Lazarus om Charles Dickson

Charles Dickson föddes i Göteborgs år 1814. Släkten Dickson, som gjort sig ett namn för den »vård», åtskilliga medlemmar af densamma ägnat våra skogar, inkom till Sverige, som då öfverflödade med stora, djupa, mörka timmerskogar, de första åren af 1800-talet med två skottar från Montrose, hvarest deras far var smed, och bosatte sig i Göteborg. De buro namnen Robert och James Dickson; den förre född år 1782, kom till Göteborg redan 1801, den senare, född 1784, inkom fem år senare.

Robert Dickson fick anställning hos en ansedd engelsk svensk firma Airth & komp; James började sin bana hos John Hall, »född millionär, död tiggare», som det heter i om honom utgifna folkskrifter.

Medan den yngre brodern James var sina kamrater på Hallska kontoret Carnegie och Lamberg behjälplig att utplundra den stackars John Hall och fick på sin andel delaktighet af det Hallska rofvet, gick den äldre brodern Robert mera hederligt till väga och tjänade sin principal troget och ärligt samt förvärfvade sig dennes både förtroende och vänskap.

Grosshandlare Airth och hans förste bokhållare, Robert Dickson, hade för vana att om morgnarne företaga ridturer utåt Redbergslid och Gamlestaden samt tillbaka igen. En morgon mötte de vid Gullbergsbro en ung flicka, så fager, att anglosachsaren Airth svor vid »the United kingdoms», att henne skulle han ha. Så skedde äfven; hennes namn var Bratt, af gammal god Göteborgs-släkt.

I äktenskapet föddes två söner. Den äldre, ett stort original, fortsatte firman, den yngre afled vansinnig å Oroust.

Airths äktenskap räckte blott några få år, och den forna mamsell Bratt blef änkefru Airth.

Men Amor hade mer än en pil i sitt koger. Änkan blef än en gång fru — med namnet Dickson. Den andre ridsvennen från Gullbergsbro erbjöd henne sitt hjärta och sin hand. Så mötte den väna mamsell Bratt på en gång i vacker morgonstund både sin förste och sin andre man!

I detta äktenskap föddes James (»brukspatronen», som han vanligen kallades), Edvard och Charles. Vi hafva förut förtäljt brukspatronens dystra historia med två fingrar på bibeln. Edvard var en nitisk köpman, men utan vyer — envis som synden och pedantisk som en gammal skollärare, men annars en god människa och välgörande i tysthet.

Charles Dickson genomgick handelsinstitutet i Göteborg och läppjade en kortare tid på köpmansskapets brännande och mer än lofligt skarpt kryddade dryck, men den smakade honom ej. Han begaf sig till Uppsala, tog där vid sexton års ålder studentexamen och blef sju år därefter medicine doktor. De tre följande åren besökte doktor Dickson de förnämsta medicinska läroanstalterna i Tyskland, Schweiz, Frankrike och England. Hemkommen, blef han bataljonsläkare vid Göta artilleriregemente, hvilken tjänst han innehade i fem års tid, då han tog afsked, hvar-efter han ytterligare i tretton år var enskild praktiserande läkare, tills han vid faderns död år 1858 helt och hållet upphörde med sin praktik. Doktor Dicksons läkarepraktik föll till allra största delen inom de fattigas område; han skötte sina patienter utan arvode och lämnade därtill de mest behöfvande medikamenter från apoteken på sin egen räkning.

Som fattigläkare i Göteborg blef doktor Dickson redan år 1848 ledamot af stadens fattigvårds-styrelse och var 1851—62 dess ordförande. På detta vidsträckta område utvecklade han den mest energiska verksamhet. Han besökte själf de behöfvande familjerna, gaf dem mat och kläder, men, som vanligt är, missbrukades ofta denna godhet af åtskilliga individer på så sätt, att när doktorn väntades, läto dessa uppflytta största delen af sitt bohag på vindarne och lågo i några lumpor på bara golfvet för att väcka större medlidande. Detta lyckades till en tid, men när den ädle människovännen kom under fund härmed, tröttnade han icke, utan införde en ny metod inom fattigvården.

