjukdomar som finns uppträder mindre mässlingsepidemier lokalt med jämna mellanrum. Det brukar handla om nåt eller några tiotal smittade.

Örgryte trädgårdsstad

Örgryte trädgårdsstad ligger öster om Örgryte gamla kyrka och uppemot Örgryte nya kyrka. Idag är det en del av Bö. Stadsdelen planlades på 1920-talet av stadsingenjören Albert Lilienberg på initiativ av arkitekten Nils Olsson. Villastaden är ritad med den engelska trädgårdsstaden som förebild.

I området låg ett antal stora herrgårdar som exempelvis Böö, Stora Torp och Stora Gårda (några landerier, vilket står på Wikipedia, fanns inte i Örgryte då det inte var stadens mark utan privat mark).

James Jamesson Dickson byggde dock en större bostadsfastighet på egendomen Överås, en palatsliknade villa i nyrenässansstil, omgiven av en stor park. Robert Dickson som senare övertog egendomen styckade den 1906 i två delar och det var på en del av denna mark som Örgryte trädgårdsstad kom att byggas.

Den ena delen av marken från egendomen Överås köptes av arkitekten Nils Olsson – 5/32 mantal av Överås mark (7,45 hektar) för 525 000 kronor. Han fick därefter stadsingenjören Albert Lilienberg att utarbeta en plan. I planen sägs bland annat att inget hus fick överstiga 7,5 meter i höjd, det vill säga högst två våningar, och det fick inte byggas hus med lägenheter för mer än två familjer.

I augusti 1920 erbjöd Nils Olsson vackert belägna villatomter i den planerade villastaden i en annons i Göteborgs-Posten. Tanken med Nils Olssons trädgårdsstad var att alla skulle äga sin egen tomt och villa och han vände sig till en välbeställd medelklass. Nils Olsson kom att rita ungefär hälften av husen i Örgryte trädgårdsstad.

Gatorna fick namn efter de Dicksonska trädgårdarna, som Spaljégången, Apelgången och Orangerigatan.

Text från Wikipedia.

 

Tuberkulos – 1800-talets dödligaste sjukdom

Del 9 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Tuberkulos (tbc, lungsot) orsakas av en bakterie som främst angriper lungorna men kan angripa organ som centrala nervsystemet, könsorganen, blodomloppet, skelettet, lederna eller huden. Sjukdomen har funnits hos människor sedan åtminstone forntiden.

I Europa började tuberkulosfallen öka under 1600-talet och de nådde sin topp under 1800-talet, när närmare vart fjärde dödsfall var orsakat av sjukdomen. I Sverige och Europa var tuberkulos den enskilt största dödsorsaken under 1800-talet och början av 1900-talet. Att folk flyttade ihop i städer och bodde tätt i dåliga bostäder underlättade spridningen av tuberkulos.

När det gäller tbc så skrev Karl Johan Gezelius i boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar följande om sjukdomen:

Den av våra smittsamma sjukdomar, som sist föranlett särskilda åtgärder för dess hejdande och vård, har varit tuberkulosen. Såsom under kapitlet om sjukhuset »Hemmet för lungsotssjuka å Stampen» finnes angivet, var det först år 1900 som en särskild vårdanstalt för lungsotssjuka föreslogs och inrättades; vidare öppnades år 1905 sommarsanatorieverksamheten vid Sandarne samt ordnades år 1910 dispensärverksamheten.

Om sjukdomens utbredning inom samhället finnas inga användbara uppgifter, då dess specifika karaktär icke varit känd förr än rätt sent.

Endast de sista årens statistik anföres här för att ge en föreställning om den roll, sjukdomen spelar såsom dödsorsak.

Första världskriget ledde till ökad smittspridning och på 1920- och 1930-talen samtidigt om vaccin hade uppfunnits. Den vanliga vårdformen som utvecklades i slutet av 1800-talet var att isolera patienterna på så kallade sanatorier på landsbygden eller i utkanten av städerna. Första sanatoriet grundades i Mörsil i JÄmtland 1891.

