Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Dickson

Släktsajter som kan ge lite historiska kunskaper om Göteborg

Ett stort antal av de gamla välkända göteborgska handels- ochg patricierfamiljern har släktsajter som kan ge en hel del historisk information om Göteborg och handelshusens historia i Göteborg. De flest av sidorna är inte så professionellt gjorda, men de innehåller en hel del intressant ändå.

En sådan sida är Dicksonska släktföreningen som innehåller mängder med information om olika personer i släkten och andra saker som har med familjen att göra. Andra sidor är Släktföreningen Adlerberth Adler Adlerbert, Släktföreningen GrauersSläktföreningen Tham & TammWaernska släktföreningen, Kjellbergska släktföreningen, Hammarska släktföreningen och Mühlenbockska Släktföreningen

Åter andra släktföreningar står endast att finna på facebook, däribland Ekmanska släktföreningen och Brusewitzka släktföreningen.

En släktförening som inte kan sägas handla om en Göteborgsfamilj är Grillska släktföreningen. Men flera i familjen var aktiva i Göteborg med handelshus och Ostindiska kompaniet. Därför är föreningen intressant i detta sammanhang. Samma sak gäller den Almqvistska släktföreningen.

På denna sajt har vi också en lång rad artiklar om medlemmar i de familjer och släkter vars släktföreningar nämnts ovan.

Adlerbert (Adler)

Dickson

Ekman

Kjellberg

Tham / Tamm

Waern

Advertisements

Göteborgs Enskilda Bank (Götabanken)

1848 grundades Göteborgs Privat Bank i Göteborg av en skara göteborgska köpmän och särskilt var familjerna Dickson och Kjellberg väl företrädda. I den första styrelsen ingick Isaac Leman, F. Willerding, W. Barkow, A.Fröding och Elias Magnus. Redan 1850 var Göteborgs Privat Bank Sveriges största bank om utlåningen beaktas. Denna position behöll banken en tid. Banken hade i likhet med andra Enskilda Banker liten inlåning, men desto större utlåning och förstås sedelutgivning. 1858 ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank.

1860 hade Stockholms Enskilda Bank blivit Sveriges största bank mätt i omslutning och 1865 var Skånes Enskilda Bank störst, vilket den förblev till 1910 då den köptes upp av Skandinvaiska Kredit AB. Göteborgs Enskilda Bank var Sveriges fjärde eller tredje, Carl största bank mellan 1865 och 1915.

1868 omorganiserades Göteborgs Enskilda Bank och en ny styrelse utsågs med Jonas Kjellberg, C.G. Prytz, Wilh. Röhss, Jac. Elliot, J.E. Levisson och H. Berggren. Den sistnämnde var också VD. 1872 ersattes J. Kjellberg av Th. Berger och 1881 ersattes Jac. Elliot av Carl Aug. Kjellberg. Sedelutgivningen fortsatte till 1902 men fick allt mindre betydelse. Istället ökade inlåningen och dess betydelse för bankens möjligheter till utlåniing.

1896 blev Carl Aug. Kjellberg VD i banken och 1900 efterträdde han också Wilh. Röhss som ordförande i styrelsen. Johan Ekman utsågs till vice ordförande. Under Kjellbergs ledning utvecklades banken snabbt och var en av huvudlångivarna till konsortiet bakom Bergslagernas Järnvägs AB. Omslutningen i banken växte från 24 miljoner år 1895 till 70 miljoner kronor år 1904. Efter att sedelutgivningen upphört bytte banken också namn till Göteborgs Bank år 1903. 1904 fusionerade man med Hallands Enskilda Bank i Halmstad och Bohusläns Enskilda Bank i Uddevalla. Omslutningen steg till 104 miljoner kronor år 1905.

Sistnämnda år avgick Carl Aug. Kjellberg som VD i banken, men kvarstod som ordförande. Ny VD blev Johan Lilliehöök som i sin tur 1911 följdes av Ernst von Sydow. Ordinarie direktör i banken blev 1905 George Dickson.

Göteborgs Bank förblev landets fjärde affärsbank till omkring 1950 för att strax därefter bli förbiväxt av Jordbrukarbanken/Sveriges Kreditbank. 1917 övertog Göteborgs Bank den 1891 grundade Stockholms Diskontobank som hade en värdefull kundkrets i Stockholm, däribland AB Separator. Samma år övertogs även Marks Bank. När Ernst von Sydow 1919 avled blev George Dickson chef i Göteborg och Knut Bovin i Stockholm. Man hade under lång tid två i praktiken oberoende organisationer.

Bankens uppköp av andra banker fortsatte dock, 1920 delar av Nya Banken, 1921 övertogs Örebro Läns Bank och 1922 Marstrands Sparbank samt Kopparbergs Enskilda Bank (grundad 1835) som kommit i problem på grund av riskfylld kreditgivning till emissions- och industribolag. Emissionsbolag var den tidens riskkapitalbolag. 1924 övertogs AB Övre Västerdalarnas bank.

Göteborgs Bank hade innan övertagandet av dessa banker stora fordringar mot säkerhet i aktier i bl.a. Lindholmen-Motala, Billingsfors-Långed, Ahlafors Nya Spinneri AB, Skandiaverken i Lysekil och emissionsinstitutet Mercator. Med Kopparbergsbanken följde engagemang i bl.a. Finspongs Metallverk. Dessa engagemang kom att resultera i stora förluster för Göteborgs Bank.

1922 avgick Carl Aug. Kjellberg som ordförande och efterföljdes av George Dickson. VD blev Gustaf Ekman och Knut Bovin. Vid den senares död 1925 fortsatte Ekman som ensam chef. Banken kom i allt värre svårigheter under 1920-talet och 1930-talet. Något som ledde till en palatsrevolution ledd av apotekaren Gustaf Bernström, grundare av Kronans Droghandel, som blev styrelsen ordförande efter George Dickson som dog 1933. Gustaf Ekman lämnade posten som VD samma år och efterträddes av Erik Bengtson. Banken tappade sina kontakter med många storkunder och stora finansfamiljer i och med detta. Kunder som Separator, Billerud och Bratt-koncernen försvann.

