Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Historia

Brödupproret 1917

Brödupproret var en rad demonstrationer och kravaller som utbröt i maj 1917 i Göteborg i samband med Hunger- och militärdemonstrationerna i Sverige och som var en reaktion på svälten som rådde i skuggan av första världskriget, och regeringens hårdföra livsmedelspolitik. Redan under april hade dock en rad demonstrationer genomförts i Göteborg och på andra håll. I Göteborg var det demonstrationer den 21/4, 23/4, 25/4, 27/4 och i Mölndal den 25/4.

Minnesmärke över Hungerupploppen i Göteborg år 1917

Minnesmärke över Hungerupploppen i Göteborg år 1917. På Järntorget. Detalj från en skulptur.

Den 5 maj samlades cirka 40 000 personer i en massdemonstration i Annedal, Haga, Masthugget och Landala. Till slut kallades militär från Göta artilleriregemente in för att återställa ordningen. Klockan 09.00 samlades kvinnor vid Majornas Ångbageri butik vid Allmänna vägen. Kvinnorna krävde att få köpa bröd utan kuponger, vilket annars krävdes. Vid en annan butik samlades huvudsakligen kvinnor för att få köpa potatis. Uppgiften att endast sättpotatis fanns trodde de inte på. Några timmar senare besöktes ytterligare en butik vid Redbergsvägen 28. Många affärer plundrades och polisen kunde bara vara närvarande för vid en del av dem.

Klockan 15.00 samlades demonstranter vid Johannesplatsen I Masthugget. Standar med texten ”Fred Bröd” framfördes. Nelly Thüring övertalade kvinnorna att ställa in och skjuta upp demonstrationen till den 6 maj. Den kulle varifrån hon höll sitt tal kallades därefter för ”Thürings kulle”. Från Johannesplatsen begav sig ändå en folkmassa till Göteborgs ångbageris butik vid Andra Långgatan. Polis tillkallades för att utrymma butiken. Cirka 1 000 personer samlades utanför. Fler poliser anlände för att spärra av området kring butiken. Därifrån begav sig folk till Olof Asklunds ångbageris butik vid Övre Husargatan. Polisen ordnade en kö så att folk kunde få handla i butiken utan kuponger. Klockan 17.00 skingrades folkmassan. Ridande poliser gjorde chocker mot demonstrerande arbetare med dragna sablar. 9 demonstranter skadades så allvarligt att de fick föras till sjukhus. Först några timmar efter midnatt var gatorna tomma.

Den 6 maj började lugnare än dagen innan. Affärer uppsöktes, arbetare betalde med pengar, inte med ransoneringskuponger. Handlar som vägrade ta emot pengar hotades. Senare på dagen blev det återigen plundringar mot de butiker som tidigare inte sålt varor mot pengar.

När en affär plundrades i hörnet Haga Östergata/Husargatan i Haga sattes ridande poli åter in och omfattande kravaller startade. Glassplitter kastades mot ridande poliser och brunnslock i gatan togs bort för att hindra polisens chockattacker. Såväl poliser som demonstranter skadades.

Militär tillkallades av Göteborgs polismästare Martin Kjellin sedan folkmassan blivit större och större och läget upplevdes som allt mer hotande. Ett par hundra götaartillerister från Kviberg om 10-15-mannapatruller red ut längs gatorna. Stenkastning startade, varpå militär och polis gick till attack. Kanske 8 000 personer deltog i kravallerna. Många personer skadades. Kravaller ägde också rum kring Järntorget och i Masthugget.

Ny Tid kritiserade särskilt militären. Den 7 maj utpekade Göteborgs Morgonpost arbetarrörelsens organisationer som skyldiga, särskilt Nelly Thüring. Ny Tid besvarade anklagelserna mot Thüring. Oorganiserade kvinnor utpekades istället som initiativtagare och pådrivande.I Arbetareföreningens hus hölls den socialdemokratiska kvinnoklubbens möte senare på kvällen, där Thüring tillbakavisade anklagelserna mot sig. Göteborgs arbetarekommun manade till att folksamlingar skulle undvikas.

