Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Historia

James Dickson & Co som rederi

James Dickson & Co var under en stor del av 1800-talet en av Sveriges allra största brädexportörer och också ett stort rederi. Under många år med start vid mitten av 1840-talet det allra största segelfartygsrederiet i konkurrens med J.G. Grönvall & Co.

Rederiverksamhet hade precis som exportverksamheten sin verksamhetsbas i Göteborg. Sågverken fanns främst i Norrland där firman också drev ett skeppsvarv invid sågverket i Svartvik med start 1838. Åren 1839-49 hade varvet Niels Christian Kierkegaard som skeppsbyggmästare. Det sista fartyget som byggdes på varvet sjösattes 1862.

I slutet av 1860-talet när ångfartygen började dominera till havs avvecklade James Dickson & Co snabbt sin rederiverksamhet genom att sälja och hugga upp sin flotta.

Segelfartyg

  • Maria Carolina. Brigg av furu. Ny 1798. Förolyckades 1830 vid inloppet till Mississippifloden.
  • Glädjen. Brigg. Troligen byggd i Nedertorneå 1800. Förolyckad vid Arendal 1815.
  • Carl XIV (f.d. ‘Helena Sophia’). Brigg av ek. Använd 1809-1825. Förolyckad vid Dunbar, Skottland 1825.
  • Hoppet. Galeas av furu. Byggd i Jakobstad, Finland. Inköptes troligen 1809. ”Upphuggen” 1811.
  • Venus. Brigg. Byggd i Torneå omkring 1810 och förbyggd på Wifsta varv. Köptes av Robert Dickson och Joseph och Olof Hall troligen år 1815. Såldes 1846 till Norge.
  • Catharina (f.d. ‘Venus’). Brigg. Ägdes 1813 av Robert Dickson, James Dickson och John Hall d.y. Såldes till Niclas Björnberg.
  • Cuba. Brigg av ek (f.d. ‘Gulliver’). Inköpt 1813. Samma år tagen av sjörövare på Cubas kust nära Havanna.
  • Aurora (f.d. ‘The Generation’). Brigantin. Använd 1813-1815. Förolyckad i Nordsjön i april 1815. Befälhavare Watt och J J Lindberg.
  • Götha (f.d. ‘Venus’). Skepp av ek. Inköpts som ny 1813 (osäker uppgift). Förolyckades i Archangelsk 1818.
  • Matrosen (f.d. Mariner). Skepp av ek och furu. Köpt 1813. Sålt 1816. Ägdes av Robert Dickson och John Hall d.y.
  • Carl Johan (f.d. ‘Eleonore’, ryskt fartyg). Skepp av ek. Inköpt 1814. Förolyckad 1815.
  • Charlotta (f.d. ‘Golden Age’). Brigg av ek. Byggd 1796. Ägdes 1814-1815. Försvann 1820.
  • Christina Amalia (f.d. ‘Hen von Nagel’ eller ‘Nagler’, ‘Hercules’, ‘Christina’). Skepp av ek. Inköpt 1814. Förolyckad vid franska kusten 1819.
  • Delphin. Byggd och inköpt 1814. Osäkert hur länge Dickson & Co ägde henne. Såld till utrikes ort 1828.
  • Carl Johan (f.d. ‘Confidence’). Brigg. Byggd 1813. Inköpt 1815. Såld 1817.
  • Sophia. Brigg av ek. Var i James Dickson & Co:s tjänst 1813. Kapat och kondemnerat i Lima.
  • Dennewitz. Brigg av ek och furu. Byggd 1817. Förolyckad i Spanska sjön 1823.
  • Elisabeth, brigg på 78 läster. Eventuellt byggd 1810. Ägd 1818-1838. Befälhavare bland annat T. Röse.
  • Hoppet. Brigg av furu byggd i Luleå 1781. Förolyckades vid Jutska kusten 1820.
  • Götheborg (f.d. ‘Anna’). Brigg av furu. Byggd 1818. Förolyckad vid Engelska kusten nyårsafton 1821.
  • Neptun. Brigg av furu. Byggd i Piteå 1822 (1816?). Förolyckad 1823 vid Skagen. Av 12 mans besättning drunknade en.
  • Cecilia (Cicilia), skepp av ek på 190 läster. 1824-1845.  Såldes till Norge 1845. Befälhavare Ö. Beckman och O.C. Bäck.
  • Oscar (f.d. Biederman), brigg av ek och furu på 132 läster. Byggd i Flensburg. Belagd med embargo. Inropad av James Dickson & Co den 20/10 1824 för 4.020 rd banco i Sundsvall. Därefter ägd av James Dickson själv. Såld till Norge år 1838. Befälhavare Å.F. Ljunggren.
  • Nils, galeas på 36 läster. Byggd i Sundsvall 1832 (1833?).  Förolyckad 1843 i Norrbotten. Befälhavare B. H. Schütz och J. Kjällman.
  • Venus, brigg på 99 eller 100 läster. Tillhörde James Dickson & Co 1837. Sannolikt såld 1847. Befälhavare: B. Hjärne, C. F. Hjärne
  • Artemise, skepp på 150 läster. Byggt 1838 på Svartviks varv och sålt 1840. Befälhavare Å.F. Ljunggren.
  • Josephine, galeas på 36 läster. Ägd från 1838 eller 1839 och såld 1845. Befälhavare T. Röse och N.A. Hallengren.
  • Svartvik, skepp (bark) på 206, senare 196 läster. Byggd 1838 på Svartviks varv. Såld till C.C. Barchmann, troligen 1855. Seglade ända till 1916 då den brändes upp av tyskarna i kriget.
  • Caledonia, bark på 199 läster, senare 202, som byggdes på Svartviks varv 1840. Såldes år 1855 till L.A. Pettersson Jr med flera. Upphugget 1860 i England, Befälhavare Adam Richard Gavin, Johan William Wennerholm, Charles Josef Ekström och Johan William R. Bersén.