Även under 1930-talet och senare övertogs andra banker och kreditinstitut. 1932 övertogs Sparbanken i Vimmerby, 1939 Kristdala Kreditkassa, 1955 Örebro Intecknings KB P. Eriksson & Co, 1965 Malmö Kreditförening och 1967 Bankirfirman Fristedt & Co KB.

Banken kom inte heller att i likhet med andra banker att bilda ett investmentbolag för att ta över de av banken kontrollerade krisbolagen från 1920-talet. Istället såldes dessa intressen ut till intressenter som inte hade med banken att göra. Under 1940-talet såldes exempelvis Lindholmens Varv och Motala Verkstad till Johnsonkoncernen, Finspong till Svenska Metallverken och Billingsfors-Långed till Bonnierägda Dagens Nyheter.

Göteborgs Bank blev därefter en i huvudsak lokal bank i västra och mellersta Sverige med lite mindre företg bland sina kunder, som exempelvis Gustaf Werners koncern, Alingsås Bomullsväveri,  Pellerins Margarinfabrik och Dorch, Bäcksin & co.

Gustaf Bernström kvarstod som ordförande i styrelsen till 1954 då han efterträddes av Thorsten Bengtsson som i sin tur efterträddes som VD av Sven Raab. 1969 hade Sven Raab blivit styrelsen ordförande och Bert Lindström var VD. Andra personer i styrelsen sistnämnda år var bl.a. Christian Ameln (från ägarfamiljen till Nife-Jungner), Kristian von Sydow från Broströms-koncernen, byggmästaren Arne Henriksson, David Sandén (Frans A. Sandén AB) och Lennart Parkfelt (Transoil, ett tidigare Transatlantickontrollerat rederi, vid denna tid Salénägt).

1972 övertogs Smålands Bank och banken bytte namn till Götabanken. Banken hade ett spritt ägande men under 1980-talet kom bankens aktier att successivt köpas upp av Robert Weils Proventus och blev 1987 en del av Gota Group där också B & B Invest med dotterbolaget Hägglöfs och Jacobson & Ponsbach ingick. 1990 fusionerades banken med Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken till Gota Bank. Proventus sålde den också samma år till Trygg-Hansa. Därefter kom banken att hamna i finansiella bekymmer på grund av finans- och fastighetskrisen i Sverige:

Det sammanslagna Gota Bank var för en kort tid en av de fem största affärsbankerna i Sverige, men nästan omedelbart efter bildandet fick man stora problem i samband med den finanskris som utvecklade sig under början av 1990-talet, och problemen accentuerades efter hand. När Bankstödsnämnden bildades 1993 hade ägarna, försäkringsbolagen Trygg-Hansa och SPP, genom det gemensamma holdingbolaget kommit till vägs ände och kunde inte skjuta till mer kapital utan såg sig tvungna att ansöka om statligt stöd. Man gav då upp ägandet och överlät detta på Bankstödsnämnden, vilket var ett nödvändigt villkor för att få tillgång till stödmedel och den första åtgärden blev att separara tillgångarna i en livskraftig del och en sjuk del med osäkra fordringar.Den livskraftiga delen av Gota Bank slogs samman med Nordbanken, det vill säga den tidigare PK-Banken, vilken också erhöll statligt bankstöd, medan de osäkra fordringarna placerades i ett separat statlig bolag, Retriva. Tillgångarna och fordringarna i Retriva omstrukturerades för att på sikt kunna säljas av, och för att kunna återvinna en del av de medel som man varit tvungen att sätta in i bolaget. Verksamheten i Retriva fusionerades 1996 in i Securum, vilket var ett bolag som fyllde motsvarande funktion för Nordbankens osäkra fordringar.

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Robert Dickson

Robert Dickson (1782-1858) flyttade till Göteborg i början av 1800-talet.  1809 gifte han sig med David Airths (1764-1807) änka Wilhelmina Charlotta Bratt (1781–1845), dotter till grosshandlare Benjamin Henrik Bratt och Petronella Maria Lauterbach. De hade barnen James Robertson Dickson, Edward Dickson, Charles Dickson och Emelie (Emelia) Dickson.

Han fick 1802 anställning den US-amerikanske konsuln Gardiner och senare hos grosshandlaren David Airth. Övertog Airths handelsverksamhet efter dennes död och bildade firman Robert Dickson & Co.

Firman ägande sig åt handel, främst järnexport. Under kontinentalsystemets gyllene tider i Göteborg gjorde firman bra affärer, bland annat genom järnexport till USA. 1815 var Rob. Dickson & Co Göteborgs femte största järnexportör med 6% av järnexporten.

I likhet med flertalet handelshus i Göteborg gick dock firman i konkurs efter kontinentalblockadens slut, år 1816. Istället övertogs järnexportverksamheten av brodern James Dickson (1784-1855) och hans firma James Dickson & Co. I denna firma var Robert Dickson också delägare. Firman James Dickson & Co var under först halvan av 1800-talet en av Sveriges största järnexportörer vid sidan av Olof Wijk, Alex. Barclay & Co och D. Carnegie & Co.

Robert Dickson

Alexander Barclay

Alexander Barclay (1778-1833) fick burskap i Göteborg år 1807. Innan dess hade han levt ett antal år i Hamburg där han verkat som affärsman. Han lämnade Hamburg när kontinentalsystemet infördes. Han byggde snabbt upp ett ansenligt handelshus med hjälp av de goda förhållandena i Göteborg under kontinentalblockaden. Alexander Barclays bror James Barclay var gift med Jacobina Campbell. Om eller hur hon eventuellt var släkt med andra Campbells i Göteborg eller Stockholm har jag ej kunnat utröna.

I huvudsak fokuserade Alexander Barclay på import av kolonialvaror som bomull, tobak och socker, men han var även engagerad i exporten av stångjärn till USA tillsammans med fyra andra firmor, Olof Wijk, Joseph & Olof Hall, A.P. Frödings Enka (tidigare Martin Holterman) och Robert Dickson & Co. I motsats till Olof Wijk, far och son Hall samt Robert Dickson blev Barclay ingen större järnexportör förrän efter kontinentablockaden.

Barclay fick stora ekonomiska problem när kontinentalblockaden, den gyllene perioden i Göteborg, var över men gick aldrig i konkurs.

