Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Gustaf Ekman

Ekman & Co

Del 16 av 21 i serien 1800-talets handelshus

Firma som grundades 1802 av Gustaf Henrik Ekman, Nils-Fredrik Wahlberg och Gustaf Rudolf Prytz för att exportera järn. Den förstnämnde var vid tillfället också ägare av faderns, Peter Ekman III, gamla firma som främst exporterade sill och importerade salt och spannmål. Järnexporten dominerades vid denna tid totalt av John Hall & Co som år 1800 stod för över hälften av järnexporten. 1809 upphörde den äldre separata sillfirman. Järnuppköpen från bruken sköttes av Nils-Fredrik Wahlberg som dock lämnade firman 1807.

Samma år gick John Hall & Co i konkurs vilket lämnade utrymme för nya järnexportörer. Kontinentalblockaden innebar kraftigt minskad järnexport och samtidigt en koncentration på Storbritannien där Gustaf Rudolf Prytz hade goda kontakter. En ny marknad skapades dock, USA, och den skulle få allt större betydelse för den svenska järnexporten, dock inte för Ekman & Co, däremot för Joseph & Olof Hall, Alex. Barclay & Co, Olof Wijk & Co och Robert Dickson & Co. Ekman & Co kom istället att börja importera kolonialvaror som bomull, socker, kaffe och tobak.

Under den nya firmans först tid övertogs kontakterna med bruken av denna, också fortsättningsvis via Nils-Fredrik Wahlberg. Bland viktiga leverantörer kan nämnas Lesjöfors, Rämen-Liljendahl, Föskefors (ägt av Uddeholmsbolaget), Ransäter, Älgå och Gravendal. 1813 blev Ekman & Co ägare av Lesjöfors bruk.

Gustaf Rudolf Prytz var vid bildandet av firman också en stor redare. Det blev också Ekman & Co. och under perioden 1802-17 stod rederiverksamheten för 7-8% av firman omsättning. Företaget ägde bland annat fartygen Neptune, Hedvig, Aurora, Margaretha, Friheten, Penelope, Fortuna och Rosen. Men mellan 1817 och 1831 avvecklades rederiverksamheten successivt. Kanske som en följd av att Gustaf Rudolf Prytz lämnade firman år 1817 för att bilda en egen firma som senare blev Prytz & Wiencken. Gustaf Rudolf Prytz behöll dock hälften av Lesjöfors bruk men sålde år 1833 denna del till Gustaf Henrik Ekman. Vi den tiden var Lesjöfors bruk en lönsammare affär än firmans handelsverksamhet,

Under årtiondena fram till och med 1830-talet var Ekman & Co en marginell exportör av järn, verksamheten var i början främst fokuserad på företagets såg i Lilla Edet, bruket i Lesjöfors och egendomarna i Kilanda och Kviberg.

Det skedde också en uppdelning av järnhandeln så att vissa bolag tog hand om uppköpen från burken, ledande bland dem var Björnberg, Dickson, Barclay (men med en mycket mindre andel än vad som gällde själva exporten) och Renström. Carnegie tog emot ungefär lika mycket från bruken som de exporterade. På exportsidan dominerade Barclay, Wijk och Dickson.

Vid mitten av 1800-talet upphörde Wijk, Dickson, Barclay och Carnegie med järnhandeln och de ledande firmorna blev istället Ekman & Co, Sven Renström & Co, B.E. Dahlgren och C.Fr. Waern. Tudelningen av järnhandeln upphörde men istället fungerade flera handelshus bara som kommissionärer och/eller speditionsfirmor. Det senare gällde dock inte Ekman & Co.

När Gustaf Henrik Ekman lämnade affärerna år 1843 övertogs firman helt av sonen Janne Ekman som från 1837 hade varit delägare. Han började arbeta i firman 1831. Vid faderns död ärvde de tre sönerna, Janne Ekman, Gustaf Ekman och Carl Ekman Lesjöfors bruk.

Gustafsfors kom Gustaf Ekman, son till Gustaf Henrik Ekman, att leda den tekniska utvecklingen i svensk järnbruksrörelse genom att tidigt bidra till introduktionen och utvecklingen av lancashire-smidet i Sverige. 1838 köpte han också hälften av Gustafsfors bruk som samtidigt köpte Lennartsfors bruk. I slutet av 1830-talet behövde Lesjöfors utvidga sin råvarubas som dittills bestått av brukets egna egendomar samt Dalskarlsjöhyttans masugn, skogar och gruvor. Andelar köptes i gruvfälten i Långban, Persberg och Nordmark och dessutom köptes Långbanshyttans masugn. Från mitten av 1800-talet ökade produktionen av järn i Lesjöfors kraftigt och som ett resultat ökade också järnexporten i Ekman & Co.

Den tredje brodern, Carl Ekman, anställdes 1848 som förvaltare vid Finspångs bruk. 1851 köpte han sina första andelar i bruket och 1856 blev han ensamägare. Såväl Ekman & Co som Oscar Ekman i sockerbruksfirman D. Carnegie & Co stödde moderniseringen och rekonstruktionen av Finspångs bruk.

Viktiga leverantörer av järn till Ekman & Co blev vid sidan av de av familjen ägda bruken Finspång, Lesjöfors, Gustafsfors och Lennartsfors också många andra bruk och kring 1850 var de omkring 15 stycken, däribland Storfors, Svaneholm, Gammalkroppa, Ransäter, Fredriksberg, Hellefors, och Hofors med flera. Handelshuset ökade också exporten till USA från 1840-talet. 1850-1880 var Ekman den största järnexportören i Göteborg med undantag av enstaka år.

Från mitten av 1800-talet byggde firman återigen upp en rederiverksamhet genom segelfartyg och partrederier. Bland de fartyg de ägde dessa år fanns bland annat Amazon, Penelope, Oscar 1, Gauthiod och Marietta.

Efter 1880-talet minskade Ekmans järnexport, många mindre bruk lades ner och de stora företagen exporterade allt oftare sitt järn själva eller anlitade företag som mera var speditionsfirmor som Tycho Roberg, Carl Meyer, Jonsson Sternhagen & Co och A von Braun. 1911 sålde familjen Ekman också sina aktier i Lesjöfors AB och 1912 övertog familjen De Geer ägandet. Finspångs fick stark konkurrens från AB Bofors och verksamheten minskade

Finspång hade år 1880 mer än 5 000 anställda och var ett av Sveriges absolut största företag, Carl Ekman lämnade positionen som chef år 1893.

Vid Gustafsfors kom utvecklingen att bli en annan. År 1869 blev Johan W. Ekman, son till Gustaf Ekman, chef på Gustafsfors. 1871 beslutade ägarna Janne och Gustaf Ekman att lägga ner järnbruket och istället starta tillverkning av pappersmassa. 1873 bildades Gustafsfors Fabriks AB  med Janne Ekman som ägare av 2/3 och Gustaf Ekman samt Johan W. Ekman som ägare av resten. I företaget ingick Gustafsfors, Lennartsfors samt Krokfors sågverk. Massafabriken i Gustafsfors stod klar 1874, Skåpafors sågverk köptes från Baldersnäs AB år 1882 och Lennartsfors såldes 1885. Först 1881 var företaget lönsamt vilket ansträngde finanserns hos Ekman & Co som stod för kapitalet till massafabriken. I början av 1890-talet påbörjades också papperstillverkning vid Gustafsfors i mindre skala. Ekman & Co började i samband med detta att exportera massa och papper. 1908 sålde familjen Ekman Gustafsfors Fabriks AB till familjen de Verdier. Försäljningen av pappersmassan ombesörjdes dock även i fortsättningen av Ekman & Co.

1870 började Henrik E. Ahrenberg att arbeta i Ekman & Co och 1874 blev han delägare. 1873 anställdes Johan E Ekman, kusinbarn till Janne Ekman och 1891 då Janne Ekman lämnade firman blev han delägare. 1901 bildades en särskild avdelning för massa – och pappersförsäljning i firman. Ansvarig för denna blev Olof Kjellström, Senare skiljdes pappersförsäljning ut i en egen avdelning med Nathan Kaiser som ansvarig. Ahrenberg lämnade firman år 1908. Samma år flyttade kontoret till Västra Hamngatan 7.

Västra Hamngatan 7

Västra Hamngatan 7. Foto: Ankara. Licens: CC BY-SA 3.0

Åren 1901-16 deltog Ekman & Co i start eller förvärv av 16 olika massa- och pappersbruk. 1901 deltog de med 7,5% av aktiekapitalet i starten av Örebro pappersbruk. De fick också försäljningsansvaret för brukets produkter. Övriga delägare var  bl.a. Knut Bohnstedt, Carl Sahlin (Laxå bruk) och Gustaf Melin. 1916 blev Johan E Ekman styrelsordförande i AB Örebro Pappersbruk vars kapital också ökades. Därefter tecknade Ekman & Co 8% av aktiekapitalet i Öhrvikens Sulfit som startade 1906 och 30% i Nyhamns Sulfit AB som startade 1907. Johan E. Ekman blev styrelseordförande i bägge bolagen. 1911 deltog firman i bildandet av Lungaskog AB som anlade en massafabrik i Svenljunga. Denna såldes dock till AB Papyrus år 1916.

