Lazarus om Robert (Jamesson) Dickson

Robert Dickson, tredje i ordningen af kommerserådet James Dicksons söner i äktenskap med Eleonore Bagge, föddes i Göteborg 1819.

I början af 1800-talet anlände till Göteborg från Skotland två bröder, Robert och James Dickson, hvilka började hvar för sig drifva affärer med engelska kolonial- och manufakturvaror. Efter de stora Napoleonska krigens slut och därefter inträffad allmän fred inom alla världsdelar kommo emellertid köpmansaffärerna i Göteborg i stockning och villervalla. Orsaken därtill var, att Göteborg under kontinentalsystemets dagar blef en slags frihamn, som förmedlade den engelska handeln med Tyskland och Ryssland; men när denna onaturliga handel af sig själf upphörde, flögo de lätt förtjänta pengarne hastigt sin kos, och de största spekulanterne nödgades genom hopade lager och fallande värden slå vantarne i bordet, däribland äfven d. ä. Robert Dickson. Dock lyckades denne medels hjälp af den äldste brodern, Peter Dickson i London, uppgöra ett billigt ackord med sina fordringsägare, hvarefter alla tre bröderne år 1816 etablerade tillsammans firman James Dickson & Komp. i Göteborg.

Den äldste af bröderne, Peter Dickson, kvarstannade dock i London såsom försäljare af firmans trälaster till alla världsdelar. Denne Peter hade därförut genom lyckliga spekulationer i ostindiska varor och kolonialvaror lyckats förvärfva sig stor förmögenhet, hvarigenom han från början blef firmans i Göteborg förläggare. Huru hastigt det på den tiden kunde lyckas en och annan individ att på en enda kupp förtjäna en förmögenhet, må anföras följande. Peter Dickson hade, bland annat, köpt en last té på 300 ton, hvarefter inträffade en prisstegring af omkring en shilling pr skålpund, så att lasten vid framkomsten till London realiserades med 25,000 pund sterlings vinst.

Emellertid ansågo de båda bröderne Dickson i Göteborg, att den äldste brodern i London, hvilkens kapital och kredit de uteslutande hade att tacka för sin uppkomst, förtjänte för mycket på dem, hvarför de etablerade egen firma i London, »Dickson brothers», under ledning af kommerserådets äldste son, James Jameson, och likviderade sina förbindelser med brodern Peter, när de ej vidare behöfde hans förlag och kredit.

När sedan James Jameson återvände tillGöteborg, för att inträda därstädes som delägare i firman, utsändes i stället vår Robert Dickson till London i början af 1840-talet för att förestå denna filial med biträde af en skicklig man vid namn Lundgren.

Robert lyckades bättre än brodern att vinna farbroderns bevågenhet, och det i sådan grad, att Peter, som var ogift, vid sin död insatte denne sin brorson ensam och uteslutande till arfvinge af sin förmögenhet.

En djärf affärskupp år 1853 gjorde med ens Robert Dickson till en rik man.

Det var under Krimkrigets första skede. De allierade franska och engelska trupperna hade landstigit på Krim, och man väntade otåligt i London på de första krigsunderrättelserna.

Stor panik rådde på Londons börs i anledning af ryske öfverbefälhafvaren furst Mentschikows öfvermodiga rapport till sin käjsare: »Så snart de allierade trupperna landstiga, skall jag kasta dem tillbaka i sjön igen!»

Bankiren Rothschild i London, som var synnerligen intim vän med Peter Dickson, hade sin egen telegraftråd mellan London och Krim, hvarigenom han vanligen hade sina meddelanden 24 timmar tidigare än de officiella telegrammen inflöto.

Därigenom hade dessa två herrar och äfven Robert Dickson på förhand underrättelse om den lyckliga utgången af bataljerna vid Alma, Inkerman och Balaklava.