Efter kontinentalblockaden omvandlades dock Barclays firma till Alex. Barclay & Co. Firman var fram till mitten av 1800-talet Göteborg ledande järnexportfirma och därefter forsatt en av de största fram till konkursen 1877. A. Barclay & Co var även av de två största bomullsimportörerna. Den andra stora firman var Olof Wijk.

Barclay – bomull och socker

Del 10 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Alexander Barclay (1778-1833) var ytterligare en av de skottar som kom till Göteborg för att tjäna pengar under kontinentalblockaden och Napoleonkrigen. En i den första vågen tillsammans med sådana som Robert Dickson d.ä. och David Carnegie d.ä.

1807 kom han till Göteborg och 1815 grundade han Alex. Barclay & Co. Firman blev en av de ledande järnexportfirmorna i Göteborg under 1820- till 1840-talen. Utöver järn exporterade firman också trä samt var stadens största bomullsimportör.

1847 deltog Alex. Barclay & Co i bildandet av Rosenlunds Spinneri tillsammans med firman Röhss & Brusewitz och initiativtagaren C.D. Lundström. Ägare av Alex. Barclay & Co vid denna tid var Alexander Barclay d.y. (1817-1885), brorson till firmans grundare och Lars Bergman, svärfar till C.D. Lundström (1809-1879). År 1854 inköpte Rosenlund också familjen Magnus gamla sockerbruk i Gamlestaden och inrättade där en filialfabrik, ett spinneri och blekeri. På 1860-talet låg produktionen i Gamlestaden nere under flera år, men på 1870-talet byggdes det nytt och det investerades kraftigt i fabriken där och 1873 köptes Anderstorps spinneri i Lindome. 1875 hade firman över 1000 arbetare i sina fabriker, varav hälften i Gamlestaden.

Firman Alex. Barclay & Co spekulerade samtidigt kraftigt i bomull och misslyckades med detta varvid en konkurs var ett faktum år 1877. Eftersom firman ägde 1/3 av aktierna i Rosenlund och hade lånat ut bedytande belopp till textilföretagets expansion innebar detta också problem för Rosenlundsföretaget som tvingades sälja fabrikerna i Anderstorp och Gamlestaden. De senare köptes av firman Johansson & Carlander år 1880. C.D. Lundström dog 1879 och Rosenlundsbolaget övergick då i Charles Hills ägo.

John Barclay (1810-1867), äldre bror till Alexander Barclay d.y., blev 1851 delägare i D. Carnegie & Co HB med 1/7 av kapitalet vilket svärfadern Jan Lamberg (1771-1834) varit hälftenägare från 1803 till sin död. Innan dess hade John Barclay varit delägare i det konkurrerande sockerbruket Idogheten mellan 1827 och 1849. Företaget ägdes tillsammans med F. Willerding. Vid faderns död år 1867 inträdde John Barclays bror Alexander Barclay i D. Carnegie & Co istället. Vid hans konkurs år 1877 inlöstes hans andel i bolaget. Även en annan delägares, Morris Jacobson, andel inlöstes samtidigt.

John Barclay och Martina Lamberg

John Barclay och hans fru Martina f. Lamberg.

En son till John Barclay, George Barclay (1841-1921) gifte sig med Wilhelmina Dickson från den rika och inflytelserika Dickson-familjen. Dottern Martina Barclay gifte in sig i familjen Gibson och en syster var gift med handels- och industrimannen Peter Hammarberg.

I dagens Sverige finns det två personer med namnet Barclay som kan hittas bland företag och verksamheter. Bägge på olika sätt involverade i fatsighetsbranschen. Det är dels William Barclay (1928-) och Max Barclay (1971-), verksam inom fastighetsbolaget Newsec.

Läs mer: Systembolaget, Katolska kyrkan Gbg1, Katolska kyrkan Gbg2, HGU,

Andra källor:
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919

Gibson – Jonsered

Del 9 av 26 i serien Göteborgskapitalet

William Gibson (1783-1857) startade 1825 tillsammans med Alexander Keiller (1804-1874) firman Gibson & Keiller som från 1826 drev ett lin- och hampspinneri i Göteborg. Företaget flyttade år 1832 till Jonsered och blev så småningom Jonsereds fabriker. Alexander Keiller lämnade dock firman 1839 och därefter drevs den vidare av William Gibson. Både William Gibson och Alexander Keiller gifte sig med systrar till Olof Wijk d.ä.

1848 inträdde William Gibsons söner, William Gibson (II) (1816-1865) och Charles Gibson (1818-1862) i firman och 1857 dog William Gibson (I) varvid firman drevs vidare av änkan och sönerna under namnet William Gibsons Söner. Firman hade redan från början verksamhet inom såväl textilområdet som inom metallindustrin. Den senare mekaniska verksamheten spelade dock en underordnad roll under lång tid. Från 1865 leddes företaget av James Alexander Gibson (1832-1902) och David Gibson (1834-1878), yngre söner till William Gibson (I). 1872 ombildades familjefirman till aktiebolag, Jonsereds Fabrikers AB. William Gibson (II) var också verksam i firma Leopold Gibson & Co åren 1850-54 liksom aktiv i andra företags verksamhet och i den lokala politiken i Göteborg.

James Alexander Gibson var gift med Martina Barclay, dotter till John Barclay och Martina Lamberg, från två andra rika Göteborgsfamiljer, och de ägde Gunnebo slott utanför Göteborg under åren 1854-1870.
Brodern David Gibson var gift med Ida Charlotta Heckscher.

William Gibson

William Gibson (1783-1857)

1878 togs ledningen i familjeföretaget över av James Alexander och William Gibson (III) (1848-1917). Från 1870-talet och framåt blev verkstadsdelen av verksamheten allt mer betydande. När James Alexander lämnade företaget 1881 inträdde hans son John James (Jimmy) Gibson (1858-1932) i detsamma. Han blev från 1917 disponent och VD i företaget efter William Gibson (III) och var detta intill 1926 med William Gibson (IV) (1873-1954) som chef för textilavdelningen. 1927 blev den senare styrelseordförande i familjeföretaget.