Denna metod bestod uti att skaffa de fattige arbete. Doktorn köpte garn och lät de behöfvande sticka strumpor, för hvilket arbete de erhöllo betalning. Visserligen bortskänktes de färdiga strumporna till andra icke arbetsföra fattige, men tillståndet blef därigenom mycket bättre.

Doktor Dicksons kommunala och politiska verksamhet inföll under den nydaningstid, som följde för Göteborg efter stadsfullmäktigeinstitutionens införande, och han utförde ett kraftigt och framgångsrikt arbete på många fält.

Från stadsfullmäktiginstitutionens början år 1863 var han ledamot af densamma i Göteborg och lämnade den 1882, efter att under tiden hafva särdeles verksamt deltagit så väl i öfverläggningarna som i beredningen af allehanda frågor.

Under åren 1867—72 var han äfven ordförande i folkskolestyrelsen. Göteborgs invånare
hafva att tacka doktor Dickson för sitt fria vatten, hvilket är af så stor betydelse för hälsovården och trefnaden i bostadsangelägenheterna.

Medan i andra städer husägarne få betala för vattnet, som förbrukas i lägenheterna, kommer vattnet i Göteborg på kommunalskatten — en »socialistiskt åtgärd, som i denna filantropiska tid var möjlig att genomdrifva, men som numera skulle ha utskrikits såsom varande af ondo.

Socialistiskt anlagd var för resten ingalunda den gammal-liberale ifrige frihandelsvännen.

Doktor Dickson var åren 1854—62 sekreterare i Kongl. Vetenskaps- och Vitterhets-samhället i Göteborg och har i dess handlingar offentliggjort flera uppsatser, bland annat »Om allmänna hälsovårdstillståndet i Göteborg och om möjligheten af dess förbättring genom införande af sanitära reformer», hvilken gaf anledning till praktiska åtgärder i den riktning, författaren förordat.

År 1856 var doktor Dickson medlem af en välgörenhetskongress i Bryssel och anordnade året därpå efter dess mönster en dylik i Stockholm. Ar 1862 var han svenska regeringens ombud i en kongress i London för de sociala vetenskapernas utveckling. Ar 1867 deltog han i den i Paris hållna konferensen för bättrande af arbetarklassens ställning och utgaf därvid en äfven på svenska språket tryckt redogörelse för arbetarklassens ställning i de tre skandinaviska landen. Till belöning härför erhöll han samma år af kejsar Napoleon hederslegionen.

Ehuru man icke kan säga, att doktor Dickson i egentlig mening var hvarken anspråkslös eller anspråksfull, så var han dock den mest sympatiska personligheten inom den stora Dicksonska släkten. Han var mycket hjälpsam och frågade föga efter den säkerhet, som erbjöds af den lånesökande vid dylika försträckningar.

I sin vackra villa vid Nya allén i Göteborg förde han ett lyckligt familjelif och ett magnifikt lefnadssätt på engelskt sätt, men i motsats till de andra Dicksonska familjerna begagnades inom hans hus uteslutande svenska språket, ehuru alla familjemedlemmarne äfven kunde det engelska.

Doktor Dickson affekterade häller icke att vara engelsman, då däremot de andra Dicksönerne, hans kusiner och deras barn, ehuru alla födda i Sverige, ansågo sig som »english natives», hvilket de äfven sökte leda i bevis med det uttrycket: »Man behöfver icke vara häst, fastän man är född i ett stall.»

År 1886 sålde doktor Dickson sin vackra villa i Göteborg till bokförläggare Arvidson, lämnade Göteborg och bosatte sig i hufvudstaden, där han alltsedan hade sin bostad.

Den enda affärsspekulation, man veterligen vet doktor Dickson gjorde under hela sin lefnad, var grundandet af brand- och lifförsäkringsbolaget Svea, i hvilket han ingick med ett betydande kapital, och som blef ett mycket vinst-gifvande företag.

Genom detta bolags grundande hade äfven doktor Dickson tillfredsställelsen att skaffa ett rikt lefvebröd åt en gammal vän, grosshandlaren Edv. Boije, som kort förut blifvit ruinerad, och då blef genom sin vän Dicksons bemedling utsedd till bolagets verkställande direktör.

Från det kommunala området gick doktor Dickson öfver till det politiska. Han invaldes som en af Göteborgs stads representanter vid

1862 och 1865 års riksdagar i höglofliga borgarståndet.

