Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

J.E. Francke

Carl Sirenius

Del 10 av 11 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 3-4

Carl Sirenius var född i Kongälf 1814. Som yngling kom han till Göteborg och fick plats på kontor hos grosshandlaren Victor Kjellberg, hvilken på den tiden dref en stor och god importaffär i Göteborg.

Victor Kjellberg hade ett förslaget hufvud i förening med god merkantil bildning, därtill stora vyer, som närmade sig till illusioner, hvilka emellertid förde honom från en trygg och säker ställning ut i stora och vilda spekulationer.

Kjellbergs båda bokhållare, Carl Sirenius och Edvard Francke, blefvo båda med tiden millionärer, och dessas historia sammanfaller till stor del med Victor Kjellbergs.

På 1850-talet beviljade norska staten exportpremier för utförsel af raffineradt socker, och till följd af mellanrikslagen var införseln däraf till Sverige tullfri, Victor Kjellberg i förening med några andra göteborgare anlade då ett storartadt sockerbruk i Fredrikshall, hvars fabrikater hufvudsakligast voro afsedda för export till Sverige. Det nya bruket i Fredrikshall presterade ett utmärkt fabrikat, bättre, hårdare och mera omtyckt än hvad de svenska raffinaderierna kunde åstadkomma, och vann där-genom det åsyftade ändamålet, så att Fredrikshalls toppsocker såldes nästan öfver hela Sverige. De svenske sockerpatronerna knorrade högljudt häröfver, och norrmännen blefvo afundsjuka öfver de spekulativa göteborgarnes lyckade kupp att lägga sitt sockerbruk inom Norges rike, men så nära svenska gränsen som möjligt.

Emellertid blomstrade affären under flera år, tills norska stortinget såg sig föranlåtet att upphäfva exportpremien å socker, hvarigenom den lukrativa affären undergräfdes och fick dödsstöten, så att hela etablissementet måste nedläggas.

Victor Kjellberg hade bosatt sig i Fredrikshall som brukets disponent och äfven dit medtagit sin klippske bokhållare Edvard Francke.

I sin firma i Göteborg, Victor Kjellberg & komp., hade han som kompanjon upptagit sin äldre, mera hederlige medhjälpare, Carl Sirenius, och denne fick efter några år ensam öfvertaga firman, ur hvilken Kjellberg utgick.

Victor Kjellberg gick dock icke tomhändt från Fredrikshallsaffären. Tvärtom hade han därpå förtjänt sig en ej så liten förmögenhet och dessutom förvärfvat sig anseende som en skicklig och energisk affärsman.

Kjellberg med sin klara framtidsblick uttänkte nu ett storartadt företag. Han inköpte det i våra dagar så mycket omtalade Gellivara, hvilket på den tiden omfattade icke allenast malmberget, utan äfven därtill hörande egendom, bestående af 85 mantal med masugnar, sågverk, kvarnar och nybyggen, hvilka nu för tiden ägas af Töre aktiebolag, aktiebolaget Bodträskfors m. fl.

Då Gellivara numera spelar en så framstående roll inom vårt industriella lif, torde en liten skildring af dess historia hafva ett visst intresse.

Upptäckten af det rika malmbergets värde skedde för omkring 100 år sedan genom den berömde fosterlandsvännen Sam. Gust. Hermelin under dennes kartografiska verksamhet inom Norrbottens län.

Hermelin lät bearbeta flera grufvor och årligen upptaga 2- å 3,000 skeppund malm, som smältes vid de af honom uppförda Strömsunds och Selels masugnar, anlade vägar af flera mils längd äfvensom 130 nybyggen samt anställde kunniga bruksarbetare och masmästare från de södra landskapen.

Vid utförandet af dessa stora företag hade Hermelin emellertid mera rådfrågat sitt patriotiska nit än tillräckligheten af sina tillgångar. Därtill tillstötte ogynnsamma konjunkturer, eldsvådor, öfversvämningar och ryssarnes härjningar under kriget 1809.

Hermelin måste göra cession, och den stora egendomen inköptes af konung Karl Johan, som fortsatte bruksdriften, ehuru med ringa framgång.

Konung Oscar I, som realiserade alla af fadern inom Sverige inköpta egendomar, sålde år 1848 äfven Gellivara till den bekante C. W. Hammarsköld på Skultuna, men då denne nödgades för skuld och bedrägerier två år därefter rymma ur riket, såg sig konungen nödsakad att år 1851 återköpa egendomen af Hammarskölds konkursmassa.