John James Gibson var gift med Elisabeth (Lizzie) Waern och de var goda vänner med Ellen Key. Kusinen, företagaren och politikern William Gibson (III) var gift med Ingeborg Kjellberg, hans syster Elisabeth (Eliza) Gibson (1853-1934) med Carl-August Kjellberg, bror till Ingeborg. John James Gibson var även svenska riksdagspolitiker. En syster till William Gibson (IV), Margret Isabel Gibson, var gift med George Dickson (1862-1933).

1975 såldes familjeföretaget till Investment AB Asken, som dock redan tidigare skaffat sig en större aktiepost och 1978 såldes verksamheten vidare till Electrolux. Samma år avgick också den siste ur familjen, Gunnar Gibson, från bolagets styrelse. Nu fanns sedan ett tag inte någon textilverksamhet vid företaget. All tillverkning i Jonsered lades successivt ner och från 1990-talet finns ingenting kvar, utan numera tillverkas produkter med namnet Jonsered som varumärke i helt andra industriföretag, Husqvarna, Jonsered – Electrolux, Jonsereds Miljösystem AB, Loglift Jonsered Cranes Oy Ab och på helt andra orter som exempelvis Huskvarna.

Läs mer: Jonsereds Herrgård1, SVD, Västsverige.com, Jonsereds Herrgård2, GP, Jonsered,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Dickson – baggböleri och arbetarbostäder

Del 3 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Till Göteborg flyttade i början av 1800-talet, 1802 respektive 1809, två bröder, Robert Dickson (1782-1858) och James Dickson (1784-1855). Bägge grundade var sin exportfirma, Robert Dicksons firma var snart en av de största järnexportfirmorna i Göteborg, men gick i konkurs år 1816. Verksamheten övertogs då av broderns firma James Dickson & Co som blev ett stort handelshus med export av trävaror och järn. Robert Dickson var den som grundade Robert Dickson stiftelse. Idag en av Göteborgs bättre och större hyresvärdar med lägenheter i Landala, Annedal, Haga och Majorna.

Brodern James skänkte pengar till grundandet av Dicksonska Folkbiblioteket som senare slogs ihop med det mindre folkliga Göteborgs Stadsbibliotek. Han var också en av grundarna av Trädgårdsföreningen. Han gifte sig med en dotter, Margareta Eleonora Bagge (1795-1857) till kommerserådet Carl Bagge (1754-1818) och de övertog den senares fastighet på Södra Hamngatan 5.

Familjeföretaget, James Dickson & Co inriktade sig snart på trävaruexport och startade en integration bakåt genom att 1820 köpa del i Dejefors-Forshaga vattensågar och 1844 Edsvalla Järnbruk med stora skogsegendomar I Värmland. 1826 resp. 1832 förvärvades Matfors och Svartviks sågar vid Ljungan i Norrland och uppköpen i Norrland fortsatte med sågarna Baggböle och Holmsund vid Ume älv år 1828, 1846 Husums såg och 1852 Sandarne och Askesta vid Ljusnan. Genom dessa satsningar blev firman den största trävaruexportfirman i Göteborg och förblev så intill 1850-talet. Firman blev inte bara känd för sin framgångsrika affärsverkamhet utan också känd för sina tvivelaktiga affärsmetoder i den norrländska skogarna, så kallat baggböleri.

James Robertson Dickson

James Robertson Dickson

Ansvarig för verksamheten i Norrland var åren 1836-1849, James Robertson Dickson (1810-1873). Han blev delägare i firman James Dickson & Co 1840 och utträde 1858. Han var även politiskt aktiv lokalt och i landstinget. Hans far Robert Dickson var ansvarig för rederiverksamheten intill sin dö 1858, samma år som sonen alltså lämnade firman. Rederiverksamheten var vid denna tid en av Sveriges större. James Robertson Dickson ägde egendomen Billdal.

Brodern till James Robertson Dickson, Edward Dickson (1812-1883) var under en tid affärsman i USA och sedan i Liverpool. När familjeföretagets rederiverksamhet avvecklades och såldes till norska rederier flyttade han 1846 hem till Göteborg. Med sin hustru Isobel Gordon fick han 13 barn. En dotter, Mary (1854-1911) gifte sig med Ivar Wijk (1841-1911), en annan, Emily (1849-1943) med dennes bror Erik Wijk (1836-1910) en annan, Wilhelmina (1846-1883) gifte sig med George Barclay (1841-1921).

Ytterligare en bror, Charles Dickson (1814-1902), var läkare och politiker och hans son Robert Dickson (1843-1924) blev jurist, politiker och statstjänsteman. Totalt hade Charles 8 barn.

Samma år som James Robertson Dickson inträdde i familjefirman, 1840, inträdde också kusinen James (Jameson) Dickson (1815-1885) som delägare i familjeföretaget och med ansvar för en filial i London. Efter faderns död 1855, farbroderns död 1858 och kusinens utträde ur företaget blev han den dominerande gestalten i verksamheten, chef blev han dock redan 1851. Han lät 1865 bygga det flotta Överås i Örgryte. James Dickson efterlämnade 8 miljoner kronor vid sin tid och var då en extremt förmögen person. han var gift med Eleonore Willerding (1821-1900), dotter till en annan rik göteborgsköpman, Ch. Fredrik Willerding. James Jameson Dickson satt också i styrelserna för en del storföretag såsom bl.a. Bergslagernas Järnväg.

Av James Dicksons barn var James Fredrik Dickson (1844-1898) aktiv i familjeföretaget och lät bygga Tjolöholms slott. Han var gift med kusinen Blanche Dickson (1852-1906), dotter till godsägaren (Kyleberg och Skeppsta) och politikern Axel Dickson (1826-1899). Axel Dickson hade också han mängder med barn.

Axel Edvin Dickson (1850-1927), bror till James Fredrik Dickson ägde godset Vikaryd och var far till politikern James Dickson (1899-1980). De två bröderna syster Beatrice Dickson (1852-1941) var känd nykterhetskämpe.

