Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

H Johan Lundin

Vädersågen – en udda skapelse i Majorna

I nästan 200 år fanns ett vinddrivet sågverk beläget alldeles i närheten av nuvarande Carl Johans kyrka. Sågen har ägts av flera olika prominenta släkter och sysselsatte under sin storhetstid runt 250 personer. Idag är alla spår av verksamheten borta, undantaget Såggatan som fått sitt namn uppkallat därefter.

Trävirke var en av Sveriges viktigaste exportvaror under 1700-talet. Och med älven rinnade alldeles utanför, var detta något som mycket framgångsrikt kom att utnyttjas i Majorna. Under 1700- och 1800-talet fanns det både i och runt omkring Göteborg gott om väderkvarnar, inte sällan placerade uppe på bergsknallar.

Vädersåg fanns det emellertid bara en enda och den var belägen i Majorna. Sågen låg strategiskt placerad alldeles intill älven, vid sluttningen på den bergsknall där Carl Johans kyrka numera reser sig. Detta vinddrivna sågverk var av holländsk modell och hade en vindmotor som såg ut precis som en väderkvarn, men i stället för att som brukligt mala säd och mjöl sågade man alltså virke. Det fanns bara ett fåtal vinddrivna sågkvarnar i landet och av allt att döma har den i Majorna varit en av de främsta. Normalt var att sågarna var vattendrivna.

Stort projekt på sin tid

Verksamheten grundades av kommersepresident Wilhelm von Utfall, som år 1723 ansökte om att få köpa ett femtio tunnland stort område som gick under namnet Hästhagen i Majorna. Hästhagen tillhörde kronan och var före detta betesmark för Älvsborgs slotts hästar. Det var en stor markbit, belägen utmed älven.

Borgerskapet i Göteborgs stad protesterade först då man ansåg området vara onödigt stort för ändamålet. Dessutom hävdade man att det redan fanns tillräckligt med sågverk i trakten. Men Utfall fick som han ville och i ansökan går det att läsa att flottan erbjöds löfte om att få såga virke till lägre pris. Med andra ord en liten muta för att använda dagens termologi.

Utfall uppförde sin vindbaserade vädersåg och den kom efter en tid att göra mycket goda affärer. Trävirke var som en av Sveriges viktigaste exportvaror och placeringen vid älvkanten var strategiskt, där kunde fartygen lossa timmer och lasta sågat virke.

Ett annat Majorna

Miljön runt omkring sågverket hade inte mycket gemensamt med dagens Majorna. Karl Johansgatan existerade ännu inte och moderna företeelser som landshövdingehus hade ännu inte gjort entré. På flera håll i Majorna rådde en direkt lantlig prägel. Den centrala gatan i stadsdelen var Allmänna vägen som då hade en annan sträckning än idag. Gatan tog sin början vid Stigbergstorget och slutade nere vid Klippan, tidigare Älvsborgs fäste.

En smal avstickare från Allmänna vägen kallad Sågallén ledde före 1880 ned mot älven till vädersågens manbyggnad. Kring denna fanns en stor trädgård som brukar benämnas sågparken. Här låg under en tid även Majornas Folkpark.

Vid älvstranden låg segelfartyg, bryggor, trävarumagasin och torkria. Platsen kom med tiden att bli en enorm upplagsplats för trävaror. Den firma som främst bidrog till detta var L.G. Bratt & Co som höll till här från 1857. Det gamla namnet Hästhagen bleknade med tiden och området längs älven övergick successivt till att kallas Sågängen.

Ägarbyte och hårdnad konkurrens

Efter en tid hamnade vädersågen i den prominenta familjen Schutz ägo. Det var industrimannen Johan Schutz som ropade in egendomen på offentlig auktion den 30 oktober 1741.

Under 1800-talet övergick sågen och tillhörande område i den förmögna Gibsonska familjen. Skotten William Gibson var en av sin tids stora entreprenörer i Göteborg och denne anlade även ett segelduksväveri alldeles i närheten, vilket senare flyttades till Jonsered. Sågen gick bra och under företagets storhetstid sysselsatte man runt 250 personer.

Konkurrensen skulle dock komma att hårdna. Vattensågarna blev med tiden allt mer sofistikerade. I Lilla Edet utrustades exempelvis en sådan med 16 klingor, att jämföra med den vinddrivna kvarnen i Majorna som hade två.

Sågen får en kyrka som närmaste granne

Under 1800-talets början restes allt fler krav på att Majorna skulle få en riktig stenkyrka uppförd. De två som var i bruk var båda i mycket dåligt skick och när en av dem förstördes i en eldsvåda 1820 togs beslut om ett nytt kyrkobygge. För 666 rdr inköptes av sågägare William Gibson ett stycke mark på Sågberget. I samband med detta utfärdades även ett förbud mot uppförande av byggnader invid den kommande kyrkan. Lagom till advent 1826 stod kyrkan så pass färdig att den ansågs kunna invigas på sin resliga plats av biskopen.

Som tack för sin medhjälplighet på olika sätt, fick Gibson välja två bänkar fram i kyrkan och två bänkar bak i kyrkan som för all framtid skulle förbehållas sågens ägare. Inte bara kyrkan uppfördes, Majorna växte och från sågens område avsöndrades med tiden allt fler byggnadstomter.

Utbrett superi i området

Förutom sågen fanns ett par av den gamla tidens stora arbetsplatser belägna i eller i anslutning till Sågängen. Främst märktes varven, sockerbruket och porterbruket, dessutom hade industrimannen Johan Schutz flyttat stadens repslagarebana från nuvarande Södra Larmgatan till sågängen i slutet av 1700-talet och Gibson hade anlagt ett segelduksväveri 1826. Lägg därtill en aldrig sinande flod av törstiga sjömän så finner man en grogrund för ett utbrett superi.

Det var inte bara i Majorna som drickandet var utbrett och ett stort bekymmer. Och det hjälpte föga att personer som nykterhetsagitatorn Peter Wieselgren kallades till Göteborg för att få bukt med superiet. Mellan Klippan och barlastkajen i Masthugget fanns 17 legala krogar i början av 1800-talet. Till detta skall läggas en lång rad lönnkrogar och andra tillhåll.

Det var med andra ord ett rikligt utbud för en befolkning som inte var mer än runt 7 000. På 1860-talet fanns det 15 legaliserade krogar, men även tre hotell med utskänkningstillstånd och nästan ett dussin lokaler för avhämtning av brännvin. Bland de mest illa beryktade krogarna tillhörde Slintin som låg några stenkast från Vädersågen, belägen på den plats där den vackra småskolan med sina tydliga engelska stildrag numera reser sig.

