Vädersågen

Vädersågen var en egendom som friköptes från Älvsborgs kungslaudgård år 1724. Köpare var Vilhelm von Utfall. Ägorna som då var på totalt 50 tunnland omfattade berget där Carl Johans kyrka står, delar av området där Fiskhamnen (andra delar är utfyllda områden av älven) och Hästhagen (nuvarande Hängmattan norr om Allmänna vägen). 1724 anlade Vilhelm von Utfall en sågkvarn på berget där Carl Johans kyrka finns idag. År 1731 återlämnades 30 tunnland till staten och därefter var egendomen på 20 tunnland.

1741 köptes egendomen av Johan Schütz. Staten hade förköpsrätt vid försäljning men denna utnyttjades inte. Därefter ärvdes gården inom släkten Schütz intill 1812 då den köptes av William Gibson. Han tillträdde dock inte gården förrän 1816. Efter hans köp kom det till en konflikt om vem som ägde den utfyllda marken mellan Vädersågen och Varvet Viken. Vi köpte producerade gården 120 tunnland hö på sina 13 tunnland äng. Där fanns en finbladig vädersåg, en smedja, en hamn, bostäder åt anställda på sågen, och en repslagarbana som flyttats dit år 1797.

Repslagarbanan på Vädersågen skattade för inkomster på cirka 10 000 riksdaler per år under perioden 1815-40. Toppåret 1829 var produktionen 22 606 riksdaler för att därefter minska igen. 1839 var det en ny topp. 1828 anlade William Gibson ett segelduksväveri på egendomen. Det blev snabbt det största i Göteborg på grund av de importerade engelska vävstolar som fabriken använde. Redan 1829 producerade väveriet lika mycket segelduk som alla de andra existerande tillsammans. 1833 producerade 4 gånger så mycket. 1830 hade fabriken omkring 50 anställda vilket snart växte till 150. 1835 flyttades dock hela segelduksväveriet till Jonsered. Resterande anläggningar på Vädersågen drev han tillsammans med en kompanjon fram till 1856.

Därefter köptes egendomen av B.E. Dahlgren och Lars Bratt & Co som hade trävaruupplag på egendomen. 1876 köptes egendomen av Göteborgs stad. Kvar från Vädersågen finns en byggnad, torkhuset, som på kartorna ligger längst ut mot vattnet (ute i vattnet på kartan från 1816). Det användes en tid på 1800-talet som karantän för sjuka och blev därefter kontorsbyggnad för flera av fisket organisationer vilket det är än idag. Huset heter idag Fiskets hus.

CRA Fredberg beskrev Vädersågen så här:

DE SOM EJ, låt oss säga på ett kvarts sekel, besökt Sågen ha nog litet svårt att känna igen den fordom så karakteristiska hamnplatsen. De murkna pålvirken, som bildade hamnens utanverk, äro borta.Fiskhamnens kajer och bassänger ha kommit i stället. Och på den gräsbevuxna friplatsen, som var lastplats för galeaser och jakter och ett Eldorado för Hästhagens barfotalassar, reser sig magasin vid magasin till fiskhandelns tjänst.

Sågängen är för länge sedan utplånad ur stadsbilden. Likaså Reparbanan och den ensliga Sågdammen, i vars näckrosprydda vatten en grupp almar sommartiden speglade sina lummiga kronor. Och där Majornas ungdom förr i tiden roade sig med skridskogång och flirt och runoristning i isen.

Jag minns det som det var i går. Nu drager Karl Johansgatan sina ledsamma rader av landshövdinghus på den forna ängen. Och dammen är ett minne blott. Men kvar ligger huvudbyggnaden på Sågen, ett högst karakteristiskt gammalt hus med brutet tak och utspringande flyglar. Visserligen gör det inte samma intryck nu som förr, då det låg fritt med utsikt över älven och med en stor trädgård till bakgrund, men det förtjänar att bevaras som byggnadsminnesmärke. Vidare finna vi i folkparken nedanför Kyrkoberget några gamla träd som erinra om Sågens forna härliga trädgård och den lummiga Sågallén, som en gång i tiden sträckte sig upp till Allmänna vägen. Vid mynningen flankerad av måleriska småhus och hagar. Parkens nya plantering har vuxit upp och gläder småttingarna, som leka om somrarna i parkens och gångarnas sand, med blomster och smekande grönska för ögonen.

