Nicolaus Sahlgren och Alströmarne

Nicolaus Sahlgren föddes i Göteborg den 29 mars 1701 och var son till  rådmannen därstädes Nils Persson Sahlgren och Sara Hervegh. Han gick i skola i Göteborg, men sändes vid 16 års ålder till Holland.

Där förde lyckan honom tillsammans med den frejdade patrioten Jonas Alström — sedan adlad Alströmer — som med vänskap omfattade den förhoppningsfulle ynglingen, helst de båda delade den önskan ”att hos oss upplifva den anda, som gjorde det forna Tyrus och Carthago så  blomstrande.”

Genom Alströms försorg erhöll Sahlgren plats på Tietzens & Schröders handelskontor i Amsterdam, där han kvarstannade till 1724, då han återvände till Göteborg, hvarest han sammanträffade med Alström, som samtidigt lämnat London för  att åter bosätta sig i Sverige.

Efter att i Alströms sällskap ha besökt vårt lands förnämsta handelsplatser och bergverk, företog Sahlgren i slutet af 1726 ånyo en resa till England och utsträckte år 1728 färden till Frankrikes hufvudstad och Medelhafshamnar, intill dess under följande året hans moders timade död återkallade honom till Göteborg, där han nu bosatte sig.

Brodern, kommersrådet Jacob Sahlgren, politieborgmästare i nämda stad, och svågern, grosshandlaren Jöns Holst, båda förmögne män, understödde den unge köpmannen, som snart genom flit, redbarhet och kunskaper vann stort förtroende samt erhöll de flesta och bästa utländska kommissioner, hvarigenom han grundlade sin stora förmögenhet.

Redan under de första åren af sin köpmannabana uppgjorde han och Alström planen till ett vestindiskt handelskompani.

Ett fartyg utrustades för ändamålet och anlände till en ö, benämnd Barima, belägen ej långt från Orinocoflodens mynning. Öns innevånare hyllade svenska kronan och indianhöfdingen ikläddes svensk uniform samt ”visade all aktning för svenska flaggan”, men mera vet man icke om detta företag, ”emedan tidens omständigheter ej tilläto dess fullkomnande”.

Däremot vann det Ostindiska kompaniet i Göteborg, som oktrojerades af konungen den 14 juni 1731, större framgång. Sahlgren var den egentliga driffjedern härtill och valdes 1733 till kompaniets direktör, hvilken befattning han med nit och skicklighet förestod i 35 år eller till 1768, då det första bolaget upplöstes.

Sedan han 1750 fått konungens tillstånd att besitta frälsegods, köpte han 1754 i Halland Gåsevadholm af amiralskan Macleans sterbhus samt i Elfborgs län sätesgårdarna Koberg, Hede och Stora Alfhem, med underlydande gods, 91 förmedlade mantal. Vid skötandet och förbättrandet af dessa egendomar ådagalade han samma ihärdighet och omtanke som i sina handelsföretag.

År 1772, då Vasaorden instiftades, blef han i första ordenskapitlet utnämnd till kommendör och samma år kallad till ledamot af Vetenskapsakademien.

Eljest mottog han ingen titel, ej heller erbjudet adelsskap, alldenstund han, såsom han själf sade, från att vara den förste i sitt eget stånd ej ville bli den siste i ett annat.

Justitiekansleren Liljestråle yttrar i sitt åminnelsetal inför den nämnda akademien om Sahlgren:

Sahlgren var af reslig växt, manligt och allvarligt utseende, hans ögon klara och utmärkte ej mindre en tänkande ande än godhet och ädelmod. Han älskade en stilla och ordentlig lefnad, allt hans verk var städadt, och hans outtröttliga arbetsamhet, som uträttade allt i sin rätta tid, fogade hans ärenden i ett godt och afpassadt skick, så att han väl fullbordade, hvad hans riddarevalspråk innebar: idoghet och försigtighet. Ingen lidande gick ifrån honom ohulpen, ej heller vägrade han någonsin den arbetsamme och flitige ett skyndsamt biträde.

Sahlgren förvärfvade stor rikedom samt använde större delen däraf till nyttiga och välgörande ändamål.

Bland dessa framstår det s. k. Sahlgrenska barnhuset på säteriet Östad i Elfsborgs län. Här åtnjuta för närvarande omkring 80 barn vård och undervisning, ej i kaserner, utan i arrendatorernas hem. Från 1776 till 1880 ha 1,046 barn där uppfostrats, och kostnaden därför har uppgått till 394,000 rdr.