Nästan lika dåligt rykte hade grannkrogen Guldklimpen. Förutom mat och rikligt med dryck fanns det inslag av kvinnor på dessa ställena. Det hela urartade vid upprepade tillfällen och i polisrapporterna går att läsa om öknamn som Luftballongen, Kalkon-Johanna, Röda kon, Bond-Brita och Skorstensfågeln. Rån, slagsmål och oväsen hörde till områdets vardag och nattetid undvek vanligt anständigt folk att röra sig vid Sågängen.

Vid en eldsvåda 1862 brändes åtskilliga hus, skjul och magasin ner till grunden. Många tillhåll där smugglare och mindre nogräknade krögare tidigare hållit till försvann i en hast och efter detta blev situationen något bättre. Dessutom väntade en stor moderniseringsfas för Majorna.

En epok går i graven

Vädersågen

Vädersågens manbyggnad målad 1917 av Axel Hartman.

1877 köpte Göteborgs stad in sågen, bland annat för exploatering av kringliggande marker. Karl Johansgatan drogs fram och en ny karaktär träder fram. Sågen behölls i drift men nya modernare framställningssätt var på frammarsch och sågens verksamhet kom snart att ebba ut allt mer. Trots att sågen gjorts om till att vara ångdriven så kunde man inte längre konkurrera. Vid sekelskiftet återstår inte mycket av den forna glansen och 1911 utbröt en kraftig brand som definitivt satte punkt för den slumrande verksamheten.

Nedanför Vädersågen 1915

Nedanför Vädersågen 1915

De stora magasinen där virket förvarats användes en tid efteråt för båtuppläggning innan de slutligen revs. 1931 revs även den gamla stiliga herrgårdsbyggnaden där de prominenta ägarna till sågen residerat. Rivningarna var en del i ett led att ge utrymme åt den expanderande fiskhamnen. Året innan hade Sveriges första kommunala fiskauktion hållits i hamnen och det vädrades lovande framtidsutsikter.

Delar av Sågängen har haft en ganska lummig och grön vegetation och under flera år återfanns, som tidigare nämnt, Majornas Folkpark här. Även efter rivningarna stod en del träd och buskage kvar. Detsamma gällde för en del småkåkar. De sista spåren av den gamla tiden försvann när det var dags att anlägga Oscarsleden, då området dessutom klövs mitt itu.

Den idag något söndersprängda bergsknallen där kyrkan nu reser sig kallades i folkmun för Sågberget en bra bit in på 1900-talet. Men såväl namnet som minnet av den gamla vädersågen bleknade och idag är vädersågen en okänd företeelse för de flesta av stadsdelens invånare. Den enda påminnelse vi har är Såggatan som fått sitt namn uppkallat efter den, det fick den redan 1882 och då hette den Sågbergsgatan.

Text: Johan Lundin | 2008-02-25
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Artikeln är något redigerad. Några mindre fel vad gäller släktnamn är också rättade. Anders_S/Gamla Göteborg

Advertisements

Mariebergs kyrkogård

I snart 250 år har Mariebergs kyrkogård fungerat som en sista viloplats för invånare i Majorna. Kyrkogården präglas av ett stort antal familjegravar, inte sällan tillhörande svunna sjömansfamiljer. På platsen finns också en minnessten rest över sjömän som omkom under andra världskriget.

Den lilla idylliska Mariebergs Kyrkogård togs i bruk redan 1787 och har utvidgats i minst två etapper åren 1867 och 1933. Till storleken är det en tämligen liten kyrkogård med ungefär 1200 gravar varav en stor andel är familjegravar. Och att Majorna en gång i tiden haft rikligt med sjöfolk återspeglas i åtskilliga gravtexter. På gravarna finner man titlar som sjökapten, styrman, ångbåtsbefälhafvare, sjöman, segelsömmare och varvsägare. Här finns också en stor minnessten över alla de sjömän som omkom under andra världskriget. Vid stenen finns 258 namn ingraverade.

Oren och ohelig

Kyrkogårdens norra sida ansågs förr som oren och ohelig. Detta var allmänt brukligt vid kyrkogårdar. I dess nordöstra del fick avlidna fångar, dödfödda eller odöpta barn ”svåra drinkare och andra lastbara människor” sin sista vila. Här hamnade förstås också samhällets själaspillare d.v.s. självmördare. Deras kistor bars över över muren då de inte ens ansågs värdiga att bäras genom kyrkogårdsgrinden. Någon ceremoni eller högtidlighet förekom inte. Först under andra halvan av 1800-talet började denna ohumana tradition att upphöra i Sverige.

Wilhelm Stenhammar

Den mest berömda personen som vilar på Mariebergs kyrkogård är kompositören och dirigenten Wilhelm Stenhammar. Han räknades som landets främste pianist vid sekelskiftet 1900, men är idag främst ihågkommen som en stor tonsättare. Under sin levnad var han bland annat chefsdirigent för Göteborgs symfoniorkester (1907-22). Stenhammar var en kortare period också verksam som dirigent vid Kungliga Teatern (operan) i Stockholm, men slutade på grund av dålig hälsa och flyttade tillbaka till Göteborgstrakten där han avled 1927.

Wilhelm Stenhammar lämnade en stor produktion efter sig. Som person brukar han betraktas som nationalromantisk och inte sällan politiskt radikal, vilket återspeglas i flera verk. Bland annat i den berömda ‘Sverige Sverige Fosterland’ där han arbetat med skalden och nobelpristagaren Verner von Heidenstam. Många av kompositionerna, framförallt de senare verken, lämnar annars ett lågmält uttryck, en eftertänksamhet och en något aristokratiska hållning. En tämligen anspråkslös svart polerad gravsten utan särskilda inskriptioner återfinns vid kyrkgårdens sydöstra hörn.

Johan Fredrik Carpelan

En annan profil som återfinns på Mariebergs kyrkogård är Johan Fredrik Carpelan. Han föddes den 14 december 1745 i Halica socken i Åbo län, Finland.

Något motvilligt utsågs han år 1800 till landshövding i Göteborgs- och Bohus län. I motiveringen går läsa att ”han behövdes i Göteborg för att hålla en bullersam pöbel till ordning och skick”. Han utsågs även till generalbefälhavare över arméns så kallade västra förläning. Carpelan var en utpräglad renlevnadsman och arbetade aktivt med att motarbeta det utbredda superiet i länet. Hans insats för regionen var på många plan av betydande karaktär. Han fick ekonomin på fötter, byggde lasarett och samlade in pengar till kurhus i Strömstad och Uddevalla.

