Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Historia

Sandbergs klädesfabrik

Del 3 av 4 i serien Textilföretag

År 1740 fick Niclas och Martin Sandberg tillstånd att driva en klädesfabrik.  Det var dock inte ensamma intressenter i fabriken utan också Johan Mellenberg, Erik Herndahl och Johan Anders Lamberg var delägare. År 1742 hade fabriken 444 arbetare med Zacharias Fröse som verkmästare. Från 1749 var det den största klädesfabriken i Göteborg. Arbetskraften utgjorde i viss utsträckning av de barn vars mödrar satt på spinnhuset, dvs tvångarbetsanstalten för kvinnor där både fattiga och kvinnor som begått brott hamnade. Även soldater och deras familjer utgjorde delar av arbetskraften. Först låg fabriken sannolikt på en tomt ägd av Erik Herndahl i kvarteret Snusmalaren invid Drottninggatan. Fabriken låg därefter, sannolikt från 1753, på Kungsgatan mellan Västra Hamngatan och Korsgatan mittemot Domkyrkan i kvarteret Varuhuset. Vid mitten av 1740-talet hade antalet vävstolar i fabriken minskat till 6.

Från 1750 var Martin Sandberg dock ensam ägare. Fabriken hade detta år 192 arbetare. År 1751 hade fabriken 9 vävstolar vilket var lika många som fanns i Hans Coopmans klädesfabrik. År 1755 hade fabriken 13 vävstolar och under åren 1755-56 producerade fabriken mer än den näst största och tredje största tillsammans (Petter Coopman respektive Carl och Jacob Coopmans fabriker). Fram till 1757 ökade antalet vävstolar till 14 men 1758 skar antalet ner till 9 igen.

Vid Sandbergs död 1759 sålde änkan fabriken till Sven E. Kullman och året därefter gick företaget ihop med Jonas Flobergs klädesfabrik varvid denna blev delägare. Även Christian Bittner var delägare åren 1760 och 1761. SIstnämdna år hade fabriken 5 vävstolar

Sven E. Kullman avled 1762 så från 1763 var Jonas Floberg ensam ägare av klädesfabriken vars betydelse stadigt minskade. 1767 fanns det bara 2 vävstolar på fabriken, men under 1780-talet ökade fabrikens betydelse igen så att den under detta årtionde var en av de två största klädesfabrikerna i Göteborg. 1794 avled Jonas Floberg varvid fabriken tycks ha upphört.

Andra källor: G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923

Advertisements

Göteborgs Stads Konst- och Målareämbete

Göteborgs Stads Konst- och Målareämbete var en skråorganisation som grundades 1702. En av grundarna var Erik Eriksson Grijs.

Inom eller i anslutning till skrået arbetade under 1700-talet ett hundratal kyrkomålare, som tillsammans utförde bortemot femhundra kyrkodekorationer i Västsverige. Bland dem fanns bröderna Johan Ross och Ditloff Ross, Johan Ross d.y.,  Maria Carowsky, Michael Carowsky, Christian von Schönfeldt och Henrik Andersson Wibeck.

LM Engströms gymnasium

Endast för medlemmar

Wilhelm Denninghoff

Wihelm Denninghoff, född 5 februari 1832 i Halver, Westfalen, död 7 februari 1905 i Göteborg, var en svensk grosshandlare.

Invandrade till Sverige och Göteborg 1854. Grundade firman Wilh. Denninghoff år 1873. Till en början hade firman sin lokaler på Östra Hamngatan 16 i Göteborg. Firman flyttade sin verksamhet till Östra Hamngatan 40 år 1882 där Wilhelm Denninghoffs låtit bygga ett stort och vackert hus. Detta hus, som kallades Denninghoffska huset, revs dock 1898. Därefter byggdes Arkaden på platsen. Hans firma hade en ledande ställning i järnmanufakturbranschen. Efter hans död övertog hustrun importgrossiströrelsen.

År 1888 köpte han Gunnebo slott utanför Mölndal och uppförde en större sommarbostad, Villa Denninghoff, på slottets ägor.