1910 övertog firman Eds Cellulosafabrik i  Gamleby i Småland, 1913 köptes Orrefors Bruks AB för skogens skull. Johan E Ekman ville egentligen inte ha glashyttorna men bestämde ändå att de skulle stats på kvalitetsglas. Glasbruket kom genom att anställa goda konstnärer och hantverkare att utvecklas till Nordens ledande konstglasbruk under 1920-talet. Några år efter köpet övergick ägandet i Orrefors från Ekman & Co till Johan E Ekman personligen. Vid hans död 1919 övergick ägandet och ledningen som det verkar till svärsonen Johannes Hellner.

År 1914 deltog firman i starten av Westerviks Pappersbruk som dock blev en dålig affär och gick i konkurs 1919. 1916 köpte firman sulfitfabriken i Bengtsfors var ägare Uddevalla Sulfit AB gått i konkurs året innan Ett nytt bolag, Bengtsfors Sulfit AB bildades med Ekman & Co som hälftenägare och familjen Lindstedt (Göta sulfitfabrik) som ägare av den andra hälften. Familjen moderniserades och byggdes ut 1919 vilket ledde till att Ekman & Co blev ägare av hela bolaget.

Bengtsfors Sulfitfabrik

Bengtsfors Sulfitfabrik

Förutom försäljningen för de massafabriker och pappersbruk som Ekman & Co var delägare i sålde de även för massafabrikerna Brusafors/Hällefors i Småland, Bäckhammar , Katrinefors, Konga, Rydö bruk, Hellefors (Västmanland) och Fredriksberg. De två sista ägdes av Hellefors Bruks AB. Vidare hade de hand om pappersförsäljningen från  Göteborgs pappersbruk, Munkedal, Frövifors, Klippan och ett stort antal mindre bruk. Det handlade främst om företag i södra Sverige. Ekman & Co engagerade sig därmed i skogsindustrin under en period när andra handelshus i Göteborg som Dickson, Röhss och Wijk lämnade den.

Firman deltog också i bildandet av flera rederier med trafik på avlägsna delar av världen.

1918 blev Oscar Kjellström delägare i firman som byggde upp en stor exportorganisation utomlands med dotterbolag i flera europeiska länder som Storbritannien och Frankrike. I Japan började Ekman sälja via handelsföretaget Mitsui & Co år 1906. 1913 tog en dansk affärsman, Thomas Berthelsen, i Japan hand om agenturen där och 1935 ombildades hans bolag till dotterbolaget Ekman & Co (Japan) Ltd. 1932 köptes Lindelöf & Co i Argentina som döptes om till Cia Comercial Suceo-Argentina. Två år senare etablerades ett dotterbolag i Kina genom övertagande av en filial till Olof Wijk & Co som de gjorde till dotterbolag till det i Sverige samma år bildade Ekman Foreign Agencies AB. I Kina hade detta dotterbolag den lönsamma agenturen för SKF ända till 1942.

På 1920-talet hamnade handelshuset i svåra ekonomiska problem, till stor del beroende på att inga reserver för dåliga år var undanlagda utan alla vinster hade tagits ut. 1923 ombildades firman Ekman & Co till aktiebolag, Ekman & Co AB. Detta skedd med hjälp av släktingen Oscar Ekman. Den första styrelsen bestod av  Johannes Hellner, Carl Ekman och Olof Kjellström som alla var delägare i företaget. Därefter såldes alla ägarandelar i massafabriker och pappersbruk och bolaget beslutade att sluta ge förskott till tillverkare. Företaget blev från nu en ren kommissionär och inte längre en finansiär.

De norrländska intressena avvecklades ganska snabbt och enkelt, engagemanget i Bengtsfors kunde dock avvecklas först 1933-34 och med stora kostnader för Ekman & Co. Stora förluster gjordes också på delägandet i AB Pumpindustri och Klosters järnbruk. Vid samma tid såldes också ägarandelarna i Örebro Pappersbruk, AB Billingsfors-Långed och Eds Cellulosafabrik. Ekman & Co stagnerade som exportföretag och ett nytt handelshus, Elof Hansson, växte förbi.

Olof Kjellström dog 1930, Carl Ekman fortsatte som VD och kontrollerade fortfarande 1935 aktiemajoriteten. En kusin, Håkan Ekman, köpte dock sakteligen på sig en betydande mängd aktier. 1936 hade han köpt 75% av aktierna och blev styrelseordförande. Dessa uppköp skedde utan Carl Ekman vetskap och de två tycks haft vissa motsättningar. Carl Ekman förblev dock VD.

På 1940-talet växte Italien till en största exportmarknaden för pappersmassa från Ekman & Co, främst viskosmassa för tillverkning av konstsilke. Italien upphörde som kund när de allierade invaderade landet och därefter var Tyskland den viktigaste kunden till 1945 då exporten dit upphörde. De viktigaste leverantörerna av pappersmassa till Ekman & Co var Bengtsfors och Uddeholm som under andra världskriget stod för 80%. Massa stod för 70-75% av företagets omsättning och papper för resten. Pappersaffärerna var dock lönsammare.

1945-65 expanderade Ekman & Co kraftigt samtidigt som de specialiserade sig alltmer på vissa bestämda massa- och papperskvaliteter. Unde denna period växte Ekman & Co snabbare än Elof Hansson. 1946 var Ekman & Co en del av ett konsortium som köpte Bengtsfors Sulfit AB, Ekman ägde hälften av bolagets aktier och resten ägdes av  släktingarna i familjen Ekman-Langenskiöd och deras bolag Fastighets AB Carnegie (det tidigare sockerbruket, senare Investment AB Carnegie).

Företagets export av massa dominerades av produkter från Bengtsfors, Uddeholms AB, Hellefors Bruks AB och Bure AB. Senare tillkom Katrinefors AB, Munksjö AB, Marma-Långrör AB, Bergvik & Ala AB, Forss AB, Svanö AB och Eds Cellulosafabrik.  På papperssidan var leverantörena Uddeholms AB, AB Billingsfors-Långed,  Örebro Pappersbruk, Holmens Pappersbruks AB och Wargöns AB. Senare tillkom även norska företag som leverantörer.

I utlandet bildades allt fler dotterbolag men 1962 avvecklades verksamheten i Shanghai och den flyttades istället till Hong Kong.

1955 blev Claes Ekman, kusin till Carl Ekman och Håkan Ekman,  VD i Ekman & Co AB och företaget började försöka sälja Bengtsfors Sulfit AB då verksamheten hade dålig lönsamhet.  Claes Ekman var också svåger till Håkan Ekman då den senare var gift med Brita Ekman, syster till Claes Ekman. Det lyckades inte och 1964 lades fabriken ner. Carl Ekman fortsatte i styrelsen till sin död 1957. Claes Ekman var kvar som VD och styrelseledamot till 1965. 1960 valdes Gustaf Henrik Ekman in i styrelsen. Han var son till Håkan Ekman. Kontoret för företaget flyttades 1956 till den Schröderska fastigheten på St. Nygatan 27-29.

Stora Nygatan 27-29

Stora Nygatan 27-29 Foto: Novi Real Estate

1965 köptes Ekman & Co av investmentbolaget Säfveåns AB. 1984 hoppade två ledande personer i företaget, Håkan Björnhage som var chef för massaavdelningen och Per Hultengren som var chef för pappersavdelningen. De tog med sig 19 personer och bildade ett nytt handelshus, Cellmark AB. Framförallt kom avhoppen att påverka massaexporten till Fjärran Östern. Företaget började också med en omfattande försäljning av verkstadsprodukter i slutet av 1960-talet och byggde också upp en importverksamhet  baserad på konfektion, klockor och elektronik från Asien. Importverksamheten blev aldrig speciellt lönsam.

1976 omorganiserades bolaget och moderbolaget bytte namn till Ekman International AB. Ekman & Co AB blev namnet på ett nytt dotterbolag. Företaget hade vid denna tid 800 anställd varav mer än 500 i Asien.

1982 såldes dock hela importverksamheten till Datatronic AB. 1982 såldes all dotterbolag i Ostasien med totalt 400 anställda. Dessa bolag hade 1975 samlats under ett gemensamt moderbolag i Hong Kong, Ekman Pacific Ltd. Bolaget i Hong Kong köptes av två chefer, Leif Sjöholm och Björn Willumsen. 1983 såldes därefter det brittisk dotterbolaget. Ekman & Co behöll dock massarörelsen i Asien. Ekman & Co AB blev därefter åter moderbolag i företaget som nu bara sysslade med export av skogsprodukter och hade mindre än 200 anställda. 1986 köptes Säfveåns AB av Catena AB. Samma år förvärvade Catena AB också Jan Liebig AB, en annan exportör av skogsprodukter. 1987 fusionerades de två bolagen till Ekman Liebig AB.

Ekman-Liebig AB var efter samgåendet ett av världens största handelshus för skogsprodukter. med Liebig fick företaget ens tor marknad i Nordamerika vilket hade saknats innan och Asiens betydelse minskade. 1993 slöt företaget också kontrakt med en stor massaleverantör i Ryssland, Bratsky LPK. Leverantörerna i USA och Kanada blev fler och en stor konkurrent i USA, ICS, köptes upp 1992 vilket ledde till en kraftigt ökad verksamhet i landet.

