Lazarus om Edvard Dickson

Den så kallade fattige Dickson, andre son till Robert Dickson, föddes i Göteborg år 1812. Uppfostrad i Göteborg, utsändes han till Amerika och etablerade egen affär i New-York såsom kommissionär för Dicksonska firman, men återvände efter några år till Göteborg. Vid sin hemkomst låtsade han sig hafva glömt svenska språket samt tillägnade sig efter hand en slags rotvälska, hvilken mycket påminde om den stockholmske bryggaren Neumüllers konversation.

Edvard Dickson började i Göteborg oberoende af den stora Dicksonska firman sin egen affär med import af kaffe, bomull, tobak och viner, hvilken affär han på äldre dagar öfverlämnade till sin mångårige medhjälpare Oscar Kylberg.

Af naturen tämligen enfaldig, sökte han imponera genom en viss originalitet, förenad med dryghet och högfärd, hvarom finnas många lustiga historier.

Kapten Kylberg på Sotenäs, som förutom ofvannämnde Oscar Kylberg hade flera yngre söner, hvilka han ville hafva ut i världen, skref till Edvard Dickson ett bref med begäran att få ännu en son placerad på Dicksons kontor, hvarpå Dickson genast svarade:

”Är han af samma goda kvalitet som den förre, så skicka mig honom med nästa ångbåt mot connoissement”.

Den unge Kylberg mottogs på Edvard Dicksons kontor som volontär, men för att erhålla aflönad plats fordrade Dickson, att han skulle visa sig hafva idéer. Dickson hade ett parti portvin i en källare och hade kommit underfund med att vinpiporna läckte, hvadan han frågade unge Kylberg till råds härom. Denne tillrådde då att låta tappa portvinet på buteljer samt väl korka och hartsa dem, så skulle läckandet upphöra. Dickson blef förtjust och sade:

”Herrn har idéer, herrn stannar hos mig”.

Unge Kylberg trifdes dock ej länge hos Dickson utan flyttade till J. A. Kjellberg & söner, hos hvilka han arbetade i många år.

Edward DicksonEdvard Dickson kom en gång in på en rakstuga i Göteborg för att låta klippa sitt hår och satte sig ned i en stol med hatten på hufvudet. Sedan han hade suttit en stund, sade han till hårfrisören:

”Klipp mig nu!”

Hårfrisören tog då sin sax, sägande:

”Får jag bedja herr Dickson taga af sig hatten”.

”Behöfs inte” — sade herr D., ”klipp mig bara i ändarna”.

Vid samma tillfälle tog Dickson fram ur sin ficka en handspegel för att se sig uti, hvarvid hårfrisören pekade på den stora väggtrymåen.

”Allt godt och väl” — sade Dickson — man vet allt, hvem som har sett sig i den spegeln
förut”.

Edvard Dickson kom en dag i sällskap med sin hustru till hofmålaren Saloman för att få sina barn porträtterade.

”Kan herrn göra några barn?” frågade Dickson. ”Här är’ jag och min hustru. Vi vilja ha
gjorda några barn!”

Edvard Dickson hade fem unga vackra döttrar. Friare infunno sig i mängd. Den förste friaren, som anmälde sig, var en löjtnant von S., hvilken begärde den tredje och vackraste dottern Emilys hand.

”Herrn vet”, svarade Dickson, ”att jag har mina principer. Mina döttrar skola gifta sig i tur och ordning. Min Emily kan ni ej få, men min äldsta dotter, Jane, står till eder disposition”.

Löjtnanten hade däremot inga principer och accepterade anbudet.

Den fattige Dickson var dock ingen fattiglapp i vanlig bemärkelse. Vid sin död år 1883 efterlämnade han en boupptecknad förmögenhet af:

Tillgångar …… kr. 2,825,930:38
Skulder ……… „ 598,751:45
Behållning kr. 2,227,178:93.