En annan betydande insats var tillkomsten av det så kallade ”vallraserings-kontraktet” 1807. Det innebar att staden Göteborg ingick en överenskommelse med Kungl. Maj:t om ”murars och vallars raserande”. I samband med detta skulle en ””Allée eller Promenade af ungefärligen 3000 alnars längd” anläggas på utsidan av vallgraven. Carpelan lär i samband med projektet sett till att åtskilliga partier räddades åt eftervärlden. För detta fick han mottaga en gåva från Göteborgs stad.

Carpelans hälsa var vacklande under hans sista år. I november 1808 fick han sjukledigt och den 5 januari året efter avled han och begravdes på Mariebergs kyrkogård.

Andra nämnvärda profiler från kyrkogårdens äldsta tid som vilar här är Dr Magnus Roempke (1756-1828), Varvet Kustens disponent Johan Bäck (1738-1809) samt tre generationer av familjen Melin.

Enligt en gammal sägen skall det ha funnits en massgrav på en tidigare gräsbetäckt plats i nordvästra hörnet av kyrkogården. Det berättas att ett fartyg förlist bland skären utanför Göteborg med hela sin besättning som fördes hit för sin sista vila. Idag reser sig vanliga gravstenar på platsen och sanningen i det hela lär förbli en gåta.

Majkyrkan

I äldre tider var invånarna i Majorna hänvisade till Örgryte kyrka som var huvudkyrka för pastoratet. Någon egen kyrka eller gravplats hade man inte. Förhållandet till Örgryte församling var emellertid ett ständigt ämne för stridigheter och på 1700-talet ställdes krav på att Majorna skulle få bli en egen församling med egen kyrka.

Vägen till Örgryte ansågs för lång, 1784 togs därför initiativ till byggandet av en kyrka. Genom en kunglig förordning 1776 hade det föregivits att landets kyrkor hädanefter endast skulle få uppföras av sten. Inga undantag gjordes och i brist på kapital begärde man därför tillstånd att få hålla Gudstjänsterna i en materialbod belägen vid nuvarande kyrkogård. Boden var uppförd för att användas i samband med byggandet av en ny kyrka.

Detta medgavs tills dess att en ny stenkyrka uppfördes. Byggnaden som var uppförd av korsvirke kläddes med rödmålade brädor, inreddes och utvidgades med tiden. På västra gaveln restes ett litet torn.

Mariebergs kyrkogård

Mariebergs kyrkogård från huvudentrén. Bild: Per Johansson. Licens: CC BY-SA 3.0

Text: H Johan Lundin | 2008-05-23.
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

När Piraten och Bombi Bitt gästade Henriksberg

Nils Fritiof Adam Nilsson, mer känd som Fritiof Nilsson Piraten, föddes i skånska Vollsjö i Sjöbo kommun. Vollsjö är inget enhetligt samhälle, det består dels av en kyrkby och dels av ett nyare stationssamhälle beläget en bit utanför. I det sistnämnda arbetade hans far som stins och det var i denna miljö Piraten växte upp.

Vollsjö har haft en stor inverkan på Fritiof Nilsson Piratens författarskap, det är här böckernas berättelser hämtat mycket av sitt innehåll och inspiration. En annan ort som präglat berättelserna starkt är Lund, där han studerade juridik mellan 1914-1918.

Fritiof Nilsson är starkt förknippad med Skåne, Österlen och inte minst Kivik där han kom att bo under många år. Han var dock inte trogen sitt landskap hela livet. 1918 var Fritiof Nilsson färdig med sin juristexamen och fick året efter anställning på en advokatbyrå i Stockholm. Här stannade han i två år innan han fick nog och tog nattåget ner till Tranås i Skåne. Redan morgonen därpå öppnade han en egen advokatbyrå.

1929 flyttade hans hustru Karin Jerlov till Göteborg för att sätta upp en tandläkarpraktik i Lerum. Två år senare bröt Piraten upp från Tranås och flyttade till Göteborg. Här började han att arbeta för en skeppsredarefirma, samtidigt som hans skrivande allt mer började mogna.

Bombi Bitt ser dagens ljus

Fritiof Nilsson var en flitigt återkommande gäst på Henriksberg, i stadsdelen Majorna. Här satt han och skrev på det som skulle komma att bli hans debutroman, den klassiska barndomsskildringen ”Bombi Bitt och jag”.

Det finns tyvärr inte speciellt mycket skrivit om Piratens tid i Göteborg, i flera levnadstecknares berättelser nämns den inte ens. Ändå var det på sätt och vis här författarskapet tog sitt första riktiga språng, även om han hade varit publicerad tidigare och Bombi Bitt delvis var påbörjad redan nere i Tranås.

I Piratens umgängeskrets ingick bland annat författaren och reseskildraren Frank Heller. Heller var en av sin tids mest lästa underhållningsförfattare och när Bombi Bitt var färdigskriven och redo att möta publiken skickade han manuskriptet till Heller. Han blev överförtjust i berättelsen och när Piraten sände Bombi Bitt till Bonniers lät han bifoga ett rekommendationsbrev från Frank Heller (Eller Gunnar Serner som är hans riktiga namn). 1932 släpptes boken på Bonniers.

Anrika Henriksberg

Henriksberg grundades redan 1874* och tillhör de mer kända krogarna i Majorna med omnejd. Under många år var det något av ett inneställe för den gamla tidens kända Göteborgsmedborgare.

Viktor Rydberg, en av 1800-talets stora diktargestalter och medlem i Svenska akademien, var en notorisk besökare på Henriksberg. Han brukade gärna sitta uppe i tornet med ett glas portvin, russin och brända mandlar och samla inspiration. Flera av hans poetiska verk lär också vara skrivna här.

En annan som lär besökt Henriksberg var den danskfödde stadsporträttören Ludvig Messman, bland efterlämnade verk finns bland annat teckningar och akvareller från Järntorget, Klippan och Stigbergstorgets fot.

Några år senare kunde Evert Taube och trubaduren Lasse Dahlqvist synas bland gästerna.

Till Henriksberg kom också redarsocieteten i Göteborg för att äta och dricka gott tillsammans.

Det ståtliga husets arkitekt är okänd, men uppfördes i Flensburgertegel åt skräddarmästare A. H. Lind år 1862. Henriksbergs glansdagar ägde rum runt sekelskiftet 1900, men drabbades som så många andra av depressionsåren under 1920-talet.

Efter några knackiga år gjordes en större ombyggnation på 1940-talet och stället intog en populär roll i det breda folklagret.

Idag förfogar man över tre olika lokaler i huset med olika verksamheter, två på bottenplan och den under sommaren så populära Takterrassen med utsikt över Göteborgs hamn och Hisingen.

På ena sidan av huset finns en minnesplakat över författaren, uppsatt av Piraten sällskapet år 2000.