År 1917 ombildades grossistfirman till aktiebolag. Från 1931 fanns verksamheten på Spannmålsgatan 20-22. År 1928 öppnades ett avdelningskontor på Dannemoragatan 18 i Stockholm. Denninghoff representerade som generalagent flera tyska, brittiska och amerikanska företag.

Polismordet i Göteborg 1923

Del 6 av 6 i serien Historiska brott

Polismordet i Göteborg 1923 ägde rum inne på Göteborgs detektivstation på Spannmålsgatan den 16 maj 1923 när detektivkonstapel Carl Olander sköts till döds i tjänsten.

Den 26-årige Kurt Alfred Johansson greps som  misstänkt för att han förfalskat en postanvisning. Han fördes till detektivstationen i det Oterdahlska huset på Spannmålsgatan i Nordstan.

Under förhören ledda av detektivöverkonstapel Stjernfelt och detektivkonstapel Carl Olander, erkände han förfalskningen. Ett brott som inte var helt ovant för Kurt Johansson. Han dömdes under åren 1915–1925 sex gånger för flera fall av stöld och förfalskning och uppträdde ofta som greve Hamilton.

När Olander, som var född 30 maj 1888 och kommit i Göteborgspolisens tjänst 1910, därefter skulle visitera mannen, sprang denne in i ett angränsande förhörsrum tätt följd av Olander.

Gärningsmannen drog upp en pistol ur fickan och hann skjuta flera skott, varav ett träffade Olander i pannan, innan han blev övermannad av andra poliser. Olander dog samma dag på Sahlgrenska sjukhuset.

Vid rättegången framkom det att Kurt Johansson inne på detektivstationen egentligen försökt ta sitt eget liv och skottet mot Olander bedömdes som ett vådaskott. Han fick 1 års fängelse för synnerligen grovt vållande till annans död.

Kurt Johansson bytte senare namn till Kurt Haijby och är känd från den så kallade Haijbyaffären.

Mordet på Carl Olander är det senaste inträffade på en polis i tjänst i Göteborg.

Karl XII, Madagaskar, Göteborg och kapare

Del 12 av 12 i serien Kapare och pirater

Ett av de märkligaste utslagen av 1710-talets svenska kaparpolitik gentemot fientliga flottor var planen att dra in några av jordklotets mest fruktade sjörövare, piraterna på Madagaskar, i kriget på Sveriges sida.

I maj 1714 erbjöd sig över 1 400 sjörövare på den afrikanska ön att, mot ersättning, ställa en flotta bestående av 25 skepp till Sveriges förfogande. De erbjöd också möjligheten för Sverige att skapa en koloni på Madagaskar. Förmedlaren av erbjudandet, piraten Samuel S:t Léger, blev senare en av den västsvenske kaparredaren Lars Gathenhielms främsta kaptener. Piraterna var intresserade av statligt beskydd – de ville inte råka lika illa ut som sjörövarna nyligen gjort i Västindien, när de statliga flottorna blivit allt större och farligare – och uppfattade Sverige som en lämplig skyddsmakt. 1716, när de tröttnade på att vänta, erbjöd de istället sina tjänster till Danmark. Eftersom danskarna sade nej övergick erbjudandet än en gång till Sverige, som nu hade ett ypperligt tillfälle att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels få en piratflotta till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka.

Vid nyåret 1717 började de svenska myndigheterna under baron von Görtz förhandla med en man som kallas William Walton i en del svenska framställningar om förhandlingarna och som också kallas piraternas ledare. Han verkar dock ha varit redare, köpman och slavhandlare i New York:

For more than a hundred years the Walton family of merchants held the first place among the shipping magnates of New York City. The Waltons were of English origin, and probably came from the County of Norfolk. Two families of the name appear at about the same period, the one in New York, the other in Richmond County, Staten Island.

In the New York branch of the family the name William was carried through a full century. The first William Walton of whom mention is made, was born in the latter part of the 17th century, about 1665. In 1698 he was admitted a Freeman of the City, and in the same year he married Mary Santford. In the census of 1703 he is recorded as the head of a family, composed of ”1 Male, 1 Female, 2 Children, and 1 Negro”. His name appears upon the list of subscriptions towards finishing the steeple of Trinity Church in 1711.

