Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

König

Kvarteret Arkaden

På 1600- och 1700-talet bildade kvarteren Arkaden (Östra Hamngatan-Södra Hamngatan-Fredsgatan-Drottninggatan) och Härbärget (Fredsgatan-Södra Hamngatan-Östra Larmgatan-Drottninggatan) ett enda långt kvarter. Efter branden 1792 anlades Fredsgatan och det nybildade kvarteret bebyggdes med stenhus i två till tre våningar.

På 1890-talet revs en del av kvarteret då Sveriges enda privatägda gata, Arkaden, drogs snett igenom kvarteret och en stor tegelbyggnad med torn uppfördes.

I kvarteret fanns flera kända företag, bl.a. Arcade restaurang och smörgåsaffär, Brobergs Tobakshandel, Törnstens herrekipering, Waidele musikaffär, Stibergs hörna och Hugo Bonanders damfrisering.

Samtliga hus i kvarteret revs 1969-1974 och de tre nuvarande byggnaderna uppfördes. År 2000 byggdes kvarterets inre delar om och nya höga entrépartier tillkom på hörnen i sydväst och nordost.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 4, tomt 116, Herwegh, Kåhre, Åkerman, Roos, Dickson, Heyman
Rote 4, tomt 117, Ström, Sahlgren, Sandberg, Kåhre, Bronander, Jansson, Rhedin
Rote 4, tomt 118, Wohlfahrt, Spång, Lembke (Lemke), Sjöberg, Schiller
Rote 4, tomt 119, Lind, Schildt, Berg, Wetterquist, Wetterman, von Schaffrath, Söderberg, Sjöberg
Rote 4, tomt 120, Kierr, Poies (Pois), Fogelberg, Arfvidsson
Rote 4, tomt 121, Kinnarid (Kinnert), Meijer, Oterdahl, Fogelberg
Rote 4, tomt 122, Friberg, Fogelberg
Rote 4, tomt 123, Eilking. En av de tomter som försvann när Fredsgatan anlades.
Rote 4, tomt 124, Lohman, Liedblad & Sjögren, Warburg, Andersson, Hyllengren
Rote 5, tomt 12, Dellinghusen (Dellinghausen), Böker, de Silentz, Oterdahl, Engelblom, Benecke
Rote 5, tomt 13, Dellinghusen (Dellinghausen), Tham, Gripenstedt, Habicht, Colliander
Rote 5, tomt 14, Böker, Ström, König, Sandberg, Bronander, Bahrman, Janse, Rhedin
Rote 5, tomt 15, Salfelt, Bratt, Edenberg, Zachrisson, Wohlfahrt, Westerling,  Westerling & Wohlfahrt, Franck
Rote 5, tomt 16, de Buur (de Boer), Ollonberg, Herwegh, Andersson, Kåhre, Roos, Dickson, Heyman
Rote 5, tomt 17, Hertzen (Hartzen), Herwegh, Kuhn, Nissen, Tanggren, Heegh, Spargren, Nordenberg, handelsfirma G Lewien, Denninghoffska huset

Arkaden

Advertisements

Familjen König och Ostindiska Kompaniet

En av de personer som 1731 grundade Svenska Ostindiska Kompaniet var Henrik König (1686-1736). Han var den som formellt fick den första oktrojen för Svenska Ostindiska Kompaniet via sin firma Henrik König & Co, men de verkliga grundarna var Niclas Sahlgren, Colin Campbell och Charles Irvine. Han var direktör från 1731 till sin död 1736.

Flera av hans söner var också verksamma i Ostindiska Kompaniet. Den äldste, Henrik König (1717-1785) var förste assistent på Friedericus Rex Sueciae 1735-36 och på Suecia 1737-38. Därefter var han fjärde superkargör på Götheborg 1739-40, tredje superkargör på Calmar 1741–1743 och förste superkargör på Stockholm 1745 liksom på Hoppet 1748-49. Han blev 1763 handelsagent i Hamburg där han sedermera gjorde en omfattande konkurs. Han var också inblandad i skandalerna kring det fjärde växelkontoret.

1756 hade Henrik König d.y. åtagit sig att med hjälp av några associerade för kronans räkning på dess vinst och förlust försöka styra valutakursen genom växelrytteri, det så kallade fjärde växelkontoret, men måste efter ett års betydande förluster avsäga sig uppdraget, varefter regeringen lämnade kursen flytande. Den avräkning med växelkontoret som uppgjorts, kritiserades skarpt av mössorna vid 1765/66 års riksdag som försökte vältra över skulden för misslyckandet på König. Han lämnade dock ute känsliga dokument till myndigheterna varvid skulden försköts till andra personer.

Den andre sonen, Peter Teodor König (1718-1800) var tredje superkargör på Drottningen av Swerige 1742-44 samt förste superkargör på Cronprinsessan Lovisa Ulrica 1748-50 och på Prinsessan Sophia Albertina 1758-59. Mellan 1662 och 66 var han direktör i Ostindiska Kompaniet. Han son Henrik König (1747-1827) var andre superkargör på Terra Nova 1778-79 samt förste superkargör på Gustaf III 1781-82 och på Terra Nova 1784-86.