Inalles 30 personer dömdes för upplopp, en del även för stöld, till mellan fem månaders straffarbete och bötesbelopp. Tre minderåriga dömdes till uppfostringsanstalt.

Källor:

  • Wikipedia
  • Mats Adolfsson, Bondeuppror och gatustrider 1719-1932, 2007

 

Advertisements

Sjukhusspionen

Endast för medlemmar

Axel Dahlströms torg

Axel Dahlströms Torg ligger i stadsdelen Högsbo i södra Göteborg. Torget utmärker sig med ett höghus på 15 våningar som stod klart 1956, samt ett väggkonstverk på medborgarhuset i form av en marmorintarsia av Endre Nemes.

Torget byggdes 1953-1955 och fick sitt namn 1950 efter Axel Dahlström, ledamot i Göteborgs stadsfullmäktige från 1915 och stadsfullmäktiges andre vice ordförande i Göteborg 1927-46. Den tidstypiska bebyggelsen runt torget är ritad av arkitekterna Sven Brolid och Jan Wallinder. Torget planerades som ett stadsdelscentrum, ett så kallat ”C-torg”, vilket skulle utgöra ett socialt, kulturellt och kommersiellt centrum för ett befolkningsunderlag på cirka 9 000 personer.

Väggkonstverket består av ett sextiotal marmorsorter och invigdes i april 1955. Det hade då tagit stenarbetarna 7 500 timmar att utföra. Måtten är 9,30 x 8,40 meter.

På torget står verket ”Ur väggen” av Yvonne T. Larsson, som invigdes våren 2009, inspirerat av Endre Nemes ovan nämnda vägg.

Sachsiska infanteriregementet

Sachsiska regementet till fots var ett svenskt arméförband, som sattes upp 1707 genom värvning av sachsiska krigsfångar, och bestod från början av 1 152 man. Regementet var till en början uppsatt i Norrköping och Malmö men sedermera i Skåne. Regementet fick i uppgift efter slaget vid Helsingborg 1710 utföra befästningsarbeten i Skåne bland annat i Kristianstad.

Förbandschefer var 1707 J.B Schommer och mellan 1716 och 1721 George David Zengerlein. Den senare var tillförordnad regementschef redan från 1712.

Förbandet överfördes till Finland och deltog i en expedition mot Ingermanland 1708. Regementet deltog i striderna i Skåne 1710, och var därefter kommenderat på flottan i Karlskrona.

Från 1716 garnisonsregemente i Göteborg. Deltog i de norska fälttågen 1716 och 1718. År 1717 anfölls Göteborg av danska flotstyrkor under amiral Tordenskjold. Staden försvarades framgångsrikt av det Sachsiska Regementet, Smålands 3-männings och 5-männingsregementen som fick danskarna att retirera med svåra förluster.

Den 20 juli anföll Tordenskjold återigen Göteborg efter en tids blockad. Fästningen Nya Älvsborg besköts av över 700 kanoner från fartyg och besatta öar. Återigen deltog det Sachsiska regementet i försvaret och Tordenskjold fick retirera. Förbandet upplöstes 1721.

Garnisonsregementet i Göteborg

Västgöta Tremänningsregemente förlades till Göteborg år 1719 och förstärktes med delar av Västra och Östra Skånska regementena samt Bergsregementet. Från 1723 kallades förbandet Garnisonsregementet i Göteborg och var permanent. Dess förste regementschef var generalmajor Bengt Ribbing. Det bestod från 1723 av åtta kompanier och var förlagt till Göteborg.

Regementet benämndes oftast efter kommendantens namn och kallades sålunda:

Västgöta Tremänningsregemente (1721-23), Bengt Johansson Ribbing
Garnisonsregementet i Göteborg (1723-1747), Bengt Johansson Ribbing
Hessensteinska regementet (1747-1769), Carl Edvard von Hessenstein
Gyllengranatska regementet (1769-1774), Hans Gustaf Gyllengranat
Saltzaske regementet (1774-1785), Hugo Herman von Saltza
Wachtmeisterska regementet (1785-1789), Carl Adam Wachtmeister
Stedingkska regementet (1789-1801), Curt Bogislaus von Stedingk

Ett antal kommenderingar genomfördes till Finland, den första 1742, den andra 1751-62 för att delta vid bygget av Sveaborg, och den tredje 1790. Här kom regementet att delta i slaget vid Svensksund.