Östad, med underlydande 21 ¼ mantal, inköpte — i förbigående sagdt — Sahlgren för 100,000 daler silfvermynt och 100 dukater. Det är nu taxeradt till omkring 400,000 kronor.

Sahlgrenska perioden inföll i den gamla goda tiden, den enkla, patriarkaliska tiden, som i myckel satte sin hallstämpel på Göteborg. Anspråken voro då icke så stora som nu, nöjena färre, tillgångarna mindre. Men trots allt detta hade äfven den tiden sina förströelser, som oftast voro att finna i det ännu ej af källarlifvets buller och bång synnerligen inkräktade hemlifvet.

Vintertiden samlades familjen omkring aftonbrasan och där, ackompagnerad af spinnrockarnas surr, ljöd som oftast sagoberättarens röst. Sagor hörde nämligen till aftonbrasan, och af dessa älskades sannsagan icke minst.

”Det var en gång”, började man alltid, och bland mångt och mycket berättade man äfven, hur det en gång var en Göteborgsyngling, som utmärkte sig för en sällspord och alltjämt växande ärelystnad.

Hans ärelystnad gick dock icke i den vanliga riktningen. Svärdets ära hägrade nämligen icke för honom, änskönt han uppfostrades under en tid, som såg Sveriges stoltaste krigsdagar. Nej, hans konungs, tolfte Karls ära var icke hans ära, om han också liknade konungen däri, att han drog ut på härnadståg i främmande land.

Tack vare en någorlunda god ekonomisk ställning och en aldrig sinande kraft, gjorde han studieresor i Holland, Tyskland, England och Frankrike.

Mångenstädes hade han en trogen kamrat vid sin sida, en bepröfvad, något äldre vän, som brann af samma nit som han att bringa sitt fosterland segrar från de fredliga idrotternas fält. Med denne vän genomströfvade han äfven den kära fosterbygden, och så upptäckte han vårt lands om ej fördolda, så åtminstone obrukade skatter, skatterna i våra berg och skogar, förnämligast vårt järn och vårt trä. Tillgodogörande sig bruket af dessa, inledde han bytesaffärer med aflägsna länder, utrustade skepp och bildade handelskompanier.

Så vardt han rik. Innan dess hade han dock hunnit bli en man och en sådan ej blott till år, utan äfven till karakteren. Hans rikedom gjorde honom emellertid aldrig öfvermodig, och den hand, som tog, den gaf också.

Försynen unnade honom ett långt lif. Han lefde under fem landets regenter: Karl XII, Ulrika Eleonora, Fredrik I, Adolf Fredrik och Gustaf III.

Samtiden, annars njugg på erkännande, vördade i honom en dygdig medborgare och kallade honom en patriot som få. Enkel i seder och lefnadsvanor, förfäktade han äfven i ord enkelheten.

Icke desto mindre var han stor älskare af de sköna konsterna, som han mången gång räckte en stödjande hand. Också vetenskaperna hade i honom en beskyddare, och gärna samlade han stadens lärde omkring sig, understödjande deras företag, belönande deras arbeten, under det de tacksamt sågo upp till honom som till en vördad fader.

Bland sina vänner räknade han en Carl von Linné, en Emanuel Svedenborg, en Jonas Alströmer.

Sådan var Niklas Sahlgrens saga och, fastän föga skiftesrik skall den förvisso förtäljas långt in i en täflande framtid. Därom torde i icke sista rummet hans fromma stiftelser draga försorg, såsom varande hans goda hjärtas vackraste skapelser.

Niclas Sahlgren

Niclas Sahlgren

Sahlgren var lika kär för de fattiga som för de lärda. Men dessa fattiga måste vara flitiga, om de skulle stå väl hos honom. Han var så ifrig för arbetet, att han i det ofvan nämnda donationsbrefvet till Vetenskapsakademien yttrade sin fordran, att själfva vallhjonen skulle ha en stickstrumpa i handen.

Till sin fädernestad gaf Sahlgren 150,000 daler s. m. att användas till stadens nytta och prydnad, samt till Vetenskapsakademien 50,000 daler s. m., hvarför akademien enligt testators vilja i bref af den 18 mars 1773 förpliktade sig ”att framgent vara ansvarig för berörda kapital, så att det aldrig må förminskas, samt att räntan däraf skall af akademien helt och hållet användas till årliga belöningar för dem, som upptänka eller verkställa något nyttigt i landthushållningen”. I bref af den 21 april 1773 ställde Sahlgren en sjettedel af kapitalet till akademiens fria disposition, så att endast fem sjettedelar af räntan skulle till de förordnade årliga premierna användas.

