James Dickson & Co

Del 18 av 21 i serien 1800-talets handelshus

James Dickson & Co grundades 1816 av James Dickson (1784-1855) som innehade 5/12 och hans äldre bror Robert Dickson (1782-1858) med 3/12. Delägare var även den tredje brodern Peter Dickson som bodde i London och innehade 4/12. Redan från start kom firman att inrikta sig på trävaruexport även om firman genom övertagande av den järnexportverksamhet som tidigare bedrevs i Robert Dickson & Co under 1820- och 1830-talen var en av de större järnexportörerna i Göteborg. Kring 1850 upphörde firmans järnexportverksamhet.

1820 förvärvades andelar i DejeforsForshaga vattensågar vid Klarälven i Värmland och en såg i Trollhättan arrenderades. 1844 inköptes Edsvalla bruk med vidsträckta skogar vid Norsälven varefter vattensågarna byggdes ut.

Förutom uppköpen i Värmland köpte firman snart också skogar och sågar i Norrland. 1826 köptes Matfors såg och 1832 lastagpelatsen Svartvik vid Ljungan, 1838 Baggböle såg och lastageplatsen Holmsund vid Ume älv, Gideå såg och Husum lastageplats vid Gideälven 1846. De byggdes därefter ut kraftigt.  Slutligen anlades lastageplatsen Sandarne och ångsågen Askesta vid Ljusnan år 1852. Bolaget byggde också en 8,9 km lång normalspårig järnväg mellan Askesta och Sandarne, Marma-Sandarne Järnväg (MaSJ). Stickspår och industrispår utgjorde ytterligare 6,7 km. Järnvägen hade fram till 1923 ingen koppling till någon annan järnväg.

I Göteborg hade företaget en brädgård, mellanlager och omlastningplats vid Majviken i Majorna där det sågade virket väntade på att exporteras. Allt virke märktes efter 1832 med märket Svartvik oavsett var det sågats. Företaget hade också kontor i Atlanticahuset i centrala Göteborg och under lång tid på Östra Hamngatan 17. Förutom att vara ett sågverksföretag var James Dickson & Co också ett av Göteborgs större rederier, kanske det största i konkurrens med J.G. Grönvall & Co.

Vid mitten av 1800-talet hade firman skeppen Robert Dickson, Kronprinsen, Oscar I, Caroline, Elisabeth, Charlotte, Cecilia, Ocean, Danube, Miltiades och Bloomer samt briggarna Prinsessan Louise och Eleonore. rederiverksamheten avvecklades på 1860-talet.

Rederiverksamhet, skeppsbyggeri och järnexport sköttes främst av Robert Dickson medan James Dickson främst var ansvarig för trävaruhandeln vid kontoret i Göteborg. James Robertson Dickson, son till den äldre brodern, var från 1836 ansvarig på plats för sågverken i Norrland. Kontorshuset i Majviken finns kvar där än idag. Från 1840 var även James Robertson Dickson och James Jamesson Dickson delägare i firman. 1850 blev även Oscar Dickson, yngre bror till James Jamesson Dickson delägare. 1849 efterträddes James Robertson Dickson av Oscar Dickson som chef för de norrländska sågverksindustrierna. Han flyttade dock ner till Göteborg när fadern dog år 1855. Därefter leddes verksamheterna i Norrland av lokala disponenter som inte tillhörde familjen.

Dicksons kontor i Majviken
Dicksons kontor i Majviken

Efter brödernas död 1855 respektive 1858 övertog James Dicksons två söner, James Jamesson Dickson (1815-1885) och Oscar Dickson (1823-97), ledningen för firman medan James Robertson Dickson (1810-73) lämnade firman när hans far dog 1858. Ansvarig för att anlägga företagets anläggningar vid Ljusnan var Oscar Dickson.

1856 såldes de värmländska sågarna Dejefors, Forshaga och Edsvalla med stor förtjänst. På 1870-talet anlades en ångsåg vid Svartvik varvid Matfors vattensåg lades ner. Firman sålde också anläggningarna i Gideå och Husum till en grupp företagare med göteborgsfirman Olof Wijk & Co i spetsen år 1879. Dickson var trots dessa försäljningar fortfarande Sverige största sågverks- och trävaruföretag med en skeppning av 45 000 standards per år på 1880-talet. Näst störst var Stora Kopparbergs Bergslags AB med 33 000 standards.

År 1869 blev James Fredrik Dickson delägare i familjefirman och för första gången blev också en person som inte var från familjen delägare. Det var Mårten Waern från en annan rik Göteborgs-familj.

1877 ombildades företagets sågverksverksamhet i Sundsvallsområdet till ett aktiebolag, Svartvik AB med totalt 360 aktier varav James Jamesson Dickson ägde 132 och Oscar Dickson 162. Även Mårten Waern var en stor delägare. Från 1883 ägdes anläggningarna i Hälsingland och järnvägen MaSJ av Sandarne AB som ägdes av Dicksons. James Jamesson Dickson överlät med tiden sitt ägande till sonen James Fredrik Dickson.

1891 såldes Svartvik AB  till ett konsortium lett av G.P. Braathen. 1896 såldes Baggböle-Holmsund till ett konsortium med bl.a. G.P. Braathen samt bröderna Frans Kempe och Seth M. Kempe som därefter lade ner sågverket i Baggböle. 1897 såldes Sandarne AB till brittiskägda  Bergvik och Ala AB genom förmedling av Louis Fraenckel och Stockholms Handelsbank. Dickson hade därmed avvecklat hela sin sågverksverksamhet och firman nedlades också därefter. G.P. Braathen hade också intressen i Trävaru AB Dalarne i Göteborg.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas historia, 2007
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996
Göran Hägg, Svenska förmögenheter, 2013

Serienavigation<< G.H. Hegardt & CoUngewitter & Co >>
Advertisements

6 svar till “James Dickson & Co”

  1. Pingback: J.G. Grönvall & Co | Det gamla Göteborg

  2. Pingback: Göteborgs järnexport 1730-1910 | Det gamla Göteborg

  3. Pingback: Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea | Det gamla Göteborg

  4. Pingback: Göteborgs segelfartygsrederier på 1800-talet | Det gamla Göteborg

  5. Pingback: James Dickson & Co som rederi | Det gamla Göteborg

  6. Pingback: Familjerna Landgren och Kennedy som segelfartygsredare | Det gamla Göteborg

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.