Majviken

Näst intill Majnabbe ligger en lastageplats med namnet Majviken. Den omtalas också i handlingar från 1700-talet och från en kungörelse om egendomens försäljning av 1767 har jag antecknat, att en superkargör Anders Gadd då ägde den.

I nämnda kungörelse beskrives Majviken sålunda:

“En wacker Manhusbygnad, för några år sedan upförd, af timmer, klädd och målad utantil, och bestående af twenne wåningar; uti den undra finnes brygghus med innemurad panna, bagarstuga, kök, twenne förstugor samt twå kamrar och en sal, fulkomligen inredda med tapeter, fenster, dörar, kakelugnar m. m.; och uti den öfra äfwen twenne förstugor, en större och en mindre sal, tre kamrar samt en alkåwe, allesamman, likasom underrummen, fulkomligen inredda; twenne trappor äro mellan öfra och nedra förstugorne; på winden, hvilken är försedd med brutet tak, finnes et par kläde-kamrar afskiftade; och under bygningen är källare.

En Flygel-bygning, bestående af 3 rum och wind, äfwenledes klädd utantil.

En liten Wedgård med port, hwarwid man ser wedboden, samt en stor wagnbod, med twenne portar åt landswägen.

Nedanför huset, åt Älfwen, är anlagd en Trägård, uti hwilken finnas planterade diverse utländska frukt-trän, utom att där wäxa allehanda jordfrukter.

Gent öfwer landswägen är Ladugården, med brutet tak, bygd af trä, bestående af bod, wagnbod, ett stort westerhus, stall för 5 hästar, ett fähus för 5 kor, ett hönshus, och där ofwan uppå tilräckeliga hö-rännen; gården är stor, och på den samme finnas jämwäl smärre hönshus.

Tätt wid Ladugården är en stor Köksträgård med en ansenlig dam försedd, uti hwilken Rudor finnas planterade.

Där ofwanföre är en Äng, til 16 à 20 stackar Hö, med stengärdesgård innehägnad.

Både Man- och Ladugården är wäl instängd, med höga plank och nödige portar.

Nedanför trägården, på stranden, är anlagt et stort Sillsalteri, bestående af en stor sillebod i 3 längor, hwardera 50 alnar lång, bygd på stenkar; imellan salteriet och trägården är en fast Brygga på stenpelare; och utanför salteriet äfwen en Brygga.”

Den i kungörelsen omnämnda trädgården gick förmodligen över Svinberget, som den lilla kullen vid Kusttorgets norra sida sedan gammalt kallas, fram till Allmänna vägen. Ett stycke av densamma ligger än i dag inklämt vid nedgången till Majviken, mellan Bark & Warburgs fabriksbyggnader och Svinbergets hus, och är med sin kuperade terräng, sina villor och sitt vackra lusthus en verklig idyll.

I förra delen av 1800-talet kom egendomen i det Dicksonska handelshusets ägo och användes av denna dels till brädgård, dels till varv, där de Dicksonska skutorna reparerades. Under träexportens mest lysande skede i Göteborg lagrades kolossala massor av virke, uppradat i väldiga staplar, och så snart våren kom med öppet vatten och seglation, blev det ett liv och en rörelse som fortsatte till långt fram på hösten.

När kommerserådet James Dickson kom dit ut för att inspektera, bebodde han andra våningen av Majvikens huvudbyggnad, eller densamma som nu bebos av Bark & Warburgska bolagets chef.

Betzensgatan

Betzensgatan ner mot Bark & Warburg.

Efter Dicksönerna innehades Majviken av grossh. J. W. Wilson, vilken härifrån bedrev sin trävarurörelse, och år 1888 inköptes egendomen av Bark & Warburgs träförädlings-aktiebolag, vilket hitflyttade sin rörelse från Första Långgatan. Hela markområdet befinnes emellertid nu i stadens ägo och över en del av den gamla trädgården skall i sinom tid den nya Oskarsgatan dragas fram.

I hörnet vid Majvikens nedgång finns ett gammalt hus benämnt Klampargården, till dels bebott av förmän och arbetare i Majvikens brädgård, och därintill ligger Majornas brandstation med en brandbil och sju mans besättning under en brandmästare.

Framför Majnabbe och brandstationen öppnar sig Kusttorget, vilket av ålder varit saluplats för de västra socknarnas lantmannaprodukter, och vid torgets norra sida det ovan nämnda Svinberget. Varför det kallas så kan man lätt räkna ut, men varför vederbörande benämnt den för övrigt mycket idylliska vägbiten dit Vinbergsstigen, är litet svårare att komma under fund med.

Kanske de som bodde där, när namnförändringen beslöts, hade samma mening som innevånarna i husen vid gamla Sillgatan: att det inte var trevligt att bo vid en gata med ett sådant namn och ett sådant rykte och därför krävde gatunamnets ändring till Postgatan. För innevånarnas på Svinberget vidkommande får jag erkänna, att deras skäl för ändringen var ganska plausibelt och därför företogs naturligtvis ändringen. Men den gamla jordebokens tomtbeteckningar hade bestämt erbjudit ett mera passande namn på den lilla gatubiten.


Upptäck mer från Göteborgs historia

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Ett svar på ”Majviken”

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.