År 1801 uppgick huvuddelen av regementet i Göta artilleriregemente men delades så att en del istället uppgick i Skärgårdsflottans sjöartilleri.

Göta artilleriregemente

Göta artilleriregemente organiserades 1794 när Artilleriregementet delades upp i fyra regementen. Regementet bestod av åtta kompanier, vilka 1801 utökades till 12 i samband med att Garnisonsregementet i Göteborg uppgick i regementet.

Den 31 mars 1806 flyttade regementet in i en kvartersförläggning på Kaserntorget 11 på Lilla Otterhällan, numera känt som Kungshöjd). Den 1 oktober 1895 flyttade regementet in i ett nyuppfört kasernområde i Kviberg. När regementet avvecklades övertogs dess förläggningen i Kviberg av Göteborgs luftvärnskår den 1 april 1962. Den 30 juni 1994 flyttades Göta luftvärnsregemente till Halmstad, och Försvarsmakten lämnade kasernområdet i Kviberg.

Dahlsjöfallet

Del 8 av 8 i serien Historiska brott

Den 29 juli 1965 var sista dagen som tre unga män i Göteborg sågs i livet. Det var på Café Mården på Landsvägsgatan 24 i hörnet med Frigångsgatan (inte Bergsgatan som det uppges på en del sajter och i en del artiklar, jag bodde i det aktuella huset 1976-79). Vid 15-tiden lämnade de tre personerna kafét och steg in i en PV. De tre var 21-årige Jan Olof Dahlsjö, 22-årige Gay Roger Karlsson och den endast 16-årige Kjell-Åke Johansson. Efter att de klev in i bilen och körde iväg har de inte setts till. Inte heller den duvblå (färgen heter egentligen midnattsblå, men kallas duvblå i de flest artiklar om händelsen). PV:n har setts till. På en del sajter uppges att de försvann från Risåsgatan på morgonen den 29:e, men i tidningsartiklar från den tiden står det att de försvann från Café Mården.

Föräldrar och syskon till de tre försvunna personerna misstänkte att dessa eventuellt hade tänkt att åka och bada i Åsa i norra Halland. Efter försvinnandet så draggade myndigheterna i ett stort antal vattendrag som finns utmed sträckan Göteborg – Åsa men hittade ingenting.

Jan Olof Dahlsjö (född 1944) bodde vid försvinnandet på Haga Östergata 5D tillsammans med sin mor och två yngre bröder. I närheten bodde också två äldre bröder. Det var troligen Dahlsjö som ägde bilen trots att han inte hade körkort. Bilen var dock sannolikt skriven på hans äldre bror Bengt Dahlsjö.

Dahlsjö lämnade för sista gången sin bostad på morgonen 28 juli 1987. Han var då iklädd brun kostym, ljusblå strumpor och svarta skor. Dessutom tog han med sig ett extra par ljusa byxor. Han tog inte med sig sitt pass eller sin sjömansbok. Hade dessutom en innestående lön från sin arbetsgivare som han aldrig hämtade ut utan det fick hans mor göra. Den 28 juli var han på sitt arbete hela dagen men återvände inte hem efter arbetets slut. Han ska ha sagt till sin mor att han kanske skulle åka till Åsa för att campa och bada. Vad den försvunne gjorde den 29 juli är inte känt. Han var mycket nära vän med Gay Karlsson. Vid sitt försvinnande var han anställd hos firma Underhållstjänst. Dahlsjö och Karlsson var mycket goda vänner och umgicks flitigt.

Kjell-Åke Johansson (född 1949) växte upp på Haga Östergata 20 och flyttade troligen 1956 till Haga Östergata 12 md sin familj. Han var vid sitt försvinnande fortfarande mantalsskriven i Haga även om han bodde på Lantmätaregatan 12 C i Brämaregården. Han bodde tillsammans med sina föräldrar samt två yngre syskon. Under en kortare tid bodde Kjell-Åke Johansson kvar i lägenheten på Haga Östergata 12 tillsammans med sin äldre bror, efter att den övriga familjen hade flyttat till Brämaregården. Lägenheten på Haga Östergata 12 låg på andra våningen och var en omodern tvårummare.