Det är nära två sekler sedan den forna väderkvarnen på Karl Johans kyrkoberg och den därmed sammanhängande sågen uppfördes och flera tiotal av år ha förflutit sedan hennes arvtagare vid bergets fot, ångsågen, försvann, men både i jordebok och folkmun benämnes platsen omkring kyrkoberget än i dag för Vädersågen eller Sågen och får väl ännu länge heta så.

Namnet anknyter sig till en av våra äldsta och förnämsta näringsgrenar, trävaruindustrien, vilken sedan gammalt haft ett av sina hemvist vid Göta älvs mynning. Masthugget, där träblockarna, som transporterades genom Göta älv, förvarades och där i stadens barndomsår de för skeppsbyggeriet nödiga spant och master tillyxades, är ett vittnesbörd därom; den livliga utskeppningen av skogarnas produkter, som skedde från Göteborg redan på 1600-talet, ett annat.

Många och stora handelshus ha i tidernas lopp här i Göteborg tjänt sig rika på trävarurörelsen. De mest betydande av dylika handelshus voro på 1600- och i början av 1700-talet husen Amija, Tham och Utfall, och ett av dessa, det Utfallska, anlade sågen i Majorna.

Anläggningen var naturligtvis påkallad av den omfattande skeppsbyggnadsindustrien i början av 1700-talet, vilken krävde en mängd virke. Men då det var tidsödande att såga virket för hand och då vattentillgång för drivkraft ej fanns så långt nere vid älvmynningen, funderade kommerciepresidenten V. Utfall i 1700-talets första årtionden på att bygga en väderkvarn för sin trävaruhantering. Det berg, där Karl Johans kyrka nu står, hade han tänkt sig som plats för kvarnen, vilken skulle driva en såg.

Planen var väl uttänkt. Ett stycke nedanför låg älven, som kunde göras djup nog utanför de tilltänkta lastningsbryggorna, vassmarkerna gingo långt upp och det grunda vattnet var en utmärkt plats för stockarna. Och på berget blåste vindar nog för sågdriften.

Att förvärva egendomen från kronan var emellertid inte så lätt den tiden. Till gunstlingar och krigiska hjältar gåvo storhetstidens kungar gärna, som bekant, gods och jord, men andra dödliga, näringarnas män och dylika, fingo i allmänhet gå den vanliga byråkratiska vägen. Och under Frihetstiden ville riksdagen gärna, när det gällde jordförvärv av kronojord, ha ett ord med i laget.

Nå, Utfall gick den vägen. Och eftersom ingen göteborgsk historieskrivare eller krönikör berört de äldsta aktstyckena rörande hamnegendomen Sågen, skall jag redogöra för huru platsen kom i Utfalls ägo.

År 1723 den 5 november ingavs till riksrådet kommerciepresidenten i Göteborg Vilhelm von Utfalls ansökan att till anställande av en sågkvarn, som komme att drivas med väder, få tillhandla sig en utmark under den gamla s. k. Älvsborgs ladugård vid Göteborg.

Ansökan hade remitterats till kommerskollegium, som infordrat landshövdingen i Göteborgs och Bohus län Posses betänkande, varefter kungl. m:t befallt med saken borde anstå till ständernas sammankomst, vilkas utlåtande nu åstundades.

Landshövding Posse hade andragit, att en så stor trakt som utmarken — över 2,000 alnar lång — ej torde behövas för en väderkvarn med några därtill hörande byggnader; att den på kartan utmärkta kullen nog vore tillräcklig; att Carl den tolvte år 1716 tänkt bygga upp en förstad på platsen, eftersom den vore lika stor som den trakt varpå Göteborg stode, samt att utmarken vore ladugårdens bästa betesplats och om sommaren brukades för en hästhage.