Prisen å consols gingo betänkligt ned, för att vid närmare säkra underrättelser icke allenast återtaga sitt förlorade värde, utan äfven ytterligare gå upp. Detta interregnum begagnade Robert Dickson för att uppköpa statspapper och använde därtill icke allenast alla medel, som onkel Peter kunde anskaffa, utan han trasserade äfven tre månaders växlar på firman i Göteborg till så betydliga belopp, att fadern, kommerserådet, blef helt förskräckt och allvarligt bekymrad öfver utgången af det vågade företaget. Ja, det gick så långt, att den bekymrade fadern skref till sonen: »Du sätter hela vår firmas existens på spel!»

Emellertid lyckades spekulationen öfver förväntan, och Robert Dickson återvände till Göteborg med ett par, tre millioner, inhöstade på denna spekulation, för att sedan icke vidare sysselsätta sig med köpenskap och affärer, utan njuta den rike mannens sorgfria lif.

Hemkommen lefde Robert Dickson dels i sitt eget hus i Göteborg, dels på Fimmersta egendom i Fägreds socken, Skaraborgs län, hvilken han inköpte och förvaltade med klokhet och omtanke samt använde en god del af dess afkastning till fromma för sina medmänniskor och de ideella intressen, han med kärlek omfattade.

I hjärtats finhet och sinnets nobless öfverträffade Robert Dickson vida sina tre bröder, och aldrig utgjorde skryt och prål motivet för hans handlingars utförande.

Särskildt var Robert Dickson en vän af bildningens sak. Många studerande funno i honom en hjälpsam vän, sedan han låtit undersöka, om denna hjälp skulle falla i god jord, och där han såg detta vara fallet, där var hans hand öppen och hans hjärtas välönskningar följde med gåfvan. I allsköns tysthet kunde han äfven gifva betydande penningebelopp, när det gällde någon personlighet, för hvilken han hyste sympati, såsom då han skänkte den framstå ende filosofen Pontus Wikner ett icke obetydligt kapital.

Likaså bisprang han i rik mån välgörande företag, och på de vanliga för detta ändamål cirkulerande listorna fann man alltid hans namn för ett af de största beloppen.

Robert Dickson var, i likhet med flere andra rike göteborgare under 19:e århundradet, en frihetens vän, och af de liberala idéerna var han under hela sitt lif en öfvertygelsefast och offer-villig anhängare, följande engelska whigtraditioner.

Ifrig frihandlare, arbetade Dickson oförskräckt uppe i västgötabygden mot tull å lifsmedel, och då valen till majriksdagen 1887 förestodo, förmådde han sin gamle vän redaktör S. A. Hedlund att hålla tal i hans ort.

Vid de tillfällen, då handtag i kontanter behöfdes för den frisinnade saken i Göteborg, var Robert Dickson alltid redo, och när där för några år sedan bildades en frisinnad klubb, begärde han, att det skulle lämnas tillfälle för honom att betala ständig ledamotsafgift, ehuru han, på grund af sin sjukdom, icke vid klubbens sammanträden kunde närvara.

Denna sjukdom, som urartade till fullständig blindhet, hindrade honom, som sagdt, icke att lifligt intressera sig för dagens händelser.

Ej sällan gaf han uppslag till någon insamling eller någon hyllningsgärd, och hans vänner kunde stundom öfverraskas af att den gamle blinde mannen, vid sin ledsagares arm, infann sig för att med värme och hänförelse väcka intresse för någon sak, som låg honom om hjärtat. Trots sin blindhet bevarade han lynnets friskhet och sinnets jämnmod.

Varm vän af konst och vetenskap, offrade han äfven betydliga summor på dessa områden. Hans välgörenhet var storartad, men den skedde i tysthet, och nödlidande i hundradetal välsigna fortfarande herr Dickson — någon annan titel än »herre» ville han aldrig höra. Han kunde någon gång till och med blifva förargad, om man talade om för någon, att man fått hjälp af honom. Han var dock noga med att den hjälp, han lämnade, också verkligen blef vål använd.

Det var efter hemkomsten från England Robert Dickson inköpte Fimmersta. Denna egendom är ett urgammalt säteri, som i medlet af 1400-talet tillhörde Thord Bonde, en frände till konung Karl VIII Knutsson, och hvilken så länge han lefde genom sin tapperhet uppehöll dennes tron.