Som sådan omfattade han med ifver det nya representationsförslaget, talade därför i ståndet och uppoffrade dessutom penningar därpå genom inköp af riksdagspoletter från fattige adelsmän.

De sex första riksdagarne under nya statsskicket bevistade doktor Dickson som ledamot af Första kammaren för Göteborgs och Bohus län. I Andra kammaren inträdde doktor Dickson år 1874, vald af sin födelsestad, och intog oafbrutet en plats i Göteborgsbänken till 1886, då han återgick till Första kammaren, också som ombud för Göteborgs stad.

Som representant i Andra kammaren spelade han onekligen en roll. Han tillhörde den frihandelsvänliga intelligensen, hvilken under årens lopp blef allt mera högerfärgad, och ansågs som partiets ledare; åtminstone var han dess larmtrumma.

Andra kammarens landtmannaparti och dess sträfvanden kunde han aldrig förlika sig med, och partiets grundskatteafskrifningsifver hade i honom sin bestämde och käcke motståndare; »grundskatterna» voro rent af hans käpphäst. Han hade en skarp tunga och retade ofta sina resp. motståndare genom bitande uttryck. Också skiftades mellan honom och landtmännen dryga bugg.

Doktor Dickson sparade ej på sarkasmerna, när det gällde, hvilket en gång så förargade den då ungpolitiske A. P. Danielsson, att denne började, taktlöst och orättvist mot denne Dickson, tala om »baggböleri och mened» m. m. Talmannen, frih. Åkerhielm, slog då klubban i bordet.

Många erinra sig nog ännu den heta dusten.

Grefve Arvid Posse, som var landtmannapartiets kärna och stjärna, ville den stridslystne läkaren gärna gifva piller och mixturer. Han interpellerade, han ref upp och ned i protokollen, hvarför också en skämtare kallade honom »den protokoll-rige».

I sin gode vän Göran-Mengels bekanta riksdagskaleidoskop i Göteborgs-Posten, där »den ädle grefven» och hans »bassadorer» så ofta komiskt och förlöjligande omskakades, ansågs doktor Dickson ofta ha sitt finger med.

En gång i en dyster riksdagsmannastund utbrast doktor Dickson:

— Jag ångrar, att jag gaf min röst åt det nya representationsförslaget.

[…]

I Första kammaren gjorde doktor Dickson sitt återinträde 1886 och kvarstod där i 9 år, men spelade här en mindre framträdande roll, dels på grund af tilltagande ålder, dels till följd af den nya tid, som inbrutit också i denna kammare, blandhvars protektionistiska flertal han fann sig allt mindre hemma.

Från doktor Dicksons fader härstammar en storartad stiftelse i Göteborg, nämligen:

Robert Dicksons stiftelse.

Redan år 1847 beslöts på allmän rådstuga i Göteborg att låta uppföra bostadslägenheter till begagnande mot billig hyra af mindre bemedlade personer af arbetsklassen, hvartill staden upplät mark i Västra Haga. Penningar till byggnader erhöllos därigenom, att/énskilda personer tecknade ett 4-procents obligationslån till staden å 75,000 riksdaler riksgälds, hvilket lån skulle vara från långifvarnes sida ouppsägbart.

År 1856 erhöll staden af en person, som önskade blifva okänd, en donation af 150,000 riksdaler riksgälds till uppförande af arbetarebostäder i staden och på dess grund enligt vid donationen lämnade närmare föreskrifter.

I skrifvelse till »Styrelsen för arbetarebostäderna i Göteborg» af den 28 juni 1859 tillkänna-gåfvo sönerne till den året förut aflidne grosshandlaren Robert Dickson, att deras fader, som lämnat den ofvaunämnda donationen å 150,000 riksdaler, uppdragit åt sönerne att för samma ändamål lämna ytterligare 180,000 riksdaler.

På samma gång de förklarade sig beredda att tillhandahålla detta belopp med ränta från faderns dödsdag anhöllo de, att hans namn måtte förknippas med donationen och att reglementet för styrelsen måtte omarbetas och till erhållande af k. m:ts sanktion i underdånighet insändas.

Så tillkom Robert Dicksons stiftelse med af k. m:t godkänt reglemente och af allmän rådstuga tillsatt styrelse.