Text & Foto: Johan Lundin| 2013-01-24
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

* Vid Stigbergsliden fanns redan 1638 ett mindre värdshus. Och under 1800-talet fanns Stigbergsvärdshuset” eller ”Backlunds restaurang”. Men detta är en annan historia som vi får återkomma tilll.

Djurgårdskyrkogården – flottans gravplats

På en av Göteborgs äldsta kyrkogårdar med anor från 1700-talet, finns runt 400 gravplatser med en stor variationsrikedom beträffande gravvårdstyper från olika tidsepoker.

Djurgårdskyrkogården är Majornas minsta kyrkogård och kan idag tyckas ha en något egendomlig placering. Omgiven av höga närliggande hus, en bensinmack, ett flertal vägar och spårvagnsräls känns det heller inte som den mest rofyllda platsen. Och det är sannerligen på attraktiv mark dessa majbor vilar, säkert mer än ett bostadsbolag skulle betalat en peng för att få exploatera på den obebyggda marken om det vore möjligt. Nybyggda bostadsrätter i Majorna betingar inga små summor idag.

Anlagd i en lantlig omgivning

Djurgårdskyrkogården omtalas redan år 1786 som ”Arméns Flottas grav på kungl. Djurgården”, även om själva tomtköpet ägde rum först 1799. Då sålde kommerserådet Carl Bagge ett område kallat ”Lilla Knipelyckan” vid ”Tegelbruket” för 150 riksdaler. Köpet möjliggjordes genom 79 frivilliga bidragsgivare. Ursprungligen var det en kyrkogård för Gamla Amiralitetsvarvet, främst avsedd som begravningsplats för dess avlidna officerare. Länge gick den också under namnet ”Gamla varvskyrkogården” eller ”Amiralitetskyrkogården”.

När kyrkogården anlades rådde en mycket lantlig prägel i området. Marken man köpte hade exempelvis använts som ängsmark och endast enstaka små fastigheter fanns runt omkring.

1812 hade kyrkogården blivit för liten och ny mark behövdes inköpas. Carl Bagge släppte ytterligare mark, men denna gång till ett betydligt högre pris, 100 riksdaler. Motiveringen till det höjda priset var att han under sommaren 1811 skördat 140 lispund ”gott torrt hårdvallhö”. 1814 anläggs en mur kring den nya delen av Jonas Carlsson från Asperön, denne åtgärdade samtidigt brister i den gamla muren.

I stora drag har kyrkogården bibehållet sin struktur fram till våra dagar. Sammanlagt finns det idag runt 400 gravplatser. Och det råder en stor variationsrikedom beträffande gravvårds-typer från olika tidsepoker. De äldsta är ett par stora stenhällar av kalksten från början av 1800-talet.

Djurgårdskyrkogården

Djurgårdskyrkogården runt sekelskiftet 1900 var en omsluten och betydligt lummigare miljö än dagens kyrkogård. Bakom denna förändring ligger främst Almsjukan men också en allmänt minskad vegetation. Fotografiet är taget av Aron Jonason år 1901

En stad växer upp

Sakta men säkert började enstaka bebyggelse och verksamheter uppföras i närheten, bl.a. ett av Majornas mest illa beryktade ställe vid namn Djurgårdsvärdshuset, i folkmun kallat Helvetet. Helvetet hade sin lokal alldeles på andra sidan gatan. Och det sägs att överförfriskade gäster med jämna mellanrum vinglade in på kyrkogården där de föll omkull för en tupplur.

Några större förändringar skedde dock inte förrän i modern tid. I slutet av 1800-talet planeras vägsträckningar och kvartersindelningar. I vilken omfattning det bebyggs är oklart men under 1900-talets första hälft genomgår området kring kyrkogården en total förändring och den tidigare lantliga prägeln suddas ut. I början av seklet anläggs Djurgårdsplatsen, den plats där sedermera Shell uppförs. Alldeles intill järnstaketet lägger man spårvagnsräls. Kvartersmarken väster om kyrkogården bebyggs under 1930-talet och den i öster med högresta tegelfastigheter under 1960-talet.

Idag är det svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig hur det såg ut när Carl bagge bärgade rikliga skördar med hö och vägarna runt omkring mest påminde om stigar. Men om omgivningen förändrats radikalt, så har kyrkogården förblivit liten och behållit en hel del av sina gamla drag. Och lär förhoppningsvis göra så långt framöver också.

Anläggning av spårvagnsräls år 1938. I förgrunden syns en då nyuppförd fastighet som fortfarande ser ungefär likadan ut idag. Trähusen längre bort i bilden ersattes av en rondell och en bensinmack.

Almsjukan ger kyrkogården en ny skepnad

Helt oförändrad har naturligtvis inte kyrkogården varit genom åren. Gravstenar har bytts ut, vissa gångar har ändrats och växtlighet har kommit och gått. I synnerhet en faktor har förändrat dess skepnad markant. Kyrkogårdens vegetation dominerades tidigare av en hög almallé som fått givit vika för den skoningslösa almsjukan. Träden som troligen planterades under mitten av 1800-talet skärmade av och skapade en sluten och lummig karaktär. Även buskar och övrig vegetation är idag mer fåtalig på kyrkogården än tidigare. Resultatet har blivit en öppnare och i bland nästan kal plats. Bland dagens vegetation utmärker sig ett par stiliga hängträd, några askar, en och annan syren samt ett par rododenronbuskar.

Vackert smidesstaket

Järnstaketet med sin speciella smideskaraktär har tillkommit någon gång under 1900-talets första decennier, något oklart precis när. Huvudgrinden är dock troligen något äldre. Vid anläggningen av järnstängslet väcktes ett visst motstånd. Något annat än en stenmur ansågs inte dugligt nog. Idag är tongångarna annorlunda och vikten av att underhålla och bevara det vackra smidet har till och med varit uppe på den politiska dagordningen.

Människors syn på saker och ting förändras genom åren, och i bland ganska radikalt. Detta är lätt att glömma och en anledning god nog att tänka sig för mer än en gång i samband med rivnings- och restaureringsprojekt. Staketet står på förstärkta delar av den mur som uppfördes 1814 av murare Jonas Carlsson från Asperö.

Kapellet

Det lilla gulputsade kapellet ‘benhuset’ uppfördes 1859 men är idag helt ombyggt och har en ganska typisk 1950-talskaraktär. Ett enkelt altare står fortfarande kvar men byggnaden som sådan används sedan många år främst som förråd. Ett benhus var, som det låter, en byggnad där man förvarade uppgrävda människoben. Huruvida det gjorts här är däremot oklart.