I Göteborg staratdes Styrsö havskuranstalt för skrofulösa barn 1893, vilket bör ha varit den första vårdinrättningen för barn med tuberkulos. En ny sjukhusbyggnade uppfördes 1907-1909. Sanatoriet av Föreningen Styrsö kustsanatorium med bidrag från Göteborgs stad och staten. nedlagt 1951 och omgjort till en vårdinrättning för psykiskt funktionshindrade och tillhörde då Stretered i Mölndal.

Därefter inrättade en vårdinrättning på Stampen år 1900 i det tidigare fattighuset och 1905 ett sommarsanatorium verksamhet i Sandarna. Verksamheten på Sandarnas sommarsanatorium leds ner 1957.

Renströmska sjukhuset stod klart 1913 och ersatte verksamheten på Stampen. Under 1950- och 1960-talen omvandlades Renströmska till ett allmänt lungsjukhus. 1995 flyttades den verksamheten till Sahlgrenska sjukhuset och Renströmska lades ner.

1917 var Rävlanda barnsanatorium klart. Detta drevs av Föreningen Barnsanatoriet Rävlanda men finansierades till 50% av Göteborgs stad då det var till för barn från staden. 1943 togs det över av staden och var vid den tiden inte längre ett sanatorium.

År 1914 stod också Ågrenska på Lilla Amundön i Brottkärr klart och där vårdades till en början också i huvudsak barn med tbc. 1978 lades konvalescentverksamheten på Ågrenska ner men då hade i stort sett ingen med tbc vårdats sen andra världskriget.

Vaccinationsprogram startades i Sverige på 1920-talet och efter andra världskriget hade tuberkulos i praktiken utrotats i Sverige. Sjukdomen behandlas med antibiotika vilket gör att det inte längre är en dödlig sjukdom. Bättre och större bostäder, bättre hygien, vaccinationer och antibiotika samverkade för att utrota tbc i Sverige.

Scharlakansfeber – från allvarligt till försvunnen

Del 8 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Scharlakansfeber var en vanlig barnsjukdom fram till och med 1960-talet men tycks sen dess ha blivit ovanligare. Orsaken till sjukdomen är streptokockbakterier som också kan orsak många andra sjukdomar såsom halsfluss, svinkoppor (impetigo), rosfeber, blodförgiftning och barnsängsfeber. En annan streptokockbakterie är huvudorsaken till bihåleinflammation, öroninflammation, lunginflammation och hjärnhinneinflammation.

Scharlakansfeber är lättbehandlat med hjälp av antibiotika och det är idag ingen allvarlig sjukdom men ända fram till 1960-talet betraktades det som en mycket allvarlig sjukdom vilket står klart i en artikel i boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar av Karl Johan Gezelius om sjukdomen:

När sjukdomen började uppträde här är ovisst. Enstaka större epidemier, som synas ha varit scharlakansfeber, finnas upptagna i prästerskapets anteckningar, så t. ex. en svår åren 1794—95 och en annan åren 1808—09.

Senare under 1800-talet förekommo flera stora epidemier, så en i början av 1830-talet, en vid mitten av 1840-talet och en på 1850-talet. Huruvida under mellantiderna staden varit fri från sjukdomen kan ej avgöras, då först från början av 1860-talet regelbundna rapporter över antalet sjukdomsfall föreligga.

Sjukdomen har sedan dess aldrig varit borta från staden något enda år och uppblossar då och då i större epidemier. En sådan utbröt år 1861, då 834 sjukdomsfall anmäldes (utgörande 216 på 10,000 innevånare). En annan år 1866, då 1,008 anmäldes (215 på 10,000), vidare år 1870 med 2,082 fall (322 på 10,000), år 1879 med 955 fall (124 på 10,000) och år 1883 med 756 fall (92 på 10,000).

Såsom av bifogade diagram framgår har efter år 1892 inga utbredda epidemier av liknande omfattning förekommit, de största under dessa sista trettio år ha varit under år 1895 med 65,9 på 10,000 innevånare, år 1902 med 80,8 på 10,000 och år 1921 med 49,1 på 10,000. Fig. 81, 82.

Med hjälp av antibiotika minskade dödligheten i scharlakansfeber kraftigt men orsaken till att den inte längre är vanlig verkar faktiskt lite oklar. Jag har aldrig hört eller lästa någon rimlig förklaring.