Henrik König d.ä.:s son Fredrik Wilhelm König (1721-1764) var tredje assistent på Riddarhuset 1740-42, förste assistent på Götheborg 1743-45, fjärde superkargör på Cronprins Adolph Friederic 1746-48 och tredje superkargör på samma fartyg 1749-50. Därefter var han andre superkargör på Götha Leijon 1752-54 och på Enigheten 1757 varefter han var förste superkargör på två resor, med Prins Friederic Adolph 1761 och Riksens Ständer 1763-64. På den senare resan avled han i sydkinesiska sjön på hemresan.

Ytterligare två söner till Henrik König d.ä. uppnådde vuxen ålder men ingen av dem var aktiv i Ostindiska Kompaniet.

Läs också: König – gjorde Ostindiska Kompaniet möjligt.

Conradi och Koschell

Del 34 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Släkten Conradi är ursprungligen från Danzig men Daniel Conrad Conradi flyttade vid mitten av 1600-talet till Riga. Hans son Georg Johan Conradi flyttade senare till Stockholm där han var präst. Senare flyttade han till Köpenhamn och till Slesvig år 1728. Han var gift med Maria Eleonora König, dotter till Henrik König (I) (1642-1720) var gift med Helena Dauer (1653-1756). Hennes bror var Jacob Dauer (1649-1713). Hans dotter Catharina Elisabeth Dauer var gift med Johan Arndt Bellman d.ä. och därmed farmor till Carl Michael Bellman (1740-1795). Maria Eleonora Königs bror Henrik König (II) (1686-1736) var en av intiativtagarna till Ostindiska kompaniet och direktör från starten 1731 till sin död. Tre av dennes söner blev superkargörer i Ostindiska kompaniet. En av dessa var Fredrik Wilhelm König (1721-64). Denne var gift med Anna Maria Groen (1728-1812), dotter till handelsmannen Werner (Warner) Gertsson Groen (1680-1743) och Margareta Höwet (1705-1783).

En syster till Anna Maria Groen, Elisabeth Groen (1723-99) var gift med Georg Henrik Conradi(1718-95), son till ovan nämnde Georg Johan Conradi. En tredje syster, Margareta Groen (1721-1756), var gift med Johan Gabriel Koschell (1707-1766). Georg Henrik Conradi och Johan Gabriel Koschell hade handelsfirman Koschell & Conradi tillsammans och tillhörde den så kallade skeppsbroadeln. GH Conradi var en av de ursprungliga investerarna och direktörerna i Ostindiska kompaniets 3:e oktroj tillsammans med Michael Grubb (1728-1808), Robert Finlay (1719-85) ochFabian Löwen (1699-1733), alla tillhörande skeppsbroadeln. GH Conradi anlade eller var med om att anlägga Södertälje strumpfabrik, Säters kattunstryckeri, sidenfabriken vid Norrmalms surbrunn och Mariebergs porslinsfabrik. 1768 fick han titeln kommerseråd och 1769 adlades han.

Systrarna Groens bror Werner Groen (II) (1724-1811) var gift med en dotterdotter till Abraham Grill (d.ä.) (1674-1725). Denne var i sitt andra äktenskap gift med Johanna Catharina Groen (-1713). De fick inga barn. Men i det första äktenskapet föddes Anna Maria Grill (1709-?), som var gift med Anthony Henrik Gemnich (1708-1766) och mor till Anna Maria Gemnich (1748-1801) som var gift med Werner Groen (II). Systern till Abraham Grills första fru, Helena Wittmack, var gift med med A. Gemnich, far till Anthony Henrik Gemnich. Alla är släkt med alla på både korsen och tvärsen inom skeppsbroadeln tycks det. Men i släkterna Conradi och Koschell utvecklades det hela ett steg till.

Georg Henrik Conradis två döttrar gifte sig med varsin son till Johan Gabriel Koschell, Maria Elisabeth Conradi (1751-1822) med Gabriel Christian Koschell (1743-1810) och Charlotta Amalia Conradi (1756-1814) med Samuel Fredrik Koschell (1750-96). De både bröderna Koschell var ju på mödernet kusiner med systrarna Conradi. Det första parets dotter Eleonora Elisabeth Koschell (1777-1838) gifte sig med sin morbror Gustav Vilhelm Conradi (1761-1846) i dennes andra gifte, något som väl är att betrakta som incest och som, vad jag förstår, var mot svensk lag. Giftermålet registrerades i Köpenhamn (kanske var det inte olagligt i Danmark eller mer troligt, det var ingen där som visste om deras nära släktskap). De fick två barn, Maria Eleonora Eugenia Conradi (1813-78) och Sara Vilhelmina Charlotta Conradi (1815-68). Den sistnämnda var gift med Carl Ulrik von Christensson.

Samuel Fredrik Koschell var anställd i Ostindiska kompaniet och blev superkargör med två resor som detta åren 1778-1782. Georg Johan Conradi, förmodligen ytterligare en son till Georg Henrik Conradi, var också superkargör och genomförde 3 resor som detta. Han var också fast placerad i Kanton mellan 1779 och 1786. En position som möjliggjorde stora förtjänster genom egen handel, bland annat med opium. Efter hemkomsten från Kanton investerade han i egendomar (ex.Skattmansö bruk) och fastigheter liksom många andra superkargörer och direktörer i Ostindiska kompaniet som exempelvis Niclas Sahlgren och Patrick Alströmer.