On October 13, 1712, Andrew Faneuil, Charles Crommelin, Abraham Van Hoorn and William Walton, merchants of New York and owners of the sloop Swallow, petitioned Governor Hunter for leave to convoy French prisoners to the French West Indies, under a flag of truce. In 1717 and 1721, Walton imported hundreds of slaves in partnership with Nathan Simson of New York and Richard Janeway of London.

Han tycks bland annat ha importerat av slavar från Madagaskar år 1717 och 1721. Det sistnämnda året med skeppet Crown Galley som han hade ihop med Richard Janeway. Slavar från Madagaskar arbetade både i New York och på fartyg då de ofta var erfarna sjömän som tagits av pirater i Indiska Oceanen med bas på Madagaskar. En av Waltons slavar i New York deltog i slavupproret i staden år 1712. Som affärsman i New York hade han troligen också ekonomiska intressen i piratverksamhet i  Indiska Oceanen.

På sommaren 1718 var det mycket nära att de svenska förhandlarna kommit överens om ett avtal med pirater på Madagaskar via två män vid namn William Morgan och Jean Monnery som kom till Strömstad i juni 1718. Det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog. De två männen hade i verkligheten inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig satt sin fot där. De verkar inte heller ha haft nån koppling till de personer som det tidigare bedrivits förhandlingar med.

En av planerna gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna (där Karl Johans kyrka ligger idag). I ytterligare ett decennium umgicks svenskarna med planer på att kolonisera Madagaskar, och inte förrän 1728 skrinlades planerna slutgiltigt. Då hade också en vädersåg anlagts på den mark där piratstaden eventuellt skulle ha anlagts.

En annan plan var att piraterna skulle få bosätta sig i Marstrand.

Madagaskarplanerna fortsatte dock under åren 1719-1722 med Ulrika Eleonora som regent och senare under Fredrik I.

William Morgan utsågs formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit utan uppehöll sig i Frankrike.  Han hade två fartyg i hamnstaden S:t Malo i Normandie, men fick problem med de franska myndigheterna, som till slut tvingade honom att sälja dem för underpris. Han sände då sin systerson Andrew Galloway till England för att köpa in två nya fartyg. Han lyckades komma över två bestyckade fregatter, den ena med 52 och den andra med 26 kanoner.

En stor finansiell katastrof inträffade dock i London då det så kallade Söderhavskompaniet visade sig vara en spekulationsbubbla och kollapsade. Hundratals förmögenheter försvann. En av dem som drabbades var Colin Campbell som senare skulle grunda det svenska Ostindiska Kompaniet. Morgan sade sig ha förlorat 800 000 pund i härvan och hade därför ingen möjlighet längre att satsa egna pengar i Madagaskarprojektet.

Två av kungliga flottans fartyg plockades ut och döptes till Snälle Löparen och Fortuna. Ny svensk chef för hela expeditionen blev generaladjutanten Carl Gustaf Ulrich. Med sig skulle han ha kommissarie Johan Friedrich Osthoff, överste Fredrik Christoffer Seebach, båda vänner till Morgan. Vidare medföljde generalguvernementsfiskal Lars Ljungfelt. Kapten på Fortuna var Anders Larsson.

Med Morgan kom ett skepp, som även det hette Fortuna och ett som hette Frederic och ägdes av Osthoff och just då låg i Amsterdam. Där blev det dock liggande, för Osthoff hade tvingats lämna fartyget som säkerhet för ett lån. Dessutom skulle de två fregatterna som Morgans systerson Galloway skaffat i England vara med. De hette Revolution och Lady Mary.

Väl i Cadiz på hösten 1721 där Ulrich sammanträffade med Galloway stod det klart att Morgan och Galloway saknade pengar och dessutom tillstötte en massa problem och det hela rann till slut ut i sanden. Mycket tyder också på att det hela bara var en täckmantel för svenskt deltagande i en jakobitisk invasion i Skottland som också den rann ut i sanden.