Emellertid lyckades konung Oscar till foljd af de gynnsamma konjunkturerna under Krimkriget att försälja hela egendomen med drifvande verk och inrättningar för en million rdr till grosshandlaren Pontus Kleman.

Bakom denne Kleman stod ett konsortium af framstående affärsmän, Taye, Peder Anker, Harald Meijer och de tre bröderna Stang, alla bosatte i Fredrikshall och den närbelägna Tistedalen samt för öfrigt goda vänner till Victor Kjellberg.

För att kunna tillgodogöra de rika malmtillgångarna fordrades i första rummet transportkostnadernas förminskande och Kleman låt under sommaren 1857 göra noggranna undersökningar för anläggande af en 20 mil lång järnväg från Gellivara till Luleå.

Pontus Kleman, L. J. Hiertas måg, var under 1850- talet en stor köpman i London, dref betydliga affärer och hade stora förbindelser med de stockholmske köpmännen Sten Lewenhaupt, Wilhelm H. Kempe, Ludvig Tydén & komp., C. H. J. Matton m. fl.

Inträffade så några månader därefter 1857 års penningkris.

Kleman måste göra konkurs med en million pund sterlings skulder och tillgångar af endast — sitt lösörebo.

Norrmännen engagerade då Victor Kjellberg som sin disponent för Gellivara och fortsatte affären.

Själf bosatte sig Kjellberg i Stockholm, men sände som förvaltare sin förslagne Edvard Francke till Gellivara.

Efter två år ledsnade dock norrmännen vid affären och sålde hela egendomen till Victor Kjellberg, som nu stod som ende officielle ägaren till densamma. Som förlagsman hade Kjellberg lyckats engagera den rike engelske bankiren Giles Loder.

Att vinna utfartsväg för Gellivara produkter ansåg sig Kjellberg billigast komma till målet genom en vattenväg medelst kanalisering af Lule älf. Han lyckades till och med förmå regeringen att i detta syfte aflåta proposition till riksdagen, hvilken k. proposition bifölls af båda kamrarna under vårt nya statsskicks första riksdag.

Kjellberg fick i Statskontoret uppbära 400,000 rdr, men förstörde pengarna på andra ändamål samt gjorde ej några kanaliseringsarbeten. Han lyckades härigenom hålla sig uppe ännu ett år, men måste då göra en storartad konkurs och dog kort därefter.

Giles Loder måste nu öfvertaga hela Gellivara och som bulvan för äganderätten antaga C. H. J. Matton.

Edvard Francke flyttade till Stockholm och etablerade sin träförädlingsaffär, hvilken inleddes med ett stort timmer köp af en viss grefve och fideikommissarie i Vestmanland, på hvilken affär Francke förtjänade 600,000 kr.

Oförskämdt plundrad, vände sig grefven till Karl XV med sina bekymmer.

Kort därefter besökte kung Karl Falu grufva. Bergslagets styrelse hade middag för konungen. Denne begärde då att få se förteckningen på de personer, hvilka som värdar skulle sitta vid hans bord.

Upptäckande Edvard Franckes namn på listan, utropade konungen på sitt vanliga öppna sätt:

”Tror ni, att jag vill sätta mig till bords i sällskap med en sådan ärkeskojare som Francke, hvilken har så skamligt plundrat min vän grefve von H.”

Efter Victor Kjellbergs fallissement ändrade Sirenius sin firmas namn till Carl Sirenius & komp. Hufvudaffären blef därefter hafreexport, hvarpå Sirenius förtjänade mycket pengar.

Sirenius ägde hälften af huset nr 1 vid Skeppsbron i Göteborg, hvilket, som bekant, är till största delen upptaget af affärslokaler, inrymmande bland andra det stora Wilsonska kontoret.

Badinrättningen på Styrsön, Bratten, tillhörde äfven Sirenius, likaså egendomen Wilhelmsberg vid Danska vägen i närheten af Örgryte kyrka, hvilken gård han dock sålde vid sin afflyttning till Stockholm.

Sirenius var mycket musikalisk och höll ofta i sitt gästfria hus musikaliska soiréer.

Han hjälpte flera personer till framgång på deras bana i lifvet, något, som ej torde vara mycket kändt, då han alltid iakttog den största tystlåtenhet i dylika saker. Bland andra, lär den framstående violinisten fröken Martina Jonsson hafva Sirenius att tacka för det ekonomiska stöd, som satte henne i stånd att utveckla sitt konstnärsskap.

Något ingrepp i Göteborgs kommunala lif gjorde ej Sirenius. Han var dock medlem af styrelsen för Allmänna och Sahlgrenska sjukhusen.