Genom att använda nio tiondedelar af årliga behållna hyresafkastningar har stiftelsen varit i stånd att bygga nya bostäder, lämpliga att fylla sitt ändamål, som är att premiera »väl-frejdade, för arbetsamhet och ordentlighet kända mindre bemedlade personer, företrädesvis gift arbetsfolk» genom att för dem upplåta sunda och väl försedda bostäder mot billiga villkor.

Dicksonska stiftelsen har fått den utveckling, att den omfattar 27 hus med sammanlagdt 236 lägenheter. Dessutom har styrelsen uppgjort kontrakt om uppförande af ett nytt bostadshus, som skall vara färdigt till afsyning den 1 sept. 1904 för en kostnad af 349,500 kr. och rymmande 31 två- och 39 enrumslägenheter. Inom alla lägenheterna inrymmas 1,500 å 1,600 personer.

Till stiftelsens ursprungliga ändamål har sedermera kommit ett annat afsevärdt syfte: att sprida upplysning bland folket och grunda ett folkbibliotek, det enda i Skandinavien, hvilket grundades af stiftarens son, brukspatronen James Dickson j:r. A t denna upplät stiftelsen år 1861 mot årlig hyra två bostadslägenheter i en byggnad i Västra Haga, som där organiserade ett folkbibliotek, omfattande 1,138 band, hvilket öppnades den 2 jan. 1862. Vid stiftarens död 1873 hade biblioteket af honom tillökats, så att det omfattade närmare 3,000 band.

I sitt testamente donerade James Dickson j:r 100,000 rdr rmt till »Göteborgs stads folkbibliotek», som skulle förvaltas af styrelsen för Robert Dicksons fond. Af penningarne skulle två tredjedelar användas till en byggnad för bibliotekets underhåll och förökande.

Först 22 år efter brukspatronens död började man på allvar tänka på att använda denna donation, som då vuxit till 145,000 kr., hvarjämte stadsfullmäktige gåfvo sitt bifall till att de 111,555 kr., som då funnos i Robert Dicksons stiftelse 10-procentsfond, skulle få användas för ändamålet. Tomt för biblioteket uppläts å nr 66 i Västra Haga, som disponerades af stiftelsen, och där biblioteket fick ett mycket fördelaktigt läge med fasaden ut åt Nya allén.

Efter ett års byggnadsarbete kunde biblioteket inflytta i sitt nya residens den 18 oktober 1897, hvarför kostnaden belöpte sig till omkring 125,000 kronor.

Byggnaden, som utifrån ter sig särdeles prydlig, är äfven praktiskt och trefligt inredd. Utom några mindre bostadslägenheter för personalen omfattar den: vestibul, försal, tidningssal med 56 sittplatser och 24 stående pulpetplatser, bokläsningssal med 72 sittplatser, läsrum för kvinnor med 24 sittplatser, studierum med 12 sittplatser, bokmagasin samt styrelserum, som jämväl är bibliotekariens arbetsrum.

Boksamlingen omfattade den 31 dec. 1901 8,567 band.

Glädjande att se, står också frekvensen vid Göteborgs ståtliga folkbibliotek i proportion till de ansträngningar, som gjorts för dettas utvidgning och förbättring.

Sålunda uppgingo där samtliga besöken under år 1901 enligt beräkning till 129,907, däraf 49,500 på tidningssalen (hvarest 90 tidningar och tidskrifter hållas tillgängliga), 39,200 på bokläsningssalen, 14,500 på läsrummet för kvinnor, 565 på studierummet samt 26,142 lånebesökande. Romanläsningen beräknades till nära 30 proc. af all läsning.

Doktor Charles Dickson hade efter sin far ärft en förmögenhet af 1 1/2 million och efter sin bror, brukspatronen, ytterligare 1/2 million kronor.

När hans sju barn blifvit myndiga och döttrarna gifta, skänkte han hvar och en af dem 300,000 kr.

Doktor Charles Dickson dog den 1 april 1902 och hans hustru den 26 april 1899.

Vid bouppteckningen efter den senare upp gafs boet med:

Tillgångar ……………… 1,135,780 kr. 56 öre.
Skuld …………………… 94,936 ” _
Behållning 1,040,844 kr. 66 öre.

Doktorns egen bouppteckning angifver ungefär halfva detta belopp.