Text & foto: H Johan Lundin | 2008-05-23
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Texten är något redigerad. Anders_S/Gamla Göteborg

När spårvägen kom till Bangatan

Året är 1938 och det råder en febril verksamhet på Bangatan i Majorna. Staden växer och så även spårvagnsnätet. På bilden ser vi ett par arbetare i full färd med att anlägga ny dubbelriktad räls som skall ta resenärerna från Stigbergstorget vidare söderut mot Majvallen, Ekedal och Godhem. När sträckan senare invigdes blev det möjligt att åka direkt från Gårda till Kungsladugård utan byte, vilket ansågs vara något av en sensation vid den här tiden. Även själva gatan rustades upp med ny gatsten och en allmän översyn, där några av husen på gatans östra sida förefaller ha rivits.

Arbetet med spårvägen hade föranletts av ganska omfattande protester, med kyrkoherde Gottfrid Klingner i spetsen. 1875 hade nämligen en lindallé planterats på gatans östra sida. Det hade skett i privat regi och träden som vuxit sig stora och lummiga genom åren var ett omtyckt inslag i den då som nu mycket brokiga gatumiljön. Fällningarna som utfördes med hjälp av bland annat en ångvält, efter beslut i stadsfullmäktige, sägs ha omfattat omkring fyrtio träd. I en enligt uppgift samtida text med okänt ursprung kan man läsa att:​

”De 22 mannarna gnodde som om det gällde livet. Marken kring trädens rötter grävdes upp, en stege restes mot stammen och en man skyndade upp och lade en kätting kring trädet strax under kronan. Kättingen fästes vid ångvälten, och så bullrade denna iväg några meter, dragande trädet med sig. Så snart trädet intagit vågrät ställning, föll ett par mannar på med såg och yxor. Småkvistar skildes från stam och grövre grenar, det hela lyftes ombord på lastbilar, den ena efter den andra. Småkvistarna kördes till gropen vid Röda sten för att brännas, medan det grövre virket togs till vara för att efter torkning användas till eldning av tjärsprutor. De knotiga rötterna forslades till olika platser för att användas som fyllningsämne.”

Den moderna tiden har gått hårt Bangatan och mycket av bebyggelsen har rivits sedan den välkända fotografen Otto Thulin riktade kameran mot Stigbergstorget för omkring 80 år sedan. De flesta av fastigheterna i kvarteret ”Vita Björn” på vänster sida var uppförda i landshövdingshusens barndom under 1880-talet. Dessa revs i början av 1960-talet av byggherre Lennart Wallenstam och hans växande bostadsbolag. Rivningarna låg helt i linje med den saneringsanda och rivningshysteri som präglade Göteborgs stad under flera decennier i mitten av 1900-talet. På platsen uppfördes i stället de vita åttavåningshus som finns kvar idag. På gatans östra sida skedde rivningarna i olika etapper och mirakulöst nog överlevde också ett par äldre trähus och några större stenfastigheter. Samtliga av dessa är idag i mycket dålig kondition och flera av dem riskerar rivning om inget görs. När det gäller de unika trähusen, så ägs dessa av Tibergs möbler.

Bangatan är en mycket gammal gata som finns omnämnd redan 1786, men som förmodligen har en ännu äldre historia än så. Då och under lång tid framöver var den mer att betrakta som en slingrande stig eller ett par hjulspår, med en sträckning något öster om dagens. Överhuvudtaget bar stora delar av gatans omgivning länge en mycket lantlig prägel, med ängar, odlingar och enstaka träkåkar. Sitt nuvarande läge kan den sägas fått 1876 då gatan iordningställdes och 1882 fick den sitt officiella namn Bangatan. Tidigare hade den hetat Banegatan efter den hundra meter långa repslagarbana som legat här sedan 1700-talets första hälft och som ingått i Gathenhielmska husets ägor. Under segelfartygens dagar var detta ett viktigt hantverk för en stad som Göteborg och i anläggningen som var i drift fram till 1870-talet tillverkades tågvirke som rep och trossar.

Text: H Johan Lundin | 2016-03-29
Foto: Otto Thulin
Fotokälla: Göteborgs stadsmuseum

Licens: CC-by-NC-SA

Referenslitteratur:
Baum, Greta. Göteborgs gatunamn 1621 t o m 2000. Tre böcker, 2001.
Blomberg, Gunnar W. På mammas gator. Tre böcker, 1991.
Garellick, Robert. Bilden av Göteborg II: Färgfotografier från 1910-1970. Robert Garellick Förlag, 2008.
Garellick, Robert. Göteborg före grävskoporna. Robert Garellick Förlag, 1998.
Lindstam, Carl Sigfrid. Göteborgs gatunamn. Göteborgs Drätselkammares Gatunamnsberedning, 1945.
Rosén, Axel & Österström, Karl (red). Gamla majpojkars förbunds skriftserie XII. Gamla Majpojkars förbund, 1968
Öhnander, Bengt A. Bangatan upp och ner. Göteborgsposten Västnytt, 1994.

Majornas IK

Majornas Idrottsklubb (Majornas IK, MIK) grundades 1916 som en fotbollsklubb. Någon koppling till en föregångare med samma namn som grundades 1891 är inte känd. Med åren kom det att bli en mångsidig klubb med aktiviteter inom handboll, fotboll, orientering, cykel, bandy, korgboll, friidrott, bowling och skidor. Föreningen har ett flertal SM-guld i handboll och var en gång i tiden Sveriges största cykelförening. 

Det var den 8 augusti 1916 som fjorton ungdomar samlades på Café West City vid Nordhemsgatan. Några av dem hade redan tidigare varit med och drivit de båda små och kortlivade föreningarna IK Star och IK Ready. Den nya föreningen döptes först till Djurgårdens Idrottsförening efter Djurgårdsgatan, Djurgårdskyrkogården och Djurgårdsskolan. Riksidrottsförbundet motsatte sig emellertid detta med hänvisning till det gamla anrika Stockholmslaget och namnet Majornas IK antogs.

Majornas IK hade förstås ursprungligen sin bas i Majorna, men någon självklar samlingsplats hade de inte under sin första tid. I brist på egen klubblokal så blev Kafé Cape Race i Stigbergsliden något av klubbens hemvist. Här brukade medlemmarnas träffas och dricka kaffe, spela schack och planera för framtiden. Här hölls också klubbens sammanträde innan de flyttades till Mattsons Konditori på Plantagegatan i Olivedal och senare till Idrottsgården på Heden. Årsmöten och större sammanträden förlades i allmänhet i någon av Arbetarföreningens salar men även i Björngårdsvillan och Palatskaféet vid Järntorget.