I sitt testamente uppdrog Sahlgren åt sin måg Claës Alströmer att använda hans strögods i Halland eller deras värde, 150,000 daler s. m., till en nyttig och beständig inrättning i Göteborg.

Sedan Alströmer bestämt sig för ett sjukhus, inrättades det Sahlgrenska sjukhuset i mars 1782, till en början endast för 24 personer, däraf tio medellösa. År 1784 anslogs till sjukhuset dels en kollekt årligen i Göteborgs kyrkor, dels de vid bröllop och barndop i staden samlade s. k. lasarettsmedlen, hvartill snart kommo enskilda personers gåfvor. Då den Sahlgren-Alströmerska katastrofen, för hvilken längre fram skall redogöras, inträffade 1785, blef sjukhusets bestånd allvarligt hotadt, och det var endast genom öfverläkaren Pehr Dubbs nitiska ansträngningar som man lyckades utfå det för inrättningens fortvaro nödvändiga ursprungliga donationskapitalet. Sedan dess hafva sjukhusets tillgångar ofta erhållit stora tillökningar, bland annat 97,500 rdr af kanslirådet W. Chalmers, vissa tolagsmedel årligen af staden och ett årligt anslag af staten. Enligt det första reglementet af 1789 skulle det utgöra så väl en läroanstalt som en välgörenhetsinrättning, alldenstund ”unga medici, kirurger och barnmorskor där skulle ha fritt tillträde och tillfälle till undervisning”; men den förra uppgiften har försummats. Från sjukhusets öppnande 1782 till 1888 års slut hade intagits och vårdats 83,385 sjuka.

Bland öfriga stiftelser må nämnas inrättandet af ett ”kommenderi” och ett ”riddargods” afsedda för en kommendör och en riddare af Vasaorden, hvarjämte han anslog en af sina egendomar till en för flit och kunskap i landthushållningen utmärkt person.

Den första utgöres af Gåsevadholm med underlydande 57 ¾ mantal, nu taxerade till 890,000 kr., den andra af Kobergs och Hedes sätesgårdar med underlydande 22 ¾ mantal, taxerade till 926,000 kr., samt den tredje af Alfhems säteri med därtill hörande 6 mantal, taxerade till 221,000 kr.

Men då, enligt testators bref af den 2 maj 1774, dessa pensioner först bli tillgängliga, sedan hans bröstarfvingar utan afkomma utslocknat, och ännu ett tjugutal af äldre och yngre ättlingar lefva, torde tvifvelaktigt vara, om och när vasaordens och landtmannens förtjänster så rikligen komma att belönas.

Sahlgren var gift två gånger.

År 1745 ingick han äktenskap med Anna Maria Wittmark, dotter till grosshandlaren i Stockholm Carl Wittmark. Hon afled 1746, efter att ha gifvit lifvet åt en dotter, Anna Margareta, som sedermera blef gift med August Alströmer, en son till Jonas, Sahlgrens vän.

Sahlgren fick upplefva sorgen att följa sina barn i grafven, ty dottern afled 1767 och svärsonen dog 1773, efterlämnande en dotter, hvilken 1792 blef gift med friherre Nils Silfversköld.

Sitt andra gifte, med Katarina Kristina Grubb, ingick Sahlgren 1747 och hade med henne en dotter, Katarina, som 1770 blef gift med kanslirådet Claës Alströmer. Den senare fru Sahlgren dog i Göteborg 1772, och till hennes minne utkommo då af trycket ej mindre än 48 stycken särskilda skrifter, både på prosa och vers.

De båda mågarne, bröderna Alströmer, fingo vid sina giftermål ingå som kompanjoner i svärfaderns affär, och firman hette därefter: Sahlgren & Alströmer.

Det Sahlgrenska huset och kontoret voro belägna vid Norra Hamngatan, mellan rådhuset och Tyska kyrkan. Här bodde Niklas Sahlgren under sin lifstid. Visserligen var icke huset då försedt med de öfver den höga trappans dörr nu befintliga siraterna, tredje våningen var ej så hög som nu och takets balustradparti med de fyra urnorna fanns alls icke. Detta oaktadt var Sahlgrenska huset kändt som ett af de ståtligaste i Göteborg, och visst är, att få, om ens något annat då för tiden kunde berömma sig af större komfort och smak.

Sahlgren var, som vi veta, en stor gynnare af konsten, och utan att slå öfver i lyx eller flärd omgaf han sig med utmärkta alster af sin tids konst och slöjd.