En tid innan försvinnandet (cirka sex till åtta veckor) delade bröderna på sig. Något hände mellan dem som gjorde att de kom ihop sig. Den äldre brodern hade ett möte med deras mor, där han var mycket upprörd. Efter detta möte, så fick Kjell-Åke Johansson flytta till föräldrarna i Brämaregården. Den äldre brodern var under 1960-talet och senare känd under öknamnet ”Putte på Haga Östergata”.

Putte

Putte. Bild: Lisstorp

Kjell-Åke Johansson arbetade som klassningsarbetare tillsammans med sin far för företaget NORAB (Nordiska Rostskydds Aktiebolaget).

Den sista kända iakttagelsen av Kjell-Åke Johansson gjordes av hans syster en eller två dagar innan den 29 juli 1965. Det var vid tretiden på eftermiddagen och han var gående på Mellangatan (där ungkarlshotellet ”Labor” låg) på väg i riktning mot Bergsgatan/Frigångsgatan och lekplatsen där (sandplan kallad på den tiden). I närheten låg två av de ställen som han brukade frekventera, Kafé och konditori Mården och Rio som låg på Landsvägsgatan 36. Den 18 mars 1964 började Rio med enarmade banditer, roulette samt en och annan film. Den 29 september 1965 tillkom bowling, strip-tease och erotisk film. Han tycks ha haft får nära vänner och kom oftast ensam till de två haken. I juni 1965 greps han två gånger för fylla på Mellangatan respektive Järntorget.

Vid tiden för sitt försvinnande, så var det meningen att han skulle ha flyttat ihop med sin flickvän men så blev det aldrig. Tillsammans hade de en nyfödd son.

Dagen för försvinnandet tycks Kjell-Åke Johansson inte ha gått till arbetet men han gick dock hemifrån (dvs från lägenheten i Brämaregården). När han för sista gången lämnade sin bostad, så var han klädd i en grå glencheckkavaj, svartrödrutig skjorta, grå byxor, ljusblå strumpor och svarta skor. Han hade också ca 100 kronor i kontanter. Han måste också ha haft en lägenhetsnyckel på sig som gick till lägenheten i Brämaregården. Han hade inget pass. Även han tycks ha pratat om att han skulle åka till Åsa för att bada och campa.

Gay Roger Karlsson, född den 25 mars 1943 i Mölndal, men uppväxt på Hällskriftsgatan i Slätta Damm på Hisingen. Han var vid sitt försvinnande mantalsskriven på adressen Risåsgatan 9C i Kommendantsängen (Annedals församling). Lägenheten hade han fått genom Skyddsvärnet vilket betyder att han hade nån typ av problem. Huset revs 1967.

Den 9 juni 1965 krockade han med en bil och greps. Han åtalades för rattfylleri och olovlig körning. I juli 1965 begav sig Karlsson tillsammans med några kamrater på mopedsemester till Värmland. Udner resans gång begick de ett antal inbrott. Han och den ene reskamraten kom att gripas i mitten av juli i Värmland under ett inbrott. Kamraten blev häktad men det blev inte Gay Karlsson Någon gång runt den 16-17 juli återkom han till sin hemstad.

Karlsson var vid sitt försvinnande ogift men var förlovad med en kvinna vid namn Yvonne född 1944 från Hisingen.

Omkring kl. 06.30 på morgonen den 29 juli 1965 kom Gay Roger Karlsson troligen till arbetsförmedlingen för tillfälliga jobb på Värmlandsgatan. Ungefär kl. 08.00 stod Gay Karlsson och några andra personer och rökte utanför arbetsförmedlingen. Då stannade en röd lastbil med en chaufför bakom ratten som var i 40-50 års åldern. Denne chaufför ville specifikt ha Gay Karlsson till hjälp. Den försvunne blev glad och hoppade då in i lastbilen som försvann från platsen. Den här händelsen kan även ha inträffat redan dagen innan, den 28 juli. Om detta inträffade den 28 juli, så är det också okänt vad han gjorde den 29 juli. Han innehade troligtvis inget pass. När han försvann kan han ha haft på sig en svart skinnjacka och blå jeans men han kan också ha burit en trench-coat.