Klubben fick en ganska bra start som fotbollsklubb och gjorde sig snart lokalt kända för sitt fina spel. Klubbledningen var redan från början måna om att spelarna skulle hålla i gång även vintertid. Därför kördes regelbundna gymnastik- och konditionspass i Djurgårdsskolans gymnastiksal men en bit in på 1920-talet flyttades verksamheten till Västra Reals rymligare gymnastiksal. Fotbollslaget tränade i regel på gamla klassiska Karl Johanstorg och efter en tid även på den då nybyggda Slottskogsvallen. Matcherna ägde däremot oftast rum på Karl Johanstorg. 1921 försökte klubben  arrendera en bit mark utmed Djurgårdsgatan av staden för att kunna iordningsställa en ny fotbollsplan. Det hela rann ut i sanden och 1925 flyttade laget till en träningsplan vid Gamla Ullevi där de sedan höll till i många år.

Föreningens vice ordförande Gösta Bergqvist fick ganska direkt upp ögonen för att en del av spelarna hade talang inom sprintgrenen och på dennes initiativ hamnade friidrott tämligen omgående också på programmet. 1922 valde ledningen ändå att dela klubben i två separata sektioner med egen ekonomi. En för fotboll och en för friidrott.

 1923 togs orientering upp på Majorna IK´s program och mycket snart hade de etablerat sig som en av stadens främsta orienteringsklubbar.  En stor del av framgångarna berodde på eldsjälarna och ledarna Agne Blomgren och Arthur Niklasson. Båda var aktiva och duktiga orienterare och Niklasson var med när klubben sprang hem sin första DM-titel i Budkavle 1933.

En annan orienterare som var med 1933 var den unge Walter Hirseman. Hirseman var aktiv under många år och kom att bli en av klubbens och Göteborgs främsta orienterare på sin tid. Under en tävling mellan elitorienterare från Göteborg och Borås den 31 oktober 1947 tog emellertid allting plötsligt slut. Hirseman, som var en av favoriterna, närmade sig slutet och hade just passerat sista kontrollen när han plötsligt segnade ner mot marken och blev liggande. Trots snabb hjälp slutade den blott 33-årige orienteraren sina dagar ute i skogen. En annan av klubbens riktiga talanger som bör nämnas är Lennart Lorenszon, som bland annat tog ett par fina placeringar i SM.

Den 9 december 1924 bildade Majornas IK en cykelsektion som snart växte och blev Sveriges största. Under en period runt 1930 var klubben under ledning av den driftige ledaren Agne Blomgren en av landets främsta cykelföreningar med Lorentz Rydén som den stora stjärnan. 1927 var han uttagen att representera Sverige i VM men kunde tyvärr inte ställa upp. Även den yngre brodern Arne Rydén var en framgångsrik cyklist med fyra junior-DM och sju senior-DM på meritlistan. Majornas IK skördade stora framgångar, inte bara med bröderna Rydén, och snart fick Cykelförbundet upp ögonen för klubben och 1935 fick MIK arrangera SM i 50 km. Majornas IK stod nu på sin topp, överlägsna sina västkustkonkurrenter och utan tvekan en av landets allra bästa cykelklubbar.

Längtan efter en egen klubblokal var som i alla föreningar stor och efter en del besvär lyckades klubben till sist hyra in sig i en lokal på Sprängkullsgatan som blivit ledig efter Restaurang Gastrea. Nu hade man en äntligen en egen plats att anordna fester, hålla sammanträden och spela bordtennis. Hit kunde medlemmar från de olika sektionerna söka sig och för cyklisternas del flyttades all utrustning från gymnastiksalen i Majorna och nu kunde man ostört cykla på sina träningscyklar. 1937 lyckades cykelsektionen även att hyra en stuga i Hindås.

Fast mer än något annat kom Majornas IK att skapa sig ett namn inom handbollen. Och när handbollen började uppta allt mer av eldsjälen Blomgrens tid tvingades klubben, delvis i brist på ledare, att lägga ned den framgångsrika cykelverksamheten år 1939. Den nybildade föreningen Majornas Cykelklubb tog över cyklisterna, men då hade redan flera av de riktigt stora åkarna som Arne Rydén och Arne Carlsson lämnat. Majornas Cykelkubb blev antagligen mycket kortlivad, då det i det närmaste inte går att finna någon information om dess framtida öde.

Under 1930- och 40-talet tillhörde  klubben landets främsta inom handbollen. De tog bland annat hem en lång rad seniormästerskap i de svenska mästerskapen, såväl inomhus som utomhus. Bara en handfull lag har tagit fler SM-guld än Majornas IK och fortfarande innehar klubben en hedrande plats i svensk handbolls maratontabell. Sitt första SM-guld tog Majornas IK inomhus 1935. Därefter följde en enorm framgångsvåg med guld 1940, 1942, 1943, 1944, 1945 och 1946. I utehandboll, som spelades med elva man på plan, tog de hem ännu fler mästerskap med guld 1942, 1943, 1945, 1955, 1956, 1957, 1958 och 1959.

Under 1960-talet började föreningen få allt svårare att hänga med i toppen och efter att ha sladdat ordentligt i ett par år åkte de ur högsta serien 1964 för att aldrig mera återvända.

Majornas IK har förstås haft en lång rad duktiga och framgångsrika spelare. Flest matcher gjorde målvakten Rune ”Gummi” Nilsson och Stig Hjortsberg som båda spelade över 240 matcher i högsta serien. Båda var även framgångsrika landslagsspelare och Hjortsberg var bland annat med om att spela hem ett VM-brons 1938. En annan talangfull spelare från Majornaklubben var Nils Ekeroth som var med när Sverige vann VM-guld 1958 i dåvarande Östtyskland. Den siste spelaren från Majornas IK som nådde en framträdande roll var Bengt Johansson med ett VM-brons 1961 och VM-silver 1964.

 I början av 1950-talet gjordes försök att etablera en bas för klubben i Ungdomens hus vid Timmermansplatsen i Majorna (ungefär kring nuvarande Karl Johansgatan 90). På så vis hoppades man locka till sig fler ungdomar till föreningen. Denna satsning slog dock aldrig riktigt genom och successivt kan föreningen sägas ha förlorat sin relation till stadsdelen Majorna.

Inte bara klubblokalsfrågan har gjort tillvaron lite flackig och splittrad. De olika sektionerna har också av naturliga skäl hållit till på olika platser. Under de första åren fick friidrottarna släpa sin utrustning från Majorna till Margretebergsfältet, de höll också till i Djurgårdsskolans gymnastiksal och senare på Slottskogsvallen. Orienterarna har av logiska skäl sökt sig ut i skogarna och alltid varit rörliga. Och på så vis har de också hållit sig lite för sig själva. Fast även orienterarna sökte efter något fast i tillvaron och 1950 kom de över en tomt ute i Hindås där en klubbstuga iordningställdes av en gammal byggbarack som inköptes och transporterades dit med lastbil. Fotbollslaget har som nämnt varit verksamma både i Majorna och inne i staden. Bowlingsektionen som startades 1963 höll under många år till i Stigbergshallen men spelade senare sina matcher i Partille Bowlinghall. För handbollslagets del har arenorna skiftat genom åren men idrottshallen Valhalla var hemmaplan i slutet av den tid som sektionen existerade.