König – gjorde Ostindiska kompaniet möjligt

Del 28 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Henrik König (II)  (1686-1736) var son till växelhandlaren Henrik König (I) (1642-1720) och var den svensk som möjliggjorde bildandet av Svenska Ostindiska Kompaniet. Växelhandlaren Henrik König var under många år svensk kommissarie i Hamburg och adlades 1714. En annan son, Kristian König (1678-1762) var en svensk ämbetsman, lagman i Västmanland och Dalarnas domsaga 1723-47. Ytterligare en annan son, Johan Fredrik König (1690-1759), var svensk postkommissarie, diplomatisk agent och slutligen resident i Hamburg. Henrik König (I) var gift med Helena Dauer (1653-1756). Hennes bror var Jacob Dauer (1649-1713). Hans dotter Catharina Elisabeth Dauer var gift med Johan Arndt Bellman d.ä. och därmed farmor till Carl Michael Bellman (1740-1795).

Henrik König (II) var den som registrerades som ansvarig för Ostindiska kompaniets första oktroj:

Colin Campbell var en av de som ville hitta nya vägar att göra affärer den ostindiska marknaden efter att Ostende-kompaniet tvingats avsluta sin verksamhet. Colin Campbell kom i kontakt med svensken Niclas Sahlgren som vid tillfället befann sig i Holland. Tillsammans med viss hjälp så drog de upp riktlinjerna för ett Svenskt Ostindiskt Kompani. Utländsk kapital sågs med stor misstänksamhet men trots detta lyckades man övertyga de svenska politikerna att godkänna ostindisk handel. Först var man tvungen att skaffa en inflytelserik svensk representant som kunde driva frågan. Denna person var Henrik König.

Tillstånd om oktroj skedde i två steg. Först sökte man pass för två fartyg. När dessa beviljades, trots stor misstänksamhet om missbruk av passen, så ansökte man om full oktroj. Denna ansökan om full oktroj avslogs dock. König gav trots detta inte upp utan gick vidare till riksdagen. I denna instans rönte König större framgång då man tveklöst tillstyrkte begäran om ett svenskt ostindieföretag. Regeringen samtyckte och den 14:e januari 1731 utfärdades privilegier för en oktroj på femton år.

Henrik König (III) (1717-1785), son till Henrik König (II), var i sitt första gifte gift med Elsabe Nissen (1723-44), dotter till Eric Nissen (1687-1750). Hennes syster Sofia Dorothea Nissen (1727-61) var i sin tur gift med Henrik Königs bror Peter Theodor König (1718-1800) i hans första gifte. De båda bröderna var superkargörer i Ostindiska kompaniet och det var dessutom ytterligare två bröder, Christian Adolf König (1724-1803) och Fredrik Wilhelm König (-1763).

Den förstnämnde var direktör i Ostindiska mellan 1799 och sin död, den senare dog på hemresan från Kanton 1764. Under den resan tjänstgjorde han som superkargör tillsammans med Jacob Hahr, C. Walter, Gustaf Tholander och Ulric M. Valtinsson (senare adlad Adlerstam). Henrik König (III) genomförde endast ett par resor i motsats till bröderna som genomförde en mängd. Mellan 1762 och 1766 var också Peter Theodor König direktör i Ostindiska.

Christian Adolf König drev mellan 1773 och 1781 också en tobaksfabrik i Stockholm med begränsad framgång. En femte bror Jakob Leonard König (1728-1804) var livgardeskapten och behjälplig vid Gustaf den tredjes statskupp 1772 (ingen revolution utan snarare en kontrarevolution). Något som innebar att han blev befordrad till överste.

Henrik König (III) bedrev också växelhandel i ett Växelkontor, det fjärde eller Königska växelkontoret från 1756. Växelkontoret kom emellertid på obestånd väldigt fort, redan 1757, och en rättsprocess inleddes 1766. Vid den tidpunkten var Henrik König bosatt i Hamburg. Han var under åren 1763-65 diplomatisk agent i den staden. Övriga inblandade i bolaget vältrade över all skuld för debaclet i bolaget på Henrik König som då istället offentliggjorde brev från två av de andra bolagsmännen, Wittfoth och Clason där det framgick att dessa två medvetet inriktat sig på att lura skjortan av den svenska staten. Wittfoth dömdes till livstid på Marstrands fästning, Clason rymde till annat land och undkom lagens långa arm. Henrik König (III) fick betala stora böter.

Götha Leijon

Byggt på varvet Terra Nova. Om 310 läster och med 28 kanoner samt en besättning på 120 personer.

Götha Lejion Whampoa

1:a resan, till Kanton, 27/12 1746 – 20/6 1749

Kapten: Bengt Askbom
Superkargörer: Stephen Kniper, Daniel Vignaulx, Jean Baptiste Croisier, Sven Norman

Resan beskriven av Carl Fredric von Schantz och också av  Carl Johan Gethe.

Schantz Beskrivning av en resa till Kanton 1746-1749 är en handskriven dagbok från ostindiefararen Götha Leijons resa till Kina.

Gethes dagbok är en handskriven dagbok som skildrar ostindiefararen Götha Leijons resa från Stockholm till och från Kanton åren 1746–49. Den innehåller utförliga beskrivningar av Cádiz, Kanton, Tenerifffa och Java. Där finns också skildringar av kinesiska seder och bruk, det kinesiska språket, skeppsfart, djur och växter i Kanton. Verket innehåller också 20 kolorerade planschblad med avritningar av fiskar, frukter, insekter, skeppstyper och förtoningar av kuststräckor, samt en kolorerad karta över Kantons inlopp.