Caledonia

  • Prins Oscar, bark på 240 läster, senare 222 läster. Byggd på Svartviks varv 1844. Sannolikt såld 1857. Befälhavare A.F. Ljunggren, H.B. Schütz och A.E. Hansson.
  • Artemise, skepp på 171 eller 172 läster. Köpt 1844 eller 1845. Sålt 1846 eller 1847. Befälhavare Carl Johan Söron.
  • Axel, skonert på 72 läster. Byggd på Svartviks varv 1845. Sannolikt såld 1855. Befälhavare N.S. Hallengren, N.A. Hallengren, C.J. Wahlström och J.A. Hedlund.
  • Alexandra, skonert på 71 läster. Byggd på Svartviks varv 1845. Såld till M.F. Leffler, troligen 1855. Befälhavare S. Larsson och C.M. Jönsson
  • Minerva. Skepp av furu på cravel. 130 läster. Byggd på Wifsta varv 1807. Köpt 1845 från Thomas Kennedy och sålt 1846. Befälhavare J. Dulin.
  • Charles Tottie, skepp på 244 läster. Byggt på Svartviks varv 1846. Sålt till Niclas Beckman år 1847. 1850 sålt till G.H. Hegardt & Co.
  • Josephine, skonert på 71 läster. Byggd på Svartviks varv 1846, troligen såld 1853. Befälhavare C.M. Johnson, C.J. Forssel och C.D. Sandberg.
  • Oberon, skonert på 85 läster. Byggd på Svartviks varv 1846 och troligen såld 1855 till M.F. Leffler. Befälhavare J. A. Planius, F. A. Kihlman och C. E. Bothén.
  • Johanna Catharina, brigg på 148 läster. Byggd på Svartviks varv 1847. Såld till G.W. Friberger, troligen 1855. Befälhavare H.B. Schütz, A.J. von Reis och R.E. Lindström.
  • Sir Robert Peel, skepp på 242 läster. Byggt på Svartviks varv 1849. Troligen sålt 1855. Befälhavare Carl Johan Söron och G.W. Hagman.
  • Cecilia, skepp (bark) på 234 läster. Byggt 1850. Troligen sålt 1869. Befälhavare B. Hjärne, Carl Johan Söron, H. Kronhamn, F.W. Larsson. J.H. Svendsen och A.E. Hansson.
  • Oscar I, tremastad bark på 317 läster. Byggd 1851 på Svartviks varv. Reparerad 1859. Såld till Ekman & Co år 1866 och då omklassad till 351 läster. Befälhavare Adam Richard Gavin, C.J. Lilliehöök, C.J. Blomqvist, C.J. Clase och F.W. Larsson.
  • Eleonore, skonert på 91 läster. Byggd 1850 på Svartviks varv och troligen såld 1865. Befälhavare P.F. Andersson, C.J. Blomqvist. C.F. Tryselius och J.A. Brockman.
  • Prinsessan Louise, brigg på 141 läster. Byggd på Svartviks varv 1850. Såld till Olof Wijk år 1863 eller 1864. Befälhavare S.A. Kihlman och C.J. Stillström.
  • Sabina, skonert på 60 läster, senare 63 läster. Byggd i Hudiksvall 1851. Såld 1855. Förlist 1865 vid Västergarn, Gotland. Befälhavare J. Nilsson och A.G. Mellander.
  • Elisabeth, skepp på 235 läster. Byggt på Svartviks varv 1852. Sålt till Gustaf Melin 1868 eller 1869. Befälhavare Johan William Wennerholm, A.G. Mellander, F.W. Larsson och C.F. Tryselius.
  • Beatrice, brigg på 152 läster. Byggd på Svartviks varv 1853 och såld 1857. Befälhavare C.J. Ekström.
  • Clara, skonert på 82 läster. Troligen ägd 1853-1855. Byggd på Svartviks varv 1853. Befälhavare E. Blomberg.
  • Ocean, barkskepp på 160 läster, senare 168 läster och 169 läster. Byggd 1839. Köpt från Dan. Elfstrand & Co i Gävle 1853, reparerad och upprustad samma år. Såld 1864 i London. Befälhavare J. Paterson, C.J. Clase, C. Hjärne, G.W. Hagman och G.R. Larsson.
  • Montrose, skepp på 266 läster. Byggt på Svartviks varv 1853. Såld till J.G. Grönvall & Co 1857. Befälhavare A.J. von Reis.
  • Charlotte, skepp på 230 läster, senare 217. Byggt 1854 på Wifsta Warf för räkning Dickson & Co. Reparerat och upprustat 1861. Såldes 1869. Befälhavare R.E. Lindström, C.J. Clase, A.G. Mellander och J. A. R. Lange
  • Robert Dickson, skepp på 388 läster. Byggt på Svartviks varv 1854. Sannolikt såld 1867. Befälhavare B. Hjärne och S.N. Nilsson.
  • Bloomer, skepp på 160 läster. Köpt från England 1855 av James Dickson personligen. Byggdes i Sackerville, Nova Scotia, Canada år 1851. Reparerat och upprustat 1863. Efter det på 163 läster och ännu senare på 169 läster.. Befälhavare F. Reutercrona, H. E. Kraeft och C. G. Rudin. Sålt till J.A. Kullberg år 1869. Förliste den 18 januari 1882.
  • Emilia (f.d ‘Rapid’), skepp på 195 läster. Byggdes 1839 i Jacobstad, Finland. Ägd 1855-1858 av James Dickson personligen. Köptes i Liverpool. . Befälhavare C. G. Möller.
  • Miltiades, barkskepp på 250 läster. Byggt 1846 i Thomas Town, Maine, USA. Köpt 1855. Sålt till Gustaf Melin 1868. Befälhavare C.F. Lidbeck.
  • Peter, skepp på 150 läster. Byggt 1813 i Bombay. Köpt från England 1855 av James Dickson personligen. Sålt i Norge 1857. Befälhavare Hans Edward Kraeft.
  • Danube, skonert på 188 läster. Byggd 1855 på Svartviks varv. Såld efter 1866 till Benjamin G. Mollén i Lysekil. Befälhavare G.W. Hagman, S.N. Nilsson, J.F. Larsson och A.E. Hansson.
  • Kronprinsen, skepp (bark) på 389 läster. Byggt 1855 på Svartviks varv, sålt till J.A. Cullberg (Kullberg) senast 1869, ägt av Jam. Dickson & Co 1866. Befälhavare C.E. Bothén.
Kronsprinsen

Kronprinsen?

  • Caroline, skepp (bark) på 346 läster. Byggt på Svartviks varv 1856. Sålt till Charles Åhmansson år 1867 eller 1868. Befälhavare S.A. Kihlman och Johan William Wennerholm.
  • Marika, brigg på 145 läster. Byggd 1859 på Svartviks Varv. Ägd nåt eller ett par år kring 1860. Befälhavare T.J. Larsson.
  • Gustaf Adolf, skepp på 202 läster. Byggd 1862 på Svartviks varv och det sista fartyget som byggdes där. Såld 1869 eller 1870. Befälhavare S.N. Nilsson, J.A. Brockman och F. W. Larsson.