1995 sålde Catena AB aktierna i Ekman Liebig till en grupp bestående av familjen Ekman, anställda, MVI Ltd och Skandia Investment och ett år senare ändrades namnet till Ekman & Co AB. 1998 sålde MVI Ltd sina aktier till Atle AB som blev största ägare.

2006 köpte familjen Ekman tillsammans med några anställda alla aktier i Ekman & Co AB. Från detta år är Ekman & Co AB ett dotterbolag till Ekman Invest Holding AB. I styrelsen sitter Matts Ekman (ordf), Claes Ekman, Oscar Ekman, Jan Svensson (VD), Michael Olsson och Frank Graves som ordinarie ledamöter tillsammans med personalföreträdaren Jessica Bodin. Suppleanter är Carolin Ekman och Nils Liljeberg. Kontoret finns idag på adressen Lilla Bommen 1, vilket är den så kallade Skanskaskrapan vid Götaälvbron och det är återigen familjen Ekman som styr över företaget:

– Det är en speciell organisation i familjeföretag. Vi har ett familje­råd som tillsätter representanterna i styrelsen. Ovanpå det finns ägarfamiljen och stiftelserna. Och ovanpå det har vi den Ekmanska släktföreningen, så det är en del att hålla ordning på. Men det funkar väldigt bra. Vi är otroligt samstämmiga. Dessutom har vi inget exittänkande över huvud taget och det underlättar naturligtvis.

Antalet anställda är idag ungefär 270 och företaget handlar med pappersmassa, papper, återvunnet material och bioenergi.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996

Advertisements

Svenska industrins män: Carl Edvard Ekman

Del 8 av 9 i serien Svenska industriens män

Finspongs bruk i Östergötland blef år 1641 inköpt af den rike, nederländske köpmannen Louis De Geer, som der företog stora förändringar och förbättringar, så att bruket på hans tid stod i högt flor, såsom varande det enda styckebruket i vårt land. Men när sedermera olika nationer började inrätta sina artillerivapen efter olika system, uppstodo efter hand flere kanongjuterier, hvarför Finspong blef af mindre betydenhet. Först från år 1851 har bruket åter höjt sig till stort anseende och uppnått en i sanning storartad utveckling, som väcker främlingens beundran och framkallat betydliga beställningar från utlandet.

Äran af detta höga anseende, som Finspong numera åtnjuter, tillkommer den nuvarande egaren, brukspatronen Carl Ekman, som värdigt söker att likna sin store föregångare, Finspongs egentlige grundläggare, L. De Geer. Derföre är också hans namn så införlifvadt med denna egendom, att ingen kan nämna Carl Ekman utan att erinra sig Finspong, eller nämna Finspong utan att tänka på Carl Ekman.

Men det är ej blott för det utmärkta skick, i hvilket sjelfva bruksrörelsen och de ofantliga egendomarne blifvit försatta, utgörande tillsammans 75 mantal (450,000 qv. ref), som C. Ekman förtjenar odeladt beröm, utan tillika för den sällsporda omvårdnad han egnar åt sina underhafvandes både andliga och lekamliga väl och för hans omtanke och energi, som sträcka sig äfven till de områden af mensklig verksamhet, der en odlad smak kan göra sig gällande.

Man skulle kunna tycka, att en så storartad possession som Finspong nu är, hvilket är taxeradt till ett belopp af 3,906,372 kronor och som nästan skulle kunna jemföras med månget furstendöme, måste uteslutande taga egarens alla krafter i anspråk; men så är dock icke förhållandet, ty brukspatron Ekman har derjemte bevistat tvänne riksdagar såsom medlem af borgarståndet och sedermera varit en period i riksdagens första kammare samt tillika sedan några år beklädt ordförandeplatsen i Östergötlands landsting.

Carl Edvard EkmanTill att rätt kunna sköta så stora och magtpåliggande värf erfordras ett ej vanligt mått af begåfning, och att nuvarande egaren af Finspong är i besittning häraf, erkännes allmänt, och kan han derjemte, menskligt att döma, hafva en lång verksamhetstid framför sig, då han ännu befinner sig i sin kraftfulla mannaålder. Carl Edvard Ekman föddes nämligen den 7 mars år 1826 i Göteborg. Från sitt 8:e till sitt 16:e år erhöll han undervisning i privatskolor, genomgick derefter Chalmerska slöjdskolan samt vistades sedermera vid föräldrarnes bruksegendom Lessjöfors i Wermland, der han under ledning af den tjugutvå år äldre brodren, Gustaf Ekman, fick handlägga de till bruksförvaltningen hörande göromålen. Han genomgick derefter Filipstads bergsskola samt begagnade äfven under någon tid undervisningen vid bergsskolan i Falun, hvarefter han under resor i utlandet än vidare utbildade sig för bergsmansyrket. På hösten år 1848 mottog den tjugutvåårige ynglingen en förvaltareplats vid Finspong. Köpte del i bruket 1851, blef egare af det hela 1856, förenade med denna bruksegendom år 1857 äfven Stens bruk och har sedermera inköpt åtskilliga nya hemman till densamma.

Stjernor och band hafva naturligtvis i riklig mängd tilldelats Carl Edvard Ekman, men långt mera betydelsefull än allt sådant är den rättighet han obestridligen förvärfvat sig att bära hederstiteln: »Finspongs andre grundläggare».

Svenska Industriens Män, 1875

Gustaf Ekman

Gustaf EkmanFredrik Gustaf Ekman, född 29 augusti 1852 i Stockholm, död 26 februari 1930 i Göteborg, var en svensk kemist, hydrograf och industriman. Han var son till kommendörkapten Jakob Emil Ekman (1815-1900) och friherrinnan Sophia Kurck (1823-1907) och tillhörde göteborgssläkten Ekman.

Han gifte sig den 4 januari 1885 i Växjö med Gerda Elisabet Gödecke (1861-1927), dotter till disponent August Gödecke och Anna Fredrika Gödecke, född Bohlin. Barn: Ingegärd Ekman (född 1885), Signhild Ekman (född 1887), Håkan Ekman (1889-1961), Leif Ekman (1893-1967), Sigurd Ekman (född 1894), Astrid Ekman (född 1901), samtliga födda i Carl Johans församling i Göteborg. Leif Ekman deltog i sommar-OS 1912 som höjdhoppare.

Ekman studerade vid Göteborgs realgymnasium 1866-70, vid Chalmerska institutet 1870-72 och vid Fresenius laboratorium i Wiesbaden (analytisk kemi) 1873-74. Han var amanuens vid kemiska laboratoriet vid Uppsala universitet 1877-78, deltog i undersökningen av havsströmmar i Kattegatt, Skagerack och Öresund 1876, i Vetenskapsakademiens Östersjöexpedition 1877 samt i vinterexpeditioner i Skagerack och Kattegatt 1878 och 1879.

Gustaf Ekman var en betydelsefull person för svensk havsforskning i början av 1900-talet. Han arbetade tätt tillsammans med Otto Pettersson och var med och grundade Bornö hydrografiska fältstation samt gjorde egna vetenskapliga arbeten. Han blev 1907 den första hedersdoktorn vid Göteborgs högskola (numera Göteborgs universitet). Den 15 maj 1914 donerade han 100 000 kronor till inrättande av en oceanografisk institution vid högskolan, samt medel för undervisning.

Gustaf Ekman blev 1880 teknisk chef för D. Carnegie & Co AB, och avancerade 1899 till verkställande direktör i samma bolag. Gustaf Ekman fick ett avgörande inflytande på Carnegiebolagets engagemang i den skånska och svenska betsockerindustrien, genom dess starke man Carl Tranchell. Efter Oscar Ekmans död 1907 bildades för portertillverkningen ett särskilt bolag, Porterbryggeri AB D. Carnegie & Co – från 1938 dotterbolag till AB Pripp & Lyckholm. Sockerverksamheten såldes 1907 till Svenska Sockerfabriks AB. Chefskapet för sockerbruket i Göteborg övertogs av Gustaf Ekman. Han kvarstod som direktör för sockerbruket intill sin död 1930. Från 1907 var Ekman ordförande i styrelsen för det då nybildade Svenska Sockerfabriks AB, för vilkets bildande han spelade en avgörande roll. Genom det så kallade Malmökontraktet den 27 augusti 1900 lades grunden till det fusionsarbete, som kom att bli Svenska Sockerfabriks AB. Han var dessutom initiativtagare till Trelleborgs Sockerfabriks AB 1887, samt ledamot av styrelsen för Jordberga Sockerfabrik från 1890, Hököpinge Råsockerfabrik från 1891 samt Sockerfabriks AB Union från 1897.

Utöver det som redan nämts var han dessutom styrelseledamot i flera av landets största bank- och industriföretag, såsom ledamot av styrelsen för Skandinaviska Kredit AB 1909-30, AB Svenska Kullagerfabriken, Fastighets AB D. Carnegie & Co., Sjöförsäkrings AB Gauthiod, AB Bofors, AB Bofors Nobelkrut och AB Kväveindustri samt huvudman i Göteborg Sparbank 1925-30.