2:a resan, till Surat och Kanton, 8/4 1750 – 26/6 1752

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: John Irvine, Anders Gotheen, Michill Verbecke (Michel Verbeke), John Chambers, Joh. Fredr. Pettersson

Resan beskriven av Christopher Henric Braad som var skeppsskrivare ombord.

3:e resan, till Kanton, 23/12 1752 – 1/7 1754

Kapten: Charles Chapman
Superkargörer: Gabriel Beijer, Fredr. Wilh. König, Gustaf Gabriel Loodh, Friedrich Habicht

Efter Ostindiska Kompaniet

Fartyget Götha Leijon såldes av Ostindiska Kompaniet. Troligtvis till Arfvidsson & Söner som ägde skeppet år 1759 tillsammans med någon person vid namn Lundvall.

Götha_Leijon

Oostendekompaniet

Del 1 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Oostendekompaniet kan sägas ha varit en föregångare till Svenska Ostindiska Kompaniet på så sätt att många av de som investerade i Oostendekompaniet också investerade i det svenska kompaniet.

Oostendekompaniet existerade mellan 1722 och 1731, men handeln började redan 1713 med privata fartyg. En mycket kort tid alltså, men kompaniet hann sända iväg 21 resor med kompaniägda fartyg 1724-31 och 34 resor med 23 privatägda fartyg åren 1713-23. Det avser var resor under bolagets och Österrikes flagg. Utöver det skickade kompaniet också iväg fartyg under falsk flagg, som exempelvis skeppet Apollo 1730-31 som utrustades av britten Thomas Combes och seglade under preussisk flagg med start av resan i Hamburg.  Vid denna tid var Henrik Königs (1686-1736) bror Johan Fredrik König (1690-1759) verksam i Hamburg. Henrik König var en av grundarna av det Svenska Ostindiska Kompaniet och man kan anta att König-bröderna därför redan tidigare haft kontakter involverade i Ostindisk handel.

Huvuddelen av de fartyg som Oostendekompaniet använde var byggda i Storbritannien, men många av de största byggdes i Hamburg eller Oostende. De var i allmänhet större än de fartyg som senare användes av det svenska Ostindiska kompaniet.

Thomas Combes var en av många med erfarenhet från Oostendekompaniet som kom att engagera sig i det svenska kompaniet. Andra var bröderna Charles Pike och John Pike, Alexander Graham (Alexander Brown, Charles Brown) James Adam, Thomas Coppinger (eventuellt är Addams och Coppinger samma person, täcknamn, pseudonymer var vanliga), George Kitchin d.ä, George Kitchin d.y., Charles Morford och naturligtvis bröderna Colin Campbell och Hugh Campbell. Säkerligen var det fler av de 100-tals skottar och engelsmän som var anställda i det svenska kompaniet som tidigare hade varit anställda eller inblandade på något sätt i Oostendekompaniet. Många britter var superkargörer och kaptener ombord på fartyg i Oostendekompaniets tjänst och dessutom var de ofta engagerade i den inomasiatiska handeln i vilken opium hörde till de mer profitabla, vinstgivande handelsvarorna. Produktionsområde för opium på denna tid var främst Bengalen och den stora marknaden fanns i Kina. Kanton fungerade som transferort.

Oostendekompaniet var ett bolag med privilegium från en österrikiske kejsaren då södra Nederländerna (nuvarande Belgien), också kallade Spanska Nederländerna, tillhörde den österrikriska kronan vid denna tid. Investerare var främst stora handelshus och handelsmän i Antwerpen men även många britter. Bolagets kapital var 6 miljoner gulden fördelade på 6 000 aktier om 1 000 gulden var.  Framförallt kom bolaget att bedriva en framgångsrik handel på Kanton som var inriktad på te. Men det anlades även faktorier på olika platser i Indien som exempelvis Bankipur i Bengalen och Cabelon på Koromandelkusten.

Bland superkargörer och direktörer var det många britter och skottar. Några av dem har redan nämnts då de senare var intressenter i det svenska Ostindiska kompaniet. En annan var irländaren Thomas Ray, katolik och gift med en belgiska. Han hade redan 1715 organiserat en handelsresa till Indien med fartyget S:t Matthew och var en av de 7 ursprungliga direktörerna i Oostendekompaniet tillsammans med 5 köpmän från Antwerpen och Jacques Maelcamp från Gent och firman Craywinckel & Maelcamp. Även Jacques Maelcamp var en av de som investerade i det svenska kompaniet och han var en av de som finansierade resan med S.t Matthew och Prince Evgenes år 1715. Detta tillsammans med en annan köpman i Gent, Joseph Ghesale.

Det brittiska East India Company, holländska VOC och det franska Compagnie des Indes var missnöjda med konkurrensen och genom politiska påtryckningar tvingades den österrikiske kejsaren upplösa bolaget. Detta skedde 1727, men kompaniet fortsatte sin verksamhet intill 1731.