När min fru var liten på 1950-talet medförde scharlakansfeber fortfarande en vistelse på epidemisjukhus och det var då en vanlig barnsjukdom. När jag var liten (jag är bara sex år yngre än min fru) fanns den knappt längre och den nämndes i stort sett aldrig som en av de vanliga barnsjukdomarna vilka då var mässling, röda hund, påssjuka och vattenkoppor (vattkoppor).

Idag finns ju bar den sistnämnda kvar även om ytterste begränsade utbrott av framförallt mässlingen förekommer regelbundet,

Influensa kan vara dödligt

Del 7 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Influensa är en sjukdom som alla känner till. Varje vinter så insjuknar många människor, ibland jättemånga, ibland färre. Influensavirus förekommer i en mängd olika varianter såsom H1N1 (spanska sjukan 1918-19, 1977, svininfluensan 2009), H2N2 (ryska snuvan 1889-90 i Sverige var troligen av denna stam, asiaten 1957), H3N2 (HongKong-influensan 1968-70).

Historiskt har influensa varit känt som sjukdom i Göteborg sen början av 1800-talet men sannolikt fanns den långt innan dess i Göteborg och Sverige:

Det är troligt att vi haft mer omfattande influensautbrott i Sverige i samband med pandemier 1580 och 1729. Det är också troligt att den sistnämnda influensan även drabbade Bohuslän i oktober 1729.

Den tidigaste säkra epidemin kom till Sverige 1782. Denna influensa hade sitt ursprung i Asien, kom via St Petersburg och Finland och drabbade Stockholm i april, maj och juni. Inom en månad hade influensan spritt sig till alla kuststäder i södra Sverige, kanske från Stockholm men kanske också från Danmark och Tyskland. Denna influensa fortsatte sedan västerut till resten av världen och anses ha kunnat smitta mer än hälften av jordens befolkning.

Den snabba spridningen berodde till stor del på sjöfartens utveckling. Den spreds snabbare och längre längs vattenvägarna än via landsvägarna. Det var nu som man i hela Europa började kalla sjukdomen för influensa.

[…]

År 1800 kom nästa epidemi. Även denna gång kom influensan från Ryssland och i april nådde den Bohuslän.

[…]

Därefter dröjde det till 1830-talet innan en serie epidemier på nytt drog fram över Sverige: juni-juli 1831, april-juni 1833 samt kring årsskiftet 1836-37.

[…]

Efter 1830-talets upprepade influensaangrepp följde några lugnare år. 1851, från februari till april, spred den sig över större delen av landet. I december 1857 var den i Göteborg och därmed sannolikt också i Bohuslän.

Nästa stora influensaepidemi var ryska snuvan som på nytt kom via Finland till Stockholm i november 1889.

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar  skriver Karl Johan Gezelius:

Influenzan kan ej med säkerhet påvisas i Göteborg förr än år 1800, då den  enligt Carlander gick allmänt här i staden under namnet »gripen » (av franska  grippe). Troligt är att sjukdomen förekommit tidigare, då den ju dessförinnan redan ett par århundraden varit bekant i Europa, och man vet med vilken otrolig lätthet den utbreder sig.

År 1837 gick en stor epidemi åter över vår stad, likaså år 1857. I december år 1889 uppträdde en ny epidemi, som räckte ett par månader, med 28 dödsfall angivna i denna sjukdom men även en avsevärd ökning av dödsfall i lunginflammation, där med säkerhet influenzan varit den grundläggande åkomman.

Slutligen ha vi de stora epidemiåren 1918—19, då från juli 1918 till samma tid 1919 1,039 personer avledo i sagda sjukdom, svarande mot 52 på 10,000 innevånare.

Det sista utbrottet av influensa som beskrivs av Gezelius är spanska sjukan som dödade cirka 35 000 personer i Sverige, de flesta under 1918. Dödligheten var störst i Norrland. Ryska snuvan 1889-1890 drabbade en mycket stor del av Sveriges befolkning, men dödligheten var förhållandevis låg då äldre sannolikt hade en viss immunitet på grund av tidigare epidemier.