Grunden  till listan är hämtad från Svartvikare (har som det verkar listat en del av J.G Grönvall & Co:s fartyg som ägda av Jam. Dickson & Co) och CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-22. Fartyg från de två källorna som ej kunnat hittas i skeppslistorna gällande åren 1837-1885 (de år som är tillgängliga på nätet) och sådana som bara hittat med andra ägare har strukits. Fartyg som finns i skeppslistorna med James Dickson eller James Dickson & Co som inte finns på sajten Svartvikare och inte nämns av Fredberg har jag lagt till.

De skepp jag har kvar i listan är för perioden 1837-1885 bara sådana för vilka James Dickson & Co eller James Dickson var huvudredare för. Utöver detta kan företaget ha varit delägare i flera fartyg, däribland säkert sådana som hade J.G. Grönvall & Co som huvudredare. Innan dess är alla fartyg hämtade från sajten Svartvikare med.

De med skepp betecknade fartygen (beteckningen är från skeppslistorna) är i allmänhet barkar, eventuellt fullriggare.

På 1870-talet ägde James Dickson & Co ångfartyget Ellen på 7 ton och med en 10 hk motor. Fartyget var hemmahörande i Svartvik

Advertisements

Göteborgs största rederier – 1800-talets början

1880-talets början inkluderar slutet på Ostindiska kompaniets 4:e oktroj, Ostindiska kompaniets 5:e oktroj, slutet på sillperioden samt Göteborgs gyllene period, kontinentalblockaden. De stora rederierna/redarna har med undantag av Ostindiska Kompaniet och enstaka andra företag i allmänhet en koppling till sillhanteringen och/eller handeln med USA och Storbritannien under Napoleons så kallade kontinentalblockad. I början av 1800-talet fanns också en kort period med kaperiverksamhet.

Fram till 1805 var Ostindiska Kompaniet det i särklass största rederiföretaget. Detta beroende på att deras fartyg i genomsnitt var betydligt större än andra fartyg vid denna tid. För saltimport, spannmålsimport, sillverksamhet, sillexport, järnexport, kaperi och smugglingstrafik till Storbritannien behövdes och användes  mindre fartyg och det var sådana som andra redare i första hand hade.

Handelshus med intressen i sillhanteringen är bl.a. G.B. Santesson & Söner, Andersson & Wohlfahrt, Jonas A. Sernström, J.G. Ekmans Enka & Son och Carl Bagge. De flesta av dessa företag försvann som stora redare kring innan 1810.

Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste man under denna tid, han var stor spannmålshandlare, störste delägare i Ostindiska kompaniets lönsamma 5:e oktroj och hade sillsalterier och trankokerier. Efter att den 5:e oktrojen avvecklats köpte han Ostindiska Kompaniets byggnad, det nuvarande Stadsmuseet. Han ägde också en lång rad järnbruk och sågar i Värmland och Dalsland och handlade med järn och trävaror. Anders Björnberg var hans bror och Carl Björnberg hans son.

A.P. Oterdahl och J.O. Oterdahl var bröder och efter A.P. Oterdahls död 1804 drevs hans företag vidare av sonen Niclas Oterdahl.

Sillperioden tog slut 1809, Ostindiska Kompaniets verksamhet upphörde helt 1813 och kontinentalblockaden varade formellt 1806-1814, dock delvis redan från 1803 och med i praktiken slut redan 1812.

Största rederier, antal läster, 1800, 1801, 1805, 

Ostindiska Kompaniet 4:e, 1 992, 2 534, 1 824
G.B. Santesson & Söner, 837, 988, 696
Andersson & Wohlfahrt, 609, 645, 686
Jonas A. Sernström, 545, 235, –
Carl Bagge, 506, 507, –
David Mitchell, 500, 449, –
Laurens Tarras, 492, 509, 563
Niclas Björnberg, 459, 461, 1 093
Olof Beckman, 421, 610, 314
Jonas Malm (Malm & Son), 392, 529, 236
Carl A. Iggelström, 359, 457, –
M. Holterman & Söner, 334, 284, –
Pehr Backman, 330, -, –
Bernhard Wohlfahrt, 311, 406, 411
J.G. Ekmans Enka & Son, 299, 299, 311
A.P. Oterdahl & Son, 283, 283, 293
J.O. Oterdahl, 276, 276, –
J.D. Wetterling & Son, 272, 272, 278
Jonas Kjellberg, 251, 251, 237
Em. B. Bahrman, 227, 265, –
Carl Brändström, -, 344, 343
D. Carnegie & Co, – , – , 409
Low & Smith, -, -, 344
David Airth, -, -, 275
G.H. Ekman (Ekman & Co), -, -, 256
Hedman & Arfvidsson, -, -, 219
Scott & Gordon, -, -, 212
Gabriel Gren, -, -, 124

Ett antal handelsföretag växte snabbt med export till och import från USA under kontinentalepoken. Vidarebefordran av varorna från Göteborg skedde i allmänhet med svenska fartyg medan transporten från USA till Göteborg eller omvänt skedde på US-amerikanska skepp. Några av de företag som tjänade mycket på denna handel mellan främst Storbritannien och USA via Göteborg var bland annat D. Carnegie & Co, Laurens Tarras, Ekman & Co, Olof Wijk, Scott & Gordon, Low & Smith, Kennedy & Åberg, Joseph & Olof Hall, Robert Dickson, J.F. Homeyer, Almfelt & Fehrnström och J.A. Andrén. Dessa företag blev som vi kan se också stora redare.

Olof Wijk och familjen Gavin hörde till de som också var kaparredare.

C.E Brändström tillhörde en av Gävles rikaste familjer och hade en bror som var grosshandlare i Kingston-upon-Hull i England. I likhet med de brittiska affärsmännen och firmorna hade han goda kontakter i Storbritannien som vid sidan av USA var några av Sverige viktigaste handelspartner på denna tid vad det gäller export av järn och trävaror. För Göteborg var dessa två länder helt dominerande.