Idag för Majornas IK en ganska blygsam tillvaro och sysslar med friidrott och handboll. Så sent som 2009 hade de även sektioner för fotboll och bowling även om inget fotbollslag fanns sen 2006. Majornas IK hade 2009 en liten föreningslokal i Flatås.

Originaltext av Johan Lundin från majorna.nu. Redigerad och förkortad av Anders Svensson/Det gamla Göteborg.

Åhmanssonska gården

Åhmanssonska gården är en av få överlevande köpmansgårdar i Majorna. Den enda som helt finns kvar är Olssonska gården medan endast huvudbyggnaden av sten finns kvar av Åhmanssonska gården.

Åhmanssonska gården uppfördes troligen 1862 åt handlande Carl Albin Borgström f. 1807, efter att en förödande brand härjat i området. Vad gården kallades vid den här tiden får vara osagt, men huset fungerade som kombinerad handelsbod och bostad åt familjen och innefattade även flera ekonomibyggnader samt en stor trädgård som sträckte sig ända bort till nuvarande Djurgårdsskolan. Under 1870-talet kompletterades bostaden även med en glasveranda på innergården. Idag finns inga synliga spår efter Borgströms handelsbod, men en sedan länge försvunnen dörr till butiken skall ha legat mot någon av gatorna.

När huset byggdes upptog egendomen en del av tomtplatserna Kronhjorten och Columbus samt hela Sankt Göran. Det var säkerligen en fastighet som drog till sig mångas blickar, inte bara för dess storlek, vid den här tiden var det nämligen mycket ovanligt med stenhus i Majorna. Troligtvis är det ritat av Victor von Gegerfelt, stadsarkitekt i Göteborg mellan 1872-1896 och en av stadens mest inflytelserika byggnadsformgivare efter 1848.

Egendomen, som låg alldeles i närheten av där branden bröt ut, bestod vid den här tiden av ett större bostadshus i två våningar samt en mindre bostad och hela sju andra byggnader med olika funktioner och storlekar. Husen var precis som grannfastigheterna uppförda i trä. Några byggnader kunde visserligen räddas, men huvudbyggnaden mot vägen, ett spannmålsmagasin, en källare samt vagn- och vedbod ödelades.

Hur Borgströms ställe på Allmänna vägen såg ut före branden och när det var uppfört är inte känt. Man kan emellertid anta att det varit en förhållandevis finare egendom även i äldre tider, dels för alla tillhörande byggnader men framförallt vittnar en rad prominenta invånare om det. Under 1840- och 50-talet bodde bland annat sjökapten Lars Svensson f.1801, garverifabrikör O. A. Brockman f.1813, slaktarmästare Olof Andersson f. 1802 och sjökapten B. Hjärne f.1809 i de båda bostäderna.

Egendomen hamnade under 1870-talet  i repslagarfabrikör Charles Åhmanssons ägo och det är efter honom huset fått sitt namn.

På 1900-talet försvinner många av de gamla gårdarna som tidigare satte så stor prägel på Majorna och Allmänna vägen. Även för den Åhmanssonska egendomen stundade förändringar.

Åhmanssonska gården

Åhmanssonska gården i början av 1900-talet

Under 1900-talets början fungerade stället fortfarande som bostad, men med ett delat ägarskap. Adressen Allmänna vägen 20 A ägdes 1903 av charkuterihandlare R Gustafsson och 20 B av fröken Augusta Ch. Börjesson. Úppgifterna är mycket sparsamma, men under en period i början av 1900-talet drevs det även  trädgårdscafé inne på själva gården. Förmodligen har verksamheten, som hade öppet under sommarhalvåret, drivits av någon som varit bosatt i huset.

Vid tiden runt sekelskiftet minskade den väldiga trädgårdens storlek i samband med att Kommendörsgatan började planeras och läggas ut. En stor del av den fanns dock kvar fram till 1915 då tomten styckades av och bebyggdes med de landshövdingehus vi ser på gatans östra sida idag. Vi denna tid hade Göteborgs stad köpt fastigheten Någon länga och gårdshus stod kvar på själva gårdsplanen ytterligare ett tiotal år innan även dessa revs.

1919 ställdes huset i ordning för att bli Göteborgs stads första yrkesskola och under beredskapsåren startades på initiativ av flygvapnet en flygmekanikerskola här. Det var en eftertraktad, tvåårig utbildning som gick att söka direkt efter folkskolan. Det måste ha varit en lite märklig syn, för på gårdsplanen placerades under kommande år en rad olika flygplan. Det första planet som togs dit var en B4 Hawker Hart, ett gammalt störtbombflygplan som tjänstgjort vid F6 i Karlsborg. Här stod senare en J11 (Fiat Cr 42), det var ett italienskt jaktflygplan från Kungliga Göta flygflottilj i Säve. Strax innan flygskolan avvecklades stod en Saab J21, Tvestjärten kallad, uppställd på gården.

Under början av 1950-talet ändrade flygvapnet sin utbildning och skolan i Majorna hamnade under kommunal förvaltning. Den gjordes nu om till en 2-årig yrkesskola för motormekaniker och 1-årig för verkstadsmekaniker.

Själva verkstaden var inredd i fastighetens bottenplan med svarvar, fräsar, motorer och diverse vertyg. På ovanvåningen låg omklädnings- och lunchrum och i ett numera rivet hus på innergården hade teorisalen förlagts. I det huset höll även skolans vaktmästare till. Gårdshuset var av gammalt datum och hade i äldre tider tidigare använts som bostadshus. Dess ålder är inte känt, det kan ha uppförts samtidigt som själva huvudbyggnaden men det förefaller inte helt omöjligt att det fanns här redan före branden 1862. Huset fanns fortfarande kvar under 1960-talet.

Under slutet av 1980-talet lät Familjebostäder renovera och anpassa fastigheten och dess tomt för dagisverksamhet. Den ganska ovårdade grusplanen inne på gården snyggades till och pryddes med en flaggstång och en lekplats. Men framförallt krävdes ett omfattande arbete invändigt för att klara kraven. Den som ansvarade för detta var arkitekt Anders Bellander. Tyvärr fanns i princip ingenting av den gamla bostadsinteriören kvar efter att de olika tekniska utbildningarna varit här, vilket förstås även gäller idag. Trappan upp till ovanvåningen skall dock vara original.