Andra källor:

  • Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan, kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2006
  • Herman Lindqvist, Våra kolonier, de vi hade och de som aldrig blev av, 2015

Carl Kindal

Carl Kindal föddes i Göteborg  1873-03-18 som till bokhandlaren Magnus Kindal och Alma Egnell. Han dog 1936-12-29. Bror till Anna Kindal (1879-1955), gift med Edvin Berger (1871-1962). Gift med Sigrid J. Steen, dotter till byggmästare F. O. Peterson och Fréderique Svahn.

Student 92, anställd i N. J. Gumperts pappershandel 1892, deläg. i denna firma och och i N. J. Gumperts bokhandel 1898, innehavare av båda dessa firmor från 1919 samt verkst. dir. i Kindals Fastighets AB och i AB Kindals Industribyggnader från 1919. Styrelseledamot i AB Sveriges Förenade Konservfabriker från 1905, i Brand- o. livförsäkrings AB. Svea från 1914, i AB Göteborgs Hypotekskassa från 1916, i Hjälpkassa för nödställda köpmän från 1918 med mera.

Göteborgs järnexport 1730-1910 – företagen

Fram till mitten av 1700-talet så domineras järnexporten över Göteborg av ett antal brittiskägda familjefirmor med koppling till den brittiska hamnstaden Kingston-upon-Hull, normalt kallad Hull. Det handlar om familjer/firmor/företag som Grundy, Mowld (Mould), Ross, Jaraldt  och Maister där alla utom Ross är Hull-familjer. Flera av dessa familjer/firmor hade också verksamhet i Stockholm och Helsingör.

Järnexport år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

Järnexport år 1740 (med exporten angiven i skeppund)

Sahlgren, 9 200, 12%
Anderson & Hall
Nic. Matzen
Gustaf Cahman
Bagge & Schultz
Parkinson & Jaraldt
Vincent Beckman

Järnexport år 1750 (med exporten angiven i skeppund)

Peter Bagge
Chr. Arfvidsson & Söner
Vincent Beckman & Co
Jaraldt
Sahlgren, 5 500, 7%
Wilson & Pike
George Bellenden
Colin Campbell
Volrath von Öltken

Dessa brittiska handelsmän ersätts senare med en annan grupp exportörer som har koppling till Ostindiska kompaniet eller sillboomen på den svenska västkusten såsom Sahlgren & Alströmer, Abraham GrillMartin Holterman, John Wilson. John Hall, Peter Bagge, Christian Arfvidson och Vincent Beckman. På 1770-talet gick Sahlgren & Alströmer i konkurs och Chr. Arfvidson & Co fick problem. John Hall & Co var den firma som tog över deras affärer.  En del av järnet användes om ballast och täckmantel vid tesmugglingen till Storbritannien som var en mycket lönsam verksamhet.

Exportörer 1752-1800, namn, export i ton, andel av exporten

Exportör/År 1752   1760   1770   1777   1790   1800  
Peter Bagge 1300 14%
Chr. Arfvidsson & Söner 1200 13% 1900 16% 4000 39% 5500 41% 520 4%
Vincent Beckman & Co 1300 14% 2100 18% 1900 18% 1100 8%
Jaraldt 1300 14% 2000 17%
Cornelia Hall 1000 11%
Sahlgren & Alströmer 700 8% 310 3% 140 1% 15 0%
Abraham Grill 149 2% 180 2%
John Hall & Co 270 3% 4000 30% 10600 76% 5200 48%
Martin Holtermans Söner 370 3% 80 1% 90 1% 1000 7% 2200 20%
Totalt Göteborg 9200   11600   10300   13400   13900   10800

Källa: Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951

John Hall & Co var i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet den helt dominerande firman men gick i konkurs 1807 vilket lämnade stort utrymme för nya exportörer. Framförallt var det Niclas Björnberg, Low & Smith samt D. Carnegie & Co som i det första skedet tjänade på konkursen då ägare av dessa firmor var konkursförvaltare i den Hallska konkursen.

Under kontinentalblockaden var det så ett antal handelsmän med goda förbindelser i USA som tog över, såsom den brittiskägda firman Low & Smith som tidigare var engagerad i sillnäringen vilket också Joseph & Olof Hall var. Nybildade firmor som Rob. Dickson & Co, Olof Wijk & Co och Alex. Barclay & Co växte sig också stora men fler av dem gick i konkurs när den exceptionella handeln under kontinentalblockaden tog slut.  Göteborg fungerade under den perioden som smuggelcentrum för varor till och från Storbritannien, däribland många varor till och från USA.