En av de allra största investerarna i Oostendekompaniet var Joannes Jacobus Moretus (1690-1757) från boktryckarfamiljen Moretus) i Antwerpen. Andra större investerare var Ferdinand Anthoin Baron de Veecquemans, också från Antwerpen som innehade 100 aktier och familjen de Proli i samma stad. Andra investerare var Melchior Breton (Antwerpen), sannolikt Thomas Hall i London och andra handelsmän i Antwerpen.

Familjen Moretus drev även handelsverksamhet och hade många förbindelser med Sverige. Bland annat köpte man långt senare in stora delar av det te som Svenska Ostindiska Kompaniet förde hem från Kina. Mycket av detta smugglades till Storbritannien. Firman var också en stor investerare i det Svenska Ostindiska Kompaniet under de första två oktrojerna, dvs 1731-46 och 1746-66. Exempelvis investerade man i resorna 1743 (Götheborg och Riddarhuset) och 1746 (Calmar, Cronprinsessan Lovisa Ulrica, Cronprinsen Adolph Friederic och Freeden). Investeringarna förmedlades bland annat av superkargören Arthur Abercromby.

Även handelshuset Proli var en stor investerare i det svenska Ostindiska kompaniets tidiga resor och oktrojer. När det svenska kompaniet blev alltmer dominerat av svenska intressen så vände sig handelshuset de Proli återigen till Österrrike och i samarbete med William Bolt, ursprungligen en tysk född i Antwerpen och med flera års tjänstgöring i British East India Company, startade man upp ett nytt kompani baserat i Trieste som existerade mellan 1771 och 1785. Det blev ingen kommersiell framgång och gick i konkurs 1785. En av dem som var verksamma i Triestekompaniet var John Reid som grundade det företag, Cox, Beale & Read som senare blev Jardine & Matheson.

En del kapital från investerare i Spanska Nederländerna (nuvarande Belgien) förmedlades också av Niclas Sahlgren, bland annat för Louis Walwain, Melchior Remy (1705-39) och Charle le Poivre.

En del av de som var investerare i Oostendekompaniet investerade även i danska Asiatisk Kompagni. Bland dessa märktes Frederick de Coninck (med en släkting som hade varit direktör i Oostendekompaniet), Pieter van Hurck (superkargör i Oostendekompaniet) och John Brown. I Asiatisk Kompagni tycks handelsmän från Hull ha deltagit som investerare. Sannolikt var dessa handelshus i Hull intressenter i Oostendekompaniet på samma sätt som skotska investerare var det.

Ett fjärde bolag som de tidigare intressenterna i Oostendekompaniet investerade i var det så kallade Emden Company som existerade mellan 1750 och 1756. En som arbetade i Emdenkompaniet var Peter Dens som arbetat både i Oostendekompaniet och det svenska Kompaniet.

Många av de flamländska affärsmännen som var involverade i Oostendekompaniet engagerade sig efter kompaniets upplösning också i enskilda resor till Ostindein. Bröderna Maelcamp organiserade sådana resor tillsammans med svågern Jean-Baptiste Soenens. Det gjorde även den tidigare nämnde Thomas Ray som regelbundet engagerade firmor i London, Antwerpen, Gent och Oostende att investera i de fartyg han organiserade. Bland Londonköpmän som investerade i märktes John Walker, John Tyssen och Francis Acton. Francois de Schonamille som varit engagerad i Oostendekompaniet stannade för sin del kvar i Bankibazar (Bankipur) till 1944 och drev framgångsrikt det tidigare faktoriet till dess. Oostende som hamnstad fortsatte också att fungera som en centralpunkt för smugglingen till Storbritannien.

Näst största exportvaran – tesmuggling under 1700-talet

Del 3 av 7 i serien Export på 1700-talet

Järnexporten från Sverige under 1700-talet har studerats på alla möjliga och omöjliga sätt. Naturligtvis finns det fog för det. Det var Sveriges viktigaste exportvara under lång tid. Huvuddelen av järnet exporterades via Stockholm, Göteborg och Gävle. Stockholm stod för 60% av exporten mellan åren 1738 och 1808, Göteborg  för 26% och Gävle för 8%. Huvuddelen av järnexporten gick till Storbritannien, från Stockholm mellan 40 och 60%, från Göteborg 70-90% fram till mitten av 1780-talet för att därefter ligga kring 60-70%. Variationer i exporten hade samband med variationer i exporten till England.

Men det som är intressant i detta sammahang är det faktum att medan exporten från Stockholm skedde med stora fartyg, de svenskägda fartygen var på mellan 60 och 70 läster medan de utländska fartygen var ännu större. I Göteborg var de svenska fartygen av samma storlek medan de brittiska fartygen var små, 30-40 läster.  Dessa små fartyg gick till en stor mängd små hamnar i Skottland och England medan de större fartygen från Stockholm främst gick till London, Hull, Bristol och Dublin. En mycket stor del av exporten från Göteborg gick också till obestämbara hamnar genom att det som destinationer angavs Västersjön,  England, Skottland respektive Irland.

Jag misstänker att det stor antalet hamnar, de oklara angivelserna och de små fartygen tyder på att den huvudsakliga lasten rent värdemässigt på dessa fartyg var nåt helt annat än järn. Nämligen den ekonomiskt största exportvaran från Göteborg under ett femtital år på 1700-talet. Från mitten av 1730-talet till och med 1780-talet var det te. Te spelade ingen roll i Stockholms handel, men reexport av te var den mest betydelsefulla handeln i Göteborg rent värdemässigt. På 1770-talet och i början av 1780-talet var te också den värdemässigt största exportvaran från Sverige överhuvudtaget.

