MANNEN, SOM på detta sätt knöt sitt namn vid hamnegendomen Sågen i Majorna, tillhörde en stormanssläkt i Göteborg, av vilken åtminstone en medlem fått sitt namn bevarat i Sveriges historia. Till Göteborg inkom släkten från Bohuslän med Jacob Utfall, vars fader var kyrkoherde i Hjertum. Jacob Utfall blev köpman här, drev stor rörelse och hade flera skepp i fraktfart på kusten och utomlands. Rådman blev han 1693 och samma år kommissarie vid det nyinrättade bankokontoret, för vars tillkomst han energiskt arbetat.
Den gamle rådsherren blev en rik man. Han ägde flera hus i staden och en egendom Nordtaka, belägen ett stycke uppåt älven på Hisingen. Manbyggnaden på Nordtaka förråder hög ålder, men om de egendomliga målningarna där i ett av rummen härstammade från rådsherrns tid, är svårt att avgöra.
Redan under rådsherren Jacobs sista årtionde var sonen Wilhelm inne i affärerna. Denne blev en ännu mer betydande man, i det att han icke allenast efterträdde fadern i rådmansämbetet utan jämväl blev kommerciepresident. Det var vid samma tid, 1716, då Gathenhjelmarne levde och regerade i Göteborg, och Utfall, som icke delade borgerskapets ovilja mot den ryktbare kaparen, hade knutit vänskapsband med dem. Hans syster, Helena Katharina, ingick även äktenskap med kommendörkaptenen Christen Gathenhjelm, kaparredarens bror.
Wilhelm Utfall adlades, som bekant, av Karl den tolvte och denna utmärkelse gjorde honom både högdragen och myndig. Han krusade för ingen. Och kunde stundom vara ganska brysk i sitt uppträdande till och med inför stadens myndigheter. Ett uppträde inför Göteborgs magistrat vittnar därom.
Uppträdet ifråga ägde rum 1746. W. von Utfall, som visserligen var till åren, men ofantligt intresserad av samhällets angelägenheter, hade den 18 mars infunnit sig på rådstugan, där en god del av stadens borgerskap var församlad för val av borgmästare efter avlidne justitieborgmästaren Johan Paulin.
Utfall tyckte naturligtvis att han hade fullgod rätt att deltaga i valet, så mycket mer som han själv varit rådsherre sedan 1709 och en gång som kommerciepresident stått i spetsen för magistraten. Men rådsherrarna hade av olika skäl ett gott öga till den myndige mannen och tyckte som så att Utfall som varande adelsman icke hade bland borgerskapet att göra.
Rörande valet har S. Wieselgren i sin bok om de styrande och de styrde berättat en hel del. Om det som gäller Utfalls ingripande skall jag här tillåta mig anföra följande:
Rådman Anders Busch förde ordet vid tillfället. Före förrättningens början uppmanade han alla, som icke voro borgare, att avlägsna sig, enär de icke voro berättigade att deltaga i valet.
Nu blev det luft i luckan.
Utan vidare steg den forne handelspresidenten fram och betygade att han väl förstode, att man med den gjorda anmaningen syftade på honom, men att han det oaktat ärnade stanna kvar. Han hade nämligen ej mindre än tvenne särskilda gånger avlagt ed såsom medlem av magistraten och jämväl, om han velat, kunnat behålla sitt rum därstädes.
Magistraten tog emellertid ingen hänsyn till detta yttrande, utan genmälde att då han numera vore riddersman och icke borgare, ägde han icke rätt att blanda sig i de senares göromål. Han anmodades därför taga avträde.
— Ja, svarade Utfall, vad jag har att säga är mycket kort; det är, att ehuruväl magistraten borde vara patres civitatis (samhällets fäder), så äro de dock devastatores civitatis (samhällets ödeläggare).
Detta var ju mer än oförsynt och ordföranden avbröt även talaren med en befallning till stadstjänarna att tillkalla stadsfiskalen.
— Ja, låt mans den liderliga fågeln komma in! utropade Utfall.
Och magistratens föreställningar att han borde visa den respekt, deras domarämbete och lagen krävde, förmådde icke bringa den trotsige och myndige mannen till tystnad.