Största rederier, antal läster, 1807, 1809, 1811, 1813

Niclas Björnberg, 1 094, 1094, 909, 882
Andersson & Wohlfahrt, 673, 585, 462, –
D. Carnegie & Co, 601, 394, 630, 840
G.B. Santessons Söner, 586, 531, 616, –
L. Tarras (Tarras & Blaurock), 563, 375, 1 312, 1 166
Bernhard Wohlfahrt, 416, -, -, –
G.H. Ekman (Ekman & Co), 378, 287, -, 480
Scott & Gordon, 336, 383, 534, 1 101
Malm & Son, 318, -, -, -,
Wetterling & Son, 318, 191, 142, –
J.G. Ekmans Enka & Son, 311, 192, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 293, 191, -, –
Olof Beckman, 275, 230, 454, 284
Adam Gavin, 220, -, -, –
C.E.Brändström, 219, 219, -, 299
David Airth, 201, -, -, –
Low & Smith, 197, 399, 409, 534
Grill & Pettersson, 183, -, -, –
Jonas Kjellberg, 177, -, -, –
Gabriel Gren, 125, -, -, –
Willerding & Co, -, 419, -, –
Kennedy & Åberg, -, 185, 394, 437
Carl Bagge, -, 178, -, –
Hedman & Arfvidsson, -, 177, 214, –
S.A. Andrén, -, 100, -, –
Alec. Barclay & Co, -, -, 655, 426
J.M. Lundberg, -, -, 648, –
J.H. Gradman, -, -, 355, –
J.A. Andrén, -, -, 338, 140
Olof Wijk, -, -, 285, 381
Robert Dickson, -, -, 282, 409
Heyman & Co, -, -, 225, 204
A.M. Prytz, -, -, -, 629
A.R. Lorent, -, -, -, 501
Anders Björnberg, -, -, -, 355
J.F. Homeyer, -, -, -, 341
Samuel Arfwidsson, -, -, -, 320
Wahlgren & Wenster, -, -, -, 232
N.P. Bolmér, -, -, -, 196
F.M. Åkerman, -, -, -, 196
Thomas Gavin, , -, -, -, 182
Almfelt & Fehrnström, -, -, -, 174
Wm Gibson & Co, -, -, -, 173
C.H. Bäck, -, -, -, 116

Flera av företagen som växte snabbt genom transitaffärererna under kontinentalperioden slutade med en krasch när den konstlade högkonjunkturen för Göteborg var över. Scott & Gordon, Low & Smith, Joseph & Olof Hall, Andersson & Wohlfahrt samt Robert Dickson gick alla i konkurs. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk med flera överlevde även om de ofta fick minska sin verksamhet. Detta fick betydelse också på rederiverksamheten som minskade i de företag som överlevde.

Största rederier, antal läster, 1815, 1817, 1819, 1820

Scott & Gordon, 1 346, 1 184, 317, –
Niclas Björnberg, 1 087, 1 069, 1 337, 1 307
A.M. Prytz, 986, 907, 981, 746
Olof Wijk, 888, 666, 520, 439
Alex. Barclay & Co, 808, -, 246, –
D. Carnegie & Co, 725, 633, 661, 772
Robert Dickson, 705, 325, -, –
Tarras & Blaurock (Tarras & Son), 606, 512, 288, –
Ekman & Co, 577, 457, 240, 240
Kennedy & Åberg, 554, 462, -, –
Olof Beckman & Co, 530, -, -, –
Low, Smith & Co, 528, 425, 242, –
A.R. Lorent, 493, 300, 274, 234
Thomas Gavin, 440, 120, 312, 361
J.H. Andrén, 429, 316, -, -,
James Dickson, 414, -, 316, 456,
J.F. Homeyer, 378, 378, -, -,
Joseph & Olof Hall, 376, -, -, -,
Almfelt & Fehrnström (B. Almfelt), 353, 339, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 323, 332, -, –
Levin Jacobsson, 302, 348, 612, 466
C.E. Brändströms Enka & Son, 287, 307, -, –
N.P. Bolmér, 256, -, -, –
Samuel Arfwidsson, 251, 197, -, –
Malm & Söner (Peter Malm), 216, 304, 276, 377
Wahlgren & Wenster, 216, -, -, –
J.A. Lundwik, 180, -, -, –
James Gavin, 153, -, -, –
Lor. Swensson, 105, 205, -, –
Gust. Melin & Co, 104, -, -, –
Pet. Dahl & Co, -, 377, -, –
F.M. Åkermans Söner, -, 298, 298, 298
Jonas Kjellberg & Co, -, 144, -, –
G.R. Prytz, -, -, 365, 365
Carl Björnberg, -, -, 300, 809

Flera av de stora redarna i början av 1800-talet kom att höra till de största redarna under en stor del av 1800-talet. Detta gäller framförallt de som överlevde kontinentalblockadens slut och de som startade sin verksamhet efter denna. Detta gäller exempelvis Andrén (blev ägare till G.H. Hegardt & Co) D. Carnegie & Co, Olof Wijk, James Dickson, Alex. Barclay & Co och Ekman & Co.

Skeppet Minerva ur två perspektiv. Målning av Guiseppi Fedi, troligen vid ett hamnbesök i Istanbul år 1817. Ägare av den tremastade fullriggaren (fregattskepp) var Low, Smith & Co. Minerva var byggd 1807 och på 140 läster.

Källa till sifferuppgifterna: Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016

J.M. Möllers konkurs

Del 9 av 9 i serien Historiska brott

J.M. Möller var stadsmäklare, dvs en slags bankir, storredare och dessutom finansiär av Rederi AB Örnen. Rederi AB Örnen gick dåligt, Möller fick inte tillbaka sina pengar och han gick i konkurs. Att han själv satsat hårt på att bli segelfartygsredare i egen regi gjorde inte saken bättre. För att täcka kapitalförlusterna förskingrade han medel från de som lämnat dem till honom för förvaltning, både föreningar och privatpersoner. Vid konkursen var han 74 år gammal. Texten är en artikel i Tidning för Wenersborgs stad och län, 1892-06-13.

Affärslifvet i skilda delar af vårt land har under våren och försommaren lidit af »visshet och kringsmygande rykten om väntade betalningsinställelser. Firmor, hvilkas soliditet ända till för kort tid sedan ansågs höjd öfver allt tvifvel och hvilkas innehafvare betraktades såsom typen för redbara affärsmän, voro enligt ryktet fallfärdiga och hvad värre var, deras innehafvare skulle gjort sig skyldiga till hvad man nu med ett mildare ord kallar ”oegentligheter”, men hvilket rätteligen bör helt enkelt bränmärkas såsom oärlighet. Hvad två af de så utpekade firmorna och deras innehafvare angå, har ryktet dess värre blifvit sannspådt.