Slutmarknaden för te var Storbritannien och det som exporterades legalt från Sverige exporterades i huvudsak till Hamburg, Amsterdam, Antwerpen och Oostende. Det mesta av detta smugglades vidare till Storbritannien. Men stora mängder te smugglades också direkt från Göteborg till brittiska hamnar. Det var lättare att smuggla utan att upptäckas via små hamnar i avlägsna trakter. Dessutom var det i sådana lägen säkrare med fartyg från destinationsorterna än med svenska skepp. Te var en i förhållande till volymen lätt last och fartygen behövde då också lasta järn, därav de små fartygen i statistiken för järnexporten. För att dölja vart de var på väg användes oklara destinationsangivelser.

Ett antal handelshus i Göteborg kom på obestånd vid mitten av 1780-talet. En del av detta berodde på de spekulationer som Carl Söderström ägnat sig åt och att det US-amerikanska frihetskriget liksom det brittiik-nedrländska kriget tog slut. Men det var också så att tesmuggligen blev olönsam från 1784 då den brittiska skatten på te sänktes från över 100% till bara 12,5%. Något som säkerligen drabbade många handelshus i Göteborg hårt. Efter 1784 föll också järnexporten från Göteborg i förhållande till exporten från Gävle och Stockholm. Förmodligen som en följd av den minskade tesmugglingen. Under hela perioden från 1730-talet till 1790-talet var det ändå samtidigt en gradvis ökning av järnexporten.

Tesmugglingen från Göteborg till Skottland uppmärksammades redan på den tiden av olika författare så det var ingen okänd verksamhet. Så här skrev juristen och författaren Duncan Forbes om det hela redan år 1744:

But when the opening [of] a Trade with East-Indies… brought the price of Tea… so low, that the meanest labouring Man could compass the Purchase of it;–when the Connection which the Dealers in their Country had with many Scotsmen in the Service of the Swedish Company at Gottenburg, introduced the Common Use of that Drug among the lowest of the People…

Hur mycket det te som smugglades var värt är oklart och hur mycket av det te som på pappret exporterades till Oostende, Amsterdam och Hamburg som verkligen kom dit är det nog ingen som idag kan klargöra, men klart är att betydande mängder te smugglades in i Storbritannien.

Det te som exporterades från Göteborg kom från Kanton med Ostindiska kompaniets skepp och te var kompaniets överlägset viktigaste vara:

I början, efter SOIC:s grundande, var den svenska teimporten relativt blygsam, c:a 160 ton per år. Redan kring 1750 nådde tehandeln mellan 500 och 600 ton årligen och det fortsatte stiga. Siffrorna säger inte särskilt mycket utan en jämförelse med de andra kompanierna. Relativt sett importerade SOIC mellan 10 och 20 procent av Kantons te. De två nordiska kompanierna, danska och svenska, stod tillsammans för mellan en fjärdedel och en tredjedel av all Kantons tehandel. Det var en mycket betydande andel. Det viktigaste kompaniet, nämligen det engelska, fick stå för normalt 50 procent av Kantons tehandel.

[…]

Faktum är att i importvärde stod te för c:a 80 procent av lasten och denna andel t o m ökade efter 1750. Det var liknande för det danska ostindiska kompaniets handel i Kanton, teet stod för mellan 80 och 90 procent av dess import. De andra varor, som porslin, siden, kryddor, arrak, var helt enkelt bara komplettering av lasten. Exempelvis porslin var en utmärk komplement till teet, därför att det var tungt, vilket underlättade inlastningen, och det luktade inte, det kunde alltså inte förstöra den för lukter känsliga teet.

Det är uppenbart att de stora mängder av te som landade i Göteborg inte var avsedda för svenska konsumenter. Den svenska statistiken för förtullade importvaror från Kanton, alltså varor avsedda för konsumtion i Sverige stod för mindre än 10 procent av importerade värden och detta inkluderar även alla andra varor utöver teet. Resten reexporterades mer eller mindre illegalt till kontinenten och England.

På 1760-talet handlade det om att man förde hem 823 ton te per år och 1784 förde man hem hela 1 793 ton på tre fartyg, varav skeppet Gustaf III svarade för 656 ton.

Teexport från Kanton 1766 (kompani och skålpund)

Brittiska kompaniet, 6 miljoner
Holländska kompaniet, 4,5 miljoner
Svenska kompaniet, 2,4 miljoner
Franska kompaniet, 2,1 miljoner

Tesmugglingen och de goda tiderna för Svenska Ostindiska Kompaniet fick ett abrupt slut när skatten på te sänktes efter 1784. Smuggligen gjordes olönsam över en dag. Men kompaniet levde också högt på Sveriges neutralitet. Något som gjorde att man kunde profitera rejält under de många perioder av krig som förekom:

Den europeiska teimporten under 1700-talet ökade mycket snabbt. Den sexdubblades mellan 1730- och 1780-talet. Men priserna gick också kraftigt ner och vinsterna blev beroende av hur prisnedgången kunde pareras med de större handelsvolymerna. Marknaden i England var beroende av politiska åtgärder, speciellt tullsatser på te. Höga tullar gjorde smugglingen lönsamt, medan låga tullar trängde smuggeltrafiken undan.