Dessutom hade han en tad politiska uppdrag och uppdrag i olika organisationer. Han var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1899-1910, ledamot i hälsovårdsnämnden 1897-1902, ledamot i styrelsen för Renströmska badanstalten i Majorna 1892-93 och 1896-97, av folkskolestyrelsen 1898-99, av styrelsen för Majornas sjukhus 1898-1909, av styrelsen för Majornas elementarläroverk för flickor 1899-1905, av styrelsen för Göteborgs högskola 1901-30, varav som kassaförvaltare 1908-30 och vice ordförande 1928-30, av styrelsen för Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset 1906-07, av styrelsen för AB Göteborgs Frihamn 1908-13 samt för Västra begravningsplatsen.

Gustaf Ekman var ledamot av styrelsen för Statens meteorologiskhydrografiska anstalt 1918-30 och av styrelsen för Sveriges industriförbund, och vidare medlem av Svenska Hydrografisk-Biologiska kommissionen 1894 och av internationella rådet för havsforskning 1902.

Han var ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg (1900), av Ingenjörsvetenskapsakademien (1919), där han blev preses, av Kungliga Fysiografiska Sällskapet i Lund och av Kungliga Vetenskapsakademien (1926).

Han köpte vid sekelskiftet 1900 Råda säteri, tio kilometer utanför Göteborg, där familjen främst tillbringade somrarna. Albert Einstein besökte Ekman på säteriet i samband med Nobelprisutdelningen 1923. I Göteborg bodde familjen från 1916 i det så kallade Chalmerska huset vid Södra Hamngatan 11, fram till Ekmans död 1930 då Skandinaviska Kredit AB tog över fastigheten (man hade redan 1864 varit inhyrda i en mindre lokal i huset).

Texten i huvudsak från Wikipedia, men felaktigheter borttagna och saker tillagda.

Släkten Ekman

Göteborgssläkten Ekman härstammar från Värmland men har fått sitt vedertagna namn efter den gren som sedan 1731 har haft medlemmar boende i Göteborg. Utom denna Göteborgsgren finns det en yngre gren, som ibland benämns Åmålsgrenen. Släktens bemärkta medlemmar har varit affärsmän, företagsledare, tekniker och naturvetenskapsmän. De två mest kända är kanske metallurgen och bruksägaren Gustaf Ekman (1804–1876), vars insatser omdanade svensk järnindustri vid mitten av 1800-talet, och hans kusin affärsmannen och donatorn Oscar Ekman (1812-1907).

Släktens äldste kände medlem hette Joen Larsson, vars söner i första äktenskapet tog sig namnet Ekman:

Bland Joen Larssons och Anna Bratts söner var handlanden och rådmannen i Vänersborg Daniel Jonsson Ekman (f. omkr. 1632, d. 1695). Han påträffas 1660 som affärsman i Göteborg, där han 1662 äktade Elisabeth Marcus, dotter av bagaråldermannen Anders Marcus. Redan före 1667 hade Daniel flyttat till Vänersborg, där han drev betydande handel, bl. a. med järn och trävaror. Med tvenne hans söner, Peter och Anders E., delade sig släkten tidigt i en äldre och en yngre huvudlinje.

[…]

Stamfader för den äldre huvudlinjen (Göteborgsgrenen) E. är Daniel E: s nämnde son handlanden och rådmannen i Vänersborg Peter (I) E. (E. 1; d. 1716). Från två hans söner, Erik och Peter (II) E., stamma två grenar, av vilka den äldre snart utdog. Erik E. (d. omkr. 1752), som var löjtnant, hade sonen Johan Georg E. (f. 1731, d. 1782), vilken som handlande i Göteborg (burskap 5 juli 1765) stiftade firman J. G. Ekman & son där samt intogs i Handelssocieteten 1765. Han var skeppsredare, sill- och tranhandlande, importerade manufakturvaror och sålde kryddor; 1772 blev han direktör för sjömanshuset i Göteborg. Hans änka, Elisabeth Wenngren (d. 1816), idkade handel under firma J. G. Ekmans enka & son. Vid hennes bortgång levde bl. a. sonen Sven Eric E. (f. 1765), vilken, ehuru mer än femtioårig, då var ställd under förmynderskap; med honom synes denna släktgren ha utgått på manssidan. En bror till Erik och Peter (II) E. var fänriken och handlanden Carl Fredric E. (f. 1700, d. 1755), som samarbetade med Peter E; denne Carl E. hade blott döttrar.

Den fortlevande äldre linjen utgår från Peter (I) E:s ene son, Peter (II) E. (d. 1783;), som redan före kusinen Johan Georg E. slagit sig ned i Göteborg. Genom denna Peter E:s gren blev släkten E. fäst vid nämnda stad såsom en av Sveriges förnämsta och mest kända gamla köpmansdynastier. En dotterson till Peter (II) E. var skalden Johan David Valerius. Peter (II) E:s son, i familjehistorien känd som Peter (III) E., skrev sig själv Peter P(etersson) E. (d. 1807; E. 3), grundade göteborgsfirman P. P. Ekman och var den förste ägaren av det 1798 inköpta släktgodset Kilanda (Kilanda sn, Älvsb.). Av dennes barn märkas sönerna läkaren Johan Jacob E. och kommerserådet Gustaf Henric E. , som (jämte G. R. Prytz) 1802 grundade den ännu bestående, berömda familjefirman Ekman & Co. i Göteborg — som i sig upptog även firman P. P. Ekman — och var bruksägare på Lesjöfors. Systrar till J. J. E. och G. H. E. voro Anna Margaretha Wahlberg, född E. (moder till de två naturforskarna professor P. F. Wahlberg och Afrikaresanden J. A. Wahlberg) samt Hedvig Elisabeth E., g. m. riksståthållaren och grundaren av Göta kanal greve Baltzar Bogislaus von Platen.

Läkaren Johan Jacob E. , stamfader för den nuvarande Göteborgsgrenen, blev fader till den kände affärsmannen, filantropen och donatorn, konsul Johan Oscar E., knuten både till Göteborg och Stockholm. Denne var chef för firman D. Carnegie & Co:s sockerbruk och porterbryggeri. Hans andra maka, Maria Amelie Albinia E., född Lavonius (E. 7) utmärkte sig likaledes genom storartad välgörenhet. Bland J. O. E:s barn märkas en dotter i första giftet, mecenaten friherrinnan Louise Sara Antoinette Falkenberg af Trystorp, född E. (om henne se Falkenberg), samt sonen i andra giftet, godsägaren på det av Oscar E. 1868—72 inköpta storgodset Bjärka-Säby (Ög.) Carl Oscar Alexander Carnegie E. (f. 1873, d. 1949); den senare har även framträtt som donator samt bekostat utgivandet av ett serieverk (»Bjärka-Säby i monografier») om sitt gods. Oscar E:s bror kommendörkaptenen Jacob Emil E. är känd som affärsman i Göteborg, verksam inom firman D. Carnegie & Co. Den av Oscar E. 1828 inköpta egendomen Gubbero (i Örgryte) vid Göteborg överlämnades av denne till brodern Emil E. 1861 och tillhörde senare släktbolaget Gubbero a.-b. till 1939, då egendomen styckats och huvudbyggnaden rivits. Av Emil E:s barn märkas kemisten, hydrografen och industrimannen, fil. dr Fredrik Gustaf E. samt affärsmannen och politikern konsul Johan E., båda i Göteborg, den senare chef för den gamla firman (jfr ovan och nedan) Ekman & Co. Gustaf E. inköpte 1900 säteriet Råda i Råda sn utanför Göteborg; gården äges nu gemensamt av hans barn och bebos av en av dem, direktören i a.-b. Göteborgs tågvirkesfabrik Leif E. (f. 1893, d. 1967). En annan son till doktor Gustaf E. är affärsmannen Håkan E. (f. 1889, d. 1961), verkst. direktör i Göteborgs kemiska fabriks-a.-b. och 1922— 39 i Gubbero a.-b. samt innehavare av firman Håkan Ekman & Co. Son till Johan E. är den nuvarande verkst. direktören för firman Ekman & Co., fd. italienske konsuln Carl Johan Jacob Emil E. (f. 1883, d. 1957). Kusin till Håkan och Carl E. är nederländske konsuln i Göteborg Claes Emil Percival E. (f. 1898, d. 1978), verkst. direktör i a.-b. Fosselius & Alpen.

Släkten Ekman består av ytterligare en rad grenar som dock inte har någon direkt anknytning till Göteborg. Familjemedlemmar i de äldre generationerna med anknytning till Göteborg är

Peter I Ekman (1663-1716), rådman och handlande i Vänersborg. Gift med Regina Lind (7 barn).