Om något af värde numera finnes inom Göteborg af hans samlingar, lämna vi därhän; kanske återstår ej mycket mer än det i Göteborgs museum förvarade: ett porträtt af Sahlgrens hustru, måladt af Jacob Björck, samt ett porträtt af mandarinen Pon Cuyqua, en kines, som ett par år vistades i Göteborg som Sahlgrens gästvän. Den s. k. ”Sahlgrens runstaf”, en ytterst konstrikt snidad käpp med en liten dalyxa af stål till krycka, är äfven förvarad i museet.

Emanuel Svedenborg, Sahlgrens vän, har åt ofvan nämnda hus förlänat en icke ringa ryktbarhet. Han hade här en af sina märkligaste fjärrskådningar, och man visar ännu den sal i husets andra våning, hvari densamma framstod för honom.

Nyss återvänd från en resa till England, bodde han som vanligt hos Sahlgren, hvilken till hans ära en afton samlat ett antal gäster. Där var glädje, en sann och värdig glädje alltigenom.

Midt under denna, som nådde sin kulmen vid aftonmåltiden, blir Svedenborg plötsligt allvarsam. Han bleknar, reser sig upp från bordet, riktar sina blickar mot ett af fönstren och går fram mot detsamma. Därvid utropar han med bedröfvelse:

”Det brinner i Stockholm.”

En dödstystnad inträder.

”Eldsvådan — fortfar han — har utbrutit i Mariatrakten på Söder inte långt från mitt eget hus, hvilket dock liksom genom ett underverk skall räddas.”

Stund efter annan angifver han eldens gång och härjningar, och slutligen säger han:

”Gud ske lof, nu är det värsta öfverståndet.”

Den glada stämningen ville dock ej återkomma för aftonen, och talet om ”Svedenborgs eldsyn” gick som en löpeld kring staden.

När efter två dagar ett ilbud med bref från regeringen hunnit anlända från hufvudstaden, bekräftades i de minsta detaljer Svedenborgs beskrifning.

Sahlgrenska huset i Göteborg ägdes sedermera af grefve Gustaf Adolf Sparre, en dotterson till kommersrådet Jakob Sahlgren, som här hade ett tafvelgalleri, hvilket torde ha varit ett bland de yppersta som någonsin på en hand funnits i Sverige. Dess grund var antagligen delar af Niklas Sahlgrens och dennes bror kommersrådet Jakob Sahlgrens samlingar. Det hufvudsakligaste var dock
från olika håll hopsamladt af Sparre själf, som var en stor konstvän och fin kännare. Samlingen flyttades efter Sparres död 1794 af hans måg grefve Jacob de la Gardie till Kulla Gunnarstorp. Jacob de la Gardie sålde sedermera både Kulla Gunnarstorp och dess tafvelgalleri till excellensen grefve Carl de Geer, hvilken 1855 skänkte dessa utmärkta konstsamlingar till sin dotterdotter, grefvinnan Elisabeth Wachtmeister, född von Platen, och de skola enligt de Geers förordnande utgöra ett fideikommiss inom hennes släkt och för framtiden alltid förvaras på Vanås.

Nicolaus Sahlgren dog den 2 december 1776 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet, af

Tillgångar: Dal. silf.-mynt.
Egendom i Göteborgs stad …. 180,923: 4
Östad säteri ……… 109,973: 8
Kobergs säteri …….. 106,963:26
Gåsevadholms säteri …… 76,936:26
Dahls säteri ……… 49,294:30
Stora Alfhems säteri …… 37,884:—
Bållerup & Örabyborgs säteri . . . 300,000:—
Virsbo bruk med järn och inventarier 294,169: 23
Innestående fordran hos firman Sahlgren & Alströmer 3,003,332: 28
Summa dal. silfvermynt 4,159,478: 17

valveradt i bouppteckningen till 693,250 riksdaler specier efter 6 daler silfvermynt pr specie.

Inga skulder funnos.

Det stiftade fideikommisset Koberg, Gåsevadholm och Stora Alfhem är upptaget till 172,491 daler silfvermynt eller 28,748 riksdaler specie = 114,992 kronor.

År 1879 hade detta numera Silfversköldska fideikommiss ett taxeringsvärde af 2,037,176 kr.

Tager man detta till beräkningsgrund vid bedömandet af Sahlgrens förmögenhet efter nutidens värden, så skulle Sahlgrens rikedom i våra tider representera ett belopp af 56 millioner kronor.