Exportörer 1803-1815, namn, export i skeppund, andel av exporten

Exportör/År 1803   1805   1808   1810   1813   1815  
John Hall & Co 34000 37% 31000 30%
D. Carnegie & Co 1000 1% 12000 13% 9000 7% 5000 6% 6000 4%
Martin Holterman & Söner * 16000 17% 16000 15% 8000 9% 31000 24% 21000 13%
Low & Smith 18000 19% 15000 14% 9000 10% 15000 12% 12000 16% 26000 17%
Ekman & Co 7000 8% 5000 5% 5000 5%
Kennedy & Åberg 7000 8% 7000 7% 5000 5%
Niclas Björnberg 13000 13% 6000 7% 35000 28% 10000 13% 5000 3%
Laurent Tarras 5000 5%
Malm & Söner 9000 10% 10000 6%
Rob. Dickson & Co 6000 8% 10000 6%
Olof Wijk & Co 10000 13% 18000 12%
Jos. & O. Hall 21000 13%
Göteborg totalt 93000   104000   92000   127000   77000   156000  
* Från 1811 AP Frödings Enka & Co

Efter kontinentalblockaden och på grund av konkurserna blev det återigen en ny grupp handelshus som blev ledande exportörer. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk & Co, D. Carnegie & Co samt den gamla firman Martin Holtermans Söner  (bytte med nya ägare namn till A.P. Frödings Enka & Co) överlevde och frodades medan Ludendorff, Ungewitter & Co. C.A. Murray, Jam. Dickson & Co (tog över de affärer Rob. Dickson & Co hade) var nya.

Exportörer 1818-1830, namn, export i skeppund, andel av exporten

Exportör/År 1818   1820   1823   1825   1828   1830  
D. Carnegie & Co 7000 8% 6000 7% 3000 2% 18000 12% 12000 9% 9000 8%
A.P. Frödings Enka & Co 12000 13% 9000 10% 20000 16% 10000 7%
Jam. Dickson & Co 7000 8% 8000 9% 16000 13% 29000 20% 28000 21% 12000
Olof Wijk & Co 17000 19% 16000 17% 28000 22% 15000 10% 18000 13% 22000 19%
A. Barclay & Co 16000 18% 20000 22% 29000 23% 52000 36% 43000 32% 39000 35%
Willerding & Co 12000 13%
Ungewitter & Co 11000 12% 16000 13% 4000 3% 4000 3% 5000 4%
C.A. Murray 10000 11% 7000 5%
Fr. Nyström 7000 5% 9000 7% 7000 6%
Göteborg totalt 89000   92000   128000   145000   134000   113000

Under den först halvan av 1800-talet växte också en tudelning fram där vissa firmor kom att dominera mottagningen av järn från järnbruken. Två sådana företag var C. Fr. Waern & Co samt Sven Renström & Co. Exportörer förblev firmorna med kontakter i Storbritannien och USA såsom Alex. Barclay & Co, Olof Wijk & Co, D. Carnegie & Co men även nya exportörer som John West Wilson och Ekman & Co. Med tiden blev även mottagarfirmorna stora exportörer. Dessa firmor fungerade i de flesta fall som rena kommissionärer för järnbruken och inte längre som finansiärer på det sätt de äldre handelshusen gjorde genom förskott och lån.

Exportörer 1833-1845, namn, export i skeppund, andel av exporten

Exportör/År 1833   1835   1838   1840   1843   1845  
D. Carnegie & Co* 19000 15% 18000 10% 17000 8% 13000 8% 6000 6% 3000 2%
A.P. Frödings Enka & Co 7000 6% 6000 3%
Jam. Dickson & Co 16000 13% 10000 5% 20000 10% 22000 13% 9000 8% 8000 5%
Olof Wijk & Co 10000 8% 47000 26% 48000 24% 17000 10% 10000 9% 12000 7%
A. Barclay & Co 52000 41% 64000 35% 58000 29% 43000 25% 25000 23% 49000 30%
Ungewitter & Co 5000 4% 25000 12% 28000 16% 13000 12%
Fr. Nyström 4000 2%
W. Malm 5000 4% 21000 11%
Ekman & Co 5000 3% 5000 2% 5000 3% 5000 5% 10000 6%
James Sinclair 8000 4%
B.E. Dahlgren 10000 9% 23000 14%
C. Fr. Waern & Co 7000 6% 18000 11%
J.W. Wilson 11000 7%
Göteborg totalt 127000   183000   203000   170000   109000   165000
* Från 1846 Fr. Malm & Co