  • Peter II Ekman (1704-1783), handlande i Vänersborg, från 1731 i Göteborg. Gift 1736 med Johanna von Minden (8 barn).
    • Peter III Ekman (1740-1807), handlande i Göteborg. Gift 25 oktober 1767 med Hedvig Boëthius (1739-1811), dotter till stadsfysicus Jacob Boëthius och Anna Margareta Lundelia. Han ägde 1/3 av landeriet Kviberg, Utby i Partille socken och Kilanda säteri i Kilanda socken.
      • Johan Jacob Ekman (1771-1814), med dr. Gift 7 september 1809 med Sara Minten (1785-1850), dotter till rådmannen i Göteborg, Johan Minten och Sara Maria von Öltken, samt omgift 4 april 1816 med ryske konsuln i Göteborg Konrad Fredrik Lang (1775-1850).
        • Oscar Ekman (1812-1907), konsul, grosshandlare. Gift första gången 11 maj 1848 med friherrinnan Lovisa Carolina von Düben (1822-1861), dotter till godsägaren, friherre Joachim Ulrik von Düben och friherrinnan Antoinette Eleonora Sture. Gift andra gången 15 maj 1872 med Marie Amelie Albinia Lavonius (1846-1915), i hennes andra gifte, dotter till guvernören över Uleåborgs län i Finland, Alexander Lavonius, rysk-finsk adelsman och Sophia Rosina von Haartman. Barn i första giftet: Sara Louise Antoinette (född 1849) och i andra giftet: fil kand Carl Oscar Alexander Carnegie (1873-1949), gift 23 augusti 1909 med Anna Sondén (1886-1975).
        • Jacob Emil Ekman (1815-1900), kommendörkapten. Gift 1851 med friherrinnan Sophia Ulrika Johanna Kurck. Söner:Johan Ekman (född 1854), gift 1881 med Hedvig Richert (född 1861), dotter till överste J. G. Richert och Magdalena Richert, född Netzel
          • Fredrik Gustaf Ekman (1852-1930), ingenjör, filosofie hedersdoktor. Gift 1885 i Växjö med Gerda Elisabeth Gödecke (1861-1927).
            • Ingegärd Ekman (1885-1?)
            • Signhild Ekman (1887-1?)
            • Håkan Ekman (1889-1961), gift med kusinen Brita Ekman.
            • Leif Ekman (1893-1967)
            • Sigurd Ekman (1894-1?)
            • Astrid Ekman (1901-1?)
          • Johan E Ekman (1854-1919), affärsman och politiker, gift med Hedvig Richert.
      • Gustaf Henric Ekman (1774–1847), kommerseråd, bildade 1802 handelshuset Ekman & Co tillsammans med Gustaf Rudolf Prytz (1776–1861), köpte 1813 Lesjöfors bruk
        • Gustaf Ekman (1804–1876), metallurg och bruksägare, Lesjöfors
        • Peter Wilhelm Ekman (1806–1863), godsägare, Kilanda
        • Hedvig Maria Ewert, född Ekman (1808–1842), gift med rådmannen, senare borgmästaren Carl Henrik Ewert (1802–1882), Göteborg
        • Johan Jacob (Janne) Ekman (1815–1908), grosshandlare, verksam i handelshuset Ekman & Co.

På Det Gamla Göteborg har vi publicerat en rad inlägg som berör släkten Ekman:

Investment AB D. Carnegie & Co

Bolaget grundades ursprungligen som firma Erskine & Mitchell år 1798. Firman övertogs 1803 av David Carnegie Sr tillsammans med Jan Lamberg och bytte då namn till D.Carnegie & Co. Firman sysslade då med sill- och tranhandel, sillsalterier, trankokerier och rederiverksamhet. Konkursen för firma John Hall & Co år 1807 innebar att Carnegie & Co kunde börja med järnhandel.

1836 lämnade Jan Lamberg firman och delägare blev istället David Carnegie Jr, brorson till David Carnegie Sr. Samma år köptes också de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan upp. 1837 dog David Carnegie Sr och exportverksamheten såldes 1845 till Fredrik Malm och företaget blev nu huvudsakligen ett industriföretag. Som chef för sockerbruket behölls vid köpet bröderna Lorents kusin John Nonnen intill 1845 och därefter blev Oscar Ekman det.

När man köpte upp de lorentska bruken var det William Robertson, kusin till David Carnegie Jr, som stod för huvuddelen av kapitalinsatsen (55%). Men 1850 köptes hans arvingar ut ur företaget som 1851 förvandlades till ett handelsbolag med David Carnegie Jr som ägare till 3/7 och Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare till 1/7 var. 1865 ombildades företaget till ett aktiebolag, 1877 köptes familjen Barclay ut ur bolaget och 1879 familjen Magnus och Morris Jacobson. Från 1890 övertogs även David Carnegies andel av bolaget av familjen Ekman som nu var helägare av företaget.

1880 började Emil Ekmans son Gustaf Ekman (1852-1930) på företaget och denne kom att tillsammans med Erik Frisell att bli drivande i bildandet av Svensk Sockerfabriks AB (SSA) år 1907, bara några månader efter att den gamle Oscar Ekman dött. SSA övertog sockerbruket i Göteborg. I sockerbolaget blev till en början de viktigaste ägarna familjerna Ekman, Tranchell och von Engeström med Gustaf Ekman som direktör. I samband med bildandet av Svenska Sockerfabriks AB ombildades Carnegie & Co till Fastighets AB Carnegie & Co. Sockerbruket lades slutligen ner 1957. Porterbruket såldes 13 år senare, 1920, till Vin & Spricentralen, men såldes 1929 vidare till Pripp & Lyckholm.

Fastighets AB Carnegie behöll dock glasbruket i Årnäs i sin ägo och köpte 1943 också aktiemajoriteten i glasbruket i Surte, AB Surte-Liljedahl. Glasbruket bytte namn till AB Surte Glasbruk. VD för Surte Glasbruk blev Per Hemberg och stora investeringar gjorde så att produktionen kunde ökas. 1960 såldes AB Surte Glasbruk till AB Plåtmanufaktur (PLM) och Årnäs glasbruk las ner.

1962 renodlades verksamheten i Fastighets AB D.Carnegie & Co, fastigheterna lyftes ut och in i ett dotterbolag som fick namnet Fastighets AB D.Carnegie & Co. Moderbolaget tog namnet Investment AB D.Carnegie & Co. Två år senare blev Bankirfirman Langenskiöld dotterbolag till Carnegie & Co. 1955 blev Carl Langenskiöld VD i företaget. 1972 var fortfarande familjen Ekamn/Langenskiöld största ägare i företaget men 1976 hade Investment AB Asken skaffat sig ägarkontroll med en tredjedel av aktiekapitalet och rösterna. I Asken var de största ägarna vid denna tid familjen Mark, Investment AB D. Carnegie & Co, Skandinaviska Banken, Broströms och Svenska Handelsbanken. Bolaget kan sägas ha kontrollerats av familjerna Mark och Broström som ju hade giftermålsband. 1971 kontrollerades såväl Asken som Carnegie av företagsledningen i Asken då korsägandet mellan bolagen gjorde att ingen utomstående kunde utöva makt.

Några år senare, 1980-81, var såväl Asken som Carnegie i Erik Pensers händer. Hans ägarbolag Yggdrasil och andra honom närstående bolag kontrollerade år 1981 32,6% av rösterna i Asken. Carnegie ägde 13,6%. I Carnegie kontrollerade Penser 10,8% av aktiekapitalet och rösterna och Asken kontrollerade 32,8%.

1980 bytte den Langenskiöldska fondkommissionärsfirman namn till Carnegie Fondkommission. Under Pensers tid flyttades ägandet av Carnegie runt bland olika Penserkontrollerade bolag i Erik Pensers spekulationskarusell. 1988 såldes Carnegie Fondkommission till PK-banken (senare Nordbanken, numera Nordea) och under bankens ägartid expanderade företaget, som nu inte var ett investmentbolag utan en finanskoncern, utomlands. Moderbolaget blev dotterbolag till Nobel Industrier och fusionerades med Investment AB Asken. 1994 såldes fondkomissionsbolaget vidare till ett holdingbolag, Carnegie Holding AB, till 55 procent ägt av Singer & Friedlander och till 45 procent ägt av Carnegies personal. 2001 blev D. Carnegie & Co AB (tidigare Carnegie Holding AB) moderbolag i Carnegiekoncernen och aktierna i Carnegie noterades på Stockholmsbörsen.

Finanskrisen 2008 ledde till problem för Carnegie i efterspelet av en utredning från Finansinspektionen tog Riksgälden över ägandet i dotterbolaget Carnegie Investment Bank (tidigare bankirfirman Langenskiöld och Carnegie Fondkommission). Carnegie Investment Bank genomgick en snabb riskreducering och fick ett kraftigt kapitaltillskott och såldes 2009 till riskkapitalbolaget Altor och investmentbolaget Bure. Idag existerar det 1994 startade D. Carnegie & Co AB fortfarande som fastighetsbolag. Bolaget var under många år i rättslig konflikt med staten.

Läs mer: AV1, 2, 3, 4, 5, 6, VA1, 2, 3, 4, 5, 6, RT1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, GP1, 2, 3, 4, 5,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Veckans affärer, 1978, 1982

Göteborgs Enskilda Bank (Götabanken)

1848 grundades Göteborgs Privat Bank i Göteborg av en skara göteborgska köpmän och särskilt var familjerna Dickson och Kjellberg väl företrädda. I den första styrelsen ingick Isaac Leman, F. Willerding, W. Barkow, A.Fröding och Elias Magnus. Redan 1850 var Göteborgs Privat Bank Sveriges största bank om utlåningen beaktas. Denna position behöll banken en tid. Banken hade i likhet med andra Enskilda Banker liten inlåning, men desto större utlåning och förstås sedelutgivning. 1858 ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank.