— Jag bär respekt, fortsatte han, för karaktären men ej för personerna. Dessutom sitter magistraten icke nu för att döma utan såsom närvarande personer vid en allmän sammankomst. Och jag håller ingen av desse i magistraten nu närvarande personerna värdiga att komma på förslag till borgmästare, helst en av dem gått omkring och sökt röster.
Nu reste rådman Kling sig och krävde, att han skulle namngiva den, som så gjort.
— Rådman Olbers är densamme och jag skall kunna bevisa det, förklarade Utfall.
Förbittrad tog Olbers till ordet, påstod att det vore en grov insinuation, och frågade överljutt det församlade borgerskapet, om han till något sådant gjort sig skyldig.
Det ropades nej ur hopen, men Utfall lät sig icke avskräcka.
– Magistraten, fortfor han, sitter här och taxerar tjänster, och vad som passerar i rådstugan, det går sen rådman Olbers omkring och sprider ut. Han har sagt: om Thorson velat betala 500 daler silvermynt skulle han hava fått den lediga stadsfiskalsbeställningen.
— Presidenten von Utfall, utbröt nu Olbers, är en äreskändare, till dess sådant bevisats mig. Jag underkastar mig den ärade magistratens protektion och anhåller, att herr von Utfall måtte för sina grova tillvitelser lagligen åtalas.
Nu kom stadsfiskalen Maijgren tillstädes, begärde del av protokollet och lovade att icke uraktlåta vad på honom i saken ankomme.
Åter förständigade magistraten Utfall att avlägsna sig. Och sedan det vid tillfället förda protokollet blivit uppläst, efterkom kommerciepresidenten befallningen, med yttrande, att då ej allt vad han sagt så noga upptecknats, skulle han ingiva sina yttranden skriftligen.
Dagen därpå uttog stadsfiskalen stämning på Utfall, med yrkande om omedelbar häktning, men
magistraten hänsköt, av respekt för Utfalls adliga stånd, häktningsyrkandet till hovrättens prövning.
Där blev målet också liggande i flera år ända till kommerciepresidentens död, utan att avgöras.
Det var väl inte lönt heller att göra sak mot en så mäktig man.
Gamle Utfall fortsatte in i sena år att sköta sin trävarukommers från Sågen. Han hade flera skepp i sjön och drev export på främmande land. Och året 1753 gick han hädan vid sjuttiosex års ålder.
Flera av kommerciepresidentens bröder hade, i likhet med honom själv, vunnit adelskap. En av dessa, Johan Utfall, steg högst i graderna och blev namnkunnigast.
Fostrad i en orofylld tid och med håg för krigiska bedrifter ingick han i unga år som militär i amiralitetet i utländsk tjänst och då han ånyo kom till Sverige 1704, deltog han i ryska kriget. 1712 befordrades han till amiralitetskapten, var med i sjöslaget utanför Rügen 1715, där han så väl skötte skeppet under den stupade amiralens flagga, att han befordrades till kommendör och året därpå adlades.
Utfall var en verklig hjälte. Under en återresa från Holland, dit han skickats med ett uppdrag till Görtz, blev han visserligen tagen av Tordenskjold och förd till Norge, där han kvarhölls ett par år; men han hade inte väl 1719 kommit lös förrän han skyndade till sin av Tordenskjold hårt attackerade födelsestads bistånd och bidrog till dess försvar.
Sedan han använts i diplomatiska värv, blev han 1736 eskaderchef i Göteborg samt 1742 amiral och amiralitetsråd. I egenskap av amiral förde han också befälet över stora flottan i 1741—43 års ryska krig och stängde bland annat in en rysk galereskader i Finska viken.
Johan v. Utfall var naturligtvis mycket uppmärksammad inom staden, vilket inte var så märkvärdigt för resten, då militären betydde så mycket. Han var ju också en tapper krigare, en uppburen hjälte, en äkta karolin till sjöss. För en slik herre fjäsade man gärna, och man förstår så väl att fjäsket ingalunda minskade självkänslan hos en så hög herre.
Utfall fann emellertid en gång en man, som inte krusade för honom, och därom går jag nu att berätta en liten anekdot. Dock vill jag inte borga för dess sanningsenlighet, ty framstående litteraturkännare anse den apokryfisk. Men, som Warburg säger i sin Holbergsmonografi: “om denna historia icke är sann, så är den bra påhittad.”