James Dicksons bror Oscar Dickson (1823-1897) var chef för Londonkontoret 1846-47 och därefter chef för Norrlandsverksamheten vilket han var till 1855 då han blev hela familjefirmans chef. När Oscar Dickson dog efterlämnade han en förmögenhet på 10 miljoner kronor och han är en av de allra rikaste svenskar som funnits. Hans privatbostad (palats) som han uppförde år 1861 finns att beskåda längst ner på Södra Vägen, mittemot busshållplatsen på Heden. 1923 sålde hans son Osborn Dickson byggnaden som då blev skola. Oscar Dickson donerade stora summor pengar till vetenskapliga projekt och välgörenhet och blev adlad. Han var också politiker. Dessutom investerade han i gods och jordbruksfastigheter, som Almnäs utanför Hjo och Skeppsta i Sörmland. Även Oscar Dickson hade många barn, något som tycks ha varit typiskt för den andra generationen Dickson i Sverige.

Både Oscar Dickson och bröderna James och Robert Dickson deltog också i bildandet av Göteborgs Handelskompani år 1871, ett företag som vi idag kanske skulle kalla investmentbank eller möjligtvis Private Equity-bolag. Oscar Dickson satt också styrlesen för bolaget, som dock gick i konkurs 1879 efter spekulationsaffärer av företagets främste representant D.O. Francke. Andra som var aktiva i bolaget var Erik Wijk, Ivar Waern och Wilhelm Röhss.

1856 såldes Värmlandsegendomarna, dvs Dejefors, Forshaga och Edsvalla och järnexportverkamheten nedlades totalt ungefär vid denna tid. På 1870-talet avvecklades rederiverksamheten och 1874 såldes Gideå-Husum till familjen Wijk (Olof Wijk & Co). 1880 var Dicksons fortfarande det största sågverksföretaget i Sverige med sågare i Askesta-Sandarne, Svartvik och Holmsund. 1883 ombildades Svartviks såg till aktiebolag med James Dickson & Co som huvudägare.

Oscar Dickson valde i slutet av sitt liv att avveckla familjens företag då han ansåg att det inte fanns någon som kunde ta över. 1891 såldes Svartvik till ett konsortium lett av norrmannen G.P. Braathen och 1896 köpte ett annat konsortium lett av Braathen upp Holmsund. 1897 dog Oscar Dickson och året efter såldes Sandarne till engelskägda Bergvik & Ala. James Dickson & Co upphörde att existera som företag och familjen Dickson försvann från den svenska storfinansen.

Oscar Dicksons son George Dickson (1874-1940) var dock, med start 1905, under lång tid direktör för Göteborgs Bank. En annan son, Walter Dickson (1879-1909) deltog i bildandet av Rederi AB Nike år 1900, vilket var ett av de rederier som senare bildade grunden till Transatlantic.

Idag finns det en mängd levande ättlingar i familjen Dickson och man har en släktförening där det finns mängder med material att läsa. Om exempelvis skådespelarna Chelsie Bell Dickson, Crispin Dickson Wendenius och James Dickson.

Läs mer: Svartviks herrgård, Familjehistorik1, Familjehistorik2, Baggböle, SVD, Offensiv, MIAB,

Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige, 1963

Wijk – började bl.a. med piratverksamhet

Del 2 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Olle Wijk
Räknar spik
Så han blir rik
I natt ska han stå lik

Ordstäv om Olof Wijk (den äldre) som spridits vitt och brett. Den sista raden är sällan citerad, men finns i C.R.A. Fredbergs bok Det gamla Göteborg, del 2. Fredberg skriver där att en lapp med det kända ordstävet om Olof Wijk med en tillagda raden i slutet spikades upp på dörren till hans hus på Lilla Torget (huset i vilket Fiskekrogen idag ligger) i Göteborg år 1828.

Olof Wijk d.ä. (1786-1856) som föddes på Hisingen i nuvarande Göteborg anställdes som ung i James Christies (enligt vissa källor John Christie eller Charles Christie) handelsfirma i Göteborg. 1806 avled denne och Olof Wijk övertog affärerna i sin 1807 bildade firma, Olof Wijk & Co. 1808 tar han över firma Christie & Marshalls andel i Sänkverkets varv och 1808-1809 är han ägare av piratfartyget Snappopp. På Christies kontor ska en annan grundare av göteborgska societetsdynastier ha arbetat samtidigt med Olof Wijk. Denne William Gibson (1783-1857) och hans senare  samarbetspartner Alexander Keiller (1804-74) gifte sig med varsin syster till Olof Wijk. I övrigt var Olof Wijk d.ä. aktiv i rikspolitiken såväl som inom den lokala politiken i Göteborg och stat i en mängd olika styrelser både inom politiken och näringslivet.

Olof Wijk d.ä.

Olof Wijk d.ä.

Den Wijkska firman utvecklades till ett stort rederi och ett av de största järnexportföretagen i Göteborg under 1810-talet och 1820-talet. 1816 avvecklades intressena i varvet och firman blev också en stor importör av socker, kaffe, bomull och tobak från Amerika och Ostindien. 1851 inträdde sonen Olof Wijk d.y. (1833-1901) i företaget, han behöll sin andel i firman till sin död. Efter faderns död 1856 utvecklades företaget till en stor exportör trävaror, alun och ull. Olof Wijk d.y satt i många år i styrelsen för Skandinaviska Kredit, Bergslagernas Järnvägar och andra företag i Göteborg och hade precis som fadern en lån politisk karriär både lokalt och på riksplanet. När han dog var han en av Sveriges absolut rikaste personer.

Efter 1860-talet exporterade Olof Wijk & Co inte längre järn och man skaffade sig ägarintressen i den norrländska skogsindustrin. Man köpte Långrörs sågverk (Söderhamn) på 1870-talet och utifrån detta byggde man upp intressen i skogsindustrin. Utöver detta byggde man också upp en stor aktieportfölj med intressen i Skandinaviska Kredit AB, Bofors, Grängesberg med flera företag.

1874 köptes också Gideå-Husum vid Gide älv och Husum från Jam. Dickson & Co och Carl Wijk (1839-1907) blev disponent för detta företag. Gideå-Husum såldes till familjen Kempe år 1903. 1914 köptes istället Marma. Totalt hade bolagen med totalt 650 anställda år 1920. I styrelsen för företagen satt år 1920 Hjalmar Wijk (1877-1965), Bertil Wijk (1868-1949), C.G. von Platen och E.G.Thunberg, disponent i Långrör.