1860 hade Stockholms Enskilda Bank blivit Sveriges största bank mätt i omslutning och 1865 var Skånes Enskilda Bank störst, vilket den förblev till 1910 då den köptes upp av Skandinvaiska Kredit AB. Göteborgs Enskilda Bank var Sveriges fjärde eller tredje, Carl största bank mellan 1865 och 1915.

1868 omorganiserades Göteborgs Enskilda Bank och en ny styrelse utsågs med Jonas Kjellberg, C.G. Prytz, Wilh. Röhss, Jac. Elliot, J.E. Levisson och H. Berggren. Den sistnämnde var också VD. 1872 ersattes J. Kjellberg av Th. Berger och 1881 ersattes Jac. Elliot av Carl Aug. Kjellberg. Sedelutgivningen fortsatte till 1902 men fick allt mindre betydelse. Istället ökade inlåningen och dess betydelse för bankens möjligheter till utlåniing.

1896 blev Carl Aug. Kjellberg VD i banken och 1900 efterträdde han också Wilh. Röhss som ordförande i styrelsen. Johan Ekman utsågs till vice ordförande. Under Kjellbergs ledning utvecklades banken snabbt och var en av huvudlångivarna till konsortiet bakom Bergslagernas Järnvägs AB. Omslutningen i banken växte från 24 miljoner år 1895 till 70 miljoner kronor år 1904. Efter att sedelutgivningen upphört bytte banken också namn till Göteborgs Bank år 1903. 1904 fusionerade man med Hallands Enskilda Bank i Halmstad och Bohusläns Enskilda Bank i Uddevalla. Omslutningen steg till 104 miljoner kronor år 1905.

Sistnämnda år avgick Carl Aug. Kjellberg som VD i banken, men kvarstod som ordförande. Ny VD blev Johan Lilliehöök som i sin tur 1911 följdes av Ernst von Sydow. Ordinarie direktör i banken blev 1905 George Dickson.

Göteborgs Bank förblev landets fjärde affärsbank till omkring 1950 för att strax därefter bli förbiväxt av Jordbrukarbanken/Sveriges Kreditbank. 1917 övertog Göteborgs Bank den 1891 grundade Stockholms Diskontobank som hade en värdefull kundkrets i Stockholm, däribland AB Separator. Samma år övertogs även Marks Bank. När Ernst von Sydow 1919 avled blev George Dickson chef i Göteborg och Knut Bovin i Stockholm. Man hade under lång tid två i praktiken oberoende organisationer.

Bankens uppköp av andra banker fortsatte dock, 1920 delar av Nya Banken, 1921 övertogs Örebro Läns Bank och 1922 Marstrands Sparbank samt Kopparbergs Enskilda Bank (grundad 1835) som kommit i problem på grund av riskfylld kreditgivning till emissions- och industribolag. Emissionsbolag var den tidens riskkapitalbolag. 1924 övertogs AB Övre Västerdalarnas bank.

Göteborgs Bank hade innan övertagandet av dessa banker stora fordringar mot säkerhet i aktier i bl.a. Lindholmen-Motala, Billingsfors-Långed, Ahlafors Nya Spinneri AB, Skandiaverken i Lysekil och emissionsinstitutet Mercator. Med Kopparbergsbanken följde engagemang i bl.a. Finspongs Metallverk. Dessa engagemang kom att resultera i stora förluster för Göteborgs Bank.

1922 avgick Carl Aug. Kjellberg som ordförande och efterföljdes av George Dickson. VD blev Gustaf Ekman och Knut Bovin. Vid den senares död 1925 fortsatte Ekman som ensam chef. Banken kom i allt värre svårigheter under 1920-talet och 1930-talet. Något som ledde till en palatsrevolution ledd av apotekaren Gustaf Bernström, grundare av Kronans Droghandel, som blev styrelsen ordförande efter George Dickson som dog 1933. Gustaf Ekman lämnade posten som VD samma år och efterträddes av Erik Bengtson. Banken tappade sina kontakter med många storkunder och stora finansfamiljer i och med detta. Kunder som Separator, Billerud och Bratt-koncernen försvann.

Även under 1930-talet och senare övertogs andra banker och kreditinstitut. 1932 övertogs Sparbanken i Vimmerby, 1939 Kristdala Kreditkassa, 1955 Örebro Intecknings KB P. Eriksson & Co, 1965 Malmö Kreditförening och 1967 Bankirfirman Fristedt & Co KB.

Banken kom inte heller att i likhet med andra banker att bilda ett investmentbolag för att ta över de av banken kontrollerade krisbolagen från 1920-talet. Istället såldes dessa intressen ut till intressenter som inte hade med banken att göra. Under 1940-talet såldes exempelvis Lindholmens Varv och Motala Verkstad till Johnsonkoncernen, Finspong till Svenska Metallverken och Billingsfors-Långed till Bonnierägda Dagens Nyheter.

Göteborgs Bank blev därefter en i huvudsak lokal bank i västra och mellersta Sverige med lite mindre företg bland sina kunder, som exempelvis Gustaf Werners koncern, Alingsås Bomullsväveri,  Pellerins Margarinfabrik och Dorch, Bäcksin & co.

Gustaf Bernström kvarstod som ordförande i styrelsen till 1954 då han efterträddes av Thorsten Bengtsson som i sin tur efterträddes som VD av Sven Raab. 1969 hade Sven Raab blivit styrelsen ordförande och Bert Lindström var VD. Andra personer i styrelsen sistnämnda år var bl.a. Christian Ameln (från ägarfamiljen till Nife-Jungner), Kristian von Sydow från Broströms-koncernen, byggmästaren Arne Henriksson, David Sandén (Frans A. Sandén AB) och Lennart Parkfelt (Transoil, ett tidigare Transatlantickontrollerat rederi, vid denna tid Salénägt).

1972 övertogs Smålands Bank och banken bytte namn till Götabanken. Banken hade ett spritt ägande men under 1980-talet kom bankens aktier att successivt köpas upp av Robert Weils Proventus och blev 1987 en del av Gota Group där också B & B Invest med dotterbolaget Hägglöfs och Jacobson & Ponsbach ingick. 1990 fusionerades banken med Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken till Gota Bank. Proventus sålde den också samma år till Trygg-Hansa. Därefter kom banken att hamna i finansiella bekymmer på grund av finans- och fastighetskrisen i Sverige:

Det sammanslagna Gota Bank var för en kort tid en av de fem största affärsbankerna i Sverige, men nästan omedelbart efter bildandet fick man stora problem i samband med den finanskris som utvecklade sig under början av 1990-talet, och problemen accentuerades efter hand. När Bankstödsnämnden bildades 1993 hade ägarna, försäkringsbolagen Trygg-Hansa och SPP, genom det gemensamma holdingbolaget kommit till vägs ände och kunde inte skjuta till mer kapital utan såg sig tvungna att ansöka om statligt stöd. Man gav då upp ägandet och överlät detta på Bankstödsnämnden, vilket var ett nödvändigt villkor för att få tillgång till stödmedel och den första åtgärden blev att separara tillgångarna i en livskraftig del och en sjuk del med osäkra fordringar.Den livskraftiga delen av Gota Bank slogs samman med Nordbanken, det vill säga den tidigare PK-Banken, vilken också erhöll statligt bankstöd, medan de osäkra fordringarna placerades i ett separat statlig bolag, Retriva. Tillgångarna och fordringarna i Retriva omstrukturerades för att på sikt kunna säljas av, och för att kunna återvinna en del av de medel som man varit tvungen att sätta in i bolaget. Verksamheten i Retriva fusionerades 1996 in i Securum, vilket var ett bolag som fyllde motsvarande funktion för Nordbankens osäkra fordringar.

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Oscar Ekman

Oscar Ekman

Oscar Ekman. Foto från Hvar 8 dag nr. 12 1905.

Oscar Ekman (1812-1907) är förmodligen en av de mest inflytelserika männen som någonsin funnits i den svenska finanseliten och industrin. Han föddes som äldste son till Johan Jacob Ekman (1771-1814) och Sara Minten (1785-1842). Men då fadern dog när han var 2 år kom Oscar Ekman att växa upp med sin mor och hennes nye man, den ryske konsuln Fredrik Lang (1775-1850). Farfarsfar var Peter Ekman II (1704-1783), grundare av handelshuset Ekman. Handelshuset hade först tagits över av Oscar Ekman farfar Peter Ekman III och sedan av Johan Jacob Ekmans bror Gustaf Henrik Ekman (1774-1847).