Vid utredningen af stadsmäklare J. M. Möllers konkurs i Göteborg, hvilken vi förut omnämt, ha saker kommit i dagen, som beröfvat den nyligen så högt upp-burne mannen hvarje anspråk på deltagande eller aktning. Skulderna äro i bouppteckning upptagna till kr. 2,421,297 och bland dessa är det en post på 108,000 kr. till ”Sällskapet de fattiges vänner” som ådragit sig särskild uppmärksamhet.

Att ett välgörenhetssällskaps styrelse hos enskild person placerat så stora summor, väckte klander som snart vände sig mot M. själf, då man fick underrättelse om sammanhanget. I egenskap af kassör förvaltade Möller nämda kassa och ägde enligt reglementet att placera pänningarne på förmånligaste sätt. Föreningens värdepapper skulle dock förvaras i särskildt kassaskåp, försedt med 2 nycklar, af hvilka kassören innehade en och någon af styrelsens ledamöter den andra.

I fullt förtroende för Möller har dock den styrelseledamot, som de senare åren skulle haft ena nyckeln om hand, anförtrott äfven denna till honom. Däraf har Möller begagnat sig och utbytt en stor del af kassan tillhörige säkre värdepapper mot af honom eller ett par andra nu i konkurs försatta hus utgifna, i det närmaste värdelösa reverser.

Revisionsberättelsen för i fjol nämner intet härom, ej häller göres någon anmärkning mot pänningmedelns placering, ehuru revisorerna enskildt meddelade styrelsen utbytet under tillägg, att de ansågo de lämnade reverserna fullt betryggande. Styrelsen tog då kassan om hand och anstälde revision af densamma, hvarvid det sorgliga förhållandet konstaterades, att omkring 100,000 kr. synas vara förlorade utan allt hopp om möjlighet att återfå desamma.

Detta är dock icke allt hvad som lägges Möller till last. Af enskilda personer mottog han till att förränta deras sparpänningar och ännu några dagar före betalningsinställelsen, då hans insolvens bort vara tydlig för honom, drog han icke i betänkande att mottaga pänningar, som han visste sig aldrig kunna återbetala. Öfver 840,000 kr. har han af enskilda personer mottagit. De flesta af dem äga icke hopp om att återfå ett öre, hvilket för flere af dem är liktydigt med en fattigdom på åldrens dagar, från hvilken de dock genom sparsamhet och träget arbete sökt befria sig.

Från Tidning för Wenersborgs stad och län.

Göta Par Bricole

Endast för medlemmar

Hamnarbetarstrejken 1974

Vid denna tidpunkt fanns två fackföreningar i de svenska hamnarna, en situation som råder ännu idag. Det ena facket, Hamnarbetarförbundet, grundades som en utbrytning ur Transportarbetarförbundet. Det bildades framförallt som en protest mot allt större centralisering av den svenska fackföreningsrörelsen och kom att omedelbart efter sitt grundande bli ett radikalt alternativ i Göteborgs hamn. Mer om detta finns att läs i en bok som gavs ut av Ordfront år 1974, Steg för Steg. Transportarbetarförbundet hade avtalsrätten i hamnarna och Hamnarbetarförbundet hade inget eget avtal.

Avtalsrörelsen 1974 avslutades efter rekordsnabba centrala förhandlingar redan i januari. Uppgörelsen kom att kalla 55-öresavtalet eftersom det gav så mycket i höjning av timlönen. Avtalet gällde hela LO-området utom hamnarbetarna.

För att få fart på förhandlingarna genomförde Hamnarbetarförbundet en övertidsblockad från och med den 11 mars. Den 21 i samma månad tog man ut alla medlemmarna i endagsstrejk för att trycka på. Arbetsgivarna gick då till motangrepp och vägrade fortsätta förhandla. En vecka senare arbetade man återigen övertid, Hamnarbetarförbundet hade backat.

Transport varslade under tiden om strejk från och med den 8 april. Förhandlingarna mellan Transport och arbetsgivaran strandade. Arbetsgivarna vägrade därefter också att fortsätta förhandla med Hamn. Hamnarbetarförbundet protesterade, men till ingen nytta. En förlikningsman tillsattes och den 21 april meddelade denna att Hamn inte skulle få ett eget avtal. Tre dagar senare beslöt Hamn att ta ut samtliga medlemmar i strejk med omedelbar verkan.

Strejken slog hårt mot exportindustrin. Förbundsstyrelsen i Hamn godkände därför en rad dispenser. Detta vållade interna stridigheter då flera lokalavdelningar protesterade mot dispenser.

5 maj skrev Transport avtal med arbetsgivarna. Detta gav 600 kronor i månaden, att jämföra med 55-öresavtalets 90 kr. Hamnarbetarförbundet ville ha ett eget avtal och vägrade skriva på hängavtal på Transports avtal. Hamns strejk fortsatte.

Efter två veckors strejk genomfördes en omröstning bland Hamns medlemmar. Resultatet blev en majoritet för att avbryta strejken. 13 maj avblåstes den och arbete i hamnarna återupptogs. Hamnarbetarförbundet hade strejkat i 19 dagar men ändå inte fått ett eget avtal.

Läs mer i följande böcker:
Ragnar Järhult, Nu eller aldrig, En bok om den nya strejkrörelsen, Liber, 1982
Steg för steg, Om stuveriarbetarnas fackliga kamp, Ordfront, 1974

Hamnarbetarstrejken 1969

Detta var den strejk som inledde 1970-talets strejkvåg och som förebådade den stora gruvstrejken som startade samma år. På Arosmässan i Västerås den 28/10 1969 sa dåvarande finansministern, Gunnar Sträng följande:

”Någon direkt intressekonflikt föreligger inte mellan samhälle och företag, men en saklig bedömare måste hävda att de mesta av de s.k. konflikterna är konstruerade. Den goda atmosfär som råder mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det.”

Kort därefter inleddes hamnarbetarstrejken i Göteborg. Hamnarbetarna i staden var mer utsatta för rationaliseringar än andra, även jämfört med andra hamnarbetare, och det var antagligen detta som gjorde att det startade där.

Det hela började med en konflikt om övertid och betalning för denna. Två arbetare blev avskedade med omedelbar verkan. Efter förhandlingar omvandlades det hela till 2 veckors suspendering utan lön. Detta var måndagen den 10 november 1969. När hamnarbetarna fick veta detta gick de omedelbart ut i strejk. Budet kom på ett medlemsmöte i Burgårdens gymnasiums aula på tisdagen och medlemsmötet övergick efter sitt slut i ett strejkmöte.