Försvinnandet har lett till en uppsjö vandringssägner och folk säger sig ha sett Kjell-Åke Johansson på alla möjliga ställen, bland annat i Gay Karlsson lägenhet. Han ska också ha setts i Bräcke i Jämtland, fått en ny identitet och en massa annat. Det finns inte bevis för någon av dessa teorier eller iakttagelser.

Gay Karlsson, Jan Olof Dahlsjö och Kjell-Åke Johansson

Samma dag, den 29 juli 1965, försvann ytterligare en man/yngling. Det har spekulerats i om detta försvinnande har nåt samband med de tre andras försvinnande. Men det verkar faktiskt inte troligt då det handlar om en ung man med helt annan bakgrund. Detta var den då 18-årige Hybner ”Hymme” Lundqvist från Drottningholm, Stockholm. Han har liftat från Torekov i Skåne (alternativt åkt tåg från Båstad) och är på väg till Gerlesborgs konstskola i norra Bohuslän. Att han kom fram till Göteborg är känt genom ett vykort som han skickade till sina föräldrar där han bl.a. skrev ”Var inte oroliga”. Han postade detta vykort från Göteborgs Central. Därefter försvann han för att aldrig återfinnas.

Hybner Lundqvist var son till konstnärsparet Ebba (1911-1998), född Reutercrona, och Evert Lundqvist (1904-1994). Han hade också en tvillingbror ”Manne” (1947-2004). Var elev på Beskowska skolan i Stockholm. Han led av psykisk ohälsa och ”självmedicinerade” genom intag av psykofarmaka och alkohol (vin). Vid sitt försvinnande använde han starka nervtabletter, troligtvis Valium.

Enligt sentida uppgifter kan det eventuellt vara så att Hybner Lundqvist tog arbete ombord på ett fartyg. Men den teorin är sannolikt inte sann. Mer troligt är istället att Hybner Lundqvists kvarlevor hittats i Bohuslän redan 1966.

En annan mycket spridd teori är att försvinnandena är ihopkopplade med det så kallade grodmansrånet som ägde rum samma dag som de tre personerna försvann. Det är inte troligt. Rånet begicks av en grupp vänner med ursprung i  Ungern. De var alla tre mycket äldre än de tre försvunna unga personerna i PV:n.

Sanningen är att ingen vet vad som hänt med de fyra personer försvann den 29 juli 1965. Och att vi troligen aldrig kommer att få veta det. men nån from av brott torde det handla om.

Grodmansrånet

Del 7 av 8 i serien Historiska brott

Rånet mot Skandinaviska Bankens kontor på Gamlestadsvägen i ett hus som tidigare fanns vid spårvagnshållplatsen Gamlestadstorget i Göteborg skedde torsdagen den 29 juli 1965 vid tvåtiden på eftermiddagen.

I banklokalen fanns nio banktjänstemän samt fyra eller fem kunder. En av rånarna som senare skulle visa sig vara Erich Nehyba bar kavaj, skjorta och byxor men had inga kläder mer än en undertröja under grodmansdräkten. Han var också maskerad för ansiktet. En annan rånare, Deszö Nahy, var utklädd till kvinna i sjalett, peruk, lösbröst, spetsblus med krus, ljusblå tröja, gröna långbyxor, beige poplinrock  och gymnastikskor för att försvåra igenkännandet. Nehyba var beväpnad med två pistoler av märket Beretta som han tidigare köpt i Italien. Nagy hoppade över disken och börjar rafsa pengar ur en kassalåda. Kassören gjorde motstånd och tryckte på larmknappen. Nehyba angreps dock av en kund och skjuter angriparen i låret. Kulan gick sedan vidare och fastnade i hälen på honom själv. Han kan ha gripits av panik då han avlossade sammanlagt fyra skott. Tumultet fick rånarna att avbryta. Bytet blev endast 17 655 kr av de 40 000 kr som finns i lådan.