Sahlgrens rikedom var således mycket större än grefve Carl De Geers och vår tids Dicksöners, till och med öfverstigande Nobels.

Firman Sahlgren & Alströmers affärer fortsattes af Claës Alströmer, som i firman upptog sin äldste bror Patrik Alströmer, hvilken då var t. f. landshöfding i Elfsborgs län.

Dessa båda bröders förtjänster om det allmänna undföllo icke Gustaf III:s uppmärksamhet.

År 1776 utnämndes Claës till kommendör af Vasaorden, och året därpå betygade konungen honom i ett handbref sin höga tillfredsställelse öfver den nya vägen emellan Alingsås och Göteborg, invid sjön Aspen, som Alströmer låtit anlägga, och anbefallde 1780 landshöfding Du Rietz att å denna väg resa en minnesvård till Claës Alströmers ära.

Den 27 december 1778, på drottningens kyrkogångsdag efter kronprinsens födelse, blef han, jämte sin broder Patrik hugnad med friherrligt stånd och värdighet, och i baron Claës vapen blef på konungens egen befallning insatt den lilja, som Linné efler honom uppkallat.

Den tillfredsställelse, Alströmer måste erfara genom medvetandet af ett verksamt och nyttigt lif samt öfverhetens nåd, motvägdes dock af flera än en vidrighet.

De mångfaldiga företag han utförde, hans ovanliga frikostighet, som i fråga om utgifter till allmänt nyttiga ändamål nästan gränsade till slöseri, hans många premier och understöd för vetenskapliga och praktiska ändamål voro högst betydliga, men öfverstego på intet sätt hans tillgångar. Olyckan var, att hans hus inlät sig i ett annat företag, hvilket utföll olyckligt.

De båda bröderna Alströmer funno, att Sverige otillräckligt begagnade sig af den handelskonjunktur, som öppnades genom sjömakternas deltagande i Amerikanska kriget, att skeppsrederierna väl under den tiden skördade rikedomar, men att landets handel dock därvid förblef den vanliga. När freden en gång inträffade, skulle svenskarne ändock icke vunnit mer än förtjänsten på sin frakthandel, så att hamnarna skulle fyllas med stillaliggande skepp, i fall svenska flaggan icke funnit väg till nya handelsplatser.

I följd af dessa betraktelser, utrustade bröderna Alströmer en stor handelsexpedition, bestående af knipsmide samt af vestgöta- och hallandslärfter, till de nya Förenta staterna i Amerika. Betydliga kapitaler till uppköp af dessa varor upplåntes. Vid upphandlingen af desamma lär man dock ej hafva gått till väga med tillbörlig försiktighet.

Men den värsta fataliteten för det göteborgska handelshuset bestod däruti, att freden inträffade och med den ett brådstörtadt fall af alla till Nya världen afsända varor. Den svenske i Boston bosatte agent, som uppgjort förslaget, gjorde cession, igenom hvilket allt Alströmerska firman gjorde en förlust af 300,000 riksdaler specie.

Väl ägde detta handelshus en säkerhet, som mer än tredubbelt öfversteg summan af de ingångna förbindelserna, men kontanter saknades för ögonblicket, hvilket, i förening med några andra på samma gång inträffade motgångar, vållade att huset Sahlgren & Alströmer måste låta ställa sig under administration.

Alla borgenärerna blefvo visserligen fullt förnöjda, men en skugga hade likväl för ögonblicket blifvit kastad öfver två i och utom fäderneslandet ansedda och aktade namn.

För samtiden föreföll denna händelse så otrolig, att ett rykte sattes i omlopp och tämligen allmänt troddes, att baronerna Alströmer med flit gjort denna cession för att på det höfligaste sätt kunna komma ifrån konung Gustaf III, som af dem enträget ville låna penningar.

Claës Alströmer upplöste firman Sahlgren & Alströmer och flyttade år 1785 till Gåsevadholm, där han med samma nit, men med inskränktare tillgångar fortfor att verka för allt nyttigt och redbart, under det att uppställningen af hans rika museum gaf sinnet förströelse och arbetet omväxling.

Sina sista år var Claës Alströmer mycket sjuklig och han dog barnlös år 1794.

Hans änka, Sara Margreta Sahlgren, lefde till år 1818, då fideikommisset öfvergick till hennes systerdotter, gift med friherre August Silfversköld.

Text ur Carl Fredrik Lindahl, Svenska millionärer, 1897-1905

Mer: Historiesajten, Wikipedia,