En annan berömd krigare, som ett par hundra år senare innehade Fimmersta, var generalen Per Hierta, berömd i synnerhet för sitt tappra uppförande under slaget vid Lund och sina djärfva kavallerichocker vid detta tillfälle mot danskarne.

Hierta var vid den tiden 63 år gammal och öfverste för Västgöta ryttare. Karl XI red under slaget en utmärkt häst, kallad Brilliant, hvilken han fått till present af konung Ludvig XIV i Frankrike. Konungen red vid Hiertas sida, då denne skulle göra ett af sina anfall. Han tillropade då konungen: »Hugg nu sporrarne i eder Brilliant, allernådigaste konung, ty nu bär det af med Per Larsson och hans västgöta-pojkar». Efter slaget blef Hierta af konungen befordrad till generalmajor.

En annan patriot, på de fredliga idrotternas bana, som innehaft Fimmersta, var kommerserådet Berndt Harder Santesson.

Själf köpmansson, var Santesson grosshandlare i Göteborg och denna stads riksdagsman i borgarståndet vid 1809 års riksdag. Redan förut hade han gjort grefve Balzar Bogislaus von Platens bekantskap, och från den stund Platen meddelade S. sina förslag och planer rörande Göta kanals anläggning, blef denne en af Plåtens ifrigaste medhjälpare för att bringa det stora fosterländska företaget till verkställighet. Med anledning häraf utsågs S. till en af de sex komiterade, åt hvilka, sedan riksens ständer fattat sitt beslut om kanalbyggnadens befordrande, bolagets organisation uppdrogs i enlighet med af k. m:t utfärdade privilegier och reglementen. Icke allenast i utskott och plena arbetade han kraftigt för Platens förslag, utan hvilade äfven ofta den tyngsta bördan af bolagets ekonomiska och finansiela bekymmer på hans skuldror.

Utom om Göta kanal, som kan sägas varit hans lifsgärning, hade han en utomordentlig förtjänst om utvecklingen af Motala mekaniska verkstad, om förbättringen af segelfarten på Göta älf, om Trollhätte slussverks ombyggnad, om konvoj -kommissariatsfondens ombildning till en handels och sjöfartsfond o. s. v.

Under sin långa riksdagsmannabana, 1809—1834, tog han jämväl en ifrig del i alla ekonomiska och finansiela frågor, därvid beskattnings-väsendet och bevillningsgrunderna alltid lågo honom varmt om hjärtat.

Det synes väl som en sådan mer än 30-årig verksamhet i statens och kanalbolagets tjänst bort kräfva en värdig belöning, hälst han i likhet med flera andra utmärkta statsekonomer hade att kämpa med enskild dålig ekonomi och ofta var illa utsatt för sina fordringsägares prejerier.

Men så var ej fallet. Med undantag af kommerserådstiteln, kommendörsbandet af Vasaorden och Nordstjärneordens riddarekors, belöpte sig den nationalbelöning, riksens ständer hade för denne utmärkte man, till en årlig pension af 500 rdr banko, hvartill Göta kanalbolag, i hvars tjänst han uppoffrat nära nog hela sin stora förmögenhet, lade en lika summa.

Men återvändom till Robert Dickson.

Huru en af Sveriges i alla tider allra rikaste män tillbragte sin tid och njöt sitt otium, torde förtjäna en beskrifning.

Under vintrarna bodde familjen i Göteborg, i Robert Dicksons hus vid Nygatan midt för Trädgårdsföreningens vackra park. Hans närmaste granne var Judiska synagogan. På våren gjorde han vanligen en sex veckors resa till England, hvarefter sommaren tillbragtes på Fimmersta, på hvilken egendoms nybyggnader, förbättring och försköning han uppoffrade ansenliga belopp. Corps de logiet lät han ombygga tvenne gånger, sista gången med tre torn. Alla egendomen tillhöriga torp lät han nybygga, så att de sågo ut som små herrgårdar. I parken lät han uppföra ett lusthus för en kostnad af 14,000 kr., hvilket begagnades mest till fruns uppbyggelse, i det hon, sekterist till sin religiösa läggning som hon blifvit, upplät det åt kringresande kolportörer för hållande af konventiklar.