Anekdoten anför jag efter den danske berättaren och den lyder sålunda:
På en resa i Sverige uppehöll sig skalden Ludvig Holberg några dagar i Göteborg. Då han en dag befann sig i det allmänna gästrummet i värdshuset, där han gått in, kom Utfall in i full uniform och begynte marschera över golvet med kraftiga steg.
Under det den bålde krigaren gick fram och tillbaka i lokalen, fixerade han skarpt den för honom okände främlingen. Holberg fann sig emellertid alls icke berörd av den stolte krigsmannens uppträdande, och detta förtröt Utfall, som var van att av stadens innevånare hälsas med mycken vördnad.
Plötsligt stannade krigaren, ställde sig mitt för Holberg och sporde barskt:
— Vem är du?
— Vem är du? sporde Holberg igen och fick till svar:
— Mitt namn är Utfall.
— Och mitt är infall! svarade Holberg.
Nu tog det eld i det heta krigarblodet. Utfall gick skalden in på livet och yttrade med vredgad röst:
— Vem inbillar ni er vara?
Holberg reste sig ögonblickligen och svarade:
— För tillfället inbillar jag mig vara evangelisten Lukas.
— Varför det?
— Därför att man ofta finner honom avbildad med en oxe vid sidan.
Detta hån kunde blivit Holberg dyrt, ty den tidens krigare voro icke sena att draga värjan, men Utfall lät, när han fick veta med vem han talade, saken förfalla och sväljde pillret.
Så okunnig var naturligtvis icke krigaren att han icke åtminstone hört talas om den store dramaturgen.
Detta om Johan von Utfall, vilken dog 1749.
En annan av bröderna, Peter Utfall, även han adlad, gjorde ock tjänst vid örlogsflottan, där han steg till kommendör. Han är förövrigt bemärkt som en av de första som förde fartyg i Ostindiska kompaniets tjänst. Officerarne i amiralitetstjänst sökte sig nämligen ofta ledigt för att gå i handelsflottans tjänst, och då kompaniets skepp “Drottning Ulrika Eleonora” utrustades 1733, fick Peter von Utfall befälet.
Skeppet hade 113 mans besättning och en last av järn, stål, trävaror m. m. I september anlände det till en plats på östra kusten av Hindostan. Vid ankomsten dit infunno sig konungarna med kvinnor och mottogos med fullt spel och salut. Dignitärerna granskade skeppsdokumenten, visade sig vänligt stämda mot främlingarna och tilläto dem anläggandet av ett faktori för idkande av handel. Så lossades lasten, 53 man av besättningen kvarlämnades och skeppet fortsatte till Bengalen.
På julafton kom emellertid underrättelse från Hindostan till Utfall, att svenska faktoriet blivit överrumplat av fransmän och engelsmän, besättningen å faktoriet hade fängslats och penningar och gods förskingrats. De förstnämnda hade underrättat sina vänner i Bengalen om det som hänt och uppmanat dem att anfalla skeppet “Drottning Ulrika Eleonora”. I anledning härav samlade sig på tredjedag jul bortåt 300 infödingar kring fartyget blåsande i sina horn, vilket svenskarne besvarade genom att slå larm på sina trummor. Något vidare blev det ej, varför kapten Utfall fortast möjligt gick därifrån med sitt fartyg till Hindostan, där emellertid ett franskt och ett engelskt fartyg började beskjuta Utfalls skepp. Skotten
besvarades, men den svenske kaptenen vek hellre än att illa fäkta.
Efter många vidrigheter återkom slutligen Utfall med sitt skepp till Göteborg, efter två års bortovaro. Ett 70-tal av besättningen hade tillfångatagits, 17 hade avlidit och 16 rymt.
Historien anföres här som ett bevis på de svårigheter, kompaniet hade att genomkämpa under sina första år. Men varken detta eller dess skeppsbefälhavare läto nedslå sig av motgångarne. Snart var Utfall på väg igen till fjärran östern. Peter Utfall dog 1754 vid sextio års ålder, alltså ett år efter brodern Wilhelm. Han var gift fyra gånger.