Dagen därpå samlades den valda strejkkommittén för att sammanfatta kraven och organisera strejken. Man beslutade att strejken skulle fortsätta tills de två suspenderade åter var i arbete. Samtidigt krävde man också månadslön, bättre arbetarskydd, företagsdemokrati, insyn i jobbet och hamnens finanser osv.

16 november var de suspenderade i arbete igen och de strejkande återupptog arbetet. Tre veckor senare startade den stora gruvstrejken.

Kalendarium över strejken

Torsdagen den 30 oktober

Denna dag inträffar den händelse som senare leder till strejken och som medför att missförhållandena i Göteborgs hamn kommer till en större allmänhets kännedom. Fjorton arbetare häller sedan onsdagen på att lossa den norska saltbåten M/S Astor i Sannegårdshamnen. 750 ton salt skall lossas, varav 30 ton är pallad saltsten och resten i 50 kg-säckar. Arbetet är tungt och förtjänsten låg, ca 8:-/timme. Arbetarna begär besked på torsdag förmiddag om de har övertid att vänta. I replikväxlingen med arbetarna säger förmannen: ”Om ni ökar takten gubbar hinner ni göra båten klar i tid.” Den tidigare spända och irriterade stämningen stiger. Det är avlöningsdag. Alla vill hem efter slitet på saltbåten. Speditionsfirman som tar emot godset på land hinner inte med. Arbetet stoppas upp. Vid tvåtiden kommer beskedet att det blir övertid. Sådan obligatorisk övertid finns inskriven i avtalet, men beskedet skulle ha lämnats tidigare på dagen.

Under den ordväxling som följde sa en av arbetarna till förmannen att ”du kan ta din åttakronors båt och dra åt helvete”. Tolv av de fjorton arbetarna lämnade båten, men förmannen skrev bara rapport på två, för ”ohörsamhet mot förman”. Blixtarbetare kallas in och båten görs färdig på 30 minuter.

Fredagen den 31 oktober

De tolv arbetarna, som kvällen innan lämnade arbetet är i arbete som vanligt.

Måndagen den 3 november

Den arbetare som bett förmannen dra åt helvete och en kamrat till honom kallas upp till kapten Strömberg på Hamnarbetskontoret. Båda avskedas. Ingen av de båda arbetarna, som allmänt anses som skötsamma, hörs i saken. Det är uppenbart att arbetsköparna här vill statuera ett exempel. Förmannens ord blir lag. Ingen utredning har gjorts. Arbetskamraterna har inte fått yttra sig och fackföreningen har inte kontaktats av företagsledningen.

Torsdagen den 6 november

De två arbetarna tar redan på tisdag kontakt med fackföreningen. Underhandlingar börjar. Missnöjet bland arbetarna växer, och strejken är nära att bryta ut redan idag i Sannegårdshamnen. Man lugnar sig med beskedet från fackföreningen att det finns vissa chanser att få beslutet ändrat. I förmansrapporten finns direkta felaktigheter och ogrundade påståenden vilka uppenbaras under förhandlingarna. Företagsledningen har nu uppnått sitt syfte: att med § 32 som instrument demonstrera sin makt. Hänsynslöst har man berövat två arbetare deras 3 levebröd för en bagatellförseelse. De andra arbetarna skall vackert ta lärdom av detta och skrämmas till att acceptera förtrycket. Förmannens ord hade inte ifrågasatts av företagsledningen. Förmannen betraktas av arbetarna som en översittare. Tidigare har han anmälts för olämpligt uppträdande och dömts till böter för avtalsbrott.

Måndagen den 10 november

Klockan 9.30 är förhandlingarna om de avskedade arbetarna klara. Avskedandet ändras till suspension. De båda arbetarna döms med andra ord att betala ca 1000:- i böter var genom förlorad arbetsinkomst. Övriga hamnarbetare meddelas och vid tolvtiden är strejken i Sannegårdshamnen ett faktum. Strejken sprider sig snabbt till de övriga hamnarna. Klockan tre har samtliga arbetare, utom de i Skandiahamnen och ca 200 ”blixtgubbar” i den inre hamnen, lagt ner arbetet. Fackföreningen försöker förmå arbetarna att återgå till arbetet. På kvällen träffas några radikala arbetare och diskuterar genom strejkläget.

Tisdagen den 11 november

Efter omröstning bland arbetarna i Sannegårdshamnen beslöts att återuppta arbetet några timmar. I de övriga hamnarna kom arbetet igång, utom i Lundbyhamnen. När detta blev känt lades arbetet ner också i de andra hamnarna, först i Sannegårdshamnen och Majnabbe. Klockan 9.30 var strejken total. Endast 200 blixtarbetare var fortfarande i arbete. Försök från företagsledning och fackförening inleds för att förmå arbetarna att återgå till arbetet. Styrelsen och ombudsmännen i fackföreningen förklarar strejken avtalsstridig. Vid middagstid besöker den modernt familjäre direktör Åkerlund arbetarna i deras omklädningsrum i Skandiahamnen. För att visa sin förståelse för arbetarnas problem säger han ”det behöver nog städas här”, efter att ha kastat en blick på dammlagren på klädskåpen. Han fortsatte med att betona det ansvar arbetarna borde känna för samhället och hamnen. Sist men inte minst framhöll direktör Åkerlund vikten av att arbetarna tänkte på sina familjers välfärd: ”Ni förlorar lön på den här strejken” . Till en början lyssnar arbetarna men tröttnar snart och börjar istället tala med varandra. Den av profiten motiverade familjära attityden avslöjar direktör Åkerlund när han lämnar lokalen: ”Det finns ju också en del ibland er som är bra. Nu är det nog bäst att jag går, innan jag säger för mycket” .

På tisdag kväll sammankallar fackföreningen medlemmarna till ett extramöte i Burgårdens gymnasiums aula. Fackföreningsmötet avslutas. Därefter börjar man ett strejkmöte. Efter tre timmars debatt beslutar en överväldigande majoritet av de ca 800 närvarande arbetarna att fortsätta strejken. Under mötet går en av arbetarna upp i talarstolen och håller ett brandtal, som kom att ha stor betydelse för kampens fortsatta inriktning. Huvudfienden är denna gång varken tjänstemän, förmän eller fackförbund utan SAF och Redarföreningen. Under hela mötet hålls pressen effektivt utanför. En strejkkommitté på 20 man väljs; 4 arbetare från vart och ett av de fem väntrummen. En presskommitté tillsätts.