I sammanhang med detta slags »förlustelser» torde vi i förbigående få berätta en liten historia.

Den på sin tid öfver hela Norden bekante originelle hotellvärden Blom i Göteborg hade i ena ändan af läktaren till sin stora sal inrättat ett slags loge, hvartill han kom direkte ur sina boningsrum. I denna loge, hvilken af gubben benämndes »skåpet», satt den gamle bakom gröna gardiner och åskådade, själf »fördold för världens öga», de hvarjehanda nöjen och lustbarheter, från kungabaler till politiska valmöten, från läsarekonventiklar till muffbaler, hvartill salen fördomsfritt, men naturligtvis mot kontant betalning, uppläts. En gång i medlet af 1860-talet kom den såkallade kristlige troubaduren Oskar Ahnfelt till Göteborg och annonserade en andlig uppbyggelsestund, som med sång och guitarrspel skulle en söndagsafton ega rum i Bloms stora sal. Fru Dickson ville gärna bevista denna trefliga »bönerulla», men drog sig för att nere i salen blanda sig i hopen af alla de pigor och käringar af båda könen, som man kunde förmoda skulle till trängsel infinna sig, Hon sände därför en betjänt till Blom och bad att få för aftonen hyra hans lilla loge. Men Blom sade tvärt nej. Frun begaf sig då i egen person till den gamle tvärviggen för att öfvertala honom, men möttes af detta kärfva inpass, hvilket tvärt af bröt allt vidare resonnemang:

— Om I vill sitta i skåpet, hvar i helvete ska jag sitta!

Vid gården å Fimmersta lät Dickson plantera fyra stora alléer och anlade dessutom två nya stora trädgårdar. Ingen frukt fick dock säljas, utan hvad som var öfver däraf, när våren kom, kördes ut på åkern och användes som gödsel. Vid hvarje torp anlades trädgårdar, och hvarje statare hade dessutom sin egen lilla trädgårdstäppa.

Vid hvarje barns födelse inom Dicksons egen familj, skänkte han 10 kr. åt hvar och en af sina underhafvande, både stora och små, dessutom fingo de 100 kr. extra att sätta in på sparbanksbok. At hvarje nyfödt barn på egendomen gaf han penningar att sätta in på ränte- och kapitalförsäkringsanstalten.

Alla dessa barmhärtighetsverk ombesörjdes genom en god vän och släkting till familjon Dickson vid namn Bagge.

För sitt folk höll Dickson hvarje sommar s. k. slotteröl, på hvilka bjöds liklig traktering af mat och maltdrycker, men icke sprit. Hvarje barn fick då en full ny kostym; till jularna fingo de skor. Förlorade någon gång en torpare ett djur genom olyckshändelse, så fick han alltid penningar af patron att köpa sig en oxe, en ko eller en gris för.

Familjen Dickson umgicks icke med några till Fimmersta hörande grannar. Den ende, med undantag af släktingarne från Göteborg och Skeppsta, som besökte det Dicksonska hemmet på Fimmersta, var landshöfding Malmsten i Mariestad, hvilken alltid var en synnerligen välkommen och gärna sedd gäst hos Robert Dickson.

När familjen reste ut, roade det Dickson att själf vid hvarje grind dela ut nya 5 öringar som grindslantar.

På tal härom torde nedanstående lilla historia omtalas.

Vår Robert Dicksons farbror, äfven han bärande namnet Robert, gjorde ofta promenader
utom Göteborg, och kom så en dag till en grind, som öppnades af en mängd barn, hvilka utsträckte sina små händer för att få hvar sin grindslant. Robert senior tittade dem alla i händerna.

— Nej, ni ha så smutsiga händer! Hälsa edra mammor, att de tvätta eder!