Carl Sirenius dog 1893 och efterlämnade boupptecknad förmögenhet af:

Tillgångar . . . 937,478:72
skulder . . . 3,662:66
Behållning 933,816:00

Sirenius var tillika stor hästvän. På sin egendom Nolinge i Grödinge socken hade han ett stall med utsökt vackra hästar.

De sista fem åren af sitt lif tillbragte Sirenius i Stockholm. Sin firma i Göteborg hade han öfverlämnat till hr Nils Rhodin.

Advertisements

Francke – riskkapitalister

Del 16 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Bröderna Francke var två svenska riskkapitalister i slutet av 1800-talet. En, David Otto Francke (1825-1892) var verksam i Göteborg och den andre, Johan Edvard Francke (1824-1891), verksam i Stockholm.

Deras far, Johan Francke bosatte sig 1812 i Göteborg och grundade handelsfirman Francke & Braune tillsammans med Josua Braune. Av sönerna blev J.E. Francke främst engagerad i utbyggnaden av norra Sveriges skogsindustri och D.O. Francke förblev verksam i Göteborg där han också var lokalpolitiker.

1847 köpte den senare Rosendahls Spinneri och Färgeri av G.F. Hennig som grundat verksamheten 1832 vid Mölndalsåns fall i det som vi idag kallar Kvarnbyn. Samma år brann dock spinneriet och Francke lät då istället bygga ett sockerbruk på platsen. 1854 byggdes dock ett nytt spinneri som togs i bruk år 1856. Senare byggdes också ett bomullsväveri och så köptes Mariedahls Spinneri år 1861. Verksamheten drevs i det 1856 bildade Rosendahls Fabrikers AB och delägare var D.O. Francke, J.E. Francke, Josua Braune, Jac.Elliot, C.G. Prytz och J.P. Vallentin. Samma år köpte bolaget också Korndals pappersbruk vid Mölndalsfallen. Vid övertagandet var Korndal Sveriges största pappersbruk och 1870 stod det för hälften av Sveriges pappersproduktion. Huvuddelen av detta gick på export och såldes till en början av firman Francke & Braune för att senare övertas av J.W. Wilson.

D.O. Francke kom också att bli pionjär då han lät uppföra en pappersmassefabrik på en ö i Trollhättefallen, Önan. Tillverkning av slipmassa för användning i Korndals pappersbruk påböjades där år 1858. Korndals Pappersbruk hade grundats redan 1763 och ägdes mellan 1849 och 1856 av Aron Kjellberg (50%), Röhss & Brusewitz (25%) och J.F. Lundström (25%.

Francke stora problem var dock att han och hans företag hade brist på kapital och var överbelånade. Något som förvärrades av att reservfonden i bolaget enbart bestod av egna aktier. När företaget fick problem kunde dessa inte säljas på marknaden och kapital alltså inte frigöras. 1877 var företaget ställning akut, men genom lån i Handelskompaniet och dess Londonfilial kunde bolaget tillfälligt räddas. 1879 gick dock Rosendahls Fabriker i konkurs tillsammans med andra företag D.O. Francke var engagerad i som exempelvis Francke & Braune och Göteborgs Handelskompani. Han var även delägare i firma Francke, Beckman & Co 1849-50 och därefter firma D.O. Francke 1850-79. Genom personlig borgen från brodern J.E. Francke räddades dock D.O. Francke personligen från konkursen.

Göteborgs Handelskompani bildades 1871, då konjunkturen var bra, på D.O. Franckes initiativ som ett verkligt riskkapitalbolag (då kallat créditmobilierinstitut). Bolaget startade också en filial i London (det liknar ju faktiskt mycket hur man fortfarande än idag gör), The Gothenburg Commercial Company Ltd, till största delen ägt av Göteborgs Handelskompani. Styrelse i bolaget blev D.O. Francke, Oscar Dickson (utträdde dock tidigt ur styrelsen och ersattes av P. Malmberg), August Röhss, Erik Wijk och Ivar Waern, dvs gräddan av finansfamiljerna i Göteborg fanns med.

Handelskompaniet kom att vara mycket aktivt i upptagande av lån för finansiering till järnvägsbolag. Sålunda stod man för en mycket stor del av finansieringen för Bergslagernas Järnväg (BJ) och Halmstad-Jönköpings Järnvägs AB (senare Halmstad-Nässjö Järnvägs AB, HNJ). Handelskompaniet fick dock mycket svårt att klara bägge åtagandena och de två stora obligationslånen blev förlustaffärer för bolaget. Andra engamenag som i deltagandet i finansiering av olika industrier (som Stora Kopparbergs Bergslag när de byggde Domnarvets Järnverk) var mer lönsamma.