Carl Wijk var en av fyra bröder till Olof Wijk d.y. De andra var Erik Wijk (1836-1910), Ivar Wijk (1841-1911) och Knut Wijk (1851-1890). Alla var de, liksom fadern ingifta i andra rika göteborgs familjer. Olof Wijk d.ä i Prytz, Olof d.y. och Erik i familjen Dickson, Carl i familjen Röhss, Ivar i sitt andra gifte i familjen Dickson samt Knut i familjen Blidberg. Hjalmar Wijk var son till Olof Wijk d.y och Bertil Wijk till Ivar Wijk. Bertil Wijk i sin tur gifte sig med Issi Carlsson, dotter till kolhandlaren och redaren August Carlson.

Erik Wijk blev delägare i familjefirman år 1860 och kvarstod till 1895. Utöver detta satt han förstås i en mängd styrelser för bolag och politiska kommittér etc. Han var, precis som fadern och brodern Olof, både rikspolitiker och lokalpolitiker. Han lät också bygga det hus som ännu står i hörnet av Vasagatan-Avenyn (mitt emot Valand i engelska kvarteret) som sin privatbostad. Hans dotter gifte sig med landshövdingen Oscar von Sydow, far till Kristian von Sydow, senare chef för Broströms.

Utöver uppdragen i skogsbolagen hade Hjalmar Wijk också en mängd styrelseuppdrag i andra företag i det svenska näringslivet och var också han en politiker både lokalt och nationellt. Han hade inga barn och var den iste som ägde huset på Lilla Torget.

I Marma byggdes en sulfitfabrik och 1907 blev bolaget ägare till två tredjedelar (Marma 1/3 och Långrör 1/3) av Vallvik som byggde en sulfitfabrik som 1920 hade cirka 200 anställda. På 1920-talet kom skogsföretaget som familjen ägde i problem och Skandinaviska Kredit som hade lånat ut stora belopp till företaget kom snart att överta det. Så småningom hamnade bolaget inom Korsnäs AB, ägt av familjen Stenbeck.

Bertil Wijk som vid sidan av kusinen Hjalmar var den som var aktiv i familjens företag när det övertogs av Skandinaviska Kredit hade en son, vid namn Erik Wijk (1901-1981) som gifte sig med en dotter till Dan Broström (Kerstin Wijk- Broström). Han fick arbete i Broströmskoncernen (Tirfing) och blev 1948 VD för Svenska Amerika-Linjen (SAL). 1960 tvingades Erik Wijk (då inte längre gift med Kerstin Broström) bort från ledningen i Tirfing efter en konflikt med svågern Dan-Axel Broström. Han stannade på SAL som VD ytterligare nåt eller några år. Bägge sidor i konflikten beskyllde den andra sidan för att gå Wallenbergs ärenden.

Erik Wijk var den siste ur familjen Wijk som kom att engagera sig i det svenska näringslivet. Hans sonson med samma namn är idag är författare och skribent och han och jag hade en del med varandra att göra i samband med händelserna i Göteborg 2001 (och har förstås behållit vissa kontakter) I dagarna kommer denne Erik Wijk ut med en bok om sin far, med det traditionstyngda namnet Olof Wijk, och sin släkt, allt vi här drömma om.

Läs mer: Ratio, Söderhamns kommun, Hanna Löfqvist, Öjung,

Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige, 1963
Svensk Industrikalender 1921
Erik Wijk, allt vi här drömma om, 2009
Algot Mattsson, Huset Broström, 1980
Algot Mattsson, En dynastis uppgång och fall, 1984

Göteborgskapitalet

Del 1 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Under kapitalismens genombrott i Sverige på 1800-talet spelade handelshusen i Göteborg och de familjer som ägde dessa en dominerande och väsentlig roll. Det var dessa handelshus och dessa familjer som till största delen finansierade den tidens uppbyggnad av massa- och pappersindustrin liksom sågverken och skogsexploateringen i Norrland. Även i omstruktureringen av de svenska järnbruken på 1800-talet stod dessa handelsmän och grosshandlare i Göteborg i täten. Detsamma gäller uppbyggande av en svensk textilindustri främst Västsverige.

Det handlar ofta om familjer som skaffade sitt startkapital i slutet av 1700-talet och början 1800-talet. Detta startkapital skaffades ofta genom de stora profiter som möjliggjordes i handeln under det amerikanska frihetskrigets år, franska revolutionens, Napoleonkrigens och kontinentalblockadens år, rena krigsprofiter alltså. Familjer som blev förmögna under denna tid innefattar familjer verksamma i Ostindiska kompaniet (1731-1813) som Tranchell, Törngren, Sahlgren och Alströmer (och deras ättlingar med andra namn, som Silfverschiöld och Klingspor), vidare Gothéen och dessas ättlingar Hall liksom Tham och många andra. Andra familjer hade egna handelshus tidigt, det gäller exempelvis Dickson, Kjellberg, Röhss, Hall, Ekman, WaernCarnegie, Lamberg, Barclay och Wijk.

Åter andra blev rika på sillperioden som KjellbergPrytz, Santesson, Ekman och Oterdahl, andra sysslade med utlåning i sin roll som stadsmäklare, det gäller vissa i familjen Leffler. Andra var bankirer och sysslade med handel, som Magnus och Jacobson. Ytterligare några som ThamWijk och olika ättlingar till den Gathenhielmska familjen skaffade kapital genom kaperiverksamhet, det vill säga statligt sanktionerad piratverksamhet. De flesta familjer var ingifta och gifta med varandra och bildade en mycket liten grupp av extremt rika i Göteborg. Många är de gods som skapats och de företag som startats upp på grund av det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets mycket profitabla sillperiod (stora sillperioden 1747-1809), krig och handel.

Senare var det andra ibland andra familjer som kom i förgrunden, ofta förbundna med äldre familjer genom giftermål och liknande. Det är familjer som bl.a. Keiller, Gibson, Mark och Carlander, men även äldre familjer med bakgrund i handelshus. Men huvuddelen av det kapital som satsades i industrin kom ursprungligen från den profitabla handeln under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet med bland annat amerikanska revolutionen och kontinentalblockaden, med sill och tran, med te, med järn och trä. En handel som kom att fortsätta under ledning av de göteborgska handelshusen 1800-talet ut.