Under dagen har sympatitelegram börjat strömma in. Något som fortsätter under hela strejken.

Onsdagen den 12 november

Strejkkommittén beslutar om strejkens målsättning: de suspenderade kamraterna ska vara i arbete innan strejken avbryts. Vidare kamp mot vidriga arbetsförhållanden och mot § 32.

De ca 200 blixtarbetarna solidariserar sig under onsdagens lopp med hamnarbetarna och lägger ned jobbet. De väljer kontaktmän till strejkkommittén.

Torsdagen den 13 november

Sympatibevis i form av penninggåvor börjar strömma in. Kassör och två revisorer tillsätts. På förmiddagen försöker strejkbrytare köra ombord två lastbilar på det norska fartyget Høegh  Heron i Lundbyhamnen. Man lyckas hindra den ena av bilarna. Samtidigt försöker en kontorist med hjälp av besättningen att lossa fartyget Parisia vid Masthuggskajen. Vid anblicken av de strejkande arbetarna återvänder besättningsmännen snabbt till båten och även kontoristen ger så småningom upp. Klockan 18 anländer Atlantic Saga för att lasta containers. Ett 30-tal strejkbrytare, de flesta ungdomar, hade infunnit sig, men efter kort övertalning lyckas 40 arbetare förmå dem att lämna hamnen. Ett nytt försök görs senare på kvällen med hjälp av däckspersonal. På kajen står bl a några hundra volvobilar som skall till USA. Arbetarna lyckas få kranskötaren att inse det olagliga i att använda okunnig däckspersonal. Kranskötaren ringer sin fackförening och får beskedet: ”Gör inget som inkräktar på stuveriarbetarnas jobb”. Samma uppmaning riktas till förmännen från deras fackförening.

En Skellefteå-firma försöker genom lögn få ut en last med matfett till England. Firman önskar få partiet sänt tillbaka till fabrikören för att det inte ska förfaras och arbetarna tillåter det. När det sedan visar sig att den egentliga avsikten är att frakta lasten till Halmstad för vidare färd till London, stoppas hanteringen. Firman kommer att åtala de berörda arbetarna för egenmäktigt förfarande.

En platåvagn lastas i Göteborg och kör till Halmstad för att där lossa ett omdirigerat fartyg. Några arbetare följer spontant efter till Halmstad, och efter diskussioner med hamnarbetarna där vägrar även dessa att ta befattning med godset. Platåvagnen återvänder sedan till Göteborg.

Även hamnarbetarna i Malmö låter meddela att de inte tänker befatta sig med omdirigerade båtar från Göteborg. Förhandlingar om solidaritetsaktioner inleds med arbetarna i Uddevallahamnen. Vid Tor Line-terminalen misslyckas några förmän med att lasta fartyget Tor Hollandia. Båten lämnar Göteborg utan de 40 containers som skulle varit med.

På kvällen lastar personal från Volvo fem lastbilar fulla med fälgar vid Tor Line-terminalen. Då en strejkande arbetare försöker ta sig in på området hotas han till livet. Vid utfarten blockerar 60 arbetare vägen genom att bilda kedja. Stämningen är mycket laddad. ”Kör över oss om du törs” ropar en av de strejkande. En tjänsteman på Volvo försöker pressa sig igenom muren av arbetare.

Dessa fälgar behövs för att hålla produktionen igång på Volvo. I detta läge ingriper polisen, som framhåller att man är där endast för att undvika våldsamheter. Vid 23-tiden släpper arbetarna igenom de 5 lastbilarna.

Fredagen den 14 november

Cirkulär från arbetsledningen går ut till förmännen. De uppmanas infinna sig vid Tor Lineterminalen och där anteckna alla arbetare de känner igen och extra noga kontrollera vilka som försöker stoppa strejkbrytare. Lossningen av Tor Anglia stoppas trots detta. Under eftermiddagen lastar två långtradarchaufförer, anställda vid Linjebuss, själva sina bilar med frukt som ska till Nynäshamn. Enligt pressuppgifter tar Linjebuss kontakt med polisen och 130 poliser hålls i beredskap. Linjebuss återtar dock sin begäran att få polishjälp. Lastbilarna förblir kvar i hamnen.

Lördagen den 15 november

På morgonen kommer fartyget Saga in från London. De strejkande arbetarnas uppslutning är stor, och inga försök görs att lossa båten. På eftermiddagen försöker Volvo göra en kupp mot de strejkande arbetarna. Fem personbilar kör i hög fart ombord på en av Svenska Lloyds båtar i Skandiahamnen. Chaufförerna avlägsnar sig snabbt i väntande taxibilar. Efter långa diskussioner ger rederiet arbetarna tillstånd att köra av lastbilarna igen.

VPK i Göteborg startar bössinsamlingar på stan.

Söndagen den 16 november

De strejkande arbetarna är ute på sina respektive väntrum för att bevaka sina intressen.

Måndagen den 17 november

De två suspenderade åter i arbete. Arbetarna återupptar arbetet.

Tisdagen den 18 november

Fackföreningen har avdelningsmöte. På mötet föreslås att man ska kräva förhandlingar med arbetsgivarna om personalpolitiken och fast månadslön samt att äldre tvister ska avklaras innan förhandlingar upptas om nya prissättningar.

Läs mer i följande böcker:
Ragnar Järhult, Nu eller aldrig, En bok om den nya strejkrörelsen, Liber, 1982
Steg för steg, Om stuveriarbetarnas fackliga kamp, Ordfront, 1974
Hamnarbetarstrejken i Göteborg november 1969, Zenit Småskrifter 4, 1969

Brödupproret 1917

Brödupproret var en rad demonstrationer och kravaller som utbröt i maj 1917 i Göteborg i samband med Hunger- och militärdemonstrationerna i Sverige och som var en reaktion på svälten som rådde i skuggan av första världskriget, och regeringens hårdföra livsmedelspolitik. Redan under april hade dock en rad demonstrationer genomförts i Göteborg och på andra håll. I Göteborg var det demonstrationer den 21/4, 23/4, 25/4, 27/4 och i Mölndal den 25/4.

Minnesmärke över Hungerupploppen i Göteborg år 1917

Minnesmärke över Hungerupploppen i Göteborg år 1917. På Järntorget. Detalj från en skulptur.