Nästa dag gick Robert senior åter ut genom samma grind och fann då alla barnen rena om händerna, hvilket belönades med en ny specie-riksdaler åt hvarje barn.

Märkvärdigt nog gjorde Robert Dickson under sin Fimmerstatid en spekulation, som utföll synnerligen illa.

I Sköfde stad bodde en grosshandlare Johan Andersson, som steg upp som en sol och föll ned som en pannkaka.

Denne var en mångfrestande man; han etablerade en storartad kvarnaffär, Moholm—Tidan. Robert Dickson ingick i företaget som förläggare, och vid den på sin tid allbekanta katastrofen som inträffade fick Robert Dickson släppa till icke mindre fin en million kr., hvilket hade till följd, att han sedan gjorde åtskilliga indragningar i sina utgifter.

Utmärkelser och titlar voro icke i Robert Dicksons smak. En fältmanöver hölls på 1880-talet i norra Västergötland, under hvilken konung Oscar hade sitt högkvarter på Fimmersta. Hela corps de logiet ställdes till konungens disposition, men när hans majestät reste därifrån, fick han ej tillåtelse att ens gifva fru Dickson en lämplig present. Det hade varit på tal att gifva värden nordstjärneorden, men därtill svarade han i underdånighet afböjande. Robert Dickson ville själf gifva, men ej mottaga.

Under sina sista år sålde Robert Dickson af någon okänd anledning Fimmersta, men denna försäljning ångrade han bittert så länge ban sedan lefde.

Egendomligt nog, kände de siste mångmillionärerne, bröderne Oscar och Robert Dickson, oaktadt sina Baggböletraditioner, icke sina skogars värde.

Så var det med Oscar, då han för firman James Dickson & C:is räkning sålde Gideå och Husums stora sågverk och därtill för egen räkning Skeppsta med underlydande hemman, allt för underpriser.

Likaså med Robert, då han sålde sitt älskade och magnifika Fimmersta.

Det enda och verkliga affärsgeni inom andra och tredje dynastien Dickson var James Fredrik. Detta visade han bäst vid försäljningen af firmans sista sågverk, Sandarne, för 11 millioner kr.

Robert Dickson sålde Fimmersta för 150,000 kr. Köparen tog sedan mer än dubbla köpeskillingen genom att sälja den sparade skogen.

Själf köpte Dickson skog för eget behof både till virke och vedbrand.

Fru Emily Dickson skulle en gång besöka Fimmersta efter försäljningen, men när hon på vägen dit fick se skogssköflingen, började hon gråta och vände om till kanalstationen Wassbacken samt reste därifrån med ångbåt tillbaka till Göteborg.

Ett karaktäristiskt drag af Robert Dickson vilja vi till sist berätta.

Hans svärfar, Johan Peter Quensel i Göteborg, var en mycket tvetydigt känd affärsman. Vid hans död år 1876 uppgafs boet med en behållning af 814,106 kr. 23 öre, men på samma gång inlämnades en af båda makarne Dickson undertecknad skrift, hvaruti de uttryckligen förklarade sig ej vilja hafva något med salig svärpappas kvarlåtenskap att skaffa och afsade sig allt arf efter honom. Hela arfvet har därigenom tillfallit Robert Dicksons svåger, teologie professor Oscar Quensel i Upsala, gift med en dotter till Axel Dickson i Kyleberg.

Författaren har med egna ögon i Göteborgs rådhusrätts arkiv sett denna afsägelseurkund.

Robert Dickson afled i början af år 1903 och efterlämnade, enligt bouppteckning, en förmögenhet, belöpande sig i:

Tillgångar ………….. kr. 9,018,792,53
Skulder … ………….. » 1,901,665,56
Behållning kr 7,117,126,97,

men i verkligheten mera än 4 millioner högre, hvilket tydligen framgår af bouppteckningen, i det han under lifstiden skänkt hvart och ett af sina fyra barn en million, hvadan således förmögenheten belöpte sig till öfver 11 millioner kr.