Som avslutning ska jag nämna att detta är inledningsartikeln i en serie av artiklar om handelskapitalet i Göteborg under 1800-talet, dess finansfamiljer och den begynnande svenska kapitalismen. De flesta av dess familjer försvann från finansvärlden och storfinansen redan kring förra sekelskiftet (1900), men några blev kvar och dem har jag redan skrivit om, som EkmanMark, Carlander, Mannheimer och Leffler. Senare familjer ur göteborgssocieteten har jag också skrivit om, exempelvis BroströmsCarlssonHjörneGyllenhammar, och Johansson.

De rikaste i Göteborg på 1700-talet

De taxeringslängder och skattetabeller som jag sett i böcker och på nätet visar ganska bra i vilka familjer man kan hitta de rikaste i staden Göteborg under 1700-talet.

De 35 rikaste i Göteborg år 1715 var (namn, yrke, bostadsrote, fast förmögenhet, lös förm., sammanlagd):

  1. Gabriel Stierncrona, Ombudsman, Gbg 5:17, 6190, 119000, 125190
  2. Sebastian Tham, Assessor, Gbg 6:24, 10970, 106700, 117670
  3. Catharina Tham, Gripenstedts änka, Gbg 5:39, 5450, 103310, 108760
  4. Wollrat Tham, Göteborg 5:58, 6250, 56050, 62300
  5. Elisabeth Amija, Jungfru, Gbg 5:17 0, 60340, 60340
  6. Mathias Schildt, Göteborg 5:20, 3650, 52000, 55650
  7. Frantz Schröder, Rådman, Gbg 5:68, 5260, 47740, 53000
  8. Gerard von Öltken, Rådman, Gbg 5:59, 3710, 45815, 49525
  9. Nils Pehrssons (Sahlgren) änka, Gbg 4:118, 4400, 35500, 39900,
  10. Olof Pehrsson (Ekmark), Göteborg 4:117, 3220, 34500, 37720
  11. Johan Anders Olbers, Göteborg 5:72, 4030, 30200, 34230
  12. Hans von Gerdes, Borgmästare, Gbg 5:61, 5560, 28150, 33710
  13. Lars Hansson Liedgren, Göteborg 6:52, 3480, 25000, 28480
  14. Anders Nillsson, Göteborg 5:23, 4520, 21000, 25520
  15. Åke Håkonsson, Bokh. sterbhus, Gbg 6:52, 2500, 21000, 23500
  16. Hans Coopman, Göteborg 4:115, 4250, 18130, 22380
  17. Christoffer Liedberg, Göteborg 4:68, 5380, 14720, 20100
  18. Hans Wennerstierna, Kommissarie, Gbg 3:21, 3470, 15000, 18470
  19. Jacob Bornander, Göteborg 8:69, 2400, 16000, 18400
  20. Mathias Asmunds änka, Göteborg 2:6, 4030, 13600, 17630
  21. Peter Tillroth, Överinspektör, Gbg 5:52, 10980, 6420, 17400
  22. Hans Olofsson Ström, Göteborg 5:25, 3020, 13200, 16220
  23. Abraham Petersen, Göteborg 5:34, 4580, 11600, 16180
  24. Cornelius Thorson, Rådman, Gbg 5:73, 4030, 12000, 16030
  25. Johanna Schröder, Madame, Gbg 5:18, 4020, 12000, 16020
  26. Wilhelm Uthfall, Rådman, Gbg 5:40, 450, 15000, 15450
  27. Friedrich Krantz, Göteborg 5:27, 4000, 10000, 14000
  28. Adelheid Tornton, Madame, Gbg 5:62, 4000, 9000, 13000
  29. Mårten Edenberg, Göteborg 5:13, 5220, 6800, 12020
  30. Carl G. Mörner, Guvernör, Gbg 5:54, 0, 12000, 12000
  31. Johan Casper Habermann, Göteborg 5:22, 1450, 10000, 11450
  32. Hugo Hamilton, Generalmajor, Gbg 5:26, 0, 10670, 10670
  33. Berndt Örtegreen, Göteborg 4:42, 2600, 8000, 10600
  34. Wilhelm Silentz, Borgmästare, Gbg 5:10, 6150, 4000, 10150
  35. Hans Calmes arvingar, Göteborg 4:111, 2600, 7500, 10100

De flesta av ovanstående var handelsmän av olika slag. En del av dem var intressenter i kaperiverksamheter (ex. Sebastian Tham, Hans Wennerstierna, Habermann, Cornelius Thorsson och Berndt Örtegren), andra var fabrikörer som exempelvis Hans Coopman och Johan Anders Olbers och en del var redare. Många var nära släkt med varandra och de allra rikaste var alla nära släkt med och/eller arvtagare till David Amija (II) och/eller med Sebastian Tham.

Högst taxerade, båtmanspengar och sammanskott 1750, dlr smt

Niclas Sahlgren, 550
Zach. Zachrisson, 350
Niclas Jacobson, 200
Gustaf Cahman, 150
Johan F. Bruuns, 145
William Chalmers, 120
Christian Arfvidson, 120

Cahman var industriidkare vid Klippan, Niclas Jacobson sockerbruksägare, Niclas Sahlgren var delägare i Ostindiska Kompaniet. Vid denna tid var William Chalmers ännu inte engagerad i Ostindiska Kompaniet.

Högst taxerade, båtmanspengar och sammanskott 1760, dlr smt

Niclas Sahlgren, 650
Beckman, Beyer & Schutz, 650
Johan Cahman, 600
Christian Arfvidson, 550
Wilson & John Hall, 300
Johan F. Bruuns, 220
Robert Hall, 220

John Wilson och John Hall var engagerade i Ostindiska Kompaniet och i järnexport, Beckman, Beyer och Schutz handelsmän och varvsägare.