Justitieborgmästaren i Göteborg E. Tellander hade å det trafikerande borgerskapets vägnar i ett till ständerna ingivet memorial anfört att, ehuru-väl många krono- och privatorum sågbruk voro i full gång på orten, så att sågtimmer och blockar ej felades, och nya inventioner på sågbruks inrättande således syntes onödiga och så till vida skadliga, som brist bleve på sågtimmer och skogarna utöddes, så lämnade de trafikerande dock därhän, huruvida det måtte prövas nödigt och nyttigt att villfara von Utfalls begäran. De förbehöllo sig dock på det kraftigaste, att honom ej beviljades något privilegium, som vore andra sågbruk till förfång, de trafikerande till hinder i trävarors upphandling eller till men i vanliga tillverkningen.

Kammarkollegium däremot samt amiralitetskollegium, kommerskollegium och statskontoret hade i infordrade betänkanden enhälleligen intygat, att von Utfalls dessein vore mycket berömlig och på allt görligt sätt syntes böra faciliteras och i verket befordras. Emot landshövdingens påminnelser, att utmarken vore anslagen på hans lön och att det skulle skada ladugården och vara honom mycket prejudicerligt, om det skedde, hade kammarkollegium yttrat, att han ingen skälig orsak hade att klaga. Enligt kartan i lantmäterikontoret vore nämligen utmarken, ansedd för 50 tunnland, som mager ängsmark värderad till endast 6 l/24 palm hö och taxerad till 14 öre silvermynt, och von Utfall erbjöde för platsen 100 daler silvermynt i skatteköp och en årlig avgift av 6 daler silvermynt till landshövdingen.

Fördenskull hölle rikets ständer före, att von Utfalls ansökan skulle bifallas och av följande skäl:

1:o) emedan det högst angelägna verket ej skadade ladugårdens ägor, utan landshövdingen finge i ersättning för utmarken en ränta, som von Utfall åtagit sig öka till 12 daler smt årligen;

2:o) emedan de trafikerande ej heller kunde bestrida ett så nyttigt verks anläggning, helst deras sågkvarnar ej skedde för när, utan

3:o) “länder verkeligen till publi tienst och denne platsen så närbelägen är till amiralitetsvarven, att de, enär någon skeppsbyggnad därstädes förehaves, alltid kunna med dess större commoditet, emot en billig sågelön, som tillförene både med längre tid och mer än mycket dyrare pris alltid har måst ske med handsågar;

4:o) emedan von Utfall inför amiralitetskollegium förklarat sig vilja till eskaderns behov och det skeppsbyggeri, som för k. m:t kunde komma att verkställas i Göteborg, låta såga allehanda slags plankor för hälvten mindre kostnad än andra kunde lämna, varjämte kollegium funnit själva inventionen särdeles behändig och ansett gagneligt, att en sådan sågkvarn inrättades även i Karlskrona för k. m:ts räkning;

5:o) emedan man kunde här hemma låta söndersåga och sedan utomlands i minut debitera allt grovt virke, varigenom handeln skulle märkeligen befordras: och

6:0) emedan, om det med tiden skulle finnas nödigt att anlägga en förstad på utmarken, förbehölles alltid publici rätt att återlösa denna från Utfall.

Så kom platsen i kommerciepresidentens besittning.

SEDAN UTFALLARNA avträtt från den merkantila banan, kom Sågen i en annan bemärkt göteborgsfamiljs ägo, den Schützska, vilken tidigare knutit sitt namn till Klippans glasbruk. Det var den ene av kommissarien Samuel Schütz’ söner, den industrielle mångfrestaren Johan S., som övertog Sågkvarnen och hit förlade en gren av sin verksamhet. Om denna liksom om familjen i övrigt skall jag emellertid inte orda nu; det passar bättre längre fram i ett annat sammanhang.

Efter Schütz fick den engelska företagsamheten sikte på Sågens framtidsmöjligheter. Stället knöts nämligen för cirka ett sekel sedan till den då inflyttade Gibsonska familjen, vars stamfader på svensk botten, den äldste William Gibson, kommit hit 1797. Han var då blott fjorton år gammal, men erhöll omedelbart plats på ett varvskontor. År 1809 ingick han kompanjonskap med en Carl Edvard Svalander och började idka handel under firma Gibson & Co.