År 2003 när en ny förskola flyttade sin verksamhet till Åhmanssonska gården upptäcktes dålig luft i fastigheten. Denna blev sedan successivt sämre och 2007 togs beslut om att stänga verksamheten efter att allvarliga fukt- och mögelskador hittats under golvet.

Strax före jul två år senare ockuperades huset en kort tid av en grupp som tyckte det borde stå öppet för de hemlösa under julhelgen, de döpte huset till ”Allmänna huset” . Efter en dialog med hyresvärd och polis avlägsnade man sig dock snart och sedan dess har huset stått tomt.

Åhmanssonska gården 2012

Åhmanssonska gården 2012. Foto: Johan Lundin

Idag är huset återigen ombyggt till bostäder och två nya hus har byggts på den kvarvarande delen av tomten.

H Johan Lundin/Majorna.nu

Utdrag ur text från Majorna.nu. Textutdraget är redigerat,  förkortat och försett med tillägg.

Charles Åhmansson

Charles Åhmansson

Charles Åhmansson

Charles Åhmansson var inflyttad Göteborgare, född den 12 december 1822 i Kullerstad socken utanför Norrköping. Han gifte sig med Johanna Dahlström, dotter till ägaren av Gathenhielmska huset och repslageriet på Bangatan. Paret var till en början bosatta inne i själva Göteborg, men flyttade till Majorna i slutet av 1857 eller tidigt 1858.

De bodde under flera år på Stigbergstorget i ett hus som brukar gå under beteckningen ”Sjögrenska fastigheten” eller ”Sjögrenska gården”. Den ståtliga egendomen var belägen ungefär där Bengans skivhandel finns idag och var på sin tid Majornas största fastighet. Själva gården ägdes av bagaremästare Carl Wilhelm Sjögren.

När Åhmansson övertog den egendom på Allmänna vägen som idag kallas Åhmanssonska gården efter handlande Borgström så fick bostaden ett delvis annorlunda utseende, bland annat lät han mura igen dörren till handelsboden så att fasaden mot gatan fick en annan karaktär. Möjligen var det också i samband med detta som huset fick en veranda inne på gårdssidan.

Under segelfartygens epok var repslagare ett viktigt hantverk och i Majorna har det genom åren funnits ett flertal olika repslagarbanor. En av dem var belägen vid nuvarande Slottsskogsgatan, strax söder om Gröna Vallen. Repslageriet som grundats 1805 av Jonas Klint gick under namnet Klintens bana. Det var en ganska långsmal bana som mätte drygt 140 meter.

I mitten av 1800-talet drevs reparebanan av C.F. Höglund innan den så småningom hamnade i fabrikör Charles Åhmanssons ägo.

Den långa repslagarbanan fanns kvar som ett lite udda inslag i stadsbilden ända fram till 1928 då den revs. Även en tillhörande maskinhall och fabrikens höga skorstenen revs för att göra plats åt bostäderna vid nuvarande Häger- och Tranegatan.

Åhmansson hade även intressen i repslagarebanan vid Bangatan. Banan ägdes av Dahlströms arvingar, men av allt att döma var det den ingifte Charles Åhmansson som i huvudsak skötte affärsverksamheten.

Förutom repslageri så hade Åhmansson även mer direkta intressen i sjöfarten och redade flera olika fartyg. Han var också handelsman och hade en butik belägen vid Skeppsbron inne i staden.

Charles Åhmansson hade flera förtroendeuppdrag i samhället, bland annat som suppleant i Sjökaptensföreningen, ledamot för brandstodskommitén, kommunalfullmäktige i Göteborg och sparbanken vid Stigbergstorget. Han verkar också ha engagerat sig en del i skolfrågor i Majorna.

Charles och Johannas äktenskap resulterade i åtta barn mellan åren 1855-1872. Flera av dem dog dock av olika anledningar i ganska unga år.

Äldsta dottern Carolina Åhmansson gifte sig 1879 med George Douglas Kennedy, den siste varvsdisponenten på anrika Gamla varvet vid Stigbergstorget. En mer tragisk historia följde sonen Eric Åhmansson. I januari 1883 drunknade han vid ett ställe som förr gick under namnet Sågegrund, som ska ha legat någonstans vid älven nedanför Karl Johans kyrka. Vad som inträffade är inte känt, men kanske höll inte den nyckfulla isen för den stackars pojken. Fadern lät i samband med detta instifta ”Åhmanssonska stipendiet” på skolan där pojken gått.

I september 1894 avlider fabrikör Charles Åhmansson, drygt 70 år gammal. Det var då en förmögen man som förutom bostad och sparat kapital efterlämnade stora varulager, aktieinnehav och dessutom en sommarstuga på Styrsö. Änkan Johanna Åhmansson levde fram till januari 1902, men var under dessa år bosatt på annan plats i Göteborg. Paret Åhmansson, samt två av deras tidigt bortgångna barn, vilar i en familjegrav på Djurgårdskyrkogården i Majorna.

H Johan Lundin/Majorna.nu

Utdrag ur text från Majorna.nu. Textutdraget är redigerat och förkortat.

Segelfartyg som Charles Åhmansson var huvudredare för

  • Anna, slup
  • Caroline, skepp på 346 läster, senare 309 läster. Byggt 1856 på Svartviks varv. reparerat 1866. Köpt från Jam. Dickson & Co, sannolikt 1867. Sålt någon gång i början av 1870-talet innan 1873. 1 Befälhavare H. Cronhamn
  • Carolina Mathilda, skonert på 34 läster. Byggd 1868 i Sjötorp och såld någon gång i början av 1870-talet innan 1873. Befälhavare S. Johansson.
  • Ellen, brigg på 98 läster. Byggd 1858 i Vänersborg. Troligen såld 1874. Befälhavare J. Larsson och C.J. Hansson.
  • Fortuna, skepp på 135,5 nyläster. Byggt i England, Reparerat 1869. Sannolikt inköpt 1869 och troligen sålt 1874. Befälhavare J.E. Pretorius och J.O. Lövqvist
  • Jedderen, galeas på 13 läster. Byggd 1862 i Göteborg. Sannolikt inskaffad 1868 och såld någon gång i början av 1870-talet innan 1873.
  • Hindiborg, skepp på 718 ton, från 1880 på 696 ton. Byggt 1866 i Waldsbro som Elodin A. Kennedy. Reparerat 1880. Köpt från Benjamin Olsson, sannolikt 1880. Troligen sålt 1884. Befälhavare B.C. Börjesson.
  • Richard Cobden, skepp på 395 ton, från 1882 på 295 ton. Byggt i Brevig, Norge, år 1847. Köpt från O.B. Eriksson i Onsala, sannolikt 1882. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare P.J. Larsson.

Källa: Sveriges skeppslista 1837-1885, Sammanställt av Anders Svensson.