Rånarna flydde längs med Gert Tommesens Gata ned till Säveån. Nagy stoppade pengarna i en blå plastpåse. Han hoppade i vattnet följd av Nehyba. Under simturen höll Nagy påsen ovanför vattenytan. En banktjänsteman som följde efter kastade stenar från bron. Nehyba sköt då ett skott mot honom.

Nagy tog av sig en del av sin kvinnoplagg De hittades senare flytande i Säveån. Rånarna gick sedan i land på andra sidan ån och försvann in i ett tätt snårområde. Det hela utspelar sig i det områden där trafikleden som kallas Röde Orm numera breder ut sig. De tog sig därefter tillbaka till ån. Nehyba tog av sig sina ytterkläder och satte på sig simfötter som låg gömda på platsen. Han kastade sig i vattnet med syrgastuberna i famnen. Nagy stod kvar och behölls sin kvarvarande kläder på.

Meningen var att de skulle de simma under vattnet fram till Säveåns mynning i Göta Älv där en tredje person, Peter Pinter, skulle vänta i en liten plastracerbåt. Han kommer emellertid att vänta längre upp med båten i Säveån. Nagy sprang dock istället landvägen längs strandkanten till båten, en sträcka på ca 50 meter, varefter han och Pinter drog iväg med båten. De lämnade Nehyba efter sig.

Med båten åkte de över till Hisingssidan av Göta älv. Nagy hoppade iland och bytte om till vanliga kläder som han tidigare gömt på platsen. Han tog sig därefter hem till sin lägenhet. Pengarna gömde i ett naturområde vid Tingstad mellan motorvägen och järnvägen.

Pinter fortsatte med båten till Kungälv där han lämnade den hos sin svåger. Han ringde efter skjuts och åkte med bil tillbaka till Göteborg. Bilen kördes av en man vid namn Sterba.

Vittnesuppgifter om mystiska båtar och bilar kom snart in till polisen. En båt som skall visa sig likna den aktuella observeras vid Göta Älvbron vid tiden för rånet. Nedströms i Säveån rapporteras också att en båt ligger och väntar. Bland bilarna noteras främst en Opel Rekord som misstänkt.

Nehyba grips kvart i fyra i vattnet i höjd med Waterloogatan, 50 meter från den plats där han sista gången hoppade i vattnet. Man har då hunnit avsöka den aktuella sträckan tre gånger. Vid gripandet vådaskjuter han sig ytterligare en gång i låret med den pistol han fortfarande har kvar. Den andra har han tappat i vattnet. Hans identitet är vid denna tid fortfarande okänd och polisen hade stora svårigheter att identifiera honom. De gick ut i tidningarna med bilder för att få hjälp. Till slut uppgav han själv att han hette Walter Müller och kom från DDR. Han påstod också att hans kompanjon vid rånet hette Hans Reithofter.

Efter att ha hämtat pengarna på lördagen och gett en del till Pinter greps Nagy av polisen på söndagen den 1 augusti. Han greps i sin lägenhet på Karl Gustavsgatan 32 i Landala. Större delen av bytet återfanns hos Nagy som planerade att försvinna till Köpenhamn eller Stockholm. Också Pinter grips under dagen. Pinter och Nagy erkänner men menar att de blivit tvingade av Nehyba att delta i rånet. Polisen menar att Pinter haft en mer ledande roll i trion vilket även Nagy påstå. Pinter tar senare tillbaka sina erkännanden.

Rånet mot Skandinaviska Bankens kontor i Gamlestaden är inte det enda rånet som de tre genomförde. Den 8 mars 1965 rånade Nehyba ensam Skandinaviska Banken på Stora Badhusgatan 16 på 50 000 kr. Han åkte dit tillsammans med Nagy i en bil som denne lånat av sin hyresvärd, Karcsics. Ett fingeravtryck från Nehyba hittades i banklokalen så han blev också fälld för detta rån. De misstänktes också för att ha rånat en pantbank i Centrumhuset vid Kungsportsplatsen i Göteborg samt ett par rån i Tyskland. De kunde inte knytas till dessa rån.