Delägare i firman var från 1802 också Gustaf Rudolf Prytz och då kan man säga att nuvarande firma med namnet Ekman & Co faktiskt grundades. Sillexporten som Peter Ekman III ägnade sig år fortsatte som firma GH Ekman & Co. Gustav Henrik Ekman var gift med Gustava Törngren, dotter till Isak Törngren, i sin tur bror till direktören i Ostindiska Kompaniet, Martin Törngren (1735-1799). Johan Jacob Ekmans syster Hedvig Elisabeth Ekman var i sin tur gift med Baltzar von Platen d.ä, som byggde Göta kanal och grundade Motala verkstad. Ekman & Co ägs idag återigen av familjen Ekman efter att mellan 1965 och 1995 ägts av Säfveåns AB och Catena AB.

1845 blev Oscar Ekman chef för porterbryggeriet och sockerbruket D. Carnegie & Co och desutom 1851 blev han delägare med 1/7 då företaget onvandlades till handelsbolag. David Carnegie Jr ägde då 3/7, Morris Jacobson, Eduard Magnus och John Barclay 1/7 var. Företaget var då ett av Sverige största, 1850 hade man 400 anställda och lönsammaste industriföretag genom främst de stora profiter man kunde göra genom sockertillverkningen. Råvaran, rörsockret kunde nämligen köpas mycket billigt från slavplantager i Västindien och det färdiga raffinerade sockret säljas dyrt i Sverige.

1861 blev Oscar Ekmans bror Emil Ekman (1815-1900) verksam i företaget, 1865 ombildades D. Carnegie & Co till aktiebolag och 1867 efterträddes John Barclay av Alex. Barclay som delägare men han sålde sina aktier när han gick i konkurs år 1877. 1879 dog Eduard Magnus och deras andelar inlöstes. Från det året var Henning Frisell, Oscar Ekman, Emil Ekman och David Carnegie Jr ägare till bolaget. Efter David Carnegie Jr:s död år 1890 så blev firman kontrollerad av familjen Ekman. 1880 inträdde Emil Ekmans son Gustaf Ekman (1852-1930) i företaget. På 1880-talet hade sockerbetorna som en följd av slaveriets avskaffande i Sydamerika (ex. Brasilien 1888), Karibien (ex. Kuba 1886) och USA (1866) gjort sitt intåg i det svenska jordbruket och företaget investerade i olika råsockerbruk i Skåne. Carnegie hamnade i ett dåligt konkurrensläge på grudn av sleveriets avskaffande och sockerbtornas inträde. 1907 bildades därför Svenska Sockerfabriks AB på initiativ av främst Carl Tranchell, Gustaf Ekman och Oscar Ekman. Det nya företaget övertog sockerbruket i Göteborg. Oscar Ekman fick dock själv inte uppleva själva starten av det nya företaget då han dog samma år. Verksamheten vid firmans fabriker vid Klippan i Göteborg koncentrerades därefter på bryggeriverksamhet.

Oscar Ekman var också den viktigaste initiativtagaren till bildandet av Skandinaviska Kredit AB år 1864 och blev den nya bankens förste ordförande. En post han kom att behålla i 32 år. Bankens första kontor kom också att öppnas i Oscar Ekmans privata hus på Södra Hamngatan 11 och först 1885 fick banken egna lokaler vid Västra Hamngatan. Som VD i banken utsågs Theodor Mannheimer. 1865 öppnade den nya banken ett kontor i Stockholm med Henrik Davidson som chef och år 1868 också ett kontor i Norrköping under ledning av John Philipson. Banken blev snabbt Sveriges ledande bank och stod för stora krediter till bland annat textilföretaget Mölnlycke AB, Hellefors Bruk, massafabrikerna Edsvalla och Bergvik, järnvägsföretag som Bergslagernas Järnvägs AB, GBAJ och TGOJ (Grängesbergsbolaget). 1901 blev Oscar Ekmans svärson Karl Langenskiöld (1857-1925) chef för Stockholmskontoret. Karl Langenskiölds son grundade bankirfriman Langenskiöld, det företag som idag är Carnegie Investment Bank och ägd av Tigerschiöld och Altor.

Även när det gäller grundandet av Bergslagernas Järnvägs AB (BJ) var Oscar Ekman drivande och han ingick också i företagets interimsstyrelse. När bygget var färdigt år 1879 ingick han inte i styrelsen och det gjorde ingen annan ur familjen Ekman heller. Men år 1882 inträdde Janne Ekman i styrelsen för BJ. Janne Ekman var chef för och ägare till Ekman & Co och kusin till Oscar Ekman. Han lämnade styrelsen år 1895. 1901 var Oscar Ekman, tillsammans med andra prominenta göteborgsköpmän som C.A. Kjellberg, Robert Dickson, August Röhss, Chr. Carlander, Erik Wijk, Pontus Fürstenberg, August Carlson, Johan E. Ekman (1854-1919), Ivar Waern med flera, en av initiativtagarna till ett göteborgskonsortium som bildades för att köpa aktier i BJ. Dessa aktier överläts senare i praktiken till Göteborgs stad. För bildandet av GBAJ spelade Janne Ekman och Skandinaviska Kredit en viktig roll.

Samtidigt som Oscar Ekman var en ledande svensk bankman och desutom tillsammans med andra familjemedlemmar kontrollerande ägare av D. Carnegie & Co var som redan nämnts kusinen Janne Ekman chef för Ekman & Co. Det senare företaget övertogs vid Janne Ekmans död år 1909 av Johan E Ekman, son till Emil Ekman. Janne Ekmans bror Carl Ekman (1826-1903) var samtidigt ägare till Finspång (chef från 1845 och ägare från 1856) och brodern Gustaf Ekman (1804-76, inte att förväxla med Emil Ekmans son med samma namn) chef för Lesjöfors (köpt av Ekman & Co år 1813). 1871 grundade Carl Ekman också massa- och pappersföretaget Fiskeby AB och Johan Wilhelm Ekman (1842-1907), son till Gustaf Ekman gjorde från omkring 1870 satsningar på sulfitmassetillverkning vid Gustafsfors bruk i Dalsland. Sammantaget var förmodligen familjen Ekman det sena 1800-talets mäktigaste finansfamilj. Efter bildandet av Svensk Sockerfabriks AB var familjen via D. Carnegie & Co den största ägaren i sockerbolaget. En sonson till Johan Wilhelm Ekman, Wilhelm Ekman blev senare VD i Uddeholm.

Oscar Ekmans direkta ättlingar kom inte att engagera sig vidare inom näringslivet utan blev istället stora godsägare. Oscar Ekman hade själv köpt in Stora Torp i Göteborg från David Carnegie Jr som i sin tur köpt det från familjen Prytz. Oscar Ekman lät bygga ett nytt slott som sommarhus. Han köpte dessutom Bjärka-Säby i Östergötland år 1868. Sonsonen Harald Ekman övertog år 1960 godset Årnäs bruk från D. Carnegie och Co, hans ättlingar äger det än och andra ättlingar till Oscar Ekman äger Bjärka Säbys egendom. Fabriksverksamheten vid Årnäs köptes dock av Lesjöfors AB som 1926 köpts av Gerard de Geer vars dotter Louise De Geer var gift med Harald Ekman. Stora Torp övertogs å sin sida av D. Carnegie & Co och såldes sedan år 1946  till Göteborgs stad som år för i dagens penningsvärde 16,5 miljoner. Kommunen sålde det 1986 för 4,3 miljoner idagens penningsvärde. Nu är sommarslottet till salu igen för 59 miljoner. Idag är dock en del av Oscar Ekmans ättlingar engagerade i familjeföretaget Ekman & Co.

Utöver sina företagsintressen så hade Oscar Ekman också en lång rad förtroendeuppdrag i Göteborgs stad, däribland ledamot av stadfullmäktige 1865-80, ledamot i fabriksfullmäktige 1847-50 osv. Han var riksdagsledamot i 2:a kammaren 1879-80 och i 1:a kammaren 1882-87. Även andra medlemmar i familjen innehade förtroendeuppdrag inom politiken, Gustaf Ekman (Emil Ekmans son) liksom Janne Ekman hade många uppdrag i Göteborg stad, kusinen Carl Ekman var en av Sveriges ledande riksdagspolitiker.

Andra källor:
Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23

Göteborgsfamiljen Ekman

Del 26 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Familjen Ekman nämns inte i CH Hermanssons bok om storfinansen, Monopol och Storfinans – de 15 familjerna från 1962. Inte heller i senare upplagor av samma bok eller i den statliga koncentrationsutredningen från 1968. Familjen bör, genom sin delvisa kontroll av Sockerbolaget, en delkontroll som fortfarande borde ha existerat i början av 1960-talet genom familjens ägande och kontroll av det till först fastighetsbolag och sedan till investmentbolag ombildade D. Carnegie & Co. Vidare satt en medlem i släkten, Wilhelm Ekman som chef för Uddeholms AB, ett företag som kontrollerades av Göteborgsintressen kring Skandinaviska Banken och AB Custos.