Alex. Barclay & Co slutade på 1860-talet med järnexport för att istället huvudsakligen importera bomull och ägna sig åt textilindustri. D. Carnegie & Co förvandlades vid mitten av 1800-talet  till ett sockerföretag med import av socker och sockerbruk. Järnexportverksamheten togs över av en tidigare anställd som startade firman Fr. Malm & Co.

Exportörer 1850-1875, namn, export i ton, andel av exporten

Exportör/År 1850   1855   1860   1865   1870   1875  
Olof Wijk & Co 1700 5% 200 1% 900 2%
Jam. Dickson & Co 400 1% 700 2%
Alex. Barclay & Co 2500 8% 3000 9% 1700 4%
C. Fr. Waern 4600 14% 3200 10% 4000 10% 4200 8% 4200 5% 1400 1%
Ekman & Co 5400 17% 5800 18% 10800 27% 9100 18% 10900 13% 11700 13%
Sven Renström & Co 1600 5% 2800 9% 5100 13% 7000 14% 13800 16% 9700 10%
B.E. Dahlgren 5200 16% 4500 14% 3100 8% 2300 5% 2800 3% 800 1%
Fr. Malm & Co 1000 3% 1300 4% 1600 4% 1800 4% 5800 7% 7200 8%
J.W. Wilson 1100 3% 1100 3%
L.G. Bratt & Co 2000 5% 1700 3% 5100 6% 9700 10%
A. Fröding & Co 10300 12% 12700 14%
J.A. Kjellberg & Söner 1000 2% 6300 7% 8800 9%
Carl Meyer 700 1% 5300 6%
Jonsson, Sternhagen & Co 2100 2%
Göteborg totalt 32600   32100   40500   50600   84600   93400

Källa: A. Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Mot slutet av 1800-talet växte exportörer som praktiken var rena speditionsfirmor fram som exempelvis Jonsson, Sternhagen & Co, Carl Meyer och Tycho Roberg. Som kommissionärsfirma blev L.G. Bratt & Co den största och familjen Fröding återkom som stor järnexportör igenom firma A. Fröding & Co.

Exportörer 1880-1910, namn, export i ton, andel av exporten

Exportör/År 1880   1885   1890   1895   1900   1905   1910  
C. Fr. Waern 600 1%
Fr. Malm & Co 6900 7% 4900 5% 8700 8%
Ekman & Co 16500 17% 5500 5% 3700 3% 2700 3% 1700 2% 2900 3% 4300 4%
Sven Renström & Co 8200 9% 6100 6% 10300 9% 8400 9% 7700 7% 2900 3%
J.W. Wilson 2400 3% 2100 2% 3200 3% 4400 5% 500 0% 1900  2% 4100 4%
L.G. Bratt & Co 18400 19% 14600 14% 22100 20% 20300 22% 19500 18% 14700 14% 13600 12%
A. Fröding & Co 15200 16% 12700 12% 10000 9% 10300 11% 7500 7% 5600 5%
J.A. Kjellberg & Söner 5000 5% 6700 6% 6300 6% 4000 4% 4000 4% 5400 5% 6500 6%
Carl Meyer 9200 10% 8400 8% 7700 7% 12400 13% 14800 13% 17700 17% 19200 17%
Jonsson, Sternhagen & Co 7900 8% 15800 15% 16500 15% 8600 9% 14700 13% 14000 13% 20500 18%
A. von Braun 2600 2% 4400 5% 5400 5% 4200 4% 3100 3%
Tycho Roberg 2300 2% 9700 9% 17700 17% 6300 6%
Göteborg totalt 95400   104500   112400   92200   110900   106800   114300

Källa: A. Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963