Han arrenderade ett bryggeri, drev timmerhandel och rederirörelse. Det hela gick briljant under kontinentalsystemet, men i stormfloden efteråt förlorade han nästan allt det han tjänat och måste börja på nytt. Efter ett par års kompanjonskap med köpmannen Paul Melin, drev han ensam sin firma, gifte sig med en syster till kommerserådet Olof Wijk och fick nu vind i seglen.

Vid samma tidpunkt ungefär övertog han Sågen och upprättade därstädes 1826 ett större segelduksväveri och en repslagarebana, vilken sistnämnda tog en god del av den vidsträckta Sågängen i anspråk. Dessa företag fingo starkt uppsving, ty skeppsbyggeriet började åter florera och krävde en mängd segelduk och tågvirke.

Affärerna gingo så bra, att den energiske mannen kunde sträcka sina företagsamma armar jämväl åt annat håll. Klarsynt och spekulativ insåg han snart det fördelaktiga i sin landsmans, ingeniören Alex. Keiller, plan att vid Jonsereds forsar anlägga ett industriellt verk, och med seg energi grepo båda år 1832 sig an med anläggningen. Även detta gick med framgång. Efter Alex. Keillers frånträde 1839 skötte W. Gibson verket ensam och arbetade fram det till en för den tiden ovanligt hög ståndpunkt.

Sina affärer i Göteborg lämnade han emellertid icke ur sikte. Utom sin ledande verksamhet i det handelshus, han grundlagt, finna vi honom som en av delägarna i firman Leopold Gibson & Co., vilken bedrev repslageriet å Sågen och ett skeppsrederi, vilket vid mitten av 1800-talet dirigerade de stora skeppen Leopold, Industrie och Skåne.

William Gibson, som var född den 11 mars 1783, dog den 3 aug. 1857. Han hade då förvärvat långt över millionen och efterlämnade flera söner, som fullföljde hans verk på Jonsered.

Efter det Gibson förlagt det huvudsakliga av sin verksamhet till Jonsered, vars forsar gåvo en bättre och mera regelbunden drivkraft än anstalterna på Sågen, gjorde trävaruindustrien större insteg därute. Norrlands ändlösa skogsvidder hade öppnats för den vidsynta företagsamheten, likaså Värmlands, och till de många upplagsplatserna på älvstränderna i Majorna sökte sig millioner nedhuggna och sågade trän från de stora skogarna.

Sågen blev en upplagsplats i stor stil. Platsen förvärvades av en medlem av den bekanta Värmlandssläkten Dahlgren — Bengt Erland — vilken i mitten av 1820-talet kommit till Göteborg och efter hand etablerat sig som exportör av värmländska produkter: järn och trä.

Sedan den unge Dahlgren gift sig med dottern till den ansedde brukspatronen Geijer på Brattfors och blivit delägare i det betydande Uddeholmsbolaget, vart han samma bolags kommissionär i Göteborg. Samtidigt satte han upp en ångsåg på hamnegendomen i Majorna — den gamla Vädersågen på berget hade som vi sett fått vika för Karl Johans kyrka — vidare anlade han lastbryggor och brädgårdar och sysselsatte i sin rörelse hundratals arbetare.

Dahlgren blev en mycket rik man, ansedd och värderad, bildningsälskande, konstvän och donator i stor stil, bl. a. till Göteborgs museum. Efter hans död 1876 inköpte staden året därpå Sågen av arvingarna för 400,000 kronor.

Det Dahlgrenska köpmansnamnet var emellertid inte det enda som i nyare tider knutits till Sågen. Den stora exportfirman L. G. Bratt & Co. hade från 1857 i många år en upplags- och hamnplats därute för skeppningarna av sina trävaror. Och denna firmas grundläggare, Lars Gustaf Bratt, var liksom Dahlgren värmländing till börden, fastän född i Göteborg. Även han var en fint bildad köpman med djupa estetiska intressen och tillika en verksam och dugande kommunalman.