Men familjens verksamhet började i handelsfirman Ekman & Co som startades redan år 1733 i Göteborg av Peter Ekman (1704-1783), 1902 blev namnet Ekman & Co då firman ombildades av Peters sonson Gustaf Henrik Ekman (1774-1847) och hans kompanjon G.Prytz. Från början en trävaruhandelsfirma utvecklades företaget till en betydande järnvaruexportör under deras ledning. 1813 köpte GH Ekman Lesjöfors bruk och 1833 lämnade Prytz firman varvid Johan Jacob Ekman (1771-1814), bror till Gustaf Henrik blev delägare. Vi Gustaf Henrik Ekmans död inträdde hans söner Gustaf Ekman (1804-1876) och Carl Ekman (1826-1903) i familjeföretaget som ägare. Gustaf Ekman blev ägare till Lesjöfors och köpte 1855 tillsammans med brodern Janne Ekman (1815-1908) Gustafsfors i Dalsland. Den sistnämnde övertog snart också ledningen i familjeföretaget i Göteborg. Utöver dessa tre bruk hade Ekman & Co också intressen i Hellefors, Rottneros och Willingsberg.

Carl Ekman

Carl Ekman (1826-1903)

Samtidigt som de olika sönerna till Gustaf Henrik Ekman tog över och utvecklade olika järnbruk och massaindustrier övertog Johan Jacobs Ekmans söner, Oscar Ekman (1812-1907) och Emil Ekman (1815-1900) ägarmajoriteten i det gamla sockerföretaget D. Carnegie & Co i Göteborg som under ekmansk ledning ombildades till aktiebolag år 1865. 1880 började Emil son Gustaf Ekman (1852-1930) på företaget och denna kom att tillsammans med Erik Frisell att bli drivande i bildandet av Svensk Sockerfabriks AB år 1907, bara några månader efter att den gamle Oscar Ekman dött. I sockerbolaget blev till en början de viktigaste ägarna familjerna Ekman, Tranchell och von Engeström med Gustaf Ekman som direktör.

Oscar Ekman var också drivande i bildandet av Skandinaviska Kredit år 1863, senare Skandinavbanken och Skandinaviska Banken, numera en del av SEB. Han kom att förbli dess styrelseordförande i 32 år. I Göteborgs Enskilda Bank, senare Göteborgs Bank blev Oscars brorson Johan Ekman vice ordförande i styrelsen år 1900. Janne Ekman var i sin tur en av initiavtagarna till Bergslagernas Järnväg. Karl Langenskiöld (1857-1925), gift med Oscar Ekmans dotter Alba inträdde som chef för Skandinaviska Kredits stockholmskontor år 1895. 1901 blev Langenskiöld chef för riksbanken och lämnade Skandinaviska Kredit. Karl Langenskiölds son Carl G Langenskiöld grundade år 1932 Bankirfirman Langenskiöld, det som idag är företaget Carnegie.

Porterbryggeriet liksom det 1868 inköpta Årnäs bruk med glasflasktillverkning drevs vidare av Carnegie & Co, men 1920 övertogs bryggeriet i Göteborg av Vin& Sprit för att 1929 säljas till Pripp & Lyckholm. Carnegie hade också på 1940-talet köpt Surte Glasbruk som dock såldes till PLM år 1960 då också glastillverkningen vid Årnäs nedlades. Metallindustrin i Årnäs övertogs av Lesjöfors AB (vi denna tid ägat av familjen De Geer, och själva bruksegendomen av Harald Ekman (1918-), sonson till ovan nämnde Oscar Ekman och son till en annan Oscar Ekman (1873-1949) samt gift med Louise De Geer.

När Janne Ekman drog sig tillbaka från familjeföretaget övertogs ledningen av släktingen Johan E Ekman (1854-1919), son till ovan nämnde Emil Ekman, och Henrik E. Ahrenberg, som varit delägare sen 1874. Vid Janne Ekmans död år 1908 avvecklades familjeföretagets intressen i järnexportbranschen och man koncenterade sig på avsättningen från massa- och pappersindustrin. 1901 hade man engagerat sig i Örebro pappersbruk och 1914 i Västerviks pappersbruk (Eds Bruk). Familjen var också delaktig i pappersbruket Fiskeby för en tid. Detta vid sidan av massatillverkningen vid Gustafsfors.

Johan Ekman köpte år 1913 också Orrefors Glasbruk för att komma åt bolagets stora skogar som råvara till Eds bruk. Men han och hans arvingar kom även att utveckla själva glasbruket som ju är i drift än idag och ägs av New Wave Group. 1966 får Eds Bruk norsk ägare och därefter följer en rad ägarbyten och konkurser, den slutgiltiga år 1991. Gustafsfors bruk var redan 1956 nedlagt sen länge, Örebro pappersbruk sålt. 1931 säljs Fiskeby till Munksjö AB, 1942 vidare till KF och 1985 köps Fiskeby AB av Holmens Bruk AB. En del av Fiskeby AB köps inte av Holmen och är bolaget Fiskeby Board AB idag. Örebro Pappersbruk hamnar först (1951?) hos Esselte AB, sen hos KF och därefter hos ASSI för att idag vara ett självständigt mindre företag.

Däremot fortsatte familjen att vara aktiv i järn- och stålindustrin, dels i Lesjöfors, men även senare i Uddeholms AB där sonsonsonen till Gustaf Ekman på Lesjöfors, Wilhelm Ekman (1912- ?) var bruksdisponent i många år. Uddeholm heter idag Uddeholm Tooling och är ett dotterbolag till en statskontrollerad österrikisk stålkoncern. Lesjöfors såldes dock till bruksdisponenten Gerard De Geer år 1923. Han rustade upp och utvecklade bruket. Hans dotter Louise gifte sig med Harald Ekman på Årnäs Bruk, som jag nämnt ovan, och hans son Lars De Geer (1922-2002) tog över ledningen för bruket år 1952. Idag ägs företaget av Beijer-Alma AB, ett företag som i sin tur kontrolleras av Anders Wall.

I Göteborgs Bank, var Gustaf Ekman (1872-1959), farbror till Wilhelm Ekman i Uddeholm, VD mellan 1925 och 1933 och ytterligare en ur denna gren av familjen var VD för Korsnäs-Marma AB under en period.

Verksamheten vid Finspång byggdes ut och utvecklades av Carl Ekman, men mot slutet av 1800-talet kom man efter i den tekniska utvecklingen, främst gentemot det av familjen Kjellberg kontrollerade AB Bofors. 1893 övertogs ledningen av Finspång av Carls son Axel Ekman (1869-1939). År 1900 ombildades hela Finspångs verksamhet och delades upp på olika bolag, krigsmaterialtillverkningen hamnade först i bolaget Nordisk Artilleriverstäderna och så småningom i händerna på Bofors som köpte företaget år 1908. För bruksverksamheten, som gick under namnet Stens Bruk, var vid denna tid Hugo Odelberg (Odelberg & Olsson) chef. Järnverket ombildades till Finspongs Metallverk AB år 1913 och lades ner. Dremto fortsatte företaget med annan metallindustri, det som idag är en del av företaget SAPA, ägt av den norska familjen Hagen. Lokalerna såldes till bröderna Ljungström som bildat det som idag är Stal-Laval.

Familjeföretaget Ekman & Co fick vid Johan Ekmans död år 1919 Carl Ekman som chef, ombildades till aktiebolag på 1920-talet, därefter Claes Ekman från 1954. I styrelsen var också Johan Ekmans måg Johannes Hellner aktiv liksom
Håkan Ekman och SKF:s chef Joel Larsson.

Ekman & Co fanns kvar familjens ägo intill 1965 då det såldes till Säfveåns AB. Ett företag som vid den tidpunkten kontrollerades av Skandinaviska Banken/Custos. Efter flera olika ägarbyten återköptes dock bolaget av släkten Ekman år 2006. I det andra företaget som kontrollerades av familjen Ekman vid mitten av 1960-talet, AB D Carnegie & Co, med sitt dotterbolag Bankirfirman Langenskiöld behöll dock familjen sitt ägande och även efter att Erik Penser tillskansat sig dominerande ägarintressen i Carnegie såväl som i Säfveån via Investmenbolaget Asken förblev familjen en stor ägare i Carnegie. I och med Pensers krasch och PK-bankens köp av Carnegie upphörde dock familjens ägande i början av 1990-talet. Bland makthavarna i Pensers ägargrupp fanns också Carl Langenskiöld, var farmor var dotter till Oscar Ekman i Carnegie & Co.

Familjen Ekman kom att bli en av Sveriges rikaste familjer och är så än idag. En del av förmögenheten satsades i godsegendomar. Årnäs Bruk, som köptes av Harald Ekman år 1960 är redan nämnt. Men redan 1868 köpte Oscar Ekman Bjärka-Säby i Östergötland. Godset, om än inte själva de gamla slottsbyggnaderna, är fortfarande i familjens ägo och den nuvarande Oscar Ekman (IV, sonsonson till han som köpte godset) sitter i, eller har suttit i, styrelsen för Jordägarföreningen, de svenska godsägarnas egen förening.

Idag återfinns såväl ättlingar till Karl Langenskiöld som flera olika medlemmar i familjen Ekman i de Ekmanska stiftelsernas ledning. I familjeföretaget Ekman & Co sitter tre medlemmar av familjen i styrelsen.

Läs mer: Ekonomisk historia, Finanshuset Ekman 1790-1860, PA, Newsdesk, Om Ekman & co hos Atle AB, SVD, Oscar Ekman III, Vi bilägare, KSLA, Släkten Langenskiöld, DI, Carnegieinstitutet, SDS, VA,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987