Den 28 oktober 1965 dömdes Nehyba till sex års fängelse och Pinter till tre och ett halvt år. Han frigavs 1969. Nagy var i så pass dålig kondition att han inte dömdes förrän den 4 april 1966. Han straffriförklarades och hamnade på mentalsjukhus. Ingen greps eller dömdes för medhjälp eller skyddande av brottsling trots att det var många andra personer inblandade i de olika rånen på olika sätt.

Alla tre rånarna flydde från Ungern i samband med oroligheterna 1956. Nehyba som föddes 1939 pratade ungerska, tyska, engelska och lite svenska. Nehyba vistades långa tider i andra länder än Sverige. Han hade en mängd olika namn och identiteter. Pinter som föddes 1926 var vid rånet svensk medborgare och den ende av de tre rånarna som hade familj, jobb och barn. De tre lärde känna varandra i början av 1960-talet och umgicks flitigt på Pinters restaurang Blå Donau på Linnégatan 70. Nagy föddes 1940.

Erich Nehyba bytte senare namn till Erich Trimmel och flyttade fån Göteborg. Han var en tid politiskt aktiv i Miljöpartiet. Nagy ändrade sitt förnamn. Peter Pinter bodde länge kvar i Göteborg men flyttade som äldre till Österrike.

Cupido

Kaparhuckert som 1717 ägdes av kaparkaptenerna Christoffer Hedenberg och Erik Brinck. 1717 vara Erik Brinck och Petter (Peter) Nortman befälhavare ombord och 1718 Erik Brinck.

Huckert (Hukare)

Huckert (Hukare)

Sandbergs klädesfabrik

Del 3 av 4 i serien Textilföretag

År 1740 fick Niclas och Martin Sandberg tillstånd att driva en klädesfabrik.  Det var dock inte ensamma intressenter i fabriken utan också Johan Mellenberg, Erik Herndahl och Johan Anders Lamberg var delägare. År 1742 hade fabriken 444 arbetare med Zacharias Fröse som verkmästare. Från 1749 var det den största klädesfabriken i Göteborg. Arbetskraften utgjorde i viss utsträckning av de barn vars mödrar satt på spinnhuset, dvs tvångarbetsanstalten för kvinnor där både fattiga och kvinnor som begått brott hamnade. Även soldater och deras familjer utgjorde delar av arbetskraften. Först låg fabriken sannolikt på en tomt ägd av Erik Herndahl i kvarteret Snusmalaren invid Drottninggatan. Fabriken låg därefter, sannolikt från 1753, på Kungsgatan mellan Västra Hamngatan och Korsgatan mittemot Domkyrkan i kvarteret Varuhuset. Vid mitten av 1740-talet hade antalet vävstolar i fabriken minskat till 6.

Från 1750 var Martin Sandberg dock ensam ägare. Fabriken hade detta år 192 arbetare. År 1751 hade fabriken 9 vävstolar vilket var lika många som fanns i Hans Coopmans klädesfabrik. År 1755 hade fabriken 13 vävstolar och under åren 1755-56 producerade fabriken mer än den näst största och tredje största tillsammans (Petter Coopman respektive Carl och Jacob Coopmans fabriker). Fram till 1757 ökade antalet vävstolar till 14 men 1758 skar antalet ner till 9 igen.

Vid Sandbergs död 1759 sålde änkan fabriken till Sven E. Kullman och året därefter gick företaget ihop med Jonas Flobergs klädesfabrik varvid denna blev delägare. Även Christian Bittner var delägare åren 1760 och 1761. SIstnämdna år hade fabriken 5 vävstolar

Sven E. Kullman avled 1762 så från 1763 var Jonas Floberg ensam ägare av klädesfabriken vars betydelse stadigt minskade. 1767 fanns det bara 2 vävstolar på fabriken, men under 1780-talet ökade fabrikens betydelse igen så att den under detta årtionde var en av de två största klädesfabrikerna i Göteborg. 1794 avled Jonas Floberg varvid fabriken tycks ha upphört.

Andra källor: G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923