Lars Gustaf Bratt föddes den 28 december 1824 i Göteborg. Fadern var Christian Bratt, född i Värmland, modern Henriette Vilhelmina Smith. År 1856 bildade han firman L. G. Bratt & Co.

Redan tidigt kom Bratt in i samhällets offentliga liv. Först invald i några kommunala inrättningar, bland andra Hamn- och älvstyrelsen, den han tillhörde sedan 1864, blev han år 1875 ordinarie ledamot av en av stadens allra viktigaste institutioner, Drätselkammaren. Här var hans verksamhet, vittnande om stor erfarenhet och livligt intresse för stadens affärer, mycket uppskattad.

År 1868 invaldes Bratt i Stadsfullmäktige, där han var en ofta och gärna hörd talare.

År 1884 var han representant för rikets andra stad i riksdagens Andra kammare.

Under skarpskytterörelsens glansdagar på 1860-talet deltog han i densamma och var en tid Göteborgscorpsens ordförande.

Lars Gustaf Bratt dog den 28 maj 1898.

Såsom vi i början av uppsatsen om Sågen anmärkt, har den minnesrika platsen blivit upplåten till fiskhamn. Där har, kort sagt, blivit en centralhärd för storhandeln med fisk.

Denna går i våra dagar ej i samma hjulspår som förr och kräver, på grund av stadens ökade folkmängd och fiskets omläggning och utveckling till stordrift, i vilken ångmaskinen och motorn blivit högst betydande hjälpmedel, större utrymme.

Detta insåg man i Göteborg, där fiskerinäringen sedan gammalt haft ett betydande intresse. Liksom staten ekonomiskt bistått denna närings utövare har vår stad, som det ju höves en sådan huvudavsättningsort för fiskets avkastning, inrättat en modern fiskhamn. Denna framkallades av det nu så betydande trawlfisket, vilket i början liksom allt nytt betraktades med misstroende. Trawlfisken, som torgfördes i lådor och till största delen rensad, såg inte vidare aptitlig ut, och den fick fördomen emot sig. Det var mestadels koljor, som trawlångarna hitförde, och fisken kunde i förstone köpas för ett orimligt billigt pris. Fördomen övervanns emellertid, prisen stego allt högre och högre, med påföljd att trawlflottan utvidgades.

Trawlångarna fingo inte länge vara ensamma om detta fiske. Sedan våra fiskare satt in motorer i sina båtar, vilka nu för tiden byggas allt större och kraftigare, har en hel del av dem skaffat Sig småtrawlar och konkurrera framgångsrikt med trawlbolagen.

Med trawlflottans tillväxt blev utrymmet i Rosenlundskanalen och utanför dess mynning, där fiskeflottan höll till, otillräckligt och trängseln tidtals olidlig. Stadsfullmäktige beslöto därför år 1907 byggandet av en fiskhamn vid Vädersågen, vilken blev färdig i september 1910. Sedermera har den utvidgats.

Till fiskhamnen äro trawlarna hänvisade för lossning av lasten, här försiggå dagligen de stora fiskauktionerna å färsk fisk, här göras storaffärer i sill om hösten och vintern.

Fiskhamnen erbjuder i sistnämnda avseende en ypperlig hamn med en mängd packnings- och förvaringsrum, och affärsmännen i branschen ha redan i ganska stor utsträckning börjat uppföra magasins- och kontorsbyggnader därute.

Det är ganska intressant att följa företeelserna i fiskhamnen, i synnerhet tidigt en morgon, då hela trawlbåtflottiljen är inne. I allmänhet anländer denna på natten och tidigt på morgonen, då lossning sker och fisklådorna uppställas i rader under hallens öppna del.

Fiskauktionerna börja på morgnarna. Det myllrar av uppköpare, månglare och engrossisters ombud, och hur stor tillförseln än är dröjer det inte synnerligen länge innan fisken bytt ägare och transporterats antingen till Fisktorget eller till packningsrummen i hallen, där ompackningen för exporten till utom Göteborg belägna platser sker.

Slutligen må anmärkas, att Europas största fiskfryseri uppförts härute.

Andra källor:
Hallén, Olsson, Rosengren, och Sandberg, Majornas historia, 2007