Den 5 maj samlades cirka 40 000 personer i en massdemonstration i Annedal, Haga, Masthugget och Landala. Till slut kallades militär från Göta artilleriregemente in för att återställa ordningen. Klockan 09.00 samlades kvinnor vid Majornas Ångbageri butik vid Allmänna vägen. Kvinnorna krävde att få köpa bröd utan kuponger, vilket annars krävdes. Vid en annan butik samlades huvudsakligen kvinnor för att få köpa potatis. Uppgiften att endast sättpotatis fanns trodde de inte på. Några timmar senare besöktes ytterligare en butik vid Redbergsvägen 28. Många affärer plundrades och polisen kunde bara vara närvarande för vid en del av dem.

Klockan 15.00 samlades demonstranter vid Johannesplatsen I Masthugget. Standar med texten ”Fred Bröd” framfördes. Nelly Thüring övertalade kvinnorna att ställa in och skjuta upp demonstrationen till den 6 maj. Den kulle varifrån hon höll sitt tal kallades därefter för ”Thürings kulle”. Från Johannesplatsen begav sig ändå en folkmassa till Göteborgs ångbageris butik vid Andra Långgatan. Polis tillkallades för att utrymma butiken. Cirka 1 000 personer samlades utanför. Fler poliser anlände för att spärra av området kring butiken. Därifrån begav sig folk till Olof Asklunds ångbageris butik vid Övre Husargatan. Polisen ordnade en kö så att folk kunde få handla i butiken utan kuponger. Klockan 17.00 skingrades folkmassan. Ridande poliser gjorde chocker mot demonstrerande arbetare med dragna sablar. 9 demonstranter skadades så allvarligt att de fick föras till sjukhus. Först några timmar efter midnatt var gatorna tomma.

Den 6 maj började lugnare än dagen innan. Affärer uppsöktes, arbetare betalde med pengar, inte med ransoneringskuponger. Handlar som vägrade ta emot pengar hotades. Senare på dagen blev det återigen plundringar mot de butiker som tidigare inte sålt varor mot pengar.

När en affär plundrades i hörnet Haga Östergata/Husargatan i Haga sattes ridande poli åter in och omfattande kravaller startade. Glassplitter kastades mot ridande poliser och brunnslock i gatan togs bort för att hindra polisens chockattacker. Såväl poliser som demonstranter skadades.

Militär tillkallades av Göteborgs polismästare Martin Kjellin sedan folkmassan blivit större och större och läget upplevdes som allt mer hotande. Ett par hundra götaartillerister från Kviberg om 10-15-mannapatruller red ut längs gatorna. Stenkastning startade, varpå militär och polis gick till attack. Kanske 8 000 personer deltog i kravallerna. Många personer skadades. Kravaller ägde också rum kring Järntorget och i Masthugget.

Ny Tid kritiserade särskilt militären. Den 7 maj utpekade Göteborgs Morgonpost arbetarrörelsens organisationer som skyldiga, särskilt Nelly Thüring. Ny Tid besvarade anklagelserna mot Thüring. Oorganiserade kvinnor utpekades istället som initiativtagare och pådrivande.I Arbetareföreningens hus hölls den socialdemokratiska kvinnoklubbens möte senare på kvällen, där Thüring tillbakavisade anklagelserna mot sig. Göteborgs arbetarekommun manade till att folksamlingar skulle undvikas.

Inalles 30 personer dömdes för upplopp, en del även för stöld, till mellan fem månaders straffarbete och bötesbelopp. Tre minderåriga dömdes till uppfostringsanstalt.

Källor:

  • Wikipedia
  • Mats Adolfsson, Bondeuppror och gatustrider 1719-1932, 2007

 

Sjukhusspionen

Endast för medlemmar

Axel Dahlströms torg

Axel Dahlströms Torg ligger i stadsdelen Högsbo i södra Göteborg. Torget utmärker sig med ett höghus på 15 våningar som stod klart 1956, samt ett väggkonstverk på medborgarhuset i form av en marmorintarsia av Endre Nemes.

Torget byggdes 1953-1955 och fick sitt namn 1950 efter Axel Dahlström, ledamot i Göteborgs stadsfullmäktige från 1915 och stadsfullmäktiges andre vice ordförande i Göteborg 1927-46. Den tidstypiska bebyggelsen runt torget är ritad av arkitekterna Sven Brolid och Jan Wallinder. Torget planerades som ett stadsdelscentrum, ett så kallat ”C-torg”, vilket skulle utgöra ett socialt, kulturellt och kommersiellt centrum för ett befolkningsunderlag på cirka 9 000 personer.

Väggkonstverket består av ett sextiotal marmorsorter och invigdes i april 1955. Det hade då tagit stenarbetarna 7 500 timmar att utföra. Måtten är 9,30 x 8,40 meter.

På torget står verket ”Ur väggen” av Yvonne T. Larsson, som invigdes våren 2009, inspirerat av Endre Nemes ovan nämnda vägg.

Sachsiska infanteriregementet

Sachsiska regementet till fots var ett svenskt arméförband, som sattes upp 1707 genom värvning av sachsiska krigsfångar, och bestod från början av 1 152 man. Regementet var till en början uppsatt i Norrköping och Malmö men sedermera i Skåne. Regementet fick i uppgift efter slaget vid Helsingborg 1710 utföra befästningsarbeten i Skåne bland annat i Kristianstad.

Förbandschefer var 1707 J.B Schommer och mellan 1716 och 1721 George David Zengerlein. Den senare var tillförordnad regementschef redan från 1712.

Förbandet överfördes till Finland och deltog i en expedition mot Ingermanland 1708. Regementet deltog i striderna i Skåne 1710, och var därefter kommenderat på flottan i Karlskrona.

Från 1716 garnisonsregemente i Göteborg. Deltog i de norska fälttågen 1716 och 1718. År 1717 anfölls Göteborg av danska flotstyrkor under amiral Tordenskjold. Staden försvarades framgångsrikt av det Sachsiska Regementet, Smålands 3-männings och 5-männingsregementen som fick danskarna att retirera med svåra förluster.

Den 20 juli anföll Tordenskjold återigen Göteborg efter en tids blockad. Fästningen Nya Älvsborg besköts av över 700 kanoner från fartyg och besatta öar. Återigen deltog det Sachsiska regementet i försvaret och Tordenskjold fick retirera. Förbandet upplöstes 1721.