Handelskompaniet var dock okså engagerad i utbygganden av den finska sågverksindustrin och i exploatering av finska skogar genom lån till det norskägda Kemi Ångsågs AB och till Sunila Sågverks AB. Bägge sågverksbolagen gjorde konkurs i slutet av 1870-talet och orakade stora föluster för Handelskompaniet.

D.O. Francke

D.O. Francke

Men de verkligt stora problemen för Handelskompaniet orsakades av D.O. Francke själv. I slutet av 1870-talet fick det av honom kontrollerade bolaget Rosendahls Fabriker stora problem och upptog då enorma krediter i Londonbolaget, långt utöver vad styrelsen i Göteborgs Handelskompani hade godkänt. Rosendahl och Francke hade lämnat otillfredsställande säkerheter för lånen och kunde inte betala. En del krediter som Handelskompaniet upptagit uppsades i samma veva och bolaget gick därför i konkurs tillsammans med företaget i London. Bland de som förlorade pengar i konkursen märktes en lång rad handelsfirmor och enskilda affärsmän i Göteborg samt finansfirmor och banker i London. Det fantastiska är dock att Handelskompaniet fortfarande inte kan sägas ha avvecklats helt, trots konkursen. Pengar avsattes vid konkursen för inlösen av utelöpande delaktighetsbevis. Fortfarande har ett antal bevis inte lösts in.

Rosendahls Fabriker rekonsturerades dock 1880 och ett nytt ägarbolag skapades, Korndals AB, dock fortfarande med D.O Francke som huvudägare. Textilverksamheten drevs därefter i liten skala tillsammans med pappersbruket. 1881 byggdes en sulfitmassefabrik vid Korndals bruk efter att man redan1874 börjat exprimentera med detta vid bruket i Mölndal. Sulfitmassefabriken, den andra i Sverige, kom dock först till stånd efter kontakter med Daniel Ekman vid Bergvik i Hälsingland. Sockertillverkningen nedlades dock. Bolaget förblev Sverige största papperstillverkare fram till slutet av 1880-talet. Önan blev eget bolag 1886. Företagen var dock fortsatt underkapitaliserade och D.O. Francke var i händerna på Stockholms Ensilda Bank och Wallenberg som lät honom fortsätta som företagets huvudägare och ledare.

1892 dog emellertid D.O. Francke och hans dödsbo fick förklaras i konkurs. Hans företag övertogs då av familjen Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank. Ett nytt företag, Götafors AB, bildades för att driva textilverksamheten och det blev i familjen Wallenbergs ägo tills det 1916 såldes till Sveriges Förenade Trikåfabriker AB (senare Eiser). Ett nybildat företag, AB Papyrus, övertog år 1895 pappersbruket och massafabriken. Huvudägare var familjen Wallenberg. Den sista verksamheten vid fallen i Mölndal nedlades så sent som år 2006.

Den äldre  J.E. Francke kom i motsats till brodern, men i likhet med många andra göteborgsfamiljer, som ex.vis Dickson, Wijk, Kjellberg och Röhss, att engagera sig i utbyggnaden av skogsindustrin i Norrland. Han flyttade dock till Stockholm där han grundade en trävaruhandelsfirma. På 1860-talet investerade han i Hudiksvalls Trävaru AB (köpte senare Iggesunds Bruk och bytte namn till Iggesunds Bruk AB) och 1886 sammanförde han sina egendomar i Härnösandsområdet-Ådalen till Kungsgården-Mariebergs AB och när Umeå ägde han Hörneå AB samt var delägare i det av familjen Wijk kontrollerade Gideå-Husum AB. Delägare i Kungsården-Marieberg AB var gävleköpmannen Aug. Valley.

När andra företag allteftersom byggde upp pappersbruk och pappersmassafabiker i Norrland förblev Kungsgården-Marieberg AB ett sågverksföretag som fortsatt var i familjen Franckes ägo. Trots försök från Kreugers sida att införliva företaget i SCA år 1929 och från Handelsbanken på 1930-talet misslyckades detta och först 1955 köptes bolaget av SCA. Kungsgården-Marieberg var också delägare i olika kraftverk, exempelvis genom dotterbolaget Blåsjöfallets Kraft AB.

Läs mer: Villa Papyrus, Pappershistoria, GP,

Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige, 1963