Den svenska Kinahandeln var också starkt beroende av de internationella konjunkturerna. De nordiska länderna, Sverige och Danmark, lyckades att hålla sig förhållandevis länge utanför de anglo-franska krigen som pågick mellan 1688 och 1815 och som ibland kallas det andra hundraåriga kriget. Sverige kunde utnyttja sin neutralitet i den internationella handeln, ungefär på samma sätt som man gjorde under första och andra världskriget. Den svenska neutraliteten var profitbringande för SOIC under sjuåriga kriget 1756-63, men speciellt under det amerikanska frihetskriget 1780-83, då Frankrike och Holland befann sig i krig med Storbritannien. De engelska, danska och svenska kompanierna var de enda som handlade i Kanton och det syns tydligt på de svenska import- och re-exportsiffrorna.

Stor inköpare av te på auktionerna i Göteborg var Niklas Sahlgren. Denne var också stor inköpare av järn från bruk i Värmland och Bergslagen för export. En stor del av järnet sålde han till andra personer för export. Sannolikt sålde han också te till andra exportörer för  export. Det är känt att Niclas Sahlgren även opererade som ombud för andra inköpare som exempelvis släktingar i familjen Ström och handelshus i Antwerpen. Ren allmänt var också skottar stora inköpare av te på auktionerna efter de ostindiska resorna i Göteborg.

För att göra inköpen billigare hade Svenska Ostindiska Kompaniet från 1762 superkargörer som var fast stationerade i Kanton. Dessa blev också i allra högsta grad inblandade i den inomasiatiska handeln:

Först, före 1757 finansierades teinköpen i Kina med silver. Detta gäller alla europeiska kompanierna. Det fanns helt enkelt inga europeiska varor som kineserna eftertraktade. Systemet ändrades med britternas erövring av Bengalen. När det gäller specifikt det danska kompaniet som kanske liknar mest det svenska, under 1760- och 1770-talen finansierades c:a en fjärdedel av teinköp med intäkterna från Bengalen. Det saknas en liknande detaljerad analys av den svenska finansieringen men mycket tyder på samma strategi. Ett tecken på detta är en ny fond som SOIC skapade i Kanton efter 1760. Den skulle ordna krediter för kompaniets inköp från lokala köpmän och den begränsade silverimporten.

De två svenskar som fick ta hand om fonden var Jean Abraham Grill och hans kompanjon Mikael Grubb. Dessa två så kallade superkargörer blev djupt involverade i kreditverksamheten i Macao och Kanton. De lånade mycket stora belopp från Macaos köpmän och finansierade lokalhandeln men också inköp för det svenska kompaniet. De var dessutom direkt involverade i växelaffärer i Indien. Exempelvis viss George Smith i Madras och engelske kapten Jackson blev deras viktiga affärspartners i Indien. Utöver detta gjorde herrarna Grill och Grubb omfattande affärer i varuhandeln i Sydostasien, och förmodligen även i Indien. Bland de varor de tog från Indien fanns även opium.

Den första viktiga följden av den förändrade situationen i Indien var alltså minskade silverberoende och silverimport från Europa. Den andra förändringen handlade om utbudet av te i Europa. Tillgången på billiga krediter ledde till snabbt ökande teimport kring 1770. Teet kom till Storbritannien både via den legala kanalen, EIC, och via de illegala smuggeltrafiken från Skandinavien och kontinenten. Det smugglade teet var mycket billigare och engelska kompaniet fick stora problem med att sälja sitt eget te. År 1772 fanns det i London stora förråd av EIC:s osålda te. Som bekant försökte det engelska kompaniet att dumpa teet i nordamerikanska kolonierna. Följden blev Boston Tea Party i december 1773. I viss utsträckning är det alltså även det svenska kompaniets och den svenska re-exportens fel att engelsmän fick problem i sina nordamerikanska kolonier.

Amerikanska frihetskriget blev början på en ny global konflikt mellan Storbritannien och Frankrike, även om det tog ytterligare fem år innan Frankrike gick in i kriget 1778. Amerikanska frihetskriget var en sista gyllene period för den svenska Kinahandeln. SOIC:s reexportverksamhet nådde toppen under kring 1780-82, då te re-exporten var nästan lika värdefull som hela den svenska exporten.

Utöver det som redan nämnts om att utvecklingen av järnexporten och vilka fartyg som användes för detta så finns ytterligare ett tecken på att tesmuggligen till Storbritannien var av mycket stor betydelse. Välkänt är nämligen att det också föregick en omfattande spritsmuggling till Storbritannien. Sprit passade bra att lasta ihop med te. När det gäller exporten från Göteborg förekom i stort sett ingen export av brännvin förrän på 1740-talet då exporten av te ökat till att bli den viktigaset exporten från Göteborg. Brännvinsexporten fortsatte att var stor fram till 1770-talet varefter den kraftigt minskade. Järnet tycks under denna period ha tagit upp även brännvinets plats i smuggelbåtarna. Det kan också ha varit så att den kraftigt ökade inhemska efterfrågan på brännvin under sillperioden gjorde att det inte fanns tillräckligt att exportera. När sillperioden var över ökade brännsvinsexporten igen men efter kontinentalperiodens slut var det över med både export och smuggling av ostindiska varor och brännvin.