Högst taxerade, inkvarteringsavgift 1770, dlr smt

Christian Arfvidson, 450
Beckman, Beyer & Schutz, 275
Erskine & John Hall, 275
Niclas Sahlgren, 200
Johan (John) Cahman, 200
Thomas Erskine, 200
W. Williamsson, 200

Vid denna tidpunkt varChristian Arfvidsson en ledande sillsalteriägare samt stor delägare i Ostindiska Kompaniet.  John Hall var nu även delägare i Ostindiska Kompaniet, William Williamsson var bryggare.

Högst taxerade, inkvarteringsavgift 1780, rdr banco

Christian Arfvidson, 100
Patrik Alströmer, 83:16
Erskine & John Hall, 75
David Johnstone, 33:16
Samuel Schutz, 30
G.F. Beyer, 30
Martin Holterman, 25

Patrik Alströmer var en av Niclas Sahlgrens arvtagare och Delägare i Ostindiska vilket också Martin Holterman, G.F. Beyer, Thomas Erskine och John Hall var. Samuel Schutz var varvsägare och sillsalteriägare.

1797 var John Hall den allra rikaste följd av några andra framgångsrika handelsmän och investerare i sillnäringen (bevillning):

  1. John Hall 885
  2. Niklas Arfvidsson 102
  3. Anders Oterdahl 54
  4. Samuel Schutz <50
  5. Bernhard Wohlfahrt <50
  6. Lorentz Peterson <50
  7. Anders Andersson <50

John Hall hade Göteborgs framgångsrikaste handelshus med  mer än hälften av järn- och brädexporten vid denna tidpunkt. Näst störst var den Arfvidsonska firman som också var stadens största sillexportör under lång tid. Även de andra på listan var stora sillexportörer. Anders Andersson hade tidigare varit delägare och direktör i Ostindiska Kompaniet men var nu främst sillsalteri- och trankokeriägare. Senare var han delägare i bolaget Andersson & Wohlfahrt.

1806 var de 35 högst beskattade följande (statlig bevillning i riksdaler):

  1. Niclas Björnberg 579
  2. David Low 206 (Low & Smith)
  3. Laurens Tarras 182
  4. Niklas Oterdahl 135
  5. E.A. Broms 126
  6. A. Wallerius 113 (kusin till Gustaf Henrik Ekman)
  7. R. Santesson 103
  8. Gustaf Henrik Ekman 102
  9. Jonas Kjellberg 98
  10. Z. Roos 97 (kusin till Peter Militz)
  11. G. Borgert 94
  12. A.M. Lundgren 94
  13. J.C. Bauck 86
  14. T. Kennedy 85
  15. L. Levgren 81
  16. O. Bredberg 74
  17. P.G. Geijer 73
  18. C. Hedman 62
  19. O. Beckman 54
  20. L.E. Magnus 52
  21. W. Gavin 51
  22. J. Dahl 50
  23. J. Lamberg 47
  24. L. Jacobsson 36
  25. P. Wennerholm 34
  26. Z. Wideberg 34
  27. D. Carnegie 31
  28. J. Smith 31 (Low & Smith)
  29. J.  Jungqvist 28
  30. P. Melin 27
  31. S.P. Malm 27
  32. N. Malm 16
  33. S. Arfwidsson 14
  34. G. Bergendahl 14
  35. W. Gordon 14 (Scott & Gordon)

De flesta av de rikaste 1806 var handelsmän med intressen i sillnäringen men en del var handelsmän och fabrikörer av annat slag. Niklas Björnberg var spannmålshandlare och bränneriidkare. Low & Smith, Niklas Björnberg, Malm och en del andra var stora järnexportörer osv. Familjerna Ekman och Kjellberg med intressen i sillnäringen och järnexporten är nu representerade för första gången.

1807 var Niklas Björnbergs bevillning 566, John Halls 483, Anders Arfvidsson & AP Fröding 167 samt Low & Smith 162 riksdaler.

1810 såg listan ut på detta vis:

  1. Niclas Björnberg 1423
  2. Carnegie & Lamberg 502
  3. W.M. Leman 450
  4. Alex. Barclay 450
  5. Laurens Tarras 439
  6. Holterman & Söner 358
  7. Malm & Söner 341
  8. A.R. Lorent 300
  9. Low & Smith 292
  10. JBN Santesson 250
  11. G.H. Ekman & Co 242
  12. Andersson & Wohlfahrt 204
  13. A.P. Oterdahl & Son 201
  14. Ostindiska kompaniet 200
  15. G.P. Borgert 200
  16. Fred. Willerding 200
  17. Lewin Jacobsson 200
  18. J.C. Bauck 175
  19. John Halls dödsbo 159
  20. Jacob Sahlgren 150
  21. L.E. Magnus 150
  22. John Benecke 127
  23. Joh. Fr. Homeyer 126
  24. Jonas Kjellberg 126
  25. Salomon Heyman 125
  26. Zach. B. Roos 125
  27. William Worrau 120
  28. Rob. Dickson 120
  29. G.B. Santesson 120
  30. Kennedy & Åberg 112
  31. Hedman & Arfvidsson 102

1810 var ett år när sillen redan försvunnit och de flesta på listan är fortfarande sådana som tjänat sin pengar på sill, men det är också stora järn- och brädexportörer liksom handlande i textilvaror. För första gången har en person ur familjen Dicksom också dykt upp på listan över de högst beskattade. 1814 var listan över de 18 mest beskattade delvis samma som 1806 (bevillningssumma):

  1. Niclas Björnberg 6107
  2. Laurens Tarras 1998
  3. W:m Berg 1822
  4. L. Jacobsson 1788
  5. Rob. Dickson 1659
  6. G.N. Borgert 1551
  7. Sam. Arfwidsson 1518
  8. W.M. Leman 1455
  9. M.E. Delblanco 1344
  10. B.H. Santesson 1325
  11. Johanna Fröding 1278
  12. G.H. Ekman 1273
  13. E. Vallentin 1179
  14. D. Carnegie 1060
  15. Jan Lamberg 1058
  16. O. Beckman 1031
  17. L.E. Magnus 1025
  18. N. Malm 1008

Detta var i slutet av kontinentalblockaden och det är tydligt hur den spekulativt inriktade spannmålshandlaren Niklas Björnberg kunna berika sig under denna period. Han var också direktör och delägare i den lönsamma 5:e oktrojen i Ostindiska kompaniet.