Antalet barlastade fartyg som kom in till Göteborg från Storbritannien ökade stadigt från 1730-talet till 1770-talet. Därfter en minskning  på 1780-talet med en tillfällig ökning kring 1790 och igen under kontinentalblockaden. Ökningen 1730 till 1770-talet av antalet barlastade fartyg motsvaras av en likande ökning av antalet lastade fartyg under samma period. Så även om det enligt en del källor fanns en export av levande får och ull från Storbritannien till Sverige så syns den inte i statistiken. Det är naturligtvis också möjligt att får och ull smugglades in i Sverige så att det inte syns i någon statistik. Noterbart är att familjen Alströmer, när lierade och släkt med Niclas Sahlgren, var kända för sin fåravel på Höjentorp. Nergången av barlastade fartyg vid tesmugglingens höjdpunkt på 1780-talet tyder dock på att det under de åren fanns returvaror att lasta i Storbritannien.  Kanske handlar det om salt som reexporterats från Storbritannien. Under dessa år ökade nämligen saltimporten därifrån. Intressant är att det under 1780-talets början också importerades te från andra håll än Kina.

Ytterligare något som visar att den slutliga marknaden för det te som infördes till Göteborg var Sorbritannien är det faktum att många av de stora köparna på auktionerna av de ostindiska fartygens laster var skottar och engelsmän. Även handelshusen i Antwerpen som tidigare varit engagerade i Oostendekompaniet var stora inköpare (ofta via mellanhänder som Niclas Sahlgren). På den första auktionen 1733 var de 5 största köparna (48.5% av hela lasten) britter och bland de tio därefter var 4 britter. Dessa 15 personer stod för 73% av de totala inropen på auktionen. När det gälelr teinköparna var de 3 största köparna britter och bland de 15 största var 10 britter.

Största teinköpare på auktionen 1733 (antal telotter)

Colin & Hugh Campbell, 380
Charles Pike, 370
Hugh Ross, 358
Johannes Grill, 171
Erich & Hieronymus Nissen, 115
Alexander Gordon, 102
Thomas Mould, 96
Jacob & Niclas Sahlgren, 89
Henrik König, 87
Petter Arfwedson, 86

Av de största inköparna av te hörde Hugh Ross, bröderna Sahlgren och Thomas Mould också till de största järnexportörerna. Bröderna Campbell, Niclas Sahlgren, Charles Pike, Hugh Ross och Henrik König var alla investerare i Ostindiska kompaniet. Alexander Gordon tycks inte ha varit hemmahörande i Göteborg och det är också obekant om han är släkt med den familj Gordon som senare under 1700-talet är aktiva inom Göteborgshandeln. Thomas Mould (också stavat Mawld eller Mowld) var kansk, men troligen inte, släkt med familjen Maule (ytterligare en stavning av samma namn) som var aktiva i Ostindiska kompaniet i två generationer.

Andra källor:
Ostindiska Compagniet, affärer och föremål, 2000
Ivar Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Fernand Braudel, Civilisationer och kapitalism, 1986

Irvine – av stor betydelse för starten av Ostindiska

Del 23 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Charles Irvine föddes år 1693 som femte son till laird James Irvine of Drum (-1703). Familjen Irvine var trogna jakobiter och Charles Irvine flydde troligen till Frankrike efter de misslyckade jakobitiska upproren 1715 och 1719.  Där arbetade han i 13 år i franska Ostindiska kompaniet,Compagnie des Indes och arbetade då ihop med bland annat Robert Arbuthnot. Troligen träffade han också de svenska representanterna för Compagnie des Indes, familjen Bedoire. Där kan också förklaringen ligga till att Frans Bedoire var en av de första direktörerna i Ostindiska kompaniet i vilket ju Charles Irvine från början var en av de tongivande. Charles Irvine var vän med Colin Campbell och genom sina franska kontakter förmodligen viktig för att Svensk Ostindiska Kompaniet lyckades.

Charles Irvine (1693-1771) var dock inte direktör utan superkargör. Han gjorde sammanlagt 5 resor som superkargör och det borde ha gjort honom mycket rik. Bara på resan med Riddarhuset år 1740-42 tjänade han 33 750 dlr smt i provision och till det ska läggas hans pacotill (hans egna varor på skeppet). Emellertid var det inte så då han gjort en del förluster på den första resan med Ulrica Eleonora till Porto Novo och Bengalen 1733-35 och tycks ha lånat till de flesta investeringarna och varuköpen. Han återvände till Skottland 1759 och dog där 1771. Han var ogift.

En bror till Charles Irvine, Thomas Irvine (1685-1761), tycks samtidigt ha verkat i Göteborg som expedit, dvs som handlare utan burskap. Han blev svensk adelsman 1757 och var gift med en Margareta Chambers (sannolikt syster till John och William Chambers i Göteborg) som dog år 1765. Thomas Irvine återvände till Storbritannien på 1770-talet.

Thomas Irvines son John Irvine (1722-95) (på hemsidan The Peerage anges Margaret Chambers som hans fru, men det är sannolikt felaktigt) var också handelsman i Göteborg och arbetade bland annat åt Svenska Ostindiska Kompaniet som superkargör på tre resor åren 1748-1756. Han hade flyttat till Aberdeen i Skottland år 1766.

Andra källor: Ostindiska Compagniet, affärer och föremål, 2000